1.1  Bakgrund

Översynen av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd (418/2017) inleddes i oktober 2021 till följd av evakueringsoperationen i Afghanistan. Det var fråga om en situation där Finlands Försvarsmakt gav utrikesministeriet bistånd i ett evakueringsuppdrag utomlands. I situationen identifierades behov av att ändra lagens tillämpningsområde så att den skulle täcka behovet av att besluta om en finsk myndighets självständiga agerande utanför Finlands territorium eller genom att bistå en annan finsk myndighet utan extern begäran Dessutom fann man att de situationer där brådskande förfarande kan tillämpas när biståndet inkluderar militära medel bör omvärderas. Under arbetets framskridande har säkerhetsläget fortsatt att förändras väsentligt varför propositionen i högre grad tar hänsyn till nuvarande och förutsebara utmaningar relaterade till den operativa miljön (SRR 1/2022 rd). 

Säkerheten och den operativa miljön i Europa och Finland förändrades i grunden när Ryssland anföll Ukraina den 24 februari 2022. Rysslands anfall bryter uppenbart mot internationell rätt, FN-stadgan samt mot Ukrainas suveränitet och territoriella integritet. Finlands säkerhetspolitiska omgivning har blivit mer instabil och ännu svårare att förutse. Enligt statsrådets aktuella redogörelse är förändringen långvarig (SRR 1/2022 rd, SRR 3/2022 rd, RD 23/2022 rd). Finland är beläget i ett strategiskt viktigt område ur stormakternas perspektiv. Enligt statsrådets försvarspolitiska redogörelse återspeglas spänningarna i den internationella säkerheten i Östersjöregionen som en ökad militär aktivitet. Samtidigt blir Finlands arktiska regioner allt viktigare, och den militära aktiviteten i området har ökat. Säkerhetsläget påverkas också av konkurrensen mellan Ryssland, USA och Kina och de ökade spänningarna (SRR 8/2021 rd).  

Utmaningarna i den säkerhetspolitiska omvärlden och hoten som överskrider statsgränserna är allt mer mångfacetterade. Nya former av hot är särskilt terrorism samt hybrid- och cyberhot. Terrordåden kan ta nya former till exempel i och med att datanätsomgivningen utnyttjas och cyberattacker görs. Hybridpåverkan ökat och även blivit mångsidigare. Samtidigt har den blivit ett större säkerhetshot än tidigare (SRR 8/2021 rd). Utöver domäner land, hav och luft betonas cyber- och informationsverksamhetsmiljöer samt rymden i den militära verksamheten. Internationellt samarbete blir allt viktigare för att säkerställa den internationella stabiliteten, freden, demokratin, de mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen, jämställdheten och jämlikheten. 

Det ömsesidiga beroendet i säkerhetsrelaterade frågor mellan EU:s medlemsstater har ökat. EU-samarbetet för att förebygga och förutse olika störningar och kriser samt för att bekämpa och kontrollera säkerhetshot har hela tiden intensifierats. Samarbetet bygger på en omfattande uppfattning om säkerheten. Syftet med samarbetet är att säkerställa att EU effektivt kan reagera på föränderliga hotscenarier och även stärka sin långsiktiga resiliens. Medlemsstaterna har bland annat tillgång till flera arrangemang som bygger på samarbete eller gemensamt ansvar vid störningar och kriser. De kan användas för att samla in, dela och analysera data samt ge och ta emot bistånd. EU-samarbetet styrs av olika strategier och andra politiska dokument. Viktiga med tanke på denna proposition är bland annat Strategin för EU:s säkerhetsunion (2020–2025, nedan COM (2020) 605 final, som Europeiska kommissionen antog år 2020, och E 119/2020 rd) samt EU:s strategiska kompass som styr EU:s säkerhets- och försvarsarbete (USP 11/2020 rd inklusive kompletterande skrivelser) och som fastställdes av Europeiska rådet den 25 mars 2022. Ett viktigt mål för kompassen är att öka den gemensamma handlingsförmågan och -viljan samt att stärka resiliensen och säkerställa solidariteten och det ömsesidiga biståndet i EU.  

Betydelsen av internationellt samarbete i frågor om försvar, säkerhet och beredskap har fortsatt att öka sedan lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd trädde i kraft 2017. Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelser 2016 (SRR 6/2016 rd) och 2020 (SRR 4/2020 rd), de därefter följande försvarspolitiska redogörelserna 2017 (SRR 3/2017 rd) och 2021 (SRR 8/2021 rd) samt statsrådets redogörelse om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön 2022 (SRR 1/2022 rd) hänvisar till utvecklingen samarbetsförmågan med partnerna.  

Enligt redogörelsen om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön har Finlands försvarssamarbete ”under de senaste åren utvecklats aktivt och målmedvetet genom att man byggt upp ett nätverk av bilateralt och multilateralt försvarssamarbete som stärker Finlands försvarsförmåga på många sätt. Av central vikt är den samverkansförmåga och det stöd för att utveckla våra egna förmågor och vår militära försörjningsberedskap som uppnås genom försvarssamarbetet” (s. 16). Enligt försvarsredogörelsen 2021 är ett av målen för försvarssamarbetet att utveckla samverkansförmågan med Finlands viktigaste partner med tanke på såväl normala förhållanden, störningar under normala förhållanden som undantagsförhållanden. Detta stärker säkerheten i Finland och skapar förutsättningar för samordnade åtgärder när så särskilt beslutas (s. 39).  

I försvarsredogörelsen 2021 konstateras följande: ”Förändringarna i omvärlden har påverkat försvarssamarbetet så att det under de senaste åren i högre grad än tidigare har fokuserat på frågor som gäller säkerhetsläget i närområdena, förändringar i hotmiljön, de militära förmågorna, lägesuppfattningen och samarbete i krissituationer” (s. 38).  

Till följd av förändringen i omvärlden måste Finland kunna försvara sig i situationer som utvecklas snabbt. Planeringen av det militära försvaret bygger på en bedömning av möjliga militära hot som riktas mot Finland. Enligt försvarsredogörelsen 2021 kommer de militära hot som riktas mot Finland mest sannolikt att hänföra sig till en allmäneuropeisk kris eller vara en följd av en militär konflikt som utvecklas i Finlands närområde (SSR 8/2021 rd, s. 28). Samverkansförmågan utvecklas utifrån denna grund.  

Samarbetet mellan Finland och Sverige är det mest långtgående exemplet på samverkan. I försvarsredogörelsen 2021 konstateras följande: ”Samverkansförmågan, som är planerad, uppbyggd och övad under fredstid, har som syfte att Finland och Sverige kan genomföra försvarsrelaterade åtgärder baserade på förhandsplanering och skapade förutsättningar tillsammans i alla förhållanden” (SRR 8/2021 rd, s. 44). Samverkan med internationella partner kompletterar övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten (SRR 8/2021 rd, s. 20).  

