7.1
Lagen om djurvälfärd
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §. Lagens syfte. Syftet med lagen är att främja djurvälfärden och att på bästa möjliga sätt skydda dem mot men för deras välfärd. Djurs välfärd definieras i 5 § 1 punkten. Men för välfärden betyder vilken som helst faktor som försämrar djurets övergripande välfärd.
Trots att människan använder djur som föda, för kläder och andra behov, har människan moralisk skyldighet att respektera alla djur och beakta deras förmåga att minnas och uppleva lidande. Strävan måste vara att skydda djur mot men för deras välfärd. Hållande och användning av djur orsakar dock i allmänhet något slags men för djurens välfärd, och det är inte alltid möjligt att undvika dessa men. I allmänhet måste man begränsa till exempel djurs rörelser och fortplantning för att djurhållningen ska vara möjlig. Men för djurs välfärd kräver emellertid alltid etiskt övervägande beträffande vilka slags men som är godtagbara i förhållande till nyttan med att hålla och använda djur. När det gäller till exempel produktionsdjur inverkar samhälleliga och ekonomiska faktorer på detta övervägande. Även vid annan djurhållning måste de rådande samhälleliga och ekonomiska förhållandena beaktas.
Ett ytterligare syfte med lagen föreslås vara att öka respekten för djur och främja god behandling av djur. Tanken bakom respekten för djur är att djur har ett egenvärde, som är oberoende av djurets värde för människan. Djurs egenvärde betyder att djuret i sig är värdefullt. Motsatsen till egenvärde är instrumentellt värde. Ett djur har instrumentellt värde för människan, om människan har nytta av djuret på något sätt. Till exempel produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur, försöksdjur och cirkusdjur har instrumentellt värde. Ett djurs egenvärde är emellertid oberoende av om människan har nytta av djuret eller inte. Även djur som människan inte har någon nytta av och skadedjur har ett egenvärde. Man kan säga att med ett djurs egenvärde avses djurets moraliska status. Ett djur är en kännande varelse, som har fysiska och psykiska behov samt förmåga att uppleva positiva och negativa känslor. Ett djur bör respekteras som djur och för sin egen skull, inte för att människan upplever det som en skyldighet att behandla djur väl eller för att god behandling av ett djur ger människan positiva upplevelser och därigenom tillfredsställer människans egna behov. Exempelvis vård av ett ungt vilt djur kan tillfredsställa en ensam människas omvårdnadsbehov. Felaktig vård kan dock hindra att djuret försätts i frihet till exempel för att dess beteende förändrats, trots att djurets fysiologiska behov i sig skulle tillgodoses.
I praktiken realiseras respekten för djur i huvudsak genom åtgärder som främjar djurvälfärden. God skötsel och behandling av djur samt ett positivt förhållande till skötaren främjar djurens välfärd, vilket i sin tur bidrar till att främja en respektfull inställning till djur. Ett välmående djur kan uppföra sig på ett arttypiskt sätt och då upplevs det lättare som en varelse med egenvärde som bör respekteras. Med respekt för djur avses förutom faktorer i anslutning till välfärden dessutom etiskt övervägande beträffande hur ett enskilt djur och djur överlag borde behandlas i samhället. Framför allt sådan verksamhet som inte orsakar direkta men för ett djurs välfärd men som upplevs nedvärdera djuret kan stå i konflikt med respekten för djur. I andra länder har man diskuterat djurs egenvärde i anslutning till användningen av djur på ett sätt som gör djuret till enbart en prydnad eller ett föremål inom till exempel konst eller underhållning. Även utsmyckning av sällskaps- och hobbydjur genom färgning, tatueringar eller på andra sätt, så att man försöker göra djuret till något annat än vad det är av naturen, har väckt diskussion. Även förbudet mot sexuellt utnyttjande av djur som sådant kan motiveras med respekten för djur. Behovet av att respektera vilda djur framkommer åter ofta när man överväger om användningen av vilda djur i cirkusar ska förbjudas eller när man diskuterar om vilda djur kan tas till fånga i naturen för att till exempel hållas som sällskaps- och hobbydjur. Det huvudsakliga syftet med bestämmelsen är att påverka människors tankesätt så att det utvecklas i en riktning som främjar djurvälfärden och utmanar människorna att fundera på användningen och behandlingen av djur som en mer omfattande samhällsfråga.
2 §. Tillämpningsområde. Lagen ska tillämpas på alla djur, liksom för närvarande. Lagen ska tillämpas på djur som hålls av människan, såsom produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur, djurparksdjur och cirkusdjur. Dessutom ska lagen i tillämpliga delar också tillämpas på vilda djur. I lagen föreskrivs till exempel om hjälp och vård för vilda djur i hjälplöst tillstånd samt om tagande av vilda djur för uppfödning. Även bestämmelserna om behandling av djur gäller vilda djur på samma sätt som djur som hålls av människan.
3 §.Verkställighet av Europeiska unionens lagstiftning samt konventioner. I paragrafen uppräknas de förordningen av Europaparlamentet och rådet på vilkas genomförande lagen ska tillämpas, samt de direktiv med stöd av vilka det har utfärdats rättsakter på vilkas genomförande lagen också är tillämplig. I paragrafen uppräknas dessutom de konventioner som Europarådets medlemsstater ingått och som innehåller krav på skydd av produktionsdjur, slaktdjur och sällskapsdjur.
4 §.Förhållande till annan lagstiftning. I paragrafen anges den föreslagna lagens förhållande till vissa andra lagar. Lagen om transport av djur och lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål är speciallagar i förhållande till den föreslagna lagen. Sålunda tillämpas den föreslagna lagen på transport av djur eller användning av djur för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål endast om det inte föreskrivs om saken i speciallagarna eller i djurtransportförordningen.
Utöver ovannämnda lagar ingår bestämmelser med anknytning till djurhållning och djurvälfärd i till exempel jaktlagen, lagen om fiske, naturvårdslagen, lagen om medicinsk behandling av djur, lagen om djursjukdomar (76/2021), lagen om identifiering och registrering av djur, lagen om djuravelsverksamhet (319/2014) och gentekniklagen (377/1995).
5 §.Definitioner. I paragrafen definieras vissa central begrepp som används i lagen. Det är fråga om en ny bestämmelse.
I 1 punkten definieras djurs välfärd som djurs upplevelse av sitt eget fysiska och mentala tillstånd. Med ett djurs välfärd avses djurets upplevelse av sitt eget psykiska och fysiska tillstånd. Med begreppet djurvälfärd beskrivs hur djur mår, vilket kan variera från bra till dåligt. På ett djurs välfärd inverkar djurets möjligheter att anpassa sig till händelserna och förhållandena i omgivningen. Om anpassningen inte lyckas eller orsakar fortlöpande eller kraftig stress, ansträngning eller beteendestörningar hos djuret eller men för djurets hälsa, försämras djurets välfärd. Djurs välfärd kan påverkas genom de förhållanden under vilka de hålls samt genom skötsel, hantering och avel. Nivån på djurs välfärd kan också förbättras genom att djuren ges möjlighet att uppleva positiva känslotillstånd.
Enligt 2 punkten avses med förteckning över djurarter de förteckningar över djur och djurarter som avses i 8 § 2 mom. I praktiken avses med förteckningar över djurarter förteckningarna enligt bilaga 1 över djurarter som får hållas som produktionsdjur, cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar samt förteckningen enligt statsrådets förordning över djurarter och djur som får hållas som sällskaps- och hobbydjur.
I 3 punkten definieras djurhållare och i 4 punkten djurägare. Med djurhållare avses en fysisk eller juridisk person som ansvarar för ett djur eller sköter om det permanent eller tillfälligt. Med djurägare avses åter en fysisk eller juridisk person som äger ett djur.
Djurhållaren kan vara djurets ägare eller innehavare eller någon annan person som ansvarar för djurets dagliga skötsel. Djurhållare kan vara till exempel någon som äger ett enstaka sällskaps- eller hobbydjur eller en bonde som håller djur yrkesmässigt. Exempelvis den som äger en travhäst ansvarar dock inte nödvändigtvis själv för djurets dagliga skötsel, utan denna uppgift har kanske anförtrotts en utomstående stallsägare. Då anses stallsägaren vara djurhållare i stället för hästägaren. Även den som driver ett djurhem är åtminstone tillfälligt djurhållare när han eller hon svarar för den dagliga skötseln av de djur som vårdas där. Som djurhållare betraktas dock inte en sådan person som deltar i skötseln av djuren men vars ansvar för skötseln är begränsad till vissa skötselåtgärder och som inte har verklig möjlighet att påverka ett djur övergripande välfärd.
I 5 punkten definieras som verksamhetsutövare den som yrkesmässigt eller annars storskaligt håller djur eller den som i sin näringsverksamhet tillverkar, importerar, exporterar, via Finland transporterar, saluför, tillhandahåller, säljer eller annars överlåter eller förmedlar redskap, anordningar eller ämnen som är avsedda för skötsel och hantering av djur. Med import och export avses förutom import från och export till tredjeländer även överföringar på den inre marknaden. Yrkesmässig eller annars storskalig djurhållning definieras i 10 punkten.
I 6 punkten definieras tillsynsmyndighet. Med tillsynsmyndigheter avses regionförvaltningsverket, Tullen, kommunalveterinären, den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen och polisen samt Livsmedelsverket när det gäller i livsmedelslagen (297/2021) avsedda slakterier och inrättningar för vilthantering samt anläggningar som finns i anslutning till dem. Dessutom är Livsmedelsverket tillsynsmyndighet på gränskontrollstationer som avses i lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019). Enligt propositionen är dessa myndigheter behöriga att utföra inspektioner och använda administrativa tvångsmedel.
I 7 punkten definieras vilt djur. Med vilt djur avses ett sådant i naturen levande djur som tillhör en vild djurart och som är fött i naturen eller som har fötts upp för att frisläppas i naturen. Som vilt betraktas dock inte ett djur som har rymt från människans vård och som kan särskiljas från djur som är födda i naturen. Djur som föds upp för att frisläppas i naturen är till exempel djur som fötts upp i hägn i viltvårdssyfte samt fiskar som fötts upp för utplantering. Som ett vilt djur betraktas alltså inte ett djur som tillhör en domesticerad djurart, till exempel en förvildad katt eller en tamkanin som släppts ut i naturen. Med vilt djur avses inte heller till exempel ett förrymt djur som tillhör en vild djurart och som fötts upp i hägn i produktionssyfte så länge som det kan särskiljas från sina artfränder som är födda i naturen. Med en vild djurart avses sådana djurarter vilkas arvsmassa människan inte har förändrat genom avel.
I 8 punkten definieras bestämmelser om djurvälfärd. Med bestämmelser om djurvälfärd avses den föreslagna lagen, bestämmelser och föreskrifter som meddelats med stöd av den samt sådan EU-lagstiftning om djurvälfärd som är direkt tillämplig. Till de bestämmelser som utfärdats med stöd av den föreslagna lagen hör också de bestämmelser som utfärdats med stöd av djurskyddslagen och som enligt ikraftträdandebestämmelsen i förslaget förblir i kraft tills de ändras eller upphävs i behörig ordning. Med stöd av djurskyddslagen har det utfärdats flera författningar på lägre nivå, bland annat om skydd av olika djurarter. Med bestämmelser om djurvälfärd avses dessutom de EU-rättsakter som avses i 3 § 1 mom. i den föreslagna lagen.
I 9 punkten definieras produktionsdjur på motsvarande sätt som i 5 a § 2 mom. i djurskyddslagen.
I 10 punkten definieras yrkesmässig eller annars storskalig djurhållning. Enligt den avses med yrkesmässig eller storskalig djurhållning tillstånds- eller anmälningspliktig verksamhet enligt 49 och 56—60 § samt sådant hållande av produktionsdjur för vilket djurhållaren har rätt att få jordbruksstöd för husdjursskötsel och annat motsvarande hållande av produktionsdjur som ska betraktas som näringsverksamhet.
I 11 punkten definieras djurhållningsplats och 12 punkten permanent djurhållningsplats. Med djurhållningsplats avses en box, en bur, en bassäng, en inhägnad, en bostad, en ladugård eller ett stall eller någon kombination av dessa samt andra utrymmen, lokaler eller avgränsade områden där man håller djur antingen permanent eller tillfälligt. Djurhållningsplats kan beroende på sammanhanget vara antingen det utrymme som djuret har till sitt förfogande, såsom en box eller en bur, eller ett större avgränsat utrymme, såsom ett stall eller en ladugård, i vars omedelbara anslutning det utrymme som djuret har till sitt förfogande finns och som också inverkar på egenskaperna hos det utrymme som djuret förfogar över. Som djurhållningsplats anses inte hållande av djur i ett fordon, en transportlåda eller något annat utrymme under transport, vilket hör till tillämpningsområdet för djurtransportlagstiftningen. Ett fordon eller en transportlåda kan dock vara djurhållningsplats när djuret hålls där av någon annan orsak än transport, till exempel i samband med deltagandet i en djurtävling eller när djurets rörelser begränsas på grund av sjukdom.
En djurhållningsplats är vanligtvis ett sådant utrymme inom djurhållarens inflytelsesfär vars egenskaper djurhållaren kan påverka. I regel avgränsas djurhållningsplatsen klart av till exempel väggar eller stängsel. Som djurhållningsplats kan dock i vissa fall anses även till exempel en oinhägnad gårdsplan, som kan definieras som ett visst avgränsat område och vars säkerhet och andra egenskaper djurhållaren kan påverka. Även en oinhägnad gårdsplan kan således utgöra djurhållningsplats för till exempel en vakthund eller en hönsflock som hålls där. Däremot kan grannarnas gårdsplaner eller en närbelägen skog inte betraktas som djurhållningsplats för en katt som rör sig fritt, eftersom de inte är avgränsade områden på det sätt som avses i bestämmelsen. Djurhållaren kan inte heller påverka dessa utrymmens egenskaper på samma sätt som till exempel den egna gårdsplanens säkerhet.
En djurhållningsplats kan utgöra permanent djurhållningsplats, där djuret tillbringar största delen av sin tid, eller tillfällig djurhållningsplats, där djuret hålls endast tillfälligt. Det kan ställas strängare utrymmes- och utrustningskrav på en permanent djurhållningsplats än på ett utrymme där djuret hålls endast tillfälligt. Med permanent djurhållningsplats avses till exempel en hästs box när den tillbringar största delen av dygnet i den. På motsvarande sätt ska en hästs fålla inte betraktas som permanent djurhållningsplats, om hästen tillbringar största delen av dygnet i sin box. Sommartid kan betet på motsvarande sätt vara antingen hästens permanent djurhållningsplats eller en tillfällig djurhållningsplats. En tillfällig djurhållningsplats är också till exempel travbanans påselningsbox, där hästen hålls endast tillfälligt under travtävlingar. På samma sätt är också en trailer som används för hästtransport hästens tillfälliga djurhållningsplats då djuret hålls där vid andra tillfällen än under transport. Tillfälliga djurhållningsplatser kan också vara till exempel en skötselbox, där ett nötkreatur hålls under ett ingrepp eller en sjukdom, där ett djur som ska slaktas hålls kortvarigt före slakten eller en transportlåda, dit en gnagare flyttas medan dess permanenta djurhållningsplats städas.
I 13 punkten definieras djurtävling. Bestämmelser om djurtävlingar och övervakning av djurtävlingar finns i 16—17 § i djurskyddslagen. Däremot definieras det inte i lagen vad som avses med djurtävling. I allmänspråket avses med tävling att man tävlar om vem som är bäst. I 16 § 4 mom. föreskrivs att vad paragrafen i fråga och 17 § föreskriver om tävlingar och övervakning av dem gäller också tillställningar där djurs avelsvärde, bruksvärde eller andra egenskaper testas på ett sätt som kan åsamka djuret smärta eller plåga eller utsätta det för oskälig påfrestning.
En definition av tävling ingår i jord- och skogsbruksministeriets förordning om förbud att vid tävlingar eller utställningar använda hundar som har opererats för ändrande av djurets utseende (1070/2000). Enligt 1 § 1 punkten i förordningen avses med tävling i tävlingssyfte ordnade tävlingar, prov, tester eller andra evenemang där hundars egenskaper, läggning eller färdigheter bedöms. Den enda djurart som författningen gäller är hundar.
I lagen föreslås för tydlighetens skull en definition av djurtävling. Avsikten är inte att ändra vad som i dag förstås med djurtävling i djurskyddslagstiftningen.
Enligt förslaget avses med djurtävling för det första evenemang som arrangeras för att rangordna djur eller djur och människor utifrån deras prestationer. En sådan djurtävling förutsätter således alltid minst två deltagare och tävlingssyfte. Till exempel träning ställs utanför definitionen. Träning betraktas inte som en djurtävling ens när djurets prestation mäts med tidtagning, beräkning av felpoäng eller på något annat för respektive art typiskt mätsätt, när syftet med mätningen inte är tävling. Mätningen kan då betjäna träningen av djuret och ge djurägaren information om djurets aktuella prestationsnivå. En tävlingsprestation enligt definitionen av djurtävling kan förutom av ett djurs prestation bestå av ett djurs och en människas gemensamma prestation. Exempel på det första är tävlingar för brevduvor och löptävlingar för vinthundar. Exempel på tävlingar där ett djurs och en människas gemensamma prestation påverkar slutresultatet är banhoppningstävlingar och skidtävlingar med hundspann. En sådan tävling där uttryckligen människan står för prestationen och djur endast används som hjälp i tävlingen är däremot inte en i lagen avsedd djurtävling. Exempel på sådana tävlingar är fisketävlingar samt tävlingar där man klipper får eller trimmar hundar. Även dessa tävlingar berörs emellertid av den föreslagna lagens bestämmelser om till exempel avlivning och behandling av djur.
Tävlingssyfte är inte ett absolut villkor för att ett evenemang ska betraktas som en i lagen avsedd djurtävling. Enligt förslaget betraktas som en djurtävling också ett evenemang som arrangeras för att bedöma djurs egenskaper, läggning eller färdigheter. Dessa evenemang betraktas som sådana djurtävlingar som avses i lagen trots att djuren inte rangordnas. Syftet med ett sådant evenemang kan vara att till exempel bedöma djurs egenskaper med tanke på eventuell avel. Träningar ställs även utanför denna definition. Enligt förslaget ställs utanför tillämpningsområdet för definitionen av djurtävling i regel även evenemang som arrangeras för bedömning av i huvudsak djurens utseende. Dessa evenemang ingår i definitionen av djurutställning.
Det har ingen betydelse för definitionen av djurtävling vilken aktör som arrangerar tävlingen. Förutom en förening som sysslar med djurtävlingar kan tävlingsarrangör också vara någon annan aktör, till exempel en fysisk person. Det har inte heller någon betydelse om arrangerande av djurtävlingar hör till tävlingsarrangörens regelbundna verksamhet eller inte. Exempelvis en enstaka djurtävling som ordnas i samband med en mässa eller ett välgörenhetsevenemang är en tävling enligt den föreslagna lagen, om de övriga villkoren i definitionen av djurtävling är uppfyllda. Som djurtävling betraktas däremot inte ett evenemang av typen uppvisning eller lek som ordnas i samband med till exempel en mässa, och vars egentliga syfte inte är att tävla med djuren och där djurens egenskaper, läggning eller färdigheter inte heller bedöms i övrigt. Sådan verksamhet utgör dock en i lagen avsedd djurutställning.
Definitionen av djurtävling förutsätter att det handlar om ett arrangerat evenemang. Utmärkande för ett arrangerat evenemang är bland annat förhandsplanering och meddelande om evenemanget till potentiella deltagare. Utanför definitionens tillämpningsområde ställs således verksamhet som äger rum mera spontant än planmässigt. Det kan vara fråga om sådan verksamhet till exempel när personer som rastar sina djur beslutar att låta dem springa ikapp. Antalet deltagare saknar däremot betydelse för definitionen.
I 14 punkten definieras djurutställning. Djurskyddslagen innehåller ingen definition av djurutställning. En definition är nödvändig, eftersom nya krav på djurutställningar föreslås i 7 kap. i lagen. Djurutställningar är till exempel hundutställningar, djurmässor, djurförevisningar som ordnas i samband med andra evenemang samt till exempel djur från en husdjursgård som förevisas på marknader. En djurutställning är vanligtvis ett kortvarigt evenemang där djur presenteras någon annanstans än i deras normala livsmiljö. På en djurutställning kan man förevisa olika djur eller djurraser eller så kan syftet med evenemanget vara att förevisa djurs läggning eller inlärda färdigheter, såsom en vallhundsuppvisning. Som djurutställning betraktas också evenemang vilkas huvudsakliga syfte är bedömning som baserar sig på djurens utseende, såsom hund- eller kattutställningar. Som djurutställning betraktas däremot inte till exempel en djurparks eller husdjursgårds fortlöpande verksamhet. Som djurutställning betraktas inte heller djurförevisningar som ordnas i samband med cirkusverksamhet.
På samma sätt som djurtävlingar kan även djurutställningar arrangeras av ett företag, en hobbyförening eller en fysisk person. Även djurutställningar utmärks av motsvarande planmässigt arrangerande som djurtävlingar.
I 15 punkten definieras djurpark och i 16 punkten permanent djurutställning. Enligt artikel 2 i djurparksdirektivet avses med djurparker alla permanenta anläggningar där levande djur som tillhör vilda arter hålls för att förevisas för allmänheten under minst sju dagar per år, med undantag av cirkusar, djuraffärer och anläggningar som medlemsstaterna undantar från kraven i direktivet eftersom de inte förevisar ett betydande antal djur eller arter för allmänheten och undantaget inte äventyrar målen med direktivet. Det huvudsakliga syftet med direktivet är att skydda vilda djurarter och att bevara den biologiska mångfalden.
Med djurpark avses på nuvarande sätt en permanent anläggning där i huvudsak djur som tillhör vilda arter hålls för att förevisas för allmänheten.
Med permanent djurutställning avses åter en permanent anläggning där i huvudsak andra djur än sådana som tillhör vilda arter hålls för att förevisas för allmänheten. Som permanent djurutställning betraktas också en anläggning där det förevisade antalet vilda djur eller arter är litet och djuren inte tillhör djurarter som är särskilt viktiga med avseende på djurskyddsvärdet. Som permanent djurutställning betraktas dock inte en husdjursgård, som definieras i 17 punkten. Gränsdragningen beträffande vilken slags verksamhet det är fråga om bestäms sålunda på nuvarande sätt utifrån förhållandet mellan andra än vilda djurarter och vilda djurarter som hålls i anläggningen eller antalet vilda djurarter eller djur som hålls i anläggningen. Vid prövningen ska emellertid dessutom beaktas de förevisade djurarternas skyddsstatus samt det konstaterade skyddsbehovet. Anläggningar där man håller djur som tillhör djurarter som är strikt skyddade genom rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (92/34/EEG, habitatdirektivet) eller Europaparlamentets och rådets direktiv om bevarande av vilda fåglar (2009/147/EG, fågeldirektivet) eller som genom den nationella lagstiftningen definierats som hotade eller djurarter som i den internationella hotbedömningen (IUCN Red List of Threatened Species) definierats som hotade ska i huvudsak klassificeras som djurparker för att djurparksdirektivets syften, att skydda vilda djurarter och att bevara den biologiska mångfalden, ska kunna uppnås. I djurparksdirektivet föreskrivs om flera uppgifter för djurparker i anslutning till tryggandet av vilda djur och den biologiska mångfalden, vilka hänför sig inte bara till den egentliga skyddsverksamheten utan också till upplysande av allmänheten och utökande av allmänhetens medvetenhet om bevarandet av den biologiska mångfalden. Det vore ändamålsenligt att anläggningar som håller djurarter som är särskilt viktiga med avseende på skyddsvärdet genomför dessa uppgifter för egen del.
I 17 punkten definieras husdjursgård. Med husdjursgård avses en permanent anläggning där enbart sådana däggdjurs- och fågelarter som enligt 8 § 2 mom. får hållas som produktionsdjur samt hundar (Canis familiaris) och katter (Felis silvestris catus) hålls för att förevisas för allmänheten.
De föreslagna definitionerna av ambulerande djurutställning och cirkus i 18 och 19 punkten är nya. Med ambulerande djurutställning avses en ambulerande anläggning där djur hålls för att förevisas för allmänheten och med cirkus en ambulerande eller permanent anläggning där djur inför publik upprepade gånger utför konster som de dresserats att utföra. För att uppfylla definitionen av cirkus krävs således någon slags permanent organisation av aktören och att djuren utför konster som de dresserats att utföra på ett sätt som ska betraktas som regelbundet. Utanför definitionen stannar således till exempel en enstaka dansuppvisning med människa och hund.
I 2 mom. preciseras definition av permanent djurutställning i 16 punkten och definitionen av husdjursgård i 17 punkten. Som permanent djurutställning och husdjursgård ska också betraktas en sådan anläggning där allmänheten har möjlighet att delta i djurens skötsel eller annan verksamhet av betydelse för djurens välfärd. Djur används i allt större utsträckning som hjälp i olika former av terapi-, välbefinnande- och upplevelseverksamhet, där allmänheten mot en avgift till exempel kan gå på skogspromenad med en åsna eller alpacka, utöva yoga tillsammans med getter eller bedriva annan motsvarande verksamhet tillsammans med djur. På husdjursgårdar ordnas också till exempel evenemang och klubbar för barn och ungdomar, där barnen och ungdomarna har möjlighet att delta i djurens skötsel. För att säkerställa djurens välfärd är det nödvändigt att se till att dylik verksamhet är antingen tillstånds- eller anmälningspliktig. Samtidigt blir också lagstiftningen tydligare, när man undviker svåra tolkningssituationer beträffande huruvida djuren också förevisas eller används de uteslutande i sådana aktiviteter som avses nu.
Sådan verksamhet som avses i bestämmelsen är vanligtvis förenad med situationer där kunderna är i nära kontakt med djur och ofta hanterar de också djuren på något sätt. Med tanke på djurens välfärd är det väsentligt att ordna verksamheten så att djuren har möjlighet att anpassa sig till de utmaningar som verksamheten medför. De djur som används ska ha lämpligt lynne, man bör till exempel undvika att använda skygga djur. Djuren bör kunna förutse händelserna och i mån av möjlighet också påverka dem till exempel genom att avlägsna sig från en situation som de upplever som obehaglig. De som leder verksamheten bör kunna handleda kunderna i goda tillvägagångssätt med djur samt se till att djuren inte stressas för mycket i verksamheten. Å andra sidan kan möten med kunder också ge djuren positiva upplevelser, som förbättrar djurens välfärd.
2 kap. Allmänna principer och ansvar för djur
6 §. Allmännaprinciper. Paragrafen innehåller lagens allmänna principer så att bestämmelserna i 1 mom. gäller alla djur oberoende av om de hålls av människan eller inte. Däremot tillämpas 2 mom. endast på djur som hålls av människan.
Enligt 1 mom. ska djur behandlas väl och med respekt. Bestämmelsen baserar sig på målet att öka respekten för djur och främja god behandling av djur, som framgår av den föreslagna lagens paragraf om lagens syfte. Enligt 3 § i djurskyddslagen ska djur behandlas väl. I detaljmotiveringen till paragrafen har det ändå inte förklarats närmare vad som avses med att djur ska behandlas väl. Det är svårt att entydigt definiera god behandling, eftersom den påverkas av såväl djurets behov och etiska synpunkter som den uppfattning som för tillfället råder i samhället om vad som avses med att djur ska behandlas väl. Den föreslagna förpliktelsen att behandla djur väl baserar sig på tanken om djurs egenvärde, som föranleder skyldighet att respektera och behandla ett djur på det sätt som dess värde förutsätter. Behandlingen av djur ska också bedömas ur djurindividens perspektiv med hänsyn till dess fysiska och psykiska behov samt dess förmåga att uppleva positiva och negativa känslor.
Det bör påpekas att respekten för djur som baserar sig på djurs egenvärde inte förändrar djurs ställning inom det juridiska tankesystemet: djur kan ges ett egenvärde som är värt att skyddas även om sakrättsliga bestämmelser fortfarande tillämpas på dem. Djur kan alltså på nuvarande sätt vara föremål för äganderätt och byte. Respekt baserad på egenvärdet gör inte heller djur till rättssubjekt, för djur kan således inte föreskrivas rättigheter eller skyldigheter. Bestämmelsen ska inte heller tolkas så att det förhindrar användningen av djur på sätt som för närvarande är godtagbara, till exempel som produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur eller försöksdjur. Djurs egenvärde förutsätter dock att man överväger skada och nytta beträffande huruvida en viss användning av djur är motiverad eller inte. Inte heller detta är nytt, för lagstiftningen tar redan nu ställning till vilken djurhållning och behandling av djur som betraktas som godtagbar i samhället vid respektive tidpunkt. Respekt baserad på djurs egenvärde förändrar inte denna grundkonstellation, djur får fortfarande orsakas smärta och lidande, om det finns ett godtagbart behov av det. Bestämmelsen ska inte heller tolkas så att den skyddar djurs liv som sådant och således hindrar att djur avlivas av godtagbara skäl. Djurs liv ska respekteras, men respekten för djur ska ändå inte hindra människan från att avsluta djurs liv när behovet påkallar det.
Som god och respektfull behandling kan i princip inte betraktas sådan verksamhet där ett djur till exempel ses som enbart en prydnad eller där ett djur förevisas som något helt annat än ett djur till exempel som underhållning. Den föreslagna lagen innehåller flera bestämmelser som preciserar kravet på respekt för djur. Exempelvis i förslaget till 13 § förbjuds färgning av djur i syfte att förändra deras utseende och i 14 § förbjuds könsumgänge med djur. Det ska också vara förbjudet att avliva djur i underhållningssyfte med stöd av 64 § samt att använda djurparksdjur som hör till vilda djurarter i nöjesförställningar med stöd av 50 §.
Enligt 1 mom. är det förbjudet att tillfoga djur onödig smärta och onödigt lidande. I 3 § i djurskyddslagen sägs att det är förbjudet att åsamka djur onödigt lidande samt onödig smärta eller plåga. I förslaget avses med smärta både fysisk smärtförnimmelse och den psykiska upplevelse som smärtan orsakar. Smärta kan vara kort- eller långvarig. Med lidande avses åter en obehaglig känsla eller förnimmelse, såsom plåga, rädsla, ångest och frustration. Sådan plåga som avses i djurskyddslagen ingår således i sådant lidande som avses i förslaget, och den nämns inte längre separat i paragrafen. Även till exempel utdragen törst eller hunger, uppdämning av väsentliga beteendemässiga behov, utdragen hetta eller köld, fortlöpande buller eller någon annan faktor som beror på yttre omständigheter och som medför men för djurets välfärd kan orsaka djuret lidande.
Enligt förslaget får djurs välfärd inte heller äventyras i onödan. Bestämmelsen är ny och syftet med den är att förebygga situationer där djuret ännu inte har orsakats smärta eller lidande, men där risken för smärta eller lidande är uppenbar. Bestämmelsen hänför sig till målet att främja djurvälfärden och att på bästa möjliga sätt skydda djur mot men för deras välfärd, som uttrycks i paragrafen om den föreslagna lagens syfte. När man ska bedöma om en verksamhet eller en situation äventyrar djurs välfärd i onödan, måste man överväga riskerna för djurens välfärd och möjligheterna att undanröja dem. På riskens storlek inverkar såväl allvaret hos de påföljder som risken medför som påföljdernas sannolikhet. Framför allt när risken för välfärden är stor och den å andra sidan är lätt att undanröja, bör man vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja den. Vid prövningen bör uppmärksamhet även fästas vid om det finns en godtagbar orsak till att äventyra välfärden. Man bör lägga märke till att djurs välfärd nästan alltid äventyras på något sätt när djur används och hålls, och bestämmelsens syfte är inte att begränsa användningen av djur på sätt som accepteras i samhället. Exempelvis enligt 13 § i den föreslagna lagen betraktas det inte som onödigt skadande av djur när hundar eller andra djur används i sådana myndighetsuppdrag som på grund av uppdragets art är förknippande med risk för att djuret skadas. Det yttersta syftet med bestämmelsen är att komplettera förbudet mot att orsaka onödig smärta och onödigt lidande i situationer där det är uppenbart att förbudet mot onödig smärta och onödigt lidande kommer att överträdas, om man inte ingriper i situationen på förhand. I detaljmotiveringen till 43 § i förslaget preciseras vad som avses med att äventyra djurs välfärd i onödan i samband med djurtävlingar och utställningar.
I 2 mom. förbjuds att djur som hålls av människan lämnas utan skötsel och överges. Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i djurskyddslagen. Med att lämna ett djur utan skötsel avses en situation där djurhållaren inte ombesörjer skötseln av djuret, såsom utfodring, hälsa, allmän välfärd, renhet eller annan kroppsvård som djuret behöver. Med att överge ett djur avses åter att det lämnas vind för våg på ett sådant sätt att djurhållaren inte längre på något sätt sörjer för djurets välfärd och inte har överfört ansvaret för djurets skötsel på någon annan aktör som gett sitt samtycke till detta. Det kanske mest typiska exemplet på att överge ett djur är när till exempel en kanin som hållits som sällskapsdjur avsiktligt släpps fri i naturen där den antas klara sig på egen hand i fortsättningen. Det är fråga om att överge ett djur till exempel när ett sällskapsdjur lämnas kvar i bostaden när djurhållaren flyttar bort. Exempelvis en katt som får gå fri betraktas inte som sådan som ett övergivet djur, om den som håller katten i övrigt sköter om katten eller tillfälligt har överfört ansvaret för kattens skötsel på någon annan. Dessutom bör man lägga märke till att förbudet inte hindrar att till exempel djur som föds upp i hägn i viltvårdssyfte på det sätt som regleras i jaktlagen frisläpps i naturen eller att fiskyngel som avses i lagen om fiske planteras ut i naturliga vattendrag. I 29 § i den föreslagna lagen bestäms om försättande i frihet av ett vilt djur som fått vård eftersom det varit i hjälplöst tillstånd.
7 §.Att hjälpa sjuka eller skadade djur. I paragrafen föreskrivs om skyldighet för varje medborgare att hjälpa djur som är sjuka, skadade eller annars i ett hjälplöst tillstånd. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak skyldigheterna enligt 14 § 2—4 mom. i djurskyddslagen. Den skyldighet som åläggs varje medborgare att hjälpa djur som är i behov av hjälp stödjer lagförslagets syfte att skydda djur mot men för deras välfärd samt målet att utöka respekten för djurens egenvärde.
I 1 mom. föreskrivs om skyldighet att hjälpa husdjur eller andra djur som hålls av människan och som befinner sig i nöd. Förutom sjukdom och skada kan ett djur behöva hjälp även på grund av flertalet andra yttre faktorer, såsom missförhållanden i anslutning till skötseln och behandlingen av djuret. Även till exempel välfärden för ett djur som rymt från djurhållningsplatsen kan vara äventyrad på så sätt att djuret kan betraktas som hjälplöst i den mening som avses i bestämmelsen. En person som påträffar ett hjälplöst djur ska i första hand själv försöka hjälpa djuret. Detta är dock inte alltid möjligt eller ändamålsenligt till exempel på grund av bristfälliga kunskaper och färdigheter eller säkerhetsrelaterade omständigheter. Då bör man underrätta djurägaren eller djurhållaren eller, om denne inte är känd eller inte påträffas eller det inte annars är ändamålsenligt att underrätta denne, tillsynsmyndigheten. Medborgarnas skyldighet att hjälpa begränsar sig till hjälp av första hjälpen-typ, såsom att ge eller skaffa hjälp åt ett djur som råkat ut för en trafikolycka eller att lösgöra ett djur som fastnat i ett stängsel.
I 2 mom. föreskrivs om rätt för en medborgare att avliva ett djur, om det är oskäligt svårt att anträffa en person som nämns i 1 mom. och om djuret är i sådant tillstånd att det är uppenbart grymt mot djuret att hålla det vid liv. Sådan avlivning som avses i bestämmelsen kommer i fråga endast i sådana situationer där det i praktiken är omöjligt att skaffa hjälp åt djuret och djuret är så sjukt eller har sådana smärtor att det innebär att djuret orsakas onödig smärta och onödigt lidande om det hålls vid liv samt att dess förväntade död drar ut onödigt länge. När det gäller djur som hålls av människan bör man alltid i första hand försöka få tag på djurägaren eller djurhållaren innan avlivningsbeslutet fattas, om detta inte medför orimligt men för djurets välfärd. Om det är oklart huruvida djuret har en ägare, bör man försöka utreda saken innan djuret avlivas. Om djurägaren eller djurhållaren inte är anträffbar bör man ta kontakt med tillsynsmyndigheten. Om ovannämnda personer inte är anträffbara innan djuret avlivas, ska avlivningen utan dröjsmål anmälas i efterhand.
Sådan avlivning av ett djur som avses i bestämmelsen ska göras så att onödig smärta och onödigt lidande undviks. I praktiken kan djuret avlivas av en person som behärskar saken. Även polisen eller jägare kan ofta bistå vid avlivning av djur.
I 3 mom. föreskrivs om alla medborgares skyldighet att hjälpa vilda djur i nöd. Bestämmelsen ålägger medborgare att agera på ett moraliskt ansvarsfullt sätt när de påträffar vilda djur i behov av hjälp. Å andra sidan är det inte ändamålsenligt eller önskvärt att i onödan ingripa i vilda djurs liv. Bestämmelsen uttrycker lagens syfte att djur ska respekteras som varelser med egenvärde. Förpliktelsen står också i förbindelse med respekten för naturen i vidare bemärkelse, eftersom vilda djur är en del av naturen. Med avseende på djurskyddet är ett syfte med bestämmelsen att undvika att vilda djur orsakas onödig smärta och onödigt lidande i situationer där de på ett eller annat sätt möter människan. Målet med att hjälpa ett vilt djur ska vara att försätta djuret i frihet. Tillfällig vård som syftar till något annat än att försätta djuret i frihet ska i princip begränsas endast till sådana djurindivider som efter vården kan placeras i en djurpark. Om ett djur inte kan försättas i frihet eller placeras i en djurpark ska det avlivas.
Vilda djur skadas till exempel i trafiken, vid kollisioner med byggnader, stängsel eller andra konstruktioner samt när djur blir byte för till exempel husdjur, såsom hundar eller katter. Förutom att vilda djur skadas kan de annars hamna i hjälplöst tillstånd till exempel om de förvillar sig in i byggnader eller ungar kommer från sina mödrar. Att hjälpa ett vilt djur kan i praktiken betyda till exempel att flytta eller vägleda ett djur som hamnat på en farlig plats från området, att lösgöra ett djur som fastnat i ett stängsel eller att avliva ett sjukt eller skadat djur. I naturens normala kretslopp ingår också att vilda djur blir sjuka och ibland till exempel svälter ihjäl. Även i dessa situationer kan man hjälpa ett vilt djur i ett klart hjälplöst tillstånd till exempel så att en räv som lider av skabb och söker sig till bosättning avlivas. På samma sätt som i fråga om djur i människans vård begränsar sig bestämmelsens skyldighet till hjälp av första hjälpen-typ och endast sådan hjälp som en medborgare kan ge inom ramen för sina färdigheter och sin förmåga. Hjälparens säkerhet måste också beaktas: till exempel skadade vildsvin och stora rovdjur kan orsaka stor fara för människors hälsa. Nödcentralen ska alltid underrättas som vildsvin, hjortdjur och stora rovdjur som skadat i bilkollisioner, så att polisen och storviltsassistansen kan vidta behövliga åtgärder för att säkra situationen för både människor och djur.
Bestämmelsen förpliktar medborgarna att avliva ett vilt djur eller ombesörja att det avlivas, om det vore uppenbar grymhet mot djuret att hålla det vid liv. I fråga om vilda djur ska avlivningströskeln vara klart lägre än i fråga om djur som hålls av människan. Ett djur som ska försättas i frihet får inte vara sjukt eller skadat på så sätt att det sannolikt avlider av skadorna eller sjukdomen senare eller så att det inte längre förmår till exempel skaffa sig föda i naturen. Dessutom bör man lägga märke till att infångande, hantering, transport och hållande i fångenskap av framför allt fullvuxna vilda djur i princip alltid orsakar dem något slags lidande. Vilda djurs ungar kan åter bli tama och vänja sig vid människan under vården, vilket ofta inverkar på hur de klarar sig i naturen. Ovannämnda omständigheter borde också beaktas när man beslutar om ett vilt djur som är i behov av hjälp ska ges vård eller avlivas.
En på korrekt sätt utförd avlivning är ett i djurskyddshänseende motiverat alternativ, om det råder misstanke om att djuret annars skulle lida eller om djuret sannolikt inte mera kan försättas i frihet. Ett vilt djur ska avlivas så snabbt och smärtfritt som möjligt. Man kan ofta få hjälp från polisen, jägare eller Forststyrelsens i lagen om jakt- och fiskeövervakare (1157/ 2005) avsedda jakt- och fiskeövervakare med avlivning av framför allt stora vilddjur. Enligt 84 § i jaktlagen får vilt och icke fredade djur avlivas av djurskyddsorsaker oberoende av om avlivaren har rätt att på området fånga eller döda djuret eller fastän djuret är fredat när det påträffas. Bestämmelsen tillämpas också på djur som är fredade genom naturvårdslagen.
I vissa fall kan det vara motiverat att ta ett vilt djur i vård. Bestämmelser om vård av vilda djur i hjälplöst tillstånd finns i 29 § och 61 § i den föreslagna lagen. Innan ett vilt djur fängslas för längre tid måste man noggrant överväga huruvida djurets välfärd kan tryggas tillräckligt i fångenskap. Man måste bedöma om djuret kan erbjudas till exempel rätt föda, möjligheter att röra sig på arttypiskt sätt och möjligheter att tillfredsställa andra beteendemässiga behov, såsom sociala behov, under fångenskapen.
Ett nytt krav som införs är skyldighet för kommunen att se till att sjuka och skadade vilda djur som förts till veterinärmottagning som kommunen ordnat avlivas. I praktiken har kommunalveterinärerna ordnat dylik service även hittills. I Helsingfors är skötseln av vilda djur ordnad vid Högholmens djurpark. För att undvika att sjuka och skadade vilda djur lider bör medborgarna anvisas ett ställe dit de kan föra små vilda djur som är i behov av hjälp. I praktiken kan kommunen om den så vill ordna även vård av första hjälpen-typ för djur på mottagningen. Den skyldighet som föreslås i paragrafen ska dock gälla endast avlivning av djur, vilket inte förutsätter specialkunskaper om vård av vilda djur och för vilket kostnaderna är tämligen låga. Vid behov kan djuret hänvisas till fortsatt vård i ett djurhem som avses i 61 §.
8 §.Begränsningar som gäller hållandet av djurarter och djur. I paragrafen föreskrivs om de djurarter och djur som får hållas som produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur eller cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att för ovannämnda ändamål hålls endast sådana djur vilkas djurhållning i praktiken kan ordnas på det sätt som lagen förutsätter inom den aktuella djurhållningsformen. Samtidigt förtydligas lagstiftningen om hållandet av olika djurarter så att det blir lättare för medborgarna än nu att ta reda på vilka djur som det över huvud taget är tillåtet att hålla för vilka ändamål. En förteckning över tillåtna djurarter tas in antingen i lagen eller på förordningsnivå beroende på ändamålet. I den gällande djurskyddslagstiftningen begränsas artmångfalden när det gäller cirkusdjur samt uppfödning i hägn av vilda djur i produktionssyfte. Begränsningarna som gäller andra produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur samt djurarter i ambulerande djurutställningar är däremot nya. Genom bestämmelsen genomförs punkt 21 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet, enligt vilken inget djur får hållas för animalieproduktion om det inte på grundval av djurets geno- eller fenotyp finns skäl att förvänta sig att djuret kan hållas utan men för dess hälsa eller välbefinnande.
Enligt 1 mom. får endast sådana djur hållas som produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur eller cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar, vilkas djurhållning i praktiken kan ordnas så att lagens krav uppfylls inom den aktuella djurhållningsformen. Lagens 4 kap. innehåller bestämmelser om allmänna krav på djurens skötsel, föda och dryck samt vård av sjuka eller skadade djur. Bestämmelser om djurhållningsplatser finns i 5 kap. För tydlighetens skull uppräknas de viktigaste förutsättningarna för att få hålla djur i förslaget till 1 mom.
För ett djur ska det i praktiken kunna ordnas sådan skötsel, en sådan djurhållningsplats och sådana förhållanden att det kan tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov när det gäller rörelse, vila, kroppsvård, sökande efter föda och andra motsvarande aktiviteter samt sociala relationer och så att också djurets fysiologiska behov kan tillgodoses. Om djuret insjuknar eller skadas ska det kunna ges behörig vård. När man bedömer om en djurart är lämplig för respektive djurhållningsändamål bör man stödja sig på aktuell tillgänglig vetenskaplig kunskap och samlad praktisk erfarenhet av hållandet av djurarten. Vid bedömningen ska man också beakta ändamålet med djurhållningen och eventuella praktiska begränsningar som följer av det. Exempelvis kan det vara möjligt att skapa godtagbara förhållanden för ett djur som hör till en viss djurart när djuret hålls som sällskaps- och hobbydjur, fastän det vore omöjligt att skapa motsvarande förhållanden för djur som hålls till exempel i produktionssyfte.
De fysiologiska och beteendemässiga behoven hos exotiska, icke-domesticerade djur motsvarar i stor utsträckning behoven hos deras artfränder som lever i naturen. Dessa behov är inte alltid tillräckligt kända för att vi ska kunna skapa levnadsförhållanden för djuren som tryggar deras välfärd. Det kan också vara en utmaning att kunna erbjuda rätt slags föda. Det kan vara svårt att ge djur veterinärvård, om det inte finns tillräcklig kunskap om arten. I fråga om vissa arter kan djurets långa livslängd, storlek som fullvuxet, utmanande livsmiljö, aggressivitet eller stora kostnader för djurhållningen i praktiken göra det svårt att hålla djuret. På motsvarande sätt kan man också beträffande många tama djurarter fråga sig hur deras fysiologiska och beteendemässiga behov tillgodoses inom dagens djurhållning. Tama djur har ändå i princip på något sätt anpassat sig till att hållas av människan och så finns det större kunskap om dessa djurs behov och skötsel än när det gäller många icke-domesticerade exotiska djurarter.
Enligt 2 mom. får som produktionsdjur, cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar hållas endast de djurarter som uppräknas i bilaga 1. Bestämmelser om vilka djur och djurarter som får hållas som sällskaps- och hobbydjur utfärdas åter genom förordning av statsrådet. Framför allt begränsningar som gäller hållandet av produktionsdjur blir lätt sådana inskränkningar i rätten att idka näring som avses i grundlagen, eftersom man inom olika former av djurproduktion i allmänhet koncentrerar sig på att hålla enstaka eller några djurarter. När förbud utfärdas mot att hålla en djurart som produktionsdjur kan det sålunda i praktiken betyda att hela näringen förbjuds. Det är också mest ändamålsenligt att föreskriva om begränsningar av hållandet av produktionsdjurarter direkt i lagen i stället för på förordningsnivå. När det gäller cirkusdjur kan förbindelsen mellan djurartsbegränsningar och inskränkning av näringsfriheten bli problematisk framför allt om cirkusverksamheten förutsätter att man håller djur av en viss art eller om ett djur annars är av central betydelse för verksamheten.
I punkt 1 i bilaga 1 till den föreslagna lagen uppräknas de däggdjurs- och fågelarter som får hållas som produktionsdjur. Det kan påpekas att en definition av produktionsdjur ingår i 5 § 9 punkten. Bilagans artförteckning över produktionsdjur definierar inte alla djur som hör till en viss djurart som produktionsdjur, utan det anges vilka djurarter som det över huvud kan godkännas att hålls som produktionsdjur. Strävan har varit att förteckningen ska uppta alla de däggdjurs- och fågelarter som för närvarande hålls i produktionssyfte i Finland. I förteckningen ingår förutom de traditionella tamdjursarterna dessutom de däggdjurs- och fågelarter som avses i 21 § i djurskyddslagen och i 25 § i djurskyddsförordningen och som hållits i hägn för produktion av kött, ägg och avelsdjur. Enligt bestämmelsen med definitioner i den föreslagna lagen är även djur som tillhör dessa vilda djurarter och som föds upp i hägn i produktionssyfte produktionsdjur. Hållande av vattenbuffel (Bubalus bubalis)som produktionsdjur tillåts endast för köttproduktion på samma sätt som i 25 § 2 mom. i den gällande djurskyddsförordningen. Enligt dagens kunskap orsakar mjölkproduktion större risker för vattenbufflars välfärd än köttproduktion, och det är inte säkert att de väsentliga beteendemässiga behov och fysiologiska behov som föreskrivs i 1 mom. kan tillgodoses. När vattenbuffelkalvar föds när de mindre utvecklade och mer känsliga för sjukdomsalstrare än nötkalvar. Dessutom har de svagare sugreflex än nötkalvar. Det är svårt att vänja vattenbuffelkalvar vid att dricka mjölk annat än från sin mor, och den kan inte ersättas med mjölkersättning för att tillgodose de fysiologiska behoven på samma sätt som hos nötkalvar. Av denna orsak rekommenderas att vattenbuffelkalvar avvänjs först när de är ett halvt år gamla, vilket i allmänhet inte är möjligt inom mjölkproduktion. I vissa länder tillämpar man en metod där en vattenbuffelkalv som är mer än en månad gammal ibland skiljs från sin moder för en dag eller en natt. På så vis kan en del av mjölken från modern användas som livsmedel för människor. Även med denna metod begränsas kalvens väsentliga beteendemässiga behov på ett betydande sätt. I detta skede föreslås inga begränsningar i fråga om hållandet av andra djurarter än sådana som tillhör däggdjuren och fåglarna som produktionsdjur. Bestämmelser om förfarandet för att ändra förteckningarna över djurarter ingår i förslaget till 9 §.
I punkt 2 i bilaga 1 uppräknas också de djurarter som får hållas i cirkusar och ambulerande djurutställningar. I den gällande lagstiftningen bestäms det om djurarter som får hållas i cirkusar och vid andra därmed jämförbara föreställningar i jord- och skogsbruksministeriets beslut 22/VLA/96. Enligt beslutet är det förbjudet att använda apor, rovdjur, vilda idisslare, hovdjur, pungdjur, säldjur, elefanter, noshörningar, flodhästar, rovfåglar, strutsfåglar eller krokodildjur. Trots detta får dock användas hundar och tamkatter, sjölejon, ponnyer, tamhästar och -åsnor. I den förteckning som föreslagits i bilagan har intagits i första hand tamdjur och andra djur som kan hållas i cirkusar och andra ambulerande anläggningar på det sätt som förutsätts i 1 mom. Till skillnad från den gällande lagstiftningen får till exempel sjölejon inte längre hållas i cirkusar. En nyhet är också att förteckningen begränsar mångfalden av djurarter som får hållas i ambulerande djurutställningar. Detta är ändamålsenligt, för utmaningarna när det gäller att hålla djur i en ambulerande djurutställning är i stor utsträckning förenade med samma omständigheter som i en cirkus. De djur som berörs av vardera verksamhetsformen måste upprepade gånger transporteras från ort till ort. Under transporten är djuren tvungna att utstå föränderliga förhållanden och en närmiljö som det är svårare än normalt att reglera. Det kan också vara utmanande att tillgodose djurens behov på de platser där man stannar till följd av föränderliga förhållanden och djurhållningsplatsernas begränsade storlek. I 50 § i den föreslagna lagen förbjuds också att djur som hör till vilda djurarter och som hålls i en djurpark eller permanent djurutställning används i vissa nöjesföreställningar. De föreslagna bestämmelserna begränsar användningen av djur som hör till vilda djurarter i nöjesföreställningar på såväl cirkusar och permanenta djurutställningar som i djurparker. I praktiken ska det i fortsättningen inte vara tillåtet att använda till exempel delfiner för sådan verksamhet.
När det gäller sällskaps- och hobbydjur står begränsningar av hållandet av en enskild djurart inte nödvändigtvis på samma sätt i förbindelse med näringsfriheten, framför allt inte om förteckningen över tillåtna djurarter i princip upptar alla tama djurarter som traditionellt hålls som sällskaps- och hobbydjur. Det är i första hand djurpartihandlare och djurhandlare som håller mer exotiska sällskaps- och hobbydjur yrkesmässigt, och deras verksamhet är i allmänhet inte beroende av en enskild exotisk djurart. Artmångfalden när det gäller sällskaps- och hobbydjur är också betydligt större än i fråga om djur som hålls som produktionsdjur, och den är också utsatt för större förändringstryck än i fråga om djurarter som hålls för andra ändamål. Det är ändamålsenligt att ta in artförteckningar över sällskaps- och hobbydjur i författningar på lägre nivå än lag, så att förteckningarna vid behov kan ändras flexiblare än om de vore på lagnivå.
Genom förordning av statsrådet kan det också bestämmas om hållande av djurindivider som sällskaps- och hobbydjur. Med stöd av bestämmelsen kan det till exempel föreskrivas om hållandet av djurindivider som tagits direkt från naturen för uppfödning som sällskaps- och hobbydjur. Enligt 28 § i förslaget ska det vara förbjudet att ta vilda ryggradsdjur för uppfödning som sällskaps- och hobbydjur. Bestämmelsen gäller dock endast djur som lever i Finlands natur. Från utlandet införs djur som har fångats direkt i naturen i till exempel Afrika eller Sydamerika som sällskaps- och hobbydjur. När vilda djur tas för uppfödning är det ofta förenat med men för välfärd, eftersom djuren inte är vana att leva i fångenskap. Exempelvis när papegojor tas direkt från naturen för uppfödning är det ofta mycket svårt att skapa sådana förhållanden som skulle uppfylla kraven i 1 mom. Dödligheten bland sådana fåglar kan vara mycket stor i fångenskap, vilket ofta berättar om betydande välfärdsproblem. Även en stor del av de akvariefiskar som förs in till Finland fångas direkt i naturen. Hållandet av akvariefiskar som tagits direkt från naturen för uppfödning är dock inte nödvändigtvis förenat med motsvarande men för välfärden som till exempel hållandet av papegojor. Det vore ändamålsenligt att på förordningsnivå göra en noggrannare granskning av vilka djur eller djurarter som borde beröras av begränsningarna samtidigt som man ser över mångfalden av djurarter som hålls som sällskaps- och hobbydjur.
I förslaget till 120 § ingår en övergångsbestämmelse som tillämpas på djurindivider som hålls som produktionsdjur eller cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar när lagen träder i kraft.
De djurarter som får hållas begränsas också av lagstiftningen om främmande arter. Bestämmelser på unionsnivå om främmande arter finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter. Bestämmelser om inhemska främmande arter finns i lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter (1709/2015). Det är förbjudet att införa i landet, sälja, föda upp, använda och i miljön släppa ut djurarter som i unionen och på nationell nivå definierats som främmande arter. Av de djurarter som på unionsnivå definierats som främmande är sjubb eller tvättbjörn, sibirisk jordekorre, jätteekorre, sumpbäver eller nutria, rödörad vattensköldpadda och några groddjur sådana att åtminstone en del av också hålls som sällskaps- och hobbydjur. I den nationella förteckningen har upptagits alla rovdjur som hör till däggdjuren (Carnivora) med undantag för vilt som avses i jaktlagen samt hund, katt och iller. I förteckningen finns dessutom alla fladdermöss samt av fåglarna rovfåglar, ugglefåglar och kråkfåglar. Förteckningen upptar också vissa grodarter. Korsningar av tamhund och varg eller av tamhund och ett annat hunddjur i generationerna F1—F4 ingår också i den nationella förteckningen över främmande arter. När förteckningar över djurarter görs upp i den föreslagna lagen bör lagstiftningen om främmande arter beaktas så att förteckningarna inte upptar främmande arter.
9 §.Ändring av förteckningarna över djurarter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om ändring av förteckningarna över djurarter och möjlighet för medborgarna att föreslå nya arter till förteckningarna. Införandet av en förteckning över tillåtna sällskaps- och hobbydjurarter förutsätter att de specialvillkor som EU-domstolen fastställt är uppfyllda (C-219/07 Nationale Raad van Dierenkwekers en Liefhebbers VZW och Andibel VZW mot Belgien, den s.k. Andibel-domen). I praktiken ska begränsningarna vara icke-diskriminerande, de ska basera sig på vetenskaplig kunskap om djurs välfärd och det ska finnas ett förfarande där medborgare kan föreslå nya arter till förteckningen. Om en medborgares förslag om en ny art till förteckningen förkastas, ska saken kunna föras till domstol. Det förfarande som föreslås i paragrafen ska tillämpas även när ändra förteckningar över djurarter än den som gäller sällskaps- och hobbydjur ändras.
I förteckningarna över djurarter ska enligt 1 mom. en djurart kunna läggas till eller strykas utifrån aktuell tillgänglig vetenskaplig kunskap eller praktisk erfarenhet som gäller hållandet av djurarten. Enligt 2 mom. ska Livsmedelsverket kunna framställningar till jord- och skogsbruksministeriet om djurarter som ska läggas till i förteckningarna över djurarter på eget initiativ eller på grund av ansökningar som verket mottagit. Sålunda ska till exempel medborgare och andra intressentgrupper ha möjlighet att utarbeta förslag till djurarter som borde läggas till i förteckningarna. I praktiken tar Livsmedelsverket upp förslaget till behandling som ett ansökningsärende enligt förvaltningslagen, och sökanden får ett överklagbart förvaltningsbeslut. I en ansökan om ändring av förteckningarna över djurarter bör det motiveras varför hållandet av en djurart som föreslås till förteckningen uppfyller förutsättningarna enligt 8 § 1 mom. Till ansökan ska fogas hänvisningar till central tillgänglig vetenskaplig kunskap om hållandet av djurarten samt andra omständigheter som inverkar på saken, såsom erfarenhetsbaserad kunskap om hållandet av djuren. Närmare bestämmelser om innehållet i ansökan och om den utredning som ska fogas till den samt om behandlingen av ansökan utfärdas genom förordning av statsrådet. Vid bedömningen av ansökningarna bör man beakta aktuell vetenskaplig kunskap om djurarternas behov och skötsel och de förhållanden under vilka de hålls. Även praktiska erfarenheter av djurhållning till exempel i andra länder kan beaktas. Om Livsmedelsverket vid sin bedömning kommer fram till att hållandet av en djurart som föreslagits till förteckningen uppfyller förutsättningarna i 8 § 1 mom., ska verket lägga fram ett förslag för jord- och skogsbruksministeriet om ändring av förteckningen.
Enligt 3 mom. ger Naturresursinstitutet oberoende vetenskaplig sakkunnighjälp vid bedömningen av om förteckningarna över djurarter är tidsenliga. Sådant stöd finns att få från Centralen för djurens välfärd vid Naturresursinstitutet. Livsmedelsverket kan således anlita Naturresursinstitutets experter som hjälp vid bedömningen av ansökningar. Vid behov ger Naturresursinstitutet även jord-och skogsbruksministeriet sakkunnighjälp när ministeriet bereder ändringar i lagstiftningen om förteckningar över djurarter.
10 §.Avvikelse från förteckningen över djurarter. I paragrafen föreskrivs om dispens, som innebär att man i ett enskilt fall kan tillåta att ett eller flera djur som tillhör en annan djurart än de som avses i 8 § 2 mom. hålls. Tillstånd ska kunna beviljas i sådana enskilda fall där sökanden visar att han eller hon kan hålla ett eller flera djur som tillhör en annan djurart än de som finns i förteckningen över djurarter så att kraven i 8 § 1 mom. är uppfyllda. Då ska sökanden verifiera att han eller hon kan erbjuda djuret förhållanden där det kan tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov enligt 8 § och där också djurets fysiologiska behov kan tillgodoses. Djuret ska också kunna få tillräcklig veterinärmedicinsk vård. Förfarandet med dispens kan komma i fråga till exempel i en situation där en enstaka person vill hålla ett djur som tillhör en mer sällsynt djurart, och en djurart med motsvarande egenskaper och behov är godkänd för förteckningen. Dispensförfarandet kan eventuellt också användas för nya produktionsdjurarter, som med framgång har hållits till exempel i andra länder under motsvarande förhållanden.
Dispens söks hos Livsmedelsverket. Naturresursinstitutet ger oberoende vetenskaplig sakkunnighjälp vid bedömningen av om grunder för att bevilja dispens föreligger. Vid Naturresursinstitutet kan sådan hjälp lämnas av Centralen för djurens välfärdscentral. Genom förordning av statsrådet får det föreskrivas närmare om innehållet i ansökan om dispens och om de utredningar som behövs till stöd för den samt om behandlingen av ansökan.
11 §.Ansvar för djurs välfärd i vissa fall. I paragrafen föreskrivs om barns och barnets föräldrars eller andra vårdnadshavarens ansvar för djurs välfärd. Enligt 1 mom. får ett barn som är yngre än sexton år inte ensamt ansvara för ett djurs välfärd. Bestämmelsen hänför sig till 42 § 4 mom. i den föreslagna lagen, enligt vilket ett djur inte får överlåtas permanent till någon som är under 16 år utan vårdnadshavarens samtycke. Den som är under 16 år har inte nödvändigtvis förutsättningar att fullgöra de skyldigheter som ställs i fråga om djurhållning, och därför kan han eller hon inte heller ensam ansvara för ett djurs välfärd. Bestämmelsen hindrar dock inte att den som är under 16 år sköter djur. Ansvar för djurs välfärd avser övergripande ansvar för djuret och är ett vidare begrepp än skötsel av djur. I 2 mom. föreskrivs dessutom om tillsynsskyldighet för föräldrar eller andra vårdnadshavare till barn som inte har fyllt 15 år eller andra personer som har uppsikt över barn i denna ålder. De är skyldiga att se till att barnet inte behandlar djur på ett sätt som strider mot bestämmelserna om djurvälfärd. Paragrafen motsvarar trots små språkliga skillnader det som föreskrivs i 64 § i djurskyddslagen och hänför sig till åldersgränsen för straffrättsligt ansvar. På samma sätt som i djurskyddslagen föreslås i 109 § att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar uppsiktsskyldigheten ska bestraffas för djurskyddsförseelse.
3 kap. Behandling av djur
12§.Allmänna krav på behandlingen. I paragrafen föreskrivs om allmänna krav på behandlingen av djur. Enligt de allmänna principerna i lagförslaget ska djur behandlas väl och med respekt. Djur får inte tillfogas onödig smärta eller onödigt lidande och deras välfärd får inte äventyras i onödan. Behandlingen av djur är av central betydelse för djurens välfärd i samtliga situationer där människan har att göra med djur. Genom god behandling kan man också bidra till att förebygga att djur skadas till exempel när de flyttas eller i samband med annan hantering. Paragrafen tillämpas inte bara på djur som hålls av människan utan också på vilda djur när de kommer i kontakt med människor.
Enligt 1 mom. ska djur behandlas lugnt. Vid hantering och dressyr av djur ska man försöka ta fasta på det arttypiska beteendet. I paragrafen avses med hantering till exempel flyttning av djur från en plats till en annan, olika skötselåtgärder, märkning och avlivning av djur. När man behandlar djur lugnt samt undviker att skrämma upp dem och stressa dem främjas förtroende och en positiv relation mellan människa och djur. Ett djur upplever ofta en människa som uppträder lugnt som mindre hotande, vilket kan minska sådana plötsliga flykt- och försvarsreaktioner hos djuret som kan orsaka både djuret och människor skada. Många djurarter lär sig att känna igen människor som regelbundet rör sig i de utrymmen där djuren hålls. Djur vänjer sig i allmänhet också vid regelbundet återkommande händelser, såsom den dagliga utfodringen och andra skötselsituationer. Främmande människor som rör sig i utrymmena kan skrämma djuren och göra att de beter sig oroligt, i synnerhet om man rör sig i utrymmena på tider som avviker från de normala dagliga rutinerna. Särskilt uppmärksamhet bör fästas vid att främmande människor som rör sig i utrymmena uppträder lugnt och undviker att skrämma djuren.
Vid hantering och dressyr av djur anlitas ibland även andra djur som hjälp, såsom vallhundar vid hantering av får eller får vid dressyr av vallhundar. I dessa situationer bör man se till att djuren inte inger onödig rädsla hos varandra eller orsakar varandra annat lidande.
Arttypiskt beteende kan utnyttjas i olika situationer där djur hanteras och dresseras. Exempelvis vid förflyttning av flockdjur kan man ofta utnyttja flockens interna rangordning och djurens flockinstinkt genom att flytta ett djur som står högt i rangordningen från en plats till en annan, varvid de övriga flockmedlemmarna följer efter frivilligt. Vid dressyr av hundar kan man åter ofta utnyttja hundens förmåga att läsa människans kroppsspråk samt djurets egna naturliga rörelser. En hund kan till exempel lära sig att sitta genom att man håller en godbit i handen som man höjer över hundens huvud, varvid hunden sätter sig samtidigt som den följer handens rörelse.
I 2 mom. ingår ett nytt krav på att djur ska vänjas vid hantering och de förhållanden under vilka de hålls, om det är ändamålsenligt med hänsyn till djurarten och djurhållningsformen. En ny sak är också kravet att om ett djur inte är vant vid hantering, ska detta beaktas när djuret hanteras. När djur som hålls av människan vänjs vid att bli hanterande underlättar detta situationer där djuren måste hanteras och minskar den stress som djuren upplever i samband med hanteringen. När djuren vänjs vid att bli hanterade förbättras också relationen till skötaren. En positiv relation mellan de djur som ska skötas och skötaren är viktig med tanke på djurets övergripande välfärd. Djurs relation till skötaren används ofta som en indikator för att mäta den allmänna nivån på deras välfärd. Med att vänja djur vid hantering avses inte bara att vänja dem vid egentliga hanteringssituationer, utan också att vänja dem vid skötarens närvaro. När man bedömer om det är ändamålsenligt att vänja djur vid hantering ska man beakta djurarten, djurhållningsformen och behoven av att hantera djuret, till exempel om hanteringen upprepas och kan hanteringen eventuellt medföra men för djurets välfärd. Exempelvis när det gäller mjölkkor är det nödvändigt för att trygga djurens välfärd och för att den dagliga skötseln ska löpa att djuren vänjs vid olika hanteringsåtgärder, såsom mjölkning, flyttning och över huvud taget skötarens närhet. Bland pälsdjuren måste individer som används som avelsdjur hanteras upprepade gånger, medan individer som pälsas under det första levnadsåret hanteras bara några gånger under sin livstid. En ren som lever fritt i naturen eller en fisk i en fiskodlingsanstalt blir mycket sällan utsatt för skötarens hantering. Om även djur som hanteras mera sällan vänjs vid människans närvaro kan detta minska den rädsla de upplever för människor och på så sätt förbättras deras välfärd i situationer där de hanteras.
Det är ändå inte alltid ändamålsenligt att vänja djur vid människans närvaro. I paragrafen föreskrivs som ett nytt krav att vilda djur ska hanteras så att de inte blir onödigt tama. Exempelvis i samband med vård av skadade vilda djur försöker man uttryckligen undvika att djuren vänjer sig vid människor, om avsikten är att senare försätta djuret i frihet. Om ett djur blir tamt under vården kan det i praktiken hindra att djuret senare återbördas till naturen och en sådan situation borde undvikas på alla sätt.
När ett djur får vänja sig vid de förhållanden under vilka det ska hållas underlättar det djurets fysiska och psykiska anpassning till sin omgivning och främjar således djurets välfärd. Det är ofta nödvändigt att vänja djur när de flyttas till en helt ny omgivning men också när det görs mindre ändringar i djurs omgivning, till exempel nya utfodrings- och dricksapparater eller andra system i anslutning till djurskötseln tas i bruk. Ändringar som görs stegvis kan hjälpa djuren att anpassa sig till sin omgivning till exempel när djur som varit inomhus flyttas för att födas upp utomhus. När ett djur vänjs försäkrar man sig om att djuret lär sig att använda resurserna i omgivningen, såsom en ny dricksapparat eller mjölkmaskin, så att djurets välfärd inte äventyras av denna orsak.
