2
Nuläge och bedömning av nuläget
2.1.1
Allmänt
Medborgarskap är ett grundläggande rättsligt förhållande mellan staten och en enskild person som är förknippat med betydande rättigheter och skyldigheter. I och med medborgarskapet godkänns individen som fullvärdig medlem av samhället och kan i högre grad än tidigare delta i den politiska, samhälleliga och ekonomiska verksamheten i den mottagande staten. Ansökan om medborgarskap grundar sig alltid på frivillighet och individens egen bedömning av vilken betydelse ett medborgarskap i det land där personen bor har för personen i fråga. Utöver individens fördel ska även statens fördel beaktas när medborgarskap beviljas. Det kan till exempel anses ligga i statens intresse att naturalisera personer som har bosatt sig inom dess område permanent och som lever enligt samhällets regler samt deltar självständigt i samhällets verksamhet.
Bestämmelserna om förvärv av medborgarskap omfattas av statens suveränitet. Villkoren för att förvärva medborgarskap har inte reglerats internationellt, utan de rättsliga grunderna för medborgarskap grundar sig på respektive lands nationella lagstiftning. Staten bestämmer med stöd av sin egen lagstiftning vilka som är dess medborgare och vilka förutsättningar som fastställs för att förvärva medborgarskap. De internationella förpliktelser som staten har förbundit sig till påverkar dock vad som kan föreskrivas om förvärv av medborgarskap.
Begreppet ”naturalisation” avser i Finland enligt vedertagen praxis att bevilja medborgarskap efter ansökan om medborgarskap. På detta sätt används termen i samband med den gällande medborgarskapslagen och dess förarbeten. Det handlar om hur en utländsk medborgare som är permanent bosatt i Finland kan förvärva finskt medborgarskap och vilka förutsättningar personen ska uppfylla. Helheten av ändringar i medborgarskapslagen gäller framför allt ansökningsförfarandet.
Integration kan förenklat anses innebära att en person som flyttat till Finland blir en del av samhället. Integration definieras på lagstiftningsnivå i lagen om främjande av integration (681/2023). Enligt definitionen i lagen avses med integration invandrarens individuella process som försiggår i växelverkan med samhället och under vilken invandrarens likabehandling och jämlikhet i samhället samt delaktighet i arbets- och näringslivet, utbildning, organisationsverksamhet eller annan samhällelig verksamhet fördjupas och blir mångsidigare. Med integrationsfrämjande avses stödjande av integration genom att för invandrare tillhandahålla tjänster som avses i nämnda lag, genom att stödja invandrarens möjligheter att upprätthålla sitt eget språk och sin egen kultur samt genom att främja samhällets mottaglighet.
I arbets- och näringsministeriets publikation Integrationsordlista
Arbets- och näringsministeriets publikationer 2021:54
definieras centrala integrationsrelaterade begrepp och ges riksomfattande termrekommendationer. I publikationen konstateras i fråga om integration bland annat att den förutsätter egen aktivitet hos invandraren, samhällets mottaglighet samt att mottagligheten utvecklas i samarbete mellan myndigheter och andra aktörer. Integration kan till exempel undersökas med tanke på strukturell integration (sysselsättning, boende, utbildning, hälsa och välbefinnande), interaktiv integrering (sociala relationer och nätverk), kunskaper i finska eller svenska och orientering i det finländska samhället samt identifiering och identitet (samhörighet med andra i samhället). I publikationen rekommenderas att man i stället för termen ”integration” använder termen ”främjande av integration”, eftersom den förstnämnda kan tolkas så att invandraren endast är föremål för verksamheten och inte själv har en aktiv egen roll i integrationen.
Integration handlar alltså om invandrarens individuella process som sker i växelverkan med samhället. Målet med integrationen är att invandraren upplever sig vara en fullvärdig medlem i samhället som har de kunskaper och färdigheter som behövs i det nya hemlandet. Det är fråga om en dubbelriktad process som kräver engagemang av både invandraren och det mottagande samhället.
Man kan närma sig kopplingen mellan regleringen av förvärv av medborgarskap och integrationen ur olika synvinklar. Då ämnet undersökts har i synnerhet två olika förhållningssätt lyfts fram. Förhållandet mellan naturalisations- och integrationspolitiken har också behandlats tidigare i samband med att medborgarskapslagen ändrades (RP 80/2010 rd, s. 15–16). Enligt ett synsätt kan man genom naturalisation stöda en persons integrering och känsla av samhällstillhörighet. Enligt det här förhållningssättet kan förvärv av medborgarskap stödja och främja en persons senare integration eftersom förvärvet av medborgarskap aktiverar personen att skaffa sig kunskaper och färdigheter som främjar deltagandet i verksamheten i samhället. I ett sådant förhållningssätt är villkoren för naturalisation enligt lagstiftningen inte nödvändigtvis särskilt stränga. Som boendetid kan det till exempel räcka med en ganska kort tid eller så är den nivå på språkkunskaper som krävs för medborgarskap låg eller så krävs det inga språkkunskaper alls.
Enligt det andra förhållningssättet kan naturalisationen betraktas som ett resultat av en lyckad eller eftersträvad integrationsprocess. Därmed betraktas naturalisationen inte som ett stöd för integreringen utan snarare som ett slags slutpunkt för integreringsprocessen. Då är villkoren för naturalisation strängare i lagstiftningen. Det kan till exempel förutsättas att sökanden bott ganska länge i landet, och dessutom kan det krävas att sökanden avlägger ett obligatoriskt språk- och/eller medborgarskapsprov. På så sätt kan man belöna en lyckad integration och naturalisera de invandrare som är mest villiga att satsa på integration.
Det är också vanligt att statens naturalisationspolitik och -lagstiftning grundar sig på en kombination av dessa förhållningssätt. Då kan till exempel den boendetid som krävs för naturalisation vara relativt kort, men å andra sidan testas personens kunskaper om landet och samhällets regler och värderingar i syfte att förvärva medborgarskap. Förutom att testa kunskaperna om samhället förutsätter naturalisation ofta också att språkkunskaperna påvisas. Dessutom är det typiskt att statens lagstiftning innehåller bestämmelser enligt vilka en lyckad integration leder till att medborgarskap kan förvärvas enklare eller snabbare. Detta är också vanligt i länder vars reglering följer ett striktare förhållningssätt. Det kan till exempel vara fråga om att det av den sökande krävs en kortare boendetid än den ursprungliga om den sökande lär sig landets språk i ett tidigare skede eller uppfyller en viss försörjningsnivå.
Den nuvarande medborgarskapslagen trädde i kraft 2003. I medborgarskapslagen föreskrivs bland annat om hur en utländsk medborgare som är bosatt i Finland på ansökan kan förvärva finskt medborgarskap (3 kap.). En grundläggande förutsättning för förvärv av finskt medborgarskap är att den sökandes identitet har utretts på ett tillförlitligt sätt. I lagen föreskrivs dessutom om de allmänna förutsättningarna för naturalisation, det vill säga medborgarskap som beviljas på ansökan. Det är i regel fråga om gemensamma förutsättningar för alla sökande som ska uppfyllas för att medborgarskap ska kunna beviljas. Beviljande av medborgarskap på ansökan förutsätter i allmänhet att sökanden är myndig samt att boendetids-, oförvitlighets- och språkkunskapsvillkoret uppfylls. Dessutom förutsätts att sökanden inte väsentligt har försummat sin underhållsskyldighet eller sina offentligrättsliga betalningsförpliktelser och att personen tillförlitligt kan redogöra för sin försörjning.
I ljuset av tidigare ändringar i medborgarskapslagen kan man åtminstone till vissa delar anse att det råder ett sådant förhållningssätt där förvärv av medborgarskap stöder en senare integration i Finland. En sådan tolkning stöds av de ändringar gällande boendetiden som gjordes i lagen 2011 (lagen om ändring av medborgarskapslagen 579/2011, RP 80/2010 rd), genom vilka man bland annat beräknade vilken boendetid som förutsätts för naturalisation. Utgångspunkten var att främja den samhälleliga samhörigheten bland utlänningar som är permanent bosatta i Finland genom att göra det möjligt att förvärva medborgarskap snabbare. I samband med detta föreskrevs om ett nytt undantag från boendetiden, enligt vilket full boendetid inte förutsätts av en sökande som påvisar att han eller hon har lärt sig finska eller svenska innan det allmänna boendetidsvillkoret uppfylls. Undantagsgrunden i fråga avspeglar att regleringen i medborgarskapslagen uppmuntrar invandrare att skaffa sig språkkunskaper och främjar därmed också integrationen i Finland.
Utgångspunkten för de reformer som görs i medborgarskapslagen är att det krävs en lyckad integration för att förvärva finskt medborgarskap. Skrivningarna i regeringsprogrammet återspeglar i sin helhet ett förhållningssätt där man anser att förvärv av medborgarskap eftersträvas som ett resultat av integrationsprocessen. I fråga om regleringen i medborgarskapslagen innebär detta att villkoren för naturalisation skärps, varvid personens egen aktiva verksamhet betonas mer i granskningen av naturalisation. För att förvärva medborgarskap ska personen påvisa att han eller hon engagerar sig i samhället bland annat genom att skaffa sig sådana kunskaper och färdigheter som anses förutsättas av en fullvärdig medlem i samhället. Med tanke på förvärv av medborgarskap anses sådana omständigheter vara bland annat att skaffa sig en egen försörjning till exempel genom arbete, kännedom om språket och det finländska samhället samt iakttagande av samhällets regler. I förslagen i denna proposition betonas särskilt betydelsen av att skaffa sig egen försörjning och iaktta samhällets regler.
Regeringsperiodens mål för främjandet av integrationen och åtgärder för att uppnå dessa mål ingår i statens program för integrationsfrämjande 2024–2027.
Arbets- och näringsministeriets publikationer 2025:3; Statens program för integrationsfrämjande 2024–2027
Målen för integrationsfrämjande under regeringsperioden är 1. Nyckel till integration i Finland är arbete, 2. Invandrare har ett större ansvar för sin integration i ett mer förpliktande system, 3. Parallella samhällen förebyggs, 4. Integration är i hela familjens intresse. Programmet innehåller 32 åtgärder för att uppnå dessa mål. Enligt programmet är en åtgärd att ändra villkoren för att förvärva medborgarskap så att de sporrar till integration. Således kan ändringarna i denna proposition också anses genomföra målen i integrationsprogrammet.
2.1.2
Utredd identitet
I 6 § i medborgarskapslagen föreskrivs om utredning av identiteten. Enligt 1 mom. är en förutsättning för förvärv av finskt medborgarskap att den sökandes identitet har utretts på ett tillförlitligt sätt. Enligt 6 § 2 mom. i medborgarskapslagen kan identiteten utredas med hjälp av dokument eller genom att annan information som anses tillförlitlig lämnas om personens namn, födelsedatum, familjeförhållanden och medborgarskap samt om de övriga personuppgifter som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Vid utredning av identiteten ska de uppgifter beaktas som personen tidigare lämnat myndigheten om sin egen och sitt barns identitet.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs att om en utlänning åtminstone de senaste tio åren har använt den identitet som framgår av befolkningsdatasystemet, anses hans eller hennes identitet utredd enligt 1 mom., även om han eller hon tidigare har använt flera än en identitet. I 6 § 4 mom. i medborgarskapslagen föreskrivs om avbrott i den tioåriga tidsfristen. Enligt momentet avbryter en ändring som berör personens namn, födelsedatum eller medborgarskap den i 3 mom. avsedda tioåriga tidsfristens förlopp, om inte ändringen kan betraktas som ringa. Också en annan ändring som berör personens identitet kan avbryta tidsfristens förlopp, om ändringen enligt en helhetsbedömning av den utredda identiteten anses ge personen i fråga en ny identitet.
Enligt 6 § 2 mom. i medborgarskapslagen kan identiteten utredas med hjälp av dokument eller genom att annan information som anses tillförlitlig. I praktiken har största delen av de personer som naturaliserats haft ett nationellt pass som de i samband med sin ansökan om medborgarskap har visat upp som utredning över identiteten. I förarbetena till medborgarskapslagen (RP 235/2002 rd, s. 31–32) nämns dock också exempel på situationer där det inte nödvändigtvis krävs att identiteten utreds med hjälp av dokument. Det kan vara oskäligt att kräva en utredning med hjälp av dokument till exempel av personer som fått flyktingstatus. En utredning med hjälp av dokument har heller ingen betydelse om de dokument som utfärdats av en stat i princip inte anses vara tillförlitliga eller om staten saknar en behörig aktör som har befogenheter att utfärda dokument som gäller en person.
6 § 3 och 4 mom. i medborgarskapslagen innehåller bestämmelser om en tidsfrist på tio år. Om sökanden har använt flera än en identitet, har han eller hon inte möjlighet att förvärva medborgarskap innan tio år har förlöpt. Tidsfristen på tio år har av hävd tillämpats även i andra sådana situationer där identiteten utifrån en helhetsbedömning inte har ansetts utretts på ett tillförlitligt sätt. Identiteten ansågs inte ha utretts innan tidsfristen på tio år förlöpt till exempel i ett fall där den sökande hade uppvisat förfalskade dokument som stöd för sin identitet (HFD 12.10.2017/5052).
Bestämmelserna i medborgarskapslagen uppmuntrar även i nuläget till aktivitet när det gäller att lägga fram en utredning av identiteten till den del att man om sökanden inte lägger fram några dokument som bevis i ärendet måste bedöma de uppgifter som i övrigt lämnats om identiteten genom en helhetsbedömning. Det lönar sig för sökanden att i mån av möjlighet lägga fram dokument som bevis på identiteten. Genom att lägga fram en utredning om sin identitet kan sökanden sträva efter att främja förvärvet av medborgarskap så att hans eller hennes identitet anses utredd med stöd av 6 § 1 och 2 mom. och personen inte behöver vänta på att den tidsfrist på tio år som avses i 3 mom. löper ut.
Även om regleringen i enlighet med det som beskrivs ovan uppmuntrar till aktivitet, har personen i samband med detta ändå ingen aktiv skyldighet att agera för att utreda sin identitet. Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt årsboksbeslut (HFD:2021:30) konstaterat att det av ordalydelsen i 6 § 3 mom. i medborgarskapslagen eller dess förarbeten inte kan härledas någon aktiv skyldighet för personen att utreda sin identitet under de tio år som avses i bestämmelsen.
Efter den tioåriga tidsfristen kan medborgarskap beviljas även om sökandens identitet inte har kunnat utredas med sådan tillförlitlighet som förutsätts i 6 § 2 mom. i medborgarskapslagen. Således är det möjligt att sökanden inte har intresse att utreda sin identitet inom den vedertagna tiden på tio år och trots en viss passivitet kan identiteten anses ha utretts tillräckligt för naturalisation.
Ur statens och samhällets synvinkel handlar kravet på utredd identitet om att ha tillräckliga uppgifter om vem som naturaliseras. Enligt förarbetena till medborgarskapslagen (RP 235/2002 rd, s. 32) ”skulle det inte vara ändamålsenligt att bevilja finskt medborgarskap för någon, om det inte klarlagts vem personen är”. I den nuvarande regleringen består helheten av utredning med hjälp av dokument, annan information som anses tillförlitlig och i sista hand ett förlopp på tio år. Denna helhet kan till stor del bevaras även i fortsättningen. Utgångspunkten för att utreda identiteten med hjälp av dokument skulle dock kunna vara ännu starkare för sådana sökande som ursprungligen har kommit till landet som asylsökande, men som ändå inte har bedömts vara i behov av internationellt skydd. Dessa personer har kunnat beviljas främlingspass för att skaffa ett nationellt pass.
Enligt 134 § 1 mom. i utlänningslagen (301/2004) kan främlingspass beviljas en utlänning som befinner sig i Finland och som har beviljats uppehållstillstånd, om 1) utlänningen inte kan få ett nationellt resedokument, 2) utlänningen är statslös, eller 3) det finns andra särskilda skäl att bevilja främlingspass än de som avses i 1 och 2 punkten. Enligt paragrafens 2 mom. beviljas en utlänning som har fått uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd främlingspass. En utlänning som har fått uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd beviljas enligt 3 mom. främlingspass, om han eller hon inte har något giltigt resedokument. Enligt 4 mom. beviljas en utlänning som befinner sig utomlands och som har uppehållstillstånd i Finland främlingspass för återresa till Finland i stället för ett främlingspass eller resedokument för flykting som förkommit eller förstörts.
I Migrationsverkets tillämpningspraxis har man som ett särskilt skäl enligt 134 § 1 mom. 3 punkten i utlänningslagen till exempel kunnat anse att sökanden behöver ett främlingspass för att kunna skaffa ett nationellt pass i utlandet, eftersom den stat där personen är medborgare inte har någon beskickning i Finland eller personen enligt de dokument som han eller hon lägger fram inte annars kan få ett nationellt pass i Finland. Främlingspass har dock i allmänhet inte beviljats om det är möjligt att skaffa ett medborgarskapsintyg eller något annat intyg som behövs för ett nationellt pass inom skälig tid. En skälig tid har i praktiken ansetts vara cirka ett år.
En annan situation där främlingspass beviljas är då sökandens familjemedlem får internationellt skydd. Främlingspass har i praktiken kunnat beviljas efter att sökanden har lagt fram bevis på att anskaffningen av ett nationellt pass skulle kunna äventyra säkerheten för en familjemedlem som får internationellt skydd. Det är då alltså fråga om att ansöka om ett nationellt pass hos myndigheterna i det land mot vilket sökandens make eller någon annan familjemedlem skulle ha fått internationellt skydd.
Om sökanden har beviljats främlingspass i syfte att skaffa ett nationellt pass, kan man i samband med ansökan om medborgarskap i regel förutsätta att sökanden uppvisar sitt nationella pass för att utreda sin identitet. Den tioåriga tidsfristens förlopp har varit det sista sättet att betrakta identiteten vara utredd, men av en sådan sökande kan man i fortsättningen i regel förutsätta att sökanden uppvisar ett nationellt pass även efter att tidsfristen på tio år gått ut. Ett sådant krav kan däremot inte ställas på en sökande som får internationellt skydd eller en sökande som har beviljats främlingspass på grund av att anskaffningen av ett nationellt pass skulle kunna äventyra säkerheten för sökandens familjemedlem som får internationellt skydd, utan deras identitet ska även i fortsättningen bedömas genom en helhetsbedömning av annan information och i sista hand på basis av den tioåriga tidsfristens förlopp.
2.1.3
Nationell säkerhet
Enligt 13 § 3 mom. i medborgarskapslagen naturaliseras en person inte trots att han eller hon uppfyller villkoren för naturalisation, om det finns grundad anledning att misstänka att naturalisation äventyrar statens säkerhet eller allmän ordning eller om naturalisation av något annat vägande skäl utifrån en helhetsbedömning av den sökandes situation strider mot statens fördel. Enligt förarbetena till bestämmelserna (RP 235/2002 rd, s. 39) ska en sökande inte naturaliseras bland annat i det fall att detta skulle medföra olägenhet med tanke på rikets säkerhet eller allmän ordning och säkerhet. Grundlagsutskottet har dessutom kompletterat 3 mom. med ett uttryck som liknar ett allmänt stadgande, enligt vilket en person inte heller naturaliseras om naturalisationen av annat vägande skäl utifrån en helhetsbedömning av sökandens situation strider mot statens fördel (GrUB 8/2002 rd, s. 4/II). I 46 § i medborgarskapslagen föreskrivs om inhämtande av tilläggsutredningar. Enligt paragrafens 2 mom. kan beträffande ansökan utlåtande begäras hos skyddspolisen, centralkriminalpolisen, Huvudstaben och socialmyndigheten i fråga.