De praktiska förutsättningarna för samverkan har byggts upp genom multilateralt och bilateralt samarbete. I det multilaterala försvarssamarbetet är det nordiska försvarssamarbetet viktigast. År 2018 fastställdes utveckling av samverkansförmågan även under kriser och konflikter som ett av dess mål. Som partner till Nato är utvecklingen av samverkansförmågan en anledning för Finland att delta i Natos krävande övningar (SRR 4/2020 rd, s. 29). Dessutom är utvecklingen av samverkansförmågan en del av försvarssamarbetet i landsgrupper såsom Joint Expeditionary Force (JEF), European Intervention Initiative (EI2) och Framework Nations Concept (FNC) (SRR 8/2021 rd, s. 43). I JEF som leds av Storbritannien är målet att stödja utvecklingen och underhållet av de deltagande ländernas militära kapacitet, att förebygga kriser och vid behov agera tillsammans i krissituationer. Förutom Storbritannien deltar Finland, Nederländerna, Lettland, Litauen, Norge, Sverige, Danmark och Estland i gruppens aktiviteter. Det franskledda europeiska interventionsinitiativet EI2 utvecklar Europas strategiska kultur och relationer mellan försvarsförvaltningarna samt en gemensam situationsbild, skapar förutsättningar för förutseende och informationsutbyte och utvecklar Europas beredskap att reagera på kriser på en strategisk-politisk nivå. Målet för tyskledda ramstatsgruppen FNC är att utveckla långsiktig europeisk kapacitet samt kompatibla och samarbetande trupphelheter. 

I det bilaterala försvarssamarbetet betonas de länder som ur Finlands försvarssynvinkel skulle vara betydande aktörer i norra Europa och i Östersjöområdet vid en krissituation (SRR 8/2021 rd, s. 27). När det gäller utveckling av samverkansförmågan hänvisas till samarbete med Sverige (SRR 4/2020 rd, s. 28; SRR 8/2021 rd, s. 43); USA (SRR 4/2020 rd, s. 30; SRR 8/2021 rd, s. 43); Norge (SRR 8/2021 rd, s. 43) samt till samarbete mellan Finland, Sverige och USA (SRR 8/2021rd, s. 43). I statsrådets redogörelse om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön konstateras att vikten av försvarssamarbetet har accentuerats i det rådande säkerhetsläget (s. 20). Försvarssamarbetet med Sverige, USA och Norge samt även med andra partner fördjupas ytterligare.  

I anslutning till det bilaterala och multilaterala försvarssamarbetet har även ramdokument för försvarssamarbete uppgjorts (SRR 8/2021 rd, s. 40). Antalet ramdokument har fortsatt att öka sedan lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd trädde i kraft år 2017. Ramarrangemang och andra samarbetsdokument stöder inriktningen av samarbetet och gör det mer systematiskt. Samarbetsdokumenten kan till exempel kallas för ramarrangemang (Framework Arrangement), avsiktsförklaring (Statement of Intent), samförståndsavtal (Memorandum of Understanding) eller tekniskt arrangemang (Technical Arrangement). Dokumenten är inte rättsligt bindande. Separata handlingsplaner eller program kan utarbetas för att stödja deras genomförande. 

Utöver de ovan nämnda länderna och landsgrupperna har försvarsministeriet slutit samarbetsdokument med till exempel Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Estland och Polen. Innehållet i samarbetsdokumenten varierar beroende på samarbetets omfattning och avtalspraxis i olika länder. Till exempel i samarbetsdokumenten med Storbritannien (2016), Tyskland (2017) och Frankrike (2018), är samverkansförmågan ett centralt mål. Dessutom kan samarbetsdokument till exempel omfatta frågor om försvarspolitisk dialog, lägesbilder och informationsutbyte samt utveckling av prestationsförmågan. Riktlinjer för samarbetsdokument som rör försvarssamarbete dras på gemensamma möten mellan republikens president och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott (TP-UTVA) eller alternativt informeras den finska utrikes- och säkerhetspolitiska ledningen och riksdagen på annat sätt om dem innan de undertecknas. Beslut om undertecknande av samarbetshandlingar fattas av försvarsministeriet. 

Efter att ha hört riksdagen beslutade republikens president den 17 maj 2022 i enlighet med statsrådets framställning att Finland informerar Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) om sitt intresse av att föra diskussioner om att ansluta sig till Nordatlantiska fördraget. Lagstiftningen om lämnande av och begäran om internationellt bistånd skulle också kunna tillämpas i en situation där Finland är medlem i Nato. Eventuella preciseringsbehov av lagstiftningen kommer att bedömas separat.  

1.2  Beredning

Den 11 oktober 2021 tillsatte utrikesministeriet en arbetsgrupp för att bedöma behovet av revidering av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd och för att bereda nödvändiga lagändringar (UM014:00/2021). I arbetsgruppen ingick företrädare för republikens presidents kansli, statsrådets kansli, utrikesministeriet, justitieministeriet, inrikesministeriet och försvarsministeriet. Den 17 mars 2022 beslutade utrikesministeriet att förlänga arbetsgruppens mandatperiod till den 31 maj 2022. Arbetsgruppen sammanträffade 17 gånger.  

Arbetsgruppen hörde bland annat följande sakkunniga: justitiekansler Tuomas Pöysti, kanslichef för justitiekanslersämbetet Tuula Majuri, chefen för sessionsenheten vid statsrådets kansli Arno Liukko, utskottsrådet för riksdagens utrikesutskott Tiina Larvala, professor Tuomas Ojanen från juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet och professor Janne Salminen från juridiska fakulteten vid Åbo universitet. Dessutom hörde arbetsgruppen företrädare för utrikesministeriet, inrikesministeriet, Polisstyrelsen, skyddspolisen, Gränsbevakningsväsendet, försvarsministeriet och Försvarsmaktens huvudstab.  

Arbetsgruppen blev klar med sitt betänkande som upprättats som en regeringsproposition 31 maj 2022. 

Utlåtanden om utkastet till regeringens proposition begärdes av sammanlagt 83 parter, bland annat ministerier och andra myndigheter samt personalorganisationer, mellan 3 juni och 8 juli 2022 via tjänsten Lausuntopalvelu.fi. Inlämnade utlåtanden och en sammanfattning av dem finns på statsrådets projektsida Bedömning av behoven av ändringar i lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd under projektnumret UM014:00/2021. Ytterligare information om utlåtandena finns nedan i avsnitt 6. Propositionen har färdigställts som tjänsteuppdrag vid utrikesministeriet.  

2.1  Lagstiftning och praxis

2.2  Folkrätt

2.3  Bedömning av lagstiftningen

4.1  De viktigaste förslagen

Lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd

I propositionen föreslås en ändring av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd så att begreppen ”samverkan” och ”annan internationell verksamhet” fogas till 1 § om lagens tillämpningsområde. Med ”annan internationell verksamhet” avses verksamhet utifrån Finlands egna behov utanför Finlands territorium och som således inte är bundet till en extern begäran. Med ”samverkan” avses verksamhet som Finland bedriver utan egentlig begäran om bistånd tillsammans med viktigaste internationella partner, antingen inom Finlands territorium eller utanför Finlands gränser. 