Det är oftast effektivast att vänja djur vid hantering och de förhållanden under vilka de hålls, om man börjar medan djuret är ungt. Exempelvis unghönor som fötts upp i ett golvhönseri har bättre förutsättningar att anpassa sig till ett liv i ett golvhönseri också när de börjar värpa än unghönor som har fötts upp i inredda burar. Vid uppfödning av hundvalpar och kattungar är det åter viktigt att de får tillräckligt med positiva erfarenheter av människor. Valpar som fötts upp utan tillräcklig kontakt med människor lär sig eventuellt aldrig att helt lita på människor, vilket kan orsaka djuren avsevärda välfärdsproblem i fortsättningen. När det gäller hästar är det viktigt att de redan som föl vänjs vid hantering och olika förhållanden även för att man senare ska kunna arbeta tryggt med ett stort djur i olika situationer.
Särskild uppmärksamhet ska fästas vid hur sådana djur behandlas som inte är vana att bli hanterade på grund av till exempel ung ålder, djurhållningsformen eller för att djuret är vilt. För ett djur som inte är vant vid att bli hanterat kan en hanteringssituation vara en mycket stressande upplevelse. Detta bör beaktas vid valet av hanteringsmetoder och genom att i mån av möjlighet planera hanteringen på förhand, så att själva hanteringssituationen löper lugnt och djuret inte blir uppskrämt i onödan.
Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om hantering av djur i olika situationer samt om hur de ska vänjas vid hantering och vid de förhållanden under vilka de hålls. Genom förordning får det utfärdas närmare bestämmelser om till exempel de åtgärder som ska vidtas för att vänja olika djurarters ungar vid deras framtida omgivning.
13 §.Förbjuden behandling. Syftet med paragrafen är att klarlägga vilken slags behandling som orsakar djur onödig smärta eller onödigt lidande och som således är förbjuden. Paragrafen ska tillämpas inte bara på djur som hålls av människan utan också på vilda djur när de kommer i kontakt med människor.
Enligt 1 mom. ska hårdhänt behandling och dressyr av djur och annan behandling och dressyr som orsakar djur onödig smärta eller onödigt lidande vara förbjuden. Det ska också vara förbjudet att binda eller tjudra ett djur på ett sätt som orsakar onödig smärta eller onödigt lidande. Hårdhänt behandling eller dressyr kan orsaka ett djur smärta och lidande, såsom rädsla eller ångest, även om avsikten inte är att skada djuret. Hårdhänt behandling kan förekomma till exempel i situationer där man hanterar en stor mängd djur och det finns endast begränsad tid att hantera djuren. Exempelvis att släpa djur i hornen, benen, vingarna, svansen, pälsen eller direkt i huvudet ska alltid betraktas som för hårdhänt behandling. På motsvarande sätt kan hårdhänt behandling eller dressyr förekomma i situationer där ett djur beter sig på oönskat sätt och den som hanterar djuren låter sin frustation gå ut över djuret. Vid djurhållning kan även etablerade sätt att hantera och dressera djur orsaka onödig smärta eller onödigt lidande och var för hårdhänt, om man vid hanteringen eller dressyren alternativt kunde använda ett annat sätt som medför mindre men med tanke på djurets välfärd. Exempelvis de hårdhänta metoder som tidigare användes vid dressyr av hundar kan enligt dagens kunskap ersättas med andra metoder som är bättre med tanke på djurens välfärd. Vid dressyr kan man i allmänhet uppnå bättre resultat genom att belöna djuret för önskat beteende i stället för att djuret straffas för oönskat beteende. Det har konstaterats att dressyrmetoder som baserar sig på stärka önskat beteende också förbättrar djurens välfärd. Dessutom främjar sådana dressyrmetoder uppkomsten och upprätthållandet av ett positivt förhållande mellan djuret och människan. De borde gynnas vid dressyr av djur.
I 17 § föreskrivs om anordningar, redskap och ämnen som används för skötsel och hantering av djur. Korrekta anordningar, redskap och ämnen kan dock användas på ett sätt som orsakar djuret onödig smärta eller onödigt lidande. Exempelvis kan det i vissa situationer vara motiverat att använda ridpiska, medan överdriven eller felaktig användning ska vara förbjuden. För hantering och dressyr av djur kan också användas många anordningar, redskap och ämnen som i princip inte alls är avsedda för detta ändamål. Även då ska uppmärksamheten uttryckligen inriktas på det sätt anordningen, redskapet eller ämnet används och huruvida användningen orsakar onödig smärta eller onödigt lidande. Det är till exempel förbjudet att behandla hästars fötter med chilipulver eller andra ämnen som gör dem känsliga för att säkerställa att hästen undviker att beröra hinderbommarna vid hoppning.
Det förbjuds särskilt att binda eller tjudra djur på ett sätt som orsakar djuret onödig smärta eller onödigt lidande. Som sådan ska betraktas till exempel att djurens fötter binds ihop för att begränsa dess möjligheter att röra sig. Djurs möjligheter att röra sig får inte heller förhindras genom att binda samman djuren.
I 2 mom. föreskrivs att det är förbjudet att överanstränga djur och hålla dem i oskäligt sträng tukt. När ett djur dresseras och används ska nivån på djurets kunnande och dess prestationsförmåga beaktas. På djurets prestationsförmåga inverkar bland annat djurets ålder, hälsotillstånd och fysiska skick. Med nivå på kunnandet avses åter de färdigheter som djuret kan antas besitta på grund av ålder och tidigare dressyr eller träning. Med överansträngning avses både psykisk och fysisk överansträngning. Det bör påpekas att till exempel dressyr av hästar och hundar samt användning av dem för hobby eller arbete alltid orsakar djuren någon slags psykisk och fysisk belastning och avsikten med bestämmelsen är inte att ingripa i sådan belastning som orsakas av normal dressyr och användning. Som alltför krävande ska däremot betraktas till exempel sådana fysiska prestationer där man kan på förhand kan bedöma att djuret kommer att skadas på grund av dålig fysisk kondition. Djur ska inte heller utsättas för så kraftig fysisk eller psykisk ansträngning att djuret inte kan återhämta sig inom rimlig tid efter prestationen. När ett sjukt eller skadat djur dresseras och används måste man beakta 23 § i lagförslaget, där det bestäms om behörig vård av sjuka och skadade djur. Beroende på sjukdomens eller skadans art ingår i behörig vård av djuret i allmänhet också tillräcklig vila. En sjukt eller skadat djurs prestationsförmåga är ofta på så vis nedsatt att normal dressyr eller användning av djuret överanstränger det. Man bör undvika att dressera och använda djuret åtminstone i situationer där dressyren eller användningen kan fördröja återhämtningen eller leda till att djurets hälsotillstånd försämras ytterligare.
Det är också förbjudet att hålla djur i oskäligt sträng tukt. Ett djur får inte få hållas i så hård tukt att djuret inte har tillräckliga möjligheter att tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov. Exempelvis en hund måste ibland kunna röra sig och undersöka sin omgivning utan att den hela tiden utför det uppdrag som ålagts den. När man bedömer vad som är skälig tukt bör man fundera på om den önskade effekten kan uppnås på något annat sätt som orsakar djuret mindre lidande. När djur dresseras ska man också beakta kravet i 12 § på att djur ska behandlas lugnt och förbudet i 13 § 1 mom. mot att hantera och dressera djur hårdhänt.
I 2 mom. ingår också ett förbud mot att tvinga djur att försöka anstränga sig på ett sätt som överstiger deras naturliga läggning eller krafter. I bestämmelsen avses situationer där djur som verkar på gränsen av sin prestationsförmåga medvetet tvingas att försöka utföra en prestation som ännu mera krävande. När ett djur tvingas på ett sätt som överstiger dess naturliga läggning och styrka är det fråga om en extrem situation där det är mycket sannolikt att djuret överanstränger sig. Sådant tvång är alltid förbjudet och sätter en klar övre gräns för överansträngning av djur.
I 3 mom. förbjuds att djur tillfogas skada. Med att tillfoga djur skada i onödan avses sådant skadande som tillfogar djuret en tillfällig eller permanent skada och som det inte särskilt föreskrivs att är tillåtet. Våldsam hantering, såsom att sparka eller slå djuret är förbjuden. Som onödigt skadande betraktas dock inte användning av hundar eller andra djur i myndighetsverksamhet i sådana uppgifter som anknyter till djurets användningsändamål och som på grund av uppgiftens art är förknippade med risk för att djuret skadas. Undantaget omfattar till exempel hundar som används av polisen, tullen, brottspåföljdsmyndigheten, försvarsmakten och gränsbevakningsväsendet. Bestämmelsen motsvarar det undantag som föreskrivs i 13 § 2 mom. i djurskyddsförordningen.
I 4 mom. förbjuds färgning av djur i syfte att förändra deras utseende. Bestämmelsen är ny och syftet med den är både att undvika men för djurens välfärd och främja en respektfull behandling av djur. Med färgning av djur i syfte att förändras deras utseende avses kosmetisk färgning av till exempel djurets hud, päls, näbb, klor, fjäderskrud eller fjäll, antingen tillfälligt eller permanent. Kosmetisk färgning av djur är ingenting som är vanligt hos oss, och man har i allmänhet varit avhållsam i sin attityd till det. På andra håll i världen är det emellertid ganska vanligt att färga djur. Till exempel i samband med fotografering av djur eller utställningar kan det hända att djurs päls färgas för att dölja ”skönhetsfel”. Dessutom färgas sällskapsdjur till exempel i samband med fester och tillställningar eller annars bara enligt ägarens tycke och smak. Man kan till exempel färga sin hunds päls ljusröd eller kanske i regnbågens färger. Färgning av akvariefiskar är också ett välkänt fenomen ute i världen. Med kosmetisk färgning avses inte att djuret märks av orsaker som har att göra med skötseln, som att djurets päls märks för att identifiera det eller för att skilja djurgrupper från varandra.
I förslaget till 15 § förbjuds sådana ingrepp i syfte att förändra djurs utseende som orsakar smärta eller lidande. Exempelvis en tatuering som görs genom att perforera huden orsakar djuret smärta och kosmetisk tatuering är således förbjuden med stöd av 15 §. När ett djur färgas är det emellertid vanligtvis inte fråga om ett i 15 § avsett ingrepp som orsakar smärta. De ämnen som används vid färgningen kan dock irritera djurets hud och sinnen. En onaturlig färg kan också försvåra djurens inbördes kommunikation. Den föreslagna bestämmelsen förhindrar emellertid också sådan kosmetisk färgning av djur som inte orsakar djuret påvisbar smärta eller påvisbart lidande. En strävan med förbudet mot färgning är också att främja respekten för djur. Genom att färga ett djur försöker man göra djuret till något sådant som det inte är av naturen. Kosmetisk färgning av djur görs i allmänhet i underhållningssyfte, och det kan inte motiveras med orsaker i anslutning till djurets skötsel eller välfärd. Dylik behandling är ägnad att snedvrida människors förhållande till djur och den främjar inte respekten för djur som levande djur, varför man bör avhålla sig från den.
Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om vad som ska betraktas som hårdhänt behandling eller dressyr, överansträngning, oskäligt sträng tukt eller tillfogande av onödig skada. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om till exempel vad som betraktas som sådan uppbindning av djur som orsakar onödig smärta eller onödigt lidande. Genom förordning av statsrådet kan man förbjuda också till exempel tillvägagångssätt som avses i 14 § i djurskyddsförordningen, som att levande ryggradsdjur ges som föda till ett djur som hålls av människan.
14 §.Könsumgänge med djur. I paragrafen förbjuds könsumgänge med djur. Det är fråga om en ny bestämmelse.
Könsumgänge eller annat sexuellt umgänge mellan människa och djur är inte som sådant straffbart i Finland. En sådan gärning kan ändå bestraffas som djurskyddsbrott, grov djurskyddsbrott eller lindrigt djurskyddsbrott enligt 17 kap. 14, 14 a eller 15 § i strafflagen. Förutsättningen är att djuret behandlas på ett grymt sätt eller utsätts för onödigt lidande, onödig smärta eller onödig plåga. Dessutom ska de andra förutsättningarna för straffbarhet som föreskrivs i de aktuella bestämmelserna föreligga. Lindrigare förseelser mot djur bestraffas som djurskyddsförseelser enligt 54 § i djurskyddslagen. Spridning av sedlighetssårande bilder – såsom bilder som visar könsumgänge med djur – är straffbart enligt 17 kap. 18 § i strafflagen.
Tidelag och försök därtill var med stöd av 20 kap. 12 § 2 mom. i strafflagen straffbart till 1971. Med tidelag har traditionellt avsetts ett med samlag jämförbart umgänge mellan ett djur och en människa (RP 6/1997 rd). Bestämmelsen hade i första hand tillämpats på sexuellt allmänt hämmade och förståndshandikappade unga samt personer som led av ålderdomssvaghet. Det ansågs ändå oskäligt att tillämpa strafflagen på behandlingen av dylika mentalt defekta, varför straffbarheten undanröjdes. Reformen hänförde sig till revideringen av lagstiftningen om sedlighetsbrott och bakom den låg de förändringar som inträffat i uppfattningarna om och attityderna till könsmoral. Även efter att straffbarheten undanröjts kunde sexuellt umgänge mellan människa och djur ändå i vissa fall vara straffbart som djurplågeri med stöd av 43 kap. 5 § i strafflagen.
Det har inträffat stora förändringar i vår inställning till djur och deras välfärd. Förändringen i det samhälleliga attitydklimatet har påverkats av att vår kunskap om djur och deras välfärd har ökat enormt. Detta har lett till att bland annat könsumgänge eller annat sexuellt umgänge mellan människa och djur har förbjudits i många europeiska länder. Bland annat i Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Sverige, Tyskland och Danmark samt dessutom Norge och Schweiz har det på olika sätt föreskrivits att gärningen är straffbar.
Sexuellt umgänge mellan människa och djur kan anses stå i strid med det syfte som anges i 1 § i den föreslagna lagen. Lagens syfte är bland annat att främja djurvälfärden och öka respekten för djur. I 6 §, som gäller lagens allmänna principer, föreslås dessutom utöver förbudet mot att orsaka djur onödig smärta eller onödigt lidande även ett förbud mot att äventyra djurs välfärd i onödan. Syftet med det senare förbudet är att förebygga situationer där ett djur ännu inte har orsakats smärta eller lidande men där risken för att det ska orsakas onödig smärta eller onödigt lidande är uppenbar. Användning av djur i sexuella syften kan i ljuset i av forskning utgöra en risk för djurets fysiska och/eller psykiska hälsa och välbefinnande (till exempel Ny djurskyddslag, SOU 2011:75, s. 759). Riskens storlek påverkas av flera olika faktorer. Bland annat gärningens art är av betydelse. Gärningen kan variera från smekningar till könsumgänge. I den senare aktiviteten är risken för att djuret ska skadas större än i den förstnämnda. Djurs behov av sexuellt beteende är ofta tidsmässigt mycket begränsat och kan vara endast en kort tid. Människan är inte heller i princip en naturlig sexpartner för djur, eftersom djur i allmänhet parar sig med individer bland sina egna artfränder. När människan använder ett djur för att tillfredsställa sina sexuella behov är djuret underkastat människans begär. Djuret kan inte välja och det ska skyddas mot men som drabbar dess välfärd eller mot risker för sådant men. Det är motiverat att skydda djur i synnerhet när det är fråga om könsumgänge mellan människa och djur. Att tillåta sådana aktiviteter står också i strid med skyldigheten enligt 6 § i den föreslagna lagen som innebär att djur ska behandlas inte bara väl utan också med respekt. Med beaktande av det ovan sagda föreslås att könsumgänge med djur ska vara förbjudet.
Enligt 1 mom. får en människa inte ha könsumgänge med ett djur. Med könsumgänge avses inträngande med människans könsorgan i djurets kropp eller inträngande i djurets könsorgan eller anus eller tagande av djurets könsorgan i människans kropp. Könsumgänge kan vara vaginalt, analt eller oralt och förutsätter alltid kontakt med könsorgan eller anus.
Definitionen av könsumgänge motsvarar i stor utsträckning definitionen av samlag i 20 kap. 10 § 1 mom. i strafflagen, som gäller sexualbrott. I definitionen enligt djurskyddslagen förutsätts ändå inte att gärningen är av sexuell natur. Gärningens sexuella motiv saknar betydelse, även om det i samband med gärningar av denna typ ofta är fråga om att tillfredsställa människans sexuella behov. En gärning enligt definitionen som sker i något annat än sexuellt syfte ska emellertid också betraktas som könsumgänge. Om en människa till exempel för att provocera någon annan tränger in i ett djurs kropp med sitt könsorgan, ska även en sådan gärning betraktas som i lagen avsett könsumgänge. Med tanke på djurets välfärd och respekten för djuret har det ingen betydelse varför gärningen utförs. Sådant könsumgänge med djur som avses i lagen är förutom inträngande i djurets könsorgan eller anus med mannens könsorgan också inträngande med någon annan kroppsdel eller något annat föremål. Däremot är det inte könsumgänge till exempel när könsorganen endast rör vid varandra. Inte heller att enbart röra vid könsorganet eller analöppningen är könsumgänge.
I 2 mom. föreskrivs om undantag från 1 mom. Bestämmelsen är nödvändig för att till exempel skötsel av djur kan i vissa situationer förutsätta åtgärder som utan en undantagsbestämmelse skulle vara förbjudna med stöd av 1 mom. Enligt förslaget undantas från tillämpningsområdet för 1 mom. åtgärder som är nödvändiga av veterinärmedicinska eller avelsmässiga orsaker eller av någon annan motsvarande godtagbar orsak.
När ett djur insjuknar ska det ges behörig vård. Av veterinärmedicinska orsaker kan vården förutsätta att djurets könsorgan eller anus undersöks eller någon annan åtgärd som riktar mot dem. Djurägaren eller djurhållaren eller någon annan person kan till exempel mäta temperaturen i djurens ändtarm. Om det i samband med vården är fråga om utövning av veterinäryrket enligt 2 § i lagen om utövning av veterinäryrket, äger endast veterinärer som avses i den lagen eller andra personer som har rätt att utöva veterinäryrkets rätt att utöva yrket. Även avel kan förutsätta en gärning enligt 1 mom. Undantagsbestämmelsen är nödvändig till exempel för att möjliggöra seminering av djur. Även åtgärder som vidtas av andra motsvarande godtagbara orsaker än veterinärmedicinska eller avelsmässiga orsaker är tillåtna med stöd av bestämmelsen.
15 §. Ingrepp på djur. I paragrafen föreskrivs om ingrepp som utförs på djur. I den gällande lagstiftningen föreskrivs om åtgärder på djur i 7 § i djurskyddslagen och i 23 § i djurskyddsförordningen. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen får operationer och andra ingrepp som orsakar smärta eller lidande utföras på djur endast om det är motiverat med hänsyn till djurets välfärd. Ingrepp som behövs för att förebygga eller behandla sjukdom och skador hos djur är således tillåtna. I princip är alla andra ingrepp som orsakar smärta eller lidande förbjudna, om det inte föreskrivs särskilt antingen i paragrafen eller statsrådets komplettande förordning att ett ingrepp är tillåtet. De viktigaste undantagen från denna huvudregel föreskrivs i 2 mom. Dessutom föreskrivs genom förordning av statsrådet om sådana operationer och andra ingrepp som orsakar smärta eller lidande men som behövs för att underlätta hanteringen av djur, säkerställa människor eller andra djurs hälsa och trygghet, eller bestämma djurs avelsvärde eller av någon annan motsvarande orsak som hänför sig till djurhållningen. Genom förordning av statsrådet föreskrivs också om seminering av djur och andra åtgärder i anslutning till artificiell reproduktion eller den reproduktiva hälsan. Enligt 3 mom. ska det också vara förbjudet att ställa ut och tävla med sådana djur som har blivit utsatta för ett förbjudet ingrepp i syfte att förändra djurets utseende.
Med operationer och andra ingrepp som orsakar smärta avses åtgärder som innebär perforering av hud eller slemhinnor eller sådan manipulation av annan smärtkännande vävnad så att djuret orsakas smärtförnimmelse. Utöver kirurgiska ingrepp avses med ingrepp som orsakar smärta såldes även injektioner samt annan perforering av hud i samband med till exempel vaccinationer, provtagning eller medicinering. Kännbar smärta orsakas i allmänhet också när man till exempel krossar, bränner, fryser eller skär i vävnader. Åtgärder som orsakar smärta är tillåtna endast om nödvändigheten kan motiveras av orsaker som hänför sig till den berörda djurindividens välfärd. Det är till exempel tillåtet att avlägsna en katts klo, om klon är skadad och orsakar katten smärta och infektionsrisk. Däremot är det inte godtagbart att amputera kattens klor för att den klöser sönder ägarens soffa. Det ska också vara förbjudet att utföra sådana operationer eller andra ingrepp som orsakar smärta eller lidande och vars syfte är att förändra djurets utseende. Sådana ingrepp är till exempel kupering av hundars öron eller svans samt kosmetiska piercingar och tatueringar på djur. Förbjudna är också sådana ingrepp som syftar till att förändra djur så att de lämpar sig bättre för produktionsförhållanden, till exempel att stympa svansen på grisar för att minska effekterna av svansbitning eller trimma näbben på hönor så att hönorna orsakar mindre skada när de riktar sitt hackbeteende mot andra hönors fjäderdräkt. På motsvarande sätt ska det också vara förbjudet att till exempel operera bort stämbanden på hundar för att de ska sluta skälla samt att rutinmässig avlägsna sporrklorna på hundvalpar. Närmare bestämmelser om vilka ingrepp som ska betraktas som ingrepp i syfte att förändra utseendet eller annars förbjudna ingrepp får utfärdas genom förordning av statsrådet.
Förutom operationer och andra ingrepp som orsakar smärta är också ingrepp som är smärtfria men som i övrigt orsakar djuret lidande förbjudna. Med ingrepp avses även i detta sammanhang invasiva ingrepp som riktas mot djurets vävnader. Som ett sådant ingrepp betraktas till exempel klippning av fåglars vingpennor när avsikten med ingreppet är att göra fågeln oförmögen att flyga.
I 2 mom. föreskrivs om de viktigaste undantagen från huvudreglerna i 1 mom. Det är tillåtet att märka djuret med en metod som orsakar kortvarig och lindrig smärta, att ta sådana blod- och vävnadsprov av djuret som annan lagstiftning förutsätter, att förstöra hornanlaget hos eller avhorna nötkreatur och getter samt att kastrera och sterilisera djur. Med märkning av djur avses märkning som behövs för att identifiera djur, såsom mikrochips eller öronmärke. Med blod- och vävnadsprov som annan lagstiftning förutsätter avses till exempel prov som tas med stöd av djursjukdoms- och avelslagstiftningen. Närmare bestämmelser om de metoder som ska användas i samband med ingreppen får utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är att genom förordning föreskriva om till exempel djurartsspecifika tillåtna märkningsmetoder samt om de metoder som får användas för att förstöra hornämnen hos nötkreatur och getter.
I 126 § föreslås bestämmelser om kirurgisk kastrering av svin som hålls som produktionsdjur. Det föreslås att förbudet tillämpas från början av 2035. Med stöd av 16 § i den föreslagna lagen utfärdas bestämmelser om den smärtlindring som ska användas under övergångstiden samt om behörighet för den som utför ingreppet genom förordning av statsrådet.
Genom förordning av statsrådet får tillåtas även sådana ingrepp vars syfte är att underlätta hanteringen av ett djur, säkerställa människors eller andra djurs hälsa eller trygghet eller bestämma djurs avelsvärde eller av någon annan motsvarande orsak som hänför sig till djurhållningen. Eftersom djurhållningen hela tiden förändras och utvecklas är det nödvändigt med ett bemyndigande att utfärda förordning så att man kan reagera tillräckligt snabbt på dessa förändringar och föreskriva om ingrepp som vid respektive tidpunkt anses nödvändiga inom olika djurhållningsformer. Ingreppens godtagbarhet och nödvändighet ska bedömas utifrån aktuell tillgänglig vetenskaplig kunskap och praktisk kunskap. Vid bedömningen ska även andra bestämmelser i den föreslagna lagen beaktas. I 23 § i djurskyddsförordningen är det till exempel tillåtet att förse nötkreatur med nosring för att underlätta hanteringen av djuret. För att bestämma djurs avelsvärde utnyttjas för närvarande olika DNA-analyser som hjälp för att till exempel säkerställa djurets härstamning eller klarlägga om det är bärare av vissa sjukdomsgener. För analyserna tas i allmänhet kindcells-, hår- eller blodprov av djuret. Ibland blir man också tvungen att utföra ingrepp på djur för att säkerställa andra djurs hälsa och säkerhet. I djurskyddsförordningen är det till exempel tillåtet att slipa eller trimma grisars hörntänder för att förhindra att suggans spenar skadas samt att kapa bakåt eller inåt pekande tår hos avelstuppar. För att säkerställa djurs hälsa kan det också vara nödvändigt att ta vävnads- och blodprov av djur till exempel för att genomföra frivillig sjukdomsuppföljning. Då behövs provtagningen inte nödvändigtvis för att trygga just den berörda djurindividens välfärd, utan behovet grundar sig på att säkerställa hälsan hos en större djurpopulation. Avsikten är att genom förordning av statsrådet också föreskriva om seminering av djur och andra ingrepp i anslutning till artificiell reproduktion, såsom insamling av äggceller och embryon samt embryoöverföring. Genom förordning kan det också föreskrivs om ingrepp i anslutning till djurs reproduktiva hälsa, såsom bestämmande av seminerings- eller betäckningstidpunkten eller dräktighetskontroll som görs som rektal undersökning.
Enligt 3 mom. ska det vara förbjudet att tävla med eller ställa ut djur som har genomgått en operation eller ett annat ingrepp som orsakar smärta eller lidande och som utförts i syfte att förändra djurets utseende. I den gällande lagstiftningen begränsas möjligheterna för hundar med kuperade öron och svansar att delta i tävlingar och utställningar genom jord- och skogsbruksministeriets förordning (1070/2000). Den föreslagna bestämmelsen utvidgar förbudet till att gälla alla sådana djur som har genomgått ett ingrepp som orsakar smärta eller lidande eller åtgärder för att ändra djurets utseende. Att förevisa djur som har genomgått ingrepp som orsakar smärta eller lidande av kosmetiska orsaker i tävlingar eller på utställningar kan anses stå i strid med den föreslagna lagens syfte att öka respekten för djur och främja god behandling av djur. Om sådana djur förevisas kan det göra kosmetiska ingrepp på djur mera acceptabla i allmänhetens ögon, vilket inte kan anses ligga i linje med en utveckling enligt lagens syften. Det är inte heller acceptabelt att ett djur som har genomgått ett kosmetiskt ingrepp som orsakar smärta eller lidande kan få en tävlingsfördel på en utställning som ordnas för att bedöma till exempel djurs utseende. Med tanke på tillämpningen av bestämmelsen ska det inte ha någon betydelse om ingreppet på djuret har vidtagits i Finland eller utomlands och om det då har varit tillåtet att utföra ingreppet eller inte.
16 §. Vem som får utföra ingrepp och användning av smärtlindring. I paragrafen föreskrivs vem som får utföra ingrepp som avses i 15 § samt ett nytt krav på att smärtlindring ska användas i samband med ingrepp som orsakar betydande smärta. Den som utför ingreppet ska ha tillräckliga kunskaper och färdigheter som förvärvats genom antingen utbildning eller erfarenhet för att utföra ingreppet på behörigt sätt. Närmare krav på behövlig utbildning och behörighet föreskrivs genom förordning. Djurhållare utför vissa ingrepp som avses i 15 §, såsom märkning av djur och tagande av vissa vävnadsprover. För att utföra vissa ingrepp förutsätts sådana kunskaper och färdigheter som endast personer som har veterinärmedicinsk utbildning anses besitta. Bestämmelser om ingrepp som endast den som utövar veterinäryrket får utföra finns i lagen om utövning av veterinäryrket. Avsikten är att genom förordning av statsrådet föreskriva om behörighetskraven för seminörer för till exempel nötkreatur, svin, får, getter, hästdjur, rävar och mårdhundar samt om behörighetskraven för personer som utför embryoöverföringar på nötkreatur och hästdjur.
Det förutsätts att smärtlindring används i samband med smärtsamma ingrepp. Smärtlindring ska ändå inte behöva ges, om den smärta som ingreppet vållar är kortvarig eller om ingreppet inte tål uppskov till exempel på grund av en nödsituation. Det är fråga om en nödsituation till exempel när djuret är skadat och det utan dröjsmål förutsätts ett ingrepp som orsakar smärta för att hjälpa det, såsom att ett främmande föremål avlägsnas ut ett sår. Med smärtlindring avses användning av smärtstillande medel, bedövning, anestesi eller kombinationer av dessa. Närmare bestämmelser om kraven på smärtlindring i samband med respektive ingrepp får utfärdas på förordningsnivå. Avsikten är att på förordningsnivå föreskriva om smärtlindring i samband med till exempel förstöring av hornanlagen hos kalvar och killingar och kastrering av grisar. Behörig smärtlindring i samband med förstöring av hornanlagen hos kalvar och killingar betyder att djuret lugnas, att hornområdet lokalbedövas samt att kalven ges antiinflammatoriskt analgetikum. Lugnande underlättar hanteringen av kalven när hornanlagen förstörs samt hindrar att kalven lider av fasthållningen och ingreppet. Lokalbedövning undanröjer den smärta som uppstår just när hornanlagen förstörs och några timmar efter åtgärden. Med antiinflammatoriskt analgetikum behandlas den smärta som ingreppet orsakar mera långvarigt. Avsikten är att genom förordning också föreskriva om sådan smärtlindring som förutsätts under övergångstiden för förbudet mot kastrering av svin som hålls som produktionsdjur samt om behörighet för den som utför ingreppet. Avsikten är att när lagen träder i kraft ska det bli obligatoriskt att använda antiinflammatoriskt analgetikum i samband med kastrering. Fyra år efter ikraftträdandet av lagen ska det förutom antiinflammatoriskt analgetikum bli obligatoriskt att använda lokalbedövning i samband med ingreppet. Lokalbedövning ska kunna ges av en person som fått utbildning för det. Från ingången av 2035 ska svin som hålls som produktionsdjur kunna kastreras kirurgiskt endast av veterinärer och för kastreringen ska det finnas en med tanke på djurets välfärd grundad anledning till kastreringen. En sådan anledning kan vara till exempel vara kastrering som veterinären utför i samband med en bråckoperation. Förbudet mot kirurgisk kastrering ska inte gälla grisar som hålls som sällskapsdjur, till exempel minigrisar. Det kan vara mycket utmanande att hålla en okastrerad minigris som husdjur. Kastrering av minigrisar som hålls som sällskapsdjur utförs redan nu i allmänhet av en veterinär som använder anestesi och smärtlindring.
17 §.Redskap, anordningar och ämnen. I paragrafen föreskrivs om allmänna krav på redskap, anordningar och ämnen som är avsedda för skötsel, hantering och avlivning av djur. Dessutom föreskrivs om skyldighet för dem som tillverkar, inför i landet, exporterar, transiterar genom Finland, saluför, bjuder ut, säljer och på något annat sätt överlåter redskap, anordningar och ämnen att försäkra sig om att de är säkra för djur. Syftet med paragrafen är att förebygga att farliga redskap, anordningar och ämnen medför men för djurs välfärd.
Med redskap och anordningar avses i bestämmelsen till exempel mat- och dryckeskärl, uppbindningsredskap, redskap som används för pälsvård och annan kroppsvård, redskap och anordningar som används som hjälpmedel vid dressyr samt stimulerande föremål. Med redskap och anordningar avses också fasta anordningar och redskap som hör till djurhållningsplatsen, såsom vattennipplar eller mjölkmaskin. Bestämmelser om krav på djurhållningsplatsens konstruktioner, såsom båsavskiljare eller stimulansburar, finns i kapitlet om djurhållningsplatser. Med ämnen som ges djur avses förutom ämnen som ges djur oralt även ämnen som ges till exempel som injektioner eller ämnen som används utvärtes. Bestämmelser om läkemedel som används vid vård av djur finns i lagen om medicinsk behandling av djur.
Enligt 1 mom. ska redskap, anordningar och ämnen som är avsedda för skötsel och hantering av djur vara lämpliga för sitt ändamål och de får inte orsaka djur onödig smärta eller onödigt lidande eller risk för skador. Behöriga redskap och anordningar ska vara säkra att använda och ge resultat. Exempelvis anordningar och redskap som används för att binda djur ska anpassas och regleras så att de passar det berörda djuret och inte skaver huden eller i onödan hindrar djuret från att röra sig eller utföra kroppsvård. Uppbindningsredskap ska vara säkra så att de hindrar djuret från att trassla in sig i klaven eller motsvarande och å andra sidan hindrar djuret från att rymma. Som godtagbart kan inte betraktas till exempel ett bett med skarpa kanter som orsakar sår i hästens mun eller ett ämne som används för att märka djur och som klart irriterar huden. Redskaps och anordningars säkerhet påverkas av deras egenskaper och i allmänhet också av renhållningen och underhållet. I vissa fall kan en skada som orsakas av anordningar och redskap som är avsedda för skötsel och hantering av djur vara godtagbar på grund av användningsändamålet: exempelvis brännkolvar som används för att förstöra hornämnet hos kalvar förstör vävnad i samband med åtgärden. Inte heller då får anordningen orsaka djuret annan än oundkomlig smärta eller oundkomligt lidande som hänför sig till åtgärden. En brännkolv får till exempel inte ha för svag effekt eller orsaka risk för elstötar när den används. Redskap och anordningar som används för avlivning av djur ska vara sådana att avlivningen lyckas så snabbt och smärtfritt som möjligt.
Enligt paragrafen får djur inte ges endast sådana ämnen som är farliga för deras välfärd. Bestämmelsen ska dock inte tillämpas på ämnen som ges djur i samband med veterinärmedicinsk vård, avlivning eller någon behandling som tillåts någon annanstans i lagstiftningen. Med veterinärmedicinsk vård avses inte bara behandling av sjukdom utan också förebyggande av sjukdom och behandlingar i anslutning till kontroll över djurs fortplantning, såsom hormoner som ges för att kontrollera djurs brunstcykel. Bestämmelsen tillämpas också på andra ämnen som ges djur i samband med skötsel och hantering. Sålunda ska det i princip vara förbjudet att ge djur till exempel gift eller något annat veterligen farligt ämne. Bestämmelser om förbud mot att använda läkemedelssubstanser som främjar djurs tillväxt och avkastning finns i statsrådets förordning om förbud mot användningen av vissa läkemedelssubstanser för djur (1054/2014).
I 2 mom. föreskrivs om skyldigheter för dem som inför i landet, exporterar, transiterar genom Finland, saluför, bjuder ut, säljer eller på något annat sätt överlåter redskap, anordningar och ämnen som är avsedda för skötsel och hantering av djur. Dessa verksamhetsutövare ska på det sätt som förutsätts av den noggrannhet och yrkesskickligt som omständigheterna kräver försäkra sig om att redskapen, anordningarna och ämnena uppfyller de krav som ställs i denna lag och med stöd av den. Det kan påpekas att på dessa redskap och anordningar tillämpas inte sådana krav på överensstämmelse som följer av EU-lagstiftningen, till exempel CE-märkning.
Motsvarande bestämmelser om omsorgsplikt för den som överlåter konsumtionsvaror för enskild konsumtion finns i 5 § i konsumentsäkerhetslagen (920/2011). Enligt paragrafen ska den verksamhetsutövare som överlåter konsumtionsvaror säkerställa att konsumtionsvarorna inte medför fara för någons hälsa eller egendom. Enligt 10 § i den lagen ska en konsumtionsvara anses vara farlig för egendom, om den på grund av ett fel eller en brist i konstruktionen eller sammansättningen, på grund av att osanna, vilseledande eller bristfälliga uppgifter lämnats om varan eller på grund av dess vilseledande utseende kan skada andra föremål eller annan egendom. Konsumentsäkerhetslagens omsorgsplikt gäller även redskap, anordningar och ämnen som är avsedda för skötsel och hantering av djur och som är avsedda för eller som i väsentlig utsträckning används för privat konsumtion. Det bör dock påpekas att konsumentsäkerhetslagen tillämpas i fråga om djur endast på situationer där ett redskap, en anordning eller ett ämne orsakar skada på egendom, dvs. i praktiken på ett djur som någon äger. Till skillnad från konsumentsäkerhetslagen ska överlåtarens föreslagna omsorgsplikt gälla även redskap, anordningar och ämnen som används vid idkande av näring och den ska också tillämpas på redskap, anordningar och ämnen som är avsedda för hantering av vilda djur. Den föreslagna omsorgsplikten ska på samma sätt som konsumentsäkerhetslagen tillämpas på såväl fysiska personer som offentliga och enskilda juridiska personer. Som verksamhetsutövare ska ändå inte betraktas en fysisk person som tillverkar, inför i landet, exporterar, transiterar genom Finland, saluför, bjuder ut, säljer eller på något annat sätt överlåter eller förmedlar sådana redskap, anordningar eller ämnen som avses i paragrafen på annat sätt än i näringsverksamhet.
Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om krav på redskap, anordningar och ämnen som används för olika djurarter samt om begränsningar i användningen av sådana redskap, anordningar och ämnen som orsakar djur onödig smärta, onödigt lidande eller risk för skada. Genom förordning är avsikten att föreskriva närmare om egenskaperna hos till exempel redskap som används för klippning av får samt om redskap som används för uppbindning av hästar och hundar. Avsikten är att genom förordning förbjuda också användning av till exempel elektriska kodressörer inomhus för att styra djurens rörelser. Till exempel elektriska kodressörer förbjuds redan i den gällande förordningen om skydd av nötkretur. Syftet med kodressörer är att hindra nötkreatur från att smutsa ner sitt bås. Nötkreatur kröker på ryggen då de urinerar och med kodressörens hjälp försöker man styra nötkreaturet till rätt ställe i båset, så att urinen hamnar i gödselrännan bakom båset i stället för i båset.
18 §.Förbjudna redskap och anordningar. I paragrafen föreskrivs det om förbud mot vissa redskap och anordningar som uppenbart orsakar djur onödig smärta, onödigt lidande eller risk för skada. Det är förbjudet att marknadsföra, införa i landet, tillverka, sälja och överlåta, använda och inneha sådana redskap och anordningar. Bestämmelsen motsvarar 12 § i djurskyddslagen, dock med den skillnaden att även marknadsföring och innehav av förbjudna redskap och anordningar förbjuds. Detta är nödvändigt för att möjliggöra effektiv övervakning av förbudet. Flera av de förbjudna redskap och anordningar som nämns i förslaget används till exempel vid dressyr av djur, som ofta sker någon annanstans än på offentliga platser och är tidsmässigt begränsad verksamhet. Genom tillsyn kan det vara mycket svårt att verifiera dessa situationer, varvid man inte nödvändigtvis uppnår önskat slutresultat genom att förbjuda enbart användning av redskapen och anordningarna. Det föreslagna förbudet begränsas till att gälla endast sådana anordningar och redskap som är avsedda för skötsel och hantering av djur och som uppenbart orsakar djuren onödig smärta, onödigt lidande eller risk för skada och vilkas användning således även annars strider mot den föreslagna lagen. I ordningslagen (612/2003) föreskrivs på motsvarande sätt om förbud mot tillverkning, införande i landet och saluförande av vissa föremål som är farliga för människor. I ordningslagen förbjuds dessutom innehav av dessa föremål på allmän plats.
I 2 mom. förbjuds vissa sådana föremål och anordningar som orsakar djur onödig smärta, onödigt lidande eller risk för skada. Sådana är för det första tagghalsband, taggbetsel och taggsporrar samt andra motsvarande redskap för att styra och kontrollera djur som orsakar djuret smärta. Effekten hos dessa redskap grundar sig på att de orsakar en stickande känsla och smärta i djurens hud eller slemhinnor. I fråga om tagghalsband för hundar kan effekten förutom stickande känsla också grunda sig på att hunden känner ett punkttryck, som orsakas av trubbiga spetsar på insidan av halsbandet. Utöver de redskap som nämns i punkten är det dessutom förbjudet att använda till exempel sådana seldon som är försedda med taggar på insidan för att förbättra styreffekten. Det är också förbjudet att använda till exempel huvudstång som är försedd med taggar för hästar. Användningen av tagghalsband, taggbetsel och taggsporrar förbjuds i 14 § i djurskyddsförordningen.
En ny sak är att det i paragrafen föreslås att elhalsband för hundar och andra anordningar som fästs på djuret och som ger det elchocker ska förbjudas, om det inte är fråga om en anordning som används i veterinärmedicinskt syfte eller vid fysikalisk behandling av djur. Elhalsbands funktion vid dressyr av hundar baserar sig på att hunden får en elchock när den beter sig på icke-önskvärt sätt. Elhandsband är antingen fjärrstyrda, varvid hundledaren bestämmer tidpunkten för elchocken, eller fungerar utan handledarens inverkan, varvid elhalsbandet aktiveras när hunden närmar sig en på förhand bestämd osynlig gräns (elektroniskt hundstängsel, osynligt elstängsel) eller när hunden skäller (el-antiskällhalsband). Enligt undersökningar orsakar elhalsband smärta hos hundar och även vid användning under optimala förhållanden orsakar det mer negativa känslor hos hundar än motsvarande, lika effektiva dressyrmetoder som inte baserar sig på el. Funktionsstörningar hos elhalsband eller icke-sakkunnig användning av halsbandet kan vara förenade med betydande risker för hundens välfärd. Elhalsband är helt förbjudna i bland annat Sverige och Danmark. I Danmark är det också förbjudet att sälja och göra reklam för elhalsband. Förutom elhalsband kan el användas som effektmedel hos andra redskap som fästs på djur, såsom så kallad krubbitarrem, som hindrar hästen från att upprepa vissa former av stereotypt störningsbeteende.
Genom förordning av statsrådet kan man vid behov komplettera förteckningen över förbjudna redskap och anordningar. Djurhållningen ändras kontinuerligt och det kommer nya riktningar och trender inom djurhållningen. Det utvecklas hela tiden nya redskap och anordningar för skötseln och hanteringen av djur. Genom lagstiftningen måste man kunna ingripa i icke-önskvärd utveckling av redskap och anordningar enligt en snabb tidtabell och i ett tillräckligt tidigt skede innan användningen av anordningar och redskap som är farliga för djurs välfärd har hunnit breda ut sig.
19 §.Samlande av förbjudna redskap och anordningar. I paragrafen föreskrivs om samlande av i 18 § förbjudna redskap och anordningar som är historiskt eller konstnärligt värdefulla. I 12 § i ordningslagen föreskrivs på motsvarande sätt om samlande av farliga föremål som är förbjudna enligt ordningslagen.
Enligt 18 § i förslaget är det förbjudet att marknadsföra, införa i landet, tillverka, överlåta, använda och inneha bland annat tagghalsband, taggsporrar och taggbetsel samt el-halsband och elektriska kodressörer. Förteckningen över förbjudna redskap och anordningar kan vid behov utvidgas genom förordning av statsrådet. Undantaget från förbudet mot redskap och anordningar som gäller samlande gör det möjligt att tillverka och införa i landet konstnärligt värdefulla föremål samt att införa historiskt värdefulla föremål i såväl privat som kommersiellt syfte. Det ska också vara tillåtet att överlåta och inneha sådana föremål. Endast ett originalföremål kan betraktas som historiskt eller konstnärligt värdefullt, inte industriellt tillverkade kopior av ett sådant föremål. Exempelvis ett föremål som använts i en historiskt betydande film kan vara historiskt värdefullt, medan andra föremål i samma tillverkningsserie inte kan anses ha sådant värde. Den som inför, tillverkar eller saluför föremålet ska påvisa föremålets historiska anknytning eller konstnärliga värde. Utredningen kan ske med hjälp av dokumentation i anslutning till föremålets historiska bakgrund eller tillverkningen eller anskaffningen av det.
Enligt bestämmelsen kan ett föremål betraktas som historiskt värdefullt endast när det har någon sådan historisk anknytning som nämns i paragrafen. Ett föremål kan anses ha i paragrafen avsedd anknytning till en betydande person åtminstone om det har använts av personen i fråga i det uppdrag eller i något annat sammanhang som har gjort att personen är historiskt betydande. Ett föremål anknyter till en tilldragelse, plats eller tidsepok åtminstone när dess användning eller existens har varit av väsentlig betydelse för tilldragelsen, platsen eller tidsepoken i fråga. Ett föremål är av historisk betydelse på grund av sin ålder, om föremålet är gammalt som företrädare för just den typen av föremål eller om det härstammar från en sådan tidsperiod att föremål från den i princip ska betraktas som historiskt värdefulla.
Ett föremål kan betraktas som konstnärligt värdefullt när det har tillverkats uttryckligen i konstnärligt syfte. Enbart det faktum att ett föremål har tillverkats som ett prydnadsföremål gör det inte konstnärligt värdefullt.
4 kap. Skötsel av djur
20 §. Allmänna krav på skötseln. I paragrafen föreskrivs om allmänna principer för skötseln av djur. Paragrafen tillämpas på djur som hålls av människan. Med skötsel av djur avses den omsorg som ska ges ett djur som människan håller för att trygga djurets välfärd. I skötseln ingår inte bara att se till djurets fysiska behov utan också att se till dess psykiska välbefinnande. En ny sak är kravet på att djuret ska ha möjlighet att tillfredsställa vissa väsentliga beteendemässiga behov. I förslaget har även allmänna bestämmelser om hållandet av djur i grupper lyfts upp på lagnivå och samtidigt preciserats. I den gällande lagstiftningen ingår de i statsrådets förordningar om enskilda djurarter.
Enligt 1 mom. ska djur skötas så att de har möjlighet att tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov när det gäller rörelse, lek, vila, kroppsvård, ätande, sökande efter föda och undersökande av omgivningen samt sociala relationer. Vid djurhållning måste djurs beteende av praktiska skäl begränsas till endast de behov som nämns i paragrafen. Vid djurhållning är det svårt eller icke-önskvärt att tillgodose alla behov som hör till djurs arttypiska beteende, såsom fortplantningsbehov eller beteende i anslutning till revirförsvar. Syftet är i stället att garantera djur sådana beteendemässiga möjligheter som tryggar djurets fysiska och psykiska välbefinnande och som djuret har behov av oberoende av i vilken slags miljö det lever. Som centrala beteendemässiga behov betraktas sådana behov som djuret har stark motivation att tillgodose och som leder till stark frustration hos djuret om de förhindras. Tillfredsställande av det beteendemässiga behovet ska också minska djurets behov av att tillfredsställa det.
Som exempel på sådana väsentliga beteendemässiga behov som avses i paragrafen kan nämnas fåglars behov av att vila på vaglar samt en ren och torr viloplats, som är en förutsättning för att många djurarter ska uppleva vila. Många djurarter har ett starkt behov av ett visst slags ätbeteende, som till exempel förutsätter att det är möjligt att tugga födan. Däggdjurs ungar har ofta ett starkt sugbehov. Lekbeteende är viktigt framför allt för unga djur som genom leken tränar färdigheter som de behöver som vuxna. För många djurarter förutsätter möjlighet att tillfredsställa beteendemässiga behov att dessa omständigheter beaktas i skötseln av djuren. Till exempel svin och hönor har konstaterats ha ett starkt behov av att undersöka omgivningen, som hos svin tar sig uttryck i behov av att böka och hos hönor i behov av att krafsa och picka. För att kunna tillfredsställa dessa beteendemässiga behov måste djuren ha tillgång till lämpligt material mot vilket de kan rikta sitt beteende. Hos katter kan beteendemässiga behov i anslutning till jakt till exempel förutsätta att katten har möjlighet att leka att den jagar och fångar ett byte. Hos hundar kan de beteendemässiga behovens styrka och inriktning variera enligt ras eller typ av hund, en vallhunds beteendemässiga behov kan alltså vara annorlunda än till exempel en vinthunds beteendemässiga behov.
Djur bör också ha möjlighet till arttypiskt socialt umgänge. Flockdjur har ofta behov av att uppvisa ett visst beteende, såsom att äta eller vila, samtidigt som övriga medlemmar av flocken. Flockdjur blir lätt stressade om de skiljs från sin flock. Motsvarande sociala beteendemässiga behov hänför sig också till kroppsvård, lek och skötseln av avkomma. Å andra sidan förmår till exempel en hund knyta en social relation till exempelvis en människa, och då är det inte alltid nödvändigt med sällskap av artfränder. Djurs sociala behov kan också variera inom arten beroende på djurets kön och ålder.
I 2 mom. föreskrivs om omsorg om den allmänna välfärden för ett hållet djur samt djurets renhet och annan kroppsvård som det behöver. Med annan kroppsvård avses nödvändig omsorg om till exempel klövar, hovar eller klor, päls, hud, tänder eller andra kroppsdelar. Djurs renhet och kroppsvård ska ombesörjas så att djurets välfärd inte äventyras på grund av smuts eller brist på kroppsvård. Smuts, tovig päls och försummad kroppsvård i övrigt kan orsaka djuret lidande och slutligen leda till att djuret insjuknar. Smuts liksom till exempel päls som växt sig alltför lång kan också försämra djurets möjligheter till normal temperaturreglering och således försvåra djurets anpassning till förhållandena i omgivningen. Ett mycket klart tillstånd som orsakar djur smärta och lidande är till exempel när exkrementer som fastnar i djurets hårrem bildar ett så kallat gödselpansar så att huden under pansaret spricker sönder och blir inflammerad. Å andra sidan äventyrar inte all smuts djurets välfärd, till exempel för svin är det ett arttypiskt beteende att vältra sig och då kan djuret tidvis förefalla mycket smutsigt. Likaså kan djur som hålls utomhus tillfälligt bli smutsiga till exempel i fuktigt väder utan att det orsakar men för djurens välfärd.
I skötseln av djur måste man också ombesörja behöriga åtgärder för att förebygga att djuren insjuknar och skadas. Bestämmelsen förutsätter aktiva åtgärder för att säkerställa att djur som hålls av människan är friska och trygga. Sjukdomar hos djur kan ofta förebyggas genom att man kontrollerar djurens hälsotillstånd med jämna mellanrum och vidtar nödvändiga åtgärder tillräckligt snabbt när man ser tecken på försämrat hälsotillstånd. Med sjukdom avses till exempel infektioner, smittsamma sjukdomar, produktionssjukdomar, parasiter och förgiftningar. Sjukdomar hos djur kan förebyggas bland annat med hjälp av regelbunden förebyggande hälsovård och genom att försöka skydda sig mot smittsamma djursjukdomar. Förebyggande hälsovård kan omfatta till exempel regelbundna hälsokontroller, vaccinationer och förebyggande och behandling av parasitsmitta. Bestämmelser om förebyggande av djursjukdomar finns i lagen om djursjukdomar. Även förhållandena på djurhållningsplatsen, utfodringen och vattningen av djuret samt övrig skötsel inverkar på risken för att djuret insjuknar.
Skador hos djur kan förebyggas genom att se till att djurhållningsplatser, stängsel, redskap och anordningar är säkra för djuren. Djurens säkerhet ska också beaktas vid gruppindelning av djuren och skötselrutiner. I 3 mom. finns närmare bestämmelser om hållande av djur i grupp. När det gäller skötselrutiner, såsom förflyttningar eller fasthållande av djur, rekommenderas sådana metoder att det är osannolikt att djuren skadas.
I 3 mom. föreskrivs om hållande av djur i grupp. I gruppsammansättningen ska man beakta djurens sociala relationer, ålder, kön och storlek. Flockdjur har ofta en noggrann rangordning, som ska beaktas när djuren sköts. För att rangordningen ska kunna upprätthållas förutsätts att djuren känner och kommer ihåg varandra. Detta bör beaktas när djuren indelas i grupp. Ett djur av längre rang ska alltid ha möjlighet att undvika djur som står högre i rangordningen. I synnerhet när grupper slås samman eller gruppen utökas med ett nytt djur, måste djuren observeras effektivt när rangordningen ombildas. Om djur av väldigt olika ålder eller storlek eller av olika kön hålls i samma grupp kan det orsaka djuren onödig stress och det kan också utsätta djuren för skador på grund av skillnaderna i storlek. Om djur som hör till bytesdjurarter hålls så att de har syn-, hörsel- eller luktkontakt med djur som hör till rovdjursarter, kan det orsaka lidande hos bytesdjuren. Djur som är aggressiva mot varandra samt djur som annars kan skada varandra borde hållas isär så att de inte kommer åt att skada varandra. Alternativt bör djur som hålls i samma utrymme ha tillräckligt med utrymme att fly och gömma sig för andra djur. Bestämmelser om särskilda krav på den permanenta djurhållningsplatsen för djur som hålls i grupp finns i förslaget till 37 § 3 mom. Bestämmelser om djurägarens eller djurhållarens skyldighet att hindra sina däggdjur från att försöka sig okontrollerat finns i förslaget till 25 § 4 mom.
I 4 mom. föreskrivs om tillgodoseende av djurs motionsbehov och om möjlighet till tillräcklig vila. Tillräcklig motion har en betydande inverkan på djurs hälsa och övergripande välbefinnande. Djur har ett medfött behov av att röra på sig. Även om detta ofta är förenat med djurets övriga beteende, som att skaffa föda, har djur ett av detta beteende oberoende behov av att få röra sig på det sätt som är karakteristiskt för arten. Det kan beroende på arten betyda till exempel att gå, flyga, hoppa, klättra eller simma. Möjlighet till tillräcklig vila i en lugn miljö är också viktig för djurets psykiska och fysiska välbefinnande. Ett djur ska ha möjlighet att följa den för arten och djurindividens mognadsnivå utmärkande vilo- och sömnrytmen. Unga djur har större behov av vila och sömn än vuxna djur. I vården av djur ska även beaktas att sjuka djur har större behov av vila och sömn. Bestämmelser om vård av sjuka och skadade djur finns i förslaget till 23 §. Bestämmelser om krav på djurhållningsplatsen i anslutning till djurs vila finns i förslagen till 33 § 1 mom. och 37 § 4 mom.
Enligt 5 mom. får närmare bestämmelser om tillgodoseende av djurs väsentliga beteendemässiga behov och skötselåtgärder som behövs för att trygga djurvälfärden samt om hållande av djur i grupp utfärdas genom förordning av statsrådet.
21 §.Utfodring och vattning. I paragrafen föreskrivs om utfodring och vattning av hållna djur. Bestämmelserna ska iakttas också när djuren får största delen av sin föda från naturbeten. Genom paragrafen genomförs punkterna 14—16 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet.
Innehållet i paragrafen motsvarar i huvudsak kraven i 5 § 1 mom. i djurskyddslagen och 9 § i djurskyddsförordningen. Ett nytt krav är att däggdjur och fåglar hela tiden ska ha tillgång till vatten i sina permanenta djurhållningsplatser. I den gällande lagstiftningen förutsätts kontinuerlig tillgång till vatten på förordningsnivå för höns, kalkoner, strutsar, hongetter som mjölkas och svin som är över två veckor samt nötkreatur som är sjuka och vid varmt väder för alla nötkreatur som är under sex månader. Ett nytt krav är också att utfodringen och vattningen ska ordnas så att djuren har möjlighet att tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov i anslutning till intagande av föda och dryck. I paragrafen beaktas dessutom problem i anslutning till överdriven näringstillförsel. Enligt förslaget ska det vid utfodring av djur säkerställas att djuret får lagom mängd föda, medan det enligt den gällande lagen ska säkerställas att djur får tillräckligt med föda. Närmare bestämmelser om föda och dryck för olika djurarter utfärdas på förordningsnivå.
Enligt 1 mom. ska när ett hållet djur utfodras och vattnas hänsyn tas till djurets fysiologiska behov och det ska säkerställas att djuret får lagom mängd föda och vatten eller någon annan dryck av god kvalitet. Födan och drycken ska anpassas till djurarten samt till djurets ålder, livsfas och kondition samt ändamålet med djuret. När utfodringen av produktionsdjur planeras ska man dessutom beakta produktionsfasen och hur mycket djuret producerar. Även andra prestationer som orsakar fysisk belastning, såsom att djuret används för arbete eller en hobby, ska beaktas i djurets föda och dryck. Varje djur måste få tillräckligt med föda för att tillgodose sitt energibehov. Å andra sidan ska överdriven energitillförsel som leder till övervikt som är skadlig för djurets välfärd hindras genom att födan anpassas till djurets behov. Den föda som ges djur ska ändå göra att de känner sig mätta. Föda eller dryck som ges djur får inte innehålla gifter eller andra ämnen eller orenheter som är skadliga för djurets välfärd. Det ska också vara förbjudet att underlåta att ge ett djur sådana näringsämnen i brist på vilka djuret kommer att insjukna.
Tillräcklig vattentillgång hör till djurs grundläggande fysiologiska behov och är en väsentlig del av djurhållningen. Vatten är ett nödvändigt ämne bland annat för vävnader, matsmältning, tillväxt och förökning. Djur behöver också vatten för att underhålla kroppens regleringsmekanismer, såsom värmereglering, utsöndring av främmande ämnen och reglering av saltbalansen. Otillräcklig vätsketillförsel leder i allmänhet till att djurets välmående snabbt försämras. Beroende på djurarten samt djurets ålder, livsfas och kondition ska dricksvatten eller någon annan dryck antingen finns tillgänglig hela tiden eller ges djuret med jämna mellanrum.
Beroende på djurarten kan också det lämpliga sättet att ge vatten variera. De flesta djur dricker vatten till exempel ur kärl eller dammar i naturen, medan många leddjur får den vätska de behöver endast från vattendroppar som kondenseras på ytor när luftfuktigheten är tillräckligt hög. Födans och dryckens sammansättning ska vara sådan och den ska ges på ett sådant sätt att djuret kan äta och dricka utan svårigheter. Födan och drycken ska ges djur på så sätt att de kan äta och dricka i en för dem naturlig ställning.
Hos många djurarter är ätandet förenat med sådana väsentliga beteendemässiga behov som avses i 20 § 1 mom. och som leder till frustration om de förhindras. Enligt den föreslagna paragrafen ska utfodringen av djur ordnas så att djuren har möjlighet att tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov i anslutning till ätandet. För många flockdjur, såsom nötkreatur, är det viktigt att de har möjlighet att äta samtidigt för att undvika frustation. För nötkreatur och andra idisslare är tuggande av grovfoder en väsentlig del av ätbeteendet. Däggdjursungar har åter ett starkt sugbehov och detta måste beaktas när utfodringen av ungar ordnas. Utfodringen av djur som hålls i grupp bör ordnas så att alla djur har möjlighet att äta och dricka i lugn och ro. Konkurrens om födan i utfodringssituationer kan leda till konflikt även i en etablerad djurgrupp. Djur som hålls i grupp bör komma åt att äta och dricka utan att de andra djuren i gruppen hindrar det.
Den föda och dryck som ges respektive djur ska innehålla alla oundgängliga näringsämnen som djuret behöver för att växa, upprätthålla livsfunktionerna och vara fysiskt aktivt. Djur som får sin föda från naturbeten ska vid behov ges tillskottsnäring eller näringstillskott, om inte betet ensamt räcker till för att tillgodose djurets näringsbehov. Den hygieniska kvaliteten på föda och dryck som ges djur ska vara sådan att djuren inte löper någon risk att insjukna. Bestämmelser om kvalitetskraven på produkter som är avsedda för utfodring av djur finns i foderlagstiftningen.
I 2 mom. föreskrivs närmare om däggdjurs och fåglars tillgång till vatten. Enligt det ska däggdjur och fåglar hela tiden ha tillgång till vatten i de permanenta djurhållningsplatserna. Med vatten avses vatten i smält form. Kontinuerlig tillgång till vatten förutsätts dock inte för nyfödda och nykläckta djur eller för ett djur vars tillgång till vatten måste begränsas av veterinärmedicinska skäl eller för djur som tillhör vilda djurarter och som föds upp i hägn på vidsträckta områden under naturenliga förhållanden, och inte när exceptionellt svåra väderförhållanden förhindrar att vatten hela tiden hålls tillgängligt. För renar förutsätts inte kontinuerlig tillgång till vatten när det finns obegränsat med ren snö tillgänglig. Kontinuerlig tillgång till vatten förutsätts inte heller i sådana permanenta djurhållningsplatser där det är orimligt svårt att ordna kontinuerlig tillgång till vatten av orsaker som har att göra med djurhållningsformen och väderförhållandena.
Bland djuren är i synnerhet däggdjur och fåglar känsliga för problem till följd av begränsad vattentillgång. Kontinuerlig tillgång till vatten behöver emellertid inte förutsättas till exempel under en kort tid i en inhägnad, en kort transport eller någon annan motsvarande kortvarig förvaring, så det är ändamålsenligt att begränsa kravet till att gälla endast permanenta djurhållningsplatser för däggdjur och fåglar. För vissa djur förutsätts ändå inte kontinuerlig tillgång till vatten. Däggdjursungar och nykläckta fågelungar behöver inte dricksvatten innan de uppnår ett sådant utvecklingsstadium då de börjar öva att skaffa föda och vatten i sin omgivning. I den gällande lagstiftningen förutsätts att grisar har kontinuerlig tillgång till vatten från och med två veckors ålder. Det kan också vara nödvändigt att begränsa tillgången till dricksvatten av veterinärmedicinska skäl till exempel i samband med sjukdomsbehandling. Veterinären ska då ha bestämt om begränsningen. De förhållanden under vilka djur som tillhör vilda djurarter och som föds upp i hägn på vidsträckta områden under naturenliga förhållanden, såsom vilt som föds upp i hägn, hålls påminner i så hög grad om förhållandena i naturen att det inte är ändamålsenligt att förutsätta kontinuerlig tillgång till vatten. Renar äter hellre snö än dricker vatten för att tillfredsställa sitt vätskebehov, så kontinuerlig tillgång till vatten behöver inte förutsättas när renarna har obegränsad tillgång till ren snö. Det ska då finnas så mycket ren snö tillgänglig att alla renar har kontinuerlig möjlighet att äta av den. Man ska kunna avvika från kravet på kontinuerlig tillgång till vatten även när det råder exceptionellt svåra väderförhållanden. Med exceptionellt svåra väderförhållanden avses i första hand köldperioder som är avsevärt kallare än normalt och då till exempel vattenledningar som normalt hålls öppna med ett elektriskt motstånd fryser och sålunda förhindrar användningen av automatiska dricksvattensystem. I praktiken ska djuren då ges dricksvatten tillräcklig ofta på något annat sätt. Årligen återkommande köldperioder ska inte betraktas som sådana exceptionella förhållanden som avses i paragrafen.
Närmare bestämmelser om föda och dryck för hållna djur får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet utfärdas också närmare bestämmelser om de permanenta djurhållningsplatser enligt 2 mom. 6 punkten, där det är orimligt svårt att hela tiden ordna tillgång till vatten på grund av djurhållningsformen och väderförhållandena. En sådan djurhållningsform är till exempel när kalvar hålls utomhus vintertid vid så kallad igloouppfödning. Vid igloouppfödning består kalvarnas boxar i allmänhet av lätta konstruktioner med flyttbara väggar och boxarna flyttas ofta på gårdsområdet mellan uppfödningspartierna för att undvika sjukdomstryck. Vid en sådan djurhållningsform är det svårt att installera ett fast dricksvattensystem som hålls ofruset med hjälp av elektriskt motstånd utan att möjligheten att flytta konstruktionerna samtidigt går förlorad. Det bör också påpekas att för kalvarnas välfärd är det viktigt att de får varmt att dricka under kalla förhållanden. I praktiken bör detta säkerställas genom att kalvarna flera gånger om dagen får dricka sig mätta på varm mjölk eller mjölkdryck och att de dessutom erbjuds varmt vatten. Det är också nödvändigt att föreskrivs om ett undantag från kravet på kontinuerlig tillgång till vatten vintertid för djur som hålls på yrkesmässiga hundgårdar för draghundar och pälsfarmer. Det skulle medföra betydande kostnader för hundgårdar och pälsfarmer att installera fasta och permanenta dricksvattensystem som hålls ofrusna med hjälp av elektriskt motstånd. På hundgårdar och pälsfarmer ges djuren vintertid vatten i allmänhet flera gånger om dagen så att vattenmängden, antalet gånger djuren ges vatten och tidpunkterna anpassas enligt djurens behov. Närmare bestämmelser om vatten för iglookalvar, draghundar som hålls på yrkesmässiga hundgårdar för draghundar och pälsdjur utfärdas genom förordning så att undantagen som gäller kontinuerlig tillgång till vatten gäller endast vid köld. Även då ska djuren få vatten minst tre gånger om dagen. När det inte är köld ska de ha kontinuerlig tillgång till vatten.
22 §.Inspektion av djurs välfärd och djurhållningsplatser. I paragrafen föreskrivs om inspektion av hållna djurs välfärd, djurhållningsplatsen och sådana anordningar i anslutning till den som är avgörande för djurvälfärden. Paragrafen motsvarar 5 § 1 mom. i djurskyddslagen samt 4 § 2 mom. och 10 § i djurskyddsförordningen med den preciseringen att vid inspektionen av djuren ska särskild uppmärksamhet ägnas även djur som håller på att föda. Genom paragrafen genomförs punkt 2 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet.
I 1 mom. föreskrivs att välfärden och djurhållningsplatsen för djur som står under människans omedelbara uppsikt eller omedelbart kan nås av en människa ska inspekteras dagligen eller vid behov oftare. När man bedömer vad som är tillräckligt inspektionsintervall ska man beakta djurhållningsformen, djurarten, djurets fysiologiska tillstånd samt djurhållningsplatsens förhållanden och livsmiljön. Exempelvis sjuka djur, djur som är i dåligt skick och högdräktiga djur ska inspekteras tillräckligt ofta, så att man upptäcker förändringar i deras tillstånd och åtgärder som dessa förutsätter kan vidtas tillräckligt snabbt. Vid observationen av djur kan man också använda tekniska hjälpmedel, till exempel övervakningskameror som är placerade i djurstallet. Inom produktionsformer där ett stort antal djurs välfärd är helt beroende av människans skötsel eller som är förenade med särskilda risker till följd av till exempel djurhållningsplatsens förhållanden, ska djurens välfärd och förhållanden i regel inspekteras oftare än en gång per dag. Sådana produktionsformer är till exempel broilerhållning och nötkreatur som hålls klavade på platsen. På animalieproduktionsgårdar används numera i allt högre grad teknisk utrustning för skötseln av djuren och reglering av miljöfaktorer i utrymmena. Anordningar som är nödvändiga för djurens välfärd används allmänt för att ordna till exempel ventilation och belysning i utrymmena, för att ge djuren mat och dryck samt för mjölkning av kor. Anordningarna kan fungera antingen som hjälp för djurskötaren vid skötseln av djuren eller så kan de sköta funktionerna automatiskt. Automatiska anordningars funktion övervakas ofta med hjälp av tekniska övervaknings- och larmanordningar. Å andra sidan hålls också många sällskaps- och hobbydjur i terrarier och akvarier, där miljöfaktorerna regleras med hjälp av tekniska anordningar. Exempelvis i akvarier cirkulerar och rengörs vattnet i allmänhet med hjälp av filter som fungerar med el. Det vore ändamålsenligt att man minst en gång om dagen inspekterar att dylika anordningar som är nödvändiga för djurens välfärd fungerar, så att man kan ingripa i eventuella störningar genast när de uppstår. Inspektionen kan i praktiken också genomföras med hjälp av sådana tekniska övervakningssystem till vilka ett larm som berättar om störningar är kopplat, om djurhållaren kan ta emot larm under alla tider på dygnet.
Den dagliga inspektionsskyldigheten gäller inte djur som tillhör vilda djurarter och som föds upp i hägn på vidsträckta områden under naturenliga förhållanden, djur som sommartid hålls på svårtillgängliga beten och inte odlade fiskar som det är omöjligt att inspektera dagligen på grund av svåra väderförhållanden, istäcke eller uppfödningsmetoden. Djur som står utanför den dagliga inspektionsskyldigheten bör inspekteras regelbundet så att djurens välfärd inte äventyras i onödan. När sådana djur hålls är det särskilt viktigt att försöka säkerställa att djuren kontinuerligt har tillgång till tillräckligt med föda och vatten och att de har tillgång till skydd mot vädret. När det råder exceptionella väderförhållanden eller andra förhållanden som kan utgöra en fara för djurens välfärd ska djuren inspekteras oftare än normalt. Man ska förfara på samma sätt om det bland djuren finns sådana djur som avses i 2 mom. och som förutsätter särskild uppföljning.
