1.1
Bakgrund
Syftet med överenskommelserna om skydd för investeringar är att främja investeringar och skydda gjorda investeringar. De avtalsslutande parterna ska bland annat inom sitt territorium medge investeringar som gjorts av den andra avtalsslutande partens investerare en rättvis behandling samt fullt och kontinuerligt skydd. De investeringar som avses i överenskommelsen kan inte tvångsinlösas eller nationaliseras på andra grunder än på grundval av icke-diskriminering och när det allmänna intresset så kräver och då mot lämplig ersättning. Med tanke på eventuella tvister innehåller överenskommelsen bestämmelser om domstolsförfarande och internationellt skiljeförfarande.
När de avtalsslutande parterna är medlemsstater i EU är det inom EU i hög grad fråga om att respektera EU:s grundläggande friheter. Sålunda skyddas investeringarna genom EU-rätten, och medlemsstaterna ska säkerställa att deras domstolar ger ett effektivt rättskydd i enlighet med unionsrätten.
Finland har ingått överenskommelser om skydd för investeringar med följande EU-länder: Bulgarien (FördrS 49 och 50/1999), Kroatien (FördrS 91 och 92/2002), Lettland (FördrS 4 och 5/1993), Litauen (FördrS 118 och 119/1992), Polen (FördrS 27 och 28/1998), Rumänien (FördrS 120 och 121/1992), Slovakien (FördrS 72 och 73/1991 och 37/1996), Slovenien (FördrS 36 och 37/2000), Republiken Tjeckien (FördrS 72 och 73/1991 och 34/1994), Ungern (FördrS 19 och 20/1989) samt Estland (FördrS 103 och 104/1992).
Den 6 mars 2018 meddelade Europeiska unionens domstol den så kallade Achmea-domen. Det var fråga om Tysklands federala högsta domstols (Bundesgerichtshof) begäran om förhandsavgörande i ett ärende som gällde huruvida skiljedomsklausulen i den bilaterala överenskommelse om skydd för investeringar som fortfarande är tillämplig mellan Nederländerna och Slovakien och som ingicks innan den ena avtalsslutande staten anslöt sig till EU strider mot fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) när man tar hänsyn till att skiljedomsklausulen skulle tillämpas först efter anslutningen till unionen. Enligt domstolen ska artiklarna 267 och 344 FEUF tolkas så att de utgör hinder för en sådan bestämmelse som den skiljedomsklausul som ingår i överenskommelsen mellan Nederländerna och Slovakien och enligt vilken en investerare i den ena medlemsstaten, om det uppstår en tvist om investeringar i den andra medlemsstaten, får inleda ett förfarande mot sistnämnda medlemsstat vid en skiljedomstol, vars behörighet den medlemsstaten är skyldig att godta.
Till följd av domen avgav EU:s medlemsstater den 15 och 16 januari 2019 förklaringar om verkställandet av EU-domstolens dom och om skydd för investeringar i EU och bekräftade sin avsikt att avsluta de bilaterala överenskommelserna mellan medlemsstaterna om skydd för investeringar. I fråga om förklaringarna överlämnades till riksdagen en e-skrivelse (E 68/2018 rd) och en kompletterande skrivelse (EKU 34/2018 rd).
Strävan var att avsluta alla överenskommelser mellan EU:s medlemsstater om skydd för investeringar genom ett gemensamt avtal mellan medlemsstaterna, men samförstånd uppnåddes inte mellan alla medlemsstater. Eftersom förklaringarna också gav möjlighet att avtala om bilaterala uppsägningar, ansåg statsrådet att Finland ska avtala om att avsluta överenskommelserna bilateralt.