Det föreslås att den geografiska avgränsningen i 4 och 5 § om förfaranden i brådskande situationer slopas. 

Lagens 4 § om icke-militära maktmedel innehåller för närvarande två överlappande geografiska avgränsningar när det gäller EU-klausuler. Bestämmelsen förutsätter å ena sidan att förfarandet i brådskande situationer endast kan tillämpas mellan EU, EU:s medlemsländer eller de nordiska länderna och å andra sidan att 4 § endast kan tillämpas på situationer där EU-klausulerna är aktuella och som redan innehåller en geografisk avgränsning i sig, eller när det gäller betydande militära resurser. I praktiken har den geografiska avgränsningen därför endast betydelse när betydande militära resurser är inblandade och endast när situationen inte samtidigt är betydande eller vittomfattande och i grunden viktigt utrikes- och säkerhetspolitiskt bistånd eller bistånd som kan innefatta användning militära maktmedel. Den geografiska avgränsningen kan inte heller längre anses vara relevant med tanke på Finlands egna behov och inte heller med hänsyn till Försvarsmaktens samverkan med andra partner. På grund av dessa avgränsningar har bestämmelsens tillämpningsområde blivit mycket snävt, och därför föreslås att avgränsningen som hindrar tillämpningen av bestämmelsen i större utsträckning än mellan EU, EU:s medlemsländer eller de nordiska länderna i 4 § slopas. Slopandet av den geografiska avgränsningen förhindrar dock inte en annan stat som är föremål för biståndet eller verksamheten de facto beaktas i den politiska prövningen relaterad till beslutsfattandet.  

När det gäller förfarandet i brådskande situationer som involverar militära maktmedel i 5 § i lagen föreslås också att den motsvarande geografiska avgränsningen slopas på grund av det ökade samarbetet med de viktigaste partnerna och för att bestämmelsens övriga avgränsningar kan anses bilda en tillräcklig tröskel för införandet av förfarandet. Det föreslås att formuleringen ”som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa” i lagens 5 § ersätts med formuleringen ”som hotar människors liv eller hälsa”, så att bestämmelsen också kan tillämpas i situationer som inte förutsätter ”ett stort antal” människor, vilket är svårt att avgöra. Det föreslås också att förutsättningen att faran ska vara överhängande slopas med hänsyn till att beslut i alla fall förutsätter att det är fråga om en exceptionell och brådskande situation. Förfarandet i brådskande situationer som inbegriper militära maktmedel innebär ett bemyndigande för användning av eventuella militära maktmedel. Överhängande fara kan däremot anses anknyta till operativt beslutsfattande avseende användning av maktmedel i en konkret situation. Det föreslås att det till paragrafen fogas ”andra situationer med motsvarande konsekvenser” för att omfatta fall där konsekvenserna av en överhängande fara bedöms motsvara konsekvenserna av en fara för människors liv och hälsa eller en fara som utgör ett allvarligt hot mot rikets säkerhet. Det föreslås att de i paragrafen angivna förutsättningarna för förfarande i brådskande situationer binds till den information som erhållits om situationen, på grundval av vilka det är berättigat att räkna med att förfarandet i brådskande situationer är nödvändigt.  

Det föreslås att lagens rubrik ändras till lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet för att motsvara de ändringar som gjorts i lagens tillämpningsområde.  

Lagstiftning som gäller försvarsministeriets förvaltningsområde

Det föreslås nödvändiga ändringar av lagen om försvarsmakten, territorialövervakningslagen och värnpliktslagen på grund av att tillämpningsområdet för lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd kompletteras med samverkan och annan internationell verksamhet.  

Lagen om konsulära tjänster

Det föreslås att det till lagen om konsulära tjänster fogas en bestämmelse enligt vilken utrikesministeriet kan begära assistans av en annan finsk myndighet för att tillhandahålla konsulära tjänster som avses i lagen om konsulära tjänster utanför Finlands territorium. 

Polislagen

Det föreslås att bestämmelser om polisens befogenhet att lämna internationellt bistånd förutom till en främmande stat även till EU eller en internationell organisation och på motsvarande sätt begära bistånd av dem ska fogas till polislagen. Det föreslås också att polislagen kompletteras med reglering av inrikesministeriets befogenhet att besluta om beviljande av assistans inom polissektorn till utrikesförvaltningen för utförande av uppgifter som avses i lagen om konsulära tjänster i utlandet samt om en annan myndighets assistans till polisen när den ger assistans till utrikesförvaltningen. Dessutom ska bestämmelserna i 9 kap. polislagen ses över med beaktande av den nya lagen om Försvarsmaktens handräckning till polisen.  

Räddningslagen

Det föreslås att det till räddningslagen fogas en ny bestämmelse enligt vilken inrikesministeriet på begäran av en behörig myndighet kan besluta att bevilja räddningsassistans till en annan myndighet för att denna myndighet ska kunna utföra sina uppgifter utanför Finlands territorium. Bestämmelsen gör det möjligt att sända sakkunniga, formationer och materiellt bistånd som hör till räddningsväsendet för att assistera en annan finsk myndighets uppgifter i utlandet. 

Gränsbevakningslagen

Till gränsbevakningslagen fogas en bestämmelse om Gränsbevakningsväsendets möjlighet att ge och ta emot gränssäkerhetsbistånd inte endast i situationer enligt solidaritetsklausulen klausulen om ömsesidigt bistånd utan också direkt från annan stat. Det föreslås att gränsbevakningslagen också ska innehålla bestämmelser om rättigheterna och skyldigheterna för en tjänsteman från en stat utanför EU när den lämnar gränssäkerhetsbistånd.  

Dessutom föreslås att bestämmelser fogas till gränsbevakningslagen, enligt vilka Gränsbevakningsväsendet ge assistans som motsvarar handräckning även till andra finska myndigheter än räddningsmyndigheten, polisen eller tullen. Assistans som ges utanför Finlands territorium kan inbegripa användning av maktmedel men inte användning av slagkraftigare vapen än Gränsbevakningsväsendets vapen som godkänts för utförande av gränssäkerhetsuppgifter med undantag för polisen.  

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Vid beredningen kartlades inte utländsk lagstiftning särskilt. I regeringens proposition om lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd (RP 72/2016 rd, s. 30–39), och slutsatserna av kartläggningen kan fortfarande anses vara relevanta. I propositionen konstateras att lagstiftningslösningarna i dessa stater påverkas av konstitutionella skillnader och av deras olika grundläggande lösningar för säkerhets- och försvarspolitiken. I jämförelseländerna har det inte stiftats någon separat lagstiftning för att genomföra EU:s solidaritetsklausul eller klausul om ömsesidigt bistånd. I genomförandet av klausulerna stödjer sig de flesta länder på behörighetsregleringen i sin grundlag och på kompletterande sektorspecifik lagstiftning. Procedurerna för beslutsfattandet förevisar stora skillnader mellan länderna. I en del av de länder som var föremål för utredning kräver beslut om bistånd som inbegriper militära resurser eller militära maktmedel att parlamentet deltar antingen genom ett separat godkännande eller hörande, medan parlamentet i andra länder snarast informeras om fattade beslut i efterhand. Efter att lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd trädde i kraft har Sverige dock stiftat lag 2020:782, för vilken redogörs närmare nedan. I detta sammanhang hänvisas även till avsnitt 2.2, där statlig praxis beskrivs i anslutning till folkrättens ramvillkor. 

Lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland

Lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland (2020:782) trädde i kraft den 15 oktober 2020.  

Syftet med lagen är att säkerställa att Sverige har relevanta beslutsförfaranden i brådskande situationer så att beslut om att lämna och ta emot militärt bistånd inom ramen för försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige kan fattas tillräckligt skyndsamt.  

Enligt lagen får Sveriges regering, under förutsättning att Sverige inte är i krig och det inte råder en väpnad konflikt på finskt territorium, på begäran av Finland sätta in svenska väpnade styrkor för att i enlighet med internationell rätt stödja Finland med att hindra kränkningar av finskt territorium. För det andra får regeringen, om Sverige är i krig eller krigsfara, begära stöd av Finland i form av militära styrkor, för att i enlighet med internationell rätt möta ett väpnat angrepp mot Sverige. För det tredje får regeringen begära stöd av Finland i form av militära styrkor, för att i enlighet med internationell rätt hindra kränkningar av svenskt territorium i fred eller under krig mellan främmande stater. För det fjärde får Finlands Försvarsmakt på begäran av Sveriges regering operera på svenskt territorium. På motsvarande sätt får svenska militära resurser enligt lagen användas på finskt territorium, om Finland begär det. 

I praktiken kan därför den svenska regeringen enligt lagen besluta om vilket stöd som ska lämnas eller begäras i vissa situationer, medan beslut tidigare skulle fattas av riksdagen. Riksdagen kan besluta att bistå Finland i en krigssituation, som det har gjort hittills. Den svenska lagen gällde bara Finland, dvs. inte andra stater eller internationella organisationer. 

Den 16 maj 2022 lämnade den svenska regeringen ett förslag till riksdagen om att ändra lagen så att den även omfattar alla EU- och Natos medlemsländer. Syftet var att skyndsamt förbättra Sveriges möjligheter att få militärt stöd. Lagen trädde i kraft den 19 maj 2022 (2022:430). 

7.1  Lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd

Det föreslås att lagens rubrik ändras till lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet. Lagen ska tillämpas på beslutsfattande om ”samverkan” och ”annan internationell verksamhet” utöver beslutsfattande om internationellt bistånd. Dessutom föreslås att uttrycket lämnande av och begäran om internationellt bistånd i lagens rubrik förenklas till ”internationellt bistånd”.  

1 §. Tillämpningsområde. Lagen gäller de högsta statsorganens beslutsfattande. Vid tillämpningen av denna lag föreslås inte att de högsta statsorganens behörighetsfördelning ska ändras. I denna lag föreskrivs inte om formen för, innehållet i eller omfattningen av internationellt bistånd, samverkan och annan internationell verksamhet. Om beslutsfattande om militär krishantering föreskrivs i lagen om militär krishantering. 

Det föreslås att 1 § i lagen kompletteras på så sätt att lagen kan tillämpas på beslut om ”samverkan” och ”annan internationell verksamhet” vid sidan av beslut om ”internationellt bistånd”. Lagens tillämpningsområde omfattar inte Försvarsmaktens beslutsfattande om internationella militära övningar och utbyte av lägesbilder, som reglereras enligt separat beslutsförfarande och internationella avtalsarrangemang. 

Med internationellt bistånd avses enligt lagen verksamhet som går ut på lämnande av internationellt bistånd till en annan stat, till Europeiska unionen eller till en internationell organisation och begäran om bistånd av dessa. Lämnande av internationellt bistånd baserar sig på en begäran från utanför Finland.  

Begreppet ”samverkan” har använts i statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelser samt försvarsredogörelser, och det avser Finlands gemensamma verksamhet med de viktigaste partnerna. Samverkan med partner kan stödja Finlands försvar även i situationer där det inte är fråga om en begäran om bistånd, utan behov relaterade till Finlands försvar och säkerhet eller alla parters gemensamma intressen och genomförande av bilaterala eller multilaterala samarbetsdokument. Exempelvis handlar den planerade samverkan i försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige, såsom det territorialövervakningssamarbetet, om aktiviteter som härrör från ett gemensamt behov och inte endast om motpartens begäran om bistånd och bemötande av det. Samverkan kan också handla om förebyggande av cyberverksamhet i samarbete med en annan stat eller en internationell organisation. Samverkan kan ske antingen i Finland, till exempel i form av territorialövervakningssamarbete, utanför Finlands gränser inom ett territorium som inte lyder under någon stats suveränitet eller inom en annan stats territorium.  

Det föreslås att ”annan internationell verksamhet” åtskiljs begreppsligt, eftersom begreppet redan har införts i 2, 12, 12 a, 12 b och 12 c § i lagen om försvarsmakten och motiveringen till dem. Utöver de exempel som nämns i motiveringen till lagen om försvarsmakten avses med annan internationell verksamhet i allmänhet situationer där det är nödvändigt för en finsk myndighet att självständigt agera utomlands eller assistera en annan finsk myndighet utan begäran utifrån. Sådana situationer kan till exempel utgöras av situationer där polisen eller Försvarsmakten assisterar utrikesförvaltningen, till exempel i evakuerings- och gisslansituationer. Med ”annan internationell verksamhet” avses således verksamhet som utgår från Finlands egna behov och som i första hand sker utomlands eller i en internationell operativ miljö.  

När det gäller begreppen ”internationellt bistånd”, ”samverkan” och ”annan internationell verksamhet” bör hänsyn tas till att begreppens omfattning i en faktisk situation kan överlappa varandra eller att deras avgränsningar inte nödvändigtvis är tydliga. Detta kan vara fallet till exempel i en krissituation i Östersjöregionen, där det delvis kan vara fråga om annan internationell verksamhet utifrån Finlands egna behov på till exempel internationella havsområden, samverkan med Finlands viktigaste samarbetspartner inom Finlands eget territorium eller inom en partners territorium samt på grund av en reaktion på en stats begäran om bistånd. En något liknande situation var evakueringsoperationen i Afghanistan, som handlade om att svara på begäran om bistånd av EU och Nato samt Finlands egna behov. Evakueringsoperationen kunde också ha genomförts i samverkan med andra stater och internationella organisationer.  

Beslut om samverkan och annan internationell verksamhet begränsas av omnämnandet i lagens 1 § 1 mom. av att målsättningen för och principerna i FN-stadgan och andra folkrättsliga regler ska beaktas vid beslutsfattandet. Avgränsningen ingår i den redan gällande 1 § i lagen och begränsar därmed också lämnandet av och begäran om internationellt bistånd. En motsvarande avgränsning finns också i 1 § i lagen om militär krishantering och 4 a och 12 § i lagen om försvarsmakten. Internationellt bistånd, samverkan och annan internationell verksamhet kan äga rum inom en annan stats territorium eller inom ett territorium som inte lyder under någon stats suveränitet, såsom på det fria havet eller i internationellt luftrum. De kan också äga rum inom Finlands territorium. 