Enligt 2 mom. ska vid inspektionen av djur särskild uppmärksamhet ägnas djur som är högdräktiga, håller på att föda eller nyligen har fött avkomma samt djur som är nyfödda, sjuka, i dåligt skick eller skadade.
Närmare bestämmelser om inspektion av djurvälfärd och djurhållningsplatser får utfärdas genom förordning av statsrådet.
23 §.Sjuka eller skadade djur. I paragrafen föreskrivs om skyldighet att hjälpa hållna djur som är sjuka eller skadade. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak kraven i 5 § 1mom. i djurskyddslagen och i 11 § i djurskyddsförordningen. I förslaget klarläggs att ändamålsenlig vård av djur betyder vid behov också att man skaffar veterinärmedicinsk vård. Tillägget är nödvändigt eftersom EU-kommissionen har vid sina inspektioner fäst uppmärksamhet vid att punkt 4 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet är bristfälligt genomförd i detta avseende. Nytt är också kravet på att i vården av ett sjukt eller skadat djur ska strävan vara att trygga djurets funktionsförmåga och livskvalitet.
Ett hållet djur som är sjukt eller skadat ska omedelbart ges eller skaffas behörig vård. När man upptäcker att ett djur är sjukt eller skadat, ska djurägaren eller djurhållaren omedelbart vidta åtgärder för att klarlägga sjukdomens eller skadans art och hur allvarliga den är. Beroende på arten av och allvaret hos skadan eller sjukdomen kan behövlig vård ges av antingen djurägaren, djurhållaren eller någon annan aktör eller vid behov en veterinär. Djurägaren eller djurhållaren ska ta kontakt med veterinären, om djurets sjukdom eller skada förutsätter det och djuret inte avlivas genast på grund av sjukdomen eller skadan. När behovet av veterinärvård bedöms ska särskild uppmärksamhet fästas vid den smärta och det lidande som djuret upplever. Vårdåtgärder ska vidtas eller vård skaffas omedelbart när man upptäckt att djuret är sjukt eller skadat och man har fått tillräcklig klarhet om sjukdomens eller skadans art och hur allvarlig den är.
Sjuka eller skadade djur ska ha tillräcklig möjlighet till vila och vid behov ska djuret placeras i ett lämpligt utrymme separat från andra djur. Att ett sjukt eller skadat djur får tillräcklig vila är en viktig del av vården av djuret. Den mängd vila som ett djur behöver är beroende av sjukdomens eller skadans art. I vissa fall kan möjlighet till tillräcklig vila förutsätta att djuret flyttas till en sjukbox eller något annat lugnt utrymme, medan det i vissa fall räcker med att tillfälligt begränsa användningen av djuret för arbete eller hobby för att det ska få tillräcklig vila. Det kan också vara nödvändigt att placera djuret i en sjukbox eller något annat lämpligt utrymme med tanke på uppsikten över djuret och vårdåtgärderna. Genom att hålla djuret åtskilt kan man också förebygga spridningen av smittsamma sjukdomar till andra djur. Bestämmelser om utrymmen som behövs för vård och isolering av sjuka eller skadade djur finns i förslaget till 38 §. En sjukbox eller något annat utrymme där ett sjukt eller skadat djur hålls ska vara sådan att djurets återhämtning främjas. Utrymmet ska vara så lugnt som möjligt och djuret ska ha en lämplig viloplats där. Vid behov ska det ses till att det finns extra värme i utrymmet. Om ett socialt djur separeras från andra djur kan det leda till betydande stress hos djuret. För ett sådant djur ska man försöka ordna möjlighet till socialt umgänge med andra djur även medan djuret hålls åtskilt, om det inte är omöjligt till exempel för att förhindra spridningen av smittsamma sjukdomar. Ofta går det att ordna så att djuret har syn- och luktkontakt med andra djur, även om rörelsekontakt mellan djuren inte rekommenderas.
I 2 mom. föreskrivs om vård och avlivning av sjuka eller skadade djur. I vården av ett sjukt eller skadat djur ska strävan vara att trygga djurets funktionsförmåga och livskvalitet. När beslut fattas om ett sjukt eller skadat djurs vård och när vården ges ska utgångspunkten vara att ombesörja djurets välfärd och saken ska i första hand granskas ur djurets synvinkel med beaktande av djurets fysiologiska behov och beteendemässiga behov. När vårdbeslut fattas och vård ges ska strävan vara att trygga djurets fysiska och psykiska funktionsförmåga så att djurets välfärd inte äventyras i onödan. Målet ska vara att trygga en god livskvalitet för djuret såväl under som efter vården. Bestämmelserna hänför sig till bestämmelserna om respekt för djur samt förbuden mot att orsaka onödig smärta och onödigt lidande samt att i onödan riskera välfärden i 6 § i den föreslagna lagen.
Ett sjukt eller skadat djur ska avlivas, om sjukdomens eller skadans art kräver det. Vid bedömningen är det viktigt att fundera på vilken slags smärta och lidande sjukdomen eller skadan samt behandlingen av sjukdomen eller skadan bedöms orsaka djuret. Vid bedömningen ska man beakta inte bara den fysiska smärtan utan också det psykiska lidande som behandlingen av sjukdomen eller skadan orsakar, såsom den stress och ångest som vårdåtgärderna och konvalescenstiden medför. Med tanke på bedömningen är det också viktigt att uppskatta hur sannolikt det är att djuret återhämtar sig från sjukdomen eller skadan och vilka permanenta förändringar den medför för djurets välfärd. Djuret ska avlivas om det är sannolikt att den smärta som orsakas djuret inte kan lindras tillräckligt. Djuret ska också avlivas om man kan förvänta sig att djurets livskvalitet försämras avsevärt till följd av sjukdomen eller skadan. Vid bedömningen måste man naturligtvis också ta hänsyn till om den vård som djuret behöver kan ordnas i praktiken. Exempelvis ekonomiska begränsningar i anslutning till vården av djuret och problem med de praktiska vårdarrangemangen kan förhindra att vård ges. Djuret ska avlivas, om det inte kan ges den vård det behöver och om detta orsakar djuret sådan smärta eller sådant lidande som avses i paragrafen. Ett djurs smärta och lidande får inte förlängas av ekonomiska eller sociala orsaker.
24 §.Förbud mot att tvinga djur att äta och dricka. I paragrafen ingår ett förbud mot att tvinga djur att äta och dricka. Bestämmelser som förbjuder tvångsmatning finns i 11 § i djurskyddslagen. För tydlighetens skull kompletteras förbudet mot tvångsmatning så att det blir förbjuda att tvinga djur att dricka.
Det ska vara förbjudet att tvinga ett djur att äta och dricka till exempel för att det ska bli fetare eller för att öka avkastningen. Med stöd av bestämmelsen är det till exempel förbjudet att tvångsmata gäss. Bestämmelsen gäller inte när djur tvingas att äta eller dricka av veterinärmedicinska skäl. Det är således tillåtet att tvinga ett nyfött djur som lider av näringsbrist att dricka. Däremot är inte godtagbart att till exempel rutinmässigt tvinga alla nyfödda kalvar att dricka.
25 §.Avel. Paragrafen innehåller allmänna krav som ska iakttas vid avel samt bestämmelser om avel och avelsmetoder som är förbjudna. I djurskyddslagen bestäms om avel i 8 §. Ett nytt krav är skyldighet för den som äger eller håller däggdjur att hindra djuren från att föröka sig okontrollerat. Syftet med paragrafen är att i allt högre grad styra aveln i en riktning som beaktar djurvälfärden. Exempelvis överdriven betoning av vissa utseendemässiga drag i avelsmålen har lett till att sådana extrema drag gynnats som orsakar problem för sällskaps- och hobbydjurs välfärd. Motsvarande utveckling har ägt rum även inom aveln av produktionsdjur, framför allt om strävan har varit att öka avkastningsförmågan till det yttersta utan att fästa tillräcklig uppmärksamhet vid djurens välfärd. I stället för att gynna dessa extrema drag bör man inom aveln framför allt sträva efter att producera välmående djur. Djur med extrema drag som medför men för välfärden bör inte användas för avel, om det inte till exempel med hjälp av gentestning kan säkerställas att avkomlingarna inte ärver menet eller om inte avsikten är att till exempel genom raskorsning förbättra avkomlingarnas egenskaper i detta avseende. Då måste det emellertid alltid säkerställas att förökningen inte orsakar djuret självt men i anslutning till välfärden på grund av dessa extrema drag.
Hos djur förekommer också ärftliga sjukdomar och defekter, och de senaste åren har man genom forskning fått mycket ny kunskap om hur de nedärvs. Ärftliga sjukdomars prevalens ökar ofta framför allt inom djurbestånd där det förekommer inavel. Förekomsten av ärftliga sjukdomar och defekter kan förebyggas genom att djur som bär på dem undantas från aveln. Det är också viktigt att se till att djurbeståndets genetiska variation är tillräckligt stor för att förhindra att sjukdomarna ökar och livskraften försämras. Ärftliga sjukdomar och defekter kan i vissa fall förebyggas genom att man granskar uppgifter om djurens härstamning eller undersöker djuret med tanke på sjukdomen eller defekten. Även gentester används för att klarlägga vilket genom ett djur som är tänkt för avel har med avseende på sjukdom. Även egenskaper som eftersträvas vid aveln, såsom pälsens färg, kan vara förenad med genetiskt icke önskvärda drag, såsom avsaknad av något sinne eller letalfaktorer. Även när det gäller dylika defekter borde man undvika sådana avelskombinationer som leder till att avkomlingar ärver defekten.
Paragrafens bestämmelser tillämpas på all sådan förökning av djur som sker i samband med djurhållning och där människan beslutar vilka djur som ska föröka sig och således föra sina gener och egenskaper vidare till kommande generationer. Med avel avses i allmänhet målinriktad djuruppfödning så att man försöker producera djur med ett visst genom och vissa egenskaper. I paragrafen avses med avel dessutom sådan förökning av djur i människans vård som inte har något klart definierat mål vad gäller genom eller eftersträvande egenskaper. Det kan vara fråga om sådan verksamhet till exempel när en viss djurgrupp i människans vård tillåts föröka sig planlöst. Paragrafen tillämpas på såväl renrasiga som blandrasiga djur som förökar sig liksom på produktion av ras- eller artkorsningar. Med avel avses såväl naturlig som artificiell reproduktion, inklusive användning av genteknikmetoder. Med artificiell reproduktion avses till exempel seminering och embryoöverföring. Med genteknikmetoder kan man åter förändra ett djurs genom på sätt som inte förekommer i naturen. Som exempel på användning av genteknik kan nämnas djur med överförda gener. Avel inom verksamheten med djurförsök regleras i lagstiftningen om försöksdjur.
I 1 mom. föreskrivs om målen för avel. Strävan med avel ska vara att producera livskraftiga, funktionsdugliga och friska djur. För att uppnå detta mål bör vid avel användas fysiskt och psykiskt friska djur, som kan antas överföra dessa egenskaper även till sina avkomlingar. De djur som föds till följd av avel bör ha sådana egenskaper att de kan leva ett för arten typiskt liv. Djuren bör kunna röra sig, använda sina sinnen samt klara av normala beteendeformer som är typiska för djurarten i fråga. Djurens organism bör fungera normalt, och djuren får inte lida av sådana kroniska sjukdomar eller defekter som permanent försämrar livskvaliteten. Djur får inte ha sådana extrema psykiska drag som försämrar deras livskvalitet.
I 2 mom. föreskrivs om förbjuden avel. I 1 punkten förbjuds användning av sådana avelskombinationer som sannolikt överför sjukdomar eller andra egenskaper som medför betydande men för avkommans välfärd. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att sådana avelskombinationer används som sannolikt medför att det föds djur som på grund av sjukdom eller någon annan orsak har försämrad psykisk eller fysisk funktionsförmåga eller djur vilkas möjligheter till arttypiskt beteende är försämrade av någon annan orsak. Men för välfärden kan betraktas som sannolika om användningen av en avelskombination på grundval av befintlig information innebär större risk än genomsnittet att avkomlingarna ärver sjukdomar eller andra egenskaper som avses i paragrafen.
I bestämmelsen avsedda gener som medför men för välfärden kan vara letalfaktorer eller gener i anslutning till vissa sjukdomar eller andra men för välfärden, såsom extrema anatomiska drag eller strukturella svagheter. Letalfaktorer som leder till att avkomlingarna dör eller är gravt missbildade förekommer till exempel hos vissa hund- och kattraser som saknar svans eller har stubbsvans. Nötkreatursrasen belgisk blå har en genmutation som orsakar sjukdomen muskelhypertrofi, och som ger djuret betydligt större muskler än normalt. På grund av den stora köttmassan förekommer bland annat hjärtproblem hos dessa nötkreatur och i allmänhet kan de inte föda på naturlig väg. Som extrema anatomiska drag betraktas till exempel överdrivet kort nos och till följd av dessa strukturellt trånga andningsvägar hos hundar och katter, som kan orsaka djuret kontinuerliga andningssvårigheter. Överdrivna hudveck orsakar åter ögonskador och kroniska hudinfektioner hos flera djurarter. Onaturlig storlek och form på ögonen eller ögonlocken kan orsaka felaktig ögonlocksställning samt utsätta ögonen för skador, framfall av ögonbulben och upprepade ögoninfektioner. Exempelvis inom aveln av guldfiskar har det utvecklats varianter hos vilka felaktig ögonställning leder till stegvis blindhet. Strukturella svagheter, såsom felaktig benställning, onormalt bett och bestående fontanell i skallbenen kan också medföra betydande men för djurets välfärd. Exempelvis hos dvärgkaninraser förekommer ärftligt felaktigt bett, som står i förbindelse med en framavlad alltför kort skallform. Hos farmade rävar förekommer åter felaktig benställning som beror på ett ärftligt anlag.
Sjukdomar och strukturella svagheter som beror på sådana letalfaktorer, ärftliga sjukdomar och extrema anatomiska drag som de ovannämnda medför i allmänhet att djurs allmänna fysiska funktionsförmåga försämras. Många sjukdomar och defekter försämrar dessutom djurs förmåga att bete sig på ett arttypiskt sätt. Exempelvis många sjukdomar i rörelseapparaten försämrar djurs möjligheter att röra sig på ett arttypiskt sätt och utföra till exempel för arten typiskt undersökningsbeteende eller socialt beteende. Den psykiska funktionsförmågan försämras till exempel av olika beteendestörningar, av vilka en del har konstaterats vara ärftliga. Även nedärvning av ett djurs karaktär måste beaktas vid valet av avelsdjur. Synnerligen skygga eller aggressiva djur bör inte användas för avel. Överdriven skygghet eller aggressivitet gör djuret stressat och det har ofta problem med att anpassa sig till sin omgivning och ett liv med människor och andra djur. Skygga och aggressiva djur kan genom sitt beteende utgöra en säkerhetsrisk för andra djur samt sina skötare och andra personer som har att göra med djuren.
Med tanke på tillämpningen av 2 mom. 1 punkten är det av betydelse att bedöma när ovannämnda sjukdomar eller andra egenskaper anses medföra betydande men för djurets välfärd. Som sådana ska betraktas åtminstone kroniska sjukdomar eller egenskaper som orsakar djuret fortlöpande eller återkommande smärta eller lidande eller som hindrar djuret från att till exempel röra sig på arttypiskt sätt. Om det krävs till exempel kirurgiska korrigeringsåtgärder eller fortlöpande eller ofta återkommande medicinering av djuret för att trygga djurets välfärd, är det sannolikt fråga om en i bestämmelsen avsedd förändring som medför betydande men för välfärden. Avsaknad av sinnen, såsom medfödd eller framskridande blindhet och dövhet ska också betraktas som sådana defekter som medför betydande men för välfärden. Man ska också avhålla sig från sådana förändringar av djurets utseende som orsakar betydande svårigheter i det sociala beteendet mellan djur. Exempelvis hos fiskarter kan avlägsnande av vissa varselfärger genom avel avsevärt försvåra fiskarnas sociala umgänge.
Med tanke på tillämpningen av bestämmelsen bör man dessutom lägga märke till att uttryckligen avkomlingarnas förväntade välfärd är av betydelse. Om ett djur ser friskt ut, men man vet att det till exempel bär på en ärftlig sjukdom som orsakas av en gen i dess genom, bör det inte föröka sig med en annan känd bärare, om kombinationen sannolikt skulle ge sjuka avkomlingar. En sådan sjukdomsbärare kan dock ofta para sig med ett djur som ser friskt ut och som har ett friskt genom utan risk för att avkomlingarna ska insjukna. En sådan avelskombination är möjlig, eftersom den inte medför någon fara för avkomlingarnas välfärd. Med stöd av bestämmelsen är det inte nödvändigtvis förbjudet att använda ett djur som ser sjukt ut till avel, om det kan säkerställas att det inte för sjukdomen eller defekten vidare till sina avkomlingar. Användning av ett sådant djur för avel förutsätter dock att man överväger om situationen motsvarar övriga krav i djurskyddslagstiftningen och medför användningen för avel sådant men för djurets välfärd som avses i 2 mom. 3 punkten.
Med stöd av 2 mom. 2 och 3 punkten är det också förbjudet att använda sådana djur för avel som på grund av en ärftlig egenskap eller sjukdom inte kan föröka sig på naturligt sätt eller förökningen sannolikt medför betydande men för djurets välfärd. Syftet med bestämmelsen är att skydda sådana djurs välfärd som används för avel. Den bidrar också till att förhindra att drag som bidrar till svåra födslar och andra förökningssvårigheter nedärvs till följande generationer. Bestämmelsen tillämpas på såväl hon- som handjur. Med förökning avses all verksamhet i anslutning därtill, såsom betäckning, dräktighet, födsel och skötsel av avkomlingarna. Men för välfärden ska anses sannolika om risken för men enligt befintlig kunskap är större än genomsnittet. Med en ärftlig egenskap eller sjukdom avses ett strukturellt eller annat fel eller en sjukdom som ärvs och som förhindrar naturlig förökning. Däremot hindrar inte till exempel oförmåga att föröka sig som beror på till exempel en olycka eller en icke-ärftlig sjukdom att djuret används för avel med stöd av 2 mom. 2 punkten. Då måste man emellertid säkerställa att förökningen inte orsakar i 2 mom. 3 punkten avsett men för djurets välfärd.
Ett djur som till exempel på grund av sin kroppsbyggnad inte kan föda sina avkomlingar utan kejsarsnitt bör inte användas för avel. Ett djur bör inte heller användas för avel när man kan förvänta sig att avkomlingarnas storlek eller extrema strukturella drag förhindrar en naturlig födsel. Också hannar som används för avel bör kunna föröka sig på naturligt sätt. I praktiken får djuret inte ha till exempel någon sådan ärftlig egenskap som hindrar normalt betäckningsbeteende. I sådana fall ska det också vara förbjudet att använda seminering för att göra det möjligt att använda djuret för avel.
Alltför ofta återkommande förökning eller förökning som sker vid för ung eller gammal ålder kan äventyra i synnerhet honors välfärd. Dräktighet, födelse och ofta även skötsel av avkomlingarna anstränger djuret, vilket bör beaktas i skötseln av djuret och när det används för avel. Tikar som ofta fått valpar har lett till problem framför allt i så kallade valpfabriker, där man producerar hundvalpar för att uppnå maximal ekonomisk nytta. Bestämmelsen kan vid behov preciseras i förordningarna om enskilda djurarter genom att det till exempel i fråga om hundar föreskrivs hur ofta en tik kan få valpar och vad som är den yngsta tillåtna betäckningsåldern för respektive djurart.
I 3 mom. förbjuds användning av sådana avelsmetoder som kan medföra betydande men för djurets välfärd. Med avelsmetoder avses till exempel insamling av könsceller samt metoder som används vid betäckning av djur. Seminering och embryoöverföring som allmänt används vid avel medför inte sådant betydande men för välfärden som avses i bestämmelsen. Närmare bestämmelser om förbjudna metoder får utfärdas genom förordning av statsrådet. Det ska till exempel vara förbjudet att använda elektroejakulation för insamling av sperma samt avelsmetoder där man tyr sig till kejsarsnitt för att producera djur. Genom förordning får det också föreskrivas om förbud mot så kallad tvångsbetäckning.
I 4 mom. föreskrivs om skyldighet för dem som äger och håller däggdjur att hindra sina djur från att föröka sig okontrollerat. Okontrollerad förökning bland däggdjur kan förhindras genom indelning av djuren i grupper, övervakning samt till exempel kastrering eller sterilisering av djuren Bestämmelsen är ny och syftet med den är att minska de välfärdsproblem som uppstår när djurpopulationer förökar sig okontrollerat. Exempelvis katter som rör sig fritt utomhus och förökar sig okontrollerat leder lätt till halvvilda kattpopulationer. Även i hund- och kattfabriker kan det hända att man låter djuren föröka sig obegränsat för att maximera antalet valpar och kattungar. I populationer som får föröka sig okontrollerat uppstår ofta välfärdsproblem på grund av inavel, sjukdomar och parasiter som sprider sig från ett djur till ett annat samt att djuren inte är vana vid människor. Mödrar som hela tiden föder ungar blir lätt överansträngda och avkomlingarna föds i en miljö där det inte finns ordentliga förutsättningar att sköta mödrarna och avkomlingarna. Okontrollerad förökning bland däggdjur kan förhindras genom gruppindelning och övervakning av djuren samt till exempel genom kastrering och sterilisering av katter som rör sig fritt utomhus. Även inom ansvarsfull djurhållning sker enskilda betäckningar i misstag, och sådana enstaka fall ska inte betraktas som i paragrafen avsedd okontrollerad förökning. Däremot ska sådan djurhållning vara förbjuden där djuren fortlöpande eller planlöst förökar sig med varandra och som medför klara men för djurens välfärd. Närmare bestämmelser om vilka åtgärder djurägaren eller djurhållaren ska vidta för att hindra djuren från att föröka sig okontrollerat får utfärdas genom förordning av statsrådet.
Genom förordning av statsrådet får det också vid behov föreskrivas närmare om vilka djur som inte får användas för avel.
26 §.Upphittade djur. I paragrafen föreskrivs om skyldighet för kommunen att inom sitt område ordna tillfällig skötsel av herrelösa hundar och katter samt andra små sällskaps- och hobbydjur som påträffas och tas fast. Syftet med paragrafen är att skydda sällskaps- och hobbydjur som rymt från dem som håller dem från välfärdsproblem och å andra sidan också att hindra djur som springer lösa från att störa allmän ordning och säkerhet.
Strävan är att ett upphittat djur snabbt och effektivt ska återbördas till djurägaren eller djurhållaren genom att i förslaget till 2 mom. föreskriva om skyldighet för den som håller mottagningsplatsen att kontrollera om djuret eventuellt har någon märkning eller annan identifikation och skyldighet att vidta skäliga åtgärder för att på tag på djurägaren eller djurhållaren. Om djurägaren eller djurhållaren inte påträffas ska information om att djuret tagits om hand publiceras på mottagningsplatsens webbplats. Största delen av de sällskaps- och hobbydjur som tas om hand är katter och hundar. Bestämmelser om identifiering och registrering av hundar finns i jord- och skogsbruksministeriets förordning 1/2021, som träder i kraft den 1 januari 2023. Avsikten är att föreskriva om obligatorisk märkning och registrering av katter från och med ingången av 2026. Ägare till märkta djur kan redan nu registrera sina kontaktuppgifter i register som förs av till exempel hund- eller kattorganisationer, djurskyddsföreningar eller andra privata aktörer. Den som håller mottagningsplatsen ska kontrollera om ett omhändertaget djur har en identifikation och försöka ta reda på om ägarens kontaktuppgifter finns i allmänt använda register. För tydlighetens skull föreskrivs i 2 mom. också om vård av upphittade djur som är sjuka och skadade. För upphittade djur som är sjuka eller skadade ska omedelbart ordnas med sådana första hjälpen-åtgärder som djuret behöver och annan skälig och ändamålsenlig vård för att behandla sjukdomen eller skadan. I praktiken aves med första hjälpen-åtgärder och vård sådan oundgängliga första hjälpen-åtgärder och annan veterinärmedicinsk vård som ska ges djuret för att trygga dess välfärd tills djurägaren eller djurhållaren påträffas eller djuret säljs, överlåts på något annat sätt eller avlivas. Som skälig och ändamålsenlig vård kan betraktas till exempel att ett brutet ben gipsas och djuret ges smärtlindring, däremot kan det inte förutsättas att brottet korrigeras kirurgiskt. Vid bedömningen av vad som är skälig och ändamålsenlig vård ska kostnaderna för den behövliga vården och djurets behov av fortsatt vård beaktas. Bestämmelser om de allmänna principerna för vård av sjuka och skadade djur finns i 23 §.
Enligt 3 mom. ska ett upphittat djur förvaras minst 15 dagar efter det att djurägaren eller djurhållaren har underrättats om att djuret tagits om hand eller det meddelande om omhändertagandet som avses i 2 mom. har publicerats. Därefter har kommunen rätt att sälja djuret, överlåta det på annat sätt eller avliva det. Om ett djur har sålts och inkomsten av försäljningen är större än kostnaderna för skötseln av djuret, ska kommunen förvara de återstående medlen för djurägarens räkning i tre månader efter det att djuret lämnades till mottagningsplatsen, varefter medlen tillfaller kommunen.
Enligt 4 mom. ska kommunen ha rätt att av djurägaren eller djurhållaren ta ut ersättning för behövliga och skäliga kostnaderna för omhändertagande, transport, skötsel och eventuell avlivning av djuret.
För att säkerställa att information om hundar som tagits om hand med stöd av jaktlagen också finns hos landskapets mottagningsplats för upphittade djur, föreslås i 5 mom. skyldighet för polisen att underrätta kommunens mottagningsplats för upphittade djur om anmälningar som avses i 55 § 1 mom. i jaktlagen. Mottagningsplatsen ska publicera ett i 2 mom. avsett meddelande även om dessa djur på sin webbplats.
En nyhet är också skyldighet för kommunen att årligen utarbeta och publicera statistik över omhändertagna upphittade djur. Djurhem för upphittade djur innebär i praktiken sådant yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av sällskaps- och hobbydjur som avses i 60 § i den föreslagna lagen, varför de ska föra en sådan förteckning som avses i 63 § över djurarter och djur som verksamheten omfattar. Det föreslagna statistikkravet förutsätter att dessa befintliga uppgifter insamlas och publiceras årligen. Med hjälp av statistiken kan man följa hur antalet upphittade djur utvecklas regionalt och i hela landet. Uppgifterna är nödvändiga för att planera och inrikta åtgärderna i syfte att främja en ansvarsfull djurhållning och minska antalet upphittade djur.
Närmare bestämmelser om ordnandet av tillfällig skötsel av upphittade djur och om utarbetandet av statistik över upphittade djur får utfärdas genom förordning av statsrådet.
27 §.Utomstående tjänsteproducenter vid ordnandet av tillfällig skötsel av upphittade djur. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen kan kommunen skaffa tjänster som avser upphittade djur från en utomstående tjänsteproducent. I praktiken har kommunerna även nu skaffat tjänsterna från en utomstående aktör, till exempel ett hundpensionat. Situationen klarläggs genom att det ställs krav på utläggning av verksamheten för att säkerställa att verksamheten som gäller upphittade djur ordnas på behörigt sätt i samtliga fall. Tjänsterna kan skaffas från en aktör enligt 60 § i den föreslagna lagen som håller sällskaps- och hobbydjur yrkesmässigt eller annars storskaligt. Dessa aktörer är även i övrigt skyldiga att anmäla sin verksamhet till tillsynsmyndigheten, och bedrivandet av verksamheten är förenat med vissa särskilda förpliktelser, såsom att föra förteckningar över de djurarter och djur som hålls.
Tjänsteproducenten ska ha utsett en ansvarig person som ska se till verksamheten bedrivs i enlighet med kraven. Den ansvariga personen ska vara myndig, dvs. ha fyllt 18 år. Dessutom förutsätts att personen inte är försatt i konkurs eller att hans eller hennes handlingsbehörighet inte har begränsats. På en mottagningsplats för upphittade djur förvaras och hanteras egendom som tillhör andra, små sällskaps- eller hobbydjur som varit lösa. Förutom det känslomässiga värdet kan djurets penningmässiga värde i vissa fall vara avsevärt. Verksamheten är förenad med skyldigheter mot bland annat mottagningsplatsens kunder och myndigheterna. Exempelvis ur kommunens synvinkel är det viktigt att aktören har tillräckliga resurser att klara av de utlagda uppgifterna på ett tillförlitligt och korrekt sätt. Ur magistratens register över förmynderskapsärenden utfärdas intyg av vilka det framgår om en person har förordnats en intressebevakare eller om hans eller hennes handlingsbehörighet har begränsats. Information om konkurser fås från Rättsregistercentralens konkursregister. Till följd av verksamhetens natur får den ansvariga personen inte heller ha meddelats djurhållningsförbud.
Enligt 2 mom. får mottagningsplatsen ta ut kostnaderna för omhändertagandet av djuret av djurhållaren eller djurägaren. I allmänhet betalas kostnaderna samtidigt som djuret hämtas från mottagningsplatsen. Eftersom avtalen mellan kommunen och tjänsteproducenten om ordnandet av verksamheten kan variera, ska det överenskommas uttryckligen om hur kostnaderna tas ut i avtalet om produktion av tjänsterna. Likaså ska man komma överens om redovisning av ersättningen till kommunen eller förvaring av den eller hur den annars ska användas.
I 3 mom. ingår en bestämmelse om straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar. Vid utläggningen av tjänsteproduktionen är det fråga om skötsel av kommunens uppgifter. Därför är det nödvändigt att ta in en särskild bestämmelse om det straffrättsliga tjänsteansvaret för aktörer utanför myndighetsmaskineriet. Tjänsteansvaret riktas mot den ansvariga personen som avses i förslaget till 1 mom. I fråga om skadeståndsansvaret hänvisas dessutom till skadeståndslagen.
28 §.Tagande av vilda djur för uppfödning. I paragrafen föreskrivs om tagande av vilda ryggradsdjur för uppfödning. Med tagande för uppfödning avses att ett djur infångas och hålls i fångenskap. Exempelvis ringmärkning av fåglar, där djuret försätts i frihet genast efter åtgärden, är inte sådant tagande för uppfödning som avses i bestämmelsen. Med tagande för uppfödning avses inte heller till exempel levande fiskar eller kräftor som i samband med fiske kortvarigt förvaras i till exempel en sump.
Med stöd av 1 mom. är det i princip förbjudet att ta vilda ryggradsdjur för uppfödning. Bestämmelsen tillämpas på alla vilda ryggradsdjur som lever i Finlands natur, medan den gällande lagen förbjuder endast tagande av vilda däggdjur och fåglar för uppfödning. Förbudet ska dock inte tillämpas i situationer där dispens att fånga och inneha djur har beviljats med stöd av naturvårdslagen, jaktlagen eller lagen om fiske. I 48 § i naturvårdslagen föreskrivs om dispens som gäller innehav av nationellt fredade djurarter och i 49 § i den lagen om dispens som gäller djur som är fredade inom Europeiska gemenskapen. I 40 § i jaktlagen föreskrivs om fångande av djur för viltvårdsändamål med fångstredskap eller fångstmetoder som annars är förbjudna. I 41 § i jaktlagen föreskrivs om dispens från bestämmelserna om fredning av viltarter samt från bestämmelserna om fångande av djurarter som inte är fredade genom jaktlagen. I 47 § i lagen om fiske föreskrivs åter om dispens som gäller fiske av fiskarter och fiskbestånd som är fredade genom lagen om fiske.
Dispensmöjligheterna enligt naturvårdslagen, jaktlagen och lagen om fiske gäller till exempel fångande och innehav av de djurarter som är fredade genom respektive lag. Dessutom är det nödvändigt att föreskriva om undantag som behövs för tagande för uppfödning av andra djur än sådana om omfattas av de dispenser som uppräknas i 1 mom. Bestämmelser om dessa ingår i 2 mom. För det första ska det vara tillåtet att ta sådana djur för uppfödning som ska hållas i djurpark även i de situationer där det inte krävs dispens enligt 1 mom. för att få ta djur för uppfödning. Djurpark definieras i 5 §. Det ska också vara tillåtet att ta fiskar för uppfödning för fiskodling, utplantering eller utbildning eller för andra fiskerihushållningsändamål som avses i lagen om fiske. Vilt som avses i jaktlagen ska kunna fångas levande för viltvårdsändamål även när fångande av dem inte förutsätter dispens enligt 1 mom. och fångandet av djuren sker inom de ramar som jaktlagen tillåter. Med viltvård avses enligt 3 § i jaktlagen verksamhet som bedrivs i syfte att genom reglering av viltbestånd, genom tryggande eller förbättrande av levnadsförhållandena för vilt eller på något annat sätt öka, bevara eller förbättra viltbeståndet och balansen mellan olika djurbestånd. I 58 § föreskrivs om anmälan om uppfödning i hägn i viltvårdssyfte. Det ska vara tillåtet att ta djur för uppfödning för vetenskaplig forskning även när det gäller sådana djurarter som inte omfattas av dispensmöjligheterna enligt 1 mom. Man bör lägga märke till att vetenskaplig forskning kan förutsätta även sådant projektgodkännande som avses i 24 § i lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål. Ett vilt djur i hjälplöst tillstånd ska också kunna tas för uppfödning för att ges vård. Närmare bestämmelser om vården finns i 29 §.
Med avvikelse från den gällande lagen ska det inte längre vara tillåtet att ta vilda djur för uppfödning i hägn i syfte att producera kött, ägg eller avelsdjur för kött- eller äggproduktion. Däremot ska det fortfarande vara möjligt att ta vilt för uppfödning i viltvårdssyfte. I 13 § i den gällande djurskyddslagen tillåts också tagande av vilda djur för uppfödning för något annat godtagbart tillfälligt behov. Enligt förarbetena till paragrafen kan ett sådant behov vara till exempel en viktig undervisningssituation eller att hjälpa ett moderlöst djur. Den tillfälliga vård som avses i 2 mom. 4 punkten i den föreslagna lagen kan också betyda hjälp som ges ett moderlöst djur. Någon motsvarande möjlighet till undantag som gäller alla djurarter och som hänför sig till undervisning ingår dock inte i den föreslagna paragrafen, eftersom det inte längre har ansetts nödvändigt.
Det bör påpekas att det enligt annan lagstiftning är förbjudet att inneha vissa djurarter, såsom invasiva främmande arter. Bestämmelser om invasiva främmande arter finns i lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter. Dispensmöjligheterna i 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska inte tillämpas i en situation där det står i konflikt med ett förbud på något annat ställe i lagstiftningen.
29 §.Vård av vilda djur i hjälplöst tillstånd. I paragrafen föreskrivs om vård av skadade djur eller djur som annars befinner sig i hjälplöst tillstånd. I förslaget till 7 § 3 mom. föreskrivs om skyldighet att hjälpa vilda djur som är sjuka eller skadade eller annars befinner sig i hjälplöst tillstånd. Enligt förslaget till 28 § 2 mom. 5 punkten får man ta ett vilt djur i hjälplöst tillstånd för uppfödning för att ge det vård, om inte någon annan lagstiftning förhindrar det. I paragrafen föreskrivs om kortvarigt omhändertagande av ett djur för att ge det första hjälpen eller överlämna det för vård. I förslaget till 61 § föreskrivs om vård av djur under en längre tid, som är anmälningspliktig verksamhet.
Enligt 13 § i djurskyddslagen kan vilda däggdjur och fåglar tas för uppfödning för tillfällig sjukvård för djuret eller något annat godtagbart tillfälligt behov. Ett djur som har omhändertagits för vård ska försättas i frihet då dess tillstånd möjliggör detta, om det kan antas att djuret utan svårighet anpassar sig till ett liv i naturtillstånd. Om djuret inte kan försättas i frihet och vården av det inte kan ordnas, ska djuret avlivas. I praktiken har det dock rått oklarhet om hur länge tillfällig vård som ges ett djur kan fortsätta. Det har också varit oklart hur vård under längre tid kan ordnas efter den tillfälliga vården av djuret och vem som kan ordna den. I den gällande lagstiftningen ställs inga kompetenskrav på dem som vårdar skadade vilda djur, de utrymmen som används i vården eller vården över huvud taget. Det föreskrivs inte heller när och hur djuren ska försättas i frihet. I praktiken har situationen lett till att välmenande medborgare kan vårda vilda djur även långa tider fast de har bristfälliga kunskaper och färdigheter. Man har sällan tillräckliga utrymmen för vården av djuren och det kan hända att djuren ges felaktig föda. Djuren kan också bli onödigt tama under vården. Välmenad hjälp kan medföra endast onödigt lidande för djuren. Även för att försätta ett djur i frihet krävs sakkunskap om när djuret är tillräckligt rehabiliterat för att klara sig i naturen. Djuret bör också försättas i frihet på ett sådant ställe där det inte medför olägenheter för andra djur, människor eller miljön.
Enligt den föreslagna paragrafen får medborgare omhänderta ett vilt djur som är skadat eller annars i hjälplöst tillstånd endast kortvarigt för att ge det första hjälpen eller överlämna det för vård. Efter första hjälpen-åtgärderna ska djuret antingen försättas i frihet när dess tillstånd förutsätter det, överlämnas för vård till en vårdplats som avses i 61 § eller avlivas. Djuret ska avlivas om det inte går att försätta det i frihet eller om det inte är möjligt eller ändamålsenligt att ordna fortsatt vård. I praktiken är medborgarnas första hjälpen-åtgärder i allmänhet begränsade till kortvarig observation av ett skadat djur under fångenskapen eller infångande av ett djur för att flytta det från en farlig omgivning till en tryggare plats. Det är ändamålsenligt att skadade eller sjuka djur samt moderlösa ungar som kräver vård under en längre tid så snabbt som möjligt överlämnas för kompetent vård, varvid de har bättre möjligheter att klara sig och djuret behöver inte lida i onödan till följd av okunskap. Om en medborgare själv vill ge djuret dylik annan vård än första hjälpen, ska han eller hon göra en i 61 § avsedd anmälan om verksamheten till regionförvaltningsverket.
30 §. Djurskötares behörighet och tillräckligt antal djurskötare. I paragrafen föreskrivs om allmänna kompetenskrav för djurhållare och andra djurskötare. Den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt är också skyldig att se till att ett tillräckligt antal kompetenta personer sköter djuren. Den som håller djur yrkesmässigt är dessutom skyldig att instruera och handleda sina anställda som deltar i skötseln och hanteringen av djuren. I 5 a § i djurskyddslagen föreskrivs om motsvarande skyldigheter för den som äger eller håller produktionsdjur.
Av de faktorer som inverkar på välfärden för djur som hålls av människan har djurskötaren i allmänhet en avgörande betydelse. De personer som deltar i den dagliga skötseln av djuren kommer regelbundet i kontakt med djuren och de borde upptäcka och ingripa i förändringar i djurens välfärd. Bedömning av djurens välfärd och ingripande i eventuella problem förutsätter dock kunskap om djurens normala beteende och om hur problem kan förebyggas och lösas. En kompetent skötare kan bedöma djurens beteende och hälsa och miljöns inverkan på djurens välfärd. När en kompetent skötare upptäcker problem i anslutning till djurens välfärd kan han eller hon lösa dem antingen själv eller genom att skaffa utomstående hjälp.
Enligt 1 mom. ska djurhållare och andra djurskötare ha tillräcklig kompetens för en ändamålsenlig skötsel av djuren. Förutom på den som håller djuren och ansvarar för deras dagliga skötsel ska momentet också tillämpas på andra personer som sköter djuren, såsom anställda som står för skötseln av djuren. Alla personer som sköter djuren ska besitta sådan kompetens att de kan ombesörja djurens välfärd på ett ändamålsenligt sätt medan de utför sina uppgifter. Med kompetens avses med tanke på skötseln av djuren väsentliga teoretiska kunskaper om hur den djurart som hålls beter sig och om kraven på skötseln samt praktiska färdigheter att hantera och sköta djuren. De krav som ställs på en persons kompetens är beroende av personens uppgifter: av djurhållaren som ansvarar för djurens övergripande välfärd kan krävas mer omfattande kompetens än av personer som utför enskilda skötselåtgärder. Å andra sidan inverkar också den djurart som hålls och djurhållningsformen på den kompetens som krävs. Djurhållare och andra djurskötare kan skaffa den kompetens de behöver genom praktisk erfarenhet, genom att utbilda sig, till exempel på olika kurser, eller genom att skaffa de kunskaper och färdigheter som behövs från andra djurhållare.
I 2 mom. föreskrivs om skyldigheter och krav för dem som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt. Som yrkesmässig eller annars storskalig djurhållning anses tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet som avses i 50 § och 57—61 § i lagförslaget samt sådant hållande av produktionsdjur för vilket djurhållaren har rätt att få jordbruksstöd för husdjursskötsel eller annat motsvarande hållande av produktionsdjur som ska betraktas som näringsverksamhet.
Den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt ska ha lämplig utbildning eller tillräcklig kompetens som förvärvats på något annat sätt för att sköta sina uppgifter. Vid storskalig djurhållning ansvarar djurhållaren i allmänhet för ett stort antal djur, varvid även risken för djurens välfärd växer. Inom näringsverksamhet kan ekonomiska omständigheter och strävan efter vinst orsaka konflikt när det gäller att trygga djurens välfärd. Av den som håller djur yrkesmässigt kan man i princip vänta sig större kunskaper om djurhållning eller till exempel av den som äger ett enstaka sällskaps- eller hobbydjur. Den utbildning eller annan kompetens som förutsätts i bestämmelsen kan i praktiken variera i fråga om olika djurarter och djurhållningsformer i enlighet med riskerna för djurens välfärd. Utbildnings- och kompetenskraven kan vara strängare när djurskötarens särskilda kompetens på grund av djurarten eller djurhållningsformen har en avgörande inverkan på djurens välfärd. Detta kan bli aktuellt till exempel i situationer där antalet djur är mycket stort i förhållande till antalet djurskötare och kontrollen över förhållandena på en i hög grad automatiserad djurhållningsplats förutsätter särskild kompetens.
Utöver behörighetskraven ansvarar den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt för att ett tillräckligt antal kompetenta anställda sköter djuren. Tillräcklig personal är en förutsättning för att djuren kan skötas på behörigt sätt. Uppgifter i anslutning till utfodring, vattning, kontroll över förhållandena på och renhållning av djurhållningsplatsen kan på så vis skötas inom tillräcklig tid med tanke på djuren. Antalet djurskötare är beroende av antalet djur och skötselkraven för den hållna djurarten. I det fallet att den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt har anställt personal eller andra personer deltar i skötseln av djuren, ska de ges råd och handledning i fråga om kraven på skötsel och hantering. Handledning och rådgivning för personer som deltar i djurskötseln kan anpassas till hur krävande skötseluppgifter som ges personen i fråga. Då kan handledningen inför en kortvarig skötselperiod med begränsade uppgifter vara mer begränsad än inför en långvarig och omfattande uppgiftshelhet.
Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om utbildnings- och kompetenskraven för djurhållare och andra djurskötare enligt 1 och 2 mom. samt om vad som är ett tillräckligt antal djurskötare enligt 2 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning kan föreskrivas om kompetens för den som håller broilrar enligt 26 b § i djurskyddslagen. I regel ska kravet i 2 mom. inte förutsätta ytterligare utbildning av dem som håller djur yrkesmässigt och som har förvärvat den kompetens som behövs i verksamheten genom praktiska erfarenheter. När det föreskrivs om närmare kompetenskrav för olika djurhållningsformer bör man undvika att de som håller djur påförs kostnader och extra administrativa bördor. Krav på ett officiellt intyg över antigen genomgången utbildning eller praktisk erfarenhet skulle öka den administrativa bördan både för djurhållarna och för de myndigheter som beviljar intyg. Man bör i regel försöka undvika detta när närmare bestämmelser utfärdas, om inte något annat följer av EU-lagstiftning.
31 §.Skyldighet för den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt att förbereda sig på störningar. I paragrafen föreskrivs om förberedelser för störningar, såsom eldsvådor och strömavbrott. Paragrafen tillämpas på dem som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt. Som yrkesmässig eller annars storskalig djurhållning anses tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet som avses i 50 § och 57—61 § i lagförslaget samt sådant hållande av produktionsdjur för vilket djurhållaren har rätt att få jordbruksstöd för husdjursskötsel eller annat motsvarande hållande av produktionsdjur som ska betraktas som näringsverksamhet.
I praktiken ska den som håller djur fundera på vilka störningar som kan uppstå i anslutning till den egna djurhållningen och vilka risker de medför för djurens välfärd. Med störningar avses till exempel eldsvådor, störningar i el- eller vattendistributionen, exceptionella väderförhållanden och teleförbindelseavbrott. Framför allt om antalet djur är stort kan det vara utmanande att ordna utfodring och vattning och annan nödvändig vård under avvikande förhållanden då man överraskande inte har tillgång till exempelvis el eller vattenledningsvatten. På grund av en eldsvåda eller någon annan orsak kan man också bli tvungen att överraskande flytta djuren från sina utrymmen, varför det vore bra att på förhand fundera vart och hur djuren kan flyttas i en nödsituation.
Gårdar med produktionsdjur har i allmänhet en skriftlig brand- och räddningsplan, som ofta har kompletterats med hur man ska agera vid andra störningar. I räddningslagen (379/2011) och statsrådets förordning om räddningsväsendet (407/2011) föreskrivs om gårdars egen beredskap för olyckor. För alla djurstall som ska ha miljötillstånd enligt miljöskyddslagen (527/2014) ska det göras upp en räddningsplan av vilken framgår de viktigaste olycksförebyggande anvisningarna och förhållningsreglerna för olyckssituationer och farliga situationer. Kravet på räddningsplan gäller bland annat djurstallar för minst 50 mjölkkor, 100 köttnöt, 250 slaktsvin eller 100 suggor. Nöt- och svingårdar som får ersättning för djurens välbefinnande ska åter ha en aktuell beredskapsplan för de utrymmen där djuren hålls. Utöver brand- och räddningsplan ska i planen ingå en plan över de åtgärder som ska vidtas under ett strömavbrott eller ett avbrott i vattenförsörjningen.
Förutom gårdar med produktionsdjur ska även andra som håller djur yrkesmässigt eller storskaligt förbereda sig på störningar som hotar djurens välfärd. Med stöd av räddningslagen förutsätts en räddningsplan för till exempel djurgårdar samt djurstallar för minst 60 hästar eller ponnyer. Yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av djur omfattar dock i stor utsträckning sådan verksamhet beträffande vilken det inte föreskrivs om beredskapsskyldighet. Ström- och vattenavbrott orsakar lätt problem även i mindre häststall och andra enheter än de ovannämnda, där det till exempel behövs stora mängder dricksvatten för att trygga djurens välfärd. I 1 mom. föreslås också bestämmelser om skyldighet för djurhållare som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt att förbereda sig på störningar som hotar djurens välfärd, såsom eldsvådor och strömavbrott.
I 2 mom. föreskrivs det om tryggande av djurens välfärd i sådana utrymmen för djur där skötseln av djuren eller regleringen och övervakningen av miljöfaktorer i utrymmena är beroende av elektriska eller mekaniska anordningar. I en permanent djurhållningsplats ska det alltid finnas möjlighet att upprätthålla funktioner som är nödvändiga för djurens välfärd även när enskilda anordningar drabbas av störningar. I praktiken betyder detta det finns antingen tekniska reservsystem eller andra reservarrangemang i fråga om maskinellt eller mekaniskt ordnad ventilation, belysning, utfodring och vattning samt till exempel mjölkning av kor. Under en funktionsstörning i ett maskinellt ventilationssystem ska det finnas möjlighet att ordna tillräcklig ventilation på djurhållningsplatsen till exempel genom att öppna dörrar eller fönster, om det inte finns något egentligt reservventilationssystem. Genom bestämmelsen genomförs kravet på ett reservsystem för artificiella ventilationssystem i andra stycket i 13 punkten i bilaga till animalieproduktionsdjursdirektivet.
Närmare bestämmelser om vilka åtgärder djurhållaren ska vidta för att förbereda sig på störningar får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning kan det föreskrivas om till exempel vilka störningar man ska förbereda sig på inom olika djurhållningsformer och inom vilken slags djurhållning beredskapen förutsätter att en skriftlig beredskapsplan görs upp.
32 §.Bokföring av produktionsdjur. I paragrafen föreskrivs om skyldighet för den som äger eller håller produktionsdjur att föra bok över den medicinska behandling som getts produktionsdjuren samt över antalet döda djur. Bestämmelser om rätt för tillsynsmyndigheten att få se de handlingar som behövs för tillsynen ingår i 80 § i den föreslagna lagen. I övrigt motsvarar bestämmelsen kraven i 26 a § i djurskyddslagen. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs 5 och 6 punkten i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet. Kravet på att bokföring över medicinsk behandling som getts djur som används inom livsmedelsproduktionen ska förvaras i fem år stämmer överens med kraven i den veterinärmedicinska lagstiftningen. Närmare bestämmelser om bokföringen över antalet döda djur får utfärdas genom förordning av statsrådet.
5 kap. Djurhållningsplats
33 §.Allmänna krav på djurhållningsplatser. I paragrafen föreskrivs om de grundläggande krav som djurhållningsplatser ska uppfylla. Bestämmelser om allmänna krav på utrymmen finns i 4 § i djurskyddslagen och i 1 § i djurskyddsförordningen. Djurhållningsplats definieras i 5 § i den föreslagna lagen. Paragrafen ska tillämpas på såväl permanenta och tillfälliga djurhållningsplatser.
Enligt 1 mom. ska ett djur kunna stå och vila i naturlig ställning på djurhållningsplatsen samt byta ställning där utan svårighet. De djur som hålls på en och samma djurhållningsplats ska ha möjlighet att vila samtidigt Det ska finnas tillräckligt med utrymme på djurhållningsplatsen och den ska vara konstruerad så att det djur som hålls där kan stå och vila i en för arten karakteristisk ställning samt byta ställning utan svårighet. För att djur ska kunna tillfredsställa sina behov av vila och sömn är det viktigt att alla djur som hålls på en djurhållningsplats har möjlighet att vila samtidigt. Hos flockdjur ingår samtidig vila ofta i det arttypiska beteendet.
Djurhållningsplatsen ska till sin konstruktion och övriga egenskaper vara sådan att den inte äventyrar djurens välfärd och sådan att de djur som hålls där kan skötas på ändamålsenligt sätt. Enligt 2 mom. ska man kunna upprätthålla tillräcklig renhet och hygien på djurhållningsplatsen med hänsyn till djurens välfärd. Kraven på renhållning och hygien är beroende av inte bara djurarten utan också djurens ålder och hälsotillstånd. Djurhållningsformen ska också beaktas när möjligheten att hålla djurhållningsplatsen ren och hygienisk bedöms. Av djurhållningsplatsen för djur som i huvudsak hålls på bete kan man i princip inte förutsätta samma möjlighet att hålla utrymmet rent och hygieniskt som av en djurhållningsplats inomhus. Å andra sidan måste man beakta att djursjukdomar sprider sig lättare i sådana djurhållningsplatser där antalet djur är stort och djurtätheten hög och då kan det ställas särskilda krav på möjligheten att hålla utrymmena rena och hygieniska. Djurhållningsplatsens konstruktioner och material ska vid behov kunna tvättas och desinficeras. Vid bedömningen av möjligheterna att hålla djurhållningsplatsen ren är det avgörande huruvida utrymmet kan hålls rent och hygieniskt på så sätt att välfärden för de djur som hålls där inte äventyras. Enligt 2 mom. ska djuren på en djurhållningsplats också kunna inspekteras och skötas utan svårigheter. Bestämmelsen ska beaktas redan då djurhållningsplatsen planeras och byggs eller lämplig djurhållningsplats väljs. Vid behov ska djurhållningsplatsen förses med sådana konstruktioner, anordningar eller redskap med vilkas hjälp djuren kan inspekteras och skötas på ändamålsenligt sätt. Närmare bestämmelser om utrymmen som behövs för att sköta och inspektera djur ingår i förslaget till 38 §.
I 3 mom. föreskrivs om förvaring av djur i transportlådor, burar eller andra motsvarande små utrymmen på samma sätt som i 22 § i djurskyddsförordningen. Djur får hållas i lådor eller burar avsedda för transport av dem eller i motsvarande små utrymmen bara om djurtransporten, en sjukdom hos djuret eller något annat tillfälligt och godtagbart skäl kräver det. Även ett sådant förvaringsutrymme ska uppfylla de föreslagna kraven på djurhållningsplatser i 33—36 §. Ett djur som hålls i en transportlåda eller något annat motsvarande litet utrymme har mycket begränsade möjligheter att tillfredsställa sina väsentliga beteendemässiga behov och fysiologiska behov, och djuret har just inga möjligheter att påverka sin omgivning eller träffa val som gäller den. Detta kan förorsaka mental stress och frustration hos djuret. Fysiska utmaningar kan uppstå till exempel om djuret inte kan byta plats för att reglera kroppsvärmen.
Det ska vara tillåtet att förvara djur i ett litet förvaringsutrymme endast tillfälligt och av godtagbart skäl. Skälet ska alltid vara både tillfälligt och godtagbart. Som godtagbart skäl kan betraktas behov av att begränsa djurets rörelser på grund av transport, sjukdom eller något annan med tanke på djurets välfärd nödvändigt skäl. Som ett annat nödvändigt skäl kan anses till exempel att djuret hålls i en bur eller transportlåda medan den permanenta djurhållningsplatsen rengörs eller när djuret till exempel vänjs vid att vara i transportlådan. Som ett sådant skäl kan också anses att djur förvaras i en transportlåda eller transportbur tillfälligt under till exempel en utställning, tävling, träning eller resa, bara man ombesörjer djurets behov av motion och andra behov. Även förvaringen av hundar som används i myndighetsuppdrag i samband med arbetsuppgifter kan vara ett sådant godtagbart skäl. I en främmande miljö och till exempel under livliga publikevenemang kan en för djuret bekant transportlåda eller transportbur fungera som en med tanke på djurets välfärd nödvändig skyddsplats. Det ska ändå inte vara godtagbart att förevisa djur i transportlådor eller transportburar för publik till exempel i samband med en djurutställning. Till exempel att skydda egendom mot förstörelse som djuret orsakar under ägarens arbetsdagar eller att lära djuret att bli rumsrent ska i princip inte betraktas som godtagbart skäl. Som godtagbart skäl ska inte heller betraktas andra situationer där hållande av djuret i en transportlåda eller transportbur inte kan motiveras med djurets välfärd och hållandet av djuret i princip kan ordnas på andra sätt som begränsar djurets rörelsefrihet mindre.
Närmare bestämmelser om djurhållningsplatsens storlek, material, konstruktioner och andra egenskaper får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet får det också utfärdas närmare bestämmelser om sådana tillfälliga och godtagbara skäl som avses i 3 mom.
34 §.Säker djurhållningsplats. I paragrafen föreskrivs om den allmänna säkerheten på djurhållningsplatser. Bestämmelser om säkra förvaringsutrymmen finns i 4 § i djurskyddslagen och i 1 § i djurskyddsförordningen. Enligt 1 mom. ska djurhållningsplatser vara konstruerade av sådant material och ha sådana konstruktioner och övriga egenskaper att såväl risken för att djur ska skada sig, insjukna eller rymma som brandfaran är så liten som möjligt Vassa hörn, söndriga ytor, olämpliga konstruktioner, giftiga ytmaterial, hala golv och isiga ytor i fållan samt till exempel defekta elapparater kan leda till att djur skadar sig. Risken för skador ska bedömas i förhållande till de djur som hålls på djurhållningsplatsen. Nyfödda, svaga eller sjuka djur kan inte nödvändigtvis hållas säkert på ett till exempel brant och stenigt bete, medan samma bete kan lämpa sig mycket väl för friska djur utan att djurens säkerhet äventyras. När man väljer, planerar, bygger och underhåller djurhållningsplatsen borde man försöka säkerställa att djuret inte kan rymma från djurhållningsplatsen och att djurhållningsplatsen är så brandsäker som möjligt.
Närmare bestämmelser om omständigheter som inverkar på djurhållningsplatsens säkerhet, såsom material, konstruktioner och övriga egenskaper, får utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är att utfärda närmare bestämmelser om till exempel säkra golv- och väggmaterial i djurhållningsplatser samt stängsel runt fållor.
35 §. Djurhållningsplatsens förhållanden. I paragrafen föreskrivs om djurhållningsplatsens förhållanden. I den gällande lagstiftningen föreskrivs om förhållandena i förvaringsutrymmet i 4 § i djurskyddslagen och i 2 § i djurskyddsförordningen. Genom bestämmelsen i 1 mom. genomförs punkt 10 i bilagan till animalieproduktionsdjurdirektivet och kraven punkt 12 i bilagan på att djur som hålls utomhus ska skyddas mot väderförhållandena.
Enligt 1 mom. ska temperaturen, luftkvaliteten eller vattenkvaliteten och andra miljöförhållanden på djurhållningsplatsen vara lämpliga för de djur som hålls där. Med miljöförhållanden avses till exempel djurhållningsplatsens temperatur, fuktighet och beroende på djurhållningsplats antingen luftkvaliteten och ventilationen eller vattenkvaliteten och vattenströmningen. Lämpliga miljöförhållanden äventyrar inte djurens välfärd. Kraven på djurhållningsplatsers förhållanden kan variera mycket till och med bland djurarter som hör till samma djurgrupp. Exempelvis kraven på miljöförhållanden för kräldjur från tropiskt klimat skiljer sig mycket från kraven på förhållanden för kräldjur från öknen. Även djurens förmåga att anpassa sig till olika miljöförhållanden varierar mycket: exempelvis för fiskar kan även en liten förändring i vattnets temperatur, surhet eller mikrobiologiska kvalitet orsaka välfärdsproblem, medan många landlevande däggdjur kan utan svårighet anpassa sig till att leva under mycket varierande miljöförhållanden. Kraven på djurhållningsplatsens miljöförhållanden varierar också enligt djurets ålder, kondition och fysiologiska tillstånd. Ett nyfött djur har större värmebehov än ett vuxet. Även ändamålsenlig vård av ett sjukt djur kan förutsätta till exempel extra värme i sjukboxen eller något annat motsvarande utrymme.
I 1 mom. preciseras ovannämnda krav på förhållandena genom att det föreskrivs att djur som hålls utomhus ska skyddas mot ogynnsamma väderförhållanden. Enligt förslaget ska djur som hålls utomhus ha tillräckligt skydd mot ogynnsamma väderförhållandena eller vid behov kunna föras inomhus. Bestämmelsen ska tillämpas på alla djurhållningsplatser utomhus. Väderskydd utomhus kan vara antingen ett byggt skydd eller en terrängformation eller växtlighet som ger djuren det skydd mot väderförhållandena som de behöver vid respektive tidpunkt. På sommaren kan detta betyda till exempel ett skydd mot brännande sol, medan det vintertid kan behövas skydd mot till exempel vind, regn eller köld. När man bedömer vad som är tillräckligt väderskydd ska man beakta bland annat djurart, ras, djurets ålder, kondition, hårtäcke fysiologiska tillstånd, djurhållningsplatsens geografiska läge och de rådande väderförhållandena. Väderskyddet ska också vara tillräckligt stort så att alla djur som hålls på djurhållningsplatsen kan söka skydd samtidigt om de vill. Med att djuren förs inomhus avses att djuren flyttas till ett stall, en ladugård, en bostad eller någon annan motsvarande byggnad, där djuret kan erbjudas lämpliga miljöförhållanden. I djurskyddsförordningen föreskrivs det om uppfödning av animalieproduktionsdjur utomhus i 5-7 §. I den nu föreslagna bestämmelsen gäller skyldigheten att ordna skydd mot väderförhållandena alla djur som hålls utomhus, inte bara animalieproduktionsdjur. Enligt 5 § i djurskyddsförordningen får bara sådana arter och raser av animalieproduktionsdjur som lämpar sig för utomhusuppfödning födas upp utomhus året om. Någon motsvarande bestämmelse behöver inte tas in i den nya lagen, eftersom den föreslagna bestämmelsen förutsätter att djur hålls endast på sådana djurhållningsplatser, vars miljöförhållanden lämpar sig för de djur som hålls där. Kraven i 6 § i djurskyddsförordningen på att en fålla ska vara trygg för djuren ingår i förslaget till 34 § och bestämmelser om utrymmen som behövs för att sköta och inspektera djur finns i förslaget till 38 §.
Enligt 2 mom. får på en djurhållningsplats inte förekomma oavbrutet buller som stör djuren eller orsakar dem olägenhet. En motsvarande bestämmelse ingår i 2 § i djurskyddsförordningen. När man bedömer bullernivån måste man beakta att djurs hörselsinne i allmänhet är känsligare än människans. Djur kan även störas av till exempel sådana högfrekventa ljud som människan inte alls förmår uppfatta. Till exempel ventilations- eller värmeanordningar kan orsaka oavbrutet ljud på djurhållningsplatser. Djur kan också orsakas olägenhet av annat än oavbrutet buller, om bullret är högt, ofta återkommande och av en särskild störande frekvens. Sådant buller kan uppstå till exempel i samband med att djuren matas eller förvaringsutrymmet rengörs.
I 3 mom. föreskrivs om djurhållningsplatsens belysning. Enligt det ska belysningen på en djurhållningsplats vara lämplig för tillgodoseende av djurens fysiologiska och väsentliga beteendemässiga behov och sådan att djuren kan inspekteras och skötas på behörigt sätt. En motsvarande bestämmelse ingår i 2 § i djurskyddsförordningen. Genom bestämmelsen genomförs punkterna 3 och 11 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet. Ljus är en viktig faktor för många av djurens fysiologiska funktioner, såsom brunstcykeln, hårtäckets utveckling och tillväxten. Dagsljuset är också viktigt för dygnsrytmen. Exempelvis vid fjäderfäuppfödning regleras djurens aktivitet och produktion ofta med ljusprogram, och djuren har inte alltid tillgång till dagsljus. Utöver de fysiologiska behoven ska djurhållningsplatsens belysning vara lämplig för att tillgodose djurens väsentliga beteendemässiga behov. Belysningen ska också vara tillräcklig för att djuren ska kunna inspekteras och skötas på behörigt sätt.
Enligt 4 mom. ska ett maskinellt ventilationssystem vara försett med ett larmsystem, om djurens välfärd är beroende av det. Larmsystemet ska alltid slå larm vid funktionsstörningar. Larmsystemets funktionsduglighet ska testas med regelbundet. Bestämmelsen motsvarar bestämmelserna i andra stycket i punkt 13 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet om larmsystem hos artificiella ventilationssystem. I den gällande djurskyddslagstiftningen finns motsvarande bestämmelse i statsrådets förordningar om skydd av svin, nötkreatur, broilrar, kalkoner, ankor och gäss samt hästar. Det vore dock ändamålsenligt att föreskriva om kravet i lagen, varvid det säkerställs att animalieproduktionsdjursdirektivets krav verkställs i fråga om alla produktionsdjur. Sådana maskinella ventilationssystem som avses i bestämmelsen används i praktiken främst på svin- och fjäderfägårdar. Kravet på ett reservsystem för artificiella ventilationssystem i andra stycket i 13 punkten i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet genomförs genom 31 § 2 mom. i den föreslagna lagen.
Närmare bestämmelser om djurhållningsplatsens förhållanden samt om skydd mot ogynnsamma väderförhållanden för djur som hålls utomhus får utfärdas genom förordning av statsrådet. På förordningsnivå kan det föreskrivas till exempel om kraven på väderskydd för djur som hålls utomhus.
36 §.Renhållning och underhåll av djurhållningsplatser. I paragrafen föreskrivs om renhållning och underhåll av djurhållningsplatser. I 4 § i djurskyddsförordningen förutsätts att ett förvaringsutrymme för djur ska hållas rent. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen preciseras bestämmelsen så att en djurhållningsplats ska hållas tillräckligt ren, så att djurens välfärd inte äventyras. Exempelvis en djurhållningsplats som är nedsmutsad av avföring eller urin kan exponera djuren för bland annat smittsamma sjukdomar, hudinfektioner eller sjukdomar i andningsvägarna. Välfärdsrisker som orsakas av avföring och urin kan dock i praktiken minskas med hjälp av till exempel strö och ventilation på djurhållningsplatsen. Skämda foderrester som blivit krav i utfodringsapparaterna kan också göra djur sjuka. Även många smittsamma djursjukdomar sprider sig från ett djur till ett annat via smutsiga djurhållningsplatser.
När man bedömer vad som är tillräcklig renhet på djurhållningsplatser ska man beakta djurarten samt djurens ålder och hälsotillstånd. Renheten på djurhållningsplatser för till exempel sjuka, högdräktiga eller nyfödda djur ska dock ombesörjas med särskild noggrannhet för att trygga djurens välfärd. Även andra egenskaper, såsom djurens långa päls eller strukturella egenskaper, kan ställa ytterligare krav på djurhållningsplatsens renhet.
Enligt 2 mom. ska fel som äventyrar djurens välfärd rättas till omedelbart. Om det inte är möjligt att rätta till felet, ska man vidta andra åtgärder för att trygga djurens välfärd till dess att felen rättats till. Bestämmelsen motsvarar kravet i 4 § i djurskyddsförordningen. Genom paragrafen verkställs det första stycket i punkt 13 i animalieproduktionsdjursdirektivet, där det bestäms om motsvarande krav på djurs hälsa och välbefinnande i fråga om väsentlig automatisk eller mekanisk utrustning. I punkt 9 i bilagan till direktivet bestäms att utrymmen och inredning för säkert förvar av djuren ska konstrueras och underhållas så att det inte finns några vassa kanter eller utskjutande delar som kan skada djuren.
Framför allt under störningar i automatiska ventilationsanordningar och dricksapparater kan djurens välfärd snabbt äventyras. Om anordningen inte kan repareras snabbt, måste man vidta andra åtgärder för att trygga djurens välfärd. Med tanke på störningar kan det finnas ett tekniskt reservsystem som ersätter anordningens funktion. Å andra sidan kan till exempel ventilationen i utrymmet vid störningar eventuellt säkerställas genom att man öppnar dörrar och fönster och vattningen av djuren ordnas till exempel genom att de får dricka ur hinkar. I en extrem situation kan man bli tvungen att nödavliva djur, om anordningarna inte går att reparera och djurens välfärd inte kan tryggas på något annat sätt i utrymmena och djuren inte kan flyttas någon annanstans under störningen i anordningarna.
Utöver ovannämnda fel i tekniska anordningar avses med fel som äventyrar djurens välfärd också till exempel slitna eller söndriga konstruktioner i djurstallet eller en annan djurhållningsplats som medför risk för att djuren skadas eller insjuknar eller att djuren kan rymma.
37 §.Allmänna krav som gäller permanenta djurhållningsplatser. I paragrafen föreskrivs om de krav som ställs på permanenta djurhållningsplatsers utrymmen, konstruktioner och utrustning. Enligt 1 mom. ska en permanent djurhållningsplats vara tillräckligt rymlig samt även i övrigt vara så konstruerad och utrustad att den är lämplig för tillgodoseende av djurens fysiologiska behov och de väsentliga beteendemässiga behoven av rörelse, lek, vila, kroppsvård, ätande, sökande efter föda och undersökande av omgivningen samt av sociala relationer. Djurens livsmiljö är av central betydelse för deras välfärd och ett djur tillbringar i allmänhet största delen av sin tid på sin permanenta djurhållningsplats. En permanent djurhållningsplats ska ha sådana egenskaper att djuret har möjlighet att tillfredsställa sina fysiologiska behov samt sina i 20 § avsedda väsentliga beteendemässiga behov till den del djuret inte kan tillfredsställa dessa behov utanför den permanenta djurhållningsplatsen. Exempelvis hundars behov av motion ombesörjs ofta så att hunden rastas även utanför den permanenta djurhållningsplatsen. Å andra sidan tillbringar många djur hela sin tid på den permanenta djurhållningsplatsen, och då måste de ha tillgång till tillräckligt med plats för att tillfredsställa behovet av motion. Utrymmet bör också vara tillräckligt mångsidigt så att djuret kan röra sig på arttypiskt sätt på djurhållningsplatsen. Vid behov ska djuret till exempel ha hyllor, vaglar eller andra konstruktioner på djurhållningsplatsen, som djuret kan utnyttja när det rör sig i utrymmet. Djurhållningsplatsens konstruktioner och utrustning ska göra det möjligt att tillfredsställa de väsentliga beteendemässiga behoven som avses i 20 § 1 mom. Exempelvis en permanent djurhållningsplats för svin ska vara sådan att svinen har möjlighet att tillfredsställa det för arten typiska undersökande beteendet, såsom bökande. På en djurhållningsplats för svin ska det vara möjligt att ge djuren lämpligt material att böka i för att tillfredsställa detta beteendemässiga behov. Hos vissa djurarter, såsom kaniner och rävar, kan observation av omgivningen förutsätta att djuren har tillgång till lämpliga utsiktsplatser. Den permanenta djurhållningsplatsen ska också vara lämplig för att tillgodose djurets fysiologiska behov.