Ovan nämnda bestämmelser har funnits i medborgarskapslagen sedan 2003. Enligt dem nationaliseras en person inte bland annat om det finns grundad anledning att misstänka att naturalisation äventyrar statens säkerhet. Enligt ordlistan om inre säkerhet som publicerades 2023
https://valtioneuvosto.fi/documents/1410869/4024872/Sisaisen_turvallisuuden_sanasto.pdf/
rekommenderas det dock inte längre att termen ”statens säkerhet” används, utan i stället rekommenderas termen ”nationell säkerhet”. Nationell säkerhet definieras i ordlistan som ett tillstånd i samhället där samhällets och det demokratiska statssystemets funktion och verksamhetsförutsättningar är skyddade mot allvarliga hot. Enligt ordlistan används termen statens säkerhet i vissa författningstexter, men anses allmänt vara föråldrad. I ordlistan om inre säkerhet definieras begrepp med anknytning till den inre säkerheten och inrikesministeriets förvaltningsområde i vidare bemärkelse. Representanter för alla ämbetsverk inom inrikesministeriets förvaltningsområde samt en terminolog vid Terminologicentralen rf har deltagit i utarbetandet av ordlistan. Utgångspunkten har bland annat varit att producera tillförlitliga definitioner och termrekommendationer.
Termen nationell säkerhet används också i utlänningslagen. Ändringar i utlänningslagen trädde i kraft den 1 september 2024. Genom ändringarna lades bland annat äventyrande av den nationella säkerheten till som en ny grund för vägran av uppehållstillstånd. I motiveringen till bestämmelsen (RP 26/2024 rd, s. 55) konstateras att det med tanke på bedömningen av förutsättningarna för en utlännings inresa och vistelse i landet är av betydelse att utlänningens agerande inte äventyrar den nationella säkerheten. I arbetet för att skydda den nationella säkerheten samarbetar Skyddspolisen med Migrationsverket. Samarbetet handlar till exempel om att utreda förutsättningarna för inresa och vistelse i landet samt beviljande av medborgarskap. I detta syfte är de utlåtanden som skyddspolisen kan ge i anslutning till sitt eget verksamhetsområde centrala.
I 10 § i polisförvaltningslagen (110/1992) 10 finns bestämmelser om skyddspolisen. Enligt paragrafens 1 mom. har skyddspolisen till uppgift att i enlighet med inrikesministeriets styrning inhämta information för att skydda den nationella säkerheten samt upptäcka, förhindra och avslöja sådan verksamhet, sådana förehavanden och sådana brott som kan hota statsskicket och samhällsordningen eller rikets inre eller yttre säkerhet. Skyddspolisen ska även upprätthålla och utveckla en allmän beredskap för att upptäcka och förhindra aktivitet som hotar samhällets säkerhet.
I 5 a kap. i polislagen (872/2011) finns bestämmelser om skyddspolisens inhämtande och nyttjande av information för att den nationella säkerheten ska kunna skyddas och den högsta statsledningens beslutsfattande stödjas samt för att andra myndigheter ska kunna utföra de lagstadgade uppgifter som hänför sig till den nationella säkerheten (civil underrättelseinhämtning). Enligt kapitlets 3 § är föremål för civil underrättelseinhämtning bland annat terrorism, utländsk underrättelseverksamhet, verksamhet som allvarligt hotar den demokratiska samhällsordningen, verksamhet som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa eller samhällets vitala funktioner, en kris som hotar internationell fred och säkerhet, verksamhet som hotar säkerheten vid internationella krishanteringsinsatser, verksamhet som allvarligt hotar säkerheten i samband med att Finland ger internationellt bistånd och i samband med annan internationell verksamhet samt internationell organiserad brottslighet som hotar den demokratiska samhällsordningen. Andra föremål för civil underrättelseinhämtning är också en främmande stats verksamhet som kan orsaka skada för Finlands internationella relationer, ekonomiska intressen eller andra viktiga intressen samt planering, tillverkning, spridning och användning av massförstörelsevapen och produkter med dubbel användning.
Såsom konstaterats ovan kan Migrationsverket med stöd av 46 § 2 mom. i medborgarskapslagen beträffande en medborgarskapsansökan begära ett utlåtande hos skyddspolisen, om det under behandlingen av ansökan framkommer tecken på omständigheter som hör till skyddspolisens verksamhetsområde. Skyddspolisen kan i praktiken ge Migrationsverket ett utlåtande där den inte förordar godkännande av ansökan och beviljande av medborgarskap. På grundval av skyddspolisens utlåtande kan Migrationsverket fatta ett negativt beslut med stöd av 13 § 3 mom. i medborgarskapslagen. Skyddspolisen ger varje år cirka hundra utlåtanden till Migrationsverket i medborgarskapsärenden, av vilka största delen är neutrala för sökanden. Endast en liten del av utlåtandena är sådana där skyddspolisen inte förordar naturalisation av sökanden. Även högsta förvaltningsdomstolen har fattat beslut om skyddspolisens utlåtanden. I beslutet HFD:2007:49 var det fråga om ett utlåtande i ett medborgarskapsärende och i beslutet HFD:2020:4 ett utlåtande till Migrationsverket om en asylansökan.
I medborgarskapslagen föreskrivs i olika kapitel om förvärv av finskt medborgarskap på grundval av födelse (2 kap.), på ansökan (3 kap.) och efter anmälan (4 kap.). Medborgarskapslagens 13 § 3 mom. har lagtekniskt placerats i lagens tredje kapitel, som gäller finskt medborgarskap på ansökan. Således gäller bestämmelsen enligt lagens systematik inte anmälningsförfarandet. Dessutom föreskrivs i fråga om inhämtande av tilläggsutredning (46 §) att ett utlåtande kan begäras beträffande ansökan, men i bestämmelsen nämns inget om anmälan. Med tanke på skyddet av den nationella säkerheten bör det inte ha någon betydelse vilket förfarande för förvärv av medborgarskap det är fråga om. Beviljandet av medborgarskap kan förknippas med ett hot mot den nationella säkerheten oberoende av vilket administrativt förfarande som gäller för att förvärva medborgarskap. Ett eventuellt hot mot den nationella säkerheten handlar om omständigheter som hänför sig till personens verksamhet eller beteende, till exempel terrorism eller spionage. Med tanke på samhällets fördel är det nödvändigt att kunna ingripa i sådan skadlig verksamhet som allvarligt äventyrar säkerheten. Således är villkoret för nationell säkerhet sådant att det i princip ska uppfyllas för alla personer som ansöker om finskt medborgarskap och uppfyllandet ska kunna bedömas i alla situationer. Med tanke på detta är det problematiskt att man i anmälningsförfarandet inte kan låta bli att bevilja medborgarskap om det finns grundad anledning att misstänka att beviljandet av medborgarskap skulle äventyra den nationella säkerheten.
Med stöd av det som anförts ovan är det nödvändigt att ändra bestämmelserna i medborgarskapslagen så att man kan låta bli att bevilja medborgarskap på basis av den nationella säkerheten även när sökanden har gjort en medborgarskapsanmälan. Samtidigt är det nödvändigt att uppdatera den term som används i lagens ordalydelse. Bestämmelsen om nationell säkerhet borde lagtekniskt placeras i de allmänna bestämmelserna i lagen (1 kap.), varvid bestämmelserna inte bara gäller ansökningsförfarandet, utan också anmälningsförfarandet. Därmed är bedömningen av den nationella säkerheten i fortsättningen en central och grundläggande del av förfarandet vid beviljande av medborgarskap. Medborgarskap ska beviljas inte om det finns grundad anledning att misstänka att beviljande av medborgarskap äventyrar den nationella säkerheten. Även i fortsättningen är skyddspolisens bedömning central, och därför bör Migrationsverket kunna begära ett utlåtande av skyddspolisen även i anmälningsförfarandet.
Enligt 46 § 2 mom. i medborgarskapslagen kan Migrationsverket begära utlåtande även hos centralkriminalpolisen. Enligt 9 § 1 mom. i polisförvaltningslagen ska centralkriminalpolisens bland annat bekämpa organiserad och yrkesmässig brottslighet. Centralkriminalpolisen kan med stöd av 46 § 2 mom. i medborgarskapslagen ge ett utlåtande om sitt eget verksamhetsområde, och det är med stöd av 13 § 3 mom. i medborgarskapslagen också möjligt att fatta ett negativt beslut på basis av ett sådant utlåtande. Centralkriminalpolisen ger årligen tiotals utlåtanden om medborgarskapsansökningar. Centralkriminalpolisen har gett utlåtanden om såväl hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som om uppfyllandet av oförvitlighetsvillkoret.
Ett brott och det straff som dömts ut på grund av brottet påverkar möjligheterna att förvärva medborgarskap i första hand genom de villkor som hänför sig till oförvitlighet, varvid en normal straffprocess ligger bakom avgörandet om medborgarskap. Ett villkor för att medborgarskap ska beviljas på ansökan är enligt 13 § 1 mom. 3 punkten i medborgarskapslagen att sökanden inte har gjort sig skyldig till någon annan straffbar gärning än en sådan för vilken straffet är ordningsbot och inte heller har meddelats besöksförbud. Vissa medborgarskapsanmälningar förenas också med villkor gällande oförvitlighet. Enligt 28 § förvärvar en ung person, det vill säga en person i åldern 18–22 år, finskt medborgarskap efter anmälan, om han eller hon inte har dömts till fängelsestraff. Enligt 30 § är ett villkor vid anmälan av en nordisk medborgare att han eller hon under boendetiden inte har ådömts något frihetsstraff.
I medborgarskapslagen kan man även i fortsättningen bevara den möjlighet som 13 § 3 mom. och 46 § 2 mom. ger att låta bli att bevilja medborgarskap även på basis av centralkriminalpolisens utlåtande. Enligt gällande 13 § 3 mom. fattas ett negativt beslut på medborgarskapsansökan om det finns grundad anledning att misstänka att naturalisation äventyrar statens säkerhet eller allmän ordning eller om naturalisation av något annat vägande skäl utifrån en helhetsbedömning av den sökandes situation strider mot statens fördel. När utlåtandeförfarandet utvidgas till att gälla även medborgarskapsanmälningar bör det beaktas att medborgarskapsanmälningar inte är förenade med samma oförvitlighetsvillkor som medborgarskapsansökan. Ändringen kan genomföras så att det i lagen i fortsättningen nämns en möjlighet att av vägande skäl som hänför sig till statens eller samhällets intresse låta bli att bevilja medborgarskap och denna möjlighet utvidgas också till att gälla medborgarskapsanmälningar.
Om det med stöd av 13 § 3 mom. i medborgarskapslagen fattas ett negativt beslut på medborgarskapsansökan kan sökanden överklaga Migrationsverkets beslut hos förvaltningsdomstolen. Ändring i förvaltningsdomstolens beslut kan sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om domstolen beviljar besvärstillstånd. Förvaltningsdomstolarnas uppgift är då att undersöka om det har uppnåtts en rättvis balans mellan individens rättigheter och det allmänna intresset (HFD:2007:49, HFD:2020:4). Möjligheten till domstolsbehandling är särskilt väsentlig med tanke på tillgodoseendet av sökandens rättsskydd i det fall att motiveringarna i utlåtandet också faller utanför partsoffentligheten, varvid sökanden inte själv får information om dem. Denna möjlighet är central för rättsskyddet även i fortsättningen.
2.1.4
Oförvitlighet
Enligt 13 § 1 mom. 3 punkten i medborgarskapslagen beviljas en utlänning på ansökan finskt medborgarskap, om han eller hon när ansökan avgörs inte har gjort sig skyldig till någon annan straffbar gärning än en sådan för vilken straffet är ordningsbot och inte heller har meddelats besöksförbud (
oförvitlighetsvillkor
). Enligt paragrafens 2 mom. kan avvikelse från de allmänna villkoren för naturalisation göras endast på de grunder som anges nedan i lagen.
Bestämmelser om undantag från oförvitlighetsvillkoret finns i 19 § i lagen. Enligt paragrafens 1 mom. kan en utlänning kan vad som föreskrivs i 13 § 1 mom. 3 punkten beviljas finskt medborgarskap, om det utifrån en helhetsbedömning av den sökandes situation finns vägande skäl att avvika från oförvitlighetsvillkoret. Vid helhetsbedömningen beaktas särskilt den tid som förflutit sedan brottet eller brotten begicks, gärningens art och hur strängt straff som dömts ut för gärningen, samt huruvida den sökande upprepade gånger har gjort sig skyldig till straffbara gärningar. Enligt paragrafens 2 mom. kan vid bedömningen också en dom som meddelats utomlands beaktas, om den gärning för vilken straffet dömts ut skulle vara ett brott under motsvarande omständigheter enligt finsk lag. Enligt 3 mom. kan en utlänning inte beviljas medborgarskap förrän prövotiden för ett villkorligt fängelsestraff som den sökande dömts till eller ett besöksförbud som den sökande meddelats har gått ut.
I 19 § i medborgarskapslagen föreskrivs om bestämmande av väntetiden. Om en medborgarskapsansökan förkastas till följd av vad som föreskrivs i 13 § 1 mom. 3 punkten, kan en väntetid bestämmas för den sökande under vilken denne inte utan vägande skäl naturaliseras. För beviljande av medborgarskap under väntetiden eller efter dess utgång krävs en ny ansökan, varefter det på nytt bedöms huruvida villkoren för beviljande av medborgarskap är uppfyllda.
Bestämmelser om väntetidens längd finns i 2 och 3 mom. i nämnda paragraf. Enligt 2 mom. är väntetiden:
1) i fråga om bötesstraff minst ett och högst tre år från den dag då brottet begicks,
2) i fråga om villkorliga fängelsestraff, övervakningsstraff, samhällstjänst, ungdomsstraff och brott för vilka domstolen meddelat domseftergift, minst två och högst fyra år från den dag då brottet begicks,
3) i fråga om ovillkorliga fängelsestraff minst tre och högst sju år från det att straffet avtjänats.
Om den sökande har gjort sig skyldig till fler än en straffbar gärning, sammanräknas enligt 3 mom. inte de väntetider som hänför sig till de olika gärningarna. Av de alternativa väntetiderna väljs den som löper ut sist. Denna väntetid förlängs med minst två månader och högst ett år för var och en av de övriga gärningar som är förenade med väntetid, utgående från gärningens art och hur strängt straff som dömts ut för gärningen, dock så att väntetiden inte överskrider den maximitid som i 2 mom. föreskrivs för olika straffarter.
Enligt paragrafens 4 mom. bestäms längden på den väntetid som avses i 2 och 3 mom. på basis av en helhetsbedömning av den sökandes situation. Vid helhetsbedömningen beaktas de omständigheter som avses i lagens 19 § och den sökandes individuella förhållanden.
Migrationsverket har utfärdat en anvisning om tillämpningen av 19 och 19 a § i medborgarskapslagen (Anvisning om undantag från oförvitlighetsvillkoret i ärenden som gäller ansökan om medborgarskap, MIGDnr-2022-12). Syftet med anvisningen är att medborgarskapslagen ska tillämpas på ett enhetligt sätt när man avviker från oförvitlighetsvillkoret och bestämmer väntetider. Målet med anvisningen är att stöda beslutsfattande utan dröjsmål, likabehandling av kunderna samt ett ändamålsenligt fullgörande av rådgivningsskyldigheten och serviceprincipen. Syftet med anvisningen är att ge riktlinjer för en enhetlig tillämpning av lagen. Anvisningen är dock i enskilda fall inte bindande för den som avgör ansökan om medborgarskap, eftersom grunderna för individens rättigheter och skyldigheter regleras i lag. Vid bedömningen av huruvida förutsättningarna i lagen uppfylls ska rättslig prövning tillämpas.
I Migrationsverkets anvisning konstateras att man för att bestämma väntetiden vid sidan av anvisningen tar hjälp av den bifogade tabellen, där de riktgivande väntetiderna för olika straffpåföljder beskrivs. Enligt anvisningen är utgångspunkten att väntetiden för sökanden bestäms enligt tabellen. Man kan dock helt och hållet låta bli att bestämma en väntetid, eller så kan man avvika från väntetiden enligt tabellen antingen i lindrigare eller strängare riktning på basis av en helhetsbedömning av sökandens situation. De maximitider som anges i 19 a § i medborgarskapslagen får dock inte överskridas.
Vid helhetsbedömningen beaktas de omständigheter som listas i 19 § 1 mom. i lagen (den tid som förflutit sedan brottet eller brotten begicks, gärningens art och hur strängt straff som dömts ut för gärningen, samt huruvida den sökande upprepade gånger har gjort sig skyldig till straffbara gärningar) samt den sökandes individuella förhållanden. Vid bedömningen fästs uppmärksamhet bland annat vid avtjänandet av straff, den tid som förflutit sedan det besöksförbud som meddelats sökanden upphörde, omständigheter som lett till att besöksförbud meddelats, sökandens boendetid i Finland, vilken betydelse ett finskt medborgarskap har för sökanden, sökandens integration i det finländska samhället och sökandens övriga band till Finland. På basis av helhetsbedömningen kan fattas ett negativt beslut på ansökan även utan väntetid. Detta kan göras om personen upprepade gånger gjort sig skyldig till brott eller om sökanden har gjort sig skyldig till ett synnerligen allvarligt brott. Migrationsverket får de uppgifter ur bötesregistret och straffregistret som behövs för att behandla ansökan om medborgarskap.
I medborgarskapslagen har det att en person gjort sig skyldig till ett brott i regel betydelse endast vid bedömningen av beviljandet och inte i samband med efterhandstillsynen. Detta beror på att man kan förlora sitt medborgarskap på grund av brott endast om man har gjort sig skyldig till brott mot Finlands vitala intressen (landsförräderi-, högförräderi- eller terroristbrott). Övriga brott kan de inte utgöra en grund för förlust av medborgarskap, även om brotten är allvarliga eller grova. Detta innebär att målen för tryggandet av rätts- och samhällsordningen med tanke på naturalisationen kan betonas genom oförvitlighetsvillkoret i medborgarskapslagen. Till exempel kan man på grund av ett grovt brott mot liv och hälsa bedöma en persons förutsättningar för vistelse i landet och ett eventuellt avlägsnande ur landet, om den som begått brottet vistas som utlänning i Finland. Om den som gjort sig skyldig till brottet redan fått finskt medborgarskap, har det att personen gjort sig skyldig till brottet inte motsvarande inverkan.
En person som ansöker om medborgarskap kan förutsättas känna till det finländska samhällets regler och även följa dem. Betydelsen av att följa samhällets regler med tanke på förvärv av medborgarskap kan enligt det som framförts ovan betonas genom bestämmelser om oförvitlighetsvillkoret i medborgarskapslagen. Till denna del är den väntetid som följer efter ett brott och väntetidens längd central, eftersom förutsättningarna för naturalisation av sökanden bedöms på nytt efter att väntetiden löpt ut. Detta innebär i regel att en sökande som tidigare gjort sig skyldig till ett brott inte får ha gjort sig skyldig till nya brott för att kunna beviljas medborgarskap efter väntetiden.
I kapitel 5.2.3 beskrivs närmare hur det att en person som gjort sig skyldig till brott påverkar förvärvet av medborgarskap i vissa jämförelseländer. Allmänt taget kan konstateras att brott påverkar beviljandet av medborgarskap i alla jämförelseländer. I regel förutsätts det i alla länder att sökanden följer samhällets regler, och brott mot reglerna medför skadliga konsekvenser för naturalisationen av sökanden. På basis av de uppgifter som finns att tillgå är det vanligt att ett brott kan leda till en viss tidsperiod under vilken personen inte naturaliseras, vilket är jämförbart med den väntetid som föreskrivs i medborgarskapslagen. Dessa väntetider varierar från land till land, men liksom i Finland har de samband med brottets och påföljdens stränghet.
Det är dock värt att notera att dessa väntetider är anmärkningsvärt långa i vissa länder. Till exempel i Sverige leder avtjänande av ett sex år långt fängelsestraff till en väntetid på minst tio år. I Norge kan väntetiden vara högst 39 år och i Island 25 år. I Finland kan i fråga om ett ovillkorligt fängelsestraff en väntetid på högst sju år från det att straffet avtjänats bestämmas. På basis av en internationell jämförelse kan den väntetid som bestäms för brott i Finland anses vara relativt kort.
Den gällande regleringen om oförvitlighet kan ändras på ett sätt som i högre grad än i nuläget betonar betydelsen av att följa samhällets regler med tanke på naturalisation. Då bör följderna av att en person gjort sig skyldig till ett brott blir allt kännbarare. I praktiken innebär detta att väntetiderna efter ett brott förlängs. Dessutom är det motiverat att precisera bestämmelserna i enlighet med den tillämpningspraxis som motsvarar förarbetena till den nuvarande lagen så att ingen väntetid bestäms om sökanden har dömts till ett mycket allvarligt brott. Enligt det som framförts stöder även en internationell jämförelse en skärpning av oförvitlighetsvillkoret.