Enligt folkrätten kan verksamhet på en annan stats territorium, beroende på situationen, basera sig på bemyndigande av FN:s säkerhetsråd eller begäran eller samtycke av målstaten. Samtycket kan vara muntligt eller skriftligt, avtalsbaserat eller en ensidig förklaring. Samtycket behöver inte vara offentligt. Samtycket kan också vara implicit, dvs. det kan härledas från parternas uttalanden eller handlingar. Samtycke ska dock vara ostridigt och kan inte grundas på presumtion. All verksamhet ska ske inom gränserna för samtycket. Samtycket är endast giltigt mellan den stat som ger samtycket och den stat som agerar på grundval av det. Samtycke kan lämnas på en stats vägnar av en person eller en institution med erforderlig behörighet. 

I en situation där en stat inte har en behörig officiellt erkänd regering eller där staten befinner sig i ett upplösningstillstånd, kan ett giltigt samtycke vara svårt att få. Detta är vanligtvis fråga om en situation där det internationella samfundet kunde förväntas agera, och om det till exempel är en brådskande evakueringsoperation, finns det inte nödvändigtvis tid för detta. Begränsade räddnings- och evakueringsinsatser har dock ofta blivit bemötta med förståelse i internationell praxis, även om de inte baserat sig på den regionala statens samtycke. De folkrättsliga ramvillkoren beskrivs närmare i avsnitt 2.2 ovan. 

Bestämmelser om myndigheters uppgifter, befogenheter, användning av maktmedel och personalens ställning finns i sektorspecifik lagstiftning, såsom lagen om försvarsmakten, polislagen och gränsbevakningslagen. 

2 §. Beslutsfattande om lämnande av och begäran om bistånd. Ändringar föreslås i paragrafen på grund av att ”samverkan” och ”annan internationell verksamhet” fogas till lagens tillämpningsområde. Vid beslut om samverkan eller annan internationell verksamhet med stöd av denna lag ska beslutsförfarandet enligt 2 § tillämpas liksom i situationer där det är fråga om att lämna eller begära internationellt bistånd. Dessutom föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den omfattar alla tillämpningssituationer enligt 1 §.  

Det föreslås att paragrafens 4 mom. ändras så att Försvarsmakten utöver lämnande av bistånd inte får åläggas att delta i ”samverkan” eller ”annan internationell verksamhet” som avses i 1 § utan det beslutsförfarande som föreskrivs i 1–3 mom., om inte något annat följer av den behörighet som försvarsmaktens överbefälhavare har.  

3 §. Riksdagens deltagande i beslutsfattandet. Ändringar föreslås i paragrafen på grund av att ”samverkan” och ”annan internationell verksamhet” fogats till 1 § i lagen. På motsvarande sätt som när det gäller lämnande av och begäran om internationellt bistånd ska statsrådet höra riksdagens utrikesutskott eller förelägga en redogörelse, om biståndet eller verksamheten kan inbegripa användning av militära maktmedel, innan beslut om samverkan och annan internationell verksamhet fattas.  

4 §.Förfarande i brådskande ärenden.Ändringar föreslås i paragrafen på grund av att ”samverkan” och ”annan internationell verksamhet” fogas till 1 § i lagen. Tillägget möjliggör tillämpning av beslutsförfarandet i brådskande ärenden enligt 4 § inte endast på internationellt bistånd utan också på samverkan och annan internationell verksamhet. 

Dessutom föreslås att den geografiska avgränsningen i 4 § ska slopas. Bestämmelsen innehåller för närvarande två överlappande geografiska avgränsningar när det gäller EU-klausuler. Å andra sidan kan förfarandet i brådskande ärenden endast tillämpas mellan EU, EU:s medlemsstater eller de nordiska länderna, och å andra sidan på situationer som involverar EU-klausuler. EU-klausulerna innehåller redan en geografisk avgränsning, eftersom de endast är tillämpliga inom EU och mellan EU:s medlemsstater. I praktiken har bestämmelsen om geografisk avgränsning endast relevant när det gäller betydande militära resurser och endast när situationen inte samtidigt innebär utrikes- och säkerhetspolitiskt betydande eller vittomfattande och principiellt viktigt bistånd eller bistånd som kan inbegripa användning av militära maktmedel. Således är bestämmelsens tillämpningsområde mycket snävt. 

Det är inte lämpligt att geografiskt begränsa förfarandet i brådskande ärenden till situationer där Finland själv begär internationellt bistånd eller annan internationell verksamhet, som i grunden är verksamhet som utifrån Finlands egna behov utomlands eller i en internationell operativ miljö. Avgränsningen är inte heller motiverad i situationer som handlar om försvarsmaktens samverkan med de viktigaste partnerna och om behov relaterade till Finlands försvar och säkerhet eller om alla parters gemensamma intressen. Eftersom bestämmelsen på grund av de avgränsningar som den innehåller inte kan tillämpas på bistånd som är betydelsefullt i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende, vittsyftande och principiellt viktigt eller som kan inbegripa användning av militära maktmedel, anses det inte heller vara motiverat att geografiskt avgränsa beslutsfattandet. I praktiken gäller ministeriets beslutsfattande enligt gällande paragrafen, utöver EU-klausuler, därför endast civila hotsituationer som kräver betydande militära resurser. Det kan till exempel handla om en naturkatastrof där försvarsmakten tillhandahåller betydande materiel eller sakkunnigtjänster.  

5 §.Förfarande i brådskande situationer som kräver militära maktmedel. För det första föreslås att paragrafen ändras på grund av att ”samverkan” och ”annan internationell verksamhet” fogas till 1 § i lagen. Tillägget möjliggör tillämpning av beslutsförfarandet om militära maktmedel i brådskande situationer enligt 5 § förutom på internationellt bistånd även på samverkan och annan internationell verksamhet. Därutöver föreslås att beslutsavgränsningarna avseende skyndsamhetsförfarandena enligt paragrafen ändras på ett sätt som framgår nedan. 

Det föreslås att 5 § i lagen ändras på så sätt att förekomsten av ett omedelbart överhängande hot om ett terrordåd som ett av villkoren för brådskande förfarandet slopas och ersätts med ett antagande som grundar sig på de uppgifter som inhämtats från situationen om att en allvarligt hotande verksamhet i den aktuella situationen potentiellt kan hota människors liv eller hälsa. Kravet på ett en överhängande terroristattack kan förhindra beslutsfattande genom brådskande förfarandet i en situation där det inte finns säker information om attacken eller gärningsmannens terroristiska uppsåt. Som skyddsobjekt föreslås därför människors liv eller hälsa, och skyddet av liv eller hälsa ska inte längre vara bundet till ett stort antal människor. Bindandet av hotet till ett stort antal människor kan inte heller anses vara en motiverad avgränsning till exempel i situationer där det är nödvändigt att snabbt besluta om eventuella militära maktmedel i en gisslan- eller evakueringssituation för att assistera en annan finsk myndighet. Särskilt i gisslansituationer kan det handla om enskilda personer och inte om ett stort antal människor. Dessutom kan brådskande förfarandet behövas även i andra situationer än hot om en terroristattack eller hot mot rikets säkerhet, vilket motiverar att ”situationer med jämförbara konsekvenser” fogas till paragrafen. Tillägget minskar också situationsbundenheten i 5 §. Anslutningen av jämförelsen till konsekvenserna av genom att koppla parallelliteten till effekterna av de allvarligt hotande faror i bestämmelsen bevarar dock en tillräckligt hög tröskel för tillämpningen av brådskande förfarande.  