I 2 mom. förbjuds att djur fortlöpande hålls uppbundna på sin plats och att deras möjligheter att röra sig begränsas permanent med konstruktioner som hindrar dem från att vända sig. Med fortlöpande uppbindning avses att djuret hålls uppbundet under en betydande del av dygnet. Bestämmelsen är ny. I bestämmelsen avses med fortlöpande uppbindning till exempel att nötkreatur hålls i ladugårdar för bundna djur så att de är klavade i båset samt att hästar hålls i stall så att de är bundna i spiltan i stället för att hållas i boxar. Med uppbindning avses inte till exempel en hund som är kopplad till en löplina, varvid den har möjlighet att inte bara vända sig utan också annars röra sig på ett större område. Med konstruktioner som hindrar djuret från att vända sig avses till exempel att suggor och gyltor hålls i inseminerings- och grisningshäckar. Förutom väsentliga beteendemässiga behov som hänför sig till möjligheten att röra sig försvåras även tillfredsställandet av andra beteendemässiga behov, om djurets rörelsefrihet begränsas kraftigt. I ovannämnda djurhållningsformer kan djuret i första hand endast lägga sig och stiga upp samt röra sig något framåt eller bakåt. I praktiken saknar djuret då nödvändig rörelsefrihet för att tillfredsställa beteendemässiga behov i anslutning till exempelvis kroppsvård eller sociala relationer. I momentet förbjuds byggande och ibruktagande av nya båsladugårdar och grisningshäckar. Förbudet tillämpas efter att lagen trätt i kraft. Genom bestämmelsen säkerställs att nya bås eller grisningshäckar inte tas i bruk som permanent djurhållningsplats efter att lagen trätt i kraft och på vis möjliggörs större rörelsefrihet för djuren än förr.
Förbudet mot att bygga och ta i bruk nya grisningshäckar gäller förutom nya svinhus också svinhus som är i drift när lagen träder i kraft. Det kan påpekas att bestämmelsen inte hindrar att grisningshäckar som är i användning när lagen träder i kraft används. Antalet grisningshäckar får emellertid inte utökas i samband med renovering eller utbyggnad av ett svinhus som är i drift. En undantagsbestämmelse om detta ingår i 122 §. Med grisningshäck avses en häck som är en fast konstruktion från vilken suggan inte kan släppas ut för att röra sig fritt i grisningsboxen. Bestämmelsen hindrar inte att en sådan öppningsbar väggkonstruktion som allmänt används i frigrisningsboxar används. Med väggen kan man vid behov begränsa suggans rörelse under behandlingsåtgärder och för att skydda smågrisarna.
Användningen av båsladugårdar som är i drift när lagen träder i kraft förbjuds inte. Sålunda kan de utnyttjas för att hålla kor och kvigor som hålls för mjölkproduktion till de nått slutet på sin livscykel. I fråga om andra nötkreatur än mjölkkor och mjölkkvigor blir det förbjudet att hålla djuren fortlöpande uppbundna inom en övergångstid på fem år. Antalet båsplatser får emellertid inte utökas i samband med en renovering eller utbyggnad av en ladugård som är i drift. Undantag och övergångsbestämmelser som gäller båsladugårdar ingår i 121 §.
I 122—123 § i den föreslagna lagen föreskrivs också om andra övergångstider, inom vilka man ska avstå från vissa djurhållningsformer som avses i denna paragraf. Hållandet av suggor och gyltor i insemineringshäckar begränsas till högsta åtta dagar inom en övergångstid på 12 år. Det blir förbjudet att hålla hästar fortlöpande uppbundna i spiltor inom en övergångstid på fem år.
I 3 mom. föreskrivs om kraven på permanenta djurhållningsplatser för djur som hålls i grupp. Enligt det ska djur som hålls i grupp vid behov kunna undvika andra djur. Bestämmelsen är ny. I praktiken förutsätter detta att tillräckligt utrymme reserveras för djuren. Utrymmet kan i vissa fall också delas eller så går det att annars ordna lämpliga gömställen för djuren där. Bestämmelser om tillfredsställande av djurs sociala beteendemässiga behov och hållande av djur i grupp ingår i 20 § 3 mom. I momentet föreskrivs också att i djurhållningsplatser för djur som hålls i grupp ska utfodrings- och dricksapparaterna för djuren planeras, byggas och placeras så att konkurrens mellan djuren medför så små men som möjligt för djurens välfärd. I den gällande lagstiftningen ingår motsvarande bestämmelser i flera förordningar av statsrådet som gäller enskilda djurarter. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att alla djur som hålls i grupp får tillräckligt med föda och vatten. Genom bestämmelsen genomförs punkt 17 i bilagan till animalieproduktionsdjursdirektivet.
Enligt 4 mom. ska varje djur som hålls på en permanent djurhållningsplats ha tillgång till en lämplig viloplats. Enligt 3 § 1 mom. i djurskyddsförordningen ska djuret ha tillgång till en lämplig liggplats i djurstallet. Enligt förslaget till 20 § 4 mom. ska djur ha möjlighet till tillräcklig vila. De krav som ställs på viloplatsen varierar enligt djurart. För däggdjur betyder en lämplig viloplats i allmänhet en torr, dragfri och lugn plats, där djuret får vila i lugn och ro. För fåglar kan en lämplig viloplats åter betyda en lämpligt utformad vagel på rätt höjd.
Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om de krav som ställs på permanenta djurhållningsplatsers storlek, konstruktioner, utrustning och anordningar.
38 §.Utrymmen som behövs för vård och inspektion av djur. Enligt 1 mom. ska det på en permanent djurhållningsplats eller i anslutning till den finnas utrymmen och redskap som är nödvändiga för att inspektera och hantera djur samt vid behov utrymmen för vård och isolering av djur som är sjuka eller skadade. Bestämmelsen är ny och den kompletterar bestämmelserna i förslaget till 22 § om inspektion av djurs välfärd och djurhållningsplatser samt bestämmelserna i 23 § om placering av ett sjukt eller skadat djur i ett ändamålsenligt utrymme skilt från andra djur.
Med hjälp av ändamålsenliga utrymmen och redskap blir det lättare att inspektera och hantera djuren på olika sätt, till exempel förse dem med öronmärken. De är också av stor betydelse för arbetarskyddet för de personer som vårdar och inspekterar djuren. Vid inspektion och hantering av djur samt vård och isolering av sjuka eller skadade djur kan man ofta utnyttja samma utrymmen samt redskap för att hålla fast djuren.
Närmare inspektion och hantering av ett enskilt djur som hålls i grupp förutsätter i praktiken ofta att djuret separeras och att dess möjligheter att röra sig begränsas under inspektionen. Exempelvis individuell inspektion av nötkreatur eller får på bete förutsätter i allmänhet att djuren eller djuret flyttas till en mindre inhägnad eller box. För närmare inspektion av en häst på bete kan det å andra sidan räcka med att hästen hålls fast till exempel med hjälp av en grimma, och då behövs ingen separat inhägnad eller box för inspektionen. Individuell inspektion av små sällskaps- och hobbydjur lyckas också i allmänhet på djurhållningsplatsen, men kan förutsätta att särskilda redskap, såsom halsband och koppel, finns till hands.
Enligt 23 § i den föreslagna lagen ska ett sjukt eller skadat djur vid behov placeras i ett ändamålsenligt utrymme skilt från andra djur. Beroende på djurarten och djurhållningsformen ska det på den permanenta djurhållningsplatsen eller i anslutning till den finns sådana utrymmen som behövs för att uppfylla förpliktelsen. Exempelvis i svinhus och ladugårdar finns det i allmänhet sjukboxar för detta ändamål. På djurhållningsplatser för sällskaps- och hobbydjur ska det också vid behov gå att ordna ett utrymme där ett sjukt eller skadat djur placeras separat från andra djur. Till exempel i anläggningar för uppfödning av broilrar behövs det å andra sidan i praktiken inga sjukutrymmen, eftersom enskilda sjuka och skadade djur i allmänhet avlivas i stället för att ges vård.
Närmare bestämmelser om de utrymmen som behövs för vård och inspektion av djur och om utrustningen i utrymmena får utfärdas genom förordning av statsrådet. I den gällande lagstiftningen föreskrivs det på förordningsnivå om bland annat minimiantalet sjukboxar som krävs på djurhållningsplatser för svin.
6 kap. Införsel och överlåtelse av djur
39 §.Förbud mot införsel av hundvalpar och kattungar. Paragrafen är ny. I paragrafen förbjuds införsel till Finland av hundvalpar och kattungar som är yngre än sex månader, om syftet är att sälja eller annars överlåta hundvalpen eller kattungen vidare i Finland inom fyra månader från införseln. Syftet med paragrafen är att effektivare än förr ingripa i införsel till och försäljning i Finland av hundvalpar och kattungar som producerats i så kallade valpfabriker utomlands. Enligt en försiktig uppskattning förs det årligen in flera hundra hundvalpar till Finland för försäljning. Det förs också in en del kattungar, särskilt raskattungar, för försäljning. Trots att det inte finns någon exakt information om valparnas ursprung, är antagandet att åtminstone en del av dem produceras i valpfabriker som eftersträvar maximal avkastning. Valpar förs in till Finland i försäljningssyfte såväl från andra EU-länder som från tredjeländer. När valpar förs in till Finland i försäljningssyfte ska vid införseln iakttas de villkor för kommersiell införsel som angetts i djursjukdomslagstiftningen. En del av de valpar som förs in i försäljningssyfte förs in i enlighet med dessa villkor och en del förs in olagligt, till exempel genom att maskera införseln som införsel av sällskapsdjur i icke-kommersiellt syfte. Köparen får inte nödvändigtvis information om valparnas ursprung och kan mycket väl tro att han eller hon köper en valp som är född i Finland. Försäljning av hundvalpar och kattungar kan också maskeras som vederlagsfri överlåtelse, varigenom man försöker undgå skattepåföljder av verksamheten. Av denna orsak jämställs också annan överlåtelse än försäljning med försäljningssyfte.
Handeln med valpar som förs in från utlandet till Finland i försäljningssyfte är förenad med betydande risker inte bara för konsumentskyddet och människors hälsa utan också för djurens välfärd. En köpare som skaffar en valp i Finland kan inte bekanta sig med de förhållanden under vilka valpen har uppfötts. Man ser inte heller valparnas moder. Den som säljer en valp har vanligtvis inte fött upp den. Sålunda har köparen i praktiken mycket små möjligheter att försäkra sig om under vilka förhållanden och hur valpen har fötts upp och till exempel hurudant lynne modern har. Den vård som modern ger och förhållandena hos uppfödaren är dock av avgörande betydelse för hundvalpens eller kattungens framtida utveckling. Hundvalpar och kattungar som är otillräckligt socialiserade eller som har en till exempel skygg eller aggressiv moder får en dålig start på sitt framtida liv. Beteendestörningar som härrör från valptiden, till exempel överdriven skygghet, innebär också alltid ett betydande problem med tanke på djurets välbefinnande. Beteendemässiga problem leder senare lätt till att ägaren avstår från djuret eller låter avliva det. Införsel av valpar är också förenad med transporterna från ett land till ett annat som orsakar stress hos valparna och gör att de mår dåligt. Transporterna kan räcka väldigt länge och förhållandena under transporten kan vara bristfälliga.
Valpar förs in till Finland i försäljningssyfte, eftersom det är en ekonomiskt lönsam verksamhet. Den ekonomiska dimensionen bidrar till att öka de risker som verksamheten orsakar. Priset på en valp av en liten blandrashund kan vara över tusen euro i Finland. Valpar som förs in från utlandet kan komma från valpfabriker, där syftet med verksamheten är att maximera avkastningen på bekostnad av djurens välfärd. I sådan verksamhet sköts inte valparna nödvändigtvis på korrekt sätt. Brister i till exempel utfodring, hygien samt parasitbekämpning och vaccineringar kan leda till hälsoproblem. Det kan också hända att valparna avvänjs för tidigt från modern.
Paragrafen ska tillämpas på hundvalpar och kattungar som förs in både från Europeiska unionens medlemsstater och stater utanför Europeiska unionen. Förbudet ska tillämpas om hundvalparna eller kattungarna förs in till Finland för försäljning eller annan överlåtelse, dvs. om avsikten är komma överens om köpet eller överlåtelsen först när de kommit till Finland. Bestämmelsen hindrar inte att man skaffar en hundvalp eller kattunge som är yngre än ett halvt år om köpet har skett eller avtalet om överlåtelse har ingåtts utanför Finlands gränser. Sålunda är det fortfarande tillåtet att köpa eller annars skaffa en hundvalp eller kattunge som är yngre än ett halvt år och själv hämta den till Finland eller komma överens om transporten på något annat sätt, bara köpet har ägt rum eller överlåtelseavtalet ingåtts innan hundvalpen eller kattungen passerar gränsen till Finland. Köpet eller överlåtelseavtalet kan i ett sådant fall också genomföras elektroniskt. Då är köparen ändå medveten om hundvalpens eller kattungens ursprung och kan fatta ett medvetet och övervägt beslut om att anskaffa den utomlands.
Aktörer som för in hundvalpar och kattungar för försäljning för i praktiken in flera hundvalpar eller kattungar åt gången över gränsen, på en och samma gång förs till exempel 5—15 hundvalpar eller kattungar in. Vid tillsynen över bestämmelsen vore det motiverat att koncentrera sig på sådana införare som reser tillsammans med flera hundvalpar eller kattungar. Då kan man be införaren visa upp till exempel köpehandlingar över djuren och uppge mottagaren av respektive hundvalp eller kattunge i Finland. Det torde vara sällsynt att en enskild person på en gång för in till exempel flera än två hundvalpar eller kattungar från utlandet som han eller hon tänker behålla själv utan avsikt att sälja dem vidare.
I den föreslagna bestämmelsen anges hundvalparnas och kattungarnas åldersgräns till sex månader för att underlätta den praktiska tillsynen över förbudet. Det kan vara utmanande att bestämma åldern på en hundvalp eller kattunge som är yngre än ett halvt år. Vid sex månaders ålder har både hundvalpar och kattungar fått permanenta tänder, vilket är tämligen lätt att konstatera när djurets granskas. Med tanke på den praktiska tillsynen över förbudet är det viktigt att åldersgränsen sätts så att den är lätt att övervaka. Efterfrågan på hundvalpar och kattungar som är äldre än ett halvt år är också betydligt mindre än efterfrågan på yngre djur, så förbudet inverkar också effektivt på införseln av unga djur, som uttryckligen upplevts som ett problem.
I 73 § i den föreslagna lagen förskrivs om Tullens ställning som ny tillsynsmyndighet. I fortsättningen ska således också Tullen ha möjlighet att övervaka och ingripa i införseln av hundvalpar och kattungar för att övervaka även det förbud som föreslås nu, vilket är ändamålsenligt med tanke på en effektiv tillsyn. I förslaget till 39 § 2 mom. föreskrivs om rätten för Tullen att bestämma att ett djur som förts in till landet i strid med bestämmelsen ska återsändas till ursprungslandet. I 99 § i den föreslagna lagen föreskrivs det om de åtgärder som tillsynsmyndigheterna får vidta om återsändning inte är möjligt eller ändamålsenligt.
Det bör påpekas att utöver den föreslagna bestämmelsen ska även kraven i djursjukdomslagstiftningen iakttas vid införsel av hundar och katter. Den nu föreslagna bestämmelsen är en nationell tilläggsrestriktion som ska tillämpas på införsel av alla hundvalpar och kattungar som är yngre än ett halvt år oberoende om de förs in till Finland i enlighet med bestämmelserna i sällskapsdjursförordningen eller som så kallad kommersiell införseln.
40 §. Utbjudande av hundar och katter till försäljning eller överlåtelse på annat sätt. Det är fråga om en ny bestämmelse där det föreskrivs om minimikrav på de uppgifter som ska lämnas vid marknadsföring som gäller försäljning eller annan överlåtelse av hundar och katter. Syftet med bestämmelsen är att förbättra möjligheterna att spåra hundar och katter som är till salu eller annars överlåts jämfört med nuläget. Numera sker en stor del av annonseringen om hundar och katter på internet, till exempel på olika försäljningssajter och via sociala medier. Annonser publiceras också i tidningar och andra tryckta publikationer. En del av annonserna innehåller redan nu i stor utsträckning de uppgifter som föreslås bli obligatoriska i paragrafen samt ofta även annan information om till exempel djurets föräldrar och uppfödare. En del annonser är ändå mycket knapphändiga och det förekommer också direkta bluffannonser. I praktiken sker handeln med hundvalpar och kattungar som producerats i fabriker och förts in till landet olagligt i stor utsträckning via försäljningsannonser på internet och därför föreslås det att regleringen begränsas till att gälla uttryckligen försäljningsannonsering om hundar och katter. Av annonserna framgår inte tillnärmelsevis alltid vem som säljer djuret och inte nödvändigtvis ens i vilket land det djur som är till salu finns. Som annonsörens kontaktuppgifter kan uppges endast en signatur och telefonnummer eller e-postadress. Även om att en försäljningsannons skulle väcka misstanke om lagbrott hos tillsynsmyndigheten är problemet att det inte nödvändigtvis går att spåra annonsören och de djur som är till salu. Det är också vanligt att annonsören inte längre är anträffbar om det konstateras efter köpet att det sålda djuret är till exempel sjukt eller att det finns brister i införselhandlingarna. Bestämmelsen behövs för att effektivisera tillsynen över djurvälfärden. Försäljning av hundvalpar och kattungar kan också maskeras som vederlagsfri överlåtelse, varigenom man försöker undgå skattepåföljder av verksamheten. Av denna orsak är det nödvändigt att utsträcka de innehållsmässiga kraven till även sådana annonser där hundar och katter bjuds ut på annat sätt än så att djuret säljs. Den föreslagna bestämmelsen kompletterar skyldigheten att lämna uppgifter enligt köplagen (355/1987) och konsumentskyddslagen (38/1978) när föremålet för köpet är ett djur.
I 1 mom. föreskrivs om de uppgifter som ska lämnas när en hund eller en katt bjuds ut till försäljning eller överlåtelse på annat sätt. I annonserna ska för det första uppges säljarens eller en annan överlåtares namn. I försäljningsannonser om hundar och katter är säljaren eller en annan överlåtare oftast en fysisk person, men säljare eller en annan överlåtare kan också vara till exempel en djurskyddsförening eller någon annan juridisk person. För att förbättra möjligheterna att spåra säljare och andra överlåtare ska annonsen också innehåll uppgift om huruvida det är fråga om en i 60 § i den föreslagna lagen avsedd verksamhetsutövare som håller sällskaps- och hobbydjur yrkesmässigt eller annars storskaligt samt en kod som specificerar verksamheten. Verksamhetsutövaren får en kod när han eller hon gör i 60 § 1 mom. i den föreslagna lagen avsedd anmälan till regionförvaltningsverket. Den kod som specificerar verksamheten kan vara lägenhetssignum eller kundsignum beroende på verksamhetsformen. För aktörer som är verksamma utomlands kan det också vara TRACES-systemets identifieringskod. Via det nummer som specificerar verksamheten har tillsynsmyndigheterna bättre möjligheter än nu att följa och vid behov ingripa i osaklig uppfödnings- och försäljningsverksamhet. I fråga om de djur som annonseras ut ska uppges djurets födelsetid, ålder eller uppskattade ålder. Djurets ålder är en väsentlig omständighet särskilt när hundvalpar eller kattungar bjuds ut. Om valpar och kattungar avvänjs från modern för tidigt och å andra sidan också skiljs alltför tidigt från sina flocksyskon leder det lätt till problem med utvecklingen av sociala färdigheter, som i sin tur senare ofta leder till beteendemässiga problem och svårigheter med att behålla djuret. Avsikten är att föreskriva om vid vilken ålder hundvalpar och kattungar får avvänjas i de djurartsspecifika förordningar som utfärdas med stöd av lagen. I annonsen ska också det land där djuret är fött uppges, om det är ett annat än Finland. Detta är viktigt för att möjliggöra effektivare tillsyn än nu, framför allt i fråga om djur som förts in olagligt. I annonsen ska det dessutom nämnas var djuret finns, till exempel den ort eller det land där djuret finns vid tidpunkten för annonsen. För köparen är det viktigt att redan när han eller hon läser annonsen får veta var man kan se djuren och finns det till exempel utomlands eller i Finland.
I 2 mom. föreskrivs det om de foton som används i marknadsföringen. Om ett foto eller foton används i marknadsföringen, ska åtminstone ett foto föreställa det djur som annonsen gäller eller djurets moder och detta ska framgå av fotot eller fotona. Det är inte ovanligt att särskilt i försäljningsannonser om hundar som härrör från så kallade valpfabriker används till exempel foton från bildbanker som inte föreställer eller ens nödvändigtvis påminner om det djur som är till salu. Kravet på ett foto på det djur som annonsen gäller kan bidra till att minska bluffmöjligheterna inom djurhandeln. Fotot kan också föreställa valpens moder till exempel när valpar utannonseras till salu redan innan de fötts.
41 §.Uppgifter som ska lämnas i samband med överlåtelse av djur. I paragrafen föreskrivs om uppgiftsskyldighet för den som överlåter ett djur. Enligt 14 § 1 mom. i djurskyddslagen ska den som överlåter ett sjukt eller skadat djur underrätta mottagaren om sjukdomen eller skadan. Det föreslås att bestämmelsen utvidgas så att förutom om en sjukdom eller skada ska mottagaren lämnas nödvändiga uppgifter om djurets skötsel, djurhållningsplats och andra och andra omständigheter som är väsentliga med hänsyn till djurets välfärd i samband med överlåtelsen. Syftet med bestämmelsen är att förebygga felaktig skötsel av djur på grund av kunskapsbrist och att säkerställa att mottagaren känner till den skötsel som en djurindivid behöver. Felaktig skötsel på grund av kunskapsbrist är vanligt och orsakar djur onödigt lidande. En strävan med bestämmelsen är också att förebygga att djur skaffas genom impulsköp och därigenom främja att djur skaffas och hålls på ett ansvarsfullt sätt.
Den som överlåter ett djur ska ge mottagaren information om de allmänna krav som hänför sig till skötseln av djurarten, såsom djurets skötsel och djurhållningsplats, samt sådana särdrag i anslutning till den berörda individen som påverkar djurets skötsel och välfärd. Uppgiftsskyldigheten ska vara desto mer omfattande ju mindre tidigare kunskap och erfarenhet mottagaren har i fråga om skötseln av den aktuella djurarten eller djurrasen. När en professionell djurhållare överlåter ett djur till en annan professionell djurhållare som håller samma art, kan överlåtaren anta att mottagaren känner till de allmänna skötselinstruktionerna för djurarten. Om köparen åter saknar tidigare erfarenhet av skötseln av djurarten i fråga, bör denne också ges grundläggande information om djurartens skötsel och egenskaper. På motsvarande sätt bör det också bedömas i hur stor omfattning mottagaren ska ges särskild information i anslutning till exempelvis djurrasen. Mottagaren ska informeras om särdrag hos den djurindivid som överlåts, till exempel djurets exceptionella lynne, beteendemässiga störningar eller problem samt genom, om informationen är av betydelse för behörig skötsel av djuret. Det är särskilt viktigt att mottagaren informeras om en sjukdom eller skada hos djuret som kräver behandling, så att mottagaren kan se till att djuret får behörig vård.
Bestämmelsen kompletterar den uppgiftsskyldighet som föreskrivs i köplagen (355/1987) och konsumentskyddslagen (38/1978) när köpet gäller ett djur. Bestämmelsen är emellertid tillämplig även i andra situationer där djur överlåts, såsom vid vederlagsfria överlåtelser och överlåtelser där enskilda har kommit överens om något annat än att iaktta köplagens bestämmelser. Den föreslagna uppgiftsskyldigheten gäller även situationer där ansvaret för djurets skötsel endast tillfälligt överförs på en annan person, till exempel i samband med uthyrning eller tillfällig skötsel av djuret. Då ska uppgiftsskyldighetens omfattning bedömas enligt vilken information mottagaren behöver för att ombesörja djurets välfärd på behörigt sätt under den tillfälliga överlåtelsen. Mottagaren ska i regel alltid underrättas om en sjukdom eller skada hos djuret som kräver behandling.
Närmare bestämmelser om uppgifter som ska lämnas i samband med överlåtelse av djur och det sätt på vilket uppgifterna lämnas får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet får till exempel föreskrivas om skyldighet för professionella sällskaps- och hobbydjurhandlare att lämna skriftliga skötselinstruktioner i samband med försäljning av djur. Behovet av uppgiftsskyldighet har accentuerats i djuraffärer som säljer sällskaps- och hobbydjur, där människorna kan vara benägna att göra impulsköp. Det kan förutsättas att skötselinstruktionerna berättar om till exempel utfodring av djuret, tillfredsställande av beteendemässiga behov, djurhållningsplatsens förhållanden samt djurets förväntade livslängd.
42 §.Begränsningar som gäller överlåtelse av djur. I paragrafen föreskrivs om begränsningar som gäller överlåtelse av djur. Syftet med paragrafen är att förtydliga bestämmelserna om försäljning och annan överlåtelse av djur samt att förebygga att djur skaffas utan att man övervägt saken tillräckligt.
Enligt 1 mom. förbjuds saluföring av ryggradsdjur och bläckfiskar på torg och marknader samt på andra publikevenemang än sådana där avsikten är att förevisa djur. Det också vara förbjudet att föra omkring ryggradsdjur och bläckfiskar för att saluföra dem på olika ställen. Bestämmelser om förbud mot kringföringshandel med djur finns i 27 § i djurskyddslagen. Härmed avses att man har djuren med sig och saluför dem på olika ställen. Nytt är att förbudet utvidgas till att gälla även handel på torg och marknader samt på andra publikevenemang än sådana som där avsikten är att förevisa djur. En ny sak är också att bestämmelsen även ska tillämpas på bläckfiskar utöver ryggradsdjur. Enligt vetenskapliga bevis upplever bläckfiskar smärta och lidande. Dessutom har de konstaterats ha motsvarande psykiska aktivitet som ryggradsdjur. Det är således motiverat att skydda bläckfiskar mot men för välfärden på samma sätt som ryggradsdjur. Det har inte varit sed i Finland att sälja djur på allmänna torg, marknader eller andra motsvarande publikevenemang, utan djur skaffas i allmänhet direkt från uppfödare eller till exempel djuraffärer. Kringföringshandel med djur förekom innan den förbjöds i första hand genom att produktionsdjur salufördes till gårdar. I många andra europeiska länder är det vanligt att framför allt sällskaps- och hobbydjur säljs på marknader, torg och andra allmänna platser. Denna försäljningskanal används särskilt för att marknadsföra hundvalpar och kattungar som producerats under tvivelaktiga förhållanden.
Försäljning av djur på torg, marknader och andra motsvarande publikevenemang är förenad med samma problem som i allmänhet associeras med kringföringshandel på allmänna platser eller från dörr till dörr. I dessa former av djurhandel riktar sig försäljningen av djur till en i princip obegränsad grupp köpare som inte nödvändigtvis är förberedd på att skaffa ett djur. För att ta hand om ett djur förutsätts att man är insatt i djurets skötsel och ofta förutsätts också andra förberedelser, såsom att ordna en djurhållningsplats och skaffa redskap och förnödenheter. Vid försäljning på torg, marknader och från dörr till dörr ökar frestelsen att köpa djur utan att man övervägt saken tillräckligt, framför allt då de djur som saluförs ofta är ungar och appellerar till medborgarnas känslor. Verksamheten är också förenad med andra djurskyddsproblem. De saluförda djuren är ofta tvungna att utstå upprepade transporter och anpassa sig till ständigt föränderliga förhållanden och miljöer. Djuren är ofta ungar eller unga individer, som är särskilt känsliga för störningar och sjukdomsalstrare i omgivningen.
Förbudet hindrar inte försäljning av djur till exempel i samband med djurutställningar eller andra motsvarande evenemang, där avsikten är att förevisa djur, och där man i princip kan anta att köparkandidaterna har mera kunskap om och insikt i de djur som ska skaffas. Förbudet hindrar inte heller sådan verksamhet där en person som säljer djur tar emot beställningar och levererar djur till köparen i enlighet med beställningen.
I 2 mom. förbjuds försäljning av hundar, katter, frettar och stora papegojor i djuraffärer samt att djur saluförs i skyltfönster. I den gällande lagstiftningen är urvalet av djurarter som säljs i djuraffärer inte begränsat. I Finland har det inte varit sed att sälja hundar och katter i djuraffärer, utan de skaffas i allmänhet direkt från uppfödaren eller till exempel från en djurskyddsförening. Det är numera sällsynt att frettar och stora papegojor säljs i djuraffärer. Det har allmänt ansetts svårt att hålla dessa aktiva och långlivade djurart som kräver mycket utrymme under de förhållanden som råder i djuraffärer. Förutom att det krävs stort utrymme är det särskilt viktigt att vänja hundvalpar, kattungar, frettungar och stora papegojors ungar vid människor och den framtida livsmiljön redan när de är små. Otillräcklig socialisering leder lätt till beteendemässiga problem och svårigheter att hålla det vuxna djuret. Rovdjur och stora papegojor som lider av beteendestörningar kan orsaka betydande egendomsskador och till och med vara farliga för ägaren och omgivningen. Beteendemässiga problem kan lätt leda till att djuret överges, måste få ett nytt hem eller att det avlivas. Bestämmelsen hindrar inte förmedlingsverksamhet med hundar, katter, frettar och stora papegojor så att djurhandlaren beställer djuret från en uppfödare eller djurpartihandel direkt till köparen. Försäljning av hundar och katter i djuraffärer är förbjuden i till exempel svensk och norsk lagstiftning. I Norge är det också förbjudet att sälja frettar i djuraffärer. Det är viktigt att trygga ungarnas socialisering och tillräckliga möjligheter att tillfredsställa väsentliga beteendemässiga behov även för andra arter som traditionellt säljs i djuraffärer, såsom kaniner och gnagare. Avsikten är att precisera kraven på hållande av dessa djur i djuraffärer på förordningsnivå.
Att saluföra djur i skyltfönster kan också tänkas öka oövervägda anskaffningar av djur. Ett levande djur väcker uppmärksamhet bland förbipasserande på samma sätt som djur som säljs på marknader och torg, vilket kan leda till impulsköp. Att ha ett djur i skyltfönster främjar inte heller respekten för djur som varelser med ett egenvärde, utan gör djuret mera till en dekoration. I Finland har det inte varit sed att ha levande djur i skyltfönster. Till exempel i Danmark och Norge är det förbjudet att ha djur i skyltfönster. Det är uttryckligen förbjudet att placera djurhållningsplatsen i skyltfönstret, men till exempel ett djur som rör sig fritt i affären behöver inte hindras från att ta sig till skyltfönstret.
I 3 mom. förbjuds på samma sätt som i 18 § i djurskyddslagen att djur överlåts som pris vid lotterier och tävlingar. Enligt djurskyddslagen kan regionförvaltningsverket av särskilda skäl bevilja undantag från förbudet. I förslaget stryks möjligheten till undantag. När man skaffar ett djur bör det alltid vara övervägt. Den som blir djurägare genom en slump kan vara oförmögen och olämplig att ta hand om djuret. Innan ett djur skaffas är det i allmänhet också nödvändigt att vidta förberedelser, som att skaffa behövliga utrymmen, föda och utrustning för djuret samt att förbereda sig på att sköta djuret.
Förutom med djurs välfärd kan förbudet också motiveras med de bestämmelser som är inskrivna bland lagutkastets allmänna principer. Att djur överlåts som pris vid lotterier och tävlingar främjar inte nödvändigtvis respekten för djur som varelser med ett egenvärde. I stället ger det lätt allmänheten ett intryck av att det är godtagbart att skaffa djur utan övervägande och att ansvaret för ett djurs välfärd i princip kan ges vem som helst som deltar i lotteriet eller tävlingen.
Enligt 4 mom. är det förbjudet att permanent överlåta djur till den som är under 16 år utan vårdnadshavarens samtycke. Bestämmelsen är ny och syftet med den är att förhindra situationer där barn skaffar djur utan vårdnadshavarens samtycke.
I artikel 6 i europeiska sällskapsdjurskonventionen förbjuds försäljning av djur till barn under 16 år utan vårdnadshavarens tillstånd. Anskaffningen av ett djur är alltid förenat med ansvar och skyldighet att ta hand om djuret. Djurhållaren måste också ha tillräckliga kunskaper och färdigheter i fråga om djurarten innan djuret skaffas. Den som är under 16 år har inte nödvändigtvis förutsättningar att uppfylla dessa förpliktelser som ställs på djurhållning. Den som är minderårig har inte heller nödvändigtvis sådana ekonomiska resurser till sitt förfogande att han eller hon skulle kunna stå för vårdkostnaderna om djuret till exempel plötsligt insjuknar. Av denna orsak föreslås att vårdnadshavarens samtycke alltid ska behövas när ett djur överlåts permanent till den som är under 16 år. Bestämmelsen tillämpas på permanent överlåtelse, dvs. situationer där äganderätten till djuret överförs på mottagaren till exempel genom ett köp eller en gåva. Det kan påpekas att begränsningar i anslutning till ägande av djur också kan följa av lagen om förmyndarverksamhet (442/1999).
7 kap. Djurtävlingar och djurutställningar
43 §. Allmänna principer för djurtävlingar och djurutställningar. I Finland arrangeras varje år tusentals djurtävlingar och djurutställningar. Hos oss tävlar man med till exempel hästar, hundar, renar och duvor. När det gäller djurutställningar är artmångfalden enorm. Utställningar ordnas för såväl sällskaps- och hobbydjur som produktionsdjur. Tävlingarna och utställningarna är till största delen hobbyverksamhet, men för vissa kan de och verksamheten i anslutning till dem, såsom uppfödning och träning av djur, utgöra en inkomstkälla och till och med näring.
I 16—17 § i djurskyddslagen föreskrivs om djurtävlingar och övervakning av djurtävlingar. Bestämmelserna gäller tävlingar där djuren kan bli utsatta för smärta, lidande eller oskälig påfrestning. Till en sådan tävling ska man kalla en veterinär med uppgift att se till att djurskyddslagen och med stöd av den utfärdade bestämmelser och föreskrifter följs. Enligt 16 § 4 mom. gäller vad den paragrafen och 17 § föreskriver om tävlingar och övervakning av dem också tillställningar där djurs avelsvärde, bruksvärde eller andra egenskaper testas på ett sätt som kan åsamka djuret smärta eller lidande eller utsätta det för oskälig påfrestning. I den gällande lagen föreskrivs däremot inte separat om andra tävlingar eller djurutställningar.
All slags verksamhet tillsammans med djur kan i allmänhet vara förenad med någon slags risk för men för djurens välfärd. Riskens storlek och sannolikhet varierar dock beroende på verksamhetens natur. Även djurtävlingar och djurutställningar kan vara förenade med risk för men för djurens välfärd. Till exempel på grund av den fysiska prestation som krävs vid en tävling eller tävlingskonstellationen över huvud taget kan denna risk vara större än normalt och jämfört med hållande av djur i allmänhet. I vårt samhälle är det dock i princip accepterat att tävla med djur och ställa ut djur. Som hobby kan detta ha många positiva effekter för såväl djur som människor. Djurtävlingar och djurutställningar betjänar dessutom aveln. Avsikten är inte att ingripa i dylika djurtävlingar och andra tillställning som är tillåtna för närvarande och där djurs avelsvärde, bruksvärde eller andra egenskaper testas, eller i godtagbara djurutställningar.
Det är nödvändigt att skydda djur mot men för deras välfärd under djurtävlingar och djurutställningar. Under en tävling och utställning påverkas djurens välfärd inte bara av åtgärder som den som tävlar med och ställer ut djuret vidtar under tillställningen utan också av tävlings- och utställningsarrangörens åtgärder. De som tävlar med och ställer ut djur ansvarar för hur de behandlar djuren under tävlingen och utställningen. Dessutom ska djuret vara i lämpligt skick för en sådan tillställning, så åtgärderna före tävlingen och utställningen är också av betydelse. Också djurens psykiska välfärd måste beaktas: exempelvis för ett synnerligen skyggt djur kan en tävling eller utställning orsaka onödigt lidande. Tävlings- och utställningsarrangörens åtgärder inverkar åter på om tävlings- eller utställningsförhållandena är trygga för djuren. På grund av tävlings- och utställningsverksamhetens särdrag är de allmänna bestämmelserna om till exempel behandlingen av djur inte tillräckliga, och därför är det nödvändigt att föreskriva särskilt om tävlingar och utställningar.
I den föreslagna paragrafen ingår allmänna principer för djurtävlingar och djurutställningar. Enligt 1 mom. får djurtävlingar och djurutställningar inte i onödan äventyra djurs välfärd. En sådan djurtävling eller djurutställning som i onödan äventyrar djurs välfärd ska alltså inte få arrangeras. Tävlingarna och utställningarna ska vara trygga för djuren. Vad som betraktas som onödigt äventyrande av djurs välfärd kan varierar vid olika tidpunkter till exempel enligt värderingarna i samhället.
En djurtävling eller djurutställning äventyrar djurens välfärd i onödan åtminstone när djur skadas avsiktligt i samband med verksamheten. Det är fråga om avsiktligt skadande till exempel när djur tilläts slåss med varandra. Djurslagsmål är inte godtagbara. Det är också fråga om onödigt äventyrande av djurens välfärd när risken med lätthet kan undanröjas eller när den kan minskas tillräckligt. Det är till exempel inte godtagbart att arrangera ett sådant anlagsprov för grythundar där man inte ens försöker hindra kontakt mellan provhunden och måldjuret, utan ett djur kan lätt skada det andra genom att bita eller klösa det. När man bedömer om en djurtävling eller djurutställning äventyrar djurens välfärd i onödan, måste man fundera på riskerna för djurens välfärd. På riskens storlek inverkar såväl allvaret hos de påföljder som risken medför som påföljdernas sannolikhet. Ju allvarligare och sannolikare risken är, desto sannolikare är det att det handlar om en förbjuden djurtävling eller djurutställning. Syftet med bestämmelsen är inte att hindra att sådana djurtävlingar och djurutställningar arrangeras som är förenade med normal och godtagbar risk för men för ett djurs välfärd.
I 2 mom. föreskrivs om förbjuden inverkan på djurs prestationsförmåga eller beteende. Enligt det får ett djur inte vara ges sådana läkemedel eller andra motsvarande ämnen eller utsättas för någon annan behandling eller åtgärd som syftar till att på ett konstlat sätt påverka djurets prestationsförmåga eller beteende under en djurtävling eller djurutställning. I 9 § i djurskyddslagen förbjuds man att öka, minska eller upprätthålla djurens prestationsförmåga på konstlat sätt med läkemedel eller andra motsvarande ämnen eller preparat. Jämfört med djurskyddslagen förtydligas förbudet så att det tillämpas endast på djur som deltar och används i djurtävlingar och djurutställningar. Förutom att påverka prestationsförmågan ska det också vara förbjudet att påverka djurs beteende på ett konstlat sätt. Nytt är också att behandling och åtgärder tillfogas i bestämmelsen vid sidan av läkemedel och motsvarande ämnen som används för att påverka prestationsförmågan. Med att påverka prestationsförmågan avses både att höja och att sänka prestationsförmågan, på samma sätt som i den gällande bestämmelsen.
Syftet med den föreslagna paragrafen är att skydda djur som deltar och används i tävlingar och utställningar mot sådan verksamhet som syftar till att på ett konstlat sätt påverka djurens prestationsförmåga eller beteende. Det ska vara förbjudet att påverka prestationsförmågan på ett konstlat sätt under tävlingar och utställningar oberoende av om det har någon inverkan på djurets välfärd. Man bör lägga märke till att det även utanför tävlingar och utställningar är förbjudet att påverka djurs prestationsförmåga med läkemedel. I punkt 3 i bilaga 2 till jord- och skogsbruksministeriets förordning om användning och överlåtelse av läkemedel för behandling av djur (17/14) förbjuds användning av läkemedel för att artificiellt höja, sänka eller upprätthålla djurets prestationsförmåga. I 17 § 1 mom. i den föreslagna lagen föreskrivs åter allmänt om ämnen som ges djur. Enligt det får djur inte ges sådana ämnen som är farliga för djurens välfärd, om det inte är fråga om veterinärmedicinsk vård av djuret, avlivning av djuret eller behandling som tillåts särskilt någon annanstans i lagstiftningen.
Djurs prestationsförmåga påverkas av många faktorer, såsom djurets hälsa, fysiska kondition och ålder och nivån på djurets kunnande. Prestationsförmågan kan påverkas med många naturliga metoder, såsom att träna djurets fysiska kondition och kunnande samt i övrigt ombesörja djurets allmänna välfärd. Avsikten med bestämmelsen är inte att begränsa dessa rutiner i anslutning till normal skötsel och träning av djuret. Bestämmelsen hindrar således inte att man till exempel kompletterar djurets kost med kosttillskott som vitaminer och mineraler eller vidtar normala skötselåtgärder i anslutning till muskelvård. Med konstlat avses uttryckligen användning av sådana läkemedel, andra ämnen eller åtgärder som inte ingår i normal skötsel- och träningspraxis.
Prestationsförmågan kan påverkas på ett konstlat sätt genom att man ger djuret till exempel centralstimulerande medel som gör djuret piggare eller anabola steroider som utökar muskelmassan eller genom att man å andra sidan ger djuret till exempel lugnande medel i avsikt att sänka djurets fysiska prestationsförmåga före en tävlingsprestation. Många läkemedel som påverkar djurs prestationsförmåga används emellertid allmänt även för veterinärmedicinsk vård av djur. När man bedömer om det vid medicinering av ett djur är fråga om i bestämmelsen avsedd inverkan på prestationsförmågan eller inte, måste man granska syftet med medicineringen i respektive situation. Om djuret har en sådan sjukdom eller skada vars behandling kräver att djuret behandlas med läkemedlet i fråga, är det i princip inte fråga om avsiktlig inverkan på djurets prestationsförmåga. Å andra sidan om man ger till exempel mera läkemedel än vad behandlingen av djurets sjukdom eller skada förutsätter och detta inverkar på djurets prestationsförmåga, kan det vara fråga om sådan avsiktlig inverkan på prestationsförmågan som avses i bestämmelsen. Om djuret behöver antingen medicinering över huvud taget eller mera medicinering än normalt för att klara av en tävlingsprestation, kan man likaså anse att syftet med medicineringen är att höja djurets prestationsförmåga inför deltagandet i tävlingen.
Djur som deltar i tävlingar, utställningar och motsvarande evenemang eller föreställningar ska vara på så sätt friska att deltagandet inte äventyrar deras välfärd. När det gäller sjuka eller skadade djur måste man beakta 23 § i lagförslaget, där det föreskrivs om behörig vård av sjuka eller skadade djur samt 13 §, där överansträngning av djur förbjuds.
Ett djurs prestationsförmåga kan påverkas inte bara med läkemedel och andra motsvarande ämnen utan också med olika konstlade metoder. Sådana metoder är till exempel blodtransfusioner för att förändra blodets sammansättning (s.k. bloddoping) samt vissa kirurgiska eller andra invasiva ingrepp, såsom att kapa nerver, eller kemiska metoder med vilka man försöker påverka till exempel känselsinnet i extremiteterna. Syftet med bestämmelsen är ändå inte att förhindra åtgärder som ingår i de normala vårdrutinerna, såsom fysioterapi, akupunktur och annan motsvarande behandling som ges som muskelvård i förebyggande syfte. Åtgärder vilkas syfte är att göra djuret oförmöget att fortplanta sig, såsom kastrering och sterilisering, är inte heller sådana förbjudna metoder som avses i paragrafen.
Det förbud som föreskrivs i 9 § i djurskyddslagen har varit avsett att skydda framför allt djur som måste utföra fysiska tävlingsprestationer. Det har dock varit oklart i vilken utsträckning begreppet prestationsförmåga är avsett att omfatta andra än djurets fysiska egenskaper. Ett djurs tävlingsprestation påverkas inte bara av dess fysiska prestationsförmåga utan alltid även av djurets psykiska prestationsförmåga. Man kan också tänka att med prestationsförmåga avses både fysisk och psykisk prestationsförmåga. Djur som deltar i till exempel en hundutställning bedöms emellertid utifrån utseende och karaktär, och de är i allmänhet inte tvungna att utföra fysiskt eller psykiskt ansträngande prestationer för att få delta. Emellertid kan man försöka påverka även dessa djurs tävlingsframgång till exempel genom att förändra djurets beteende med hjälp av lugnande ämnen. Sådan konstlad inverkan på beteendet kan knappas betraktas som mer godtagbart än att till exempel ge en travhäst centralstimulerande medel för att höja dess prestationsförmåga. För att klarlägga situationen föreslås det att till paragrafen fogas ett förbud mot att påverka inte bara djurs prestationsförmåga utan också deras beteende på ett konstlat sätt. Som påverkan på djurs beteende ska ändå inte betraktas till exempel kemisk kastrering eller andra hormonella behandlingar som syftar till att förhindra brunst eller förökning.
I 3 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om sådana i 1 mom. avsedda tävlingar och utställningar som i onödan äventyrar djurs välfärd och som det är förbjudet att arrangera. Bestämmelsen är nödvändig därför att en djurtävling eller djurutställning kan vara av sådan karaktär att den under alla förhållanden äventyrar djurens välfärd i onödan. Det kan bestämmas att en sådan tävling eller utställning är förbjuden. I 16 § 3 mom. i djurskyddslagen finns en bestämmelse av motsvarande typ. Enligt den bestämmelsen får jord- och skogsbruksministeriet förbjuda sådana djurtävlingar eller motsvarande tillställningar där djuren kan åsamkas onödig smärta eller onödigt lidande eller utsättas för oskälig påfrestning.
44 §.Krav som gäller arrangörer av djurtävlingar och djurutställningar. I paragrafen föreskrivs om de krav som gäller dem som arrangerar djurtävlingar och djurutställningar. Enligt 1 mom. ska arrangören ha sådana kunskaper och färdigheter att arrangera tävlingar och utställningar som är tillräckliga för tryggandet av djurens välfärd. Arrangören kan vara en fysisk eller juridisk person. Syftet med bestämmelsen är att betona att det krävs kunnande för att arrangera en tävling eller en utställning. Den som arrangerar en djurtävling eller en djurutställning kan känna till de risker som tävlingen eller utställningen eventuellt medför för djurens välfärd. Detta förutsätter kunskaper om bland annat den djurart som det tävlas med eller som ställs ut samt om tävlingsgrenen. Dessutom ska arrangören känna till de krav som ställs på djurtävlingar och djurutställningar i den föreslagna lagen och med stöd av den. Förutom kunskaper ska arrangören ha färdigheter att arrangera tävlingen eller utställningen. I praktiken kan arrangören skaffa det kunnande som behövs genom praktisk erfarenhet, genom att utbilda sig på till exempel olika kurser eller skaffa behövliga kunskaper och färdigheter hos andra arrangörer. Många grenförbund och förordningar som arrangerar djurtävlingar ordnar utbildning för sina funktionärer om olika former av djurtävlingar. Arrangören väljer i allmänhet till exempel tävlingsplatsen och ser till att en eventuell tävlingsbana byggs. Tävlingsarrangören är således den aktör som har möjlighet att påverka tävlingsplatsens och tävlingsbanans säkerhet.
I 2 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Närmare bestämmelser om de krav som gäller arrangörer av djurtävlingar och djurutställningar får utfärdas genom förordning av statsrådet.
I förslaget till 45 § 1 mom. föreskrivs det om skyldighet för en juridisk person som arrangerar en djurtävling eller djurutställning att utse en fysisk person som uppfyller kompetenskraven enligt 44 § 1 mom.
45 §.Arrangerande av djurtävlingar och djurutställningar. I paragrafen föreskrivs om arrangerande av djurtävlingar och djurutställningar. Bestämmelserna gäller samtliga djurtävlingar och djurutställningar, och de är i huvudsak nya. Syftet med bestämmelserna är att betona tävlings- och utställningsarrangörernas ansvar.
Under djurtävlingar och djurutställningar kan djurs välfärd äventyras av många olika orsaker. Både faktorer som tävlings- eller utställningsarrangören kan påverka och faktorer som arrangören inte kan påverka kan medföra risker. Arrangören kan till exempel påverka valet av tävlings- och utställningsplats samt tävlingsbanans svårighetsgrad. Däremot kan arrangören inte påverka väderförhållandena. Även i det senare fallet kan tävlings- eller utställningsarrangören ändå ofta förutse riskfaktorer. Av denna orsak föreslås i 1 mom. att när djurtävlingar och djurutställningar arrangeras ska den förutsägbara risk för djurens välfärd som hänför sig till verksamheten beaktas. Förutom vid de djur som deltar i tävlingen eller ställs ut ska uppmärksamhet också fästas vid välfärden för eventuella måldjur som används i tävlingen, såsom får som används vid vallningsprov. En del av riskfaktorerna kan förutses i god tid redan när tävlingen eller utställningen planeras, en del åter först på tävlings- eller utställningsplatsen. Alla riskfaktorer kan dock inte förutses ens genom omsorgsfulla förberedelser.
Eftersom djurtävlingar och djurutställningar enligt 43 § i den föreslagna lagen inte i onödan får äventyra djurs välfärd, föreslås att arrangören ska vara skyldig att agera i farliga situationer. Om det finns en riskfaktor för djurens välfärd, ska arrangören enligt 1 mom. vidta nödvändiga åtgärder för att undanröja risken eller, om det inte är möjligt att undanröja risken, för att minska den. Om till exempel tävlings- eller utställningsunderlaget på grund av vädret eller av någon annan orsak är för halt eller hårt så att djuren riskerar att skadas, ska arrangören vidta åtgärder för att avhjälpa halkan eller hårdheten. Om det inte går att helt och hållet avhjälpa halkan eller hårdheten, ska arrangören vidta åtgärder för att minska den risk som den medför för djurens välfärd. Det är klart att det inte alltid är möjligt att helt och hållet undanröja alla riskfaktorer till exempel i terrängförhållanden. I en sådan situation är det arrangörens uppgift att bedöma om djurens välfärd äventyras i onödan eller om risken fortfarande är inom godtagbara gränser. Vid prövningen ska man beakta vad som kan förväntas av ett friskt djur som har normal kondition och tillräckliga färdigheter. Uppmärksamhet ska emellertid också fästas vid djurets säkerhet i en situation där det misslyckas med sin prestation, när misslyckandet kan förutses. Om djurets välfärd äventyras i onödan, fast man försökt minska risken, får tävlingen eller utställningen inte arrangeras eller så ska den avbrytas.
Djurtävlings- eller djurutställningsarrangörens ansvar undanröjer inte det ansvar som faller på djurets ägare eller innehavare eller någon annan som tävlar med eller ställer ut djuret. En sådan person ska beakta bland annat den föreslagna lagens bestämmelser om behandling av djur. Denne känner också till djurets förmåga och hälsotillstånd samt tävlingsskick. Den som arrangerar djurtävlingen eller djurutställningen har i allmänhet inte denna kunskap.
I 1 mom. föreskrivs det om skyldighet för en juridisk person som ordnar en djurtävling eller en djurutställning att utse en fysisk person som uppfyller kompetenskraven enligt 44 § 1 mom. Genom bestämmelsen klarläggs ställningen för en juridisk person som är arrangör i förhållande till kompetenskraven i 44 §. Vid behov kan arrangören också utse flera fysiska personer, till exempel så att varje utsedd person har de kunskaper och färdigheter som förutsätts i fråga om en enskild tävlingsgren som ordnas under evenemanget.
I 2 mom. föreskrivs om en situation där samtliga djur som deltar i djurtävlingen eller djurutställningen är utsatta för risk. Risken orsakas uttryckligen av sådana faktorer som tävlings- eller utställningsarrangören är skyldig att ingripa i. Närmare bestämmelser om riskfaktorer och om åtgärder som behövs för att undanröja eller minska dem får utfärdas genom förordning av statsrådet.
I 3 mom. föreskrivs om en situation där ett enskilt djurs välfärd äventyras. Om den som arrangerar en djurtävling eller djurutställning har grundad anledning att misstänka att ett enskilt djur behandlas eller används på ett sätt som strider mot denna lag, är arrangören skyldig att vidta åtgärder. Arrangören ska förbjuda behandling som strider mot bestämmelserna och vid behov förbjuda den som tävlar med djuret eller ställer ut djuret att använda djuret i tävlingen eller utställningen. Om ett djur till exempel behandlas för hårdhänt på tävlings- eller utställningsplatsen, är arrangören skyldig att ingripa i situationen genom att förbjuda behandlingen. Om åter den som tävlar med djur försöker tävla med ett djur som till exempel haltar, ska arrangören förbjuda att ett sådant djur används i tävlingen. Om den som tävlar med eller ställer ut ett djur inte iakttar ett förbud mot att använda djuret, ska djurets deltagande i tävlingen eller utställningen förhindras genom att tävlingen eller utställningen avbryts. En sådan situation kan föreligga till exempel vid travtävlingar, där en tävlande kör fram en häst som haltar till start på banan trots arrangörens förbud. Då har arrangören i praktiken inget att sätt att hindra att hästen används i tävlingen än att avbryta starten tills hästen som fått tävlingsförbud lämnar banan. Avbrytande av tävlingen kan orsaka ekonomiska eller andra olägenheter för andra tävlande och arrangören. Denna olägenhet kan emellertid i princip anses vara godtagbar jämfört med den olägenhet för djurets välfärd som användningen av ett djur som är belagt med tävlingsförbud kan antas orsaka. Det kan också påpekas att med beaktande av djurtävlings- och utställningsverksamhetens karaktär finns det alltid en risk för att en tävling eller utställning måste avbrytas och de aktörer som deltar i verksamheten kan anses förstå att denna risk föreligger. Polisen är skyldig att vid behov ge tävlings- eller utställningsarrangören handräckning. Polisen har redan i dag denna skyldighet i fråga om djurtävlingar som det föreskrivs om i lag.
46 §.Arrangerande av anmälningspliktiga djurtävlingar. Enligt 39 § 2 mom. i djurskyddslagen har de i lagen angivna djurskyddsmyndigheterna och djurskyddsövervakaren även utan misstanke rätt att verkställa inspektion vid bland annat djurtävlingar samt tillställningar som avses i lagens 16 § 4 mom. I lagen föreskrivs dock inte om anmälningsskyldighet för den som arrangerar en djurtävling eller en tillställning som avses i 16 § 4 mom. Myndigheterna och djurskyddsövervakarna känner således inte nödvändigtvis alltid till var, när och av vem som hurudana tävlingar eller ovannämnda tillställningar arrangeras. Detta kan betraktas som en brist och den undanröjs inte helt och hållet av att information om vissa tävlingar finns på internet. Djurskyddsmyndigheten har information om annan verksamhet som i dag kan övervakas genom inspektioner som verkställs utan misstanke.
Enligt förslaget ska inte bara djurtävlingar utan också djurutställningar kunna övervakas utan misstanke. På grund av det stora antalet tävlingar och utställningar samt arrangörer är det ändå inte ändamålsenligt att alla aktörer som arrangerar sådana tillställningar ska vara anmälningsskyldiga i fråga om sin verksamhet. Omfattande anmälningsskyldighet belastar inte bara dem som arrangerar tillställningarna utan också myndigheterna. Med avseende på djurens välfärd är det inte heller nödvändigt att utsträcka anmälningsskyldigheten till alla som arrangerar djurtävlingar och djurutställningar. Av denna orsak föreslås i 1 mom. att anmälningsskyldigheten ska gälla sådana djurtävlingar där djuren kan bli utsatta för oskälig påfrestning eller annan smärta eller annat lidande. Den som arrangerar sådana tävlingar är skyldig att anmäla sin verksamhet, inte varje tävling för sig. Om arrangören emellertid arrangerar endast en sådan tävling, gäller anmälningsskyldigheten den.
Anmälningsskyldigheten gäller således sådana djurtävlingar, där djuren kan bli utsatta för oskälig påfrestning eller annan smärta eller annat lidande. Trots språkliga skillnader är avsikten inte att ändra bestämmelsens tillämpningsområde jämfört med de djurtävlingar som avses i 16 § 1 mom. i djurskyddslagen. Anmälningsskyldigheten omfattar till exempel sådana djurtävlingar där ett djur kan utsättas för oskälig påfrestning på grund av en långvarig fysisk prestation. Det är fråga om sådant till exempel vid långvarig körning med hundspann eller distansritt med hästar. Även en kortvarigare prestation kan utsätta ett djur för oskälig påfrestning eller annan smärta eller annat lidande, om prestationen kräver extrem fysisk ansträngning. Exempelvis vid en dragtävling kan hunden skada sig när den drar en kärra som är många gånger tyngre än den själv. Anmälningsskyldigheten omfattar också till exempel löptävlingar på bana med vinthundar och travtävlingar för hästar. I sådana tävlingar kan djuren inte bara bli utsatta för oskälig påfrestning utan också för skador, då de springer snabbt sida vid sidan på ett avgränsat banområde. En tävling där prestationen inte är bara fysiskt påfrestande utan också tekniskt krävande kan också omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde. I terränglöptävlingar för vinthundar ökar risken för att hunden ska skadas inte bara av den fysiska prestationen utan också av banan som ringlar sig på ett oförutsägbart sätt i terrängen samt förhållandena där. Detsamma gäller till exempel banhoppning med hästar och agilitytävlingar för hundar, då hindren på banan ställer ytterligare krav på djurets prestationsförmåga. Med undantag för hindren kan dock en banhoppnings- eller agilitytävling som annars hålls på ett jämnt och stadigt underlag byggas upp så att svårighetsnivån blir en helt annorlunda, något som det är motiverat att beakta när man bedömer om tävlingen omfattas av anmälningsskyldigheten eller inte. Då kan till exempel tävlingens karaktär av elittävling vara av betydelse, om elittävling innebär att banan är mera krävande än vid andra tävlingar.
Om man vid en djurtävling utöver det djur som tävlar även använder måldjur, ska också tävlingens inverkan på måldjuret bedömas. Anmälningsskyldigheten omfattar även sådana djurtävlingar där måldjuret kan bli utsatt för oskälig påfrestning eller annan smärta eller annat lidande, även om det djur som tävlar inte kan bli det. Exempelvis vid anlagsprov för grythundar är det möjligt att hunden och räven kommer i kontakt med varandra. De kan bita eller klösa varandra. Vartdera djuret kan också uppleva till exempel rädsla i provsituationen, framför allt en räv som flera gånger under dagen försätts i provsituationen. På grund av de eventuella effekterna för det djur som tävlar och måldjuret är det motiverat att förutsätta anmälan när sådana tävlingar arrangeras. Avsikten är att Livsmedelsverket ska utarbeta närmare anvisningar om vilka djurtävlingar som omfattas av anmälningsskyldighet.
I 2 mom. föreskrivs närmare om hur anmälan görs. Enligt förslaget ska den som arrangerar djurtävlingen göra skriftlig anmälan om sin verksamhet till det regionförvaltningsverk inom vars verksamhetsområde tävlingen är avsedd att ordnas. Arrangören ska kunna göra anmälan själv eller så kan anmälan göras på arrangörens vägnar av till exempel en förening som tävlingsarrangören tillhör. Lokala föreningar som arrangerar djurtävlingar hör i många fall till en riksomfattande förening för tävlingsgrenen, som till exempel publicerar tävlingskalendern. För att förenkla anmälningsförfarandet är det alltså motiverat att tillåta att tävlingsarrangören kan befullmäktiga till exempel grenförbundet att göra anmälan. Anmälan kan enligt bestämmelsen gälla för viss tid eller tills vidare. Om en djurtävlingsarrangör har för avsikt att arrangera till exempel bara en eller några anmälningspliktiga djurtävlingar, är det motiverat att göra anmälan för viss tid. Om arrangerandet av dylika tävlingar är fortlöpande verksamhet, är det bäst att göra anmälan som gäller tills vidare. Anmälan ska göras senast 30 dygn innan verksamheten inleds och omedelbart när verksamheten upphör, om anmälan har gällt tills vidare, eller när verksamheten förändras väsentligt. Det är fråga om väsentlig ändring av verksamheten till exempel om tävlingar tillhandahålls för en ny djurart eller själva tävlingsformen ändras från exempelvis travtävling till banhoppning.
I 3 mom. föreskrivs om ytterligare förutsättningar för att ordna anmälningspliktiga djurtävlingar. För att arrangera en anmälningspliktig djurtävling förutsätts att arrangören utser en tävlingsveterinär för varje tävling. Tävlingsveterinären ska vara närvarande under tävlingen, och tävlingsarrangören svarar för eventuella kostnader för utseendet av veterinären. Bestämmelsen motsvarar delvis 16 § 1 mom. i djurskyddslagen och dess syfte är att trygga djurens välfärd under tävlingen. Det föreslås att tillsynen över dylika djurtävlingar i fortsättningen ordnas som egenkontroll, och syftet med att utse en veterinär är att stärka tävlingsarrangörens egenkontroll. För tydlighetens skull föreslås det att tävlingsveterinären ska vara skyldig att närvara under tävlingen. I praktiken har det rått en viss oklarhet beträffande närvaroskyldigheten, men med beaktande av tävlingsveterinärens uppgifter är det fortfarande nödvändigt att veterinären är närvarande.
47 §.Innehållet i anmälan om arrangerande av anmälningspliktig djurtävling. I paragrafen föreskrivs om innehållet i den anmälan som avses i 46 §. Anmälan kan göras så att den gäller antingen för viss tid eller tills vidare. I anmälan ska ingå uppgifter om arrangören, tidpunkten då verksamheten inleds och verksamhetens geografiska placering. Dessutom ska till anmälan fogas en utredning om vilka slags djurtävlingar som anmälan gäller, för vilka djurarter de arrangeras samt en uppskattning av antalet tävlingar som arrangeras per år och uppgift om var information kan fås om plats och tid för kommande tävlingar. I anmälan ska också ingå en utredning om arrangörens kompetens att arrangera djurtävlingar. Närmare bestämmelser om anmälan och de utredningar som ska fogas till den får vid behov utfärdas genom förordning av statsrådet.
48 §.Tävlingsveterinärens uppgifter och behörighet. Med stöd av 16 § i djurskyddslagen ska tävlingsarrangören på egen bekostnad kalla till tävlingen en veterinär med uppgift att se till att djurskyddslagen och med stöd av den utfärdade stadganden och bestämmelser följs, om djur vid en tävling kan bli utsatta för smärta, lidande eller oskälig påfrestning. Vid behov förordnar regionförvaltningsverket på tävlingsarrangörens bekostnad en veterinär att närvara vid tävlingen. Den veterinär som övervakar tävlingarna kan alltså vara och är ofta en privat utövare av veterinäryrket. Veterinärens ställning som tävlingsövervakare har varken i samband med att djurskyddslagen stiftades eller när den ändrats bedömts i ljuset av den nuvarande grundlagen och uttryckligen dess 124 §.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om tävlingsveterinärens uppgifter och behörighet. Tävlingsveterinärens uppgift är enligt 1 mom. att fungera som av tävlingsarrangören utsedd sakkunnig med att se till att tävlingen inte äventyrar djurens välfärd. I denna uppgift ska tävlingsveterinären ge dem som tävlar med djur och tävlingsarrangören råd som gäller djurvälfärden. Om tävlingsveterinären upptäcker att djurtävlingen äventyrar ett djurs välfärd, ska veterinären omedelbart underrätta tävlingsarrangören. Anmälningsskyldigheten gäller också skador som inträffat under tävlingen och som kommit till tävlingsveterinärens kännedom.
Bestämmelsen innebär en förändring i veterinärens uppgifter under tävlingen. I dag övervakar veterinären att djurskyddslagstiftningen iakttas vid tävlingar med stöd av lagens 16 § 1 mom. Med stöd av 17 § ska veterinären förbjuda användningen av djur vid tävlingar, om han har grundad anledning att misstänka att djuret används i strid med djurskyddslagen eller stadganden eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Om djurets ägare eller innehavare inte följer ett av veterinären meddelat förbud, är tävlingsarrangören skyldig att hindra att djuret deltar i tävlingen. I detta syfte kan tävlingsarrangören avbryta tävlingen eller omhänderta djuret för den tid tävlingen pågår. Polisen ska vid behov ge tävlingsarrangören handräckning.
Enligt förslaget ska tävlingsveterinären fungera som av tävlingsarrangören utsedd sakkunnig med att se till att tävlingen inte äventyrar djurens välfärd. Tävlingsveterinären är inte en utomstående aktör som är med och övervakar att lagstiftningen iakttas vid tävlingen, utan är en del av arrangörens egenkontroll. Med beaktande av tävlingsveterinärens utbildning kan uppgiften omfatta till exempel att inspektera och observera att de djur som används i tävlingen är i tävlingsskick, till exempel att de inte haltar. En annan naturlig uppgift för tävlingsveterinären är att följa att djuren behandlas på behörigt sätt. Dessutom ska tävlingsveterinären kunna ge akt på tävlingsförhållandena. Tävlingsveterinären ska den som tävlar med djur och tävlingsarrangören råd som gäller djurvälfärden. Om tävlingsveterinären upptäcker att djurtävlingen äventyrar ett djurs välfärd, ska veterinären omedelbart underrätta tävlingsarrangören. Anmälan är nödvändig så att arrangören vid behov kan vidta åtgärder. Enligt förslaget till 45 § 3 mom. ska tävlingsarrangören ingripa i sådan behandling eller användning av ett enskilt djur som strider mot bestämmelserna i samband med tävlingen. Arrangören ska förbjuda den tävlande att fortsätta med den behandling som strider mot bestämmelserna och vid behov förbjuda att djuret används i tävlingen. Om tävlingsarrangören vill kan han eller hon också delegera dessa uppgifter direkt till tävlingsveterinären. Tävlingsveterinären fungerar då som tävlingsarrangörens företrädare när förbud utfärdas.
Veterinärens anmälningsskyldighet omfattar också skador som inträffat under tävlingen och som kommit till tävlingsveterinärens kännedom. Det är viktigt att anmäla skador så att tävlingsarrangören kan fullgöra sin registreringsskyldighet enligt förslaget till 49 §.
Det är motiverat att ändra tävlingsveterinärens uppgifter jämfört med nuläget. Alternativet till den reglering som föreslås nu vore antingen att djurtävlingar övervakas endast av tillsynsmyndigheterna eller att privata utövare av veterinäryrket befullmäktigas att fungera som tillsynsmyndigheter vid djurtävlingar. Vartdera alternativet skulle förutsätta mera myndighetsresurser än det föreslagna arrangemanget och öka den administrativa bördan. Tillgången på tävlingsveterinärer kan också försämras jämfört med nuläget. Det finns ingen orsak att misstänka att veterinärens sakkunskap till exempel i frågor som gäller ett djurs tävlingsskick och veterinärens råd inte skulle beaktas under tävlingen. I förslaget har man också velat betona och utöka tävlingsarrangörens ansvar på flera olika sätt. Tävlingar arrangeras ofta av en grenförening, där de aktiva är väl förtrogna med grenen. Dessutom föreslås det att tillsynen över djurtävlingar förbättras så att tillsynsmyndigheten i fortsättningen ska planera och inspektera djurtävlingar varje år. Av dessa orsaker är det motiverat att ordna tillsynen över sådana djurtävlingar där djuren kan bli utsatta för oskälig påfrestning eller annan smärta eller annat lidande som egenkontroll så att utseendet av en tävlingsveterinär är en del av egenkontrollen.