2.1.5
Försörjning
I regeringsprogrammet strävar man efter att det egentliga försörjningsvillkoret igen ska bli en förutsättning för naturalisation. I detta avseende är det nödvändigt att i kapitlet kort beskriva bakgrunden till och historien bakom den tidigare lagstiftningen före den beskrivning och bedömning av nuläget som är av betydelse för propositionen. Historiskt sett har medborgarskapsregleringen alltid omfattat någon form av försörjningsvillkor. En förutsättning för att förvärva finskt medborgarskap har varit det utreds hur sökanden förmår sörja för sin egen och sin familjs utkomst. Utgångspunkten har varit att sökanden självständigt kan försörja sig själv och sin familj. I såväl 1920 års lag om utlänningars rätt att bli finska medborgare (33/1920), 1941 års lag om förvärv och förlust av finskt medborgarskap (325/1941) som i 1968 års medborgarskapslag (401/1968) har det funnits bestämmelser om försörjning.
Enligt förordningen (699/1985) om tillämpning av 1968 års medborgarskapslag, som var i kraft före den nuvarande lagen, skulle till ansökan fogas ett utlåtande av socialmyndigheten där myndigheten tog ställning till huruvida sökandens och familjens försörjning bör anses vara tryggad. Till ansökan fogades dessutom en utredning om sökandens beskattningsbara inkomst och förmögenhet samt betalningen av skatterna. I och med ändringen av medborgarskapsförordningen som trädde i kraft den 15 januari 1997 blev inhämtandet av ett utlåtande beroende av prövning. Det behövdes inget utlåtande av socialmyndigheten om man utifrån beskattningsintyget och det så kallade restskatteintyget och andra uppgifter om sökanden kunde dra slutsatsen att sökandens och familjens försörjning var tryggad. Vid bedömningen av om förutsättningarna uppfylls beaktades sökandens eller makens beskattningsbara inkomst eller förmögenhet. Om den sökande på ansökningsblanketten uppgav att han eller hon arbetade, kunde ärendet också kontrolleras hos arbetsgivaren. Om den sökande var ett barn, utreddes uppgifter om försörjning för barnets vårdnadshavare.
Om den sökandes försörjning enbart grundade sig på det stöd som samhället beviljade i sista hand, ansåg man att förutsättningen för tryggad försörjning inte uppfylldes. Högsta förvaltningsdomstolen publicerade den 3 augusti 2000 ett kort referat över avgörandet gällande försörjningskravet i en medborgarskapsansökan som var anhängig vid tidpunkten i fråga (HFD 03.08.2000/2096). Länsrätten hade ansett att det utretts att försörjningen för en utlänning som ansökt om finskt medborgarskap och som sedan 1993 varit permanent bosatt i Finland inte hade tryggats på det sätt som avses i 4 § 1 mom. 4 punkten i medborgarskapslagen eftersom personens försörjning enligt den utredning som erhållits hade grundat sig på arbetsmarknads- och utkomststöd. Ändringssökanden åberopade i HFD att han eller hon hade varit i ett samboförhållande sedan den 3 juli 1999 och att hans eller hennes finländska sambo hade förbundit sig att svara för försörjningskostnaderna. Slutresultatet av länsrättens beslut fastställdes eftersom sökandens försörjning inte var tryggad på det sätt som avses i 4 § 1 mom. 4 punkten i medborgarskapslagen när utlänningsverkets beslut fattades.
Ovan nämnda korta referat från HFD uttrycker rättsläget vid den tiden i fråga om tryggande av försörjningen enligt medborgarskapslagen. Det negativa beslutet var kopplat till utredningen om att sökandens försörjning grundar sig på det arbetsmarknads- och utkomststöd som sökanden fått. Det var fråga om ett stöd som samhället beviljade i sista hand, vilket visade att sökandens försörjning inte var tryggad. Inte ens det att den sökandes sambo förband sig till att sörja för sökandens försörjningskostnader var i detta fall ett tillräckligt bevis på att försörjningskravet uppfylldes, eftersom HFD ansåg att försörjningskravet borde ha uppfyllts vid den tidpunkt då ansökan om medborgarskap avgjordes, inte först i samband med besväret.
Man kunde också avvika från försörjningskravet i medborgarskapslagen från 1968. Som grund för undantag räckte det att sökanden hade bott i Finland två år längre än vad som krävdes. I praktiken utreddes inte villkoret om tryggad försörjning ytterligare om sökanden hade bott i Finland i sju år.
Lagen från 1968 ersattes genom en totalreform av medborgarskapslagen den 1 juni 2003 (RP 235/2002 rd). Den medborgarskapslagstiftning som ersattes och dess principer ansågs delvis bristfälliga och föråldrade. I totalreformen slopades det tidigare försörjningskravet. En central ändring i anslutning till försörjningsvillkoret som ingick i reformen var att tyngdpunkten i granskningen av försörjningsvillkoret förflyttades från tryggad försörjning till granskning av huruvida försörjningskällan var laglig.
Enligt 13 § 1 mom. 5 punkten i den gällande lagen är ett allmänt villkor för naturalisation att sökanden tillförlitligt kan redogöra för sin försörjning. I medborgarskapslagen eller förarbetena till lagen utesluts inte någon form av försörjning, så den sökande kan i princip påvisa vilken laglig källa som helst för sin försörjning. Enligt motiveringen till bestämmelsen (RP 235/2002 rd, s. 41) hindrar eller försvårar det att en person lever enbart på utkomststöd inte förvärv av medborgarskap.
I motiveringen till bestämmelsen betonas möjligheten att få information om sökandens utkomstkälla samt utredningen av utkomstkällans laglighet. Syftet med utredningen av utkomstkällan är att säkerställa att sökanden uppfyller de övriga villkoren för naturalisation. Utredningen av inkomstkällan anknyter särskilt till de villkor som berör boendetid och oförvitlighet. I fråga om boendetidsvillkoret kan en utkomstkälla i Finland vara ett bevis på att sökanden faktiskt bor i Finland. Om sökanden däremot får sin försörjning på grundval av lagstridig verksamhet, uppfyller personen inte oförvitlighetsvillkoret.
Utgångspunkten i den nuvarande medborgarskapslagen är att försörjningen ska vara laglig. Försörjningen kan grunda sig på lönearbete, företagsverksamhet, förmåner eller en annan inkomstkälla. Således kan försörjningen också grunda sig på bland annat stöd och förmåner som samhället beviljat, förmögenhet som sökanden tidigare fått eller underhåll från en familjemedlem.
I samband med ansökan om medborgarskap förutsätts en tillförlitlig utredning om varifrån försörjningen har erhållits. I anslutning till detta har 45 § i medborgarskapslagen, där det föreskrivs om bilagor till ansökan, kompletterats med ett uttryckligt omnämnande av skyldigheten att utreda utkomstkällan (579/2011, RP 80/2010 rd). Sökanden ska i samband med ansökan lämna uppgifter om varifrån han eller hon har fått pengar för att leva i Finland. I praktiken ska Migrationsverket få en utredning om försörjningen under de senaste fem åren, om inte kravet på boendetid är kortare för den sökande. Sökanden ska lämna uppgifter om alla olika källor från vilka han eller hon har fått sin försörjning. Såtillvida det behövs en tilläggsutredning av sökanden i fråga om de uppgifter som presenterats i ansökan, skickar Migrationsverket en begäran om komplettering till sökanden.
Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt årsboksbeslut (HFD:2017:40) ansett att försörjningsvillkoret kan förbli ouppfyllt även om sökanden har penningmedel till sitt förfogande, om utredningen om utkomstkällans ursprung inte anses vara tillförlitlig. I ett ärende hade Migrationsverket av sökanden begärt en utredning om försörjningen under de perioder då sökandens försörjning inte hade grundat sig på utkomststöd eller andra förmåner som tryggade försörjningen. I sitt årsboksavgörande konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att sökanden har haft tillgång till penningmedel, men att anställningsförhållandet och kontouppgifterna ändå var förknippade med osäkerhetsfaktorer som försämrade tillförlitligheten hos utredningen om penningmedlens ursprung och i anslutning till detta bedömningen av att försörjningen kom från godtagbara källor. I avgörandet ansågs osäkerhetsfaktorerna vara en exceptionell startlön med tanke på branschens lönenivå och arbetsgivarföretagets ekonomiska ställning, en förändring i lönen som betalas för samma arbete i samma arbetsgivares tjänst samt kontotransaktioner som var exceptionella med tanke på omständigheterna. Med hänsyn till detta ansåg högsta förvaltningsdomstolen att sökanden inte på det sätt som förutsätts i 13 § 1 mom. 5 punkten i medborgarskapslagen tillförlitligt hade redogjort för sin försörjning.
Migrationsverket har utfärdat en anvisning om tillämpningen av försörjningsvillkoret som bland annat behandlar redogörelse för försörjningen enligt medborgarskapslagen (MIGDnr-2024-3028). I anvisningen konstateras att det inte i sig förutsätts att sökanden har en viss försörjningsnivå. Sökanden ska få sin försörjning från godtagbara penningkällor. Den kvantitativa bedömningen av försörjningen påverkas av individuella omständigheter.
Utkomstkällan utreds i praktiken i första hand utifrån sökandens ansökan och de uppgifter som fås från ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden. I fråga om företagare kontrolleras dessutom uppgifterna i fullgöranderapporten om företagaren uppfyller kriterierna för en organisationsperson. I anvisningen konstateras att om försörjningen anses vara anmärkningsvärt låg eller det finns tydliga luckor i uppgifterna, frågar man i första hand sökanden själv om saken och begär verifikat över utkomstkällan. Enligt anvisningarna är det skäl att utreda utkomstkällan noggrannare även i det fall att det har framkommit ett skäl att ifrågasätta sökandens vistelse i Finland eller utkomstkällans lämplighet, även om sökanden i sig har tillräckliga inkomster eller tillgångar.
I praktiken utreder Migrationsverket om försörjningsvillkoret uppfylls med hjälp av olika registergranskningar, till exempel genom att granska skatteuppgifter och FPA:s förmåner. I utredningen av försörjningsvillkoret utnyttjas för närvarande registeruppgifter från Skatteförvaltningen, FPA, inkomstregistret och fullgöranderapporten. Migrationsverket får skatteuppgifter om sökandena under de senaste fem åren från Skatteförvaltningen. Av skatteuppgifterna framgår bland annat sökandens löner, pensioner, förmåner och kapitalinkomster. De uppgifter som fås via inkomstregistret omfattar de löne-, pensions- och förmånsinkomster som anmälts till inkomstregistret, dock inte till exempel utkomststöd och handikappförmåner.
Fullgöranderapporten (VHS) är en aktuell sammanställning av de viktigaste myndighetsuppgifterna om företaget. Sammanställningen produceras av Enheten för utredning av grå ekonomi som lyder under Skatteförvaltningen. Uppgifterna i den sammanställda fullgöranderapporten beskriver hur en organisation eller organisationsperson sköter sina lagstadgade skyldigheter. Rapporten innehåller uppgifter om verksamheten, ekonomin samt fullgörandet av lagstadgade skyldigheter i anslutning till skatter och lagstadgade pensionsförsäkrings-, olycksfallsförsäkrings- och arbetslöshetsförsäkringsavgifter och avgifter som Tullen tar ut. I samband med behandlingen av ansökan om medborgarskap kan man göra en sökning i VHS-registret om sökanden har meddelat att hans eller hennes försörjning grundar sig på företagsverksamhet.
Den sökande kan också få sin försörjning från FPA antingen i form av stöd som beviljas i första hand eller grundläggande utkomststöd. FPA-förmåner som beviljas i första hand är bland annat utkomstskydd för arbetslösa, pensioner, studiestöd, föräldradagpenning och sjukdagpenning. Grundläggande utkomststöd är en stödform som i sista hand beviljas personer och familjer vars inkomster och tillgångar inte räcker till de nödvändiga utgifterna. Migrationsverket får via FPA:s förmånsdatatjänst Kelmu uppgifter om förmånsperioder som beviljats och förmåner som utbetalats av FPA samt om huruvida personen omfattas av den sociala tryggheten i Finland. Uppgifter fås för högst fem år.
I Migrationsverkets tillämpningspraxis fattas relativt få negativa beslut om medborgarskap som grundar sig på försörjningen. Enligt uppgifter från Migrationsverket var avsaknaden av en tillförlitlig utredning om försörjningen under perioden 1 januari 2021–30 juni 2024 den femte vanligaste grunden för ett negativt beslut om naturalisation. I siffror innebär detta cirka 20 negativa beslut på årsnivå (2021: 22, 2022: 22, 2023: 1.1–31.6.2024 10).
Såsom beskrivits ovan utgår granskningen av regleringen av försörjningen från en granskning av utkomstkällans laglighet. För att försörjningsvillkoret ska uppfyllas förutsätts inte att sökanden visar att han eller hon sköter sin försörjning till exempel genom arbete. Villkoret kan uppfyllas även om sökandens försörjning enbart grundar sig på stöd som beviljas av samhället. Detta förhållningssätt är mycket annorlunda jämfört med bestämmelserna i utlänningslagen, där utgångspunkten för att försörjningsförutsättningen ska uppfyllas är att den sökande inte behöver ty sig till samhällets stödformer i sista hand. Såtillvida en lyckad integration granskas med tanke på den egna försörjningen och i synnerhet arbete, kan man i fortsättningen i stället för att granska den nuvarande utkomstkällan och i synnerhet dess laglighet i fortsättningen snarare granska att försörjningen är tryggad.
I kapitel 5.2 beskrivs närmare för vissa jämförelseländer hur sökandens försörjning granskas i naturalisationsfasen. Jämförelseuppgifterna visar att det i olika länder ställs mycket olika krav på den sökandes försörjning, vilket återspeglar statens möjlighet att i sin egen lagstiftning fastställa vilka villkor den ställer för att förvärva medborgarskap. Utifrån den internationella jämförelseinformationen kan således inte entydigt påvisas ett enhetligt sätt för hurdan försörjning som krävs för att förvärva medborgarskap. Det kan också observeras en betydande variation i fråga om huruvida försörjningsvillkoret förknippas med någon form av möjligheter till incitament eller undantag.
Av den internationella jämförelsen framgår i vilket fall som helst att påvisande av försörjning är en central förutsättning för att förvärva medborgarskap. Av jämförelseländerna är det endast Sverige och Nederländerna som inte har något försörjningsvillkor alls, och i Norge kopplas kravet på försörjning till permanent uppehållstillstånd som ett villkor för naturalisation. Till denna del bör beaktas att även Sverige bereder skärpningar av villkoren för naturalisation. I de länder där det förutsätts bevis på försörjning har det ställts betydligt strängare och mer detaljerade krav på hur försörjningsvillkoren ska uppfyllas än vad som förutsätts i den finska medborgarskapslagen. Medan det i Finland räcker med att enbart påvisa en laglig inkomstkälla förutsätter många stater till exempel en viss inkomstnivå, arbetshistoria eller att den sökande inte har fått vissa förmåner som samhället beviljat. Å andra sidan är det vanligt att man också med makens inkomster eller ekonomiskt stöd från maken kan påvisa att försörjningsvillkoret uppfylls. Dessutom kan frågan om huruvida de stöd som samhället betalat godkänns med tanke på naturalisationen påverkas av om stöden betalas som ersättning för arbete och lön eller till exempel på basis av föräldraskap eller studier.
Av de övriga nordiska länderna är försörjning ett villkor för naturalisation i Danmark och Island. För att förvärva norskt medborgarskap krävs inte i sig att sökanden har bevis på sin försörjning, men för naturalisation måste sökanden ändå ha ett permanent uppehållstillstånd, som är förenat med ett försörjningsvillkor. I Norge förknippas naturalisation med ett incitament att påvisa försörjning och med en viss årsinkomst kan man förvärva medborgarskap efter en kortare boendetid än den vanliga. Med undantag av Sverige har de övriga nordiska länderna relativt sett noggrannare och strängare krav i fråga om att trygga den sökandes egen försörjning. Till exempel i Danmark utgår man i granskningen av huruvida försörjningsvillkoret uppfylls från att den sökande inte har fått vissa sociala förmåner. I Island ska sökanden visa att han eller hon har tillräckliga medel eller inkomster och att han eller hon inte har fått ekonomiskt stöd av kommunen. Med tanke på detta kan det anses att utgångspunkten för den nuvarande granskningen av försörjningskravet i Finland inte helt motsvarar den allmänna nordiska linjen.
Med stöd av det som framförts ovan kan bestämmelserna om försörjning i medborgarskapslagen ändras så att man i fråga om uppfyllandet av försörjningsvillkoret granskar sådana omständigheter utifrån vilka man kan bedöma hur sökanden har tryggat sin försörjning och därmed påvisat den integration som eftersträvas på det sätt som krävs för naturalisation. Med tanke på detta är det ändamålsenligt att i bestämmelserna om försörjning mer än i nuläget betona tryggandet av försörjningen, så att vilken laglig utkomstkälla som helst inte längre i sig räcker som bevis, eftersom detta inte nödvändigtvis påvisar att sökanden själv sköter sin försörjning. I fortsättningen kan uppfyllandet av försörjningsvillkoret framför allt granskas utifrån huruvida den sökande sköter sin försörjning utan betydande stöd från samhället. För att integrationen ska framskrida är det inte tillräckligt att försörjningsvillkoret kan uppfyllas om sökanden endast får stöd eller förmåner som samhället beviljat och som är avsedda att ersätta arbete. Enligt en internationell jämförelse kan en sådan ändring av sättet att granska försörjningsvillkoret anses vara motiverad.
I lagen om främjande av integration föreskrivs om en integrationsplan för invandrare. Behovet av en plan bedöms i en bedömning av kompetens och behovet av integrationstjänster enligt 14 § i integrationslagen. En plan utarbetas för invandrare vars första uppehållstillstånd eller uppehållskort beviljades eller uppehållsrätt registrerades för högst tre år sedan. I integrationsplanen ställs som mål för en arbetslös arbetssökande sysselsättning eller företagande vid sidan av andra integrationsfrämjande mål. Som mål för en integrationskund som är under 25 år ställs i regel att personen åtminstone ska genomgå utbildning på andra stadiet.
Den första integrationsplanen utarbetas för högst ett år och den kan förlängas så att den gäller högst två år. Dessutom kan planen förlängas med högst två år, om det är motiverat på grund av personens knappa utbildningsbakgrund eller på grund av att personen deltar i tjänsterna på deltid samtidigt som personen vårdar ett barn. Arbets- och näringsministeriet bereder en ändring av integrationslagen där regeringsprogrammets skrivelse om att förkorta integrationstiden till ett år beaktas. Personen får ofta arbetslöshetsförmån eller utkomststöd under den tid integrationsplanen gäller. Detta ska också beaktas i den period av granskning av försörjningen som förutsätts för medborgarskap. Det är motiverat att förlägga granskningen av den försörjning som är ett villkor för naturalisation till slutet av den boendetid som krävs och nära tidpunkten för naturalisation.
Institutet för hälsa och välfärd (THL) har publicerat en finskspråkig rapport (2/2025) om utkomststödet på 2020-talet.
https://www.julkari.fi/bitstream/handle/10024/150836/URN_ISBN_978-952-408-450-5.pdf?sequence=1&isAllowed=y
Enligt rapporten (s. 3, 125) minskar behovet av utkomststöd hos invandrare ju längre de vistas i landet. I takt med att de år personen vistats i landet ökar stiger inkomstnivån och andelen låginkomsttagare minskar klart i alla grupper av utreseländer. På motsvarande sätt minskar det genomsnittliga beloppet av socialskyddsförmåner som erhållits, i synnerhet i fråga om arbetslöshetsförmåner. Denna minskning är tydligast i de grupper där det är mycket vanligt att få stöd efter flytten. Det är också mer sällsynt att personer som vistats en längre tid i landet får utkomststöd.