Krävande handräckning enligt 8 § i handräckningslagen avviker från tidigare 4 § 2 mom. exempelvis så att den utöver de allvarliga terroristbrott som nämns i paragrafen även tillåter handräckning för att avvärja och avbryta vissa andra brott med konsekvenser som kan jämföras med terroristbrott och där det i början eller under gärningens gång inte kan avgöras om gärningsmannen har ett terroristiskt syfte. Förvaltningsutskottet delade synpunkterna i propositionen och betonade att ett problem med den gällande lagstiftningen är att de som begär och beslutar om handräckning är tvungna att utifrån bristfällig information bedöma om den gärning som ska förhindras eller avbrytas har ett terroristiskt syfte. När en allvarlig farosituation pågår är det ofta omöjligt att få reda på syftena. Det väsentliga är att tillräckligt effektivt förhindra eller avbryta en gärning som allvarligt hotar människors liv eller hälsa oberoende av gärningsmannens motiv (FvUB 9/2022 rd). Ett motsvarande synsätt föreslås även i 5 § i lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. 

Det föreslås inga ändringar av formuleringen av det andra hotet, dvs. ”en överhängande fara som utgör ett allvarligt hot mot rikets säkerhet”, som nämns i paragrafen och som baserar sig på avvärjande av fientlig verksamhet enligt 34 § i territorialövervakningslagen. Bestämmelsen bör dock tolkas så att den även omfattar situationer där Finland deltar i att säkerställa en annan stats territoriella integritet i samverkans- eller biståndssituationer, till exempel genom försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige.  

Det föreslås också att kravet på att faran ska vara överhängande slopas. Gällande 5 § i lagen kan endast tillämpas i en synnerligen brådskande och allvarlig situation. Enligt motiveringen till handräckningslagen (RP 106/2021 rd) avses med överhängande fara att hotet ska vara ”omedelbar och konkret”. Omedelbarheten kan delvis anses överlappa en exceptionellt brådskande situation och snarare vara relaterad till nödvändigheten av operativt beslutsfattande och användning av maktmedel än hotets art. Enligt förvaltningsutskottets betänkande (FvUB 9/2022 rd) om regeringens proposition har kravet på omedelbarhet bedömts vara ett av de största problemen med tanke på den praktiska tillämpningen av de gällande handräckningsbestämmelserna om militära maktmedel. Förvaltningsutskottet ansåg vidare att det föreslagna mer proaktiva beslutsfattandet ger bättre förutsättningar för en beslutsprövning och bättre bidrar till att säkerställa att operationen genomförs kontrollerat och planenligt. Utskottet menade vidare att det i fråga om lagförslaget som helhet bör beaktas att kravet på omedelbarhet som ett element i bedömningen av nödvändigheten av militära maktmedel ingår i de bestämmelser som gäller polisens beslut om användning av maktmedel vid operativ handräckning.  

5 § i lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd gäller beslutsfattande i en brådskande situation som kräver militära maktmedel. Det är fråga om beslutsfattande om resurser och bemyndigande för användning av militära maktmedel, om situationen utvecklas så att de särskilt föreskrivna förutsättningarna för användningen av ifrågavarande maktmedel uppfylls. Beslutet innebär därför inte att maktmedel kommer att användas automatiskt. Beslutet om bemyndigande tangerar det ställningstagande som förvaltningsutskottet framfört i sitt betänkande om handräckningslagen, enligt vilket kravet på omedelbarhet gäller vid operativt beslutsfattande (FvUB 9/2022 rd). Om behörighet och användning av maktmedel vid mottagande av internationellt bistånd föreskrivs i 4 b § i lagen om försvarsmakten och vid lämnandet av internationellt bistånd och i annan internationell verksamhet i lagens 12 a §. Användningen av maktmedel begränsas i bestämmelserna i enlighet med folkrättens grundläggande principer om användning av maktmedel. Enligt bestämmelserna ska maktmedlen bland annat var nödvändiga och behövliga med tanke på uppdraget, och de ska vara godtagbara i förhållande till uppdragets mål. I polislagen föreskrivs om användning av maktmedel i 17–18 § och i gränsbevakningslagen i 35 §. 

Det föreslås att den geografiska avgränsningen i 5 § i lagen ska slopas på motsvarande sätt som i 4 §. I brådskande situationer kan den geografiska avgränsning som ingår i bestämmelsen på ett olämpligt sätt begränsa det brådskande förfarandet avseende militära maktmedel, till exempel i samverkan med Finlands viktigaste partner eller i annan internationell verksamhet där Finlands egna behov berörs. Slopandet av den geografiska avgränsningen anses också motiverat eftersom syftet i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd (RP 72/2016 rd) var att delegera beslutsfattandet om lämnande av eller begäran om bistånd som inbegriper militära maktmedel till republikens president genom beslutsförfarandet för militära kommandomål på föredragning av kommendören för Försvarsmakten. Till följd av grundlagsutskottets utlåtande om regeringens proposition (GrUU 64/2016 rd) ändrades dock bestämmelserna om förfarandet vid riksdagsbehandlingen så att beslut fattas av statsrådets allmänna sammanträde på föredragning av det ministerium som saken gäller eller av republikens president utifrån statsrådets förslag i enlighet med 2 § 1 mom. i lagen, eftersom republikens presidents behörighet i fråga om lämnande av och begäran om internationellt bistånd enligt denna lag inte baserar sig på presidentens ställning som överbefälhavare för Försvarsmakten utan på ledning av utrikespolitiken i samverkan med statsrådet enligt 93 § 1 mom. i grundlagen. I lagen föreskrivs dessutom att statsrådet ska lämna en utredning i ärendet till riksdagens utrikesutskott innan ett beslut fattas. Efter det att beslutet fattats ska ärendet också omedelbart föreläggas riksdagen. Eftersom beslutsförfarandet enligt bestämmelsen rätt långt motsvarar det normala beslutsförfarandet enligt lagen och det i många situationer kan handla om Finlands egna behov av att få bistånd eller intresse att agera, anses det vara motiverat att slopa den geografiska avgränsningen, då bestämmelsens övriga avgränsningar bildar en tillräckligt hög tröskel för införandet av förfarandet. 