Man enades om att avtalen ska avslutas genom en överenskommelse som ingås genom notväxling med varje avtalsslutande part. De avtalsslutande parterna avtalade sinsemellan om innehållet i notväxlingen. Överenskommelserna innehåller bestämmelser som omfattas av området för lagstiftningen. Det anses dock att överenskommelserna till sitt innehåll omfattas av EU:s exklusiva befogenhet på grundval av ovan redogjorda skäl. Eftersom överenskommelserna omfattas av EU:s exklusiva befogenhet fattade statsrådet med stöd av 93 § 2 mom. i grundlagen beslut om uppsägningen av dem. Riksdagens ståndpunkt till avslutande av överenskommelserna har erhållits genom U-skrivelsen U 3/2020 rd i enlighet med 96 § i grundlagen. Riksdagen instämde med den ståndpunkt som statsrådet lade fram i U-skrivelsen. Statsrådet beviljade fullmakter för notväxling i fråga om de notväxlingar som överenskommits den 11 juni 2020, den 23 juli 2020 och den 6 maj 2021.
Finland har genom en överenskommelse som ingåtts genom notväxling med varje avtalsslutande part avslutat alla gällande bilaterala överenskommelser med EU-länderna om skydd för investeringar. Samtidigt avtalade man om att också de avtalsbestämmelser upphör att gälla som förlänger avtalsbestämmelsernas giltighetstid i förhållande till redan gjorda investeringar en viss tid efter att överenskommelserna har sagts upp. Statsrådet har genom förordningar om sättande i kraft av de överenskommelser som ingåtts genom notväxling upphävt förordningarna om sättande i kraft av överenskommelserna om skydd för investeringar och av lagarna om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i överenskommelserna Bulgarien: Statsrådets förordning 46/2022, FörfS 474/2022, ikraftträdande 3.7.2022Kroatien: Statsrådets förordning 77/2021, FörfS 1066/2021, ikraftträdande 12.12.2021Lettland: Statsrådets förordning 64/2021, FörfS 841/2021, ikraftträdande 8.10.2021Litauen: Statsrådets förordning 58/2021, FörfS 775/2021, ikraftträdande 26.8.2021Polen: Statsrådets förordning 45/2022, FörfS 473/2022, ikraftträdande 11.8.2022Slovenien: Statsrådets förordning 66/2021, FörfS 871/2021, ikraftträdande 22.10.2021Republiken Tjeckien: Statsrådets förordning 34/2022, FörfS 364/2022, ikraftträdande 1.6.2022Ungern: Statsrådets förordning 29/2021, FörfS 334/2021, ikraftträdande 22.4.2021Estland: Statsrådets förordning 61/2021, FörfS 823/2021, ikraftträdande 18.9.2021 2Rumänien: Statsrådets förordning 93/2020, FörfS 706/2020, ikraftträdande 1.11.20203Slovakien: Statsrådets förordning 98/2020, FörfS 755/2020, ikraftträdande 1.12.2020. Genom denna lag upphävs förordningarna om sättande i kraft av de överenskommelser om skydd för investeringar som ingåtts med Rumänien2 och Slovakien3 och av lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i överenskommelserna.
Till riksdagen överlämnas en proposition med förslag till lag om upphävande av följande lagar om sättande i kraft av de överenskommelser om skydd för investeringar som avslutats: 464/1999 (lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Bulgarien om främjande av och skydd för investeringar), 852/2002 (lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Kroatien om ömsesidigt främjande av och skydd för investeringar), 61/1993 (lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Lettland om främjande av och skydd för investeringar), 1378/1992 (lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Litauen om främjande av och skydd för investeringar), 158/1998 (lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Polen om främjande av och skydd för investeringar), 1380/1992 (lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Rumänien om ömsesidigt främjande av och skydd för investeringar), 484/2000 (lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Slovenien om främjande av och skydd för investeringar), 1238/1991 (lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Tjeckiska och Slovakiska Federativa Republiken om främjande av och skydd för investeringar), 392/1989 (lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Ungern om skydd för investeringar) och 1011/1992 (lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Estland om främjande av och skydd för investeringar).