I bestämmelserna om den försörjning som förutsätts för medborgarskap är det också motiverat att beakta att alla som ansöker om medborgarskap inte förutsätts ha en tryggad försörjning för att få vistas i Finland. Granskningsperioden för försörjningsvillkoret kan även ur denna synvinkel infalla ganska nära tidpunkten för naturalisation. En sådan avgränsning kan också anses vara skälig i ljuset av att invandrarnas inkomstnivå stiger och tillgången till socialskyddsförmåner minskar ju längre de varit i landet.
Dessutom bör man i regleringen dock även i fortsättningen beakta att de sökande kan vara i mycket olika livssituationer, bland annat när det gäller studier eller föräldraskap. Det är också ändamålsenligt att säkerställa att även sådana sökande som inte har någon faktisk möjlighet att uppfylla det nya försörjningsvillkoret, till exempel på grund av hälsoskäl, kan beviljas medborgarskap. Dessutom bör man både med tanke på sökanden och den myndighet som tillämpar lagen beakta att regleringen är tydlig och förutsägbar och det så entydigt som möjligt kan verifieras huruvida försörjningsvillkoret uppfylls.
2.1.6
Förlust av medborgarskap
2.1.6.1
Förlust av medborgarskap på grund av lämnande av oriktiga uppgifter
Bestämmelser om förlust av finskt medborgarskap finns i 5 kap. i medborgarskapslagen. Finskt medborgarskap kan förloras om en person inte har tillräcklig anknytning till Finland (34 §), om personen har lämnat oriktiga uppgifter till finska myndigheter (33 §) eller om personen har gjort sig skyldig till landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott (33 a §). Ett barn kan förlora sitt finska medborgarskap också på grund av att faderskapet eller moderskapet upphävs (32 §). Enligt 4 § i lagen får bestämmelserna om förlust av och befrielse från medborgarskap inte tillämpas, om en person till följd av tillämpningen av dem skulle bli statslös. Detta innebär att medborgarskapet kan förloras endast om personen utöver finskt medborgarskap även har medborgarskap i en annan stat. En person som har förlorat sitt finska medborgarskap med stöd av 32, 33 eller 33 a § kan inte på nytt förvärva sitt finska medborgarskap som tidigare finsk medborgare efter anmälan enligt 29 §.
De ändringar som föreslås i denna proposition gäller situationer där medborgarskapet kan förloras på grund av lämnande av oriktiga uppgifter (33 §) eller på grund av att personen gjort sig skyldig till brott mot Finlands vitala intressen (33 a §).
I 33 § i medborgarskapslagen föreskrivs om förlust av medborgarskap på grund av lämnande av oriktiga uppgifter. Om en person har lämnat en sådan uppgift om sin person eller någon annan oriktig eller vilseledande uppgift som, om den hade varit känd, skulle ha lett till att finskt medborgarskap förvägras, eller hemlighållit en väsentlig omständighet som skulle ha haft samma verkan, kan det enligt 1 mom. beslutas att personen förlorar sitt finska medborgarskap som han eller hon förvärvat på ansökan eller efter anmälan. Enligt förarbetena till lagen (RP 235/2002 rd, s. 57) ska uppgiften vara av sådan betydelse att den sökande inte skulle ha beviljats medborgarskap om uppgiften hade funnits till hands när beslutet fattades. Ett beslut om förlust av medborgarskap förutsätter att man är säker på att sökanden inte skulle ha beviljats finskt medborgarskap om uppgiften hade funnits till hands. Utöver felaktiga uppgifter om identiteten kan även annan väsentlig uppgift, till exempel en felaktig uppgift om vistelsen i Finland, leda till förlust av medborgarskap.
Enligt 33 § 2 mom. i medborgarskapslagen kan också ett barn förlora sitt finska medborgarskap om barnet har förvärvat finskt medborgarskap tillsammans med en person som avses i 1 mom. eller om en i 1 mom. avsedd persons medborgarskap har varit en förutsättning för att barnet förvärvar finskt medborgarskap. Barnet kan dock inte förlora sitt finska medborgarskap, om barnets förälder är finsk medborgare.
Beslutet om förlust av medborgarskap är behovsprövat och bundet till en viss tid. Enligt 33 § 3 mom. i medborgarskapslagen fattas ett beslut om förlust av medborgarskap utifrån en helhetsbedömning av personens situation. Vid bedömningen beaktas förutom hur klandervärd gärningen är de omständigheter som hängt samman med den samt den persons anknytning till Finland som gjort ansökan eller anmälan. För barnets del ska dessutom beaktas barnets ålder och anknytning till Finland. Ett beslut om förlust av medborgarskap kan i fall som avses i 1 och 2 mom. inte fattas, om minst fem år har förflutit sedan medborgarskapsansökan eller medborgarskapsanmälan avgjordes. Om ett ärende som gäller förlust av medborgarskap dock har blivit anhängigt innan fem år har förflutit sedan beslutet om medborgarskap fattades, kan beslut fattas ännu därefter. Om beslut på medborgarskapsansökan har meddelats på villkor att den sökande före förvärvet av finskt medborgarskap befrias från sitt dåvarande medborgarskap, anses beslutet ha fattats först efter att det konstaterats att villkoret uppfyllts eller ett nytt beslut utan villkor har meddelats. Enligt förarbetena (RP 235/2002 rd, s. 60) är avsikten med den bestämda tiden är att förhindra att det osäkra rättsläget fortsätter.
Migrationsverket tillämpar mycket sällan 33 § i medborgarskapslagen. Enligt uppgifter från Migrationsverket har det under de senaste åren endast förekommit enstaka fall där sökanden har förlorat sitt medborgarskap efter att ha lämnat oriktiga uppgifter. Beslutsprövningen har oftast gällt omständigheter som gäller sökandens identitet. Detta innebär till exempel att en person har använt flera olika personuppgifter i Finland, varvid de personuppgifter som framkommit inte har motsvarat de uppgifter som Migrationsverket haft tillgång till när beslutet om medborgarskap fattades. I praktiken har det varit fråga om att myndigheten efter naturalisationen har fått kännedom om att personen till exempel har ett pass med personuppgifter som avviker från de som angetts i naturalisationsfasen.
Antalet avgöranden påverkas eventuellt av att besluten om medborgarskap inte övervakas i efterhand. Efter att en person har beviljats medborgarskap är personen i regel inte längre i kontakt med Migrationsverket och har inga anhängiga ärenden hos myndigheten. För att en redan naturaliserad persons ärende och eventuella förlust av medborgarskap ska kunna bedömas vid Migrationsverket måste myndigheten få kännedom om en sådan omständighet som ger anledning till en noggrannare granskning. I praktiken är det utmanande att få ett uppslag till att en person lämnat felaktiga uppgifter eller hemlighållit uppgifter och detta sker delvis slumpmässigt. Det kan till exempel vara fråga om att en person som redan naturaliserats hos en annan myndighet använder andra personuppgifter än de uppgifter personen har uppgett i naturalisationsförfarandet, och att Migrationsverket får information om detta från den andra myndigheten. Oftast har uppgifter som leder till att en förlust av medborgarskapet prövas kommit från Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.
I medborgarskapslagen nämns inte sökandens bedrägliga förfarande som en separat grund för förlust av medborgarskap. I den europeiska konventionen om medborgarskap (FördrS 93 och 94/2008,
konventionen om medborgarskap
), nämns dock bedrägligt förfarande som en uttrycklig grund vid sidan om osanna uppgifter och undanhållande av relevanta sakförhållanden. Formuleringen i den gällande medborgarskapslagen täcker inte nödvändigtvis alla situationer där den sökande kan förlora sitt medborgarskap på grund av klandervärt förfarande. Det kan till exempel vara fråga om en situation där det efter att medborgarskapet beviljats framgår att det intyg över språkkunskaper som fogats till medborgarskapsansökan har erhållits genom bedrägligt förfarande så att en annan person de facto avlagt språkprovet för den person som senare naturaliserats. I en sådan situation påvisar det intyg som lämnats in de facto inte sökandens språkkunskaper, eftersom sökanden medvetet skaffat intyget med bedrägliga medel. Med tanke på beviljandet av medborgarskap skulle sökanden utan det bedrägliga förfarandet inte ha uppfyllt villkoren för naturalisation och därmed inte ha beviljats medborgarskap.
Med tanke på det som nämnts ovan kan bestämmelserna om förlust av medborgarskap ändras så att de kompletteras med ett omnämnande av bedrägligt förfarande som en möjlig grund för förlust av medborgarskap. På så sätt säkerställs att ett sådant uppsåtligt svikligt förfarande som har betydelse för beviljandet av medborgarskap beaktas mer heltäckande än i nuläget. Det kan också vara motiverat att lägga till bedrägligt förfarande med tanke på kravet om att bestämmelserna om förlust av medborgarskap ska vara noggrant avgränsade och precisa. Genom ändringen kan man dessutom förtydliga regleringen och göra tillämpningen av den mer förutsägbar både för den som tillämpar lagen och individen.
Syftet med bestämmelserna i 33 § i medborgarskapslagen är att på förhand förhindra att oriktiga uppgifter lämnas eller hemlighålls samt att göra det möjligt att ingripa i efterhand när ett beslut redan har fattats och medborgarskap har beviljats. Det finska medborgarskapet har betydande inverkan för personens rättsliga ställning och det finska medborgarskapet är förknippat med vissa sådana rättigheter som utlänningar bosatta i Finland inte har. Med tanke på detta är det viktigt att man i beslutsfattandet kan lita på de uppgifter som sökanden lägger fram och att ett beslut som i betydande grad påverkar personens rättsliga ställning grundar sig på sanningsenliga uppgifter. Likaså är det väsentligt att i efterhand ingripa i ett beslut som har grundat sig på oriktiga uppgifter som sökanden lämnat. Det är nödvändigt att myndigheten, om det framgår att ett beslut om naturalisation grundar sig på oriktiga uppgifter som en person uppsåtligen har lämnat, har en metod för att återkalla beslutet och de rättsliga följder av det som saknar grund. Å andra sidan är det med tanke på den person som förvärvat medborgarskap väsentligt att personen kan lita på att ett myndighetsbeslut som berör personen i fråga är bestående.
I fråga om förlust av medborgarskap gäller tidsfrist på fem år, under vilken ett beslut om förlust av medborgarskap kan fattas. Efter denna tidsfrist kan som extraordinärt ändringssökande endast tillämpas återbrytande av beslut med stöd av 118 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Enligt 119 § i samma lag kan ansökan om återbrytande av ett beslut av särskilt vägande skäl göras efter att tidsfristen på fem år från det att det beslut som ansökan om återbrytande gäller vunnit laga kraft löpt ut. Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat ett årsboksavgörande (HFD:2015:29), som gällde återbrytande av ett beslut som ett extraordinärt rättsmedel i ett medborgarskapsärende. Migrationsverket krävde att de beslut om medborgarskap som fattats skulle återbrytas eftersom medborgarskap hade sökts och beviljats med sökandenas släktingars personuppgifter, vilket hade framkommit några månader efter att den tidsfrist på fem år som föreskrivs i medborgarskapslagen löpt ut. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att besluten om medborgarskap hade vunnit laga kraft mer än fem år innan ansökan om återbrytande gjordes, varvid de skulle ha kunnat återbrytas endast av särskilt vägande skäl. Enligt avgörandet hade det i ansökan om återbrytande inte framförts några sådana omständigheter på basis av vilka Migrationsverkets beslut skulle ha kunnat återbrytas efter den tidsfrist på fem år som fastställts för återbrytandet.
Såsom framgår av högsta förvaltningsdomstolens ovan beskrivna avgörande är tröskeln för att återbryta ett beslut om naturalisation hög vid extraordinärt ändringssökande. I fallet i fråga hade sökandena använt sina släktingars personuppgifter i Finland, det vill säga uppträtt som helt andra personer. De hade på eget initiativ begärt att personuppgifterna ska korrigeras i befolkningsdatasystemet fem år efter att medborgarskapet beviljades. Ur medborgarskapslagens synvinkel kan ett sådant svikligt förfarande leda till att Migrationsverket överväger en förlust av medborgarskap, om uppgifterna inkommer till myndigheten inom den lagstadgade tidsfristen. I stället för att försöka ingripa i en persons klandervärda förfarande genom extraordinärt ändringssökande kan man genom regleringen i medborgarskapslagen effektivare än i nuläget göra det möjligt för myndigheten att ingripa i ett medborgarskap som beviljats på felaktiga grunder.
Vad gäller tidsfristen för förlust av medborgarskap kan bestämmelserna ändras så att den nuvarande tidsfristen på fem år förlängs med några år, eftersom den nuvarande tidsfristen åtminstone i vissa situationer kan anses vara relativt kort, särskilt med beaktande av syftet med bestämmelsen samt rättsverkningarna i anslutning till beviljande av finskt medborgarskap. Till denna del bör det beaktas att man i prövningen av förlust av medborgarskap bedömer om det är fråga om att personen agerat uppsåtligt, vilket kan ha påverkat huruvida personen från första början skulle ha beviljats medborgarskap. Förlusten av medborgarskap prövas från fall till fall och en förlängning av tidsfristen leder således inte till att förlust av medborgarskap sker slumpmässigt. Det att myndigheten har bättre möjligheter än i nuläget att ingripa i medborgarskap som beviljats på felaktiga grunder kan ha en förebyggande effekt till exempel i fråga om ett sådant klandervärt och planmässigt förfarande som beskrivs i högsta förvaltningsdomstolens ovan nämnda avgörande.
2.1.6.2
Förlust av medborgarskap på grund av landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott
Medborgarskapslagen har genom en lag som trädde i kraft den 1 maj 2019 kompletterats med bestämmelser om förlust av medborgarskap på grund av landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott (564/2019, RP 272/2018 rd). I 33 a § föreskrivs om de grunder på vilka det kan beslutas att en person som gjort sig skyldig till landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott förlorar sitt finska medborgarskap. I 33 b § föreskrivs om bedömning vid beslut om förlust av medborgarskap på grund av brott.
Enligt 33 a § i medborgarskapslagen kan en person numera förlora sitt finska medborgarskap på grund av att personen har gjort sig skyldig till ett sådant landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott för vilket det strängaste straffet är fängelse i minst åtta år. Således kan en person numera förlora sitt medborgarskap efter att ha gjort sig skyldig till något av följande brott: äventyrande av Finlands suveränitet, krigsanstiftan, landsförräderi, grovt landsförräderi, spioneri, grovt spioneri, högförräderi och grovt högförräderi. Medborgarskapet kan också förloras på grund av brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen, uppsåtlig grov miljöförstöring, grov misshandel, grov människohandel, tagande av gisslan, grovt sabotage, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott, kapning, dråp under förmildrande omständigheter, dråp och mord samt brott avseende radiologiska vapen. Även följande terroristbrott kan utgöra en grund för förlust av medborgarskap: ledande av terroristgrupp, deltagande i en terroristgrupps verksamhet, meddelande av utbildning för ett terroristbrott, rekrytering för ett terroristbrott och finansiering av ett terroristbrott.
Medborgarskap kan förloras på grund av att personen gjort sig skyldig till sådana brott då de utgör brott mot Finlands vitala intressen. Ett villkor för förlust av medborgarskap är också att personen har dömts till ett fängelse- eller kombinationsstraff på minst fem år. Landsförräderibrott enligt 12 kap. 1–6 § i strafflagen och högförräderibrott enligt 13 kap. 1 och 2 § i strafflagen kan betraktas som brott mot Finlands vitala intressen. Terroristbrott är däremot inte endast brott mot Finlands vitala intressen, utan också mot någon annan stat eller internationell organisation. Beslut om förlust av medborgarskap på grund av något av de terroristbrott som avses i 33 a § i medborgarskapslagen ska kunna fattas bara om det av domskälen framgår att det terroristiska syftet med huvudbrottet gäller konsekvenser för Finlands regering, någon annan statlig myndighet i Finland, Finlands befolkning, konstitution, rättsordning eller statliga finanser eller den grundläggande samhällsstrukturen i vårt land (RP 272/2018 rd, s. 69).
Enligt 33 b § i medborgarskapslagen fattas beslut om förlust av medborgarskap utifrån en helhetsbedömning av personens situation. Vid bedömningen beaktas personens anknytning till Finland och till sin andra medborgarstat. Vid bedömningen av anknytningen ska åtminstone beaktas personens boende- och vistelsehistorik, familjeband och språkkunskaper samt skolgång, studier, arbete och övriga ekonomiska verksamhet i medborgarstaterna. Vid bedömningen ska också eventuella konsekvenser för personens familjemedlemmar beaktas. Enligt motiveringarna till regeringens proposition kan också en infödd finsk medborgare förlora sitt medborgarskap, om han eller hon har så pass starka band till sin andra medborgarstat att förlusten av medborgarskap inte innebär oskäligt ingrepp i personens privatliv eller familjeliv (RP 272/2018 rd., s. 71).
Domstolen underrättar Migrationsverket om sådana domar i brottmål på basis av vilka förlust av medborgarskap kan komma i fråga. Medborgarskapet kan förloras endast på grundval av en lagakraftvunnen brottmålsdom som meddelats i Finland. Migrationsverkets beslut om förlust av medborgarskap kan överklagas hos förvaltningsdomstolen. Tills vidare har förlust av medborgarskap med stöd av 33 a § aldrig tillämpats. De brott som räknas upp i bestämmelserna är mycket sällsynta i Finland. Enligt uppgifter från Rättsregistercentralen har det sedan början av 2015 vid domstolarna förekommit sammanlagt 14 brottmål där den allvarligaste brottsrubriceringen har varit landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott. Utöver att en dom i enlighet med 33 a § har meddelats för ett brott, förutsätts för att bestämmelserna ska kunna tillämpas dessutom att den som dömts för brottet utöver finskt medborgarskap även har ett annat medborgarskap. Det finns inga uppgifter om medborgarskapsstatus för de personer som varit svarande i ovan nämnda brottmål. Det kan dock antas att det sedan lagen trädde i kraft inte har funnits några personer med dubbelt medborgarskap bland de dömda, eftersom Migrationsverket inte har behandlat ett enda ärende som berört förlust av medborgarskap enligt 33 a §.
Bestämmelserna i 33 a § i medborgarskapslagen grundar sig på de betydande målen för den nationella säkerheten. Bestämmelserna om förlust av medborgarskap har lagts till i 33 a och b § som en del av de terrorismförebyggande åtgärder som syftar till att förebygga terrordåd. Syftet är att göra det möjligt att frånta en person medborgarskapet om personen i fråga på ett allvarligt sätt missbrukar det gentemot den stat där personen är medborgare och dess övriga medborgare. En person som gjort sig skyldig till ett brott som allvarligt äventyrar Finlands vitala intressen kan förlora sitt finska medborgarskap och därefter också utvisas från Finland. Detta medför positiva effekter för Finlands nationella säkerhet. Regleringen kan också anses ha en allmänt förebyggande inverkan. Det faktum att medborgarskap kan förloras på grund av vissa allvarliga brott kan i viss mån förebygga allvarliga brott mot staten, eftersom en administrativ påföljd kan ha samma förebyggande verkan som ett straff.
De ändringar i medborgarskapslagen som gäller förlust av medborgarskap på grund av landsförräderibrott, högförräderibrott och terroristbrott trädde i kraft 2019. I Finland har det sedan dess skett sådana förändringar i säkerhets- och verksamhetsmiljön som har gett anledning att se över även bestämmelserna om förlust av medborgarskap på nytt.
Till exempel enligt skyddspolisens årsbok 2023
https://supo.fi/vuosikirja
har Finlands säkerhets- och verksamhetsmiljö förändrats grundligt och permanent. Rysslands anfall mot Ukraina och den skärpta kampen mellan stormakterna återspeglar en brytningstid i de globala maktkonstellationerna. I stället för öppet samarbete framhävs motsättningar och aggressiva åtgärder, spionage och fientligt inflytande i relationerna mellan staterna.
Centralen för utredning av penningtvätt vid centralkriminalpolisen har gjort en utredning om riskerna i anslutning till penninginsamlingar och småskaliga insamlingar som anordnas av sammanslutningar och stiftelser som inte eftersträvar vinst.
https://poliisi.fi/-/krp-n-selvitys-rahanpesun-ja-terrorismin-rahoittamisen-riski-yksittaisissa-yhteisoissa-on-kohonnut?languageId=sv_SE
Även om risknivån i anslutning till dessa aktörers penninginsamlingar och småskaliga insamlingar enligt utredningen i sin helhet var måttlig, observerades dock en klart förhöjd risk för penningtvätt och finansiering av terrorism för enskilda sammanslutningar. Bakgrunden till utredningen var den nationella riskbedömningen av penningtvätt och finansiering av terrorism 2021, där ovan nämnda aktörers penninginsamlingar bedömdes medföra risker.