Det föreslås att hänvisningen till territorialövervakningslagen i paragrafens 4 mom. slopas. Hänvisningen stiftades ursprungligen för att förtydliga lagens tillämpningsområde. Eftersom det nu föreslås att lagens tillämpningsområde ska kompletteras med begreppet samverkan, som bland annat avser möjligheten att bevaka och trygga Finlands territoriella integritet tillsammans med de viktigaste partnerna, till exempel genom samarbetet mellan Finland och Sverige, motsvarar hänvisningen inte längre dess syfte. Även beslut relaterade till territorialövervakningssamarbete kan fattas med stöd av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. I territorialövervakningslagen finns redan en hänvisning till lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. 

7.2  Lag om ändring av lagen om försvarsmakten

2 §. Försvarsmaktens uppgifter. I 2 § 1 mom. i lagen om Försvarsmaktens uppgifter uppräknas Försvarsmaktens huvudsakliga uppgifter. Enligt 1 mom. 3 punkten i paragrafen hör det till Försvarsmaktens uppgifter att delta i stöd och bistånd som grundar sig på artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen samt att delta i territorialövervakningssamarbete eller i annat internationellt bistånd och annan internationell verksamhet.  

När bestämmelser om mottagande av internationellt bistånd samt deltagande i lämnande av internationellt bistånd och annan internationell verksamhet år 2017 fogades till lagen om försvarsmakten (427/2017, RP 94/2016 rd) infördes ingen uttrycklig bestämmelse om samverkan i den nämnda punkten. Utgångspunkten var dock att bestämmelserna även skulle gälla för samverkan, till exempel territorialövervakningssamarbete mellan Finland och Sverige, där det handlar om verksamhet där det är fråga om ett gemensamt behov och båda parternas intressen och inte endast om den andra partens begäran om bistånd och bemötande av det.  

Det föreslås att 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen ska kompletteras så att det uttryckligen hör till Försvarsmaktens uppgifter att även delta i samverkan. Eftersom det territorialövervakningssamarbete som nämns i 2 § 1 mom. 3 punkten antingen kan handla om samverkan eller lämnande av internationellt bistånd till en annan part på dennes begäran, är omnämnandet av territorialövervakningssamarbete som ett särskilt exempel i bestämmelsen inte längre konsekvent, och därför föreslås det att omnämnandet ska slopas. Kompletteringen av 2 § med en uttrycklig bestämmelse om samverkan förändrar inte nuläget utan förtydligar och preciserar regleringen av försvarsmaktens internationella uppgifter. 

Med ”samverkan” avses verksamhet som Finland genomför utan egentlig begäran om bistånd tillsammans med de viktigaste partnerna. Samverkan kan handla om militärt försvar av Finland eller alla parters intressen, och inte endast på en annan parts begäran om bistånd. Samverkan omfattar dock inte försvarsmaktens internationella övningsverksamhet och lägesbildssamarbete som regleras av separata beslutsförfaranden och avtalsarrangemang. Innehållet i samverkan beskrivs närmare ovan i avsnitt 2.3.2.  

Det föreslås att ”annan internationell verksamhet” fortfarande ska vara begreppsligt åtskild från samverkan och internationellt bistånd i 2, 12, 12 a, 12 b och 12 c § i lagen om försvarsmakten och motiveringen till dem. Med ”annan internationell verksamhet” avses verksamhet som utgår från Finlands egna behov, till exempel inom territorialövervakning inom ett område som inte lyder under någon stats suveränitet eller evakuering av finländare från ett krisområde med hjälp av Försvarsmaktens kapaciteter. 

4 a §. Begäran om internationellt bistånd och samverkan inom Finlands territorium. I den gällande paragrafen föreskrivs att internationellt bistånd kan begäras inom försvarsmaktens verksamhetsområde. Enligt bestämmelsen kan försvarsministeriet efter att ha hört utrikesministeriet begära internationellt bistånd som hör till försvarsmaktens verksamhetsområde, om inte något annat föreskrivs i lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. Bistånd kan begäras av en annan stat, EU eller en internationell organisation, såsom FN eller Nato. Vid begäran om bistånd ska målsättningen för och principerna i Förenta nationernas stadga (FördrS 1/1956) och av andra folkrättsliga regler beaktas. Beslutsförfarandet enligt bestämmelsen är avsett för frågor av mindre betydelse än de på vilka lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd tillämpas. Bestämmelsen är även tillämplig i situationer där internationellt bistånd med militära resurser begärs för att stödja en annan finsk myndighet.  

Det föreslås att paragrafens tillämpningsområde kompletteras med att Försvarsmakten fattar beslut om samverkan inom Finlands territorium. Dessutom föreslås att paragrafens rubrik ska ändras så att den bättre beskriver det nya innehållet i paragrafen. Det föreslås att rubriken på lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd ändras så att den motsvarar det som föreslås i denna proposition. Benämningen ulkoasiainministeriö som nämns i den finska paragrafen skulle också ändras till benämningen ulkoministeriö som används i dag.  

Enligt den föreslagna bestämmelsen kan försvarsministeriet efter att ha hört utrikesministeriet fatta beslut om samverkan som hör till försvarsmaktens verksamhetsområde med en annan stat, Europeiska unionen eller en internationell organisation inom Finlands territorium, om inte något annat föreskrivs i lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet. Samma villkor som för begäran om bistånd gäller även för beslut om Försvarsmaktens samverkan. Försvarsministeriets beslutsfattande är enligt bestämmelsen avsett för mindre betydande situationer än de som hör till tillämpningsområdet för lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. Samverkan beakta målsättningen för och principerna i Förenta nationernas stadga och av andra folkrättsliga regler. 

4 b §. Behörighet och användning av maktmedel vid mottagandet av internationellt biståndoch samverkan inom Finlands territorium. I den gällande paragrafen föreskrivs om befogenheter och användning av maktmedel för styrkor och enskilda militärpersoner som lämnar internationellt bistånd till Finland. Enligt paragrafens 1 mom. är en styrka och en enskild militärperson, som på begäran av Finland lämnar landet bistånd, behörig att utföra sina uppdrag och använda sådana maktmedel som är nödvändiga med tanke på uppdraget med iakttagande av vad som i lag föreskrivs om Försvarsmaktens och militärmyndigheternas behörighet. Denna behörighet begränsas dessutom av bestämmelserna i det beslut som gäller biståndet. Maktmedel får endast användas i den mån och så länge de är behövliga med hänsyn till uppdraget samt godtagbara i förhållande till målet med uppdraget. Enligt paragrafens 2 mom. ska det i beslutet om bistånd anges för vilket uppdrag bistånd begärs, behörighet, militära resurser som ingår i biståndet och eventuell användning av maktmedel samt andra villkor för att lämna biståndet. 