Enligt 2 mom. är det dessutom tävlingsveterinärens uppgift att vid behov ge första hjälpen-typ av vård åt djur som används i tävlingen, om vård inte annars står att få på tävlingsplatsen. Tävlingsarrangören ska se till att det finns en lämplig plats där vård kan ges samt nödvändiga redskap för att förflytta djur till förstahjälpsplatsen. Tävlingsveterinären har rätt att ta ut en ersättning för vården av den som tävlar med djuret. Det är fråga om en ny bestämmelse.
När det ordnas djurtävlingar där djuren kan bli utsatta för oskälig stress eller annan smärta eller annat lidande, ska djuren av djurskyddsskäl erbjudas första hjälpen-typ av vård på tävlingsplatsen. Tävlingsveterinären är på grund av sin utbildning kompetent att ge sådan vård. De tävlingsveterinärer som övervakar djurtävlingar ger ofta redan i dag första hjälpen åt djur som till exempel skadat sig i tävlingen. Som första hjälpen-typ av vård kan betraktas till exempel att man syr sår och ger smärtlindring samt förbereder ett skadat djur för transport till fortsatt vård. Det kan också bli aktuellt att avliva ett djur, om djuret till exempel är så allvarligt skadat att det vore grymt mot djuret att hålla det vid liv. Med stöd av 13 § i lagen om utövning av veterinäryrket hör det till de yrkesetiska skyldigheterna för utövare av veterinäryrket att bland annat lindra djurs lidande. Med stöd av 14 § är dessutom var och en som har rätt att utöva veterinäryrket skyldig att ge hjälp som är nödvändig av djurskyddsskäl i oväntade situationer. Exempelvis att ett djur skadas i tävlingar som avses i 1 mom. är inte helt oväntat med beaktande av tävlingarnas karaktär, varför det är tydlighetens skull är motiverat att föreskrivs om första hjälpen-typ av vård.
Det föreskrivs ett undantag från tävlingsveterinärens skyldighet att ge djur som används i tävlingar första hjälpen-typ av vård. Vård behöver inte ges om sådan annars står att få på tävlingsplatsen. Skyldigheten föreligger inte om det på tävlingsplatsen finns en djurklinik som är öppen under tävlingarna, eller om första hjälpen står att få på något annat sätt på tävlingsplatsen. Även om tävlingsarrangören med stöd av förslaget till 46 § svarar för eventuella kostnader för utseendet av en tävlingsveterinär, föreslås för tydlighetens skull att tävlingsveterinären ska ha rätt att ta ut en ersättning för första hjälpen-typ av vård av den som tävlar med djuret. Kostnaderna för sådan vård ingår således i princip inte i de eventuella kostnaderna för utseendet av en tävlingsveterinär.
I 3 mom. sägs att om tävlingsveterinären upptäcker att djurtävlingen äventyrar ett djurs välfärd i onödan och tävlingsarrangören inte vidtar de åtgärder som föreskrivs i 45 § 1 eller 2 mom., ska tävlingsveterinären utan dröjsmål underrätta kommunalveterinären, regionförvaltningsverket eller polisen. Syftet med anmälningsskyldigheten är att informera den behöriga tillsynsmyndigheten om ett missförhållande som hänför sig till tävlingsarrangören och som tävlingsveterinären upptäckt så att myndigheten vid behov kan vidta åtgärder. Tävlingsveterinären också skyldig att utan dröjsmål underrätta kommunalveterinären, regionförvaltningsverket eller polisen om ett djur som används i tävlingen, om orsaker som hänför sig till djurets välfärd kräver det. Tävlingsveterinären ska göra anmälan till exempel om han eller hon under tävlingen upptäckter ett djur som man kan misstänka att lidit av brist på skötsel eller av någon annan verksamhet i strid med bestämmelserna om djurvälfärd. Det kan vara fråga om ett djur som tävlar eller ett måldjur som används i tävlingen. Enligt 12 § 2 mom. i lagen om utövning av veterinäryrket är den som utövar veterinäryrket, om djurskyddsskäl kräver det, skyldig att utan hinder av sekretessbestämmelserna till djurskyddsmyndigheten utan dröjsmål anmäla fall som han eller hon behandlar eller i samband med behandlingen gjorda iakttagelser angående förvaringsutrymmen för djur och lämna de upplysningar som behövs för att fallet ska kunna utredas. För tydlighetens skull är det dock motiverat att ta in en bestämmelse om anmälningsskyldighet för tävlingsveterinären även i den lag som nu föreslås. I paragrafen föreskrivs dessutom om tävlingsveterinärens skyldighet att lämna den information som behövs för att utreda fallet. Anmälningsskyldigheten gäller också information beträffande vilken veterinären har tystnadsplikt med stöd av 16 § i lagen om utövning av veterinäryrket.
Det som föreskrivs om tävlingsveterinärens uppgifter och skyldigheter i den föreslagna paragrafen gäller endast veterinärer som är utsedda för djurtävlingar som avses i 46 § 1 mom. Om den som arrangerar någon annan slags djurtävling eller djurutställning kallar en veterinär till tävlingen eller utställningen, berörs denna veterinär inte av de uppgifter och skyldigheter som föreskrivs i den föreslagna paragrafen.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om tävlingsveterinärens behörighet. Enligt den ska tävlingsveterinären vara en legitimerad veterinär som avses i 3—5 § i lagen om utövning av veterinäryrket eller en veterinär som avses i 8 § i den lagen. En veterinärmedicinestuderande som avses i 7 § i den lagen kan vara vikarie för tävlingsveterinären. Det är fråga om en ny bestämmelse.
I praktiken har det rått en viss osäkerhet beträffande huruvida veterinärmedicinestuderande som avses i 7 § i lagen om utövning av veterinäryrket har rätt att sköta uppgifter som tävlingsveterinär. En studerande har på de villkor som föreskrivs i paragrafen rätt att utöva veterinäryrket som vikarie för en legitimerad veterinär eller för en sådan veterinär som avses i 8 §. Att vara vikarie betyder att den studerande inte har rätt att utöva veterinäryrket självständigt. Den studerande får inte heller använda beteckningen veterinär. Med beaktande av de föreslagna bestämmelserna om tävlingsveterinärens uppgifter vore det motiverat att även veterinärmedicinestuderande som avses i lagens 7 § kan sköta uppgifter som tävlingsveterinär. Detta vore motiverat även därför att det ibland har varit problem med att få tävlingsveterinärer till tävlingar. En veterinärmedicinestuderande kan endast vara vikarie för tävlingsveterinären. Om en veterinär fortlöpande är veterinär vid någon tävling kan veterinärmedicinestuderande som vikarierar veterinären också vikariera honom eller henne som tävlingsveterinär. Den studerande bör ha möjlighet att få arbetshandledning även i denna uppgift, på samma sätt som i andra veterinärvikarieuppgifter.
49 §.Registreringsskyldighet för arrangörer av anmälningspliktiga djurtävlingar. Arrangörer av anmälningspliktiga djurtävlingar ska registrera förhållanden och händelser som inverkar på djurens välfärd under tävlingen. Registreringsskyldigheten är en väsentlig del av djurtävlingsarrangörens egenkontroll, och den gäller skilt för varje tävling. Syftet med den är att bidra till att uppmärksamhet fästs vid saker som är centrala för djurens välfärd när djurtävlingar arrangeras. Om det till exempel framgår att djur har skadats i någon tävling, ska arrangören utreda vad skadorna har berott på, och vid behov vidta åtgärder för att förhindra att djurens välfärd äventyras i fortsättningen. Registreringsskyldigheten är också av stor betydelse för myndighetstillsynen. Med stöd av 80 § i den föreslagna lagen har tillsynsmyndigheten rätt att få se handlingar som förs över djurtävlingar. Myndigheten kan vid behov vidta åtgärder om det framgår att arrangören inte har fullgjort de skyldigheter som ålagts denne i den föreslagna lagen.
Närmare bestämmelser om registreringsskyldigheten får utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är att man ska registrera åtminstone väderförhållandena, om tävlingen arrangeras utomhus, samt andra externa faktorer som påverkar tävlingsprestationen, såsom tävlingsunderlagets material. När det gäller händelser är avsikten att registrera åtminstone skador samt eventuella dödsfall, dopingprovtagning samt händelser enligt förslaget till 45 § 3 mom. som kommit till tävlingsarrangörens kännedom. I dokumentet behöver det också nämnas vem som har varit tävlingsveterinär under tävlingen samt veterinärens iakttagelser och uppgifter enligt förslaget till 48 § 1 mom. Vid registreringen ska man beakta inte bara de djur som tävlar utan också måldjur som används som hjälp under tävlingen. Registreringsdokumenten ska förvaras i minst ett år efter det att djurtävlingen arrangerades.
8 kap. Hållande av tillstånds- och anmälningspliktiga djur
50 §.Djurparker, permanenta och ambulerande djurutställningar samt cirkusar. I paragrafen föreskrivs det om allmänna krav på djurparker, permanenta och ambulerande djurutställningar samt cirkusar. Enligt 1 mom. ska det förutsättas tillstånd av verksamhetsutövaren på samma sätt som i nuläget. Tillståndet beviljas av regionförvaltningsverket. Utgångspunkten i artikel 4.2 i djurparksdirektivet är tillståndsplikt för djurparker. Även i permanenta djurutställningar förevisas djur som tillhör vilda djurarter för allmänheten. Tillståndsplikt kan också anses ligga i verksamhetsutövarnas intresse för genom tillståndsförfarandet blir kraven på verksamheten godkända i samband med att tillstånd beviljas, och man blir inte tvungen att vidta reparationsåtgärder som kan kräva även stora kostnader, som kanske i det fallet att verksamheten kunde starta utan myndighetsgodkännande.
För cirkusar och ambulerande djurutställningar är det åter typiskt att de djur som är föremål för verksamheten måste transporteras från en ort till en annan. Under transporten är djuren tvungna att utstå föränderliga förhållanden och en närmiljö som är svårare att reglera än normalt. Av denna orsak är det motiverat att behålla tillståndsplikten oförändrad även när det gäller denna verksamhet. Endast genom ett tillståndsförfarande kan man effektivt säkerställa att verksamheten uppfyller villkoren i anslutning till djurvälfärden.
Ett nytt krav som föreskrivs i 2 mom. gäller hur djur som tillhör vilda djurarter och som hålls i djurparker och permanenta djurutställningar används i föreställningar. Användningen av dessa djur begränsas till endast sådana föreställningar där djuren för publik förevisar färdigheter som de blivit lärda i anslutning till skötseln av djuren. Djurparksdjur kan läras färdigheter som underlättar skötseln av djuren, såsom att på order flytta sig från en del av inhägnaden till en annan, vänta på stället eller färdigheter i anslutning till exempelvis medicinering eller kontroll av djurets hälsotillstånd. När djurparksdjur lär sig sådana färdigheter kan det minska behovet av till exempel tvångsåtgärder som riktas mot djuren och således förbättra djurens välfärd. Det kan vara nödvändigt att lära djuren vissa färdigheter för att erbjuda dem stimulans eller motion. Det kan vara fråga om en sådan färdighet när en rovfågel lärs att återvända till en viss plats efter att fågeln har släppts ur buren och fått flyga fritt. Färdigheterna kan förevisas för publik till exempel i samband med att man visar hur djuren matas. Däremot ska det i fortsättningen vara förbjudet att förevisa cirkuskonster eller motsvarande färdigheter som djur lärts enbart för att underhålla publiken. Det anses inte nödvändigt att använda djur som tillhör vilda djurarter i sådana föreställningar och det främjar inte som sådant respekten för dessa djur som företrädare för vilda djurarter. Användningen av vilda djurarter i cirkusar begränsas i förslaget till 8 § och i bilaga 1, som hänför sig till den.
Enligt artikel 3 i djurparksdirektivet håller djurparker sina djur under förhållanden som är ägnade att uppfylla de enskilda arternas biologiska behov och behov av bevarande, bland annat genom att djurens livsmiljöer berikas på ett artspecifikt sätt och att en hög djurskötselstandard upprätthålls med ett program som har utarbetats för preventiv och kurativ veterinärvård samt näringstillförsel. Djurskyddslagen innehåller mycket knapphändiga särskilda krav på djurparker och permanenta djurutställningar. Däremot har det genom jord- och skogsbruksministeriets förordning (236/2003) ställts krav på verksamheten som gäller inte bara djurhållningsplatser och skötsel av djur utan också allmänna krav som delvis baserar sig på djurparksdirektivet. Vissa av dessa krav lyfts nu in i den föreslagna paragrafen från ministeriets förordning, för att säkerställa att det finns tillräckligt med grundläggande reglering om saken på lagnivå. Enligt 3 mom. ska djurhållningsplatsen för ett djur som hör till en vild djurart och som hålls i en djurpark eller permanent djurutställning så väl som möjligt motsvara djurens naturliga livsmiljö. På en djurhållningsplats som liknar den naturliga livsmiljön har djuret i allmänhet bäst möjlighet att tillgodose sina arttypiska beteendemässiga behov. Djurparker och permanenta djurutställningar ska också planmässigt sörja för förebyggande hälsovård för djuren, behandling av sjukdomar hos djuren samt utfodring av djuren. Krav med motsvarande sakinnehåll ingår i ovannämnda förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
Närmare bestämmelser om förbjudna föreställningar som avses i 2 mom. och om djurhållningsplatser som avses i 3 mom. får utfärdas genom förordning av statsrådet.
51 §.Vissa uppgifter för djurparker. I paragrafen föreskrivs det om uppgifter som ska åläggas djurparkerna med stöd av djurparksdirektivet. I den gällande djurskyddslagen föreskrivs det om dessa saker i 20 § 3 mom. Bestämmelsen skärps så att i fortsättningen ska djurparker förutom upplysa allmänheten även delta i forskning som främjar skyddet av djurarter, utbildning i fråga om färdigheter att skydda djurarter, informationsutbyte i fråga om artskydd och, när det är ändamålsenligt, uppfödning av djurarter i inhägnad, återinplantering av bestånd eller återinförande av arter till naturen. Enligt den gällande bestämmelsen har djurparkerna kunnat välja att genomföra en eller flera av dessa uppgifter. Genom ändringen försöker man säkerställa att djurparkerna främjar den vilda faunan och den biologiska mångfalden i enlighet med direktivets mål.
Djurparkernas uppgifter i anslutning till skyddsåtgärder definieras inte desto närmare i djurparksdirektivet, men i den handledning om god praxis vid genomförande av direktivet som kommissionens publicerat (EU Zoos Directive Good Practice Document, 2015) har man försökt klarlägga dem. Genom forskning som främjar skyddet av djurarter kan man på ett eller annat sätt främja skyddet av djurarter som lever i naturen. Djurparkerna kan bedriva forskning självständigt eller i samarbete med högskolor, offentliga eller privata forskningscenter eller frivilligorganisationer. Utbildning i fråga om färdigheter att skydda djurarter kan ges till exempel djurparkens anställda, studerande på området eller sådana som utför frivilligarbete med anknytning till artskydd. Informationsutbyte i fråga om artskydd mellan olika aktörer är viktigt för att planera effektiva skyddsåtgärder. Med information i fråga om artskydd avses till exempel forskningsrön, information om arters biologi och skötsel, samt information om framsteg, resultat och erfarenheter i anslutning till skyddsprogram. I vissa fall behöver man också föda upp djur i en djurpark för att stärka de naturliga bestånden av arten. Uppfödning av en art i inhägnad, återinplantering av bestånd eller återinförande av arter till naturen är emellertid komplicerade projekt och kräver omfattande planering. I allmänhet genomförs dylika projekt som samarbetsprojekt i anslutning till skydd.
När man överväger om en djurparks skydds- och utbildningsåtgärder är tillräckliga bör man beakta djurparkens storlek, de tillgängliga resurserna samt mångfalden av djurarter i djurparken och arternas skyddsstatus. Små anläggningar kan till exempel koncentrera sig på åtgärder på lokal eller nationell nivå i samarbete med naturvårdsmyndigheter, skyddsområden, frivilligorganisationer och universitet, medan stora anläggningar kan delta även i skyddsåtgärder på internationell nivå. Det bör också påpekas att till exempel forskningsprojekt och andra projekt som gäller skyddsåtgärder pågår flera år, och då kan det hända att åtgärderna vidtas över en lång tid.
Enligt förslaget till 2 mom. får man på nuvarande sätt genom förordning utfärda närmare bestämmelser om innehållet i de uppgifter som ges djurparker. Jämfört med den gällande bestämmelsen ska förordningen dock utfärdas av statsrådet i stället för av jord- och skogsbruksministeriet.
52 §.Ansökan om tillstånd för djurpark, permanent eller ambulerande djurutställning eller cirkus. Paragrafen innehåller bestämmelser om behöriga tillståndsmyndigheter. Innehållet i bestämmelsen motsvarar 20 § 2 mom. och 20 a § 2 mom. i djurskyddslagen. Nytt är den behöriga myndighet som handlägger tillståndsansökan som gäller en cirkus som är en permanent anläggning. Om en cirkus är enbart en permanent anläggning, ska tillståndet sökas hos det regionförvaltningsverk inom vars verksamhetsområde cirkusen är belägen.
53 §.Tillståndsansökan som gäller djurpark, permanent eller ambulerande djurutställning eller cirkus. Paragrafen motsvarar i huvudsak 20 b § i djurskyddslagen. Bestämmelsen kompletteras med ett krav på skriftlig tillståndsansökan. Bland de krav som gäller ansökan kompletteras dessutom identifieringen av den som ansöker om tillstånd samt de allmänna uppgifterna om den planerade verksamheten. Av ansökan ska förutom uppgifter om sökanden, såsom namn, adress och hemort, framgå allmänna uppgifter om den planerade verksamheten. Det handlar till exempel om uppgifter om vilken slags verksamhet som avsikten är att bedriva var och i vilka slags utrymmen. Viktiga uppgifter är på samma sätt som i nuläget framför allt de djurarter och det antal djur som verksamheten omfattar samt utredning om djurhållningsplatserna och skötseln av djuren och djurskötarnas kompetens. Utredningen om djurhållningsplatserna ska i första hand innehålla uppgifter om de omständigheter som avses i 3 kap. Då ska man också beakta kraven på bedrivande av verksamheten i den statsrådsförordning som utfärdas med stöd av det föreslagna bemyndigandet. I ansökan ska dessutom utredas hur de krav som i förslaget till 4 kap. ställs på skötseln av djuren uppfylls i stora drag, till de delar som är väsentliga med tanke på tillståndsbehandlingen.
Av en ansökan om tillstånd för djurpark eller permanent djurutställning ska dessutom framgå hur de krav som avses i 51 § uppfylls. I förslaget till 51 § ges djurparker uppgifter för att skydda den vilda faunan och bevara den biologiska mångfalden. Av en ansökan om tillstånd för djurpark ska framgå hur anläggningen planerar att delta i dessa uppgifter
Till en ansökan om tillstånd för cirkus ska fogas en utredning om de programnummer som djuren deltar i och en detaljerad beskrivning av de konster som avsikten är att djuren ska förevisa under föreställningen. Bedömningen av tillstånd för cirkus förutsätter att tillståndsmyndigheten känner till de konster som djuren utför eller där djur används. Endast på så sätt kan man undgå att bevilja tillstånd för verksamhet som inte är godtagbar med tanke på djurens välfärd. Som sådan verksamhet kan nämnas till exempel ridning på ryggen av ett sådant djur som inte lämpar sig för detta. Jämfört med den gällande lagen ska det i stället för en utredning om vilka konster djuren gör under föreställningen ges en detaljerad beskrivning av konsterna. Skärpningen av kravet har inte nödvändigtvis någon inverkan på nuvarande praxis, men den framhäver sakens betydelse för bedömningen av djurens välfärd och möjliggör vid behov även krav på mer detaljerade uppgifter än nu.
Den föreslagna paragrafen utgör en grundläggande bestämmelse om tillståndsansökan. Närmare bestämmelser om tillståndsansökan och de utredningar som ska fogas till den får enligt förslaget till 4 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet.
54 §.Beviljande av tillstånd för djurpark, permanent eller ambulerande djurutställning eller cirkus. Huruvida tillstånd beviljas bedöms utifrån om den planerade verksamheten uppfyller de krav som ställs på ordnandet av den, djurhållningsplatserna och skötseln av djuren i den förslagna lagen och med stöd av den. Dessa krav kan vara mycket detaljerade för olika djurarter. Kraven ska vara desamma som de utredningar som förutsätts i tillståndsansökan. Ändamålsenliga djurhållningsplatser och ändamålsenlig skötsel av djuren kan betraktas som godtagbar utgångspunkt för att få inleda verksamhet i djurparker och på djurutställningar. Vid normal tillsyn över djurens välfärd övervakas inte bara att dessa krav uppfylls utan också att de krav som ställs på djurhållningen i övrigt, till exempel behandlingen av djuren, uppfylls. I cirkusar deltar djuren i föreställningarna och utför konster som de blivit lärda. Av denna orsak blir man redan då tillstånd för cirkus beviljas tvungen att beakta även behandlingen av djuren.
En förutsättning för att bevilja tillstånd för djurpark är dessutom att anläggningen deltar i en uppgift som avses i 51 § i den föreslagna lagen. En ytterligare förutsättning för tillstånd för cirkus är att kraven som gäller behandling av djuren uppfylls. Tillståndsmyndigheten bedömer användningen av djur i föreställningar utifrån det som föreskrivs om behandling av djur i 12—13 § eller med stöd av dem.
Tillstånd för djurpark, permanent eller ambulerande djurutställning eller cirkus beviljas om verksamheten uppfyller de krav som i lagen eller med stöd av den ställs på djurhållningsplatserna samt skötseln och behandlingen av djuren och om djurhållaren har kompetens enligt 30 §. Till tillståndet kan på nuvarande sätt fogas villkor som är nödvändiga med tanke på djurskyddet och som behövs för att uppfylla kraven i 1—3 punkten. Ett sådant villkor kan komma på fråga till exempel i en situation där djuren hålls på ett sätt som avviker från det normala och detta bedöms kunna orsaka risk för djurens välfärd, men det inte finns säker kunskap om saken. Till exempel i fråga om djur som hålls på en djurhållningsplats i anslutning till en nöjespark kan det vara nödvändigt att följa och bedöma de störningar som nöjesparksverksamheten orsakar djurens välfärd, så att man vid behov kan vidta åtgärder för att trygga välfärden. Hållandet av till exempel en mer sällsynt djurart kan vara förenat med motsvarande behov av särskilda tillståndsvillkor. Utgångspunkten är att tillstånd beviljas tills vidare. Tillstånd för ambulerande cirkus och ambulerande djurutställning kan beviljas även för viss tid, om det finns en nödvändig orsak till det med tanke på tryggandet av djurens välfärd. En sådan orsak kan vara till exempel aktörer från tredje länder som besöker Finland oregelbundet, varvid tillsynen över att verksamheten är godtagbar med avseende på djurskyddet förutsätter tidsbegränsat tillstånd.
55 §.Inspektion och övervakning av verksamheten. I 4.4 i djurparksdirektivet sägs att innan ett tillstånd beviljas, vägras, ges förlängd giltighetstid eller i väsentlig grad ändras, ska en inspektion genomföras av medlemsstaternas behöriga myndigheter för att avgöra om villkoren i tillståndet eller de föreslagna villkoren i tillståndet är uppfyllda. Den inspektionsskyldighet som avses i direktivet har i 20 b § i djurskyddslagen utsträckts till att gälla även andra tillståndspliktiga verksamheter. Det är inte motiverat att undanta djurutställningar eller cirkusar från inspektioner, eftersom tillståndet ska bedömas i enlighet med samma grunder med avseende på djurens välfärd. I praktiken är situationen i regel den att tillstånd att bedriva verksamhet beviljas utifrån handlingar. Sålunda beviljas till exempel tillstånd för djurpark utifrån bland annat byggnadsritningarna för utrymmena och andra inlämnade utredningar. Efter att verksamhetsutövaren har fått tillståndet börjar de utrymmen som godkänts i tillståndet byggas och de andra förutsättningarna för verksamheten ordnas. Till följd av det som konstaterats ovan är det till exempel inte möjligt att inspektera djurparken innan tillstånd beviljas. Inspektionen ska utföras innan verksamheten inleds. På så sätt säkerställs det att den verksamhet som inleds uppfyller kraven i kapitlet. Dessutom ska inspektioner utföras innan ett ärende som gäller en betydande förändring av tillståndets innehåll eller giltighetstid avgörs. Bestämmelser om återkallande av tillstånd och inspektionsförfaranden i anslutning därtill ingår i förslaget till 100 §.
Bestämmelsen innehåller också ett krav liknande det nuvarande som överensstämmer med artikel 4.3 i djurparksdirektivet att verksamheten ska övervakas genom regelbundna inspektioner. Regionförvaltningsverket ska också kunna anlita kommunalveterinärer i enlighet med 78 § 3 mom. vid den regelbundna övervakningen av verksamheten.
56 §.Vissa anmälningar från verksamhetsutövare samt ändringar i verksamheten. Paragrafen är ny. Där föreskrivs om de förfaranden som ska iakttas när det inträffar förändringar i verksamheten som inte har kunnat beaktas när det ursprungliga tillståndet beviljades. Verksamhetsutövaren ska underrätta regionförvaltningsverket om sådana planerade ändringar i verksamheten som kan vara av betydelse vid bedömning av om förutsättningarna för att få tillstånd fortfarande föreligger. De ändringar som berörs av anmälningsskyldigheten är i praktiken sådana uppgifter som ska anges i tillståndsansökan.
Regionförvaltningsverket bedömer utifrån anmälan huruvida kraven för beviljande av tillstånd fortfarande är uppfyllda och meddelar tillståndshavaren. Om regionförvaltningsverket bedömer att tillstånd inte behöver sökas separat, gör det en anteckning om ändringsuppgifterna i de uppgifter som gäller tillståndet och meddelar tillståndshavaren. Om regionförvaltningsverket bedömer att ändringen är sådan att det ska göras ny ansökan om tillstånd eller komplettering av tillståndet, meddelar regionförvaltningsverket tillståndshavaren även detta. Nytt tillstånd eller komplettering av tillståndet ska sökas, om nya djurarter tillkommer eller antalet djur utökas avsevärt eller verksamheten annars ändras på ett sätt som kan inverka på djurens välfärd. När det gäller cirkustillstånd kan det förutom en ny djurart som uppträder på cirkusen även vara fråga om nya konster som djuren utför. Genom det föreslagna förfarandet görs tillståndsförfarandena smidigare och lättare. En ambulerande djurutställning och en ambulerande cirkus ska årligen underrätta det regionförvaltningsverket som beviljat tillstånd om cirkusens turnéplatser och tidtabell minst 30 dagar innan turnén startar. Anmälan ska också lämnas utan dröjsmål om ändringar av turnéplatser och tidtabeller. Anmälningsskyldigheten är nödvändig för att möjliggöra effektiv tillsyn. Verksamhetsutövaren ska också göra anmälan om verksamheten avslutas.
Närmare bestämmelser om anmälningarnas innehåll och om den utredning som ska fogas till anmälan får vid behov utfärdas genom förordning av statsrådet.
57 §.Anmälan om husdjursgård. I paragrafen föreskrivs om anmälningsskyldighet för den som håller en husdjursgård. Husdjursgård definieras i 5 §. Enligt den gällande lagen är husdjursgårdar permanenta djurutställningar och behöver tillstånd för verksamheten. Det föreslås att tillståndsplikten för verksamheten slopas. Enligt definitionen av husdjursgård ska som husdjursgård betraktas endast en sådan permanent anläggning där enbart de däggdjurs- och fågelarter som enligt 8 § 2 mom. kan betraktas som produktionsdjur, samt hundar och katter, förvisas för allmänheten. När dessa djurarter hålls eller förevisas på sina normala djurhållningsplatser är det inte förenat med sådana särskilda risker för djurens välfärd som förutsätter tillståndsplikt för verksamheten. Enligt den föreslagna paragrafen ska den som håller en husdjursgård, utöver det som i lagen om identifiering och registrering av djur föreskrivs om anmälan om hållande av djur och djurhållningsplatser samt registrering av uppgifter, för införande i djurhållarregistret och registret över djurhållningsplatser meddela uppgifter om djurhållarens kompetens samt en utredning om hur djurens skötsel kommer att ordnas. Tillsynsmyndigheterna för djurvälfärden får härigenom information om verksamheten. Enligt 78 § i den föreslagna lagen kan inspektioner fortfarande riktas mot verksamheten på husdjursgårdar utan misstanke om överträdelse av bestämmelserna om djurvälfärd.
58 §.Anmälan om uppfödning av vilda djurarter i hägn. I paragrafen föreskrivs om anmälningsskyldighet för djurhållare som föder upp djur som tillhör vilda djurarter i hägn. I den gällande lagstiftningen finns bestämmelser om anmälningsskyldighet för den som föder upp vilda djur i farm både i 21 och 23 § i djurskyddslagen och i lagen om identifiering och registrering av djur och i de förordningar av jord- och skogsbruksministeriet som utfärdats med stöd av den. För att undanröja överlappande anmälningsskyldigheter föreslås att den anmälningsskyldighet som det föreskrivits om i djurskyddslagen slopas och att de tilläggsuppgifter som behövs med tanke på tryggandet av djurens välfärd lämnas för registrering i registret över djurhållningsplatser i samband med anmälan till registret över djurhållningsplatser. Den som håller djur för uppfödning i hägn i viltvårdssyfte ska dessutom meddela för vilket viltvårdssyfte enligt 3 § i jaktlagen som djuren hålls. Enligt jaktlagen avses med viltvård verksamhet som bedrivs i syfte att genom reglering av viltbestånd, genom tryggande eller förbättrande av levnadsförhållandena för vilt eller på något annat sätt öka, bevara eller förbättra viltbeståndet och balansen mellan olika djurbestånd Även tillsynsmyndigheterna för djurvälfärden har tillgång till uppgifterna i registret över djurhållningsplatser.
59 §.Uppfödningsstall för broilrar. I paragrafen föreskrivs om uppfödningsstall för broilrar på ett sätt som i huvudsak motsvarar 26 c § i djurskyddslagen. Genom den föreslagna paragrafen genomförs punkt 11 i bilaga I, styckena 1—3 i punkt 1 samt punkt 2 i bilaga II, punkt 1.1 i bilaga III samt punkt 1 och 2 i bilaga V till broilerdirektivet.
En ny sak som tillfogas i 1 mom. är en definition av broiler. Med broiler avses en fågel av arten Gallus gallus i produktionsledet som hålls för slakt.
Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska den som äger eller håller broilrar, utöver vad som i lagen om identifiering och registrering av djur föreskrivs om anmälan om djurhållningsplatser, lämna uppgifter om de uppfödningsavdelningar i uppfödningsstall där broilerflockar föds upp för registrering i registret över djurhållningsplatser. Då kan tillsynen över uppfödningsstallet ordnas enligt uppfödningsavdelning, vilket är en förutsättning för att bedömningen av broilrarnas välfärd ska kunna riktas mot broilerflockarna och de utrymmen där flockarna har fötts upp. I lagen om identifiering och registrering av djur definieras en djurhållningsplats som åtminstone en byggnad. Med uppfödningsavdelning avses uppfödningsstallsbyggnaden eller en del av den, där man samtidigt kan föda upp en broilerflock som använder ett gemensamt strötäckt område och gemensamma utfodrings- och vattningsanordningar.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska den som äger eller håller broilrar föra den förteckning som avses i 7 § i lagen om identifiering och registrering av djur separat för varje uppfödningsavdelning. Av förteckningen ska framgå bland annat antalet insatta broilrar och den tillgängliga ytan för dem, broilrarnas ras eller hybrid, om denna är känd, och antalet broilrar som finns kvar i flocken efter det att broilrar avlägsnats för försäljning eller slakt.
I 2 mom. 3 punkten tillfogas som ett nytt krav att antalet broilrar som påträffats döda ska läggas till förteckningen. Bestämmelser motsvarar 36 a § 1 mom. i den nuvarande lagen och 32 § 1 mom. i lagförslaget. För tydlighetens och begriplighetens skull föreslås bestämmelser på nytt här, eftersom förteckning ska föras över antalet döda djur i samtliga fall, oberoende av om djuret har avlivats eller påträffats dött.
Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen ska den som äger eller håller broilrarna göra en skriftlig beskrivning av produktionssystemet i broileruppfödningsstallet, om djurtätheten för broilrar överstiger 33 kilogram levande vikt per kvadratmeter. Beskrivningen ska omfatta dokument med detaljerade uppgifter om produktionssystemet. Dokument ska särskilt innehålla tekniska uppgifter om uppfödningsstallets uppfödningsavdelningar och deras anordningar. Sådana uppgifter är bland annat byggnadens planritning, den area som broilrarna förfogar över, uppgifter om ventilations- och uppvärmningssystem, utfodrings- och dryckesanordningar samt deras placering, larmsystem och deras reservsystem. Beskrivningen av produktionssystemet ska på begäran visas upp för regionförvaltningsverket och den ska hållas ajour.
Den djurtäthet som tillämpas i uppfödningsstallet eller en ändring av djurtätheten och viktiga uppgifter om produktionssystemet ska anmälas till regionförvaltningsverket senast 15 dagar innan den första flocken sätts in i uppfödningsavdelningen. Anmälan ska åtföljas av centrala uppgifter om produktionssystemet.
Dessutom förutsätts i 3 mom. att broilerägaren eller broilerhållaren utan dröjsmål anmäler väsentliga ändringar i uppfödningsstallet, anordningarna eller förfarandena, om de kan påverka broilrarnas välfärd. En sådan ändring kan vara till exempel att ventilationsanläggningen byts till en annan typ.
I 4 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs i enlighet med bilaga V till broilerdirektivet om de särskilda krav som ställs för den högsta tillåtna djurtätheten. När de särskilda kraven är uppfyllda får djurtätheten i en uppfödningsavdelning vara högst 42 kilogram levande vikt per kvadratmeter. Villkoret för den högsta djurtätheten är att det vid inspektionerna av djurens välfärd i broileruppfödningsstallet under de senaste två åren inte har uppdagats någon sådan verksamhet som strider mot bestämmelserna om djurvälfärd, att riktlinjerna för god praxis tillämpas i uppfödningsstallet och att dödligheten i uppfödningsavdelningen är under det angivna gränsvärdet. Dödligheten räknas som medeltalet för sju på varandra följande flockar.
Vid bedömningen av dödligheten bland broilrarna ska sådana av broilerägaren eller broilerhållaren oberoende eller exceptionella orsaker beaktas som har lett till att dödligheten bland broilrarna har ökat under uppfödningstiden. Sådana orsaker kan vara till exempel till exempel kvaliteten på de dagsgamla kycklingar som levererats, kvaliteten på det kommersiella foder som använts, förhöjd dödlighet som beror på förädlade broilrar eller en oväntad funktionsstörning i vattningsanordningarna.
Dessutom kan broilerägaren eller broilerhållaren informera om de åtgärder som han eller hon redan under uppfödningen av broilrarna har vidtagit efter att ha observerat problemet. Dessa åtgärder kan gälla till exempel reparation av anordningar, kontakter med hälsovårdsveterinären och iakttagandet av dennes anvisningar, resultaten av eventuella obduktioner som utförts på broilrarna samt de medicinska behandlingar som getts.
Enligt 5 mom. i den föreslagna lagen ska de som äger eller håller broilrar när de sänder broilrar till slakt till slakteriet lämna uppgifter om djurhållningsplatsen för flocken, om flocken och om dödligheten inom flocken för bedömningen av broilrarnas välfärd. Sådana uppgifter är bland annat uppgifter om uppfödningsstall och uppfödningsavdelning där flocken har fötts upp, den dagliga dödligheten inom flocken, vilken ras eller hybrid broilrarna inom flocken tillhör samt en kalkyl över den kumulativa dagliga dödligheten inom flocken.
Enligt 6 mom. i den föreslagna paragrafen utfärdas närmare bestämmelser om beskrivningen av produktionssystemet i broileruppfödningsstallet, om viktiga uppgifter om produktionssystemet, om de krav som gäller djurtätheten för broilrar, om riktlinjer för god praxis, om omständigheter som ska beaktas när det gäller dödligheten bland broilrar samt om de uppgifter om flocken som ska lämnas till slakteriet utfärdas genom förordning av statsrådet.
60 §.Yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av sällskaps- eller hobbydjur. Enligt den föreslagna paragrafen ska yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av sällskaps- eller hobbydjur även i fortsättningen vara anmälningspliktig verksamhet. Anmälningsskyldigheten för dem som håller hästdjur yrkesmässigt samordnas med anmälan till registret över djurhållningsplatser, som det föreskrivs om i djuridentifieringslagstiftningen, så att man undviker överlappande anmälningar. Bestämmelser om den verksamhet och de djurarter som berörs av anmälningsskyldigheten ingår i bilaga 2 till den föreslagna lagen i stället för den nuvarande förordningen.
Genom anmälningsskyldigheten är avsikten att med tanke på tillsynen säkerställa att myndigheterna har uppgifter om yrkesmässig eller storskalig verksamhet som kan vara förenad med faktorer som äventyrar djurens välfärd. Verksamhetsutövaren ska senast 30 dygn innan verksamheten inleds eller avslutas eller när verksamheten förändras väsentligt göra en skriftlig anmälan till det regionförvaltningsverk inom vars verksamhetsområde verksamheten bedrivs. Med väsentlig ändring av verksamheten avses till exempel att verksamheten utvidgas till att omfatta nya djurarter eller att ändamålet med verksamheten ändras till exempel från djuraffär till djurpensionat. Bestämmelser om skyldigheter för dem som håller hästdjur finns i jord- och skogsbruksministeriets förordning om identifiering av hästdjur (222/2017). Den som håller djur yrkesmässigt eller annars storskaligt ska även foga uppgifter om djurhållarens eller djurhållarnas kompetens samt en utredning om hur skötseln av djuren är ordnad till den anmälan till registret över djurhållningsplatser som avses i 3 § i förordningen.
Vad som ska betraktas som yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av sällskaps- eller hobbydjur föreskrivs i bilaga 2 till förslaget. Jämfört med 26 § i djurskyddsförordningen förtydligas definitionen så att det anges klara gränser för yrkesmässig eller storskalig saluföring eller förmedling samt storskalig djurhållning utifrån antalet djur som används i verksamheten. I fråga om små sällskaps- och hobbydjur baserar sig gränsen på antalet burar, terrarier eller akvarier som regelbundet används i verksamheten.
I 1-punkten i bilaga 2 föreskrivs det om regelbunden saluföring och annan överlåtelse eller förmedling av sällskaps- och hobbydjur. Som sådan verksamhet ska betraktas till exempel uppfödning, när verksamhetsutövaren säljer eller annars överlåter katter, hundar, frettar eller kaniner från minst tre kullar som verksamhetsutövaren själv fött upp per år. Antalet kullar ska räknas samman, så att tre kullar som verksamhetsutövaren fött upp själv kan bestå av till exempel på kullar kattungar och en kull hundvalpar. Med en kull som verksamhetsutövaren fött upp själv avses en kull som verksamhetsutövaren har fått upp hos sig. I 2-punkten i bilagan föreskrivs det om storskaligt hållande av sällskaps- och hobbydjur och den innehåller djurartsspecifika antal, så att verksamhet som överskrider dem ska betraktas som storskalig. I 3-punkten i bilagan föreskrivs det om mottagande av hundar eller katter för skötsel, förvaring eller dressyr. Sådan verksamhet kan vara till exempel ett djurpensionat eller hittedjurshem. I 4-punkten i bilagan föreskrivs det om verksamhet där hästar eller andra hästdjur hyrs, tas emot för förvaring eller skötsel, träning eller dressyr samt utbildning i användning och hantering av nämnda djur ges. Sådan verksamhet kan vara till exempel uthyrning av stallplatser eller ridskoleverksamhet. I 5-punkten i bilagan föreskrivs det om sammanräkning av vissa av de ovannämnda verksamheterna. Bestämmelsen behövs för att verksamhet som är storskalig men baserar sig på flera olika djurarter ska komma till myndigheternas kännedom, trots att gränsen för anmälningsskyldighet inte uppnås i fråga om en enskild djurart. Enligt 6-punkten i bilagan ska också annat motsvarande yrkesmässigt eller storskaligt hållande av sällskaps- och hobbydjur vara anmälningspliktig verksamhet. Som sådan kan betraktas till exempel sådant hållande av små sällskaps- och hobbydjur där djuren inte hålls i burar, terrarier eller akvarier, men där antalet djur motsvarar den verksamhet som anges i 2 d-punkten i bilagan.
Närmare bestämmelser om yrkesmässig eller annars storskalig djurhållning får utfärdas genom förordning av statsrådet.
61 §.Bedrivande av djurhemsverksamhet för vilda djur i hjälplöst tillstånd. Paragrafen är ny. En aktör som bedriver djurhemsverksamhet för vilda djur omfattas också av anmälningsskyldigheten. I 28 och 29 § i den föreslagna lagen preciseras jämfört med nuläget de situationer och förutsättningar som berör tillfällig vård av vilda djur och förfarandena efter vården. I anslutning härtill föreskrivs också om krav på vårdplatser för djur. Den som bedriver vård av vilda djur ska senast 30 dygn innan verksamheten inleds eller avslutas eller när verksamheten förändras väsentligt göra en skriftlig anmälan till det regionförvaltningsverk inom vars verksamhetsområde verksamheten bedrivs
Med hjälp av bestämmelsen försöker man säkerställa att vård som ges vilda djur under en längre tid ligger i kompetenta händer och att myndigheterna känner till aktörerna i branschen. Detta gör det också möjlighet att övervaka verksamheten effektivare än nu. I praktiken ges vilda djur vård under en längre tid för närvarande av några djurparker, djurhem, föreningar och enskilda som är insatta i saken.
I 2 mom. föreskrivs om vård under en längre tid av vilda djur i hjälplöst tillstånd. När ett vilt djur i hjälplöst tillstånd tas i vård ska utgångspunkten och målet alltid vara att försätta djuret i frihet. De omständigheter som ska beaktas när man överväger att ta ett djur i vård har behandlats tidigare i samband med 7 § 3 mom. Om man beslutar att ta ett djur i vård, ska vården begränsas till så kort tid som möjligt. Tillfällig vård som syftar till något annat än att försätta djuret i frihet ska i princip begränsas endast till sådana djurindivider som efter vården kan placeras i en djurpark.
Innan man börjar ge ett djur vård under en längre tid ska det utredas om det behövs dispens enligt naturvårdslagen eller jaktlagen för innehav av djuret. Även begränsningarna i anslutning till innehav av främmande arter ska beaktas. Om ett djur på grund av en skada, sjukdom eller någon annan orsak som lett till hjälplösheten inte kan försättas i frihet eller placeras i en djurpark efter avslutad vård, ska det avlivas. Hur länge ett djur maximalt ska ges vård måste bedömas från fall till fall. Det är ändå inte acceptabelt att ett djur med vård som förevändning börjar matas permanent någon annanstans än i en djurpark. Djurparker har i praktiken begränsade möjligheter att ta hand om nya djur. I en djurpark kan permanent placeras endast en sådan djurindivid som anpassar sig till djurparksförhållanden och som kan garanteras goda förhållanden i djurparken. För att placera ett djur permanent i en djurpark kan det också förutsättas dispens enligt naturvårdslagen eller jaktlagen.
62 §.Innehållet i anmälningar om anmälningspliktig verksamhet. I paragrafen föreskrivs om de uppgifter som den som bedriver anmälningspliktig djurhållning ska meddela regionförvaltningsverket. Av anmälan ska utöver uppgifter om verksamhetsutövaren, såsom namn, adress och hemort, framgå uppgifter om hur den planerade verksamheten kommer att ordnas. Det är fråga om uppgifter om till exempel vilken slags verksamhet som avsikten är att bedriva var och i vilka slags utrymmen. Anmälan ska innehålla uppgifter om de djurarter och det antal djur som verksamheten omfattar, utredning om djurhållningsplatserna, utredning om djurhållarens kompetens och utredning om hur djurens skötsel avses bli ordnad. Innehållet i uppgifterna motsvarar de uppgifter som avses i 24 § i djurskyddslagen.
Närmare bestämmelser om anmälningar och vilken utredning som ska fogas till en anmälan får på nuvarande sätt utfärdas genom förordning av statsrådet.
63 §.Förande av förteckning. I paragrafen föreskrivs om skyldighet att föra en förteckning, som på nuvarande sätt ska gälla aktörer som bedriver tillstånds- eller anmälningspliktig djurhållning. Innehållet i bestämmelsen motsvarar också i huvudsak 26 § i den nuvarande lagen. Till paragrafen fogas ett omnämnande av att förteckningen kan föras på en pappersblankett eller i elektronisk form. Dessutom kompletteras bestämmelsen med den tid förteckningen ska förvaras. Förteckningen ska förvaras i tre år från utgången av det år då den senaste anteckningen om ett djur fördes in i förteckningen. Regleringen motsvarar till denna del 7 § i lagen om identifiering och registrering av djur. På nuvarande sätt ingår också ett bemyndigande att utfärda förordning i paragrafen. Bemyndigandet gäller dock statsrådet i stället för jord- och skogsbruksministeriet.
9 kap. Avlivning av djur
64 §.Allmänna krav som gäller avlivning. Den föreslagna paragrafen innehåller de centrala principer som ska iakttas vid avlivning av djur. Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om avlivning av djur.
I 1 mom. föreskrivs om skyldighet att avliva djur så snabbt och smärtfritt som möjligt med en metod och teknik som lämpar sig för avlivning av det djuret. Djuret ska bedövas, om den avlivningsmetod som används inte leder till att djuret dör omedelbart. Bedövningsmetoden ska vara sådan att djuret är medvetslöst tills det dör. Om ett djur avlivas med en slaktteknik som lämpar sig för den djurarten, ska djuret på samma sätt som enligt 65 § 1 mom. alltid bedövas innan blodavtappningen påbörjas. Sådan avlivning kan komma i fråga till exempel när ägaren avlivar fjäderfä för att utfodra en hund.
I 2 mom. ställs krav på den person som avlivar djuret. För att säkerställa att avlivningen sker på det sätt som avses i 1 mom., ska den person som avlivar djuret har tillräckliga kunskaper i den avlivningsmetod och avlivningsteknik som användas i fråga om den djurarten samt tillräcklig skicklighet i att utföra avlivningen.
Enligt 3 mom. ska den som avlivat djuret försäkra sig om att djuret har dött innan några andra åtgärder får vidtas.
I 4 mom. förbjuds avlivning av renar och hållna djur med jaktmetoder. Enligt 2 § i jaktlagen anses som jakt att vilt som lever i fritt tillstånd fångas eller dödas samt att liksom att i fångstsyfte locka, söka efter, ringa, vakta på, skrämma eller spåra vilt, att använda hund eller något annat för fångst dresserat djur till att söka efter, driva eller spåra vilt samt att hålla fångstredskap gillrade på fångstplatsen. Genom bestämelsen förbjuds motsvarande verksamhet i fråga om renar och hållna djur. Förbudet ska ändå inte gälla renskötare som avlivar renar genom att skjuta dem med jaktmetoder. Med att skjuta med jaktmetoder avses att djuret skjuts någon annanstans än i hjärnan. Det ska vara tillåtet att avliva ett hållet djur genom att skjuta det med jaktmetoder, om det finns en nödvändig och godtagbar orsak till detta. En sådan nödvändig och godtagbar orsak kan vara till exempel att avliva ett förrymt och förvildat nötkreatur. Dessutom får djur alltid avlivas genom att djuret på behörigt sätt skjuts rakt i hjärnan. Genom förbudet vill man förbjuda avlivning av djur i underhållningssyfte, där det är klart sannolikt att djuret lider i onödan jämfört med normal avlivning, där den som utför avlivningen har bättre kontroll över avlivningsmetoden. Det ska till exempel vara förbjudet att avliva djur i en farm genom skjutning med jaktmetoder, med pilbåge eller i fälla. Inte heller renar får jagas av andra än renskötare.
Enligt 5 mom. förbjuds avlivning av djur i underhållningssyfte. Bestämmelsen är ny och den hänför sig till lagens syfte att öka respekten för djur som varelser med ett egenvärde. Det ska vara förbjudet att ordna sådana föreställningar eller tävlingar, där syftet med avlivningen av ett djur uttryckligen är att ge publiken underhållning eller en kulturupplevelse. Sådan verksamhet är till exempel tävlan om vem som avlivar flest djur under en viss tid eller en sådan nöjes- eller kulturföreställning där ett djur avlivas i underhållningssyfte. Förbudet hindrar inte att djur avlivas till exempel i samband med undervisningsverksamhet och inte heller till exempel dokumentering av normal slakt. Avlivning av djur i samband med jakt eller fiske ska inte betraktas som sådan avlivning av djur i underhållningssyfte som förbjuds i bestämmelsen. Sålunda ska till exempel fisketävlingar vara tillåtna även i fortsättningen. Likaså ska jakthundsprov och dressyr av jakthundar fortfarande vara tillåten verksamhet.
I 6 mom. ingår ett bemyndigande enligt vilket närmare bestämmelser om de avlivningsmetoder och avlivningstekniker som används vid avlivning av djur får utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet föreskrivs om bland annat avlivningsmetoder för sällskaps- och hobbydjur. Dessutom innehåller paragrafen ett bemyndigande enligt vilket närmare bestämmelser om vilken kompetens som krävs av personer som avlivar djur vid behov får utfärdas genom förordning av statsrådet. I fråga om jakt och fiske iakttas dock vad som föreskrivs särskilt.
65 §.Slakt av djur. I paragrafen föreskrivs om de centrala principerna vid avlivning av djur som är avsedda som människoföda. Sådana djur är produktionsdjur. Avlivningen är då slakt av djur. Termen motsvarar den terminologi som tillämpas i avlivningsförordningen. Den föreslagna paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om slakt. Paragrafen gäller inte vilda djur.
I 1 mom. förbjuds att blodavtappningen påbörjas innan djuret har bedövats eller avlivats på behörigt sätt med en metod som lämpar sig för bedövning eller avlivning av det djuret. I 33 b § i den nuvarande lagen tillåts en särskild slaktmetod som används på religiösa grunder där blodavtappningen inleds samtidigt som djuret bedövas. I fortsättningen ska det djur som slaktas alltid bedövas före blodavtappningen. Dagens vetenskapliga forskningsrön stödjer klart bedövning före blodavtappningen, för att man på bästa möjliga sätt ska kunna undvika att djuret upplever smärta och lidande i samband med slakten. På motsvarande sätt är det förbjudet för djurägaren att i enlighet med 33 § i djurskyddslagen slakta fjäderfän genom att halsen snabbt skärs av med ett vasst instrument. Dessutom får djuret inte utsättas för några andra åtgärder i anslutning till slakten förrän det har dött. En bestämmelse med motsvarande innehåll ingår i 33 § i djurskyddslagen. Genom det föreslagna bedövningskravet begränsas inte användningen av bedövningsmetoder jämfört med nuläget: således ska det också vara tillåtet att använda så kallad reversibel bedövning, såsom elbedövning, för till exempel får och svin.
I 2 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om slakt av djur genom förordning av statsrådet. Bemyndigandet baserar sig på artikel 26.2 a i avlivningsförordningen, enligt vilken medlemsstaterna får anta nationella bestämmelser som är striktare än avlivningsförordningen i fråga om avlivning av djur och därmed sammanhängande verksamhet som sker utanför ett slakteri. En motsvarande bestämmelse ingår i 33 § i djurskyddslagen.
66 §.Tillämpning av avlivningsförordningen på avlivning och slakt av djur. I 1 mom. ingår en hänvisning till artikel 1 i avlivningsförordningen, där det bestäms om förordningens tillämpningsområde. Paragrafens innehåll motsvarar 33 a § i djurskyddslagen.
När det gäller fiskar tillämpas endast kraven i artikel 3.1 i avlivningsförordningen. Enligt den ska djur förskonas från all smärta, plåga eller lidande som kan undvikas vid tidpunkten för avlivning och därmed sammanhängande verksamhet. Enligt artikel 26.2 b i avlivningsförordningen får medlemsstaternas anta nationella bestämmelser som syftar till att säkerställa ett mer omfattande skydd av djur än avlivningsförordningen vid slakt och därmed sammanhängande verksamhet när det gäller hägnat vilt, inbegripet renar. Enligt bemyndigandet i förslaget till 2 mom. får bestämmelser som kompletterar avlivningsförordningen utfärdas genom förordning av statsrådet då det gäller avlivning av djur som sker annorstädes än på ett slakteri. Genom förordningen kan ges till exempel sådana omräkningstal för nötkreatursenheter som avses i artikel 17.6 i avlivningsförordningen, och som inte regleras för dessa djurarter i avlivningsförordningen.
67 §.Anmälan om verksamhet som gäller avlivning av djur. I paragrafen föreskrivs om anmälningar om avlivning av djur. Paragrafens innehåll motsvarar 33 § i djurskyddslagen med undantag för den behöriga myndigheten.
I 1 mom. föreskrivs om skyldighet för verksamhetsutövare som bedriver verksamhet som omfattar avlivning av djur att göra anmälan om verksamheten till regionförvaltningsverket i tillräckligt god tid innan verksamheten inleds. Skyldigheten gäller också djurägare och djurhållare som regelbundet avlivar stora mängder djur på en gång. Anmälan ska också göras om verksamheten avslutas eller förändras väsentligt. Anmälningsskyldigheten gäller inte sedvanligt avlivande av djur som är sjuka eller i dåligt skick, som görs vid behov på djurhållningsplatsen. Anmälan ska göras till det regionförvaltningsverk inom vars verksamhetsområde verksamheten i huvudsak bedrivs. Bestämmelsen utfärdas med stöd av artikel 26.2 a i avlivningsförordningen, som gör det möjligt att anta nationella bestämmelser som är strängare än avlivningsförordningen i fråga om avlivning av djur som sker utanför ett slakteri. Förpliktelsen gäller emellertid avlivning av även andra djur än de som hör till avlivningsförordningens tillämpningsområde.
I 2 mom. föreskrivs om pälsbranschens anmälningsskyldighet enligt artikel 7.3 i avlivningsförordningen. Anmälan om avlivning av djur ska göras till regionförvaltningsverket på förhand innan avlivningarna inleds.
Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om anmälningarna utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning kan det till exempel föreskrivas hur länge på förhand innan avlivningen inleds som anmälan ska göras och vad anmälan ska innehålla.
68 §.Avlivning av djurbesättningar. I paragrafen föreskrivs om åtgärder och olika myndigheters uppgifter i anslutning till besättningsavlivningar. Paragrafens innehåll motsvarar 33 d § i djurskyddslagen. I 1 mom. i den föreslagna paragrafen hänvisas till artikel 18 i avlivningsförordningen i fråga om de särskilda krav som gäller besättningsavlivning av sådana djur som hör till förordningens tillämpningsområde.
I 2—4 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs om olika myndigheters uppgifter enligt avlivningsförordningen i samband med besättningsavlivning av djur.
I 5 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Genom förordning av statsrådet kan vid behov de olika myndigheternas uppgifter enligt 2 mom. klarläggas. Genom förordning får också föreskrivs om de förfarande som ska iakttas vid besättningsavlivning av djur.
69 §.Nödavlivning av djur. I paragrafen föreskrivs om möjlighet att avvika från de avlivningsmetoder som avses i 64 § när ett djur måste avlivas i en nödsituation. Avlivningen av ett djur ska dock alltid utföras så att djuret inte orsakas onödigt lidande trots att det handlar om en exceptionell situation. Bestämmelser om avlivning av produktionsdjur finns också i artikel 19 i avlivningsförordningen. Paragrafens innehåll motsvarar 33 e § i djurskyddslagen.
70 §.Anordnare av utbildning enligt avlivningsförordningen. I paragrafen föreskrivs om anordnare av sådan utbildning som förutsätts i avlivningsförordningen, vilka kan meddela utbildning som förutsätts för sådan kompetens som avses i avlivningsförordningen. Paragrafens innehåll motsvarar 33 f § i djurskyddslagen.
10 kap. Myndigheter och deras uppgifter
71 §.Livsmedelsverket. Bestämmelser om Livsmedelssäkerhetsverkets uppgifter ingår i 34 a § i djurskyddslagen. Det föreslås vissa preciseringar och ändringar i uppgifterna. Bestämmelser om Livsmedelsverkets allmänna uppgifter finns i lagen om Livsmedelsverket (371/2018).
I egenskap av centralförvaltningsmyndighet ska Livsmedelsverket enligt 1 mom. planera, styra och utveckla tillsynen över djurs välfärd samt övervaka att bestämmelserna om djurvälfärd följs. Dessutom ska verket utföra de övriga uppgifter som anvisats det i lagen och dels anges i paragrafens 2—4 mom., dels i andra bestämmelser i lagen.
2 mom. 1 punkten gäller komplettering av kontrollförordningen med behörig myndighet på det sätt som förutsätts i artikel 4.2 b. Livsmedelsverket utses till myndighet enligt den nämnda artikeln, som ska ha ansvar för att samordna samarbetet och kontakterna med kommissionen och övriga medlemsstater avseende offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i anslutning till djurvälfärd.
Enligt artikel 103 i kontrollförordningen ska varje medlemsstat utse ett eller flera förbindelseorgan som ska fungera som kontaktpunkter och ha ansvaret för att underlätta utväxling av meddelanden mellan behöriga myndigheter i enlighet med artiklarna 104–107. I 2 mom. 2 punkten intas ett omnämnande av att det hör till Livsmedelsverkets uppgifter att vara förbindelseorgan.
Enligt 2 mom. 3 punkten ska Livsmedelsverket på nuvarande sätt övervaka att bestämmelserna följs på gränskontrollstationer och utförselställen.
Enligt 2 mom. 4 punkten ska Livsmedelsverket vara den myndighet som på nuvarande sätt enligt artikel 13.3 i avlivningsförordningen ska bedöma vägledningarna för god praxis och den myndighet som enligt artikel 13.4 i den förordningen får utarbeta och offentliggöra egna vägledningar för god praxis.
Enligt 34 a § 2 mom. i djurskyddslagen är Livsmedelsverket den myndighet som enligt artikel 22.1 e i avlivningsförordningen får kräva ändringar i bruksanvisningarna för fixerings- eller bedövningsutrustning. Artikel 22 i avlivningsförordningen har upphävts genom kontrollförordningen. För att behålla rättsläget oförändrat hänvisas i bestämmelsen till artikel 138 i kontrollförordningen i fråga om åtgärder som gäller bruksanvisningarna för fixerings- eller bedövningsutrustning. Livsmedelsverket är sålunda i enlighet med 2 mom. 5 punkten på nuvarande sätt behörig myndighet i frågor som gäller dem.
Enligt 2 mom. 6 punkten ska verket på nuvarande sätt genom stickprov utse gårdar för den regelbundna tillsyn som förutsätts av Europeiska unionens rättsakter om djurvälfärd. Enligt 2 mom. 7 punken ska verket på nuvarande sätt svara för statistik och rapportering i anslutning till tillsynen över djurs välfärd.
I 2 mom. 8 punkten föreskrivs om erkännande av yrkeskvalifikationer som förvärvats utomlands i de fall där rätten att utföra i 15 § avsedda åtgärder på djur eller vara verksam som i 30 § avsedd djurhållare eller djurskötare är begränsad till utövare av ett reglerat yrke som omfattas av lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1384/2015).
I 29 § i djurskyddslagen föreskrivs om behörighet för artificiell reproduktion av djur. Utifrån dessa krav betraktas seminörsyrket som ett reglerat yrke. I 30 § föreskrivs om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats utomlands och som gäller artificiell reproduktion av djur. I 5 a § föreskrivs om djurskötares behörighet. I fortsättningen ska det föreskrivas genom förordning av statsrådet även om närmare kompetenskrav som gäller artificiell reproduktion av djur. Genom förordning av statsrådet kan också utfärdas närmare bestämmelser om djurskötares kompetens. Bestämmelser om den behöriga myndighet som ansvarar för erkännande av yrkeskvalifikationer som förvärvats utomlands behöver fortfarande ingå i lagen.
Enligt 16 § 3 mom. i den föreslagna lagen får närmare bestämmelser om krav på utbildning och kompetens för även andra personer som utför ingrepp på djur utfärdas genom förordning av statsrådet, så det är skäl att föreskriva om den myndighet som ansvarar för erkännande av yrkeskvalifikationerna även i fråga om dem. När det föreskrivs om erkännande av yrkeskvalifikationer har strävan varit att säkerställa att som myndighet med ansvar för erkännandet anges i speciallagstiftningen om ett visst yrke den myndighet inom förvaltningsområdet med ansvar för regleringen om yrket som har tillräckligt sakkunskap om innehållet i yrkesutövningen. Därför har det redan för närvarande föreskrivits att det är Livsmedelsverkets uppgift att erkänna yrkeskvalifikationer som förvärvats utomlands när det gäller artificiell reproduktion. I förslaget utvidgas uppgiften så att verket också ansvarar för erkännande av yrkeskvalifikationerna hos dem som utför eventuella andra ingrepp. 2 mom. 8 punkten gäller också förfarandet för erkännande av yrkeskvalifikationer som djurhållare eller andra djurskötare förvärvat utomlands. I 26 b § i djurskyddslagen föreskrivs om behörighet för den som håller broilrar och om Livsmedelsverkets befogenheter att besluta om erkännande av yrkeskvalifikationer som den som håller broilrar har förvärvat utomlands. Enligt förslaget ska det i fortsättningen utfärdas närmare bestämmelser även om kompetenskrav enligt 26 b § för dem som håller broilrar genom förordning av statsrådet. Livsmedelsverkets behörighet utvidgas i den föreslagna bestämmelsen till att omfatta erkännande av yrkeskvalifikationerna hos även andra djurhållare och djurskötare som förvärvat sin kompetens utomlands. Detta behövs med tanke på att det i framtiden kan föreskrivas om även andra krav på dessa personers kompetens.
I 3 mom. föreskrivs det om tillsynen över djurvälfärden i de slakterier, inrättningar för vilthantering och anläggningar i anslutning till dem som avses i livsmedelslagen. På dessa ställen sköts livsmedelstillsynen av Livsmedelsverket med stöd av 24 § 2 mom. 2 punkten i livsmedelslagen. Med stöd av 67 § 3 mom. i lagen om djursjukdomar ankommer det också på Livsmedelsverket att bekämpa djursjukdomar. I 37 § 1 mom. i den gällande djurskyddslagen föreskrivs det däremot att djurskyddstillsynen i de slakterier och renslakterier som godkänts med stöd av livsmedelslagen ankommer på besiktningsveterinärerna och köttinspektörerna. De är anställda hos Livsmedelsverket. Det är motiverat att föreskriva att uppgiften ankommer direkt på Livsmedelsverket på samma sätt som i livsmedelslagen och lagen om djursjukdomar. Det föreslås även andra preciseringar i bestämmelsen. Livsmedelsverket ska inte svara för tillsynen över djurvälfärden i slakterier och inrättningar, där tillsynen enligt livsmedelslagen på det sätt som avses i 27 § 5 mom. i livsmedelslagen har överförts på kommunen. I 72 § 3 mom. föreskrivs om tillsynen över renslakterier.
I momentet föreslås att dessutom inom området för de slakterier och inrättningar som Livsmedelsverket och kommunen övervakar ska Livsmedelsverket och kommunen utöver regionförvaltningsverket vara den myndighet som utfärdar tillfälliga kompetensbevis enligt artikel 21.5 i avlivningsförordningen. I 37 § 2 mom. i den gällande djurskyddslagen åläggs uppgiften besiktningsveterinären. Eftersom det föreslås att tillsynsuppgiften överförs från besiktningsveterinären till Livsmedelsverket, är det också motiverat att överföra befogenheten att utfärda tillfälliga kompetensbevis till Livsmedelsverket. För de slakterier och inrättningar vilkas övervakningen enligt livsmedelslagen har överförts på kommunen ska kommunen vara den myndighet som utfärdar tillfälliga kompetensbevis.
Dessutom föreslås det att paragrafen utökas med ett omnämnande av att Livsmedelsverket svarar för de uppgifter som ålagts den behöriga myndigheten i Europeiska unionens lagstiftning om djurvälfärd, om inte en uppgift genom lag har överförts på en annan myndighet. Bestämmelsen behövs därför att den behöriga myndigheten ska kunna påvisas i alla situationer som dyker upp. En bestämmelse om saken ingår i paragrafens 4 mom.
72 §.Regionförvaltningsverket. I paragrafen föreskrivs om regionförvaltningsverkets uppgifter, som för närvarande regleras i 35 § i djurskyddslagen. Dessutom föreslås det vissa preciseringar i dessa uppgifter.
Enligt 1 mom. ska det vara regionförvaltningsverkets uppgift att planera, utveckla och styra ordnandet av tillsynen över djurvälfärden samt att utöva tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna om djurvälfärd inom sitt verksamhetsområde. Dessutom ska regionförvaltningsverket utföra de övriga uppgifter som anvisats det i lagen och dels anges i paragrafens 2 och 3 mom., dels i andra bestämmelser i lagen.
Enligt 2 mom. 1 punkten ska regionförvaltningsverket vara den myndighet som utfärdar kompetensbevis enligt artikel 21.1 b i avlivningsförordningen och en av de myndigheter som får utfärda tillfälliga kompetensbevis enligt artikel 21.5 i avlivningsförordningen. Motsvarande reglering ingår i 35 § 2 mom. i djurskyddslagen. Enligt 2 mom. 2 punkten ska regionförvaltningsverket också vara behörig myndighet enligt artikel 138 i kontrollförordningen i fråga om återkallande av kompetensbevis enligt avlivningsförordningen. Med tillämpning av nämnda artikel kan regionförvaltningsverket för viss tid eller helt och hållet återkalla kompetensbevis enligt avlivningsförordningen. Motsvarande reglering ingår i 35 § 3 mom. i djurskyddslagen, enligt vilket regionförvaltningsverket är den myndighet som enligt artikel 22.1 c i avlivningsförordningen tillfälligt eller slutgiltigt får återkalla ett sådant kompetensbevis som avses i avlivningsförordningen. Eftersom artikel 22 i avlivningsförordningen har upphävts genom kontrollförordningen, intas i bestämmelsen i fråga om avlivningsförordningens kompetensbevis en hänvisning till artikel 138 i förordningen för att behålla det nuvarande rättsläget.
Enligt 2 mom. 3 punkten ska regionförvaltningsverket på nuvarande sätt se till att det ordnas sådan regelbunden tillsyn på grund av stickprov som författningarna om djurvälfärd förutsätter.
2 mom. 4 punkten gäller handhavandet av exempelvis så kallade kritiska djurskyddsuppgifter. Enligt bestämmelsen kan den lokala djurskyddsmyndigheten begära att handhavandet av ett sådant fall ska överföras på regionförvaltningsverket. Kritiska djurskyddsuppgifter är sådana djurskyddsfall där den lokala myndigheten inte lyckas rätta till situationen så att den börjar överensstämmelse med bestämmelserna om djurvälfärd med sina egna förvaltningsåtgärder, utan missförhållanden konstateras upprepade gånger och de är allvarliga och omfattande och kräver ofta tvångsåtgärder. Ett djurskyddsfall kan också överföras på regionförvaltningsverket, om helhetsbilden är komplicerad och utdragen. I vissa fall kan ett ärende behöva överföras eftersom de lokala myndigheterna är jäviga att sköta en enskild tillsynsuppgift. Innan ett ärende överförs på regionförvaltningsverket ska länsveterinären och den lokala djurskyddsmyndigheten bedöma behovet av överföring i varje enskilt fall.
Alternativen till överföring är regionförvaltningsverkets rådgivning angående hur fallet ska skötas eller att den lokala myndighetens föreläggande förenas med vite. Begäran om överföring kan vara muntlig eller skriftlig. Efter att man avtalat muntligt om saken ska överföringen verifieras skriftligt per brev eller e-post där regionförvaltningsverket kvittar att det övertagit uppgiften. En del av åtgärderna kan också vara sådana att länsveterinären är närvarande vid inspektionen men kommunalveterinären fortsätter att sköta fallet, om det anses mer ändamålsenligt på grund av inspektionen.