Att förlora sitt medborgarskap är en exceptionell följd av ett exceptionellt brott, till exempel ett allvarligt terroristbrott eller landsförräderibrott. I den gällande regleringen har förlusten av medborgarskap kopplats till såväl vissa brottsrubriceringar som till ett utdömt straff. Det faktiska straffet för brottet återspeglar hur allvarligt brottet är i det enskilda fallet.
Enligt 6 kap. 1 § i strafflagen är allmänna straffarter ordningsbot, böter, villkorligt fängelse, samhällstjänst, övervakningsstraff och ovillkorligt fängelse. Enligt 4 § ska straffet mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt. Enligt 9 § kan ett fängelsestraff på viss tid som uppgår till högst två år förklaras villkorligt (villkorligt fängelse), om det inte med hänsyn till hur allvarligt brottet är, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet eller gärningsmannens tidigare brottslighet förutsätts att ovillkorligt fängelse döms ut. I enlighet med 11 § kan samhällstjänst dömas ut i stället för ett ovillkorligt fängelsestraff på högst åtta månader. I stället för ett ovillkorligt fängelsestraff på högst sex månader kan ett lika långt övervakningsstraff dömas ut i enlighet med 11 a §.
Enligt 2 c kap. 2 § i strafflagen döms till fängelse på viss tid eller på livstid. Fängelse på viss tid döms ut för minst fjorton dagar och högst tolv år eller, när gemensamt straff bestäms enligt 7 kap., för femton år. Enligt 11 § kan en domstol när den dömer ut ett straff på yrkande av åklagaren besluta att den åtalade döms till ett kombinationsstraff. Ett kombinationsstraff består av ovillkorligt fängelse i högst tre år och av en omedelbart därpå följande övervakningstid på ett år. Ett kombinationsstraff kan dömas ut när en person återfaller i ett allvarligt brott och ska anses vara synnerligen farlig för någon annans liv, hälsa eller frihet.
I bestämmelserna om förlust av medborgarskap har man kommit fram till det nuvarande fängelsestraffet på fem år genom att granska straffen för vissa andra allvarliga brott. Då granskades de straff som vanligen utdömts för dråp, försök till dråp, grov misshandel och grov våldtäkt. Dessa brott kan trots sin allvarliga karaktär inte utgöra en grund för förlust av medborgarskap, utan medborgarskapet kan endast förloras på grund av allvarligt äventyrande av statens vitala intressen. Straffpraxisen visar dock till denna del riktningen även i fråga om förlust av medborgarskap.
I regeringens proposition (RP 272/2018 rd, s. 50) konstateras följande om straffpraxisen för andra allvarliga brott. Straffskalan för dråp sträcker sig från fängelse i åtta år till fängelse i tolv år och för dråp har fängelsestraff på i genomsnitt 9,5–10 år dömts ut. Straffskalan för grov misshandel sträcker sig från fängelse i ett år till fängelse i tio år och genomsnittsstraffet har varit cirka två år. Straffskalan för dråpförsök sträcker sig från fängelse i fjorton dygn till fängelse i nio år och genomsnittsstraffet har varit knappt fyra år. Straffskalan för grov våldtäkt sträcker sig från fängelse i två år till fängelse i tio år och även för detta brott har genomsnittsstraffet varit knappt fyra år. De här brotten kan inte, trots att de är allvarliga, utgöra grund för förlust av medborgarskap, eftersom medborgarskapet endast kan fråntas någon på grund av att personen i fråga allvarligt har äventyrat statens vitala intressen.
Det kan anses motiverat att personer som begår så allvarliga landsförräderibrott, högförräderibrott och terroristbrott att de döms till ett ovillkorligt fängelse- eller kombinationsstraff på grund av dessa brott även i fortsättningen förlorar sitt medborgarskap. Det är fortsättningsvis motiverat att också beakta straffpraxisen för andra allvarliga brott och information om längden på straff som allmänt döms ut för andra allvarliga brott i bestämmelserna om förlust av medborgarskap. Förutom straffarten kan det i bestämmelserna om förlust av medborgarskap därför även i fortsättningen nämnas straffets längd. Den allmänna straffpraxisen för andra allvarliga brott är fängelse mellan två och tio år. Såsom beskrivits ovan är två år i Finlands straffsystem också den längd som utgör en gräns – en fängelsedom som överskrider två år får inte dömas ut som villkorlig.
Det finns ingen exakt internationell definition av terrorism, men det handlar om ett allvarligt angrepp på demokratin och rättsstaten. Som fenomen definieras terrorism som verksamhet som omfattar gärningar som strider mot nationell lag eller internationell rätt, våld eller hot om våld och strävan efter att orsaka oro eller rädsla. Straffrättsligt sett är terrorism gärningar som avses i 34 a kap. i strafflagen, det vill säga terroristbrott, av vilka vissa också kan utgöra grund för förlust av medborgarskap. Terroristiska gärningar har kriminaliserats på ett mer omfattande sätt än själva terrorangreppen. Det är straffbart att till exempel på olika sätt förbereda brott som begås i terroristiskt syfte, leda en terroristgrupp och delta i en terroristgrupps verksamhet.
Med finansiering av terrorism avses att direkt eller indirekt ge eller samla in medel för terroristisk verksamhet. Finansiering av terrorism skapar förutsättningar för terroristisk verksamhet. Ekonomiskt stöd till terroristgrupper eller terrorister kan upprätthålla eller främja terroristisk verksamhet. Med hjälp av ekonomiskt stöd är det till exempel möjligt att förbereda terroristbrott eller värva personer att begå ett terroristbrott. Den gällande 33 a § i medborgarskapslagen omfattar bland annat finansiering av terroristbrott (strafflagen 34 a kap. 5 §), men inte finansiering av en terrorist (34 a kap. 5 a §) eller finansiering av terroristgrupp (34 a kap. 5 b §).
Det kan vara motiverat att ändra bestämmelserna om förlust av medborgarskap i medborgarskapslagen så att en person kan förlora sitt medborgarskap på grund av ett landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott som kan leda till sex års fängelse enligt strafflagen. För närvarande kan medborgarskapet förloras på grund av brott som enligt strafflagen kan leda till fängelse i minst åtta år, vilket gör att tillämpningsområdet för bestämmelserna är snävare. Detta påverkar vilka terroristbrott som kan utgöra en grund för förlust av medborgarskap. Med beaktande av terroristbrottens karaktär
Till exempel i skälen i Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av terrorism ([EU)]2017/541) beskrivs hotets allvar på följande sätt: ”Terroristgärningar är en av de allvarligaste kränkningarna av de universella värdena mänsklig värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet samt åtnjutandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, som unionen bygger på. De är också en av de grövsta formerna av angrepp på demokratin och rättsstatsprincipen, principer som är gemensamma för medlemsstaterna och på vilka unionen är grundad.”
kan ett terroristbrott som riktats mot Finland och som kan leda till fängelse i sex år redan i sig betraktas som en sådan allvarlig gärning som kan leda till förlust av medborgarskap. Det är inte ändamålsenligt att till exempel alla centrala brott i anslutning till finansiering av terrorism i nuläget inte kan utgöra en grund för förlust av medborgarskap eftersom en person för dem kan dömas till ett maximistraff på sex år i stället för åtta år.
Om de eventuella grunderna för förlust av medborgarskap utvidgas på detta sätt, kan beslut om förlust av medborgarskap fattas med stöd av sammanlagt sex sådana punkter i strafflagen som för närvarande inte kan utgöra grund för förlust av medborgarskap. De brott som läggs till grunderna för förlust av medborgarskap är, med ett undantag, olika terroristbrott. En sådan ändring påverkar således i synnerhet i vilka situationer medborgarskapet kan förloras på grund av att personen gjort sig skyldig till ett terroristbrott. Detta kan anses motiverat med tanke på att bestämmelsen i synnerhet grundar sig på målet att främja den nationella säkerheten genom att förebygga terrordåd.
Regleringen kan också ändras så att kravet gällande längden på den dom som meddelats på basis av det brott som specificeras i bestämmelsen förkortas, eftersom kravet på ett fängelsestraff på minst fem år i onödan kan utesluta eventuella fall där Finlands vitala intressen ändå allvarligt har äventyrats. Detta kan inte anses motiverat med tanke på genomförandet av målen i bestämmelsen.
I stället för de nuvarande fem åren kan det i fortsättningen förutsättas att personen för brottet har dömts till två års ovillkorligt fängelse- eller kombinationsstraff, eftersom en person som dömts till ett fängelsestraff av denna längd kan anses ha betett sig på ett sätt som allvarligt kränker statens vitala intressen. Redan en dom på två år kan betraktas som ett så pass strängt straff för ett allvarligt brott att förlust av medborgarskap bör kunna övervägas. På så sätt kan man bättre än i nuläget säkerställa att de mål i bestämmelserna som främjar den nationella säkerheten genomförs samtidigt som man beaktar att brottets faktiska allvarlighetsgrad även i fortsättningen är avgörande då en förlust av medborgarskapet övervägs. Den straffart som följer av brottet och straffets längd förblir centrala villkor för förlust av medborgarskap, och medborgarskapet kan inte heller i fortsättningen förloras på grund av ett villkorligt fängelsestraff eller ett kort ovillkorligt fängelsestraff.
Av det som beskrivits ovan följer att förlust av medborgarskap även i fortsättningen kopplas till både vissa allvarliga brottsrubriceringar och utdömda straff, vilket de facto återspeglar brottets allvarlighetsgrad i enskilda fall.
2.1.6.3
Skeden efter förlust av medborgarskap
Enligt 9 § 3 mom. i grundlagen får finska medborgare inte hindras att resa in i landet eller landsförvisas. Enligt 4 mom. får en utlänning inte utvisas, utlämnas eller återsändas, om han eller hon till följd härav riskerar dödsstraff, tortyr eller någon annan behandling som kränker människovärdet. När en person förlorar sitt finska medborgarskap blir personen utlänning i Finland. En person som har förlorat sitt medborgarskap med stöd av 33 eller 33 a § i medborgarskapslagen kan inte återfå sitt medborgarskap genom en sådan anmälan om medborgarskap för en tidigare finsk medborgare som avses i 29 §. Dessutom kan en person som förlorat sitt medborgarskap på grundval av 33 a § inte få uppehållstillstånd enligt 47 § i utlänningslagen på den grunden att han eller hon tidigare har varit finsk medborgare.
Förbudet mot utvisning enligt 9 § 3 mom. i grundlagen gäller inte en person som har förlorat sitt finska medborgarskap. När ett beslut om förlust av medborgarskap har vunnit laga kraft kan en utvisning av personen bli anhängig. Bestämmelser om grunderna för utvisning av en person som förlorat sitt finska medborgarskap finns i 149 § i utlänningslagen. Bestämmelser om grunderna för utvisning av en unionsmedborgare som har förlorat sitt finska medborgarskap och av en familjemedlem till en unionsmedborgare finns i 168 §. Bestämmelser om grunderna för utvisning av en nordisk medborgare som förlorat sitt finska medborgarskap finns i 169 § i utlänningslagen.
Innan beslutet om utvisning fattas görs alltid en helhetsbedömning. För att utvisa en unionsmedborgare förutsätts att personens beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Tröskeln för att utvisa en nordisk medborgare eller unionsmedborgare som vistats länge i Finland är ännu högre. Om det beslutas att personen ska utvisas, kan ändring i beslutet sökas i enlighet med 190 § 1 mom. och 196 § 1 mom. i utlänningslagen.
Ett förbud mot tillbakasändning förhindrar utvisning om personen till exempel hotas av dödsstraff. Det kan också finnas ett faktiskt hinder för avlägsnande ur landet på grund av praktiska problem. En utlänning som befinner sig i Finland beviljas tillfälligt uppehållstillstånd, om det de facto är omöjligt att avlägsna personen ur landet. Ett kontinuerligt uppehållstillstånd beviljas av individuella mänskliga skäl, om det är uppenbart oskäligt att vägra uppehållstillstånd till exempel på grund av personens hälsotillstånd. Om en person söker asyl i Finland ska hans eller hennes asylansökan behandlas.
2.1.7
Övrigt
Enligt 2 § 7 punkten i medborgarskapslagen avses med barn en ogift person under 18 år. Definitionen trädde i kraft den 1 juni 2003 till följd av totalreformen av medborgarskapslagen. Definitionen av barn har motsvarat bestämmelserna om befrielse från vårdnad om barn i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983). Lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt har dock sedermera ändrats. Ändringen trädde i kraft den 1 juni 2019.
Enligt artikel 1 i konventionen om barnets rättigheter (FördrS 59 och 60/1991) avses med barn varje människa under 18 års ålder, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet. Även i den europeiska konventionen om medborgarskap avses med barn enligt artikel 2 varje person under 18 år, såvida inte myndig ålder uppnås tidigare enligt den lag som gäller för personen. Enligt 3 § 2 mom. i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt upphör vårdnaden då barnet fyller arton år. Även äktenskapslagen (234/1929) ändrades den 1 juni 2019. Enligt 4 § i äktenskapslagen får den som är under aderton år inte ingå äktenskap.
Det var ursprungligen inte meningen att i medborgarskapslagen utfärda bestämmelser om myndig ålder som avviker från andra lagar. Därför är det motiverat att beakta de ändringar i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt och äktenskapslagen som gjordes 2019. I praktiken har det bland de personer som ansökt om medborgarskap knappt alls funnits personer under 18 år som ingått äktenskap. Ändringen av medborgarskapslagen har således en mycket liten praktisk betydelse, men med tanke på rättsordningens konsekvens är ändringen motiverad.
7
Specialmotivering
2 §. Definitioner.
I paragrafen föreskrivs om vissa definitioner som används i medborgarskapslagen. Med barn avses enligt 7 punkten en ogift person under 18 år.
Det föreslås att 7 punkten tekniskt ändras så att det med barn avses personer under 18 år. Ur punkten stryks hänvisningen till att det är fråga om en ogift person. Den nya definitionen av barn motsvarar definitionerna i konventionen om barnets rättigheter och konventionen om medborgarskap. Den ändrade definitionen motsvarar också det som föreskrivs i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt i fråga om när vårdnaden om ett barn upphör.
Den ändrade definitionen av barn i medborgarskapslagen påverkar också andra punkter i medborgarskapslagen, där det antas att man kan bli myndig genom att gifta sig när man är under 18 år. Samtidigt som definitionen av barn ändras föreslås i denna proposition även en ändring av 13 § 1 mom. 1 punkten, 25 § och 26 § 1 punkten i lagen, där definitionen har betydelse.
6 §. Utredd identitet.
I paragrafen föreskrivs om den utredda identitet som är ett villkor för att förvärva medborgarskap. I paragrafens 2 mom. finns bestämmelser om hur identiteten kan utredas och vad som ska beaktas när identiteten utreds. I paragrafens 3 mom. föreskrivs att identiteten anses utredd på basis av en tioårig tidsfrists förlopp. Bestämmelserna i paragrafens 4 mom. gäller avbrott i den tioåriga tidsfristen.
Enligt paragrafens 3 mom. anses en persons identitet utredd på grundval av den tioåriga tidsfristens förlopp, även om han eller hon tidigare har använt flera än en identitet. Enligt förarbetena till medborgarskapslagen (RP 235/2002 rd, s. 32) visar förfluten tid och att personen använder endast en identitet att den identitet som används är av viss bestående natur och därför till en viss grad sannolik. Tidsfristen räknas från den tidpunkt då personuppgifterna har antecknats i befolkningsdatasystemet (bl.a. HFD 19.8.2016/3437).
Om sökanden har använt flera än en identitet, har han eller hon således inte möjlighet att förvärva medborgarskap innan tio år har förlöpt. Tidsfristen på tio år har av hävd tillämpats även i andra sådana situationer där identiteten utifrån en helhetsbedömning inte har ansetts utretts på ett tillförlitligt sätt. Identiteten ansågs inte ha utretts innan tidsfristen på tio år förlöpt till exempel i ett fall där en sökande hade uppvisat förfalskade handlingar som stöd för sin identitet (HFD 12.10.2017/5052).
Högsta förvaltningsdomstolen har beskrivit den tioåriga tidsfristen enligt 3 mom. så att det är fråga om den sökandes sista utväg för att påvisa att identiteten är av bestående natur (HFD:2021:30). Den tioåriga tidsfristen är även i fortsättningen en sista utväg för att utreda identiteten i situationer där den sökandes identitet inte kan anses ha utretts på ett tillförlitligt sätt utifrån en helhetsbedömning. Dessutom föreslås också en separat bestämmelse för de sökande som en eller flera gånger har beviljats främlingspass med stöd av 134 § 1 mom. 3 punkten i utlänningslagen för att de ska kunna skaffa pass i en medborgarstat. Av denna grupp sökande kan i regel rimligen förutsättas aktivitet i fråga om att utreda identiteten med hjälp av dokument även efter att tidsfristen på tio år löpt ut.
Den föreslagna ändringen gäller endast en klart avgränsad grupp sökande, för vilken påvisande av aktivitet i anslutning till utredningen av identiteten är ett skäligt krav. Enligt motiveringarna till den gällande lagen är det inte alltid skäligt att kräva dokumentbevisning med beaktande av till exempel personer som fått flyktingstatus, och dessutom har dokumentbevisning heller ingen betydelse till exempel om staten saknar en behörig instans som behörigen kan utfärda dokument om en person (RP 235/2002 rd, s. 31). Den föreslagna ändringen gäller inte sökande som får internationellt skydd eller sökande som har beviljats främlingspass på grund av att anskaffningen av ett nationellt pass kan äventyra säkerheten för personernas familjemedlemmar som får internationellt skydd. I dessa situationer bedöms de uppgifter som lämnats om identiteten även i fortsättningen genom en helhetsbedömning i enlighet med 2 mom. Om identiteten på basis av en helhetsbedömning inte anses ha utretts på ett tillförlitligt sätt, tillämpas även i fortsättningen som sista utväg en tidsfrist på tio år i dessa situationer.
Det föreslås att paragrafens 3 mom. ändras så att identiteten inte anses ha utretts enbart på basis av den tioåriga tidsfristens förlopp, om sökanden med stöd av 134 § 1 mom. 3 punkten i utlänningslagen har beviljats främlingspass i syfte att skaffa ett pass i sin medborgarstat. Utgångspunkten är att sökanden i en sådan situation ska lägga fram bevis på sin identitet med hjälp av dokument även efter att tidsfristen på tio år löpt ut. Tidsfristen på tio år är i en sådan situation således inte ett alternativ till att skaffa de dokumentbevis som behövs, utan sökanden ska också efter tio år visa upp sitt pass från sin medborgarskapsstat eller en utredning om att han eller hon trots försök inte har kunnat få ett sådant. I en sådan situation kan det i regel inte anses vara ett oskäligt krav att personen ska uppvisa ett pass från sin medborgarstat för att förvärva medborgarskap. Även annan utredning kan dock godkännas om det av den framgår att sökanden de facto inte har haft möjlighet att få ett pass från medborgarstaten av sådana orsaker som inte beror på sökanden.
Som en sådan annan utredning ska sökanden med hjälp av dokument påvisa på att han eller hon har försökt skaffa ett pass i sin medborgarstat. Praxisen för att skaffa pass i personens medborgarstat och de behöriga myndigheterna för detta varierar från land till land. För att skaffa pass kan det krävas att personen både kontaktar beskickningen och reser till landet i fråga. En eventuell brist på pengar som behövs för resan är i regel inte en tillräcklig orsak till att pass saknas. Sökanden kan eventuellt också be andra personer, till exempel familjemedlemmar, vänner eller en jurist, att hjälpa med att skaffa pass. En utredning som läggs fram i stället för ett pass kan till exempel vara en handling som utfärdats av en behörig myndighet i landet, av vilken det framgår att sökanden inte kan få pass och eventuella motiveringar till detta. Sökandens strävan efter att skaffa pass kan också påvisas till exempel med hjälp av resebiljetter, sökandens kontakt med den behöriga myndigheten och begäran om att få pass.
Även i de fall som avses i bestämmelsen ska det bedömas vilken utredning om identiteten som skäligen kan krävas av sökanden. Omständigheter som ska beaktas vid prövningen är till exempel den tidpunkt då den sökande har beviljats främlingspass och om det efter detta eventuellt har skett sådana förändringar i situationen i landet som påverkar ärendet. Det är inte nödvändigtvis nödvändigt att den sökande uppvisar ett nytt och giltigt pass om personen tidigare har uppvisat ett pass från sin medborgarstat, vars giltighetstid har upphört innan ansökan om medborgarskap gjordes eller avgjordes.
I denna proposition föreslås att 14 § 2 mom. i medborgarskapslagen, som gäller boendetidens början i fall där sökandens identitet har varit outredd, upphävs. Boendetiden börjar således i fortsättningen alltid enligt bestämmelserna i 14 § 1 mom. Samtidigt som den tioåriga tidsfrist som avses i 6 § 3 mom. löper också boendetiden enligt bestämmelserna om boendetid i medborgarskapslagen.
Inga ändringar föreslås i bestämmelserna om avbrott i tidsfristen på tio år i 4 mom.
6 a §. Att vägra medborgarskap med hänvisning till den nationella säkerheten.
I 3 kap. om medborgarskapsansökan i medborgarskapslagen föreskrivs om de grunder på vilka en person inte naturaliseras även om han eller hon uppfyller villkoren för naturalisation. Bestämmelserna ingår i 13 § om allmänna villkor för naturalisation. Enligt paragrafens 3 mom. naturaliseras inte en person trots att han eller hon uppfyller villkoren för naturalisation, om det finns grundad anledning att misstänka att naturalisation äventyrar statens säkerhet eller allmän ordning eller om den huvudsakliga avsikten med förvärv av medborgarskap är att utnyttja förmåner som hänför sig till finskt medborgarskap utan avsikt att bosätta sig i Finland eller om naturalisation av något annat vägande skäl utifrån en helhetsbedömning av den sökandes situation strider mot statens fördel.
Det föreslås att medborgarskapslagen utökas med en ny 6 a §, som innehåller bestämmelser om att medborgarskap inte beviljas på grundval av den nationella säkerheten. Paragrafen fogas till de allmänna bestämmelserna i lagen. Den gäller utöver medborgarskapsansökningar enligt 3 kap. även medborgarskapsanmälningar enligt 4 kap. Medborgarskap förvägras således på de grunder som nämns i paragrafen även i anmälningsförfarandet. En person beviljas inte medborgarskap även om personen uppfyller villkoren för förvärv av medborgarskap om det finns grundad anledning att misstänka att beviljande av medborgarskap äventyrar den nationella säkerheten, eller om beviljande av medborgarskap av annat vägande skäl utifrån av en helhetsbedömning av den sökandes situation strider mot statens eller samhällets fördel. Den nya paragrafen ersätter 13 § 3 mom., som i denna proposition föreslås upphävas.
Medborgarskapsanmälningar enligt 4 kap. i medborgarskapslagen gäller begränsade grupper av sökande, till exempel vissa barn till finska medborgare, tidigare finska medborgare och sådana nordiska medborgare som förvärvat medborgarskap i ett nordiskt land på något annat sätt än genom naturalisation. Dessa personers förvärv av medborgarskap har underlättats genom ett anmälningsförfarande där villkoren för att förvärva medborgarskap är lägre än i ansökningsförfarandet. Avsikten med denna proposition är inte att i större utsträckning ändra anmälningsförfarandet, men det kan ändå anses motiverat att beakta den nationella säkerheten även i anmälningsförfarandet. Däremot ändras inte villkoren för beviljande av medborgarskap på basis av anmälan till exempel i fråga om boendetid eller oförvitlighet, och den föreslagna nya 6 a § utökar till denna del inte villkoren gällande medborgarskapsanmälningar och påverkar inte heller i övrigt bedömningen av huruvida de redan befintliga villkoren uppfylls.
Enligt den nya 6 a § ska medborgarskap inte beviljas när det finns grundad anledning att misstänka att beviljande av medborgarskap äventyrar den nationella säkerheten. Den nationella säkerheten omfattar säkerheten i hela det finländska samhället. Hot mot denna är till exempel terrorism, spionage och en främmande stats skadliga verksamhet. Förebyggande och bekämpning av sådana hot hör till skyddspolisens uppgifter. Skyddspolisen kan ge utlåtanden inom sitt eget verksamhetsområde som stöd för Migrationsverkets beslutsfattande. Bestämmelser om skyddspolisens utlåtanden finns i 46 § 2 mom. i medborgarskapslagen. Det kan anses motiverat att medborgarskap inte beviljas på grundval av ansökan eller anmälan, om beviljande av medborgarskap med fog kan misstänkas äventyra Finlands nationella säkerhet.
I den nya paragrafen finns också ett liknande allmänt stadgande som grundlagsutskottet har fogat till det gällande 13 § 3 mom. (GrUB 8/2002 rd, s. 4/II). Med anledning av 5 § i grundlagen berörs bestämmelserna om förvärv av medborgarskap av ett krav på stiftande genom lag, och därför kan beslutsfattandet om förvärv av medborgarskap inte i sista hand grunda sig på en prövning av ändamålsenligheten utan är till alla delar bundet till bestämmelserna i lagen. Utskottet har därför utökat lagen med en hänvisning till annat vägande skäl, på grundval av vilket naturalisation utifrån en helhetsbedömning av den sökandes situation strider mot statens fördel. I bestämmelsen i den nya 6 a § används uttrycket ”beviljande av medborgarskap” i stället för ”naturalisation”, som entydigt omfattar ett positivt beslut i både ansöknings- och anmälningsförfarandet. Vid sidan av statens fördel föreslås ett omnämnande av samhällets fördel. Till skillnad från det gällande 13 § 3 mom. nämns utöver den nationella säkerheten inte den allmänna ordningen separat i de föreslagna bestämmelserna.
Grunderna i anslutning till den nationella säkerheten utgör tillsammans med andra vägande skäl som ingår i det allmänna stadgandet en heltäckande reglering som kan tillämpas i olika situationer, särskilt sådana som anknyter till olika säkerhetshot. I bestämmelserna nämns inte längre en situation där den huvudsakliga avsikten med förvärv av medborgarskap är att utnyttja förmåner som hänför sig till finskt medborgarskap utan avsikt att bosätta sig i Finland. Av den boendetid som är ett villkor för naturalisation följer även i övrigt att det inte är möjligt att på ansökan förvärva medborgarskap utan att bosätta sig i Finland. Alla medborgarskapsanmälningar är å andra sidan inte förknippade med ett krav på boende i Finland, och till denna del föreslås inga ändringar i denna proposition.
Enligt 46 § 2 mom. i medborgarskapslagen kan Migrationsverket begära utlåtande även hos centralkriminalpolisen. Till centralkriminalpolisens uppgifter hör bland annat att bekämpa organiserad och yrkesmässig brottslighet. Om centralkriminalpolisen ger ett utlåtande som anknyter till dess verksamhetsområde, enligt vilket den inte förordar att sökanden beviljas medborgarskap, kan man i medborgarskapsärendet utifrån en helhetsbedömning av den sökandes situation komma fram till att beviljandet av medborgarskap av något annat vägande skäl strider mot statens eller samhällets fördel. I en sådan situation beviljas enligt bestämmelsen inte medborgarskap.
Enligt 13 § 1 mom. 3 punkten i medborgarskapslagen omfattar villkoren för naturalisation oförvitlighet, det vill säga att den sökande inte har gjort sig skyldig till någon annan straffbar gärning än en sådan för vilken straffet är ordningsbot och inte heller har meddelats besöksförbud. Enligt 28 § förvärvar en ung person, det vill säga en person som har fyllt 18 men inte 23 år, finskt medborgarskap efter anmälan, om han eller hon inte har dömts till fängelsestraff. Enligt 30 § är ett villkor vid anmälan av en nordisk medborgare att han eller hon under boendetiden inte har ådömts något frihetsstraff. Avsikten är att brott och det straff som dömts ut på grund av brottet även i fortsättningen i första hand ska påverka möjligheterna att förvärva medborgarskap genom denna typ av villkor som hänför sig till oförvitlighet och att det därmed ska finnas en normal straffprocess i bakgrunden. Ett eventuellt utlåtande om en sökandes brottslighet har endast en kompletterande betydelse i både ansöknings- och anmälningsförfarandet. Medborgarskap förvägras i enlighet med ordalydelsen endast av vägande skäl som hänför sig till statens eller samhällets fördel.
Om det med stöd av 6 a § fattas ett negativt beslut på medborgarskapsansökan eller efter medborgarskapsanmälan, kan Migrationsverkets beslut överklagas hos förvaltningsdomstolen i enlighet med 8 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Ändring i förvaltningsdomstolens beslut kan sökas i enlighet med 107 § i samma lag, om domstolen beviljar besvärstillstånd. Förvaltningsdomstolarnas uppgift är att undersöka om det har uppnåtts en rättvis balans mellan individens rättigheter och det allmänna intresset (HFD:2007:49).
I denna proposition föreslås också en ändring av 46 § 2 mom. om inhämtande av tilläggsutredningar, så att ett utlåtande kan begäras hos skyddspolisen eller centralkriminalpolisen även gällande medborgarskapsanmälan.
13 §. Allmänna villkor för naturalisation.
I paragrafen föreskrivs om villkoren för att en utlänning ska beviljas finskt medborgarskap på ansökan.
Det föreslås att 1 mom. 1 punkten i paragrafen tekniskt ändras så att ingående av äktenskap gällande personer under 18 år inte längre nämns. Ändringen hänför sig till den ändring som föreslås i 2 § 7 punkten, genom vilken definitionen av barn uppdateras så att det med barn avses en person under 18 år. Genom ändringen beaktas att ett äktenskap inte längre påverkar huruvida en person är myndig.
I 1 mom. 5 punkten föreskrivs att ett villkor för naturalisation är att den sökande kan redogöra för sin försörjning. Ett villkor för naturalisation är att sökanden tillförlitligt kan redogöra för sin försörjning. Den gällande lagen eller dess förarbeten (RP 235/2002 rd) utesluter inte någon form av försörjning, så den sökande kan i princip påvisa vilken laglig källa som helst för sin försörjning. Till exempel hindrar inte den gällande regleringen att en person som lever enbart på utkomststöd förvärvar medborgarskap. I bestämmelsen är det centralt att få information om sökandens utkomstkälla samt utreda utkomstkällans laglighet. Redogörelsen för utkomstkällan anknyter i den gällande regleringen till säkerställandet av att sökanden uppfyller de övriga villkoren för naturalisation, i synnerhet boendetids- och oförvitlighetsvillkoret.
Det föreslås att 1 mom. 5 punkten ändras så att man i stället för den nuvarande granskningen av utkomstkällan och i synnerhet dess laglighet i fortsättningen snarare granskar att försörjningen är tryggad. Enligt förslaget krävs för att sökanden ska naturaliseras att personens försörjning är tryggad. I praktiken innebär detta att man till följd av ändringen i större utsträckning än i den gällande regleringen börjar kräva att försörjningen och integrationen påvisas, i synnerhet genom till exempel arbete eller företagsverksamhet. Således kan försörjningsvillkoret i regel inte uppfyllas till exempel om sökandens försörjning enbart grundar sig på stöd som samhället beviljar i sista hand.
En annan central ändring är att försörjningsvillkoret i fortsättningen tydligare än i nuläget är ett av de allmänna villkoren för naturalisation. Uppfyllandet av detta villkor ska på samma sätt som boendetids-, oförvitlighets- och språkkunskapsvillkoret granskas självständigt när ansökan avgörs. Trots detta kan bedömningen av huruvida försörjningsvillkoret uppfylls även i fortsättningen ha betydelse vid granskningen av huruvida även de övriga allmänna villkoren uppfylls. Till exempel kan en arbetsinkomst som i huvudsak kommer från arbete utomlands fortfarande ge anledning att noggrannare granska om den sökande de facto bor i Finland och om personen uppfyller boendetidsvillkoret.
Uppfyllandet av försörjningsvillkoret bedöms enligt ordalydelsen i 1 mom. när ansökan avgörs. I den föreslagna nya 17 a § finns närmare bestämmelser om hur försörjningen ska påvisas samt om avvikelser från försörjningsvillkoret.
Det föreslås att 3 mom. upphävs. I denna proposition föreslås en ny 6 a § i medborgarskapslagen som innehåller bestämmelser om att vägra medborgarskap med hänvisning till den nationella säkerheten eller samhällets fördel och som tillämpas på såväl medborgarskapsansökningar som medborgarskapsanmälningar. Syftet med den nya 6 a § är att även i fortsättningen beakta skyddspolisens och centralkriminalpolisens verksamhet som remissinstanser i medborgarskapsärenden. Således inskränker ändringen inte dessa myndigheters möjlighet att uttala sig i ärenden som berör deras verksamhetsområde, utan denna möjlighet bevaras oförändrad.
14 §. Boendetidens början.
I paragrafen finns bestämmelser om när den boendetid som är ett villkor för naturalisation börjar. I paragrafens 2 mom. finns bestämmelser om hur utredning av identiteten påverkar boendetidens början. Om den sökandes identitet har varit outredd, börjar den godtagbara boendetiden först när den sökande har lagt fram en utredning om sin identitet. En tidigare vistelse eller en del av den godkänns som boendetid om den sökande har visat initiativ till att identiteten utreds, liksom den tid som den sökande tillbringat i landet som minderårig eller en del av den, om identiteten har varit outredd av en orsak som beror på vårdnadshavaren eller av någon annan orsak som inte beror på den sökande.
Lagrummet har i praktiken fått en ringa betydelse efter att högsta förvaltningsdomstolen gett ett årsboksbeslut (HFD:2008:5), enligt vilket bestämmelsen om boendetidens början inte blev tillämplig eftersom identiteten ansågs utredd enbart efter att villkoren i 6 § 3 mom. uppfyllts. Fallet handlade således om att identiteten ansågs vara utredd på basis av den tioåriga tidsfristens förlopp och att boendetid hade samlats samtidigt som tidsfristen på tio år förlöpt.
Det föreslås att 2 mom. upphävs. Finskt medborgarskap beviljas enligt 6 § endast under förutsättning att den sökandes identitet har utretts på ett tillförlitligt sätt. Bestämmelserna om utredd identitet ingår i fortsättningen i sin helhet i 6 §. Bestämmelserna om när boendetiden börjar ingår i sin helhet i 14 § 1 mom., och dessutom ska den tid som en person vistats i landet med tillfälligt uppehållstillstånd även i fortsättningen beaktas i enlighet med 15 §.
17 a §. Bevis på försörjning och avvikelse från försörjningsvillkoret.
Medborgarskapslagen utökas med en ny 17 a § som innehåller bestämmelser om påvisande av den tryggade försörjning som föreslås i denna proposition och avvikelse från detta. Paragrafen innehåller bestämmelser om hur sökandens försörjning ska anses vara tryggad, vem försörjningsvillkoret ska gälla och när det kan göras avvikelse från det.
I 1 mom. föreskrivs om hur den sökandes försörjning ska anses vara tryggad på det sätt som förutsätts i 13 § 1 mom. 5 punkten i propositionen. När en person ansöker om medborgarskap ska han eller hon ge information om grunden för sin försörjning. Migrationsverket kontrollerar om den sökandes försörjningsgrund framgår även av uppgifterna i de datasystem som myndigheten använder. Utgångspunkten är att den information som sökanden lämnar ska anses vara tillförlitlig om motsvarande information också framgår av det tillgängliga datasystemet, varvid grunden för försörjningen inte behöver utredas desto mer.
Med tanke på uppfyllandet av försörjningsvillkoret är det särskilt viktigt att granska om den sökande har tytt sig till antingen arbetslöshetsförmån enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) eller utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997). Med arbetslöshetsförmån avses de i lagen om utkomstskydd för arbetslösa nämnda förmåner med vilka en arbetslös arbetssökandes grundläggande försörjning tryggas under arbetslösheten. Dessa förmåner är arbetslöshetsdagpenning och arbetsmarknadsstöd. Med arbetslöshetsdagpenning avses både grunddagpenning och inkomstrelaterad dagpenning. Med utkomststöd avses de olika formerna av utkomststöd enligt lagen om utkomststöd. I fråga om utkomststöd ska beaktas att det är fråga om en familjespecifik förmån. Då utkomststöd beviljas betraktas alla familjemedlemmar som mottagare av utkomststödet räknat från den dag stödet utbetalas.
Utgångspunkten för granskningen av huruvida försörjningsvillkoret uppfylls är om den sökande har varit tvungen att ty sig till den arbetslöshetsförmån eller det utkomststöd som avses i bestämmelsen längre än en viss tid. Bestämmelsen tillämpas i princip så att om sökanden har varit tvungen att ty sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd längre än vad som avses i momentet, anses personens försörjning inte vara tryggad på det sätt som lagen förutsätter. Då kan den sökande inte anses kunna sörja för sin egen försörjning eller påvisa sin integration på det sätt som beviljandet av medborgarskap förutsätter. Å andra sidan, om sökanden har varit tvungen att ty sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd under högst den tid som nämns i lagen och personen har gett tillförlitlig information om grunden för sin försörjning, uppfylls försörjningsvillkoret enligt 13 §.
Uppfyllandet av försörjningsvillkoret granskas i enlighet med 13 § 1 mom. när ansökan avgörs. Granskningsperioden för försörjningsvillkoret är de två år som föregår avgörandet av ansökan. Under denna tid kan den sökande ha tytt sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd eller till båda samtidigt under sammanlagt högst tre månader. På så sätt beaktas i regleringen till exempel kortvariga perioder av arbetslöshet som inte förhindrar att försörjningsvillkoret uppfylls och att den sökande förvärvar medborgarskap, eftersom den sökande ändå under största delen av granskningsperioden har tryggat sin försörjning på annat sätt, till exempel genom arbete. Å andra sidan kan en tidsperiod på mer än tre månader inte längre betraktas som ett sådant mycket kortvarigt tillgripande till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd, trots vilket den sökande fortfarande kan anses sörja för sin försörjning i tillräcklig utsträckning för att förvärva medborgarskap.
Den tremånadersperiod då sökanden tytt sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd behöver inte vara oavbruten, utan med tanke på tillämpningen av bestämmelsen är det centrala huruvida den sökande under de senaste två åren har tytt sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd i sammanlagt mer än tre månader. Således kan tremånadersperioden i fråga vara antingen sammanhängande eller bestå av kortare perioder. Om den sökande till exempel under en granskningsperiod på två år två gånger har tytt sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd i två månader, det vill säga i sammanlagt fyra månader, uppfylls inte försörjningsvillkoret även om den oavbrutna period då den sökande tytt sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd inte överskrider de tre månader som nämns i bestämmelsen.
Med tanke på granskningen är det centrala den sammanlagda tid en sökande tytt sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd under en granskningsperiod på två år. Det har heller ingen betydelse om den sökande har fått antingen arbetslöshetsförmån eller utkomststöd över maximibeloppet på tre månader, utan det centrala är det sammanlagda antalet månader personen fått utkomststöd och arbetslöshetsförmån. Om den sökande till exempel fått utkomststöd i två månader och arbetslöshetsförmån i två månader, uppfylls inte försörjningsvillkoret trots att ingendera stödformen i sig överskrider tre månader. Å andra sidan uppfylls försörjningsvillkoret till exempel om den sökande har fått arbetslöshetsförmån i sammanlagt tre månader och dessutom samtidigt fått utkomststöd i en månad.
Det nya försörjningsvillkoret innebär i praktiken att den sökande kan påvisa att försörjningen är tryggad och att försörjningsvillkoret uppfylls genom att ge information som kan anses vara tillförlitlig om vilken som helst laglig försörjning, förutsatt att sökanden inte har varit tvungen att ty sig till de arbetslöshetsförmåner eller utkomststöd som nämns i bestämmelser under en längre tid än den som nämns. Försörjningen kan bestå av bland annat lönearbete, företagsverksamhet, pension eller kapitalinkomster, till exempel hyres- eller ränteinkomster. Försörjningen kan också grunda sig på ekonomiskt stöd och underhåll från sökandens make, sökandens egna besparingar eller andra förmåner som inte uttryckligen nämns i bestämmelsen. Därmed beaktas i försörjningsvillkoret att de sökande kan ha mycket olika grunder för sin försörjning beroende på deras livssituation.