Den lokala myndigheten kan inte överföra skötseln av ett fall på regionförvaltningsverket direkt efter att ha fått anmälan om eventuella missförhållanden, utan för en överföring krävs att myndigheten först har vidtagit egna åtgärder för att utreda eller sköta ärendet. Överföring av ett fall innebär att länsveterinären vidtar behövliga administrativa åtgärder i ärendet och utarbetar inspektionsberättelser och förvaltningsbeslut. Situationen sköts och inspektioner utförs dock tillsammans med den myndighet som begärt överföring, och som i egenskap av lokal myndighet kan sköta gemensamt överenskomna saker, till exempel verkställa brådskande åtgärder eller utföra förnyade inspektioner. Varje djurskyddsfall granskas självständigt när man funderar på om det är ett fall som kräver överföring. Även en djurägarens olika djurskyddsfall behandlas separat, om det inte är ändamålsenligt att slå samman dem under samma förfarande.
Förutom kritiska djurskyddsuppgifter sköter regionförvaltningsverken bland annat den regelbundna tillsynen över djurparker, permanenta och ambulerande djurutställningar samt cirkusar.
I 3 mom. föreskrivs att i de renslakterier och i anläggningar i anslutning till dem som avses i livsmedelslagen utför Regionförvaltningsverket i Lappland uppgifter i anslutning till tillsynen över djurvälfärden i hela landet.
73 §. Tullen. I paragrafen föreskrivs det om Tullen som tillsynsmyndighet. Det är fråga om en ny bestämmelse. Enligt paragrafen övervakar Tullen vid sidan av Livsmedelsverket, regionförvaltningsverket och kommunalveterinären att bestämmelserna om djurvälfärd följs vid EU:s inre gränser eller när djur transporteras till tredjeländer. Tullen utför tillsyn vid sidan av andra tillsynsmyndigheter, så bestämmelsen undanröjer inte andra tillsynsmyndigheters roll vid tillsynen över djurvälfärden på den inre marknaden. Bland annat ansträngningarna för att bekämpa olaglig handel med sällskapsdjur och så kallade valpfabriker förutsätter att handledningen och tillsynen effektiviseras. Paragrafen förtydligar också nuläget, där det har förekommit oklarhet om Tullens behörighet när det gäller tillsynsuppgiften. Livsmedelsverket ska i varje fall ordna tillräcklig utbildning för Tullen i frågor som anknyter till tillsynen. Det föreskrivs på motsvarande sätt om Tullens uppgifter i 70 § i lagens om djursjukdomar och i 27 § i lagen om transport av djur.
74 §. Kommunalveterinären och den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen.Enligt paragrafen utövar kommunalveterinären och den tjänsteinnehavare som utöver tillsyn över hälsoskyddet i kommunen på nuvarande sätt tillsyn över att bestämmelserna om djurvälfärd följs på kommunens område.
75 §.Polisen. Lokala myndigheter enligt 36 § i djurskyddslagen är kommunalveterinären och den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen samt polisen. Enligt förslaget föreskrivs det om polisens uppgifter i en särskild paragraf. Polisens uppgifter eller ställning som tillsynsmyndighet förändras inte jämfört med nuläget. Polisens behörighet är begränsad till dess distrikt.
11 kap. Tillsyn
75 §.Allmänna tillsynsprinciper. Paragrafen om allmänna tillsynsprinciper är ny. Bestämmelsen berör alla tillsynsmyndigheter. Enligt 1 mom. ska tillsynen ordnas så att den är högklassig och effektiv. Omsorgsfullt och välorganiserad tillsyn är högklassig. Effektiv tillsyn har bland annat att göra med att man ingriper omedelbart i underlåtenhet att iaktta lagstiftningen och med tillräckliga metoder med avseende på proportionalitetsprincipen. Proportionalitetsprincipen förutsätter enligt 6 § i förvaltningslagen att myndigheternas åtgärder står i rätt proportion till sitt syfte. Effektiv tillsyn förutsätter också att man uppmärksammar att tillsynen ska vara riskbaserad. Riskbaserad tillsyn innebär att tillsynen inriktas utifrån den risk som verksamheten medför för djurens välfärd. Uppmärksamhet ska ägnas till exempel verksamhetens omfattning och karaktär. Det ska också vara av betydelse huruvida verksamheten har inspekterats tidigare. Om verksamheten har inspekterats tidigare är det viktigt hur lång tid som har förflutit sedan den tidigare inspektionen och vad den tidigare inspektionen har gett för resultat. Bestämmelser om Livsmedelsverkets och regionförvaltningsverkets tillsynsplan ingår i 77 §.
Tillsynsmyndigheterna har också en skyldighet att försöka främja djurvälfärden genom råd. I 40 § i djurskyddslagen föreskrivs om råd. Enligt paragrafen ska den som verkställer en inspektion genom råd till djurets ägare eller innehavare sträva efter att främja djurets välbefinnande och verka för att lindriga missförhållanden i djurskyddshänseende som uppdagats vid inspektionen avhjälps. Besiktningsveterinären ska ge råd på slakteri- eller slaktplatsområdet till den som bär ansvaret för att missförhållandena uppkommit. Bestämmelser om myndigheternas skyldighet att ge råd ingår dessutom i 8 § i förvaltningslagen. Myndigheterna ska inom ramen för sin behörighet och enligt behov ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Rådgivningen är avgiftsfri. När råd ges ska uppmärksamhet fästas vid att myndigheten inte gör sig till ombud eller biträde för den som ges råd.
Även om det föreskrivs om rådgivning i förvaltningslagen, är det motiverat att föreskriva särskilt om rådgivning i den föreslagna lagen. Ett syfte med lagen är enligt 1 §, utöver att på bästa möjliga sätt skydda djur mot men för deras välfärd, även att främja djurvälfärden. Dessutom syftar lagen till att öka respekten för djur och främja god behandling av djur. Djurs välfärd kan påverkas på många olika sätt. Den som äger eller håller djur är skyldig att se till att han eller hon har tillräckliga kunskaper och färdigheter att hålla, sköta och hantera djur i enlighet med den föreslagna lagen och vid behov ta reda på hur detta går till. Det är dock skäl att betona tillsynsmyndighetens roll när det gäller att främja djurvälfärden, så att det föreskrivs om skyldighet för myndigheten att genom råd försöka främja djurs välfärd. Rådgivningen kan ske förutom på initiativ av den som äger eller håller djuret, när han eller hon frågar om råd, även på myndighetens initiativ. Syftet med rådgivningsskyldigheten är framför allt att försöka förebygga eventuella djurskyddsproblem och främja djurs välfärd i en situation där lagstiftningen ännu inte har överträtts men man kan bedöma att djurens välfärd äventyras i framtiden, om situationen inte förändras. Rådgivningen kan innebära förutom att lagstiftningens krav klargörs för den som äger eller håller djuret också till exempel att man förklarar god djurhållningspraxis eller berättar var sådan information finns att tillgå. Man kan ge information om till exempel utfodring och annan skötsel av djuret eller motion eller utnyttjande och dressyr av djuret. I rådgivningen ingår inte att fungera som ombud för djurhållaren. När råd ges ska man alltid tillräckligt klart ange att det är fråga om icke-bindande råd för att främja djurs välfärd.
Med avvikelse från 40 § i djurskyddslagen föreskrivs det inte att råd ska ges för att avhjälpa lindriga missförhållanden i djurskyddshänseende. För dessa situationer föreskrivs i 12 kap. i den föreslagna lagen om uppmaningar och administrativa tvångsmedel.
I 2 mom. föreslås en hänvisning enligt vilken bestämmelser om hur tillsynen över djurvälfärden ska ordnas dessutom ingår i kontrollförordningen. Bestämmelser om allmänna tillsynsprinciper ingår till exempel i artikel 9 i kontrollförordningen (allmänna bestämmelser om offentlig kontroll). Kontrollförordningen gäller endast tillsyn över animalieproduktionsdjurs välfärd. Dessutom bör man lägga märke till att rättsprinciperna inom förvaltningen, som ingår i 6 § i förvaltningslagen, är tillämpliga även på tillsynen över djurs välfärd. I inspektionsverksamheten är framför allt ändamålsbundenhetsprincipen samt proportionalitetsprincipen av särskild betydelse.
77 §.Kontrollplaner. Det är fråga om en ny paragraf i lagen om djurvälfärd. I 8—10 § i veterinärvårdslagen har det föreskrivits om skyldighet för myndigheterna att planera bland annat tillsynen över djurs välbefinnande. Bestämmelser om kontrollplaner finns också i kontrollförordningen. I artikel 109 i kontrollförordningen föreskrivs det att behöriga myndigheter ska utföra kontroll utifrån en flerårig nationell kontrollplan. Strävan med kontrollplanen är att främja planmässigheten hos de offentliga kontrollerna och bland annat öppenheten gentemot bland annat aktörerna. Kontrollplanen ska beredas och genomföras på ett samordnat sätt. Bestämmelser om kontrollplanens innehåll finns i artikel 110 i kontrollförordningen, enligt vilken kontrollplanen ska omfatta offentlig kontroll inom alla de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och kontrollen ska planeras i enlighet med bland annat de allmänna bestämmelserna om offentlig kontroll i artikel 9 i förordningen. Enligt den sistnämnda artikeln ska till exempel riskbaserad kontroll utföras regelbundet och med lämplig frekvens. Kontrollplanen ska innehålla allmän information om hur systemen för offentlig kontroll är uppbyggda och organiserade i den berörda medlemsstaten samt den detaljerade information om kontrollplanens innehåll som uppräknas i artikel 110 i kontrollförordningen. Kontrollplanen ska enligt artikel 111 tillhandahållas allmänheten och uppdateras. Varje medlemsstat ska till kommissionen överlämna en rapport enligt artikel 113 om resultaten av de offentliga kontroller som utförts enligt kontrollplanen.
Enligt 1 mom. ska Livsmedelsverket utarbeta en riksomfattande kontrollplan. I 2 mom. föreskrivs det om regionförvaltningsverkets skyldighet att utarbeta en kontrollplan över den kontroll som det ansvarar för med beaktande av de behov som följer av Livsmedelsverkets riksomfattande plan. Med hjälp av den riksomfattande planen kan Livsmedelsverket styra andra behöriga myndigheter att agera i enlighet med den principer och mål samt tyngdpunkter som angetts för kontrollverksamheten. I den riksomfattande planen kan anges till exempel antalet inspektioner enligt typ av inspektion samt område. Härigenom säkerställs att kontrollförordningens krav uppfylls på riksnivå och att aktörerna behandlas lika inom olika områden. Med hjälp av regionförvaltningsverkets årliga kontrollplan kan man bland annat bestämma närmare om tidpunkterna för inspektioner enligt den regionala situationen och säkerställa behövliga arrangemang för kontrollen. Målet är att de behöriga myndigheterna i enlighet med artikel 9.6 i kontrollförordningen ska utföra kontrollen på samma sätt med beaktande av behovet av att anpassa kontrollen till den specifika situationen.
78 §.Inspektion och provtagning. I paragrafens 1 mom. föreskrivs på samma sätt som i 39 § 1 mom. i djurskyddslagen om inspektioner på grund av misstanke. Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att utföra inspektion, om det finns anledning att misstänka att ett djur hålls eller behandlas i strid med bestämmelserna om djurvälfärd. För tydlighetens skull föreslås att hållande av djur fogas till bestämmelsen. Djurhållning innefattar skötsel av djur. Däremot är det inte nödvändigt att föreskriva om användning av djur eftersom behandling av djur omfattar även sådana situationer. I 5 § i den föreslagna lagen definieras också vad som avses med tillsynsmyndigheter och bestämmelser om djurvälfärd. I 1 mom. intas också en hänvisning till artikel 9—15 i kontrollförordningen. Den offentliga kontroll som avses i kontrollförordningen förutsätter inte misstanke om överträdelse av bestämmelserna om djurvälfärd.
I 2 mom. föreskrivs om inspektion utan misstanke. Bestämmelsens innehåll motsvarar i stor utsträckning 39 § 2 mom. i djurskyddslagen. Anmälnings- och tillståndspliktig verksamhet ska fortfarande kunna inspekteras även utan misstanke. Sådan verksamhet kan på grund av verksamhetens ekonomiska karaktär eller av någon annan orsak vara förenad med större risk än normalt för men för djurens välfärd. Inspektionsrätten utan misstanke har dock större omfattning än den anmälnings- och tillståndspliktiga verksamheten enligt djurskyddslagen. Inspektionsrätten gäller också djurtävlingar samt föreställningar och förevisningar där djur är med.
Också i den föreslagna lagen bestäms att djurtävlingar och djurutställningar kan inspekteras även utan misstanke. Inspektion utan misstanke kan dessutom fortfarande utföras i alla utrymmen för djur på slakteriers och renslakteriers områden. I dessa situationer tillkommer inspektionsbefogenheten Livsmedelsverket eller regionförvaltningsverket.
2 mom. 13 punkten i paragrafen är ny. För tydlighetens skull föreslås att inspektion ska få utföras utan misstanke även när verksamhetsutövaren begär inspektion. Exempelvis enligt punkt 1 i bilaga V till broilerdirektivet är ett villkor för att djurtätheten ska få höjas så att den överstiger 39 kilogram levande vikt per kvadratmeter att det vid inspektionerna av djurens välfärd i broileruppfödningsstallet under de senaste två åren inte har uppdagats någon sådan verksamhet som strider mot bestämmelserna. Om ingen inspektion har gjorts i broileruppfödningsstallet under de senaste två åren, ska minst en inspektion göras innan djurtätheten får höjas. En sådan inspektion utförs alltså på verksamhetsutövarens initiativ. I artikel 9 i kontrollförordningen föreskrivs också om förfarandena när en offentlig kontroll görs på begäran.
En ny bestämmelse som föreslås i 2 mom. 14 punkten är att tillsynsmyndigheten ska ha rätt att utföra inspektion för att övervaka att djurhållningsförbud som meddelats med stöd av 17 kap. 23 § i strafflagen iakttas. Efterlevnaden av djurhållningsförbud övervakas i dag i samband med den normala djurskyddstillsynen. Ibland har det dock rått oklarhet beträffande tillsynen över förbudet. Om en persons djurhållning inspekteras med stöd av 39 § 1 mom. i den gällande djurskyddslagen på grund av misstanke eller med stöd av 39 § 2 mom. utan misstanke eller med stöd av 48 § på grund av Livsmedelsverkets eller regionförvaltningsverkets förordnande, ska djurskyddsmyndigheten alltid kontrollera i det register som förs med stöd av lagen om registret över djurhållningsförbud (21/2011) att personen i fråga inte berörs av ett gällande djurhållningsförbud. Det är dock oklart huruvida myndigheten har rätt att utföra inspektion enbart på grund av en misstanke om överträdelse av djurhållningsförbud, om det inte samtidigt finns anledning att misstänka att ett djur sköts, behandlas eller används i strid med bestämmelser eller föreskrifter. Det är skäl att klarlägga bestämmelsen i detta avseende. Dessutom är det skäl att föreskriva om rätt för tillsynsmyndigheten att övervaka att djurhållningsförbud iakttas även utan misstanke. Inspektioner som utförs både på grund av misstanke och utan misstanke kan motiveras med tanke på djurs välfärd och även med tanke på det straffrättsliga systemets trovärdighet. Det föreslås att överträdelse av djurhållningsförbud fortfarande ska vara en straffbar djurskyddsförseelse.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om inspektion på förordnande av Livsmedelsverket. Livsmedelsverket kan meddela landskapet ett sådant förordnande, och det är regionförvaltningsverket som ombesörjer de egentliga inspektionerna. Paragrafen motsvarar delvis 48 § 1 mom. i djurskyddslagen, men i stället för utredningar och undersökningar föreslås bestämmelser om inspektioner. I dylik verksamhet är det de facto fråga om inspektioner. För tydlighetens skull är det motiverat att föreskriva om inspektioner som görs på olika grunder i en och samma paragraf. Av denna orsak föreslås att bestämmelsen om inspektioner som baserar sig på Livsmedelsverkets förordnande överförs till paragrafen om inspektioner som baserar sig på misstanke och inspektioner som utförs även utan misstanke. Med stöd av den gällande lagen får det förordnas att utredningar och undersökningar ska utföras i sådana djurhållningsenheter där djur hålls för idkande av näring samt i slakterier och renslakterier. Det föreslås att bestämmelsen stryks, och i den föreslagna paragrafen begränsas inte vilken slags verksamhet som kan inspekteras med stöd av förordnandet. Ändringen är nödvändig därför att det regionalt eller nationellt kan finnas behov av att inspektera även andra djur än sådana som hålls i näringssyfte. Det kommer hela tiden nya djurarter och djurhållningsformer. Myndigheterna kan ha behov av att inspektera om till exempel en sådan djurart som i allmänhet hålls som produktionsdjur hålls i enlighet med bestämmelserna då djuret hålls som sällskaps- och hobbydjur och eventuellt under andra förhållanden än normalt. Detsamma gäller inspektioner av förhållandena för hobbyhundar som hålls utomhus. Regionförvaltningsverket kan besluta om motsvarande inspektioner inom sin egen tillsyn, även utan Livsmedelsverkets förordnande, eller förordna tjänsteveterinärerna att utföra inspektioner.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om rättigheterna för den som utför en inspektion. Paragrafen motsvarar delvis 39 § 3 mom. och 48 § 2 mom. i djurskyddslagen. Bestämmelserna om rättigheterna för den som utför en inspektion enligt 39 § i djurskyddslagen och den som utför en utredning eller undersökning enligt lagens 48 § överensstämmer inte till alla delar. I propositionen föreslås att rättigheterna för den som utför en inspektion ska gälla inspektioner som utförs på grund av såväl misstanke som utan misstanke samt inspektioner som avses i 3 mom. I paragrafen föreskrivs om rätt för den som utför en inspektion att få tillträde till de utrymmen som utförandet av inspektionen förutsätter, och om rätt att avgiftsfritt ta de prov som behövs för tillsynen samt spela in ljud och bild. Den som utför inspektion ska ha rätt att inspektera djuret, djurhållningsplatsen och andra utrymmen i anslutning till djurhållningen, föda, dryck, utrustning och redskap för djuret samt information och handlingar som gäller djurhållningen liksom övriga omständigheter av betydelse för tillsynen. Rätten att spela in ljud och bild är ny. Djurskyddslagens och förvaltningslagens bestämmelser om inspektioner har även för närvarande ansetts omfatta rätt att fotografera. För tydlighetens skull föreskrivs det uttryckligen om saken. En motsvarande bestämmelse finns bland annat i 41 § i livsmedelslagen.
I 5 mom. föreskrivs om förutsättningarna för inspektion i utrymmen som används för boende av permanent natur. Bostaden eller någon annan motsvarande lokal som används för boende av permanent natur omfattas av hemfriden, som skyddas i grundlagen. Trots språkliga skillnader motsvarar bestämmelsen i stor utsträckning 39 § 4 mom. i djurskyddslagen. Det föreslås dock att bestämmelsen preciseras med de materiella förutsättningar som krävs för inspektion. I stället för bestämmelser om områden som omfattas av hemfriden föreslås det i enlighet med nuvarande praxis bestämmelser om utrymmen som används för boende av permanent natur. I nämnda utrymmen får enligt förslaget inspektion och provtagning utföras endast om det är nödvändigt för utredande av de omständigheter som inspektionen gäller samt om det finns anledning av misstänka att bestämmelser om djurvälfärd som gäller behandling eller skötsel av djur eller djurhållningsplatser har överträtts eller överträds på ett sätt som är straffbart enligt lag. Inspektion får utföras endast av en myndighet. Vid inspektionen kan dock en expert eller en assistent som avses i 81 § anlitas för att bistå tillsynsmyndigheten.
79 §.Kameraövervakning i slakterier. I bestämmelsen föreskrivs om kameraövervakning i slakterier. Det är fråga om en ny bestämmelse. I ett slakteri befinner sig djuren i regel i en för dem obekant omgivning där de hanteras av okända människor och hanteringen är dessutom förenad med olika tvångsåtgärder för djuren, såsom fasthållning och påfösning. Detta utsätter djuren för situationer som klart försämrar deras välfärd på ett annat sätt än i den normala djurhållningsplatsen. Trots att en besiktningsveterinär som är anställd hos Livsmedelsverket, regionförvaltningsverket eller kommunen övervakar att bestämmelserna om djurvälfärd iakttas i slakteriet, är det möjligt att väsentligt effektivisera tillsynen genom att dessutom införa kameraövervakning, med vars hjälp man kan följa utrymmen och åtgärder i slakteriet som är kritiska för djurens välfärd. Besiktningsveterinären är inte hela tiden närvarande när djur hanteras i slakteriet. Exempelvis i de flesta slakterier är numera ingen besiktningsveterinär på plats kvälls- och nattetid, då man vanligtvis för djur till slakteriets ladugård. Å andra sidan är vanligtvis inte heller någon besiktningsveterinär på plats under den egentliga slakten i mindre slakterier. Kameraövervakning vore ett kostnadseffektivt sätt att förbättra tillsynen över djurens välfärd i slakterier jämfört med nuläget, där det finns tydliga luckor i tillsynen.
Enligt 1 mom. får kameror placeras på ställen där djur lossas, hålls, hanteras, flyttas eller bedövas eller där blodavtappningen sker. Bestämmelser om teknisk övervakning finns också i lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004). Den kameraövervakning som föreslås nu och som gäller djurs välfärd sker dock på uppdrag av myndigheterna.
Enligt 2 mom. sörjer de tillsynsmyndigheter som avses i 71 § 3 mom. på sin bekostnad för installering och underhåll av kameror samt följer i egenskap av behörig tillsynsmyndighet med upptagningarna och svarar för att upptagningarna förstörs efter två månader. En kameraupptagning kan bevaras för förundersökning, om tillsynsmyndigheten har framställt begäran om undersökning av ett djurskyddsbrott till polisen inom två månader från inspelningsdagen. Ett slakteri är skyldigt att godkänna att kameror installeras och kameraövervakning, om tillsynsmyndigheten kräver det. Bilder och ljud som spelas in är personuppgifter, om det går att identifiera en enskild person utifrån dem. Om kameraövervakningssystemet registrerar identifierbara bilder eller ljud, är det fråga om automatisk behandling av personuppgifter, på vilken tillämpas dataskyddsförordningen och dataskyddslagen (1050/2018). Den aktör som står bakom den registrerande kameraövervakningen behandlar personuppgifterna med hjälp av kamerasystemet och är en sådan personuppgiftsansvarig som avses i lagstiftningen om behandling av personuppgifter. Behandlingen av personuppgifter berörs av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG, nedan dataskyddsförordningen. Dataskyddsförordningen och det nationella handlingsutrymme som den tillåter behandlas i punkten Skydd för privatlivet och personuppgifter i avsnitt 12 (Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning. För att säkerställa att personalen känner till kameraövervakningen krävs att det informeras effektivt om saken och att skyltar som berättar om saken placeras i närheten av kamerorna.
För tydlighetens skull föreslås i 3 mom. i ett omnämnande av de aktörer för vilka inspelat material får visas eller till vilka det får överlämnas. Den i artikel 17 i avlivningsförordningen avsedda djurskyddsansvarige ska ha rätt få se kameraupptagningar för skötseln av sina uppgifter. Upptagningen ska naturligtvis också få överlämnas till polisen för förundersökning. För att de brister som konstateras i verksamheten ska fås att minska i fortsättningen, ska upptagningar också kunna användas för utbildning av slakteriets personal. Innan en upptagning används för utbildning ska upptagningen behandlas så att det inte går att identifiera de personer som syns där.
80 §.Rätt att få uppgifter. I djurskyddslagen föreskrivs inte om rätt för tillsynsmyndigheten att få uppgifter. Myndighetens rätt att oberoende av sekretessbestämmelserna få uppgifter och handlingar är dock en viktig del av inspektionen, och därför föreslås en bestämmelse om den i lagen. Rätten att få uppgifter begränsas till uppgifter och handlingar som hänför sig till behandlingen eller hållandet av djur och som är nödvändiga för tillsynen av de bestämmelser om djurvälfärd som avses i 5 § 8 punkten. Uppgifterna och handlingarna kan hänföra sig antingen direkt till de djur som tillsynen gäller, till exempel uppgifter om djurets ålder och kön, uppgifter som skötselåtgärder och behandling av djuret eller handlingar om veterinärvård som getts djuret. Å andra sidan kan det också vara nödvändigt för tillsynen att få också sådana uppgifter och handlingar som inte hänför sig direkt till de djur som tillsynen gäller, men som har betydelse för behandlingen eller hållandet av djuren. Sådan information kan vara till exempel djurhållarens plan för hur denna tänker ordna skötseln vintertid av djur som är på bete under sommaren eller en handling genom vilken djurhållaren visar att han eller hon genomgått den utbildning som krävs för att hålla djuren. Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att få uppgifter och handlingar av djurhållaren, djurägaren och andra sådana aktörer som omfattas av skyldigheterna enligt denna lag eller EU-lagstiftningen. Andra aktörer som kan komma i fråga är till exempel den person som avlivar djur. Av slakterier och andra aktörer som sköter egenkontrollen i form av kameraövervakning har tillsynsmyndigheten rätt att få till exempel upptagningar från kameraövervakningen.
Rätten att få uppgifter omfattar information som fås av statliga och kommunala myndigheter, vilket förbättrar informationsutbytet mellan myndigheterna och utvecklar myndighetssamarbetet. Av myndigheterna kan fås information om till exempel åtgärder som byggtillsynen eller miljötillsynen riktat till djurhållningsplatsen, om de påverkar djurhållningen. Om brister i behandlingen eller hållet av djuren upptäcks vid tillsynen av bestämmelserna om djurvälfärd, kan det vid beslut om fortsatta åtgärder vara nödvändigt att bedöma djurhållarens förmåga att ta hand om djuren på det sätt som lagstiftningen förutsätter. Till exempel när det gäller åtgärder som vidtas i fråga om ett djur som lämnats ensam i en bostad kan det vara nödvändigt att få information om huruvida en djurägare som hamnat till exempel på sjukhus, till ett vårdhem eller i fängelse är permanent förhindrad att ta hand om sitt djur. Exempelvis i sådana situationer kan tillsynsmyndigheten också behöva få sådana uppgifter om en enskilds hälsotillstånd som är av betydelse för skötseln eller hållandet av djuret. Det kan också vara nödvändigt att få uppgifter om en enskilds ekonomiska ställning till exempel i en situation där man misstänker att djurhållarens inkomster av någon orsak har upphört och djurhållaren fortfarande har djur att ta hand som orsakar höga kostnader. Då måste tillsynsmyndigheten kunna bedöma djurhållarens förmåga att skaffa djuren den föda och annan skötsel som de behöver. Om det är uppenbart att djurhållaren inte förmår ta hand om sina djur, ska tillsynsmyndigheten vidta åtgärder för att trygga djurens välfärd. Uppgifter i anslutning till behandlingen eller hållandet av djuren som är nödvändiga för tillsynen kan också fås från aktörer i foderbranschen samt från slakterier, mejerier, veterinärer, veterinärstationer, seminörer och andra sådana aktörer som å yrkets vägnar är eller har haft att göra sådana djur eller animaliska produkter som hänför sig till tillsynen utan att ändå själv vara ansvarig för efterlevnaden av de bestämmelser som tillsynen gäller. Som sådana uppgifter kan betraktas till exempel uppgifter om ett djurs hälsotillstånd eller om kvaliteten på produkter som härrör från djuret. Det kan också behövas till exempel uppgifter om en eventuell foderbeställning, om djuren är magra och det inte finns foder på djurhållningsplatsen och det finns anledning att misstänka att djuren inte heller i framtiden får tillräckligt med föda.
Den rätt att få uppgifter som avses i paragrafen gäller också till exempel för tillsynen nödvändiga uppgifter som annars skulle vara sekretessbelagda eftersom de berör affärs- eller yrkesverksamhet eller en enskilds ekonomiska ställning eller hälsotillstånd. Sådana uppgifter har indirekt eller under ett visst tidsintervall konsekvenser som omfattar djurs välfärd. Exempel information om djurhållarens hälsa kan ge anledning att anta att djuren överges eller hotar att överges till exempel på grund av djurhållarens långtidssjukdom. Uppgifter om djurhållarens ekonomiska ställning kan ge antydningar om att en brist som påverkar de förhållanden under vilka djuren hålls inte kommer att åtgärder i tid eller att djurens utfodring eller medicinering sannolikt kommer att försummas på grund av medellöshet eller någon annan motsvarande orsak.
Rätten att få uppgifter kan också gälla personuppgifter och hälsouppgifter, som är sådana särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen och som också ska betraktas som känsliga uppgifter.
81 §.Närvarorätt. I 48 § 4 mom. i djurskyddslagen föreskrivs om rätt för Livsmedelsverket att närvara vid de utredningar och undersökningar som avses i den paragrafen och följa genomförandet av dem. I propositionen föreslås att Livsmedelsverkets närvarorätt utvidgas till att gälla alla slags inspektioner. Till skillnad från den gällande lagen ska närvarorätten gälla även inspektioner som utförs på grund av misstanke samt utan misstanke. Detta är motiverat eftersom verket med stöd av 71 § i den föreslagna lagen i egenskap av centralförvaltningsmyndighet ska planera, styra och utveckla tillsynen över djurvälfärden och övervaka efterlevnaden av bestämmelserna om djurvälfärd. Trots den språkliga ändringen föreslås inga ändringar i närvarorättens innehåll. Rätten att närvara när inspektioner utförs innehåller naturligtvis rätt att följa genomförandet av dem, och därför behöver det inte föreskrivs särskilt om det. För tydlighetens skull föreslås det dock att det föreskrivs om rätt att närvara vid inte bara inspektioner utan också när tillsyn utförs. Närvarorätten omfattar också till exempel sådana situationer där ett beslut av myndigheten verkställs senare efter den egentliga inspektionen.
En ny bestämmelse som föreslås gäller rätt för en studerande som under tillsynsmyndighetens handledning genomför praktik som ger insikt i myndigheternas verksamhet att närvara när tillsyn och inspektioner utförs. En motsvarande bestämmelse om närvarorätt ingår också i 40 § i livsmedelslagen. Sådan praktik är nödvändig för att studerande redan under studietiden ska kunna sätta sig in i tillsynen över djurvälfärden. Exempelvis veterinärmedicinestuderande genomför redan i dag sådan praktik som en del av studierna. I den gällande djurskyddslagen finns dock inga bestämmelser om rätt för studerande att vara närvarande när tillsyn och inspektioner utförs, vilket kan betraktas som en brist. Studerande får gå in i utrymmen som används för boende av permanent natur endast tillsammans med tillsynsmyndigheten.
När tillsyn och inspektioner utförs kan det framkomma sekretessbelagd information. Sådan information kan gälla till exempel en enskilds eller en sammanslutnings ekonomiska ställning eller en enskilds personliga förhållanden. Även om en studerande som har rätt att närvara endast följer hur tillsynen och inspektionen utförs, kan han eller hon även mot sin vilja få kännedom om sekretessbelagda uppgifter. I 23 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet bestäms om bland annat tystnadsplikt och förbud mot utnyttjande som gäller studerande. Det är i varje fall lämpligt att även myndigheten gör klart för en studerande vilka rättigheter och skyldigheter denne har innan en inspektion inleds.
82 §.Anlitande av experter och assistenter. I paragrafen föreskrivs om rätt för myndigheten att anlita utomstående experter och assistenter när tillsyn och inspektioner utförs.
Enligt 1 mom. kan tillsynsmyndigheten vid övervakning och inspektioner även anlita personer utanför myndighetsmaskineriet. En sådan person kan ge sakkunnighjälp vid inspektionen eller utföra assisterande uppgifter i anslutning till inspektionen eller verkställigheten av beslut, men saknar självständiga inspektionsbefogenheter. Regleringen ökar den kompetens som tillsynsmyndigheten har tillgång till.
Sakkunnighjälp kan behövas till exempel när man inspekterar hållandet av en sådan djurart, beträffande vilken myndigheten själv inte anses ha tillräcklig sakkunskap. Myndigheten kan begära ett utlåtande av experten i saken och även ta med experten på inspektionen, om övervakningsuppgiften förutsätter detta. Exempelvis mångfalden av djurarter som hålls som sällskaps- och hobbydjur har ökat, och myndigheten kan inte besitta tillräcklig sakkunskap om hållandet av alla djurarter. Det är också nödvändig att få sakkunnighjälp vid tillsynen för att kunna säkerställa kvaliteten på tillsynen. Assisterande uppgifter i anslutning till en inspektion är däremot av praktisk natur. Sådana uppgifter är till exempel att ta fast djur eller avliva dem. Det är ändamålsenligt att vid behov flytta dylik reell verksamhet utanför myndighetsmaskineriet. Tillsynsmyndigheterna anlitar redan i dag i någon mån utomstående personer för uppgifter av denna typ. Tjänstemän som utför tillsyn har till exempel inte alltid redskap eller ämnen för att ta fast djur eller avliva dem på lämpligt sätt. Möjligheten att anlita experter och assistenter inverkar också på tillsynens effektivitet. Det ska alltid finnas någon saklig grund till att anlita experter och assistenter. Säkerställande av myndighetens tillsynsuppgift betraktas inte som en sådan grund.
Experter och assistenter ska i princip utföra sina uppgifter medan tillsynsmyndigheten är närvarande. I praktiken kan det dock uppstå situationer där åtminstone en del av de assisterande uppgifterna utförs efter den egentliga inspektionen så att assistenten är på plats ensam. Så kan fallet vara till exempel när antalet mänskoskygga djur är stort och de måste tas fast vid flera olika tidpunkter. Med tanke på skyddet för hemfriden intas för tydlighetens skull i bestämmelsen också ett omnämnande av att när det är fråga om ett utrymme som används för boende av permanent natur får en expert eller en assistent ändå inte gå in i ett sådant utrymme ensam utan endast tillsammans med tillsynsmyndigheten. De får inte heller befinna sig i en sådan lokal eller ett sådant utrymme utan att tillsynsmyndigheten är närvarande. I praktiken får experter och assistenter alltså agera ensamma endast i djurstallar som är separata från bostadsutrymmen samt i inhägnader utomhus och andra motsvarande utrymmen utomhus, eftersom dessa utrymmen enligt bestämmelsen om skydd för privatlivet i 10 § i grundlagen och grundlagsutskottets tolkningspraxis inte omfattas av hemfriden.
I 2 mom. föreskrivs om experters och assistenters kompetens. De ska ha tillräcklig kompetens med tanke på uppgiftens natur. Den kompetens som krävs är beroende av den uppgift som utförs. När kompetensen bedöms kan man fästa uppmärksamhet vid utbildning och praktisk erfarenhet. En experts kompetens gäller oftast djurarten eller djurhållningsformen, men beroende på situationen kan det också vara fråga om någon annan kompetens som är tillräcklig med tanke på uppgiftens natur. Som expert kan anlitas till exempel en veterinär som är insatt i skötseln av en sällsynt djurart eller en sådan djurskötare i en djurpark som är insatt i skötseln av djurarten i fråga. Också personer som har djur som hobby kan ha behövlig sakkunskap till exempel om skötseln av ett mera sällsynt sällskapsdjur. Om det är fråga om att till exempel ta fast djur, ska den assisterande personen ha kunskap om hur djurarten i fråga ska hanteras och färdighet att hantera den. Som assistent kan fungera till exempel en djurskötare som fått rutin på att hantera katter i ett hittedjurshem eller en lantbruksavbytare som är insatt i hanteringen av produktionsdjur. En assistents kompetens kan vid behov oftast säkerställas genom inskolning i uppgiften och tillräcklig övervakning av hur uppgiften utförs.
I 3 mom. föreskrivs om rätt för experter och assistenter att få sekretessbelagda uppgifter. Korrekt utförande av ett uppdrag kan i vissa fall förutsätta uppgifter som annars är sekretessbelagda. Dessa uppgifter lämnas vid behov av tillsynsmyndigheten, om vars rätt till uppgifter det föreskrivs i 80 §. Myndigheten ska alltid bedöma noggrant vilka uppgifter som är nödvändiga för att en expert eller assistent ska kunna utföra sitt uppdrag.
På experter och assistenter tillämpas de allmänna förvaltningslagarna, dvs. förvaltningslagen, språklagen (423/2003), samiska språklagen (1086/2003), lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) och offentlighetslagen (621/1999) direkt med stöd av bestämmelserna om deras tillämpningsområde. Sålunda följer till exempel tystnadsplikt av offentlighetslagen. Det är dock nödvändigt att föreskriva om straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar. Dessa omnämns i 4 mom. I praktiken är det också lämpligt att tillsynsmyndigheten antingen muntligt eller skriftligt klargör för experter och assistenter vilka rättigheter och skyldigheter de har innan de anlitas för uppdrag.
Om en expert eller assistent anlitas av någon annan tillsynsmyndighet än Livsmedelsverket eller regionförvaltningsverket, ska regionförvaltningsverket godkänna anlitandet vad kostnaderna beträffar. Detta är nödvändigt för att ha kontroll över kostnaderna, för enligt 115 § i lagförslaget betalar regionförvaltningsverket experterna och assistenters arvode och ersättning för resekostnader.
83 §.Inspektionsförfarande och hörande av part. I 49 § i djurskyddslagen föreskrivs om utförande av inspektioner, utredningar och undersökningar. Enligt paragrafen ska inspektioner, utredningar och undersökningar enligt djurskyddslagen om möjligt utföras så att de inte orsakar onödiga olägenheter för djuren, djurhållningsenhetens ägare eller innehavare eller djurhållningsenhetens verksamhet. I djurskyddslagen föreskrivs däremot inte om till exempel underrättelse om inspektioner eller partens rättigheter eller upprättande av inspektionsberättelse.
Bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid inspektioner finns i 39 § i förvaltningslagen. I praktiken har det dock rått oklarhet om paragrafens tillämplighet på inspektioner samt utredningar och undersökningar som utförs med stöd av djurskyddslagen. Enligt förarbetena till förvaltningslagen gäller 39 § endast sådan inspektion som hör till myndighetens behörighet och som behövs för att ett visst förvaltningsärende ska kunna utredas eller förutsättningarna för ett beslut ska kunna konstateras. Däremot ska inspektioner som har karaktären av tillsyn som faller inom myndighetens behörighet inte hör till paragrafens tillämpningsområde (RP 72/2002 rd).
För tydlighetens skull föreslås att 39 § i förvaltningslagen ska iakttas vid inspektion. Även grundlagsutskottet har förutsatt att det föreskrivs om saken (till exempel GrUU 5/2010 rd). Vid inspektioner som har karaktären av tillsyn är det fråga om att utreda huruvida bestämmelserna om djurvälfärd efterlevs vid djurhållning eller annan verksamhet som berör djur.
Enligt 39 § 1 mom. i förvaltningslagen ska en myndighet underrätta en part som direkt berörs av ärendet om tidpunkten då en inspektion som faller under myndighetens behörighet inleds, såvida syftet med inspektionen inte äventyras av en sådan underrättelse. Parten har rätt att närvara vid inspektionen och att framföra sin åsikt och ställa frågor om omständigheter som har samband med inspektionen. Förvaltningslagens utgångspunkt är alltså att underrättelse om inspektioner ska ges på förhand. En inspektion kan dock göras överraskande, om en underrättelse på förhand äventyrar syftet med inspektionen. Vid tillsynen över djurs välfärd kan överraskande inspektioner i allmänhet betraktas som motiverade så att underrättelse om inspektionen inte ges väldigt länge på förhand. Även då ska emellertid den som berörs av inspektionen eller dennes företrädare inom skälig tid innan inspektionen inleds ges möjlighet att närvara vid inspektionen. När man prövar vad som är skälig tid ska uppmärksamhet fästas vid omständigheterna kring det enskilda fallet. Av betydelse är inte bara partens eller dennes företrädares faktiska möjlighet att infinna sig på plats utan också vad som är rimligt för myndigheten med beaktande av myndighetens övriga arbetsuppgifter. Dessutom ska uppmärksamhet fästas vid hur brådskande saken är med avseende på djurens välfärd. Vid denna prövning inverkar till exempel uppgifter om djurets tillstånd som erhållits av den person som gjort anmälan om ett djur i behov av hjälp.
Partens rättsskydd ska ombesörjas när inspektion görs med eller utan förhandsunderrättelse genom att procedurbestämmelserna i 39 § i förvaltningslagen iakttas. I 39 § i förvaltningslagen föreskrivs om skyldighet för den som utför inspektionen att under inspektionens gång om möjligt underrätta parten om inspektionens ändamål, hur den genomförs samt om fortsatta åtgärder. Dessutom föreskrivs att inspektionen ska förrättas utan att inspektionsobjektet eller dess innehavare orsakas oskälig olägenhet. Inspektionsförrättaren ska med stöd av 39 § i förvaltningslagen utan dröjsmål avfatta en skriftlig inspektionsberättelse över inspektionen, av vilken ska framgå inspektionens förlopp och inspektionsförrättarens viktigaste iakttagelser. Inspektionsberättelsen ska delges en part som har rätt att närvara vid inspektionen.
Den föreslagna bestämmelsen om inspektionsförfarande är i princip tillämplig på alla inspektioner som utförs med stöd av den föreslagna lagen. Kontrollförordningen innehåller emellertid också bestämmelser om inspektionsförfarande. Exempelvis enligt artikel 9.4 ska offentlig kontroll utföras utan föranmälan, utom då en föranmälan är nödvändig och vederbörligen motiverad för att offentlig kontroll ska kunna utföras. Vad gäller offentlig kontroll på aktörens begäran får den behöriga myndigheten avgöra om de offentliga kontrollerna ska utföras med eller utan föranmälan. Offentlig kontroll med föranmälan ska inte utgöra något hinder för offentlig kontroll utan föranmälan. Då det är fråga om inspektion som hör till kontrollförordningens tillämpningsområde tillämpas i första hand kontrollförordningen på inspektionen. I den mån som det inte bestäms om inspektionsförfarandet i kontrollförordningen tillämpas redan i dag procedurbestämmelsen i 39 § i förvaltningslagen vid en inspektion av djurs välfärd som hör till kontrollförordningens tillämpningsområde.
I 45 § i djurskyddslagen föreskrivs om hörande. Enligt bestämmelsen ska innan ett beslut enligt 42 eller 43 § fattas djurets ägare eller innehavare ges tillfälle att bli hörd. Innan åtgärder enligt 44 § vidtas ska djurets ägare eller innehavare ges tillfälle att bli hörd endast om denne kan anträffas omedelbart. I 2 mom. föreslås en hänvisning till 34 § i förvaltningslagen om hörande av part. Vid tillsynen över djurs välfärd sker hörandet beroende på saken och situationen antingen muntligt eller skriftligt. Dessutom föreskrivs i momentet om de åtgärder som vid behov får vidtas utan hörande när det gäller tillsynen över djurvälfärden. Tryggande av djurs välfärd kan förutsätta sådana nödvändiga åtgärder, som inte kan fördröjas med en hörandeskyldighet, såsom att se till att ett djur får vård någon annanstans. När det är fråga om sådana åtgärder kan man avstå från hörande, om parten inte kan påträffas omedelbart. Det kan bli nödvändigt att överlåta eller avliva ett djur som det måste ses till att får brådskande vård någon annanstans utan att höra ägaren för att undvika den oskäliga kostnadsbörda som utdragen vård orsakar staten, om man inte lyckas höra ägaren inom rimlig tid. I sådana fall får man avstå från hörande förutom på de grunder som föreskrivs i 34 § i förvaltningslagen också därför att dröjsmål med hörandet orsakar oskäliga kostnader i förhållande till hörandets betydelse.
84 §.Internationella myndigheters inspektionsrätt och rätt att få uppgifter. I paragrafen föreskrivs om rätt för internationella myndigheters inspektörer att få tillträde till utrymmen som utförandet av inspektionen förutsätter samt att få de uppgifter och handlingar som är nödvändiga för tillsynen. I fråga om inspektionsrätten motsvarar bestämmelsen 48 § 3 mom. i djurskyddslagen. För tydlighetens skull föreslås också bestämmelser om rätt att få uppgifter. Internationella myndigheters inspektörer ska ha rätt att få de uppgifter och handlingar som är nödvändiga för tillsynen. Rätten att få uppgifter gäller också uppgifter och handlingar som är sekretessbelagda. Tillsynsmyndigheten ska vid behov samarbeta med internationella myndigheters inspektörer. I artikel 116 i kontrollförordningen bestäms om kommissionens kontroller i medlemsstaterna. Kommissionen genomför regelbundet kontroller och revisioner i fråga om de bestämmelser som hör till kontrollförordningens tillämpningsområde. Kontrollerna ordnas i samarbete med medlemsstaternas behöriga myndigheter och de får även omfatta verifiering på plats. I artikel 119 i kontrollförordningen bestäms om medlemsstaternas skyldighet att bistå kommissionens inspektörer. Medlemsstaterna ska ge nödvändigt tekniskt stöd för att säkerställa att kommissionens inspektörer får tillträde till alla lokaler samt tillgång till information och datasystem som är av betydelse för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter. För närvarande finns det inga sådana internationella avtal som avses i paragrafen och som skulle förutsätta inspektioner på plats.
I 2 mom. föreskrivs det om internationella myndigheters straffrättsliga tjänsteansvar och om skadeståndsansvar. På internationella inspektörer ska strafflagens bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas när de utför inspektionsuppdrag. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen.
85 §.Djurhållares skyldighet att bistå myndigheterna. Enligt 48 § 2 mom. i djurskyddslagen är djurhållningsenhetens ägare eller innehavare samt slakteriets eller slaktplatsens ägare eller innehavare skyldig att bistå den som utför utredningen eller undersökningen. Någon sådan skyldighet föreskrivs inte i fråga om inspektioner enligt lagens 39 §.
I paragrafen föreslås bestämmelser om djurhållares skyldighet att bistå myndigheterna vid inspektioner och provtagning. I praktiken kan bistånd betyda till exempel att myndigheterna ges tillträde till utrymmen för djur samt att djur tas och hålls fast. Det har ingen betydelse för biståndsskyldigheten på vilken grund inspektionen utförs. Skyldigheten gäller inte bara regelbundna inspektioner som utförs på grund av ett förordnande utan också inspektioner som utförs med och utan misstanke. Bestämmelser om biståndsskyldighet finns också i kontrollförordningen. Enligt artikel 15.2 i förordningen ska aktörerna när offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet utförs bistå och samarbeta med personalen vid de behöriga myndigheterna för utförandet av uppgifterna. I 38 § i den föreslagna lagen föreskrivs om de utrymmen och redskap som behövs för att inspektera djur på en permanent djurhållningsplats och i anslutning till den. På en permanent djurhållningsplats eller i anslutning till den ska det finnas utrymmen och redskap som behövs för att inspektera djur samt vid behov utrymmen för vård eller isolering av sjuka eller skadade djur.
86 §.Bedömning av broilrars och svins välfärd i slakteriet. I paragrafen föreskrivs det om övervakning av djurens välfärd i slakteriet på samma sätt som det i 41 a § i den gällande lagen föreskrivs om bedömning av broilrars välfärd. Bestämmelsen ändras emellertid så att med stöd av den kan man i fortsättningen föreskriva också om bedömning av svins välfärd i slakteriet. Avsikten är att bestämmelser om bedömning av svins välfärd, som ingår i jord- och skogsbruksministeriets förordning om uppföljning av sjukdomsfrekvens hos svin (436/2012, jord- och skogsbruksministeriets föreskriftssamling nummer 6/VLA/2012), som utfärdats med stöd av livsmedelslagen, i fortsättningen ska ingå i en förordning av statsrådet som gäller skydd av svin. Genom paragrafen genomförs artikel 3.1 b och bilaga III med undantag av punkt 1.1 i broilerdirektivet.
Enligt 1 mom. ska de myndigheter som avses i 71 § 3 mom. se till att uppgifterna enligt 59 § 5 mom. om de broilrar som anlänt till slakteriet samt antalet broilrar som är döda vid ankomsten till slakteriet registreras vid slakteriet. Momentet motsvarar 41 a § 1 mom. i den gällande lagen, dock så att det i stället för besiktningsveterinären hänvisas till 71 § 3 mom. i den föreslagna lagen, enligt vilket behörig myndighet är Livsmedelsverket, regionförvaltningsverket eller kommunen. Genom bestämmelsen genomförs punkt 1.2 i bilaga III till broilerdirektivet. Bestämmelser om skyldighet för den som äger eller håller broilrar att lämna slakteriet behövliga uppgifter om djurhållningsplatsen för flocken och om flocken ingår i 59 § 5 mom.
I 2 mom. föreskrivs om bedömning av broilrars och svins välfärd. Enligt den bedöms inverkan av de förhållanden under vilka djur hålls eller andra motsvarande faktorer på djurens välfärd utifrån de fynd som gjorts vid köttbesiktningen samt andra uppgifter som fås i slakteriet. I samband med köttbesiktningen upptäcks olika fynd i kropparna, såsom tecken på inflammationer och sårnader. Dessutom har slakterierna tillgång till den information från livsmedelskedjan om de slaktade djuren som förutsätts i avsnitt III i bilaga II till Europarlamentets och rådets förordning EG nr 853/2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung. Informationen från livsmedelskedjan innehåller uppgifter om bland annat dödligheten bland djuren under uppfödningen, konstaterade sjukdomar och läkemedelsbehandling. I fråga om broilrar finns också de uppgifter som avses i 1 mom. tillgängliga. Beroende på djurart kan välfärdsbedömningen göras genom att sammanställa dessa uppgifter på olika sätt, och med hjälp av bedömningen får man information om djurens välfärd under uppfödningen.
I 3 mom. föreskrivs det om skyldighet för Livsmedelsverket eller, om tillsynen över djurens välfärd i slakteriet ankommer på regionförvaltningsverket eller kommunen, för regionförvaltningsverket eller kommunen att lämna underrättelse i en situation där välfärdsbedömningen visar att djurens välfärd försämrats under uppfödningen. Underrättelsen ska lämnas till den som äger eller håller djuren, slakteriaktören samt det regionförvaltningsverk inom vars verksamhetsområde djurhållningsenheten är belägen. Dessa ska vidta lämpliga åtgärder för att trygga djurens välfärd. För broilrars del ingår motsvarande underrättelseskyldighet i 41 a § 3 mom. i den gällande lagen. Livsmedelsverket, regionförvaltningsverket eller kommunen ska dessutom oberoende av välfärdsbedömningen underrätta det behöriga regionförvaltningsverket, om det i samband med inspektioner uppstår misstanke enligt 87 § 2 mom. i den föreslagna lagen om överträdelse av bestämmelserna om djurvälfärd.
I 4 mom. ingår bemyndiganden att utfärda förordning. Närmare bestämmelser om bedömningen av djurs välfärd utfärdas genom förordning av statsrådet. Närmare bestämmelser om bedömningen av broilrars välfärd ingår i statsrådets förordning om skydd av broilrar (375/2011). Broilrars välfärd bedöms utifrån dödligheten inom flocken och den bedömning av hudinflammation på trampdynorna som görs i samband med köttbesiktningen. Närmare bestämmelser om bedömningen av svins välfärd utfärdas genom statsrådets förordning om skydd av svin. I slakterierna förs det redan nu med stöd av köttbesiktningslagstiftningen bok över till exempel förekomsten av svansbitning, bölder och ledinflammationer hos svin samt bogsår hos suggor. Avsikten är att överföra dessa bokföringsskyldigheter från livsmedelslagstiftningen till djurvälfärdslagstiftningen. Dessa uppgifter som beskriver svins välfärd kan tillsammans med informationen från livsmedelskedjan användas som hjälp vid de välfärdsbedömningar som avses i den föreslagna paragrafen. I fortsättningen kan det också finnas behov av att föreskriva mera detaljerat än nu om bedömning av svansbitning hos köttsvin. Med hjälp av informationen om svansbitning vore det då möjligt att bedöma köttsvins välfärd under hela livstiden som ett led i den välfärdsbedömning som görs i slakteriet.
Genom förordning av statsrådet utfärdas också närmare bestämmelser om underrättelse enligt 3 mom. I fråga om broilrar ska underrättelse lämnas om resultatet av bedömningen av hudinflammation på trampdynorna eller uppgifterna om dödligheten inom flocken överstiger vissa gränsvärden som anges i förordningen.
87 §.Tillsynsmyndighetens anmälnings- och uppgiftsskyldighet. I paragrafen föreslås bestämmelser om tillsynsmyndighetens anmälnings- och uppgiftsskyldighet. Bestämmelsen gäller en i den föreslagna lagen avsedd tillsynsmyndighets anmälnings- och uppgiftsskyldighet till en annan i lagen avsedd tillsynsmyndighet.
I 1 mom. sägs att om en djurhållare flyttar från en tillsynsmyndighets verksamhetsområde till en annan tillsynsmyndighets område medan ett ärende i fråga om djurvälfärden hos djurhållaren är anhängigt och detta kommer till tillsynsmyndighetens kännedom, ska tillsynsmyndigheten, oberoende av sekretessbestämmelserna, utan dröjsmål anmäla flytten till tillsynsmyndigheten för det nya verksamhetsområdet och lämna denna de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen. Utifrån anmälan ska tillsynsmyndigheterna för det nya verksamhetsområdet vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa djurens välfärd. Bestämmelsen är ny, och med stöd av den kan tillsynsmyndigheterna effektivare än nu ingripa i till exempel en situation där en person som behandlat sina sällskapsdjur illa flyttar från en ort till en annan med sina djur.
I 2 mom. föreskrivs om anmälningsskyldighet till regionförvaltningsverket för de myndigheter som avses i 71 § 3 mom. och som svarar för tillsynen över slakterier. Myndigheten ska, om den misstänker att bestämmelserna om djurvälfärd har överträtts eller överträds vid en djurhållningsenhet som levererar djur till slakt, oberoende av sekretessbestämmelserna anmäla detta till det regionförvaltningsverk inom vars verksamhetsområde djurhållningsenheten är belägen och lämna landskapet de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen. Bestämmelsen motsvarar 41 § 2 mom. i djurskyddslagen, men i stället för besiktningsveterinär bestäms det om de myndigheter som avses i 71 § 3 mom.
Paragrafens 3 mom. är nytt. Andra tillsynsmyndigheter är skyldiga att på begäran till Livsmedelsverket anmäla andra uppgifter om inspektioner, tillsynsåtgärder, tillsynspersonal, avgifter och tillsyn för uppföljning och planering av tillsynen enligt den föreslagna lagen. Uppgifterna ska lämnas på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer.
I 4 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning. Närmare bestämmelser om innehållet i tillsynsmyndigheternas anmälningsskyldighet får utfärdas genom förordning av statsrådet.
88 §.Vissa myndigheters och andra aktörers anmälningsskyldighet. I paragrafen föreskrivs om vissa myndigheters och andra aktörers anmälningsskyldighet i en situation där de upptäcker ett eller flera djur i behov av hjälp. Det är fråga om en ny bestämmelse.
I praktiken har det förekommit situationer där man till exempel under klientbesök inom barnskyddet i en familj upptäcker ett djur i behov av hjälp. I 14 § i djurskyddslagen föreskrivs att man ska hjälpa ett husdjur som är sjukt, skadat eller annars i hjälplöst tillstånd eller något annat djur som omhändertagits av människor. Man kan fullgöra skyldigheten att hjälpa genom att underrätta inte bara ägaren eller skötaren utan också den lagstadgade djurskyddsmyndigheten om djuret. En motsvarande bestämmelse ingår också i 7 § i den föreslagna lagen. Skyldigheten att hjälpa gäller alla medborgare. En anmälningsskyldighet som gäller alla medborgare medför ändå inte rätt att bryta mot lagstadgad sekretess eller tystnadsplikt. Lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000, klientlagen) tillämpas särskilt inom socialvården. Syftet med klientlagen är att främja förtroendefulla klientrelationer, och handlingar som innehåller uppgifter om socialvårdsklienter eller andra enskilda ska hållas hemliga. Uppgifter ur en sekretessbelagd handling får dock lämnas ut med klientens uttryckliga samtycke och i vissa fall har socialarbetaren kunnat underrätta djurskyddsmyndigheten med klientens samtycke. I 18 § i klientlagen föreskrivs dessutom om situationer där den som ordnar eller lämnar socialvård får lämna ut sekretessbelagda uppgifter oberoende av klientens samtycke. Den som ordnar eller lämnar socialvård får på eget initiativ lämna ut sekretessbelagda uppgifter till polisen oberoende av klientens samtycke bland annat i situationer där det är skäl att misstänka ett brott för vilket det strängaste straffet är fängelse i minst fyra år. Också när man misstänker att någon gjort sig skyldig till ett lindrigare brott, får den som ordnar eller lämnar socialvård lämna polisen sekretessbelagda uppgifter om det bedöms vara nödvändigt på grund av ett synnerligen viktigt allmänt intresse.
Grundlagsutskottet har konstaterat att skyldigheten att helst undvika att vålla djuren smärta, lidande och ångest är ett samhälleligt godtagbart och ytterst tungt vägande skäl för att begränsa branschaktörernas vetenskapliga frihet, näringsfrihet och egendomsskydd när försöksdjur används (GrUU 2/2013 rd). Utskottet har dessutom konstaterat att skälet har också ett visst samband med grundlagens 20 § om miljöansvar, låt vara att insatserna för djurens välfärd snarare handlar om en etiskt hållbar princip än om att direkt trygga de grundläggande fri- och rättigheterna. Sålunda kan man anse att den som ordnar eller lämnar socialvård redan med stöd av den nuvarande lagstiftning har kunnat underrätta polisen om misstänkta brott mot djurskyddslagstiftningen. För att klarlägga situationen och för att målen för den föreslagna lagen ska uppnås är det emellertid motiverat att föreskriva uttryckligen och förpliktande om saken. Det bör påpekas att den myndighet som övervakar djurvälfärden har tystnadsplikt i fråga om sekretessbelagda uppgifter.
Den föreslagna paragrafen är i huvudsak av motsvarande typ som den anmälningsskyldighet som föreskrivs i 25 § i barnskyddslagen (41/2007). Enligt det inledande stycket i den föreslagna paragrafens 1 mom. ska en anmälan göras till tillsynsmyndigheten, om en aktör i sin uppgift har fått kännedom om ett djur i behov av hjälp.
Anmälningsskyldigheten hänför sig till uppgifter som erhållits i samband med skötseln av ett uppdrag oberoende av om personen till exempel står i tjänste- eller anställningsförhållande eller är självständig yrkesutövare. Dessutom gäller anmälningsskyldigheten dem som sköter förtroendeuppdrag. De personer som avses i bestämmelsen kan göra anmälan trots sekretessbestämmelser som eventuellt berör dem. För tydlighetens skull föreslås att saken nämns uttryckligen i bestämmelsen. Enligt 2 mom. kan även andra personer än de som nämns i 1 mom. göra anmälan, men de är inte skyldiga att göra det. Med stöd av förslaget till 2 mom. kan anmälan också göras av till exempel en person som arbetar med djur men som inte är skyldig att göra anmälan med stöd av 1 mom. Även i detta fall kan nödvändiga uppgifter lämnas i anmälan trots eventuella sekretessbestämmelser.
Anmälan görs till den behöriga tillsynsmyndigheten, vars uppgift är att utifrån den erhållna informationen bedöma vilka och hur brådskande åtgärder som behöver vidtas i ärendet. Det förutsätts inte att den som gör anmälan har sakkunskap om djurhållning för att kunna göra anmälan och lämna sådan information som är nödvändig för att bedöma saken. I praktiken kan tillsynsmyndigheten fråga efter sådana uppgifter som är nödvändiga för att bedöma saken av den som gör anmälan. Sådana nödvändiga uppgifter kan vara till exempel sådana iakttagelser som den som gör anmälan har gjort om djurhållningsplatsen och behandlingen av djuret som har väckt misstanke om att djuret är i behov av hjälp. Med tanke på tryggandet av djurs välfärd bör tröskeln för anmälan inte vara för hög. Utifrån den erhållna informationen ska tillsynsmyndigheten bland annat bedöma om det är skäl att direkt ta med även polismyndigheten på inspektionsbesöket.
Bestämmelser om skydd för identiteten för rapportörer av överträdelser föreslås i 117 §.
I 3 mom. föreskrivs det om skyldighet för aktörer som levererar el, värme eller vatten eller tjänster i anslutning till dem till djurproduktionsgårdar att underrätta tillsynsmyndigheten om el-, värme- eller vattendistributionen avbryts permanent, om aktören vet att det finns djur på gården. Anmälan ska göras inom en skälig tid före avbrottet, så att tillsynsmyndigheterna hinner vidta de åtgärder som anmälan förutsätter. Genom bestämmelsen försöker man förhindra situationer där djuren blir utan adekvat skötseln i situationer där el-, värme- eller vattendistributionen avbryts. Oftast är det fråga om att distributionen avbryts på grund av obetalda skulder. Avbrott i el-, värme- eller vattendistributionen kan snabbt leda till en situation där djurens välfärd äventyras. Av denna orsak ska anmälan göras inom en skälig tid före avbrottet.
I 4 mom. sägs att trots vad som föreskrivs i 1 mom. ska dock den tystnadsplikt som gäller vid bikt eller annan själavård iakttas. Enligt 5 kap. 2 § om bikthemligheten i kyrkolagen (1054/1993), som gäller den evangelisk-lutherska kyrkan, får det som har anförtrotts en präst i enskilt skriftermål eller annars vid själavård inte röjas, ej heller den person som har anförtrott sig åt prästen. Motsvarande principer ingår också i bestämmelser eller stadgor som gäller andra religiösa samfund.
I 5 mom. ingår i fråga om anmälningsskyldighet för utövare av veterinäryrket en hänvisning till 12 § 2 mom. i lagen om utövning av veterinäryrket. I nämnda bestämmelse sägs att om djurskyddsskäl kräver det är den som utövar veterinäryrket skyldig att trots sekretessbestämmelserna till djurskyddsmyndigheten utan dröjsmål anmäla fall som han eller hon behandlar eller i samband med behandlingen gjorda iakttagelser och lämna de upplysningar som behövs för att fallet ska kunna utredas. Avsikten är att utvidga anmälningsskyldigheten genom denna proposition så att den också börjar gälla vissa ärftliga defekter och sjukdomar som begränsar hundars och katter användning för avel.
89 §.Utlämnande av information till andra myndigheter och internationella organ i vissa fall trots sekretessbestämmelserna. Bestämmelser om tillsynsmyndighetens rätt att trots sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter som den erhållit i samband med utförandet av uppgifter enligt denna lag till en annan myndighet eller ett internationellt organ ingår också i 8 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs.
Paragrafen innehåller en informativ hänvisning till nämnda lag. I 8 § 1 mom. föreskrivs om rätt att lämna ut uppgifter till en myndighet eller ett organ som avses i Europeiska unionens lagstiftning eller i ett internationellt avtal som är bindande för Finland, om bestämmelserna i fråga kräver det. I 8 § 2 mom. ingår dessutom en bestämmelse om rätt för myndigheten att i vissa situationer lämna ut uppgifter ur livsmedelsförvaltningens informationsresurs till en annan myndighet på eget initiativ. Uppgifter får trots sekretessbestämmelserna lämnas ut till bland annat förundersökningsmyndigheter, åklagare och Skatteförvaltningen.
90 §.Handräckning. I 1 mom. föreskrivs om polisens och räddningsmyndighetens handräckning. Enligt 50 § 1 mom. i djurskyddslagen är polisen skyldig att under de förutsättningar som anges närmare i paragrafen ge tillsynsmyndigheterna och djurskyddsövervakarna handräckning. Det räcker dock med en hänvisning till polislagens bestämmelse om handräckning för myndigheternas del. Bestämmelsens innehåll motsvarar i praktiken den nuvarande regleringen om tillsynsmyndigheternas rätt till handräckning. En förutsättning för att ge handräckning är enligt polislagen att myndigheten hindras i sin tjänsteutövning. Enligt motiveringen till 9 kap. 1 § i polislagen är det fråga om hindrande också i sådana fall där hindrandet inte ännu har påbörjats men det finns grundad anledning att misstänka att det kommer att ske.
En ny sak som föreslås för tydlighetens skull är en hänvisning till även 50 § i räddningslagen om räddningsmyndighetens handräckning. Enligt 50 § i räddningslagen kan räddningsmyndigheten ge handräckning som är förenlig med dess ansvarsområde för utförandet av en uppgift som i lag föreskrivits för en myndighet eller inrättning. Räddningsmyndighetens handräckning kan krävas i en situation där räddningsmyndighetens specialutrustning eller specialkunnande behövs. Dessutom kan räddningsmyndighetens hjälp behövas för att samla upp döda djur. Handräckning som avses i räddningslagen ges i princip mot ersättning. Ersättningsgrund är de faktiska extra kostnader som handräckningen orsakat räddningsmyndigheten. Dylika kostnader är till exempel sådana kostnader för avlönande av personalen samt anskaffning av skyddskläder och annan utrustning och material som går utöver myndighetens egna lagstadgade uppgifter.
I 2 mom. föreskrivs om skyldighet för kommunalveterinären att ge polisinrättningen handräckning. Handräckning ska på samma sätt som enligt den gällande djurskyddslagen ges vid verkställigheten av förverkandepåföljd som gäller djur. Ett nytt förslag är skyldighet att ge handräckning vid verkställigheten av beslag som gäller djur. Hjälp från en tjänsteveterinär kan behövas även i beslagssituationer, till exempel för att bedöma ett djurs hälsotillstånd eller avliva ett djur.
91 §.Anmälningsskyldighet till polisen. Bestämmelsen motsvarar 63 § i djurskyddslagen, där det föreskrivs om skyldighet för tillsynsmyndigheterna att omedelbart underrätta polisen, om det är skäl att misstänka att djurskyddslagen eller bestämmelser som utfärdats eller föreskrifter som meddelats med stöd av den, eller avlivningsförordningen har överträtts. Det föreskrivs inte om någon prövningsrätt för myndigheten vad gäller anmälan, om tröskeln för misstanke överskrids. Bakom anmälningsskyldigheten ligger behovet att få misstankar om lagöverträdelser till förundersökningsmyndighetens kännedom.
12 kap. Administrativa tvångsmedel och påföljder
92 §.Myndigheternas åtgärder med anledning av förfarande som strider mot bestämmelserna om djurvälfärd. I paragrafen föreskrivs om vissa åtgärder som myndigheterna vidtar och vissa skyldigheter som de har när förfarande som strider mot bestämmelserna om djurvälfärd har konstaterats. Det är fråga om en ny bestämmelse.
I 1 mom. sägs att om bestämmelserna om djurvälfärd inte har följts, ska tillsynsmyndigheten utan dröjsmål vidta sådana åtgärder som behövs för att säkerställa bestämmelsernas efterlevnad. Myndigheten har visserligen redan med stöd av 23 § i förvaltningslagen skyldighet att behandla ett förvaltningsärende utan ogrundat dröjsmål, men syftet med den föreslagna bestämmelsen är att framhäva myndigheternas skyldighet att agera när det gäller tillsyn över djurvälfärden. I praktiken är myndigheterna ofta tvungna att sätta sina uppgifter i prioritetsordning, men tillsynen över djurs välfärd är ofta av brådskande karaktär.
Om en överträdelse som tillsynsmyndigheten upptäcker är ringa och missförhållandet kan undanröjas i samband med inspektionen eller utan att ny inspektion förutsätts kan myndigheten med stöd av 2 mom. uppmana den som överträder bestämmelserna om djurvälfärd att fullgöra sin skyldighet omedelbart eller inom en utsatt tid som är tillräckligt lång med hänsyn till sakens natur. Djurskyddslagen har ingen bestämmelse om uppmaning. Med stöd av proportionalitetsprincipen i 6 § i förvaltningslagen är det möjligt att ge en uppmaning även utan någon uttrycklig lagbestämmelse. I 3 mom. i paragrafen föreskrivs dock om skyldighet för tillsynsmyndigheten att övervaka att även en uppmaning följs. Vid behov ska det säkerställas att även en uppmaning följs till exempel genom att se efter att en ogjord anmälan har gjorts eller till exempel med hjälp av ett fotografi av en reparerad djurhållningsplats som skickas till tillsynsmyndigheten. En uppmaning har sålunda rättsverkningar, och därför behöver det föreskrivas om den i lag.
Förutsättningen för att ge en uppmaning är att den upptäckta förseelsen är ringa. När man bedömer vad som är ringa ska uppmärksamhet fästas bland annat vid om förseelsen har direkta konsekvenser för djurens välfärd och, om så är fallet, vilka slags konsekvenser. Dessutom förutsätts att en uppmaning kan betraktas som en tillräcklig åtgärd för att rätta till situationen. En uppmaning är en användbar åtgärd till exempel när en lagstadgad anmälan inte har gjorts eller ett tillstånd inte har sökts och man kan anta att den som är föremål för tillsynen gör anmälan eller ansöker om tillstånd efter att ha uppmanats att göra det. En uppmaning kan också vara en tillräcklig åtgärd när till exempel ett misshållande i anslutning till en djurhållningsplats repareras redan under inspektionen. Om den upptäckta förseelsen är allvarligare än ringa eller om den är ringa men tillsynsobjektet inte har för avsikt att följa en uppmaning, ska myndigheten i stället för en uppmaning vidta åtgärder för att inleda ett förvaltningstvångsärende och använda eventuella administrativa tvångsmedel.
Den som överträder bestämmelserna om djurvälfärd ska enligt förslaget kunna uppmanas att fullgöra sin skyldighet omedelbart eller inom en angiven tid som är tillräckligt lång med hänsyn till sakens natur. På prövningen av vad som är tillräckligt lång tid inverkar bland annat djurskyddsskäl och vad som är en skälig tid inom vilken man kan förutsätta att uppmaningen följs. Uppmaning kan ges inte bara i en skriftlig inspektionsberättelse utan också muntligt till exempel under inspektionen, om förseelsen kan rättas till genast. Även en uppmaning som getts muntligt ska skrivas in i inspektionsberättelsen. Om uppmaningen inte följs ska myndigheten i enlighet med proportionalitetsprincipen övergå till att använda administrativa tvångsmedel som är bindande för parten för att situationen ska bli lagenlig. Även om denna skyldighet för tillsynsmyndigheten ingår en bestämmelse i 2 mom.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om tillsynsmyndighetens åtgärder i ett förvaltningstvångsärende. Det föreslagna kapitlet innehåller bestämmelser om myndigheterna åtgärder i förvaltningstvångsärenden. I artikel 138 i kontrollförordningen ingår en exempelförteckning över åtgärder vid bristande efterlevnad. Detta gör det möjligt att utfärda bestämmelser om åtgärder även i den nationella lagstiftningen. Bestämmelserna i 12 kap. i den föreslagna lagen ska tillämpas även vid tillsyn som hör till kontrollförordningens tillämpningsområde.
Tillsynsmyndigheten ska vara skyldig att övervaka att en uppmaning samt ett beslut som meddelats i ett förvaltningstvångsärende följs. Det ska säkerställas att uppmaningar och beslut följs genom upprepade inspektioner, om man inte på något annat sätt kan säkerställa att de följs. Vid tillämpningen av djurskyddslagen har man kunnat konstatera att det inte alltid ingrips i missförhållanden på ett tillräckligt effektivt sätt, utan lagstridig djurhållning har även under en längre tid kunnat vara föremål för endast uppföljning. En effektiv tillsyn förutsätter att det säkerställs att meddelade uppmaningar och förvaltningsbeslut följs. Om så inte är fallet ska tillsynsmyndigheten omedelbart vidta nya och effektivare åtgärder. Detta ingår i myndigheternas tjänsteplikter.
93 §.Föreläggande. I paragrafen föreskrivs om föreläggande när bestämmelserna om djurvälfärd inte följs. Då ska myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att missförhållandena rättas till. Missförhållanden kan vara till exempel att djurhållningsplatsen är smutsig och ohygienisk eller farlig. Föreläggande kan också krävas på grund av försummelser i anslutning till djurens utrymmeskrav eller underhållet av djurhållningsplatsen. Föreläggande kan också vara nödvändigt när någon har försummat att ge ett djur föda, vatten eller annan skötsel. Djurhållaren eller djurägaren har också kunnat försumma en sådan anmälningsskyldighet eller skyldighet att ansöka om tillstånd för sin verksamhet som anges i bestämmelserna om djurvälfärd. Även försummelse av en sådan skyldighet kan förutsätta ett föreläggande. Med bestämmelser om djurvälfärd avses enligt 5 § i den föreslagna lagen den föreslagna lagen, bestämmelser som meddelats med stöd av den och sådan EU-lagstiftning om djurvälfärd som är direkt tillämplig.
Föreläggandet meddelas den som överträder bestämmelserna om djurvälfärd. Med stöd av bestämmelsen kan man ingripa i verksamhet som bedrivs av inte bara djurhållaren utan också djurägaren. En djurhållare som kan komma i fråga är till exempel en person hos vilken en hund är placerad eller som innehar sköthästar. Likaså kan en aktör enligt 66 § i den föreslagna lagen som bedriver verksamhet som gäller avlivning av djur betraktas som djurhållare vid avlivningstidpunkten. Detsamma gäller en person som i strid med förslaget till 28 § 1 mom. har tagit ett vilt djur för uppfödning. Om djurägaren och djurhållaren är olika personer, måste man i samband med att föreläggandet meddelas överväga om det är djurägaren eller djurhållaren som ansvarar för att skyldigheten följs. Med stöd av paragrafen kan man också ingripa i till exempel kommunens verksamhet, om den har försummat sin skyldighet enligt 26 § att se till att det ordnas en plats där upphittade djur tas om hand.
Paragrafen motsvarar i stor utsträckning det som föreskrivs om föreläggande i 42 § i djurskyddslagen. Tillsynsmyndigheten kan förelägga den som överträder bestämmelserna om djurvälfärd att fullgöra sin skyldighet omedelbart eller inom en utsatt tid som är tillräckligt lång med hänsyn till sakens natur. I den gällande 42 § föreskrivs endast om en angiven tid som är tillräckligt lång med hänsyn till sakens natur. I vissa fall förutsätter djurskyddsskäl dock att det inte utsätts någon särskild tid för föreläggandet, utan skyldigheten måste fullgöras omedelbart. I praktiken meddelas sådana förelägganden redan i dag. När man prövar vad som en tillräckligt lång tid med hänsyn till sakens natur ska uppmärksamhet fästas vid hur allvarlig bristen är och vad den innebär för djurens välfärd, samt den tid som rimligtvis krävs för att rätta till bristen. Tillsynsmyndigheten kan inom den utsatta tiden säkerställa att föreläggandet har följts. Det ska också säkerställas att ett föreläggande som ska följas omedelbart har följts.
Föreläggande är det lindrigaste administrativa tvångsmedlet som tillsynsmyndigheten förfogar över. Det används när en brist i anslutning till efterlevnaden av välfärdsbestämmelserna inte kan undanröjas med uppmaningar som getts i samband med tillsynen. Med stöd av 6 § i förvaltningslagen ska myndigheternas åtgärder stå i rätt proportion till sitt syfte. Enligt denna proportionalitetsprincip ska myndigheterna åtgärder vara ändamålsenliga, nödvändiga och rätt dimensionerade med hänsyn till det syfte som eftersträvas med åtgärden. Proportionalitetsprincipen förutsätter i praktiken att myndigheten dimensionerar sin verksamhet på den lägsta nivån där den behövliga effekten kan åstadkommas. Proportionalitetsprincipens betydelse framhävs i fall där myndigheten blir tvungen att överväga rättsliga påföljder som är ofördelaktiga för en kund hos förvaltningen. Om en uppmaning från första början inte kan betraktas som tillräcklig till exempel därför att man kan anta att aktören inte rättar till bristen på uppmaning, är det skäl att genast meddela ett föreläggande. Detsamma gäller en situation där en uppmaning inte kan betraktas som en tillräcklig åtgärd med tanke på tryggandet av djurens välfärd.
94 §.Föreläggande om korrigerande åtgärder och om att minska djurtätheten inom broilerproduktion. Paragrafen gäller korrigering av missförhållanden som konstaterats inom broilerhållning. Innehållet motsvarar 42 § 3 mom. i djurskyddslagen, genom vilket punkt i bilaga III till broilerdirektivet har genomförts.
Regionförvaltningsverket får ålägga djurhållaren att vidta korrigerande åtgärder som är nödvändiga för broilrarnas välfärd, om bedömningen av broilrarnas välfärd visar att välfärden försämrats under uppfödningstiden. Innan föreläggandet meddelas ska djurhållaren eller djurägaren med stöd av förvaltningslagen ges tillfälle att bli hörd. Djurhållaren eller djurägaren kan lämna en utredning om åtgärder för att avhjälpa förhållandena i den aktuella avdelningen och förbättra broilrarnas välfärd. I utredningen kan djurhållaren eller djurägaren också ange de av honom eller henne oberoende och exceptionella orsaker som har lett till att broilrarnas välfärd försämrats under uppfödningsperioden. Sådana orsaker kan vara till exempel kvaliteten på de dagsgamla kycklingar som levererats, kvaliteten på det kommersiella foder som använts, förhöjd dödlighet som beror på broilerrasen eller broilerhybriden eller en oväntad funktionsstörning i dricksapparaterna. Dessutom kan djurhållaren eller djurägaren ange de åtgärder som redan vidtagits under uppfödningsperioden efter att problemet upptäcktes. Sådana åtgärder kan vara till exempel reparationer av apparater, kontakt med hälsovårdsveterinären och iakttagande av anvisningar som denne meddelat, resultaten av eventuella obduktioner samt medicinering.
Om bedömningen av broilrarnas välfärd visar att välfärden försämrats i minst två av tre på varandra följande flockar, kan regionförvaltningsverket vid behov bestämma att djurtätheten för broilrarna i den aktuella avdelningen ska minskas för att underlätta kontrollen över de förhållanden under vilka broilrarna hålls. Minskad djurtäthet underlättar till exempel ventilationen i uppfödningsanläggningen samt kontrollen över ströets kvalitet, vilket främjar broilrarnas välfärd genom att minska sannolikheten för att de insjuknar i sjukdomar som beror på förhållandena, såsom hudsjukdomar och sjukdomar i andningsorganen. Det kan också bestämmas att djurtätheten ska minskas, då djurhållarens eller djurägarens försummelse även annars riktar sig mot broilrarnas välfärd. Brott mot bestämmelserna om djurvälfärd är till exempel att tillämpa en högre djurtäthet utan att förutsättningar för att höja djurtätheten föreligger. Om det har bestämts att djurtätheten för broilrarna ska minskas, ska Livsmedelsverket underrättas om föreläggandet. Underrättelsen behövs för att verket i fortsättningen vid behov ska kunna ordna effektiviserad övervakning av broilerflockar som anländer till slakteriet. Närmare bestämmelser om hur djurtätheten för broilrar ska minskas utfärdas genom förordning av statsrådet.
95 §.Förbud. I paragrafen föreskrivs om förbud som tillsynsmyndigheten utfärdar. De personer som berörs av förbud är densamma som när föreläggande meddelas enligt 93 §. Förbud kan meddelas inte bara djurhållaren eller djurägaren utan också till exempel en person som behandlar ett vilt djur i strid med bestämmelserna om djurvälfärd. Paragrafens 1 mom. motsvarar det som föreskrivs om förbud i 42 § i djurskyddslagen.
Med stöd av 1 mom. får tillsynsmyndigheten förbjuda den som överträder bestämmelserna om djurvälfärd att fortsätta med eller upprepa det förfarande eller den verksamhet som strider mot bestämmelserna. Exempelvis i 24 § förbjuds tvångsmatning av djur. Om tillsynsmyndigheten upptäcker att ett djur tvångsmatas i strid med den föreslagna bestämmelsen, ska myndigheten vidta åtgärder och förbjuda verksamheten. Att ett förvaltningsbeslut meddelas är en förutsättning för att beslutet på det sätt som avses i 103 § ska kunna förenas med vite eller andra åtgärder som baserar sig på viteslagen.
Med stöd av 1 mom. kan man också förbjuda sådan verksamhet som medför eller som man av grundad anledning kan misstänka att medför risk för djurs välfärd. Exempelvis djurhållningsplatsen kan vara farligt till exempel för att taket hotar att rasa in. I en sådan situation ska djurhållaren eller djurägaren vidta åtgärder för att undanröja risken. I en sådan situation kan det inte i princip betraktas som en tillräcklig åtgärd att meddela ett föreläggande eller en uppmaning, och därför ska myndigheten kunna förbjuda att djurhållningsplatsen används på grund av den risk den medför för djurens välfärd.
I 2 mom. föreskrivs om tillfälligt förbud. Det är fråga om en ny bestämmelse. Ett tillfälligt förbud får meddelas för den tid som en sak utreds eller ett missförhållande avhjälps. Om ett tillfälligt förbud meddelas medan en sak utreds, är det i kraft tills tillsynsmyndigheten meddelar sitt slutliga avgörande. Myndigheten ska se till att de utredningar som behövs för det slutliga avgörandet görs utan dröjsmål. Även den allmänna bestämmelsen i 23 § 1 mom. i förvaltningslagen förpliktar till att behandla ett ärende utan ogrundat dröjsmål. Om ett förbud utfärdas medan ett missförhållande avhjälps, är förbudet i kraft tills missförhållandet har avhjälpts. Då ska det ses till att myndigheten får information om att missförhållandet avhjälpts och kan säkerställa detta. I exemplet som gäller en farlig djurhållningsplats kan förbud utfärdas tills taket som varit på väg att rasa har reparerats, om avsikten är att fortsätta att hålla djur på djurhållningsplatsen i fråga.
96 §.Avbrytande av verksamheten. Om det är uppenbart att verksamhet som bedrivs med djur medför omedelbart risk för djurens välfärd och risken inte kan förhindras genom förbud eller på något annat sätt, ska tillsynsmyndigheten ha rätt att genast avbryta verksamheten. Att avbryta verksamheten kan vara ett klarare och snabbare förfarande än förbud i vissa fall. Exempelvis under djurtävlingar kan väderförhållandena eller tävlingsterrängen vara sådan att verksamhetens inte kan betraktas som godtagbar med avseende på djurskyddet. Med förbud som avses i 95 § kan man i regel ingripa i situationer där djurs välfärd äventyras akut. För att säkerställa att tillsynsmyndigheterna har tillgång till redskap som lämpar sig för alla och för sådana situationer som för närvarande fortfarande är oförutsebara kan det dock anses motiverat att ta in en bestämmelse om avbrytande av verksamheten i lagen.
Ett beslut om avbrytande av verksamheten ska vara i kraft för viss tid eller tills vidare, tills tillsynsmyndigheten meddelar sitt slutliga avgörande i ärendet. Tillsynsmyndigheten ska se till att den utredning som behövs för det slutliga avgörandet görs utan dröjsmål.
En situation som förutsätter att verksamheten avbryts kan uppstå plötsligt, på det sätt som anges ovan. Om det är fråga om tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet och verksamheten avbryts av någon annan tillsynsmyndighet än regionförvaltningsverket, ska regionförvaltningsverket omedelbart underrättas om avbrytandet.
97 §.Skaffande av brådskande vård. I paragrafen föreskrivs om skaffande av brådskande vård. Bestämmelsen motsvarar till stor del 44 § om brådskande åtgärder i djurskyddslagen.
I 1 mom. föreskrivs om tillsynsmyndighetens rätt att vidta omedelbara åtgärder för att trygga djurs välfärd. Man kan skaffa ett djur föda, dryck eller annan vård som djuret behöver. Man får ta hand om djuret och överlämna det till något annat ställe där det får vård. Trots de språkliga skillnaderna motsvarar innehållet i åtgärderna i sak det som föreskrivs i djurskyddslagen. I stället för att skaffa foder föreskrivs det dock att man ska skaffa föda eller dryck. Dessutom föreskrivs det allmänt om annan vård som djuret behöver. Sådan vård kan vara till exempel att skaffa läkemedel som behövs för brådskande läkemedelsbehandling av djuret. Proportionalitetsprincipen ska beaktas vid valet av åtgärd.
En förutsättning för att skaffa brådskande vård är att åtgärden är nödvändig för att trygga djurets välfärd och välfärden inte kan tryggas tillräckligt säkert på något annat sätt. Även om ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen skiljer sig från djurskyddslagen, är avsikten inte att ändra bestämmelsens tillämpningsområde. Brådskande åtgärder förutsätter alltid att djurets eller djurens välfärd äventyras och att välfärden inte kan tryggas tillräckligt säkert genom ett föreläggande eller förbud som meddelas djurhållaren eller djurägaren som överträder bestämmelserna om djurvälfärd. Situationen kräver alltså att myndigheten själv vidtar åtgärder för att trygga djurs välfärd.
Det är nödvändigt att vidta brådskande åtgärder till exempel när ett djur lider av brist på skötsel eller när åtgärder med hänsyn till djurets hälsotillstånd måste vidtas genast för att trygga djurets liv eller hälsa, säkerställa dess välfärd eller förhindra lidande. Om ett djur till exempel lider av brist på vatten, måste myndigheten överväga om man ska ålägga djurhållaren eller djurägaren att se till att djuret får tillräckligt med vatten eller vidtar man själv brådskande åtgärder för att skaffa vatten. Vid prövningen ska man bland annat fästa uppmärksamhet vid hur brådskande åtgärder tryggandet av djurets välfärd kan förutsätta. Ett föreläggande som gäller att ombesörja tillgång till vatten kan meddelas så att det ska följas omedelbart. Om föreläggandet inte kan följas genast till exempel därför att djurhållaren eller djurägaren inte är på plats, eller man kan anta att föreläggandet inte kommer att följas av någon annan orsak, ska myndigheten själv vidta brådskande åtgärder för att säkra vattentillförseln.
Vidtagandet av brådskande åtgärder förutsätter inte alltid att djuret redan lider av till exempel bristande vård. Åtgärder ska vidtas även om djurets välfärd ännu inte äventyras, men det är uppenbart att det kommer att äventyras och välfärden inte kan tryggas tillräckligt säkert på något annat sätt. Välfärden kan äventyras till exempel för att djurhållaren inte är anträffbar eller av någon annan orsak är oförmögen att sörja för djurets välfärd. Det kan till exempel vara fråga om en situation där djurhållaren eller djurägaren inte är förmögen att sköta djuret eller djuren till exempel för att han eller hon hamnat på sjukhus eller är anhållen som misstänkt för ett brott. I princip är djurhållaren eller djurägaren skyldig att själv ordna vården av sina djur även i en sådan situation, men om han eller hon inte gör det eller inte kan göra det, ska myndigheten vid behov vidta brådskande åtgärder. Djurhållaren eller djurägaren kan också ha allvarliga problem med livshanteringen som gör att han eller hon inte förmår sköta om sitt djur på lämpligt sätt.
En brådskande åtgärd ska vara i kraft för viss tid eller tills vidare, tills tillsynsmyndigheten meddelar sitt slutliga beslut i ärendet. Myndigheten ska se till att den utredning som behövs för det slutliga avgörandet görs utan dröjsmål och att den brådskande åtgärden blir så kortvarig som möjligt. Djurhållaren eller djurägaren är enligt förslaget till 116 § skyldig att betala kostnaderna för åtgärden. Kostnaderna får inte stiga på grund av myndighetens dröjsmål. Av denna orsak föreslås också att tillsynsmyndigheten alltid omedelbart ska underrätta regionförvaltningsverket om en brådskande åtgärd. Regionförvaltningsverket ska enligt 116 § 1 mom. i den föreslagna lagen betala kostnaderna för en brådskande åtgärd som så kallad mellanfinansiering till exempelvis ett djurhem som gett djuret vård. Regionförvaltningsverket tar ut kostnaderna av djurhållaren eller djurägaren. Genom anmälningsskyldigheten försöker man undvika sådana situationer som förekommit i anslutning till tillämpning av den gällande lagen, där ett ärende inte slutförs tillräckligt snabbt efter att den brådskande åtgärden vidtagits. Regionförvaltningsverket ska alltså följa med att ärendet slutförs omedelbart efter att den brådskande åtgärden vidtagits.
98 §.Försäljning eller annan överlåtelse och avlivning av djur. I paragrafen föreskrivs om åtgärder som tillsynsmyndigheten kan vidta när ett djurs välfärd äventyras allvarligt eller väsentligt och återkommande och andra åtgärder inte är ändamålsenliga eller möjliga inom rimlighetens gränser. Paragrafen motsvarar delvis 44 § om brådskande åtgärder i djurskyddslagen.
I 1 mom. föreskrivs om försäljning eller annan överlåtelse och avlivning av djur. I den gällande djurskyddslagen föreskrivs att djuret kan avlivas eller sändas till slakt eller säljas på auktion eller på annat sätt till gängse pris. I den föreslagna lagen är det inte nödvändigt att föreskriva att djuret ska sändas till slakt, eftersom avlivning av djuret inbegriper enligt avlivningsförordningen att det sänds till slakt. Beträffande försäljning av djur räcker det att föreskriva om enbart försäljning utan att definiera hur försäljningen ska gå till. I dag är det inte nödvändigtvis ändamålsenligt att ordna försäljning av djur på auktion.
När man överväger sådana åtgärder som avses i paragrafen ska uppmärksamhet fästas vid att det djur som är föremål för åtgärden fortfarande är ägarens egendom. Äganderätten till djuret övergår inte på till exempel myndigheten eller djurhemmet för att myndigheten som en brådskande åtgärd med stöd av 97 § skaffar djuret vård någon annanstans genom att skicka det till exempelvis ett djurhem. Av denna orsak är det nödvändigt att ta in en klar bestämmelse om myndighetens befogenheter i lagen. Om djuret säljs, ska myndigheten försöka få ett pris för djuret som överensstämmer med gängse värde.
Enligt förslaget ska det vara möjligt att sälja, på annat sätt överlåta eller avliva djuret när djuret inte kan lämnas hos djurhållaren eller djurägaren eller, om djuret har skaffats vård någon annanstans, djuret inte kan återlämnas till djurhållaren eller djurägaren. Försäljning, annan överlåtelse eller avlivning av djuret förutsätter inte att man först börjat skaffa brådskande vård. I praktiken blir man ändå i vissa situationer tvungen att först vidta brådskande åtgärder till exempel för att utreda om djuret kan lämnas kvar hos djurhållaren eller djurägaren.
För att sälja, på annat sätt överlåta eller avliva djuret förutsätts enligt 2 mom. att djurhållaren eller djurägaren har gjort skyldig till en gärning eller försummelse som på ett allvarligt sätt eller på ett väsentligt sätt upprepade gånger äventyrar djurets välfärd och andra åtgärder inte är ändamålsenliga eller rimligtvis möjliga. Den föreslagna ordalydelsen skiljer sig från 44 § i djurskyddslagen, men syftet är inte att ändra bestämmelsens tillämpningsområde.
Med att djurs välfärd upprepade gånger äventyras på ett allvarligt sätt eller på ett väsentligt sätt avses i första hand missförhållanden i anslutning till behandlingen av djuret, skötselåtgärderna eller djurhållningen. Ett missförhållande kan således hänföra sig till att djuret behandlas för hårdhänt, lider brist på föda eller dryck eller att ett sjukt eller skadat djur inte ges eller skaffas ändamålsenlig vård, att djurhållningsplatsen är för kall eller att man inte sett till huruvida det finns risk för att djuret rymmer. Djurets välfärd äventyras allvarligt när missförhållandet hotar djurets liv, men också till exempel när missförhållandet orsakar eller hotar att orsaka djuret långvarig eller fortlöpande smärta eller lidande. Sådant äventyrande är inte av ringa natur. Med väsentligt äventyrande avses lindrigare eller hot om lindrigare än allvarligt äventyrande, men upprepat äventyrande av djurs välfärd av detta slag berättigar också till att vidta åtgärder enligt 1 mom., om de andra villkoren i paragrafen är uppfyllda. Problemet i dag är att myndigheterna meddelar alltför många förelägganden även i sådana situationer där ett tidigare föreläggande inte har följts eller har följts endast för stunden och där djurskyddsskäl skulle förutsätta att åtgärder enligt 44 § i djurskyddslagen vidtas. Situationen kan inte betraktas som tillfredsställande med tanke på djurens välfärd, och därför är strävan att förtydliga bestämmelsen i detta avseende. Bestämmelsen förutsätter emellertid alltid att djurs välfärd äventyras åtminstone väsentligt. Enbart ringa äventyrande räcker inte till för att tillämpa bestämmelsen.
För att vidta de åtgärder som avses i 1 mom. förutsätts dessutom alltid att ingen annan åtgärd enligt den föreslagna lagen är ändamålsenlig eller rimligtvis möjlig. Det är till exempel inte ändamålsenligt att meddela ett föreläggande när djurhållaren eller djurägaren meddelar att han eller hon inte har för avsikt att följa föreläggandet, och när det till exempel inte kan anses effektivt att förena föreläggandet med vite eftersom djurhållaren eller djurägaren är medellös. Även då blir myndigheten tvungen att överväga om någon annan åtgärd än föreläggande jämte vite är ändamålsenlig eller rimligtvis möjlig innan en åtgärd enligt den föreslagna paragrafen vidtas. Dessutom ska djurets välfärd äventyras allvarligt eller väsentligt och återkommande. Om det är fråga om en situation där djuret till exempel har skaffats brådskande vård genom att det lämnats till ett djurhem och myndigheten överväger huruvida djuret kan återlämnas till djurhållaren eller djurägaren eller huruvida det är motiverat att sälja det, är det inte ändamålsenligt att återlämna djuret, om djurhållaren eller djurägaren inte har några förutsättningar att ta hand om djuret. Rimlighetsskäl kan motivera att djuret säljs, överlåts på annat sätt eller avlivas i stället för att till exempel brådskande vård skaffas när det inte rimligtvis möjligt att skaffa vård på grund av antalet djur är så stort.
I 3 mom. föreskrivs om avlivning av djur. I de fall som nämns i bestämmelsen är det med tanke på djurets välfärd den mest barmhärtiga lösningen. Enligt paragrafen ska det vara myndighetens skyldighet att avliva ett djur när djurets beteende, livsfunktioner eller yttre väsen uppvisar sådana symptom eller förändringar, utifrån vilka man kan sluta sig till att djuret upplever kraftig smärta eller kraftigt lidande och det vore uppenbart grymt mot djuret att hålla det vid liv.
99 §.Omhändertagande, destruktion och förstöring. I paragrafen föreskrivs om tillsynsmyndigheternas befogenheter när det gäller sådana djur samt verktyg och anordningar som är förbjudna med stöd av den föreslagna lagen samt om befogenheter i fråga om hundar och katter som förts in i landet i strid med förslaget till 39 §.
I 8 § 1 mom. i den föreslagna lagen fastställs de villkor som ska vara uppfyllda för att ett djur ska få hållas som produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur, cirkusdjur eller i en ambulerande djurutställning. Enligt bestämmelsen får endast sådana djur och djurarter hållas vilkas djurhållning det enligt tillgängliga vetenskapliga bevis och praktisk erfarenhet är möjligt att ordna på ett sätt som tryggar djurens välfärd. De djurarter som det är tillåtet att hålla ska förtecknas så att det är möjligt att på förhand bedöma de välfärdskrav som hänför sig till djurhållningen i fråga om respektive djurart. Om det i samband med tillsyn eller annars upptäcks att ett djur som det inte är tillåtet att hålla ändå hålls, ska tillsynsmyndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att lagstiftningen iakttas. Om inga andra metoder står till buds, ska tillsynsmyndigheten ha rätt att omhänderta ett djur och avliva det eller bestämma att det ska avlivas. Ett djur kan dessutom placeras i en djurpark eller försättas i frihet, om djurets tillstånd tillåter det.
I 2 mom. föreskrivs det om omhändertagande, avlivning och omplacering av hundvalpar och kattungar som förts in i landet i strid med 39 §. Enligt förslaget till 39 § kan Tullen bestämma att hundvalpar och kattungar som införts i landet i strid med bestämmelsen ska återsändas till ursprungslandet. Om detta inte är möjligt eller ändamålsenligt, ska tillsynsmyndigheten kunna omhänderta djuret och avliva det eller bestämma att det ska avlivas. I stället för avlivning ska djuret också kunna omplaceras genom att det överlämnas till exempel en djurskyddsförening som försöker hitta ett nytt hem åt det. Det går nödvändigtvis inte att återsända djur till ursprungslandet till exempel för att den som fört in djuret inte är villig att resa tillbaka till ursprungslandet tillsammans med djuret. Återsändning är inte ändamålsenlig till exempel när den som för in djuren försöker göra det i försäljningssyfte och vet att införseln är förbjuden och man kan anta att någon senare försöker föra in de återsända djuren i landet på nytt. Återsändning kan förhindras också i en situation där de införda djurens hälsotillstånd förhindrar att de transporteras tillbaka till ursprungslandet eller man kan anta att djurens välfärd annars äventyras under transporten. Också i en situation där det avslöjas att införseln av djuren strider mot bestämmelsen först senare när djuren redan finns i landet, kan omhändertagande i allmänhet betraktas som ett mera ändamålsenligt sätt att ingripa i situationen än återsändning. Det bör också beaktas att beslut om återsändning enligt 39 § kan fattas endast av Tullen, medan även andra tillsynsmyndigheten kan omhänderta djur.
I fråga om invasiva främmande arter ingår i 2 mom. ingår en hänvisning till EU:s förordning om saken och annan lagstiftning om hanteringen av risker som föranleds av främmande arter. I fråga om invasiva främmande arter iakttas vad som föreskrivs i lagstiftningen om dem.
Paragrafens 3 mom. gäller förbjudna redskap och anordningar som avses i 18 § och som orsakar djur onödig smärta eller onödigt lidande eller risk för skador. Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att omhänderta ett förbjudet redskap eller en förbjuden anordning och bestämma att redskapet eller anordningen ska behandlas på nytt på ett sätt som tillsynsmyndigheten godkänt, förstöras, avlägsnas från marknaden eller återsändas till det land från vilket det har förts in till Finland. Beslutet kan förenas med villkor om det förfarande som ska iakttas vid verkställigheten. I beslutet kan det till exempel bestämmas en produkt som ska avlägsnas från marknaden ska behandlas så att den inte längre kan användas för sitt ursprungliga ändamål. Ett effektivt tryggande av djurs välfärd förutsätter att en anordning eller ett redskap som har förbjudits på grund sin farlighet kan omhändertas av myndigheten. Ett effektivt tryggande av djurs välfärd förutsätter också att myndigheten kan bestämma om åtgärder för att den risk som en ordning eller ett redskap medför för djur ska kunna undvikas effektivt i fortsättningen.
100 §.Beslag. Paragrafen innehåller en hänvisning till tvångsmedelslagen som liknar den i 47 § i djurskyddslagen. Med stöd av nämnda lag får förundersökningsmyndigheten beslagta egendom bland annat om det finns skäl att anta att den kan användas som bevis i brottmål eller den döms förverkad. Ett djur som tagits i beslag får på nuvarande sätt omedelbart avlivas, säljas eller annars överlåtas, om dess penningvärde är obetydligt eller om det inte är möjligt eller ändamålsenligt att ordna dess skötsel. Innan åtgärder som gäller djur vidtas, bör man ytterligare försöka få tillräcklig säkerhet om ägoförhållandena beträffande djuret.
101 §.Återkallelse eller ändring av tillstånd som gäller djurpark, cirkus eller djurutställning. I 20 b § i djurskyddslagen föreskrivs om sådan återkallelse av tillstånd som avses i den nu föreslagna paragrafen. Tillståndet ska kunna återkallas och anläggningen eller en del av den stängas, om den som bedriver verksamheten väsentligt åsidosätter de krav på djurskydd eller de tillståndsvillkor som ställs i lagen eller med stöd av den, eller om verksamheten inte längre uppfyller förutsättningarna för beviljande av tillstånd och den som bedriver verksamheten inte rättar olägenheterna inom en skälig tid som utsätts av tillsynsmyndigheten. I stället för att återkalla tillståndet och stänga anläggningen ska tillståndet också kunna ändras och en del av anläggningen stängas, om det är tillräckligt med tanke på djurens välfärd. En ytterligare förutsättning för att återkalla eller ändra tillståndet och stänga anläggningen eller en del av den är att verksamhetsutövaren inte har rättat olägenheterna inom en skälig tid. Enligt artikel 4 i djurparksdirektivet kan den tidsfrist som tillsynsmyndigheten anger vara högst två år. I praktiken är de tidsfrister som tillämpas kortare än så. Regionförvaltningsverket ska vid behov inspektera anläggningen innan tillståndet återkallas eller ändras.
I 2 mom. föreskrivs det om verksamhetsutövarens skyldigheter när verksamhetstillståndet återkallas och anläggningen stängs. Verksamhetsutövaren ska vid behov sälja eller annars överlåta de djur som används i den förbjudna verksamheten. Det viktiga är att det inte uppstår några men för djurens välfärd av att tillståndet återkallas, och åtgärden ska i övrigt genomföras på ett effektivt sätt som motsvarar dess syfte. Regionförvaltningsverket ska godkänna för situationen lämpliga och omedelbara åtgärder för att korrigera situationen så att man undviker olägenheter för djuren och förbudet iakttas i övrigt. Om inga andra åtgärder är ändamålsenliga eller rimligen är möjliga, ska djuren avlivas. För djurparkers del ska strävan vara att trygga målen för skyddet av den vilda faunan och skyddet av den biologiska mångfalden. I praktiken ska skyddsmålen beaktas till exempel när beslut fattas om omplacering eller avlivning av djurarter som är särskilt viktiga med avseende på skyddsvärdet. Genom bestämmelsen genomförs artikel 6 i djurparksdirektivet.
102 §.Förbud mot anmälningspliktig djurhållning eller verksamhet. Paragrafen gäller förbud mot djurhållning som baserar sig på anmälan. Det är fråga om djurhållning som i anslutning till verksamhetens natur kan vara förenad med element som äventyrar djurens välfärd. I propositionen föreslås ändå inte att sådan djurhållning ska förutsätta tillstånd. I samtliga fall är det dock nödvändigt att föreskriva om tillsynsmyndighetens behörighet att ingripa i missförhållanden i verksamheten. I de mest extrema fallen ska man kunna förbjuda djurhållning som strider mot bestämmelserna om djurvälfärd, på det sätt som nu föreslås i 1 mom.
Enligt 25 § i djurskyddslagen kan regionförvaltningsverket, efter att ha granskat en anmälan om anmälningspliktig verksamhet, meddela verksamhetsutövaren föreskrifter som behövs för förebyggande av olägenheter i samband med djurskyddet. Om verksamheten inte uppfyller de krav som ställs i lagen och om verksamhetsutövaren inte avhjälper bristfälligheterna i verksamheten inom utsatt tid, kan regionförvaltningsverket också förbjuda bedrivandet av verksamheten. Sakinnehållet i den föreslagna bestämmelsen motsvarar i huvudsak 25 § i djurskyddslagen. På meddelandet av föreskrifter tillämpas dock den föreslagna lagens 93 och 95 § om förlägganden och förbud.
I 2 mom. föreskrivs om verksamhetsutövarens skyldigheter när verksamhet som kräver anmälan förbjuds helt eller delvis. Vid behov ska verksamhetsutövaren sälja eller på något annat sätt överlåta egna djur som använts i den förbjudna verksamheten. Djurhållning som kräver anmälan omfattar många olika former av verksamhet, till exempel djurhemsverksamhet för djur som ägs av andra. Djurhemmet ska naturligtvis överlåta sådana djur till deras ägare eller till en ny vårdplats som ägaren anvisar. Den verksamhet som avses i bestämmelserna är mångsidig och bestämmelserna om djurvälfärd kan överträdas på många olika sätt. Produktionsdjur kan till exempel hållas i produktionssyfte och samtidigt förevisas för allmänheten i en husdjursgård. Överträdelse av bestämmelserna om djurvälfärd kan till exempel leda till att verksamhetsutövaren förbjuds att förevisa djuren i husdjursgården. Det centrala är att djurens välfärd inte får bli lidande på grund av att verksamheten förbjuds och att förbudet i övrigt genomförs på ett effektivt sätt som motsvarar dess syfte. Regionförvaltningsverket kan således godkänna lämpliga och omedelbara åtgärder för att rätta till situationen så att djurens välfärd tryggas och förbudet iakttas i övrigt.
103 §.Vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande. I paragrafen föreskrivs om rätt för Livsmedelsverket, regionförvaltningsverket och Tullen att förena ett föreläggande som meddelats med stöd av den föreslagna lagen med vite eller med hot om tvångsutförande eller hot om avbrytande. Sålunda ska till exempel regionförvaltningsverket fortfarande kunna förena inte bara ett föreläggande som det meddelat utan också ett föreläggande som en kommunal myndighet meddelat med vite. Regleringen om hot om avbrytande är ny. Bestämmelser om de nämnda åtgärderna finns i viteslagen, som det hänvisas till i 2 mom.
104 §.Livsmedelsverkets beslut om användning av administrativa tvångsmedel. Enligt 1 mom. kan Livsmedelsverket besluta om användning av administrativa tvångsmedel, om deras influensområde omfattar mer än ett regionförvaltningsverks verksamhetsområde. Avsikten med bestämmelsen är att besluten kan fattas centralt i stället för att flera regionförvaltningsverk blir tvungna att fatta beslut som gäller samma aktör, om aktörens verksamhet äger rum inom ett område som är större än ett regionförvaltningsverks verksamhetsområde.
För att regionförvaltningsverken ska få information om att Livsmedelsverket vidtar åtgärder i ett ärende, ska Livsmedelsverket enligt 2 mom. utan dröjsmål underrätta berörda regionförvaltningsverk om saken.
13 kap. Register
105 §.Förande av register. De register som hänför sig till säkerställande av djurs välfärd är en del av livsmedelsförvaltningens informationsresurs, som också innehåller register som hänför sig till identifiering av djur och deras spårbarhet samt säkerställande av djurs hälsa och välbefinnande, livsmedelssäkerheten och växters sundhet liksom register som hänför sig till gårdars ägoförhållanden och besittning samt utbetalning av och tillsyn över jordbruksstöd. Bestämmelser om informationsresursens ändamål och innehåll samt förande av de register som ingår i informationsresursen finns i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs. Lagen tillämpas på register som förs för förvaltningsuppgifter som gäller åtgärder enligt Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik och åtgärder för landsbygdsutveckling som finansieras av unionen och nationella åtgärder som kompletterar dessa eller som gäller främjande, övervakning och undersökning av säkerheten hos och kvaliteten på livsmedel och jordbrukets, trädgårdsodlingens och skogsbrukets produktionsinsatser, av djurens hälsa och välfärd samt av växtskyddet, och på annat informationsmaterial som anknyter till dessa uppgifter.
För att säkerställa djurs välfärd förs det numera register över till exempel aktörer och verksamhetsställen som fått tillstånd för djurpark eller djurutställning. Dessutom förs det register över vissa tillsynsuppgifter som gäller förvaltningsbeslut som meddelats aktörer. För närvarande finns det inga bestämmelser om dessa registers datainnehåll i djurskyddslagen. Enligt förslaget ska bestämmelser om registren tas in i 13 kap. Registerbestämmelserna kopplas till lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs genom att det föreskrivs att de register som avses i 13 kap. är en del av livsmedelsförvaltningens informationsresurs och att lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs tillämpas på dem.
Bestämmelser om syftet med livsmedelsförvaltningens informationsresurs finns i 3 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs. Enligt den kan bland annat myndigheter som sköter förvaltningsuppgifter som gäller främjande av, tillsyn över och forskning kring djurvälfärd använda informationsresursen i den utsträckning som skötseln av deras lagstadgade uppgifter förutsätter.
Enligt 4 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs får i de register som ingår i livsmedelsförvaltningens informationsresurs identifieringsuppgifter för fysiska personer, företags- och organisationsnummer samt registernummer som kunder tilldelats föras in. I de register som ingår i livsmedelsförvaltningens informationsresurs får det dessutom föras in uppgifter som behövs för behandling, avgörande och tillsyn av ärenden på det sätt som föreskrivs i lag och i Europeiska unionens lagstiftning samt i internationella avtal som är bindande för Finland. Enligt artikel 5.1 c i Europeiska unionens dataskyddsförordning ska personuppgifter vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas.
I 5 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs föreskrivs det om ansvaret för registren. Enligt den är Livsmedelsverket, regionförvaltningsverken, närings-, trafik- och miljöcentralerna och kommunerna är gemensamt personuppgiftsansvariga för livsmedelsförvaltningens informationsresurs. Livsmedelsverket svarar för registrens allmänna funktion och användbarhet, uppgifternas integritet och skyddet och bevarandet av uppgifterna samt för den tekniska implementeringen av de tjänster som hänför sig till registren. Varje personuppgiftsansvarig ska dessutom i fråga om de uppgifter för vars behandling den ansvarar svara för korrektheten enligt artikel 5.1 d i den allmänna dataskyddsförordningen, rättelse av uppgifterna enligt artikel 16 i den förordningen och åtgärder enligt artikel 32.4 i den förordningen för att instruera och utbilda den personal som deltar i behandlingen av personuppgifter i säker behandling av personuppgifterna. Varje personuppgiftsansvarig tillgodoser den registrerades rätt enligt artikel 15 i den allmänna dataskyddsförordningen att få tillgång till de uppgifter som rör honom eller henne och som den personuppgiftsansvarige innehar. Livsmedelsverket svarar för övriga skyldigheter som den personuppgiftsansvarige har enligt den allmänna dataskyddsförordningen.
Vid skötseln av uppgifter som anges i 1 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs uppdaterar och behandlar andra myndigheter och aktörer som sköter offentliga uppgifter än de som är personuppgiftsansvariga de registeruppgifter som ingår i livsmedelsförvaltningens informationsresurs i den utsträckning som krävs för skötseln av deras lagstadgade uppgifter, medan Livsmedelsverket är personuppgiftsansvarig. Den myndighet eller aktör som har fört in uppgifter i ett register ansvarar för att uppgifterna är korrekta.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om uppgifternas förvaringstid. Bestämmelsen är en specialbestämmelse i förhållande till 12 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs. I 21 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) föreskrivs det om bestämmande av förvaringstiderna för information och om de omständigheter som ska beaktas därvid. Den nämnda paragrafen ska i regel tillämpas på register som avses i denna lag. Dessutom kan uppgifter avföras ur registret på grund av aktörens anmälan eller om tillståndet eller registreringen har återkallats eller verksamheten i övrigt har upphört och uppgifterna inte längre behövs. Det är inte ändamålsenlighet att ha kvar uppgifter om verksamhet som har upphört eller aktörer som inte längre är verksamma. Uppgifterna ska avföras tre år efter det att verksamhetsutövaren har lagt ned sin verksamhet, om inte något annat följer av Europeiska unionens rättsakter. I Europeiska unionens lagstiftning föreskrivs det om förvaring av uppgifter i dataskyddsförordningen och enligt dess artikel 5.1 e får uppgifter inte förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas. Enligt skäl 39 i förordningens ingress försätts att den period under vilken personuppgifterna lagras är begränsad till ett strikt minimum.
I 3 mom. hänvisas till lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen (650/2019) i fråga om Tullens register.
106 §.Register över tillstånds- och anmälningspliktig verksamhet.
Enligt 1 mom. förs register över de djurparker, permanenta och ambulerande djurutställningar samt cirkusar som det beviljats tillstånd för med stöd av den föreslagna lagen. Dessutom ska register föras över uppfödning av vilda djurarter i hägn, yrkesmässigt eller storskaligt hållande av sällskaps- och hobbydjur, vård av skadade vilda djur samt anmälningspliktig avlivningsverksamhet och arrangerande av djurtävlingar.
I 2 mom. uppräknas de uppgifter som ska föras in i registren. Till dem hör bland annat uppgifter om vilken verksamhet tillståndet eller anmälan gäller, utredning om aktörens kompetens, de djurarter som verksamheten gäller och antalet djur, i fråga om avlivningsverksamhet räcker det med en uppskattning av det årliga antalet djur. I registret förs dessutom in utredning om djurhållningsplatsen och hur skötseln av djuren är ordnad när det är fråga om en djurpark, en permanent eller ambulerande djurutställning, en cirkus, uppfödning av vilda djur i hägn, yrkesmässigt eller storskaligt hållande av sällskaps- och hobbydjur eller vård av skadade vilda djur. I fråga om djurparker förs det också in en utredning om hur anläggningen kommer att delta i uppgifter i syfte att trygga den biologiska mångfalden. I fråga om en aktör som bedriver avlivningsverksamhet införs i registret också utredning om avlivningsmetoderna. Även eventuella tillståndsvillkor liksom uppgifter om inledande eller avslutande av verksamheten och väsentliga ändringar i verksamheten ska föras in i registret.
I 3 mom. uppräknas de uppgifter som ska föras in om arrangerandet av djurtävlingar. Substansbestämmelser om djurtävlingar föreslås ingå i 7 kap. De uppgifter som ska föras in i registret är av motsvarande typ som i förslaget till 2 mom., men i bestämmelsen beaktas dessutom de särskilda krav som gäller arrangerandet av djurtävlingar.
Enligt bemyndigandet i 4 mom. får närmare bestämmelser om det förfarande som ska iakttas när registeruppgifterna förs in utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
107 §.Register som gäller tillsynen över djurvälfärden. I paragrafen föreskrivs om det register som ska föras över tillsynen över djurvälfärden samt för planeringen, styrningen och utvecklingen av tillsynen. Registret ska innehålla de uppgifter som måste registreras och som behövs för tillsynen över djurvälfärden och för planering, styrning och utveckling av tillsynen. I detta syfte kan man registrera inspektioner och provtagningar som gällt verksamheten, den verksamhet och de djurarter som inspektionen gäller samt antalet djur, iakttagelser och upptagningar som gjorts i samband med inspektionen samt resultaten från undersökningar av prov. Dessutom ska man kunna registrera uppmaningar och administrativa tvångsmedel som riktats mot aktören och som meddelats med stöd av förslaget till 12 kap. Med tanke på tillsynen är det dessutom nödvändigt att i registret föra in uppgifter om djur som hållits med stöd av förslaget till 120 § 1 mom. eller med stöd av 124 § 1 mom. och 2 mom. samt om dispenser enligt 10 § från förteckningen över djurarter. För att övervaka efterlevnaden av Europeiska unionens lagstiftning förs i registret in även kompetensbevis och tillfälliga kompetensbevis som har utfärdats med stöd av avlivningsförordningen. Av mer allmän karaktär är 1 mom. 8 punkten i paragrafen. Vid tillsynen kan det visa sig nödvändigt att i registret föra in även andra uppgifter än de som nämns uttryckligen. Sådana uppgifter ska emellertid vara nödvändiga för tillsynen och de får inte innehålla sådan information som avses i artikel 9 eller 10 i dataskyddsförordningen. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att även andra, för tillfället oförutsägbara uppgifter som eventuellt kunde vara nödvändiga för tillsynen över att bestämmelserna om djurvälfärd följs vid behov kan registreras. Artikel 9 i dataskyddsförordningen gäller behandling av särskilda kategorier av personuppgifter och artikel 10 behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål samt överträdelser.
Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om det förfarande som ska iakttas när registeruppgifter förs in utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
14 kap. Straffbestämmelser
108 §.Straffbestämmelser i strafflagen. I paragrafen ingår på samma sätt som i 53 § i djurskyddslagen en hänvisningsbestämmelse till strafflagen som gäller straff. Enligt paragrafen finns bestämmelser om straff för djurskyddsbrott i 17 kap. 14, 14 a och 15 § i strafflagen. I 17 kap. strafflagen bestäms det om djurskyddsbrott i 14 §, om grovt djurskyddsbrott i 14 a § och om lindrigt djurskyddsbrott i 15 §.
109 §.Djurskyddsförseelse. I 54 § i djurskyddslagen bestäms om djurskyddsförseelse. Straffet är böter och för att det ska dömas ut förutsätts uppsåt eller oaktsamhet från aktörens sida. Man döms för djurskyddsförseelse, om inte gärningen utgör brott enligt 17 kap. 14, 14 a eller 15 § i strafflagen eller om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag.
Bestämmelserna om djurskyddsförseelse är avtrappade i förhållande till strafflagens bestämmelser, så att tillämpning av strafflagen förutsätter att ett djur behandlas på ett grymt sätt eller att det utsätts för onödigt lidande, onödig smärta eller onödig plåga, medan tillämpning av förseelsebestämmelsen inte förutsätter detta i samtliga fall. Straffbarhet på grundval av strafflagen förutsätter dessutom uppsåt eller grov oaktsamhet. Förseelsebestämmelsen är sekundär i förhållande till strafflagens bestämmelse.
Paragrafens rubrik är fortfarande djurskyddsförseelse, som på ett bra sätt beskriver bestämmelsens innehåll och som blivit etablerad praxis. Även den lägsta graden av tillräknande, dvs. oaktsamhet, kan fortfarande betraktas som motiverad i samband med de flesta djurskyddsförseelser på grund av vägande samhälleliga skäl som har att göra med tryggande av djurens välfärd i sådana fall där gärningen eller försummelsen direkt kan äventyra ett djurs välfärd. Ett centralt syfte med den föreslagna lagen är att förbättra djurvälfärden och tillsynen över den samt att utöka myndigheternas metoder att ingripa i missförhållanden.
Strävan med kriminaliseringarna i paragrafen är att genom efterlevnad av lagens bestämmelser åstadkomma en effekt som förbättrar djurvälfärden och ökar respekten för djur. Bestämmelsen innehåller en del nya kriminaliseringar. De beror delvis på de nya verksamhetsformer som ingår i den föreslagna lagen, såsom djurtävlingar och djurhemsverksamhet för vilda djur. Överträdelser eller försummelser av de anmälningsskyldigheter som gäller dem och de krav som ställs på vissa andra nya verksamhetsformer behandlas vad kriminaliseringarna beträffar på samma sätt som sådana överträdelser av andra bestämmelser av motsvarande typ eller försummelser av krav som är kriminaliserade för närvarande. Sådana gärningar har i princip ingen direkt inverkan på djurs välfärd. Bakom regleringen av verksamhet som bedrivs med djur ligger dock en vägande och godtagbar samhällelig grund, nämligen att trygga djurs välfärd. För att uppnå detta mål förutsätts bland annat att tillsynsmyndigheterna känner till vissa verksamheter som bedrivs med djur och vissa aktörer. I förebyggande syfte är det motiverat att föreskriva att försummelse med att ansöka om tillstånd liksom försummelse av vissa anmälningsskyldigheter ska vara straffbara gärningar på samma sätt som nu. Eftersom gärningarna eller försummelserna inte direkt inverkar på djurs välfärd ska de dock vara straffbara endast om de begås uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. I den föreslagna lagen utökas tillsynsmyndigheternas administrativa metoder att ingripa i förfarande som strider mot bestämmelserna, och därför kan graden av tillräknande höjas jämfört med nuläget.
Också könsumgänge med djur föreslås bli kriminaliserat. Även om den nämnda gärningen kan utgöra ett brott redan på grund av att det i strafflagen föreskrivs att det är straffbart att orsaka djur smärta eller lidande, är det med tanke på den förebyggande effekten nödvändigt att den gärning som nu föreslås blir förbjuden med stöd av 14 § är straffbar som sådan, trots att de villkor för straffbarhet som föreskrivs i strafflagen inte är uppfyllda. Könsumgänge med djur ska vara straffbart endast när det handlar om en uppsåtlig gärning.
Det totala antalet kriminaliseringar ökar något. Detta beror till stor del på att i den föreslagna bestämmelsen förklaras sådant som i den gällande bestämmelsen enbart nämns som hänvisningar till exempelvis 3—6 § i djurskyddslagen. De nämnda grundläggande bestämmelserna och de förordningar som utfärdats med stöd av dem innehåller för närvarande en central del av den reglering som hänför sig till de allmänna djurhållningsprinciperna, djurhållningsplatser samt skötsel och behandling av djur. Till dessa delar har regleringen i den nuvarande bestämmelsen varit tämligen öppen. Den föreslagna lagen om djurvälfärd gäller alla djur. Det är inte möjligt att på lagnivå beskriva i detalj alla de krav på hållandet av olika djurarter eller djurhållares och andra aktörers alla skyldigheter som är nödvändiga för att trygga djurs välfärd. Lagens bestämmelser måste således preciseras genom förordningar, som ger lagbestämmelserna ett mera exakt och detaljerat innehåll. Det är då vanligtvis fråga om krav på behandlingen av djur, djurhållningsplatser eller djurs skötsel. Aktörerna är skyldiga att känna till lagstiftningen om djurvälfärd. Å andra sidan måste aktörerna kunna vara medvetna om när deras gärningar eller försummelser är straffbara. På grund av det som anförts ovan intas i förslaget till 1 mom. 4—5, 7—8 och 11 punkten och 2 mom. 5, 6 och 10 punkten ett omnämnande av att straffbarhet för gärningen innebär också straffbarhet för överträdelse av en bestämmelse som utfärdats med stöd av lagen. Innehållet i regleringen motsvarar i detta avseende i stor utsträckning den nuvarande straffbestämmelsen.
Artikel 23 i avlivningsförordningen ålägger medlemsstaterna att fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av förordningen och som ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Avlivningsförordningens krav tillämpas som sådana inom verksamhet som hör till förordningens tillämpningsområde. I paragrafen föreslås inga nya kriminaliseringar som gäller överträdelser av avlivningsförordningen. I bestämmelsen slopas däremot den nuvarande 2 mom. 9 punkten, som gäller lämnande av uppgifter som avses i artikel 14.2 i avlivningsförordningen. Uppgifterna hänför sig i första hand till godkännandet av slakterier och hör till livsmedelslagens område. De sanktioner som ingår i den gällande bestämmelsen har anmälts till kommissionen, som har ansett att sanktionerna är tillräckliga med avseende på artikel 23.
Den föreslagna paragrafen är i stort sett uppbyggd på samma sätt som den gällande bestämmelsen. 1 mom. innehåller kriminaliseringar där gärningen eller försummelsen kan orsaka djuret smärta eller lidande. Det är fortfarande motiverat att sådana gärningar är straffbara. Djurs välfärd utgör ett allt viktigare värde i vårt samhälle. Gärningar som orsakar djur smärta eller lidande kan betraktas som mycket klandervärda. Genom den förebyggande effekten är strävan med kriminaliseringarna att säkerställa djurs välfärd. Det finns således ett vägande samhälleligt behov av kriminaliseringarna. 2 mom. innehåller på nuvarande sätt i huvudsak försummelser som inte har direkt inverkan på djuret. Även bestämmelserna om försummelser är av förebyggande karaktär. Även om man kan ingripa i vissa försummelser genom till exempel ett föreläggande som meddelas med stöd av 93 § i den föreslagna lagen, kan kriminaliseringen anses nödvändig just med tanke på den förebyggande effekten. Den klandervärda gärningen kan också vara sådan att den inte längre går att korrigera. I synnerhet vid upprepade överträdelser kan ett bötesstraff vara det enda sättet att ingripa i den klandervärda verksamheten. Typiska exempel på sådana är försummelser i fråga om åtgärder som ofta är av engångsnatur, såsom i fall som avses i förslagets 1 mom. 1—6 samt 9—12 punkten och på motsvarande sätt i fall som avses i 2 mom. 1—3, 9—11 och 20 punkten. Då är ett straff den metod som kommer i sista hand för att ingripa i den klandervärda gärningen. Det kan senare också avslöjas sådana brister i anslutning till djurens välfärd i verksamheten som kunde ha åtgärdats effektivt tidigare om aktören hade varit känd. Sådana är till exempel försummelse med att ansöka om tillstånd enligt förslaget till 2 mom. 16 punkten eller med att göra anmälan enligt 17, 18 eller 21 punkten. Det yttersta syftet med substansbestämmelserna om dessa är att få aktören känd för myndigheten så att verksamheten kan övervakas på korrekt sätt. Även då betonas kriminaliseringens förebyggande effekt. I 3 mom. föreskrivs det om gärningar som ska vara straffbara endast när de är uppsåtliga.
Såväl den nuvarande som den föreslagna regleringen om djurskyddsförseelse ska betraktas som betingad av ett vägande samhälleligt behov. Kriminaliseringen av gärningar eller försummelser inverkar förebyggande på sådana skadliga åtgärder i anslutning till djurs välfärd som äventyrar välfärden. Bestämmelserna är också förenliga med proportionalitetsprincipen. Jämfört med den nuvarande bestämmelsen innehåller den föreslagna paragrafen om djurskyddsförseelse på det sätt som den straffrättsliga legalitetsprincipen kräver också sakliga karakteriseringar av de gärningar som är avsedda att vara straffbara samt mer exakta hänvisningar till de bestämmelser som det är straffbart att handla i strid med.
I 1 mom. ingår 12 punkter. I 1 punkten föreskrivs att det är straffbart att överge ett djur. Förbudet mot att överge djur är en de mest centrala bestämmelserna i lagen. Eftersom ett hållet djur är beroende av människan, leder det mycket snart till att djurets välfärd äventyras om det överges. En motsvarande bestämmelse ingår också i 1 punkten i den gällande lagen. I den gällande bestämmelsen hänvisas dock endast till lagens 5 §, där förbudet har ingått. Det är nödvändigt att förena även oaktsamt förfarande med hot om straff. Det kan vara fråga om sådant förfarande till exempel i en situation där djurhållaren lämnar sin sällskapskanin eller akvariefisk i naturen och antar att djurets välfärd inte äventyras. Sådant agerande är inte godtagbart och djurhållaren borde i princip förstå det.
1 mom. 2 punkten gäller försummelse av skyldigheten att hjälpa ett husdjur eller ett annat djur i människans vård som är sjukt, skadat eller i hjälplöst tillstånd. Motsvarande förfarande är kriminaliserat i 3 punkten i den gällande bestämmelsen genom att hänvisa till lagens 14 §. Den föreslagna bestämmelsen begränsar straffbarheten till att gälla endast försummelse av skyldigheten att hjälpa husdjur och andra djur som är i människans vård. Det ska således inte längre vara straffbart att inte hjälpa vilda djur, eftersom det till denna del kan anses att straffansvaret går för långt. För en vanlig medborgare kan det vara svårt att fullgöra sin skyldighet att hjälpa vilda djur, och det är inte helt klart hur han eller hon borde gå till väga för att undvika straffansvar. En vanlig medborgare har inte nödvändigtvis tillräckliga kunskaper för att bedöma om ett vilt djur behöver hjälp och om det behöver, vilken slags hjälp som djuret borde ges. En vanlig medborgare har inte heller nödvändigtvis kunskaper eller möjligheter att avliva ett lidande vilt djur eller möjlighet att transportera ett litet djur till en av kommunen ordnad veterinärmottagning. Det kan också vara utmanande att se till att ett lidande vilt djur avlivas, framför allt eftersom avlivning av skadade vilda djur inte på ett heltäckande sätt har getts i uppgift åt någon myndighetsinstans. I fråga om husdjur och andra djur i människans vård är fullgörande av skyldigheten att hjälpa klarare och sålunda kan också kriminaliseringen behållas till denna del. Skyldigheten att hjälpa dessa djur kan fullgöras antingen genom att själv hjälpa djuret eller genom att underrätta djurägaren, djurhållaren eller tillsynsmyndigheten om djuret. Medborgare kan fullgöra sin skyldighet på vilket som helst sätt av dessa. Om man inte lyckas hjälpa djuret själv eller underrätta djurägaren eller djurhållaren eller det av någon annan orsak inte kommer på fråga, kan en medborgare alltid underrätta tillsynsmyndigheten om ett djur som behöver hjälp.
1 mom. 3 punkten gäller förbjuden behandling av djur. I den gällande bestämmelsen har straffbarheten genomförts genom en hänvisning i 1 punkten till lagens 6 §. För närvarande bestäms det dessutom mer detaljerat om behandling i 4 kap. i djurskyddsförordningen. I den föreslagna bestämmelsen hänvisas på nuvarande sätt också till vissa centrala bestämmelser i avlivningsförordningen. I artikel 3 i avlivningsförordningen bestäms om allmänna krav för avlivning och därmed sammanhängande verksamhet, i artikel 4 om bedövningsmetoder, i artikel 15 om hantering och fixering av djur i slakterier och i bilaga III om driftsbestämmelser som säkerställer djurs välbefinnande i slakterier. Det är nödvändigt att förena även oaktsamt förfarande med hot om straff. Det kan vara fråga om sådant förfarande till exempel om man inte alls följer med hur ett djur som utsatt för hård påfrestning mår, trots att det skulle vara möjlighet med tanke på förhållandena.
I 1 mom. 4 punkten föreskrivs på nuvarande sätt att det är straffbart att utföra en åtgärd som förbjuds i lagen. Motsvarande kriminalisering ingår i 3 punkten i den gällande bestämmelsen, där det hänvisas till lagens 7 § i fråga om förbjudna åtgärder.
1 mom. 5 punkten gäller utförande av en åtgärd utan tillräcklig kompetens och försummelse av smärtlindring. I den gällande bestämmelsen har straffbarheten genomförts genom en hänvisning i 1 punkten till lagens 7 §. I 23 § i djurskyddsförordningen föreskrivs närmare om åtgärder som utförs på djur och när anestesi eller smärtlindring ska användas i samband med en åtgärd. Både 1 mom. 4 punkten och 1 mom. 5 punkten gäller alla personer, eftersom ingrepp enligt 15 § som orsakar smärta eller lidande kan utföras av även andra personer än utövare av veterinäryrket eller andra kompetenta personer.
1 mom. 6 punkten är delvis ny, och gäller ämnen som är farliga för djurets välfärd. I 9 § i djurskyddsförordningen förbjuds att ge djur sådan föda, dryck eller annan näring som veterligen är farlig. I den gällande bestämmelsen har kriminaliseringen genomförts genom en hänvisning i 1 mom. 1 punkten till lagens 5 §. Det är nödvändigt att förena även oaktsamt förfarande med hot om straff. Det kan vara fråga om sådant förfarande till exempel om man upprepade gånger lämnar till exempel läkemedel som är skadliga för ett djur så att djuret har tillgång till dem.
1 mom. 7 punkten gäller försummelse av kraven på skötsel av djur i 4 kap. i den föreslagna lagen. I den gällande bestämmelsen har kriminaliseringen av dessa genomförts genom en hänvisning i 1 punkten till 5 § och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den. De egentliga substansbestämmelserna om skötsel av djur har ingått i 3 kap. i djurskyddsförordningen eller i statsrådets förordningar om enskilda djurarter. Eftersom ett hållet djur är beroende av människan, äventyrar försummelse av djurets krav på skötsel snart djurets välfärd. Den föreslagna lagen ska på nuvarande sätt gälla alla djur. Eftersom djurarterna är så olika preciseras kraven på skötsel av djur på nuvarande sätt först i förordningarna om enskilda djurarter. Försummelse av kraven på skötsel av djur är ett av de vanligaste brotten mot lagstiftningen som framkommer i samband med tillsynen. Exempelvis underlåtenhet att iaktta kravet på att granska djurs välfärd och djurhållningsplatsen framkommer ofta vid tillsynen på så vis att ett djur har lämnats ensamt i bostaden flera dagar utan att någon har gått dit och skött om djuret. Skyldigheten att vårda ett sjukt eller skadat djur har inte fullgjorts om det till exempel i en pälsdjursfarm hittas skadade djur vilkas skada inte är alldeles färsk och som borde ha avlivats på grund av skadans allvarlighet. Det är nödvändigt att förena även oaktsamt förfarande med hot om straff. Det är tämligen ofta fråga om sådant förfarande i fall där djurs skötsel försummats.
1 mom. 8 punkten gäller försummelse av kraven på djurhållningsplatser i 5 kap. i den föreslagna lagen. I den gällande bestämmelsen har kriminaliseringen av detta genomförts enbart genom en hänvisning i 1 punkten till lagens 4 § och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den. De egentliga substansbestämmelserna om förvaringsutrymmen har ingått i 1 kap. i djurskyddsförordningen eller i statsrådets förordningar om enskilda djurarter. Eftersom ett hållet djur är beroende av människan, kan djurets välfärd äventyras genom att kraven på djurhållningsplatsen försummas. Eftersom djurarterna är så olika preciseras kraven på djurhållningsplatser på nuvarande sätt i förordningarna om enskilda djurarter. I lagbestämmelsen är det omöjligt att exakt avgränsa de bestämmelser som gäller alla djurarter, eftersom de djurarter som hålls utgör en brokig mångfald från ryggradslösa djur till däggdjur. Förutom djurarterna varierar också djurhållningsformerna stort. Djurhållningsplats kan således vara till exempel en fiskodlingsbassäng i öppet hav eller å andra sidan djurhållarens bostad. Också ett effektivt genomförande av EU-rätten förutsätter tekniska bestämmelser på förordningsnivå. Det är nödvändigt att förena även oaktsamt förfarande med hot om straff. Det är tämligen ofta fråga om sådant förfarande vid försummelser som gäller djurhållningsplatser.
1 mom. 9 punkten gäller överträdelse av förbudet som gäller ordnande av en djurtävling eller djurutställning som i onödan äventyrar djurs välfärd eller påverkande av ett djurs prestationsförmåga eller beteende. I den gällande bestämmelsen har straffbarheten genomförts genom att i 2 mom. 1 punkten hänvisa till lagens 16 § 3 mom. I den gällande bestämmelsen är straffbarhet kopplad till att djuret åsamkas smärta eller plåga eller utsätts för oskälig påfrestning och enligt den föreslagna bestämmelsen ska det vara straffbart att ordna en djurtävling som äventyrar djurets välfärd i onödan. Sålunda ändras tröskeln för straffbarhet jämfört med tidigare. Djurs välfärd kan äventyras i någon mån i nästan alla former av djurtävlingar. Djurtävlingsverksamhet är dock i princip en accepterad verksamhet i samhället, så någon slags risk för att djurens välfärd äventyras i samband med tävlingar kan godkännas. Välfärden ska ändå inte få äventyras i onödan. Som onödigt äventyrande ska anses till exempel sådana tävlingar där djur skadas avsiktligt, såsom djurslagsmål eller andra tävlingar där man inte ens försöker hindra djur från att skada varandra. Att ordna sådana tävlingar är inte acceptabelt. Nya former av djurtävlingar utvecklas hela tiden, så det är ändamålsenligt att närmare bestämmelser om förbjudna tävlingsformer får utfärdas genom förordning. I 9 § i djurskyddslagen bestäms om påverkande av djurs prestationsförmåga. Kriminaliseringen av överträdelse av detta förbud har genomförts genom en hänvisning i 3 punkten till den nämnda paragrafen.
1 mom. 10 punkten är ny och gäller arrangerande av djurtävlingar eller djurutställningar i strid med förbudet i 45 § 2 mom. Tävlingsarrangören kan till exempel försumma halkbekämpning på en travbana, varvid banan är farlig för hästarna eller ordna en travtävling under för kalla förhållanden, vilket medför risk för att hästarna insjuknar. Djurs välfärd kan äventyras på ett sätt som är engångsnatur genom att en tävling som strider mot förbudet arrangeras. I synnerhet i engångsfall bör man kunna ingripa i verksamheten också genom straff för att förhindra att verksamheten upprepas. Den föreslagna bestämmelsen behövs för att förebygga olägenheter för djurs välfärd och det finns således en vägande samhällelig grund för den.
1 mom. 11 punkten gäller försummelse av kraven på avlivning av djur. I den gällande bestämmelsen har straffbarheten genomförts genom en hänvisning i 1 punkten till lagens 32 §. Närmare bestämmelser om avlivning av djur, såsom avlivningsmetoder för enskilda djurarter, utfärdas på förordningsnivå. I lagbestämmelsen är det omöjligt att exakt avgränsa de krav som gäller alla djurarter. Avlivningskraven är också beroende av avlivningssituationen: exempelvis vid massavlivningar som görs för att få kontroll över djursjukdomar kan avlivningsmetoderna avvika från de metoder som används normalt. Det är nödvändigt att kriminalisera även försummelse av avlivningskraven som en förseelse vid sidan av strafflagens bestämmelser. Sådan smärta och sådant lidande som avses i strafflagen orsakas inte nödvändigtvis till exempel när ett djur avlivas genom användning av en avlivningsmetod som lämpar sig för djurarten i en situation där användningen av metoden av någon orsak har begränsats genom en bestämmelse. Exempel manuell halsdislokation av fjäderfä får användas i slakterier som en reservmetod endast för fåglar som väger under tre kilogram och en enskild person får inte avliva flera än 70 fåglar per dag med denna metod. Metoden är alltså en godkänd avlivningsmetod för ett litet antal fåglar, men på grund av de välfärdsrisker som hänför sig till rutinmässig användning av metoden är den förbjuden vid avlivning av ett stort antal fjäderfä.