För att försörjningsvillkoret ska uppfyllas är det dock framför allt avgörande om den sökande under de senaste två åren har tytt sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd i mer än tre månader. Till exempel uppfyller en sökande som under en granskningsperiod på två år kontinuerligt fått arbetslöshetsförmån således inte försörjningsvillkoret, även om personen delvis fått sin försörjning också genom egna besparingar eller makens underhåll. Det kan också vara fråga om en situation där den sökande har fått förmåner i anslutning till föräldraskap eller studier, men där personen under granskningsperioden för försörjningsvillkoret dessutom fått de arbetslöshetsförmåner eller utkomststöd som nämns i bestämmelserna i mer än tre månader. I sådana situationer anses det inte att den sökande de facto tryggar sin försörjning på det sätt som avses i bestämmelsen och därmed uppfylls inte försörjningsvillkoret.
Den sökande ska på ansökningsblanketten lämna information om vad hans eller hennes försörjning grundar sig på. Uppgifterna ska lämnas utifrån situationen vid tidpunkten för ansökan. Migrationsverket utreder huruvida försörjningsvillkoret uppfylls i första hand utifrån den information som sökanden lämnat i ansökan och de uppgifter som finns tillgängliga i de datasystem som myndigheten använder. När ansökan avgörs kontrolleras det i regel att den sökande inte har fått arbetslöshetsförmån eller utkomststöd under än längre tid än den som föreslås i bestämmelsen och att sökanden när ansökan gjordes har gett information som kan anses vara tillförlitlig om grunden för sin försörjning. Om den sökande till exempel har uppgett att hans eller hennes försörjning grundar sig på arbete, kan det då ansökan avgörs i regel med tanke på uppfyllandet av försörjningsvillkoret anses vara tillräckligt att den sökande enligt de uppgifter som finns tillgängliga i datasystemen har fått löneinkomst genom arbete och att den sökande har fått arbetslöshetsförmåner eller utkomststöd under högst den tid som avses i bestämmelsen.
Migrationsverket kan vid behov be den sökande om en tilläggsutredning om grunden för försörjningen om det inte går att bekräfta den sökandes uppgifter genom att granska de register som myndigheten har tillgång till. Även om arbetslöshetsförmån eller utkomststöd utifrån en granskning av registren inte betalas till sökanden och försörjningsvillkoret således i princip kan anses uppfyllas, kan det finnas skäl att närmare utreda den sökandes faktiska försörjning om sökanden inte själv har gett information om någon annan grund för försörjningen. Det kan vara fråga om en sådan situation till exempel om den sökande inte uppger någon grund för försörjningen på ansökningsblanketten och information inte heller kan fås genom en granskning av registren. Det kan också vara fråga om att den sökande uppger att hans eller hennes utkomst grundar sig endast på egna besparingar eller makens arbets- eller företagsinkomster och att han eller hon också lämnar in en utredning om en sådan grund för försörjningen, men att sökandens besparingar eller makens inkomster de facto inte kan anses vara tillräckliga att leva på eftersom de är så små. Om den sökande trots myndighetens begäran inte kan ge tillförlitlig information om vad hans eller hennes försörjning har grundat sig på, kan sökanden inte anses ha påvisat sin försörjning på det sätt som avses i bestämmelsen och därmed uppfylls inte försörjningsvillkoret.
I 2 mom. i paragrafen föreskrivs om vem som krävs påvisa sådan tryggad försörjning som avses i 13 § 1 mom. 5 punkten. För det första krävs tryggad försörjning inte av personer under 18 år. Barn är oftast medsökande i föräldrarnas ansökningar. Barn har rätt att erhålla underhåll av föräldrarna tills de fyller 18 år. Dessutom är alla barn som är permanent bosatta i Finland läropliktiga tills de fyller 18 år. Således är det inte ändamålsenligt att kräva att personer under 18 år självständigt ska trygga sin försörjning. Om en medsökande fyller 18 år innan ansökan har avgjorts och kompletterar ansökan så att den gäller honom eller henne själv i enlighet med 25 § i lagen, förutsätts ändå inte tryggad försörjning av personen. I propositionen föreslås att 25 § preciseras till denna del.
Dessutom förutsätts inte att försörjningen är tryggad av sökande som är 65 år eller äldre. Personer som har fyllt 65 år kan få ålderspension 2024. Även om också en person som fyllt 65 år fortfarande kan arbeta, förutsätts det inte längre att en sökande i denna ålder har en tryggad försörjning för att förvärva medborgarskap.
I 3 mom. föreskrivs om de grunder på vilka avvikelse från försörjningsvillkoret kan göras. Syftet med avvikelsen är att göra det möjligt att bevilja medborgarskap i situationer där det inte skäligen kan krävas att den sökande uppfyller försörjningsvillkoret på grund av sitt hälsotillstånd, en skada eller andra synnerligen vägande skäl. Genom möjligheten till avvikelse säkerställs att även sådana sökande som inte har någon faktisk möjlighet att uppfylla det nya försörjningsvillkoret som föreslås i propositionen kan beviljas medborgarskap.
Förekomsten av eventuella grunder för avvikelse bedöms i situationer där den sökandes försörjning inte anses vara tryggad med stöd av 1 mom. och den sökande inte är en sådan person som avses i 2 mom. Om den sökandes försörjning grundar sig på till exempel invalid- eller sjukpension eller handikappbidrag och personen under de senaste två åren har fått arbetslöshetsförmån eller utkomststöd under sammanlagt högst tre månader, uppfyller han eller hon försörjningsvillkoret och det är alltså inte nödvändigt att bedöma om det finns grunder för att avvika från försörjningsvillkoret på grund av den sökandes hälsotillstånd eller skada. Om den sökande däremot under de två senaste åren under en längre tid än sammanlagt tre månader också har fått arbetslöshetsförmån eller utkomststöd enligt 1 mom., uppfyller personen inte försörjningsvillkoret. I en sådan situation bedöms det om det i den sökandes fall finns någon grund för att avvika från försörjningsvillkoret enligt 3 mom.
Avvikelse från försörjningsvillkoret kan göras om det föreligger en sådan grund för avvikelse som hänför sig till den sökandes hälsotillstånd eller skada och som gör att personen inte kan påvisa en tryggad försörjning på det sätt som avses i det föreslagna 1 mom. Syftet är att i omfattande utsträckning täcka alla sådana situationer där den sökandes fysiska eller psykiska funktionsförmåga är så pass allvarligt och under en lång tid nedsatt av medicinska skäl att personen inte skäligen kan förväntas uppfylla försörjningsvillkoret. I praktiken handlar det i synnerhet om att bedöma om den sökande kan skaffa sig en egen försörjning genom arbete ens på längre sikt. Utgångspunkten är att den sökandes hälsotillstånd eller skada ska vara av sådan karaktär att det även i framtiden är mycket svårt och osannolikt för den sökande att arbeta. I dessa situationer är det inte skäligt att till exempel det att personen upprepade gånger lyft utkomststöd utöver eventuella andra förmåner i anslutning till hälsotillståndet eller skadan förhindrar beviljande av medborgarskap, varvid det är motiverat att avvika från försörjningsvillkoret.
Orsaker som hänför sig till hälsotillståndet kan till exempel vara en psykisk eller fysisk kronisk sjukdom, intellektuell funktionsnedsättning, neuropsykiatrisk störning, CP-skada eller långvarig skada orsakad av en yttre faktor. Om den sökandes försörjning inte anses vara tryggad enligt 1 mom., om personen inte är en sådan person som avses i 2 mom. och om personen i sin ansökan ber om avvikelse från försörjningsvillkoret av orsaker som hänför sig till personens hälsotillstånd eller skada, ska han eller hon som stöd för sin begäran lägga fram en utredning om den sjukdom, skada eller annan omständighet som hänför sig till hälsotillståndet och som han eller hon åberopar. I praktiken handlar det om ett utlåtande av den läkare som behandlat sökanden om sökandens hälsotillstånd eller skada. Av läkarintyget ska framgå om sökandens sjukdom eller skada är av sådan karaktär att den under en lång tid hindrar sökanden från att skaffa sig en självständig försörjning. Av intyget ska också framgå på vilket sätt sjukdomen eller skadan hindrar försörjningen.
Utöver läkarintyget kan sökanden som stöd för sin begäran också lägga fram andra sådana bevis som påvisar att han eller hon är oförmögen att trygga sin försörjning genom arbete. Det kan till exempel vara fråga om ett beslut genom vilket den sökande har beviljats sjukpension med stöd av folkpensionslagen (568/2007). Om den sökande har beviljats sjukpension tills vidare enligt 14 § i folkpensionslagen, kan detta i regel betraktas som ett hinder för arbete även med tanke på försörjningsvillkoret i medborgarskapslagen. Å andra sidan, om den sökande med stöd av samma lag har beviljats sjukpension endast för viss tid, innebär detta inte nödvändigtvis att det inte är möjligt att avvika från försörjningsvillkoret, utan även ett beslut om sjukpension för viss tid tillsammans med en annan utredning som den sökande lämnar kan utgöra en grund för avvikelse.
Migrationsverket bedömer utifrån en medicinsk och eventuell annan utredning om det föreligger en sådan grund att avvika från försörjningsvillkoret som föreskrivs i lagen. Migrationsverket fattar i sista hand beslut om huruvida det i den sökandes fall utifrån alla utredningar som finns tillgängliga är fråga om en sådan i lagen avsedd situation där sökanden på grund av sitt hälsotillstånd eller sin skada de facto inte kan anses förmå uppfylla försörjningskravet.
Utöver orsaker som hänför sig till sökandens hälsotillstånd eller skada kan avvikelse från försörjningsvillkoret göras om det annars finns synnerligen vägande skäl för att avvika från kravet. Grunden är avsedd att tillämpas i sådana exceptionella situationer där det annars skulle bli oskäligt att påvisa försörjningen av andra orsaker som inte beror på sökanden. Syftet med grunden för avvikelse är att förhindra oförutsedda situationer som blir oskäliga till exempel i samband med uppsägningar där den sökande på basis av tillgängliga uppgifter ändå har en flera år lång tidsperiod av arbete i Finland som bevis på integration.
I praktiken kan det bli fråga om till exempel en sådan situation där den sökande har blivit arbetslös efter att ansökan lämnats in och därmed inte kan påvisa sin försörjning på det sätt som förutsätts i 1 mom. utifrån situationen vid tidpunkten då medborgarskapsansökan avgörs. I sådana situationer kan det vara möjligt att göra en avvikelse även om den sökande utifrån situationen vid den tidpunkt då ansökan avgörs har tytt sig till en sådan arbetslöshetsförmån eller utkomststöd som nämns i 1 mom. eller till båda dessa i mer än de tre månader som avses i bestämmelsen, såvida att personen kan påvisa en arbetsperiod på flera år innan arbetslöshetsperioden inleddes. I regel kan en avvikelse bli aktuell om den sökande har varit tvungen att ty sig till arbetslöshetsförmån eller utkomststöd eller till båda dessa under högst några månader mer än det maximala antal som anges i lagen. Det finns i regel inget synnerligen vägande skäl till avvikelse om den sökande själv har sagt upp sig.
Vid bedömningen ska också bestämmelserna i konventionen om barnets rättigheter beaktas. I artikel 3.1 i konventionen ska vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Valet mellan olika lösningsalternativ ska vid tillämpningen av bestämmelserna göras i enlighet med barnets bästa.
19 a §. Bestämmande av väntetiden.
I paragrafen föreskrivs om en väntetid som kan bestämmas för den sökande om personen inte uppfyller oförvitlighetsvillkoret och det därför fattas ett negativt beslut på personens medborgarskapsansökan. Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om hur straffet för brottet påverkar väntetidens längd. I paragrafens 3 mom. finns bestämmelser om hur väntetiden beräknas och i 4 mom. om en helhetsbedömning av sökandens situation.
De allmänna villkoren för naturalisation omfattar ett oförvitlighetsvillkor enligt 13 § 1 mom. 3 punkten i medborgarskapslagen. För att förvärva medborgarskap på ansökan krävs således i regel att den sökande inte har gjort sig skyldig till brott. I bedömningen av huruvida det finns skäl att avvika från oförvitlighetsvillkoret beaktas enligt 19 § särskilt den tid som förflutit sedan brottet eller brotten begicks, gärningens art och hur strängt straff som dömts ut för gärningen, samt huruvida den sökande upprepade gånger har gjort sig skyldig till straffbara gärningar.
Om den sökande har gjort sig skyldig till ett brott kan det i ett negativt beslut på medborgarskapsansökan bestämmas en väntetid, under vilken den sökande i regel inte beviljas medborgarskap på basis av en eventuell ny medborgarskapsansökan. I 19 a § 2 mom. i medborgarskapslagen föreskrivs om väntetidens minimi- och maximilängd, som beror på hur strängt straffet för brottet är. Väntetiden kan alltså vara längre ju strängare straff som dömts ut för brottet.
Betydelsen av oförvitlighet som ett villkor för naturalisation betonas genom att väntetiderna för personer som gjort sig skyldiga till brott förlängs. I fråga om bötesstraff är väntetiden dock även i fortsättningen minst ett år. Dessutom förblir väntetiden oförändrad i fråga om brott för vilka domstolen meddelat domseftergift. I övrigt höjs den minimala och maximala väntetiden med ett år. Utgångspunkten är även i fortsättningen att det efter att väntetiden löpt ut kan göras avvikelser från oförvitlighetsvillkoret, om den sökande inte efter det negativa medborgarskapsbeslutet har gjort sig skyldig till ett nytt sådant brott på grund av vilket medborgarskap inte kan beviljas. När det gäller personer under 18 år men som fyllt 15 år ska även principen om barnets bästa beaktas.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att väntetiden i fråga om bötesstraff är minst ett och högst fyra år från den dag då brottet begicks. I fråga om brott för vilka domstolen har meddelat domseftergift är väntetiden minst två och högst fyra år. I fråga om villkorliga fängelsestraff, övervakningsstraff, samhällstjänst och ungdomsstraff är väntetiden minst tre och högst fem år från den dag då brottet begicks. I fråga om ovillkorliga fängelsestraff är väntetiden minst fyra och högst åtta år från det att straffet avtjänats. På beräkningen av väntetiden tillämpas bestämmelserna i 3 och 4 mom., i vilka det inte föreslås några ändringar.
Enligt motiveringarna till 19 § i medborgarskapslagen (RP 80/2010 rd, s. 40) kan Migrationsverket på basis av en helhetsbedömning av situationen fatta ett sådant negativt beslut med anledning av medborgarskapsansökan som inte innefattar någon väntetid, förutsatt att detta är motiverat också med tanke på den tid som förflutit från brotten. Av motiveringstexten framgår dock inte vilka som är sådana mycket allvarliga brott på grund av vilka ingen väntetid bestäms. I 15 kap. 10 § i strafflagen föreskrivs om straff för underlåtenhet att anmäla grovt brott, och detta lagrum innehåller en förteckning över grova brott. Det är fråga om synnerligen allvarliga och överlagda brott som är ett resultat av systematiska förberedelser och riktar sig mot viktiga rättsgoda som ska skyddas, till exempel människoliv (RP 6/1997 rd). Dessa brott kan också betraktas som sådana mycket allvarliga brott som kan ge anledning till att personens medborgarskapsansökan avslås utan väntetid.
Följande grova brott nämns i 15 kap. 10 § 1 mom. i strafflagen: folkmord, förberedelse till folkmord, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, aggressionsbrott, förberedelse till aggressionsbrott, krigsförbrytelse, grov krigsförbrytelse, tortyr, brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen, brott mot förbudet mot infanteriminor, äventyrande av Finlands suveränitet, landsförräderi, grovt landsförräderi, spioneri, grovt spioneri, högförräderi, grovt högförräderi, våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, mord, dråp, dråp under förmildrande omständigheter, grov misshandel, kvinnlig könsstympning, rån, grovt rån, människohandel, grov människohandel, tagande av gisslan, grovt sabotage, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott, kapning, brott enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. 3 punkten som begåtts i terroristiskt syfte, grov miljöförstöring eller grovt narkotikabrott.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. som innehåller bestämmelser om vilka konsekvenser ett mycket allvarligt brott medför med tanke på naturalisation. Ingen väntetid bestäms om sökanden har dömts för att ha gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt brott. Här avses sådana grova brott som avses i 15 kap. 10 § 1 mom. i strafflagen, för vilka personen har dömts till ovillkorligt fängelse. Den som gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt brott beviljas tills vidare inte medborgarskap. I praktiken innebär detta en tid som överskrider den längsta väntetiden enligt lagen med flera år. Den längsta möjliga väntetiden är enligt 2 mom. 4 punkten åtta år från det att straffet för brottet avtjänats. Till exempel är maximitiden för fängelse på viss tid tolv år och om en person samtidigt döms för flera brott till ett gemensamt fängelsestraff är maximitiden 15 år. Om sökanden till exempel har dömts till 14 års fängelse och den längsta möjliga väntetiden bestäms för personen i fråga, består fängelsestraffet och den kalkylerade väntetiden av en tidsperiod på sammanlagt 22 år. Om det i denna situation är fråga om ett sådant mycket allvarligt brott som leder till att det för den som gjort sig skyldig till brottet inte bestäms någon väntetid, ska den som gjort sig skyldig till brottet i regel efter att ha avtjänat hela straffet vänta flera år längre än de föreslagna åtta åren. Beslut på en ny medborgarskapsansökan fattas utifrån en helhetsbedömning enligt 19 § 1 mom. Vid bedömningen beaktas i enlighet med 19 § 1 mom. den tid som förflutit sedan brottet eller brotten begicks, gärningens art och hur strängt straff som dömts ut för gärningen samt huruvida den sökande upprepade gånger har gjort sig skyldig till straffbara gärningar.
25 §.Ansökan som är anhängig när den sökande blir myndig.
Paragrafen innehåller bestämmelser för situationer där en person blir myndig medan medborgarskapsansökan är anhängig. En sådan person kan inom skälig tid komplettera ansökan så att den gäller honom eller henne själv, om personen har varit medsökande, eller bekräfta ansökan, om den har gjorts på hans eller hennes vägnar. På en sådan person tillämpas den boendetid som krävs av ett barn, om personen har fyllt i den medan han eller hon ännu var under vårdnad.
Det föreslås att paragrafen ändras så att det i 3 mom. läggs till en precisering om tillämpningen av bestämmelserna om försörjning i fråga om en sökande som blivit myndig. Om en person på det sätt som avses i paragrafen har kompletterat ansökan så att den gäller honom eller henne själv eller bekräftat den, förutsätts inte att personen påvisar sin försörjning i enlighet med det föreslagna 17 a § 1 mom. På en sådan sökande tillämpas i fråga om försörjning fortfarande bestämmelserna i 17 a § 2 mom. om personer under 18 år. Det förutsätts således inte att personen påvisar sin försörjning.
De allmänna villkoren för naturalisation omfattar ett försörjningsvillkor enligt 13 § 1 mom. 5 punkten, i vilken det föreslås en ändring i denna proposition. I lagen föreslås också en ny 17 a § som innehåller närmare bestämmelser om hur uppfyllandet av det nya försörjningsvillkoret påvisas. Enligt det föreslagna 17 a § 2 mom. berör försörjningsvillkoret inte personer under 18 år. Till denna del ändras inte situationen om personen fyller 18 år medan ärendet är anhängigt. Således krävs det inte heller efter att ansökan har kompletterats eller bekräftats att en person som blir myndig har en försörjning.
Det föreslås att det samtidigt görs en teknisk ändring i paragrafen så att ingående av äktenskap gällande personer under 18 år inte längre nämns i 1 och 2 mom. Ändringarna hänför sig till den ändring som föreslås i 2 § 7 punkten, genom vilken definitionen av barn uppdateras så att det med barn avses en person under 18 år. Genom ändringarna beaktas att ett äktenskap inte längre påverkar huruvida en person är myndig.
26 §. Utlänning vars far eller mor är finsk medborgare
Det föreslås att 1 punkten i paragrafen tekniskt ändras så att ingående av äktenskap gällande personer under 18 år inte längre nämns i paragrafen. Ändringen hänför sig till den ändring som föreslås i 2 § 7 punkten, genom vilken definitionen av barn uppdateras så att det med barn avses en person under 18 år. Genom ändringen beaktas att ett äktenskap inte längre påverkar huruvida en person är myndig.
33 §.Förlust av medborgarskap på grund av lämnande av oriktiga uppgifter.
I paragrafen föreskrivs om när beslut om förlust av medborgarskap kan fattas, om den sökande innan medborgarskapet beviljades har lämnat oriktiga uppgifter eller hemlighållit en väsentlig omständighet. Ett beslut om förlust av medborgarskap kan fattas inom en tidsfrist på fem år. Avsikten med den bestämda tiden är att förhindra att det osäkra rättsläget fortsätter (RP 235/2002 rd, s. 55).
Enligt artikel 7.1 b i den europeiska konventionen om medborgarskap kan det föreskrivas att en grund för förlust av medborgarskap är att en person har förvärvat medborgarskap i en konventionsstat genom bedrägligt förfarande, osanna uppgifter eller underhållande av relevanta sakförhållanden. Enligt motiveringspromemorian till konventionen (Explanatory Report, s. 11) är det fråga om ett sådant bedrägligt förfarande, lämnande av osanna uppgifter eller undanhållande av relevanta sakförhållanden som beror på sökandens uppsåtliga gärning eller försummelse och som skulle ha haft en betydande inverkan på förvärvet av medborgarskap. Med relevanta sakförhållanden avses enligt konventionens motiveringspromemoria att medborgarskap inte skulle ha beviljats om ifrågavarande sakförhållande hade varit känt.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att beslut om förlust av beviljat finskt medborgarskap kan fattas också då personen har förvärvat sitt medborgarskap genom att på annat sätt förfara på ett bedrägligt sätt. Det är fråga om sådant bedrägligt förfarande till exempel när det först efter att medborgarskapet beviljats framgår att det till medborgarskapsansökan hade fogats ett intyg över ett språkprov som de facto avlagts av en annan person än den person som naturaliserats utifrån ansökan. Det bedrägliga förfarandet ska vara så betydande att medborgarskap inte skulle ha beviljats om ifrågavarande förfarande hade varit känt. Ett beslut om förlust av medborgarskap förutsätter visshet om att ett negativt beslut skulle ha fattats på medborgarskapsansökan, om förfarandet i fråga har uppdagats innan medborgarskapet beviljades.
För att beslut om förlust av medborgarskap ska kunna fattas förutsätts också att det bedrägliga förfarandet varit uppsåtligt. Ett beslut om förlust av medborgarskap kan således inte fattas enbart på den grunden att medborgarskapet felaktigt har beviljats till exempel en person som har uppvisat ett otillräckligt språkintyg och det alltså är fråga om att myndigheten gjort ett fel i bedömningen av huruvida villkoren uppfylls. Det är inte heller i fortsättningen möjligt att fatta beslut om förlust av medborgarskap på den grunden att det först i efterhand framgått att personen har gjort sig skyldig till ett sådant brott på grund av vilket medborgarskap inte skulle ha beviljats. Den för en straffprocess karakteristiska rätten att inte behöva vittna mot sig själv innebär i ett förvaltningsförfarande att en enskild person är skyldig att förete utredning till stöd för sitt eget yrkande till exempel i en ansökan, men inte om negativa omständigheter för honom eller henne själv (GrUB 8/2002 rd, s. 5/II). Det är inte möjligt att fatta ett beslut om förlust av medborgarskap på grund av brott i andra fall än de som nämns i 33 a och 33 b §. Ett brottmål eller en dom som gäller ett eventuellt bedrägligt förfarande i ett medborgarskapsärende hindrar dock inte tillämpningen av 33 §.
Det föreslås att 4 mom. ändras så att ett beslut om förlust av medborgarskap i fall som avses i 1 och 2 mom. inte kan fattas, om mer än tio år har förflutit sedan medborgarskapsansökan eller medborgarskapsanmälan avgjordes. Ett ärende som gäller förlust av medborgarskap ska också avgöras inom tio år. Beslut om förlust av medborgarskap kan i fortsättningen således inte fattas efter att tidsfristen har löpt ut, om ärendet har hunnit inledas före det. En tidsfrist på tio år är i olika situationer också tillräckligt lång för att fatta beslut. Den tredje meningen i momentet utelämnas som onödig eftersom sådana villkorliga beslut om medborgarskap som avses i bestämmelsen inte har fattats på över 20 år.
I fråga om omständigheter som ska beaktas vid beslutsfattande som berör barn tillämpas även i fortsättningen bestämmelserna i 2 och 3 mom., i vilka inga ändringar föreslås. Ett barn kan inte heller i fortsättningen förlora sitt medborgarskap om den ena föräldern behåller det. I övrigt är ett barns förlust av medborgarskap även i fortsättningen beroende av prövning och i bedömningen ska beaktas bland annat barnets ålder och anknytning till Finland. Bedömningen kan fortfarande leda till olika slutresultat för den person som lämnat oriktiga uppgifter och hans eller hennes barn, det vill säga att personen själv förlorar sitt medborgarskap medan att personens barn inte förlorar det. En förlängning av tidsfristen för förlust av medborgarskap till tio år leder till att en förlust av medborgarskap i fortsättningen i vissa fall strax kan övervägas strax efter att medborgarskapet beviljades, medan en förlust av medborgarskap i andra fall kan övervägas ännu nästan tio år efter att medborgarskapet beviljades.
Beslut om en eventuell förlust av medborgarskap fattas även i fortsättningen utifrån en helhetsbedömning av personens situation, och i bedömningen beaktas förutom hur klandervärd gärningen är de omständigheter som hängt samman med den samt den persons anknytning till Finland som gjort ansökan eller anmälan. Även om beslut om förlust av medborgarskap i fortsättningen kan fattas inom tio år från det att beslutet om medborgarskap fattades, ska man i bedömningen även i fortsättningen beakta hurdan anknytning till Finland personen skapat med tiden. Vid bedömningen av beslutets proportionalitet ska uppmärksamhet också fästas vid eventuella följder för personens familjemedlemmar.
När en förlust av ett barns medborgarskap övervägs ska en eventuell personlig anknytning till Finland som uppstått med åldern fortsättningsvis beaktas (RP 235/2002 rd, s. 55–56). Ju längre tid det har gått från beviljandet av medborgarskap, desto starkare anknytning kan barnet ha till Finland till exempel till följd av att barnet har bott i landet. På grund av den anknytning som barnet skapat till Finland kan bedömningen resultera i att barnet inte förlorar sitt medborgarskap.
Vid bedömningen ska också bestämmelserna i konventionen om barnets rättigheter beaktas. Enligt artikel 2.2 i konventionen ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro. I artikel 3.1 i konventionen ska vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
Beslutets följder och proportionalitet ska beaktas även i det fall att barnet sedermera har blivit myndig. Då bör det övervägas om en förlust av medborgarskapet är förenlig med proportionalitetsprincipen, om det missbruk från förälderns sidan som lett till att medborgarskap beviljats uppdagas först flera år senare.
33 a §.Förlust av medborgarskap på grund av landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott.
I paragrafen föreskrivs om de grunder på vilka det kan beslutas att en person som gjort sig skyldig till landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott förlorar sitt finska medborgarskap. I paragrafens 1 mom. nämns sådana landsförräderibrott, högförräderibrott och terroristbrott som enligt strafflagen kan leda till ett åtta år långt fängelsestraff. Ett villkor för förlust av medborgarskap är också att personen på grund av ett sådant brott har dömts till ett fängelse- eller kombinationsstraff på minst fem år.
Enligt artikel 7.1 d i konventionen om medborgarskap kan grunden för förlust av medborgarskap vara att personens uppförande allvarligt skadar konventionsstatens vitala intressen. Enligt motiveringspromemorian till konventionen (s. 11) kan till exempel landsförräderibrott och arbete för en utländsk underrättelsetjänst betraktas som allvarligt äventyrande av statens vitala intressen. Enligt artikel 7.2 kan barn inte förlora sitt medborgarskap även om deras föräldrar förlorar sitt medborgarskap på grund av allvarligt äventyrande av statens vitala intressen.
Även i artikel 8.3 i konventionen om begränsning av statslöshet (FördrS 96 och 97/2008) nämns uppförande som allvarligt äventyrar statens vitala intressen. Enligt slutsatserna från expertmötet som UNHCR sammankallade 2013 (UNHCR Expert Meeting Interpreting the 1961 Statelessness Convention and Avoiding Statelessness resulting from Loss and Deprivation of Nationality 2013) kan sådant uppförande som nämns i konventionen och som ”allvarligt äventyrar statens vitala intressen” inbegripa brott som till exempel landsförräderibrott, spionage eller terroristbrott.
I den gällande regleringen har förlusten av medborgarskap kopplats till såväl vissa brottsrubriceringar som till ett utdömt straff. En grund för förlust av medborgarskap kan i nuläget endast vara ett sådant landsförräderibrott, högförräderibrott och terroristbrott som enligt lag kan leda till åtta års fängelse. Medborgarskapet kan dock förloras endast om personen dömts till ett fängelse- eller kombinationsstraff på minst fem år för ett sådant brott. I regleringen har således både det föreskrivna maximistraffet och det konkret utdömda straffet beaktats. Med denna modell har man strävat efter att säkerställa att bestämmelserna är förenliga med konventionen om medborgarskap och att medborgarskapet kan förloras endast på grund av en gärning som riktat sig mot Finlands vitala intressen och på ett allvarligt sätt äventyrat sådana intressen.
Det föreslås en ändring både i fråga om vilka landsförräderibrott, högförräderibrott och terroristbrott som kan leda till förlust av medborgarskap och i fråga om vilket utdömt straff som kan leda till att beslut om förlust av medborgarskap kan fattas. Syftet är att på ett balanserat sätt betona den förebyggande effekt som eftersträvas genom regleringen så att bestämmelserna om förlust av medborgarskap inte verkar finnas med i medborgarskapslagen endast för teoretiska fall trots att brotten i fråga är ovanliga. Samtidigt bevaras den modell som ligger till grund för regleringen och på så sätt säkerställs att bestämmelserna efter ändringarna fortfarande överensstämmer med bestämmelserna i konventionen om medborgarskap. I grunderna för förlust av medborgarskap beaktas således även i fortsättningen såväl att brotten uttryckligen riktas mot Finlands vitala intressen som att äventyrandet av dessa intressen är allvarligt.
Genom den föreslagna ändringen utvidgas för det första den grund som kan leda till förlust av medborgarskap på grund av landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott. I fortsättningen kan medborgarskapet förloras på grund av ett sådant landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott som enligt lag kan leda till sex års fängelse.
En grund för förlust av medborgarskap är således i fortsättningen att personen gjort sig skyldig till följande brott: äventyrande av Finlands självbestämmanderätt, krigsanstiftan, landsförräderi, grovt landsförräderi, spioneri, grov spioneri, olovlig underrättelseverksamhet, högförräderi, grovt högförräderi, grov stöld i terroristiskt syfte, grov bruksstöld i terroristiskt syfte av motordrivet fortskaffningsmedel som lämpar sig för kollektivtrafik eller godstransport, sabotage i terroristiskt syfte, trafiksabotage i terroristiskt syfte, äventyrande av andras hälsa i terroristiskt syfte, grov skadegörelse i terroristiskt syfte, grovt skjutvapenbrott i terroristiskt syfte, exportbrott som avser försvarsmateriel i terroristiskt syfte, grov dataskadegörelse i terroristiskt syfte, grovt störande av post- och teletrafik i terroristiskt syfte, grovt systemstörning i terroristiskt syfte, brott mot förbudet mot kemiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte, brott mot förbudet mot biologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte, uppsåtlig grov miljöförstöring i terroristiskt syfte, grov misshandel i terroristiskt syfte, kvinnlig könsstympning i terroristiskt syfte, grov människohandel i terroristiskt syfte, tagande av gisslan i terroristiskt syfte, grovt sabotage i terroristiskt syfte, grovt äventyrande av andras hälsa i terroristiskt syfte, kärnladdningsbrott som begåtts i terroristiskt syfte, kapning i terroristiskt syfte, dråp under förmildrande omständigheter som begåtts i terroristiskt syfte, dråp som begåtts i terroristiskt syfte, mord som begåtts i terroristiskt syfte, mord i terroristiskt syfte, brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte, ledande av terroristgrupp, deltagande i en terroristgrupps verksamhet, meddelande av utbildning för ett terroristbrott, rekrytering för ett terroristbrott, finansiering av ett terroristbrott, finansiering av en terrorist och finansiering av en terroristgrupp.
En förändring är att medborgarskapet i större utsträckning än i nuläget kan förloras till exempel på grund av ledande av en terroristgrupp och brott i anslutning till finansiering av terrorism. Även olovlig underrättelseverksamhet som räknas som ett landsförräderibrott kan utgöra grund för förlust av medborgarskap. Dessutom kan medborgarskapet i fortsättningen förloras bland annat på grund av grov stöld, sabotage, trafiksabotage, äventyrande av andras hälsa, grov skadegörelse, grovt skjutvapenbrott, exportbrott som avser försvarsmateriel, grov dataskadegörelse och grovt störande av post- och teletrafik i terroristiskt syfte.
En annan ändring som föreslås gäller det straff som konkret har dömts ut för brottet och som ligger till grund för att medborgarskapet förloras. Det faktiska straffet för brottet är ett uttryck för hur allvarligt brottet är i det enskilda fallet. Det kan anses motiverat att personer som begår så allvarliga landsförräderibrott, högförräderibrott och terroristbrott att de döms till ett flera år långt fängelse- eller kombinationsstraff på grund av dessa brott även i fortsättningen förlorar sitt medborgarskap. Utifrån de straff som vanligen utdöms för allvarliga brott kan även dras slutsatsen att ett straff som utgör grund för förlust av medborgarskap är två år i stället för nuvarande fem år. Det kan således beslutas om att medborgarskapet kan förloras på grundval av ett straff som är tre år kortare än i nuläget.
Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att ett beslut om förlust av medborgarskap kan fattas om en finsk medborgare och en medborgare i någon annan stat har dömts till ett fängelse- eller kombinationsstraff på minst två år för ett landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott. Genom ändringen utvidgas bestämmelserna om vilka brott som kan utgöra en grund för förlust av medborgarskap, och dessutom förkortas längden på det utdömda straff som ingår i grunderna för att förlora medborgarskapet med tre år. I bestämmelsen hänvisas även till 12 kap. 9 § samt 34 a kap. 1 § 1 mom. 3 och 4 punkten, hela 3 §, 5 a och 5 b § i strafflagen. Förlusten av medborgarskap kan således i fortsättningen grunda sig på att personen gjort sig skyldig till ett sådant landsförräderibrott, högförräderibrott eller terroristbrott som enligt lag kan leda till fängelse i sex år och för vilket det de facto har utdömts ett minst två år långt ovillkorligt fängelse- eller kombinationsstraff.
Grunden för förvärv av finskt medborgarskap påverkar inte heller i fortsättningen huruvida medborgarskapet kan förloras på grund av brott. Det är inte heller i fortsättningen möjligt att fatta sådana beslut om förlust av finskt medborgarskap som leder till att en person blir statslös.
Enligt motiveringarna till den gällande lagen (RP 272/2018 rd, s. 69) ska beslut om förlust av medborgarskap på grund av något av de terroristbrott som avses i bestämmelsen kunna fattas bara om det av domskälen framgår att det terroristiska syftet med huvudbrottet gäller konsekvenser för Finlands regering, någon annan statlig myndighet i Finland, Finlands befolkning, konstitution, rättsordning eller statliga finanser eller den grundläggande samhällsstrukturen i vårt land. Däremot ska det inte gå att besluta om förlust av medborgarskap enbart på grund av terroristbrott mot en annan stat eller mot en internationell organisation.
I fråga om försök till brott och medverkan till brott föreslås inga ändringar i bestämmelserna. Ett barn kan inte heller i fortsättningen förlora sitt finska medborgarskap på den grunden att barnets förälder förlorar sitt medborgarskap på grund av brott. Det föreslås inga ändringar i 2 och 3 mom. Ett beslut om förlust av medborgarskap grundar sig även i fortsättningen på en helhetsbedömning av personens situation enligt 33 b §, och inte heller till denna del föreslås ändringar.
41 §. Sökande av ändring.
I paragrafen föreskrivs om rätten att överklaga Migrationsverkets beslut hos förvaltningsdomstolen med hänvisning till förvaltningsprocesslagen (586/1996). Förvaltningsprocesslagen har upphävts genom lagen om rättegång i förvaltningsärenden som trädde i kraft i början av 2020.
På grund av 124 § i grundlagen är det inte längre nödvändigt att inkludera en hänvisning till allmänna förvaltningslagar i lagen. Lagen kan dock inbegripa en informativ hänvisning till bestämmelserna i den allmänna lagen. Det föreslås att paragrafen ändras så att det i den konstateras att bestämmelser om sökande av ändring hos förvaltningsdomstolen finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Med denna hänvisning täcks också bestämmelsen i 42 § om sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut, och det föreslås att 42 § upphävs som onödig.
Enligt 8 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden anförs besvär över en myndighets beslut hos förvaltningsdomstolen. Bestämmelser om rätten att söka ändring i förvaltningsdomstolens beslut finns i 107 § i lagen i fråga, enligt vilken ett beslut i ett förvaltningsprocessuellt ärende får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Enligt 109 § i lagen har den myndighet som har fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket domstolen har upphävt myndighetens beslut eller ändrat det. En myndighet får även anföra besvär över ett beslut om överklagandet är behövligt med anledning av det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka.
Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den inte längre hänvisar till sökande av ändring i Migrationsverkets beslut. I fortsättningen finns det endast en paragraf om sökande av ändring, och i den finns en informativ hänvisning till den allmänna lagen.
42 §. Sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut.
I paragrafens 1 mom. föreskrivs om rätten att söka ändring i förvaltningsdomstolens beslut. Ett beslut av förvaltningsdomstolen får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Enligt 2 mom. gäller den besvärsrätt som avses i 1 mom. även Migrationsverket till den del Migrationsverkets beslut har upphävts eller ändrats genom förvaltningsdomstolens beslut.
Det föreslås att paragrafen upphävs eftersom det föreslås att 41 § ändras så att den vad gäller sökande av ändring innehåller en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
46 §. Inhämtande av tilläggsutredningar.
I paragrafen föreskrivs om tilläggsutredningar som ska inhämtas av den sökande och myndigheterna. Enligt paragrafens 2 mom. kan beträffande ansökan utlåtande begäras hos skyddspolisen, centralkriminalpolisen, Huvudstaben och socialmyndigheten i fråga.
I denna proposition föreslås en ny 6 a §, som ingår i de allmänna bestämmelserna i 1 kap. i medborgarskapslagen. I paragrafen föreskrivs om de grunder på vilka medborgarskap inte beviljas på grund av den nationella säkerheten. Bestämmelserna gäller förutom medborgarskapsansökningar även medborgarskapsanmälningar. Därför är det nödvändigt att Migrationsverket kan be den behöriga myndigheten om ett utlåtande även beträffande medborgarskapsanmälan. Skyddspolisen är en säkerhets- och underrättelsetjänst som har i uppgift att förebygga och bekämpa de allra allvarligaste hoten mot den nationella säkerheten, till exempel terrorism och spionage.
Centralkriminalpolisens utlåtande är också centralt med tanke på tillämpningen av den nya 6 a §. Om centralkriminalpolisen ger ett utlåtande som anknyter till dess verksamhetsområde, enligt vilket den inte förordar att sökanden beviljas medborgarskap, kan man i medborgarskapsärendet utifrån en helhetsbedömning av den sökandes situation komma fram till att beviljandet av medborgarskap av något annat vägande skäl strider mot statens eller samhällets fördel.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att det utöver ansökningar även omfattar medborgarskapsanmälningar och att ett utlåtande således också kan begäras beträffande anmälan.