1 mom. 12 punkten gäller försummelse av kraven på slakt av djur. I den gällande bestämmelsen har straffbarheten genomförts endast genom en hänvisning i 1 punkten till lagens 33 §.
Paragrafens 2 mom. innehåller 30 punkter.1 punkten är ny. I 8 § 1 mom. i den föreslagna lagen anges de villkor som ska var uppfyllda för att ett djur ska få hållas som produktionsdjur, sällskaps- och hobbydjur eller i ambulerande djurutställningar. Enligt bestämmelsen får endast sådana djur och djurarter hållas vilkas djurhållning enligt tillgängliga vetenskapliga bevis och praktisk erfarenhet kan ordnas på ett sätt som säkerställer djurens välfärd. En förteckning över andra än sällskaps- och hobbydjur ingår i bilaga 1 till den föreslagna lagen. Genom förordning av statsrådet föreskrivs åter om de djur och djurarter som får hållas som sällskaps- och hobbydjur.
I den föreslagna 1 punkten kriminaliseras sådant hållande av djur som förbjuds i 8 § 2 mom. Genom hotet om straff förebyggs hållandet av sådana djurarter för vilka det inte går att skapa sådana förhållanden som förutsätts i lagen. Det finns således ett vägande samhälleligt behov av regleringen. Med stöd av förslaget till 99 § 1 mom. ska ett djur som hållits i strid med bestämmelsen på vissa villkor kunna tas om hand och avlivas. Detta är dock en otillräcklig åtgärd framför allt i sådana fall där personen upprepar sitt förfarande. Framför allt då borde man kunna ingripa i verksamheten också genom straff.
I 2 mom. 2 punkten ingår en bestämmelse med liknande innehåll som den gällande bestämmelsen om försummelse av uppsiktskyldigheten beträffande barn som är yngre än femton år. Straffansvaret utsträcks till den person som vid respektive tidpunkt har barnet under sin uppsikt. I den gällande bestämmelsen har kriminaliseringen genomförts genom en hänvisning i 2 mom. 3 punkten till lagens 64 §.
2 mom. 3 punkten gäller användning av ett djur i en tävling eller utställning i strid med förbudet i 15 § 3 mom. Bestämmelsen gäller uttryckligen djur som har genomgått en sådana operation eller något annat ingrepp som orsakar smärta eller lidande och vars syfte är att förändra djurets utseende. Ett sådant djur får inte användas i tävlingar eller ställas ut. I den gällande bestämmelsen har kriminaliseringen genomförts genom en hänvisning i 2 mom. 1 punkten till förbud som avses i lagens 7 § 3 mom.
2 mom. 4 punkten är ny. I förslaget till 17 § 2 mom. förutsätts att verksamhetsutövaren försäkrar sig om att de redskap, anordningar och ämnen som avses i bestämmelsen uppfyller de krav som ställts på dem. För att säkerställa att bestämmelsen följs är det nödvändigt att en försummelse som strider mot den är en straffbar gärning. Genom att försumma skyldigheten kan man äventyra djurens välfärd. I synnerhet i engångsfall bör man kunna ingripa i verksamheten även genom straff så att man kan förebygga att verksamheten upprepas. Den föreslagna regleringen behövs av en vägande samhällelig orsak och med tanke på förebyggandet.
I 2 mom. 5 punkten föreskrivs det om brott mot förbudet att använda djur för avel eller en avelsmetod genom att hänvisa mera exakt än nu till lagens 26 § 2 och 3 mom. I den gällande bestämmelsen har motsvarande kriminalisering genomförts genom att i 1 punkten hänvisa endast till 8 §. För närvarande föreskrivs det om avel även i 24 § i djurskyddsförordningen. Närmare bestämmelser om avel kommer att utfärdas genom förordning. Avsikten är att genom förordning bland annat i fråga om enskilda djurslag föreskriva vilka slags djur som inte får användas för avel och hur det ska bedömas om ett djur är avelsdugligt. I lagen om utövning av veterinäryrket är avsikten att föreskriva om skyldighet för veterinärer att anmäla defekter och sjukdomar som de diagnostiserat hos hundar och katter och som begränsar deras användning för avel. Anmälan ska göras i samband till uppgifterna om djuret i fråga i det hund- och kattregister som kommer att inrättas. Det är nödvändigt att förena även oaktsamt förfarande med ho tom straff. Det kan vara fråga om sådant förfarande till exempel när man låter ett djur som man vet att inte duger till avel föröka sig med andra djur på djurhållningsplatsen. Det handlar ofta om sådan verksamhet till exempel i valp- och kattfabriker.
2 mom. 6 punkten är ny. I förslaget till 24 § 4 mom. åläggs djurägaren eller djurhållaren att hindra sina däggdjur från att föröka sig okontrollerat. Syftet med bestämmelsen är bland annat att förhindra uppkomsten av vilda kattpopulationer. Att djur får föröka sig okontrollerat hör ofta ihop med valpfabriker, där man försöker maximera den ekonomiska nyttan av djur genom effektiv förökning. Den ekonomiska nyttan av valpfabriker kan vara betydande, varvid motivationen att fortsätta med verksamheten är hög. Vid tillsynen över djurs välfärd har man i praktiken stött på fall där man inte ens genom upprepade administrativa tvångsmedel har åstadkommit förändringar i denna typ av djurhållning. I synnerhet för att förhindra upprepade fall bör man kunna ingripa i verksamheten också genom straff. Straffbarheten för brott mot bestämmelsen kopplas till äventyrande av djurens välfärd. Okontrollerad förökning leder ofta till problem till exempel på grund av inavel och för att honorna är överansträngda. När populationer förökar sig okontrollerat kan man inte nödvändigtvis förbereda sig på att djuren ska föda, vilket äventyrar såväl honans som avkommans välfärd. Eftersom verksamheten är oförutsägbar är det utmanande att ordna förebyggande hälsovård för djuren och svårt att planera även annan vård av djuren på förhand, vilket medför risker för djurens välfärd.
I 2 mom. 7 punkten kriminaliseras överträdelse av förbudet mot att ta vilda djur för uppfödning. I den gällande bestämmelsen har kriminalisering genomförts i 2 mom.1 punkten genom en hänvisning till lagens 13 § 1 mom.
Innehållet i 2 mom. 8 punkten, som gäller försummelse av bokföringskravet beträffande produktionsdjur, motsvarar den gällande 2 mom. 3 punkten, där det hänvisas till lagens 26 a §. Bokföringen är viktig för att kunna bedöma hur djuren sköts. Den är också viktig för att trygga livsmedelssäkerheten.
2 mom. 9 punkten är ny. Bestämmelsen gäller försummelse av de uppgifter som ska lämnas i samband med marknadsföring av hundar och katter, och där hänvisas till 40 § i den förslagna lagen, där det föreskrivs om skyldigheten att lämna uppgifter. Genom bestämmelsen om annonser om försäljning och annan överlåtelse av hundar och katter föreskrivs det om annonsernas minimiinnehåll. Strävan med bestämmelsen är att förbättra möjligheterna att spåra hundar och katter som bjuds ut till försäljning eller annan överlåtelse. Handeln med hundvalpar och kattungar som härrör från fabriker och som förts in olagligt till landet sker i praktiken i stor utsträckning med hjälp av försäljningsannonser som läggs ut på internet. Annonserna är ofta mycket bristfälliga och kan innehålla felaktiga och vilseledande uppgifter, såsom bilder på djur som tagits från bildbanker. Också säljarens identitet förblir ofta höljd i dunkel. Seriösa hund- och kattuppfödares verksamhet är i allmänhet inte förknippad med motsvarande problem. Med hjälp av bestämmelsen kan man säkerställa att den som skaffar ett djur får mera information än nu som stöd för sin anskaffning. Genom bestämmelsen effektiviseras också övervakningen av valpfabriker. Det är nödvändigt att kriminalisera brott mot förbudet, eftersom de administrativa metoderna att ingripa i dylik verksamhet är begränsade. Förbudet riktas framför allt mot försäljning av hundvalpar och kattungar från fabriker, som är en ekonomiskt lönsam och organiserad verksamhet och som är förenad med betydande djurskydds- och konsumentskyddsproblem. Det finns således vägande samhälleliga grunder för att kriminalisera förbudet. Det är nödvändigt att utsträcka förbudet även till oavsiktlig verksamhet. Det kan vara fråga om sådan verksamhet till exempel när en valpfabrikör inte säkerställer om de foton som används i annonser föreställer de djur som är till salu eller kommer de från till exempel en bildbank.
2 mom. 10 punkten gäller försummelse av vissa uppgifter som gäller djur som överlåts. Motsvarande kriminalisering ingår i den gällande 2 mom. 3 punkten, där det hänvisas till 14 §. Den gällande anmälningsskyldigheten avser ändå bara en sjukdom eller skada hos djuret. Anmälningsskyldigheten enligt 41 § i den föreslagna lagen är mer omfattande. Förutom om sjukdomar och skador ska den som tar emot ett djur också ges behövliga uppgifter om djurets skötsel, djurhållningsplats och andra omständigheter som är väsentliga med hänsyn till djurets välfärd. Syftet med bestämmelsen är att förebygga fel som beror på kunskapsbrist vid skötseln av djuret och att säkerställa att mottagaren är medveten om den skötsel som djurindividen behöver. Fel som beror på kunskapsbrist är vanliga vid skötseln av djur och orsakar djuren onödigt lidande. Strävan med bestämmelsen är också att bidra till att förebygga impulsköp av djur och på så vis främja ansvarsfullt förvärv och hållande av djur. Överlåtaren ska också ge mottagarens uppgifter om de allmänna kraven på skötseln av djurarten, såsom djurets skötsel och djurhållningsplats, samt sådana särdrag som hänför sig till den aktuella individen som påverkar djurets skötsel och välfärd. Mottagaren ska informeras om särdrag hos den djurindivid som överlåts, såsom djurets avvikande karaktär, beteendemässiga störningar eller problem samt arvsmassa, om informationen är av betydelse för ordnandet av ändamålsenlig skötsel av djuret. Det är särskilt viktigt att mottagaren informeras om en sådan sjukdom eller skada hos djuret som kräver vård, för att denna ska kunna se till att djuret får lämplig vård. Den information som ska ges är naturligtvis begränsad endast till den information som överlåtaren har tillgång till vid överlåtelsetidpunkten, och för att fullgöra informationsskyldigheten förutsätts till exempel inte att djuret genomgår veterinärundersökning. Kravet på att lämna uppgifter kan preciseras på förordningsnivå genom att föreskriva om skyldighet för till exempel professionella sällskaps- och hobbydjurshandlare att lämna skriftliga skötselanvisningar i samband med försäljningen av ett djur. Behovet av informationsskyldighet framhävs i djuraffärer som säljer sällskaps- och hobbydjur, där människor kan vara benägna att göra impulsköp. Det kan förutsättas att skötselanvisningarna ska innehålla information om till exempel utfodring av djurarten, tillgodoseende av dess beteendemässiga behov, förhållandena på djurhållningsplatsen samt den förväntande livslängden. Det är nödvändigt att kriminalisera brott mot informationsskyldigheten, eftersom strävan med skyldigheten är att förebygga problem som beror på kunskapsbrist vid skötseln av djur och det finns således vägande samhälleliga grunder för kriminaliseringen. Det är nödvändigt att utsträcka kriminaliseringen även till oavsiktlig verksamhet. Det kan vara fråga om sådan verksamhet till exempel när en professionell djurhandlare regelmässigt låter bli att lämna skötselanvisningar i samband med försäljning av djur.
2 mom. 11 punkten är till övervägande del ny. I den gällande 2 mom. 1 punkten har man kriminaliserat överlåtelse av djur som pris vid lotterier och tävlingar genom att hänvisa till förbudet i 18 §, som gäller saken. Begränsningarna i 42 § i den föreslagna lagen är mer omfattande. En ny sak i paragrafen är att det förbjuds att saluföra ryggradsdjur och bläckfiskar på torg och marknader eller på andra publikevenemang än sådana där avsikten är att förevisa djur. En ny sak är också att förbudet mot kringföringshandel med djur utsträcks till att gälla även bläckfiskar vid sidan av ryggradsdjur. I paragrafen förbjuds försäljning av hundar, katter, frettar och stora papegojor i djuraffärer samt hållandet av djur som är till salu i skyltfönster. Syftet med paragrafen är att förtydliga bestämmelserna om försäljning och annan överlåtelse av djur samt att förebygga att djur skaffas utan att saken övervägts tillräckligt. En annan ny sak är att det förbjuds att permanent överlåta djur till barn under 16 år utan vårdnadshavarens samtycke. Bestämmelsen ska tillämpas på permanent överlåtelse, dvs. på situationer där äganderätten till djuret överförs på mottagaren till exempel genom köp eller donation. Syftet med bestämmelsen är att förhindra situationer där ett barn skaffar ett djur utan vårdnadshavarens samtycke. Exempelvis i djuraffärer kontrollerar man redan nu vanligtvis en ung persons ålder innan ett djur säljs till honom eller henne och säkerställs att köparen har vårdnadshavarens samtycke till att köpa djuret. Det är nödvändigt att kriminalisera brott mot begränsningarna som gäller överlåtelse av djur för att förebygga men för djurens välfärd och det finns således vägande samhälleliga grunder för kriminaliseringen. Det är nödvändigt att utsträcka kriminaliseringen även till grov oaktsamhet, som det kan vara fråga om till exempel om en djurhandlare regelmässigt säljer djur till barn utan att försäkra sig om att vårdnadshavaren har samtycket till anskaffningen av djuret.
2 mom. 12 punkten är ny. I den föreslagna lagen föreskrivs mer omfattande än nu om krav på djurtävlingar och djurutställningar. I 45 § 3 mom. i den föreslagna lagen föreskrivs det om skyldighet för den som arrangerar en djurtävling eller djurutsättning att ingripa i lagstridig behandling och användning av ett enskilt djur. Arrangören ska förbjuda den lagstridiga verksamhet och vid behov förbjuda att djuret används i en tävling eller ställs ut. Om den som tävlar med djuret eller ställer ut det inte iakttar förbudet, ska arrangören vid behov avbryta tävlingen. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att djuret behandlas och används lagstridigt vid djurtävlingar och utställningar samt att ålägga arrangören att vid behov ingripa i den lagstridiga verksamheten. Det är nödvändigt att kriminalisera brott mot bestämmelsen för att kunna förebygga men för djurs välfärd och det finns således en vägande samhällelig grund för kriminaliseringen. I synnerhet för att förhindra upprepade fall bör man kunna ingripa i verksamheten också genom straff. Det kan vara fråga om en gärning av grov oaktsamhet till exempel när en arrangör regelmässigt underlåter att ingripa i sådan lagstridig behandling eller användning av djur under en tävling eller utställning som kommit till arrangörens kännedom.
Även 2 mom. 13 punkten är ny och gäller anmälan om tävlingar och utseende av tävlingsveterinär. Enligt 46 § 1 mom. i den föreslagna lagen ska den som arrangerar en djurtävling göra skriftlig anmälan om sin verksamhet till regionförvaltningsverket. Enligt 3 mom. i den nämnda bestämmelsen ska tävlingsarrangören också utse en tävlingsveterinär för varje tävling. Anmälan om tävlingar som arrangeras är viktig för tillsynen. Om tävlingsarrangören underlåter att göra anmälan, försvåras regelbunden övervakning av verksamheten avsevärt. Tävlingsveterinären spelar en central roll för att trygga djurens välfärd under tävlingen. För att förebygga men för djurens välfärd och således av en vägande samhällelig grund är det nödvändigt att föreskriva att försummelse av tävlingsarrangörens anmälningsskyldighet samt skyldigheten att utse en tävlingsveterinär är straffbara gärningar. Förutom uppsåt är det skäl att kriminalisera även gärningar av grov oaktsamhet. Det kan vara fråga om en sådan gärning till exempel när en arrangör regelmässigt underlåter att utse en tävlingsveterinär för djurtävlingar som arrangören ordnar.
Även 2 mom. 14 punkten gäller djurtävlingar och är ny. I 48 § i den föreslagna lagen föreskrivs om vissa av tävlingsveterinärens och tävlingsarrangörens skyldigheter. Tävlingsveterinärens uppgift är att bistå tävlingsarrangören med att se till att tävlingen inte äventyrar djurens välfärd. Om tävlingsveterinären upptäcker att djurtävlingen äventyrar ett djurs välfärd, ska veterinären enligt förslaget till 48 § 1 mom. omedelbart underrätta tävlingsarrangören. Tävlingsveterinären ska också underrätta arrangören om skadar som inträffat under tävlingen och som kommit till veterinärens kännedom. Tävlingsveterinären ska dessutom vid behov utföra vårdåtgärder av första hjälpen-typ på djur som används i tävlingen, om vård inte annars står att få på tävlingsplatsen. Enligt förslaget till 48 § 2 mom. ska tävlingsarrangören se till att det finns en lämplig plats där vård kan ges samt nödvändiga redskap för att förflytta djur till förstahjälpsplatsen. Om tävlingsveterinären upptäcker att djurtävlingen äventyrar ett djurs välfärd i onödan och tävlingsarrangören inte vidtar de åtgärder som föreskrivs i 45 § 1 eller 2 mom., ska tävlingsveterinären enligt förslaget till 48 § 3 mom. omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om saken.
Det är av central betydelse för att säkerställa djurens välfärd under en tävling att de skyldigheter som anges i förslaget till 48 § fullgörs. För att förebygga men för djurs välfärd och således av en vägande samhällelig grund är det nödvändigt att förskriva att försummelse av dessa skyldigheter är en straffbar gärning.
Också 2 mom. 16 punkten är ny och gäller djurtävlingar. I 49 § 1 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs om skyldighet för arrangörer av anmälningspliktiga djurtävlingar att registrera förhållanden och händelser som inverkar på djurens välfärd under tävlingen. Registreringsdokumentet ska förvaras i minst ett år efter det att djurtävlingen arrangerades. Registreringsskyldigheten är en väsentlig del av tävlingsarrangörens egenkontroll och syftet med den är att befrämja att uppmärksamhet fästs vid omständigheter som är centrala med tanke på djurs välfärd när djurtävlingar ordnas. Registreringsskyldigheten underlättar också tillsynen över verksamheten. I förebyggande syfte är det nödvändigt att föreskriva att försummelse av skyldigheten är en straffbar gärning på samma sätt som andra aktörers försummelse med bokföringen. Syftet med registreringsskyldigheten är att bidra till att förhindra men för djurs välfärd och straffbarheten för försummelse av den kan således motiveras med en vägande samhällelig grund.
2 mom. 16 punkten gäller brott mot förbudet som gäller djurparker, permanenta och ambulerande djurutställningar samt cirkusar. Enligt förslaget till 50 § 1 mom. får djur inte hållas i djurparker, permanenta och ambulerande djurutställningar och cirkusar utan tillstånd av regionförvaltningsverket. En bestämmelse med motsvarande innehåll ingår i den gällande 2 mom. 3 punkten, där det hänvisas till lagens 20 och 20 a §. Verksamheten är förenad med sådana risker för djurs välfärd som förutsätter att verksamheten är tillståndsbelagd och övervakas regelbundet. Straffbarheten för brott mot förbudet kan motiveras med förebyggande av men för djurs välfärd och kan således motiveras med ett vägande samhälleligt behov.
2 mom. 17 punkten gäller yrkesmässigt eller annars storskaligt hållande av sällskaps- och hobbydjur. Försummelse av anmälan är på motsvarande sätt kriminaliserad i den gällande 2 mom. 3 punkten genom en hänvisning till lagens 24 §. Verksamheten är förenad med sådana risker för djurs välfärd som förutsätter att verksamheten är tillståndsbelagd och övervakas regelbundet. Skyldigheten att göra anmälan är viktig, så att iakttagbara men för välfärden kan förebyggas. Kriminaliseringen av försummelse av anmälan följer samma principer som försummelse av andra anmälningsskyldigheter. Straffbarheten för försummelse begränsas till underlåtenhet att göra anmälan om inledande av verksamheten.
2 mom. 18 punkten är ny. En ny sak i den föreslagna lagen är djurhemsverksamhet för vilda djur. Enligt förslaget till 61 § 1 mom. ska det innan sådan verksamhet inleds göras en skriftlig anmälan till det regionförvaltningsverk inom vars verksamhetsområde verksamheten bedrivs. Kriminaliseringen av försummelse av anmälan följer samma principer som försummelse av andra anmälningsskyldigheter. Straffbarheten kan motiveras med förebyggande av men för djurs välfärd och kan således motiveras med ett vägande samhälleligt behov. Straffbarheten för försummelse begränsas till underlåtenhet att göra anmälan om inledande av verksamheten.
I 2 mom. 19 punkten föreskrivs om förande och bevarande av en förteckning över djur som är föremål för tillstånds- eller anmälningspliktig verksamhet. Innehållet i bestämmelsen motsvarar den gällande 2 mom. 3 punkten, där det hänvisas till lagens 26 §. Förande och bevarande av förteckningen är en förutsättning för att verksamheten ska kunna övervakas på korrekt sätt. Den föreslagna kriminaliseringen följer motsvarande principer som försummelser av andra bokföringsskyldigheter.
2 mom. 20 punkten är delvis ny. I den gällande 1 mom. 1 punkten hänvisas till lagens 6 §, som gäller behandling av djur. Kriminaliseringen gäller också behandling av djur i strid med bestämmelser som utfärdats med stöd av den nämnda paragrafen. Kriminaliseringen av överträdelse av förbudet mot att avliva djur med jaktmetoder följer mera exakt av 14 § 7 punkten i djurskyddsförordningen, enligt vilken orsakande av onödigt lidande samt onödig smärta och plåga i regel är att renar eller andra husdjur eller sådana djur som uppfötts i en farm i produktionssyfte dödas med skjutvapen vid jakt. Det ska till exempel vara förbjudet att avliva ett djur i en produktionsinhägnad med jaktmetoder med skjutvapen, pilbåge eller snara. Det ska vara tillåtet att avliva ett hållet djur med jaktmetoder genom att skjuta det, om det finns en nödvändig och godtagbar orsak till det. En sådan nödvändig och godtagbar orsak kan vara till exempel att avliva ett förrymt och förvildat nötkreatur. Också en renskötare ska kunna avliva en ren med jaktmetoder genom att skjuta den. Förbudet mot att avliva djur i underhållningssyfte är nytt. Eftersom gärningen är av engångsnatur är ett straff i praktiken det enda sättet att ingripa i klandervärd verksamhet. I förebyggande syfte är det nödvändigt att föreskriva att överträdelse av även denna bestämmelse är en straffbar gärning.
Innehållet i 2 mom. 21 punkten motsvarar den gällande 2 mom. 3 punkten, där det hänvisas till 33 c §, som gäller anmälningsskyldighet. Verksamheten är förenad med sådana risker för djurs välfärd som förutsätter att verksamheten anmäls och övervakas regelbundet. Skyldigheten att göra anmälan är viktig, så att iakttagbara men för välfärden kan förebyggas. Den föreslagna kriminaliseringen följer motsvarande principer som försummelser av andra motsvarande anmälningsskyldigheter.
Regleringen i 2 mom. 22 punkten om överträdelse av djurhållningsförbud motsvarar den gällande 2 mom. 2 punkten. För närvarande är gärningen straffbar också när den begås av oaktsamhet. Straffbestämmelsen behövs fortfarande i förebyggande syfte och med tanke på rättssystemets trovärdighet.
2 mom. 23—30 punkten gäller på samma sätt som för närvarande påföljder som ett effektivt genomförande av avlivningsförordningen förutsätter.
2 mom. 23 punkten motsvarar i övrigt den gällande 4 punkten men hänvisningen till artikel 5.2, som gäller slakt med särskilda metoder som påbjuds av religiösa riter, slopas som onödig. I propositionen föreslås att djur alltid ska bedövas före blodavtappningen. I artikel 5.1 i avlivningsförordningen bestäms om skyldigheter för företagarna att bland annat se till att personer med ansvar för bedövning eller annan utsedd personal regelbundet kontrollerar att djuren inte visar några tecken på medvetande eller känsel under perioden mellan bedövningsprocessens slut och döden.
2 mom. 24 punkten motsvarar den gällande 5 punkten. I artikel 6 i avlivningsförordningen bestäms om skyldighet för företagarna att planera avlivning av djur och därmed sammanhängande verksamhet i förväg och utföra dessa i enlighet med standardrutiner. Företagarna ska således också utarbeta standardrutiner och tillämpa dem för att säkerställa att avlivning och därmed sammanhängande verksamhet utförs på behörigt sätt.
2 mom. 25 punkten motsvarar den gällande 6 punkten. I artikel 7.3 i avlivningsförordningen förutsätts att avlivning av pälsdjur sker i närvaro och under direkt överinseende av en person som innehar ett sådant kompetensbevis som avses i förordningen. Företagare som har pälsfarmer ska också i förväg meddela den behöriga myndigheten när djur ska avlivas. Försummelse av denna anmälan kriminaliseras på nuvarande sätt i den föreslagna punkten.
2 mom. 26 punkten motsvarar den gällande 7 punkten. I artikel 8 i avlivningsförordningen föreskrivs att produkter som saluförs eller annonseras ut som fixerings- eller bedövningsutrustning får endast säljas när de åtföljs av lämpliga bruksanvisningar på ett sätt som garanterar optimala förhållanden för djurskydd.
2 mom. 27 punkten motsvarar den gällande 8 punkten. I artikel 9 i avlivningsförordningen förutsätts att företagarna ser till att all utrustning som används för fixering eller bedövning av djur underhålls och kontrolleras i enlighet med tillverkarens anvisningar och av personal som särskilt utbildats för denna uppgift. Dessutom ska företagarna föra journal över underhållsåtgärderna. De ska bevara dessa journaler under minst ett år och, på begäran, göra dem tillgängliga för den behöriga myndigheten. Där djur bedövas ska företagarna se till att det finns lämplig reservutrustning omedelbart tillgänglig på plats och att denna används om den bedövningsutrustning som ursprungligen skulle användas inte fungerar.
2 mom. 28 punkten motsvarar den gällande 10 punkten. Enligt artikel 16 i avlivningsförordningen ska företagarna inrätta och tillämpa lämpliga övervakningsförfaranden i slakterier. Övervakningsförfarandena ska beskriva hur de kontroller som avses i artikel 5 i förordningen ska utföras.
2 mom. 29 punkten motsvarar den gällande 11 punkten. Enligt artikel 17.1 i avlivningsförordningen ska företagarna utse en djurskyddsansvarig för varje slakteri som ska bistå dem med att se till att bestämmelserna i avlivningsförordningen efterlevs.
2 mom. 30 punkten motsvarar den gällande 12 punkten. I artikel 17.5 i avlivningsförordningen förutsätts att den djurskyddsansvarige för ett register över de åtgärder som vidtagits för att förbättra djurskyddet i det slakteri där denne utför sina uppgifter. Detta register ska bevaras i åtminstone ett år.
Paragrafens 3 mom. är nytt. Där föreskrivs det om gärningar som är straffbara när de utförs uppsåtligen. I 1 punkten föreslås att könsumgänge med djur kriminaliseras. I 14 § i den föreslagna lagen förbjuds könsumgänge med djur. Det föreslås att överträdelse av förbudet ska bestraffas som djurskyddsförseelse, även om gärningen inte orsakar djuret onödig smärta eller onödigt lidande. Kriminaliseringen kan dock motiveras med den risk som gärningen utgör för djurets fysiska och/eller psykiska välbefinnande. Verksamhet av denna typ kan anses äventyra djurets välfärd i onödan och således strida mot 6 § 1 mom. i den föreslagna lagen.
När en människa har könsumgänge med ett djur kan risken för att djurens ska skadas fysiskt och/eller psykiskt eller för men för välfärden vara olika i olika situationer. Det kan således föreskrivas att gärningen är straffbar endast när den äventyrar eller är ägnad att äventyra djurets välfärd. Det är dock motiverat att föreskriva att gärningen är straffbar som sådan med beaktande av att enligt 6 § 1 mom. i den föreslagna lagen ska djur behandlas med respekt. Könsumgänge med djur strider mot denna skyldighet. Könsumgänge med djur kan anses vara nedsättande med tanke på djurs värde. Fenomenet förekommer dock såväl i Finland som på andra håll i världen. Verksamheten riktar sig mot såväl sällskaps- och hobbydjur som produktionsdjur. Det är dock svårt att uppskatta fenomenets omfattning, eftersom dylik verksamhet i allmänhet bedrivs i hemlighet och den kommer således sällan till myndigheternas kännedom. I synnerhet när människan använder sitt eget djur för att tillfredsställa sina sexuella behov är det ganska lätt att hemlighålla verksamheten för utomstående. Risken är bli fast är liten och man kan inte nödvändigtvis påverka dylikt beteende på något effektivt sätt genom att kriminalisera gärningen. Risken för att bli fast ökar dock när gärningen riktas mot ett djur som tillhör någon annan. Så är fallet framför allt när någon annans djur utnyttjas olovligt. Man kan anta att gärningen då i allmänhet riktas mot produktionsdjur och hästar som hålls i ett stall som är separat från bostadsbyggnaden eller på bete eller i en inhägnad. Risken för att bli fast ökar om djuren övervakas aktivt med till exempel övervakningskameror med inspelningsfunktion. Användningen av övervakningskameror i djurstall har ökat de senaste åren.
Djurens förbättrade ställning i lagstiftningen har lett till att sexuellt umgänge mellan människa och djur har förbjudits och kriminaliserats i många länder, såsom i flertalet europeiska länder. Människor är intresserade av hur djur behandlas, och det betraktas inte som allmänt godtagbart att djur utnyttjas för människans sexuella syften. Många sällskaps- och hobbydjur betraktas som familjemedlemmar som ska bemötas på ett sätt som respekterar deras värde. Det fästs allt större uppmärksamhet vid behandlingen av produktionsdjur och man kräver att de ska behandlas bra. Dessutom bör det påpekas att produktionsdjur används till exempel för livsmedelsproduktion. Det kan inte betraktas som godtagbart att sådana djur utnyttjas för sexuella syften.
När bestämmelsen om tidelag stryks på 1970-talet fästes uppmärksamhet bland annat vid att enligt erfarenhet är det inte särskilt framgångsrikt att genom straffbestämmelser försöka styra det sexuella beteendet och strafflagstiftningen inte är ett ändamålsenligt sätt att upprätthålla könsmoralen. Tyngdpunkten i granskningen låg uttryckligen på människan, och inte på djurens välfärd. Vår kunskap om djur har ökat och djurens ställning förbättrats jämfört med tidigare. Det föreslås att ändringen beaktas redan i 1 § som gäller lagens syfte.
Det är motiverat att föreskriva att sexuellt utnyttjande av djur är straffbart som sådant, när det är fråga om förbjudet könsumgänge mellan människa och djur. Behovet av kriminalisering undanröjs inte av att risken för att bli fast för dylika gärningar kan variera avsevärt. Det är inte motiverat att behandla straffbarheten på olika sätt beroende på om det är fråga om ens eget eller någon annans djur. Aktiv övervakning av djuren, till exempel i produktionsdjursutrymmen och stall, ökar risken för att bli fast när gärningsmannen är en utomstående person. Detta kan åtminstone i dessa fall antas förebygga könsumgänge med djur. Dessa djurhållningsplatser besöks dessutom av utomstående som har tillstånd till det, varvid risken för att en person som utnyttjar sitt eget djur ska bli fast ökar jämfört med könsumgänge som äger rum till exempel i en bostad.
Den som handlar i strid med 14 § i den föreslagna lagen kan meddelas ett förbud enligt 95 §. Enbart ett förbud för den som gjort sig skyldig till gärningen är dock inte alltid ett tillräckligt sätt att ingripa i situationen. Tillsynsmyndighetens metoder är begränsade om förbudet inte iakttas. Inte heller en åtgärd som avses i 98 § i den föreslagna lagen är alltid tillräcklig. I vissa fall kan det vara nödvändigt att personen kan meddelas djurhållningsförbud med stöd av 17 kap. 23 § i strafflagen. Meddelande av förbud förutsätter dom för åtminstone djurskyddsförseelse. Villkoret är då att personen kan anses olämplig eller oförmögen att sörja för djurens välfärd. Djurhållningsförbud kan behövas särskilt till exempel i en sådan situation att en person upprepade gånger trots förbud har könsumgänge med djur. Dessutom bör det påpekas att förbud också kan meddelas en person som inte döms till straff med stöd av 3 kap. 4 § 2 mom. eller 6 kap. 12 § 4 eller 5 punkten i strafflagen. Gärningen ska vara straffbar om den utförs uppsåtligen.
3 mom. 2 punkten motsvarar i sak 2 mom. 1 punkten i den gällande bestämmelsen, där det hänvisas till där det hänvisas till tillverknings-, import-, försäljning och överlåtelseförbudet enligt lagens 12 §. Som en ny sak förbjuds dessutom marknadsföring och innehav av förbjudna redskap. Detta behövs för att möjliggöra effektiv övervakning av förbudet. Flera av de förbjudna redskap och anordningar som nämns i förslaget används till exempel vid dressyr av djur, som ofta äger rum någon annanstans än på offentliga platser och som är tidsmässigt begränsad verksamhet. Genom övervakning kan det vara mycket svårt att verifiera dessa situationer varvid önskat slutresultat inte nödvändigtvis uppnås genom att förbjuda enbart användning av redskapen och anordningarna. Det föreslagna förbudet begränsas till att gälla endast sådana anordningar och redskap som är avsedda för skötsel och hantering av djur och som uppenbart orsakar djuren onödig smärta, onödigt lidande eller risk för skada och vilkas användning således även annars skulle strida mot den föreslagna lagen.
Enligt 3 mom. 3 punkten ska det vara förbjudet att tvinga djur att äta eller dricka. I 11 § i djurskyddslagen bestäms om tvångsmatning av djur. I den gällande bestämmelsen har tvångsmatning gjorts straffbart genom en hänvisning i 3 punkten till den nämnda 11 §.
3 mom. 4 punkten är ny. Bestämmelsen gäller förbudet mot införsel av hundvalpar och kattungar och där hänvisas till 39 § i den föreslagna lagen, där det föreskrivs om införselförbudet. Strävan med förbudet är att förbjuda att hundvalpar och kattungar förs in till Finland som handelsvaror. Hundvalpar och kattungar som förs in till Finland i försäljningssyfte produceras ofta i fabriker i länder med lägre kostnadsnivå och transporteras därifrån till Västeuropa för försäljning. Införsel av hundvalpar och kattungar för försäljning är ekonomiskt lönsam verksamhet. Den ekonomiska dimensionen bidrar till att öka riskerna med verksamheten. Handeln med hundvalpar och kattungar är förenade med risker inte bara för djurens välfärd utan också för konsumentskyddet och människors hälsa. Verksamheten är också förenad med skattekringgående och annan brottslig verksamhet. I praktiken är verksamheten välorganiserad och de hundvalpar och kattungar som säljs i Finland förs in i partier om till exempel 5—15 djur. Införsel av ett sådant antal djur väcker misstanke om försäljningssyfte, eftersom få personer för på en gång in flera kattungar eller hundvalpar från utlandet som han eller hon har för avsikt att behålla själv. Efterlevnaden av förbudet kan övervakas vid gränsen genom att be att den som för in djuren visar upp till exempel köpebrev eller andra dokument över hundvalparna eller kattungarna som visar att djuren har köpts redan innan de förs in till Finland och djuren inte är på väg till exempelvis en ägare som kan antas sälja dem vidare i Finland. Ett djur som hållits i strid med bestämmelsen ska med stöd av förslaget till 99 § 2 mom. på vissa villkor kunna tas om hand och avlivas. Detta är dock en otillräcklig åtgärd framför allt i sådana fall där personen i fråga upprepar förfarandet. Det är nödvändigt att förena förbudet med hot om straff, eftersom föremål för förbudet är organiserad verksamhet där man eftersträvar ekonomisk vinning på bekostnad av djurs välfärd och strävan med straffet är att ingripa effektivt framför alltid i upprepade brott mot förbudet. Det finns ett vägande samhälleligt behov av att kriminalisera förbudet och därigenom förhindras uppkomst av bland annat djurskyddsmässiga missförhållanden.
110 §.Djurhållningsförbud. I 1 mom. ingår på nuvarande sätt en hänvisning till 17 kap. 23 § i strafflagen, där det bestäms om meddelande av djurhållningsförbud.
I 2 mom. ingår en bestämmelse om att domstolen skyldig att göra anmälan om ett avgörande som gäller djurhållningsförbud till Rättsregistercentralen, som för ett register över djurhållningsförbud. Även fullföljdsdomstolen ska meddela den registeransvarige, om den har förbjudit verkställigheten av en dom som gäller djurhållningsförbud.
111 §.Förverkandepåföljd. I paragrafen ingår på nuvarande sätt en hänvisning till 17 kap. 23 a § i strafflagen, där det bestäms om förverkandepåföljder som har samband med djurskyddsbrott.
15 kap. Särskilda bestämmelser
112 §.Ändringssökande. Paragrafen gäller sökande av ändring i tillsynsmyndighetens beslut. De föreskrivs om sökande av ändring med beaktande av lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) och de principer som omfattades i samband med stiftandet av den. I paragrafen beaktas också de tidigare bestämmelserna om en utvidgning av användningsområdet för omprövning. I 1 mom. föreslås bestämmelser om omprövning. Omprövning får begäras i ärenden som gäller beviljande av tillstånd eller intyg. Till dem hör beslut som avses i 10 § 1 mom. och 54 §, beslut som meddelats med stöd av 71 § 2 mom. 8 punkten och beslut om kompetensbevis enligt 71 § 3 mom. samt beslut om kompetensbevis enligt i 72 § 2 mom. 1 punkten. Bestämmelser om omprövning finns i förvaltningslagen. I 2 mom. ingår en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden beträffande sökande av ändring.
Enligt 3 mom. tillämpas i fråga om sökande av ändring i beslut av kommunalveterinären och den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Sålunda ska den nämnda lagen tillämpas på sökande av ändring i stället för kommunallagen. I 4 mom. ingår en hänvisning till tullagen i fråga om Tullens beslut.
I 5 mom. ingår en hänvisning till viteslagen. Bestämmelser om sökande av ändring i beslut om utsättande och utdömande av vite samt föreläggande och verkställighet av hot om tvångsutförande och avbrytande finns i viteslagen.
I 6 mom. ingår en bestämmelse om skyndsam behandling av besvär som liknar 51 § 2 mom. i djurskyddslagen. Bestämmelsen preciseras emellertid så att skyndsamhetskravet gäller endast beslut där det är fråga om djurs välfärd.
Bestämmelser om sökande av ändring i avgifter som tas ut till staten finns i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). I 7 mom. ingår en hänvisning som gäller detta.
113 §.Verkställighet av beslut. I paragrafen föreskrivs det på samma sätt som i 52 § i djurskyddslagen om verkställighet av förvaltningsbeslut som gäller djurvälfärd. Enligt bestämmelsen får det i ett beslut föreskrivas att beslutet ska följas trots att ändring söks, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat.
För att ett beslut ska vara verkställbart förutsätts i regel att det har vunnit laga kraft. Ett beslut har i princip vunnit laga kraft när besvärstiden har gått ut och beslutet inte har överklagats eller beslutat har överklagats men ett avgörande har meddelats i ärendet som det inte längre går att söka ändring i med ordinära rättsmedel. Bestämmelsen behövs eftersom ärenden som hänför sig till djurs välfärd är ofta av sådan natur att man inte kan vänta på att besvärstiden ska gå ut eller göra det möjligt att gå igenom hela besvärsprocessen.
114 §.Avgifter som ska tas ut. Den gällande djurskyddslagen saknar bestämmelser om avgifter som tas ut för myndigheternas prestationer.
I 1 mom. ingår en hänvisning till kontrollförordningen och lagen om grunderna för avgifter till staten beträffande avgifter som tas ut för statliga myndigheters prestationer. I kapitel VI i kontrollförordningen bestäms om avgiftsbelagd kontroll. Bland annat enligt artikel 79.2 c i förordningen ska avgifter tas ut för offentlig kontroll som ursprungligen inte var planerad och som enligt led i) har blivit nödvändig efter det att bristande efterlevnad hos samma aktör påvisats under en offentlig kontroll som utförts i enlighet med kontrollförordningen, och enligt led ii) utförs för att bedöma omfattningen och konsekvenserna av denna bristande efterlevnad eller för att verifiera att korrigerande åtgärder har vidtagits.
Enligt artikel 80 i kontrollförordningen får medlemsstaterna ta ut andra avgifter eller pålagor för att täcka kostnaderna för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet än de avgifter eller pålagor som avses i artikel 79, om detta inte är förbjudet enligt den lagstiftning som är tillämplig på de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
I artikel 82 i kontrollförordningen bestäms om beräkningsgrunderna för avgifter. Artikeln gäller endast obligatoriska avgifter. Av denna orsak följer beräkningsgrunden för avgifter enligt artikel 80 lagen om grunderna för avgifter till staten.
Enligt 23 § i veterinärvårdslagen är staten skyldig att ersätta kommunerna för kostnader för tillsynsuppgifter i anslutning till veterinärvården som ålagts kommunalveterinären. Ersättningen täcker också inspektioner som är avgiftsbelagda för aktören. Enligt 2 mom. bestämmer regionförvaltningsverket avgifterna för kommunalveterinärernas avgiftsbelagda prestationer och tar ut dem till staten. Bestämmelser om storleken på avgifterna för kommunalveterinärens prestationer utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet med iakttagande i tillämpliga delar av vad som i lagen om grunderna för avgifter till staten föreskrivs om allmänna principer och andra grunder för statliga myndigheters avgiftsbelagda prestationer och avgifternas storlek. Bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid faktureringen av prestationer utfärdas också genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Det föreskrivs på motsvarande sätt om kommunalveterinärens prestationer i 96 § i lagen om djursjukdomar och i 59 § i lagen om animaliska biprodukter (517/2015).
I 3 mom. ingår för tydlighetens skull en hänvisning till artikel 79.2 c i kontrollförordningen, som gäller myndighetens skyldighet att ta ut en avgift för extra tillsynsåtgärder för bristande efterlevnad av bestämmelserna. Dessutom tar tillsynsmyndigheten ut en avgift för tillsynsåtgärder som gäller brister eller missförhållanden som konstaterats i verksamhet som avses i 50, 57, 58, 60 eller 61 §. I sådan verksamhet är det fråga om ett stort antal djur och verksamhet där aktörens ansvar och skyldighet att vara medveten om bestämmelserna om djurvälfärd framhävs. Det är därför motiverat att ta ut avgift för så kallade förnyad inspektion på motsvarande sätt som vid inspektioner som baserar sig på kontrollförordningen. Dessutom ska avgift också tas ut för tillsynsåtgärder som gäller annan än ovan avsedd djurhållning, om det vid tillsynen konstateras att ett föreläggande eller ett förbud inte har iakttagits. Det är inte ändamålsenligt eller motiverat att använda enbart samhällets medel för att upprepade gånger säkerställa att bestämmelserna om djurvälfärd iakttas. Om föreläggandet eller förbudet har iakttagits, tas dock ingen avgift ut för den förnyade inspektionen i ett sådant fall.
115 §.§.Arvoden och ersättningar till experter och assistenter. Enligt 82 § i den föreslagna lagen får tillsynsmyndigheten anlita personer utanför myndighetsmaskineriet vid utförandet av tillsyn och inspektioner. I ett sådant fall betalar regionförvaltningsverket arvode för hjälpen och ersättning för resekostnader till experten eller assistenten enligt statens resereglemente.
116 §. Kostnader för administrativa tvångsmedel och omhändertagande av upphittade djur. Enligt 58 § i djurskyddslagen ska djurets ägare eller innehavare betala de kostnader som åtgärder för att trygga djurs välbefinnande föranleder. Om djuret har sålts eller sänts till slakt eller om annan inkomst av djuret har fåtts, ska kostnaderna dras av från försäljningspriset eller från den övriga inkomsten av djuret, och återstoden ges till djurets ägare eller innehavare. Den reglering som föreslås i 1 mom. motsvarar i sak den nuvarande regleringen. Emellertid förtydligas och preciseras regleringen. Kostnaderna för åtgärder kan för närvarande av särskilda skäl betalas i förskott av det anslag som i statsbudgeten har reserverats för veterinärvård. Djurets ägare eller innehavare ansvarar emellertid alltid för den slutliga betalningen av kostnaderna. I de åtgärder som avses i den föreslagna bestämmelsen är tillsynsmyndigheten och en utomstående aktör parter, när vård skaffas någon annanstans på det sätt som avses i 97 § 1 mom. till exempel ett hundpensionat eller ett stall. När ett djur skaffas vård är det nödvändigt att aktören får betalt för vårdkostnaderna på förhand. För tydlighetens skull föreskrivs det att regionförvaltningsverket täcker kostnaderna för åtgärderna tillfälligt och tar ut dem retroaktivt av djurägaren eller djurhållaren. Djurägaren eller djurhållaren är dock alltid skyldig att ersätta regionförvaltningsverket för kostnaderna för åtgärderna.
De kostnader för omhändertagande, skötsel och avlivning av upphittade djur som avses i 1 mom. och 26 § 4 mom. ska på nuvarande sätt vara direkt utsökbara. På indrivning tillämpas lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Om kostnaderna inte går att driva in stannar de kommunen till last när det gäller hittedjur och regionförvaltningsverket till last när det gäller andra kostnader. En bestämmelse om detta föreslås i 2 mom.
117 §.Skydd för identiteten för rapportörer av överträdelser. Det är fråga om en ny paragraf. I artikel 140 i kontrollförordningen bestäms om skydd för personer som inrapporterar en överträdelse. Enligt punkt 1 i artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter har verkningsfulla mekanismer för att möjliggöra rapportering av faktiska eller potentiella överträdelser av förordningen. Mekanismerna ska enligt punkt 2 åtminstone omfatta förfaranden för mottagande av rapporter om överträdelser och uppföljning av dem (led a), lämpligt skydd för personer som inrapporterar en överträdelse mot repressalier, diskriminering och andra former av missgynnande behandling (led b), och skydd av personuppgifter för den person som inrapporterar en överträdelse i enlighet med unionsrätten och nationell rätt (led c).
Enligt skäl 91 i kontrollförordningens ingress bör vem som helst ha möjlighet att inkomma med nya uppgifter till de behöriga myndigheterna för att hjälpa dem att upptäcka fall av överträdelser av denna förordning och av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och i sådana fall ålägga sanktioner. I ingressen konstateras vidare att avsaknad av tydliga förfaranden eller rädsla för repressalier kan avskräcka visselblåsare.
Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs särskilt artikel 140.2 c i kontrollförordningen, som gäller skydd av identiteten för personer som inrapporterar en överträdelse. Om inte någon av de sekretessgrunder som föreskrivs i 24 § i offentlighetslagen blir tillämplig, ska med stöd av den föreslagna lagen endast uppgifter som röjer rapportörens identitet hemlighållas, om de villkor som föreskrivs i paragrafen är uppfyllda. I 24 § 1 mom. 15 punkten i offentlighetslagen föreskrivs det om skydd av inspektions- och övervakningsverksamhet. Paragrafen är tillämplig som allmän bestämmelse även på uppgifter som fås i samband med inspektioner som gäller djurvälfärd. Den föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde är däremot vidare, eftersom den också är tillämplig på en person som rapporterat en misstänkt överträdelse även om rapporten inte leder till en inspektion eller andra åtgärder.
Enligt den föreslagna bestämmelsen är ett villkor för hemlighållande av rapportörens identitet att ett röjande av identiteten att bedöms orsaka rapportören skada. Skadan kan till exempel hänföra sig till att rapportören står i ett särskilt förhållande till den aktör som rapporteringen gäller. Rapportörens egen uppfattning om att han eller hon orsakas skada räcker inte ensam till för att tillämpa den sekretessgrund som avses i bestämmelsen. Den bestämmelse som föreslås nu skyddar ändå inte rapportören till exempel som vittne i en eventuell rättegång.
Utöver den föreslagna bestämmelsen tillämpas bestämmelserna om partsoffentlighet. Enligt 11 § i offentlighetslagen har den som i ett ärende är sökande eller anför besvär eller någon annan vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller (part) rätt att hos den myndighet som behandlar eller har behandlat ärendet ta del av en myndighetshandling som kan eller har kunnat påverka behandlingen, även om handlingen inte är offentlig. Enligt 11 § 2 mom. 1 punkten i offentlighetslagen föreligger denna rätt emellertid inte när utlämnande av uppgifter ur handlingen skulle strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse eller ett synnerligen viktigt enskilt intresse. Utlämnandet av uppgifter ur en rapport om en överträdelse till den som berörs av rapporten kan vara förenat med ett synnerligen viktigt allmänt intresse enligt offentlighetslagen, om utlämnandet av uppgiften kan skada utredningen av de misstänkta överträdelserna. Utlämnandet av uppgift om rapportören kan åter strida mot ett synnerligen viktigt enskilt intresse enligt offentlighetslagen, om röjandet av rapportörens identitet skulle äventyra rapportörens trygghet, intressen eller rättigheter. Dessutom kan rädsla för att lämna uppgifter i princip förhindra rapportering, varvid det kan hända att överträdelsen inte alls avslöjas. Till följd av detta äventyras djurens välfärd, vilket kan anses strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse. Då måste partsoffentligheten begränsas. Begränsning av partsoffentligheten har bedömts vara ett effektivt sätt att trygga rapportörens ställning och å andra sidan säkerställa att djurens välfärd inte äventyras i onödan.
Förutsättningen för att bestämmelsen ska tillämpas är att den myndighet som tagit emot rapporten på grund av de omständigheter som framkommit i saken har grundad anledning att bedöma att det finns ett skyddsbehov. Bestämmelser om skydd för rapportören finns för närvarande i till exempel 36 § i dataskyddslagen (1050/2018), 71 a § i lagen om Finansinspektionen (878/2008), 35 § i växtskyddslagen (1110/2019) samt i 18 § i lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019).
Den föreslagna bestämmelsen gäller också annan djurhållning än sådan som omfattas av kontrollförordningens tillämpningsområde, för med tanke på tillsynen över djurvälfärden saknar det betydelse om kontrollförordningen tillämpas på den. Det finns således ingen saklig grund att begränsa regleringen om skydd för den rapporterar en överträdelse på grund av djurhållningens karaktär. Den som rapporterar en överträdelse vet inte heller nödvändigtvis ens vilken slags djurhållning det är fråga om.
118 §. Ersättning som staten betalar till kommunerna. I paragrafen hänvisas det till 2 3 § i veterinärvårdslagen, där det föreskrivs om kommunens rätt att av statens medel få ersättning för utförandet av sådana uppgifter som enligt denna lag ankommer på kommunalveterinären.
16 kap. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser samt undantagsbestämmelser som gäller vissa djurarter
119 §.Ikraftträdande. I paragrafen ingår en sedvanlig bestämmelse om lagens ikraftträdande. Genom den föreslagna lagen upphävs 1996 års djurskyddslag.
I propositionen föreslås också att bestämmelser i vissa andra lagar ändras, där det hänvisas till den upphävda lagen. Det finns emellertid så många sådana hänvisningar i lagstiftningen att i detta sammanhang är det inte ändamålsenligt eller möjligt att börja ändra andra författningen än de som har ett fastare samband med den föreslagna lagen. Laglighetsprincipen förutsätter till exempel att strafflagen ändras. I övrigt intas i den nu föreslagna paragrafen en bestämmelse enligt vilken en hänvisning till den upphävda lagen anses som en hänvisning till den föreslagna lagen.
Med stöd av den upphävda lagen har det utfärdats flertalet förordningar av jord- och skogsbruksministeriet och statsrådet, som innehåller detaljerade krav på hållandet av olika djurslag. På förordningsnivå föreskrivs det bland annat om areakrav på djurhållningsplatserna för olika djurarter, utrustning och förhållanden, rastning, behandlingsåtgärder samt utfodring. Även i den föreslagna lagen finns det rikligt med bemyndiganden att utfärda förordning, med stöd av vilka avsikten är att se till att lagens bestämmelser kan preciseras ytterligare. Man hinner dock inte utfärda alla behövliga förordningar innan den nu föreslagna lagen börjar tillämpas. Därför är det nödvändigt att de författningar som utfärdats med stöd av den upphävda lagen kan tillämpas tills de upphävs separat. Ett omnämnande av detta föreslås i 3 mom. Djurskyddsförordningen och jord- och skogsbruksministeriets förordning om förbud att vid tävlingar eller utställningar använda hundar som har opererats för ändrande av djurets utseende upphävs dock när lagen träder i kraft.
120 §.Innehav av vissa djurindivider. I paragrafen intas en övergångsbestämmelse, som tillämpas på i 8 § 2 mom. i den föreslagna lagen avsedda djurindivider som hålls som produktionsdjur, cirkusdjur eller i ambulerande djurutställningar när lagen träder i kraft. Djurägaren eller djurhållaren får inneha ett sådant djur tills det dör. Genom förordning av statsrådet får det föreskrivas om motsvarande undantag för djurindivider som hålls som sällskaps- och hobbydjur. Djurägaren eller djurhållaren ska anmäla innehav av andra djur än sådana som avses i bilaga 1 till regionförvaltningsverket inom sex månader från det att denna lag har trätt i kraft. Närmare bestämmelser om innehållet i anmälan och hur den görs får utfärdas genom förordning av statsrådet.
121 §.Undantags- och övergångsbestämmelser som gäller djurhållningsplatser för nötkreatur. I 37 § i den föreslagna lagen förbjuds att djur hålls på vissa sätt som begränsar djurens rörelser på den permanenta djurhållningsplatsen. Enligt de gällande författningarna är sådan djurhållning dock tillåten. Bland annat för att säkerställa att de nuvarande aktörerna inte orsakas onödiga kostnader av den föreslagna lagen föreslås bestämmelser om vissa undantag och övergångstider.
I den föreslagna paragrafen ingår undantags- och övergångsbestämmelser som gäller djurhållningsplatser för nötkreatur. Det förbud mot att fortlöpande hålla ett djur uppbundet som avses i förslaget till 37 § 2 mom. ska inte tillämpas på en ladugård som är i drift när lagen träder i kraft och där kor och kvigor hålls för mjölkproduktion. Sålunda förbjuds inte användningen av befintliga båsladugårdar, utan de kan utnyttjas för att hålla mjölkkor och mjölkkvigor tills de nått slutet på sin livscykel. I fråga om andra nötkreatur än kor och kvigor som hålls för mjölkproduktion tillämpas förbudet mot fortlöpande uppbindning från och med den 1 januari 2028 efter utgången av den fem år långa övergångstiden. Redan i den gällande lagstiftningen har det varit förbjudet att hålla kalvar fortlöpande uppbundna.
Båsladugårdar som är i drift när lagen träder i kraft får byggas ut och renoveras, bara antalet båsplatser inte utökas. Sålunda är till exempel reparationer som förbättrar djurens välfärd fortfarande möjliga, såsom att förnya båskonstruktioner eller lägga in båsmattor, liksom att till exempel bygga nya personalutrymmen i anslutning till ladugården. På ett sådant utbyggnads- och renoveringsprojekt på en ladugård beträffande vilket bygglovet har varit anhängigt före ikraftträdandet av den föreslagna lagen tillämpas dock de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande.
I 5 mom. föreskrivs om definitioner av ko, kviga och kalv. Definitionerna motsvarar definitionerna i statsrådets förordning om skydd av nötkreatur.
Närmare bestämmelser om uppbindning av nötkreatur utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är att även i fortsättningen föreskriva genom förordning av statsrådet om bland annat krav på rastning av mjölkkor och mjölkkvigor som hålls uppbundna. Avsikten är att ändra statsrådets förordning om skydd av nötkreatur så att kravet på betesgång och rastning för mjölkkor och mjölkkvigor förlängs från nuvarande 60 dagar till 90 dagar.
122 §. Undantags- och övergångsbestämmelser som gäller djurhållningsplatser för svin. I paragrafen ingår undantags- och övergångsbestämmelser i anslutning till förslaget till 37 § 2 mom. som gäller djurhållningsplatser för svin. Det ska även i fortsättningen vara tillåtet att använda grisningshäckar som är i användning när lagen träder i kraft. Detta gör det möjligt att använda befintliga grisningshäckar tills de nått slutet på sin livscykel, varvid förbudet inte medför betydande kostnader. Användningen av insemineringshäckar begränsas till åtta dagar i samband med insemineringen. Upphörandet med långvarig användning av insemineringshäckar i svinhus förutsätter ändringar i svinhusbyggnadens konstruktioner. Samma antal djur behöver större yta eller alternativet är det möjligt att hålla färre svin än tidigare i samma byggnad. Det är nödvändigt att fördela kostnaderna för investeringarna över en tillräckligt lång övergångstid. Övergångstiden föreslås vara 12 år från lagens ikraftträdande.
Enligt 1 mom. 1 punkten i den föreslagna paragrafen ska det vara tillåtet att hålla suggor och gyltor i insemineringshäckar högst åtta dagar i samband med semineringen. Användningen av insemineringshäckar underlätta semineringsarbetet i svinhuset. Användningen av insemineringshäckar under högst åtta dagar i samband med dräktigheten gör det möjligt att flytta suggan till insemineringshäcken samtidigt som smågrisarna avvänjs. Suggan blir normalt brunstig 4 — 6 dagar efter avvänjningen, varefter den semineras två eller tre dagar efter varandra. Därefter flyttas suggan till en gruppbox. Användningen av insemineringshäck är förenad med risk för tidig kastning när svinen flyttas från insemineringshäckarna till gruppboxen. När svin sammanförs till en grupp är det förenat med aggressivt beteende såsom slagsmål under de första dagarna. När sammandrabbningarna i anslutning till den sociala rangordningen upphör lugnar sig gruppen. Med tanke dräktigheten vore det säkrast att sammanföra suggorna eller gyltorna redan före semineringen, varvid sammandrabbningarna inte skulle medföra några risker för den tidiga dräktigheten. I 1 mom. 2 punkten tillåts hållande av suggor och gyltor i sådana grisningshäckar som är i användning när lagen träder i kraft. Enligt 37 § 2 mom. i den föreslagna lagen avses med grisningshäck en häck som är en fast konstruktion från vilken suggan inte kan släppas ut för att röra sig fritt i grisningsboxen.
I 2 mom. föreskrivs det om den övergångstid som ska tillämpas på långvarigare hållande av suggor och gyltor i insemineringshäckar. På ett svinhus som är i drift när den föreslagna lagent räder i kraft tillämpas förbudet mot långvarigare hållande i insemineringsburar från och med den 1 januari 2035. Förbudet blir dock tillämpligt redan tidigare om svinhuset renoveras eller byggs ut under övergångsperioden. Förbudet tillämpas också på nya svinhus som byggs under övergångstiden. Förbudet tillämpas då från och med den tidpunkt då renoveringen, utbyggnaden eller det nya svinhuset har färdigställts.
Enligt 3 mom. får ett svinhus som är i drift när lagen träder i kraft byggas ut och renoveras, bara antalet grisningshäckar inte utökas. Sålunda ska till exempel reparationer som förbättrar djurens välfärd, såsom förnyande av burkonstruktioner, fortfarande vara möjliga, liksom att till exempel bygga nya personalutrymmen i samband med svinhuset. Om ett bygglov som gäller ett utbyggnads- och renoveringsprojekt på ett svinhus har varit anhängigt före ikraftträdandet av den föreslagna lagen tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet den föreslagna lagen.
I 4 mom. ingår bestämmelser med definitioner av gylta och sugga på motsvarande sätt som i förordningen om skydd av svin.
Närmare bestämmelser om hållande av suggor och gyltor i inseminerings- och grisningshäckar utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning föreskrivs till exempel hur länge suggor och gyltor får hållas i grisningshäckar.
123 §. Övergångsbestämmelser som gäller djurhållningsplatser för hästar. I paragrafen ingår en övergångsbestämmelse om permanenta djurhållningsplatser för hästar. På ett stall som är i drift när den föreslagna lagen träder i kraft tillämpas 37 § 2 mom. från och med den 1 januari 2028 när den fem år långa övergångstiden har gått ut. Förbudet blir dock tillämpligt redan tidigare, om stallet renoveras eller byggs ut under övergångstiden. Förbudet tillämpas också på nya stall som byggs under övergångstiden. Förbudet tillämpas då från och med den tidpunkt då renoveringen, utbyggnaden eller det nya stallet har färdigställts.
Övergångstiden behövs, eftersom det fortfarande används en del spiltor som permanent djurhållningsplats för hästar i stall som är i drift. I spiltor hålls hästen uppbunden i den främre delen av spiltan, till skillnad från till exempel boxar, där hästen är fri. Spiltor har redan länge varit en form av djurhållningsplats för hästar på tillbakagång.
124 §.Övergångsbestämmelser som gäller innehav av vilda djur. I paragrafen föreslås övergångsbestämmelser som gäller innehav av vissa vilda djur. Bestämmelsens syfte är att förhindra att oskäliga situationer uppstår i sådana fall där det förfarande som iakttagits vid omhändertagandet av ett djur har uppfyllt kraven enligt den upphävda lagen.
I 13 § 1 mom. i djurskyddslagen förbjuds tagande av vilda däggdjur och fåglar för uppfödning. I 28 § 1 mom. i den föreslagna lagen utvidgas förbudet till alla ryggradsdjur. Enligt 1 mom. ska det fortfarande vara tillåtet att hålla en djurindivid som omhändertagits med stöd av den upphävda lagen tills djuret dör. Ett ytterligare villkor är att det inte är förbjudet att inneha djuret med stöd av till exempel naturvårdslagen eller lagstiftningen om främmande arter.
Enligt 13 § 2 mom. i djurskyddslagen ska ett djur som har omhändertagits för tillfällig sjukvård eller för något annat godtagbart tillfälligt behov försättas i frihet då dess tillstånd möjliggör detta, om det kan antas att djuret utan svårighet anpassar sig till ett liv i naturtillstånd. Om djuret inte kan försättas i frihet och vården av det inte kan ordnas, skall djuret avlivas. I förslaget till 60 § 2 mom. skärps villkoren för vård av vilda djur. Efter att djuret getts vård ska det försättas i frihet eller placeras i en djurpark. Om man inte kan förfara på detta sätt ska djuret avlivas. I 2 mom. föreslås en bestämmelse som gör det möjligt att fortsätta att inneha ett djur som före lagens ikraftträdande omhändertagits för tillfällig sjukvård eller för något annat godtagbart tillfälligt behov. En sådan djurindivid får innehas tills den dör.
Djurhållningen ska naturligtvis uppfylla övriga krav enligt den föreslagna lagen. För att säkerställa att regionförvaltningsverket känner till de djur som avses i 1 och 2 mom. ska den som håller djuret anmäla innehavet av djuret inom sex månader efter lagens ikraftträdande. Detta är nödvändigt för att övervaka att de krav på innehav av vilda djur som ställs i den föreslagna lagen inte kan kringgås. Anmälningsskyldigheten motsvarar den anmälningsskyldighet som föreskrivs i förslaget till 8 § 3 mom.
125 §.Övergångsbestämmelser som gäller tillståndspliktig och anmälningspliktig verksamhet. I paragrafen ingår de övergångsbestämmelser som behövs i och med de ändringar som föreslagits i tillståndspliktig och anmälningspliktig verksamhet.
Enligt förslaget till 51 § ändras djurparkernas uppgifter jämfört med nuläget. För att ändra djurparkstillståndet ska djurparken meddela regionförvaltningsverket hur den kommer att delta i de skyddsåtgärder som föreskrivs i 51 §. Detta ska göras inom sex månader från ikraftträdandet av den föreslagna lagen.
Enligt förslaget till 57 § ska den som håller en husdjursgård för införande i djurhållarregistret och registret över djurhållningsplatser göra en kompletterande anmälan till den anmälan som föreskrivs i lagen om identifiering och registrering av djur eller med stöd av den. Kompletterande anmälan ska enligt 58 § också göras i fråga om uppfödning av vilda djur i hägn i viltvårdssyfte eller produktionssyfte. Lagen om identifiering och registrering av djur innehåller bestämmelser och tidsgränser inom vilka inledande av verksamheten eller ändringar i den ska anmälas. Anmälningstiden är 30 dygn. För tydlighetens skull intas i förslagen till 2 och 3 mom. bestämmelser om kompletterande anmälan som gäller husdjursgårdar och uppfödning av vilda djur i hägn. Anmälan ska göras inom 30 dygn efter lagens ikraftträdande. Husdjursgårdar har med stöd av den upphävda lagen krävt tillstånd för permanent djurutställning om det inte har varit fråga om endast verksamhet som avses i förslaget till 5 § 2 mom. utan att djuren förevisats. Även om tillståndsplikten upphör när de föreslagna lagen träder i kraft, känner myndigheterna i princip till aktörerna.
Det föreslås att definitionen av permanent djurutställning ändras i 5 § 2 mom. så att med permanent djurutställning avses också en sådan anläggning där allmänheten har möjlighet att delta i djurens skötsel eller annan verksamhet av betydelse för djurens välfärd. Om den som bedriver sådan verksamhet inte har haft tillstånd för permanent djurutställning från tidigare och det inte är fråga om en husdjursgård, ska tillstånd för permanent djurutställning sökas inom sex månader från ikraftträdandet av den föreslagna lagen.
Även den som håller sällskaps- eller hobbydjur yrkesmässigt eller annars i stor skala på det sätt som avses i förslaget till 60 § ska vid behov göra anmälan om verksamheten. Definitionen av verksamheten ändras något jämfört med den upphävda lagen, vilket kan förutsätta att de anmälda uppgifterna uppdateras.
I 61 § i den föreslagna lagen ingår en ny skyldighet som gäller anmälan om bedrivande av djurhemsverksamhet för vilda djur. En aktör som bedriver sådan verksamhet ska göra nämnda anmälan till regionförvaltningsverket inom två månader efter ikraftträdandet av den föreslagna lagen.
126 §. Övergångsbestämmelse som gäller kastrering av svin som hålls som produktionsdjur. I paragrafen föreskrivs det om förbud mot kirurgisk kastrering av svin som hålls som produktionsdjur. Förbudet ska tillämpas från och med den 1 januari 2035. Enligt nuvarande praxis kastreras galtar som föds upp till köttsvin när de är några dagar gamla på grund av den galtlukt som förekommer i köttet. Galtlukt förekommer hos en liten del av galtarna när de slaktas. När sådant kött tillreds luktar det obehagligt. Kött som luktar kan användas för vissa produkter inom industrin, men dess värde är lägre än kött som inte luktar. Kirurgisk kastrering av galtar är en smärtsam och stressig åtgärd för grisen och därför vill man slopa den i framtiden. Alternativen till kirurgisk kastrering är immunokastrering eller galtuppfödning. Vid immunokastrering ges köttsvin under uppfödningen två gånger en spruta med läkemedel som förhindrar könshormonets effekt och galtens testiklar utvecklas inte. Testiklarna återgår till normal funktion inom ett halvt år, om svinet inte slaktas. Immunokastrering påverkar inte svinköttets säkerhet som livsmedel. Immunokastrering innebär dock mera arbete och kostnader i köttsvinsfasen samt stress för djuren på grund av sprutorna. Vid galtuppfödning kastreras inte galtarna. Man försöker hantera uppkomsten av galtlukt genom avel, rätt föda och genom att ändra uppfödningsförhållandena. Det finns alltså redan alternativ till kirurgisk kastrering av svin som hålls som produktionsdjur. Slopandet av kirurgisk kastrering förutsätter dock betydande ändringar i svinproduktionen. Tills vidare har man endast liten erfarenhet av galtuppföljning av de svinlinjer som hålls i Finland. Därför behövs det också forskning om hur svinaveln, utfodringen och hållandet av svin måste ändras när man föder upp galtar i stället för kastrater. Slakterierna måste dessutom utrusta sig för att identifiera kroppar som luktar och separera dem från andra kroppar. Det behöver föreskrivas om en tillräckligt lång övergångstid för genomförandet av behövliga förändringar.