Det föreslås att paragrafen ändras så att den möjliggör användning av befogenheter och maktmedel även när en styrka eller enskild soldat agerar i samverkan med Försvarsmakten inom Finlands territorium. Inga ändringar av de materiella kraven för användning av befogenheter och maktmedel föreslås. En utländsk styrkas behörighet att i samverkan utföra uppgifter och använda maktmedel fastställs även framöver enligt bestämmelserna om Försvarsmakten eller militärmyndigheterna. Om Försvarsmaktens behörighet och användning av maktmedel föreskrivs främst i lagen om försvarsmakten och i territorialövervakningslagen när det gäller en militärmyndighets och Försvarsmaktens verksamhet som territorialövervakningsmyndighet. I ett beslut om samverkan som Finland fastställs i vilken utsträckning en styrka eller militärperson som verkar på finskt territorium i samverkan med Försvarsmakten har samma befogenhet och rätt att använda maktmedel som Försvarsmakten eller en militärmyndighet. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som för internationellt bistånd att det i beslutet om samverkan ska fastställas uppdrag, behörighet, militära resurser som ingår i biståndet eller samverkan och eventuell användning av maktmedel samt övriga villkor för lämnande av bistånd eller samverkan.  

12 §. Lämnande av internationellt bistånd, samverkan och annan internationell verksamhet. I gällande 12 § 1 mom. föreskrivs om lämnande av internationellt bistånd inom Försvarsmaktens verksamhetsområde och om Försvarsmaktens deltagande i annan internationell verksamhet. Bistånd kan lämnas till en annan stat, EU eller en internationell organisation. Vid lämnande av bistånd eller deltagande i annan internationell verksamhet ska målsättningen för och principerna i Förenta nationernas stadga och av andra folkrättsliga regler beaktas. Enligt paragrafens 2 mom. kan Försvarsmakten delta i lämnandet av internationellt bistånd också för att stödja en annan finsk myndighet på begäran av ett behörigt ministerium eller av myndigheten. I paragrafens 3 mom. föreskrivs om beslutsfattande. Enligt bestämmelsen beslutar försvarsministeriet efter att ha hört utrikesministeriet om försvarsmaktens lämnande av bistånd och deltagande i annan internationell verksamhet, om inte något annat föreskrivs i lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. Försvarsministeriets beslut enligt bestämmelsen gäller ärenden av mindre betydelse än på vilka lagen om beslutsfattande om lämnande och begäran om internationellt bistånd är tillämplig. I paragrafens 4 mom. konstateras att Försvarsmakten inte får åläggas att lämna bistånd eller delta i annan internationell verksamhet utan ovan nämnda beslutsförfaranden, om inte något annat följer av den behörighet som Försvarsmaktens överbefälhavare har. De ovan nämnda beslutsförfarandena utesluter inte möjligheten för republikens president att som överbefälhavare utfärda militärkommando till Försvarsmakten.  

Det föreslås att det till tillämpningsområdet för paragrafens 1 mom. fogas Försvarsmaktens deltagande i samverkan med annan stat, EU eller en internationell organisation. Dessutom föreslås att underrubriken före paragrafen och paragrafens rubrik ändras så att den bättre beskriver paragrafens nya innehåll. Det föreslås att namnet på lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd ska ändras för att motsvara vad som föreslås i denna proposition. Benämningen ulkoasiainministeriö som nämns i den finska paragrafen skulle också ändras till benämningen ulkoministeriö som används i dag.  

Försvarsmakten kan delta i samverkan med en annan stat, EU eller en internationell organisation som FN eller Nato. Samma villkor som för lämnande av bistånd och annan internationell verksamhet gäller även för Försvarsmaktens samverkan, dvs. samverkan bör överensstämma med målen och principerna i FN-stadgan och andra folkrättsliga regler. 

Till paragrafens 2 mom., som avser Försvarsmaktens medverkan i lämnande av internationellt bistånd för att assistera en annan finsk myndighet, fogas också samverkan och annan internationell verksamhet. Den gällande bestämmelsen föreskriver endast om Försvarsmaktens assistans till en annan finsk myndighet i situationer som inbegriper internationellt bistånd. Ändringen gör det möjligt för Försvarsmakten att bland annat ge assistans till utrikesförvaltningen i utförandet av de uppgifter utanför Finlands territorium om vilka föreskrivs i lagen om konsulära tjänster. 

Enligt paragrafens 3 mom. beslutar försvarsministeriet efter att ha hört utrikesministeriet om Försvarsmaktens deltagande i samverkan och beviljandet av stöd till en annan finsk myndighet i samverkan och annan internationell verksamhet enligt 2 mom. och likaså om lämnande av internationellt bistånd, om inte något annat föreskrivs i den föreslagna lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet. Samma villkor som för lämnande av bistånd och deltagande i annan internationell verksamhet gäller även för beslutsfattandet om Försvarsmaktens samverkan, dvs. försvarsministeriets beslutsfattande enligt bestämmelsen gäller mindre betydande ärenden än de som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. 

Det föreslås att rubriken på lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd i 4 § ändras så att den motsvarar rubriken i lagförslag 1.  

12 a §. Behörighet och användning av maktmedel vid lämnandet av internationellt bistånd, samverkan och i annan internationell verksamhet. I gällande 12 a § föreskrivs om befogenheter och användning av maktmedel för den personal som sänds ut av Finland och som deltar i lämnande av internationellt bistånd och annan internationell verksamhet. Enligt paragrafens 1 mom. har den personal som deltar i ett uppdrag behörighet som grundar sig på folkrätten och som bestäms av den som begär internationellt bistånd samt rätt att använda de maktmedel som är nödvändiga med tanke på uppdraget. Enligt bestämmelsen får maktmedel endast användas i den mån och så länge de är behövliga med tanke på uppdraget, godtagbara i förhållande till uppdragets mål och förenliga med de regler om användning av maktmedel som har fastställts för uppdraget. Enligt folkrätten kan verksamhet på en annan stats territorium, beroende på situationen, basera sig på bemyndigande av FN:s säkerhetsråd eller begäran eller samtycke av målstaten. Folkrättsliga regler om användning av maktmedel utreds närmare i utrikesministeriets utredning till riksdagens utrikesutskott av den 24 augusti 2014 (UTP 13/2015 vp, Utrikesministeriets publikationer 8/2015).  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om behörighet och användning av maktmedel när Försvarsmakten enligt 12 § 2 mom. deltar i lämnandet av internationellt bistånd för att stödja en annan finsk myndighet. Då fastställs behörigheten att utföra uppgifter och rätten att använda maktmedel i enlighet med den begäran som den andra finska myndigheten har framfört och den behörighet som den angivit. I motiveringen till bestämmelsen (RP 94/2016 rd) konstaterades att användning av maktmedel för att stödja en annan finsk myndighet främst kunde handla om stöd till polisen.  

Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att det blir möjligt att använda befogenheter och maktmedel även i Försvarsmaktens samverkan med annan stat, EU eller en internationell organisation. Inga ändringar föreslås av de materiella förutsättningarna för att använda befogenheter och maktmedel i fråga om samverkan. Befogenheten att utföra uppgifter och använda maktmedel i samverkan baserar sig fortfarande på folkrätten. Folkrättsliga regler behandlas ovan i avsnitt 2.2. I operationer inom en annan stats territorium fastställer den som begär bistånd eller samverkansparten dessutom personalens befogenheter och rätt att använda maktmedel.  Finlands nationella beslut om deltagande fastställer uppdraget och avgränsar för sin del befogenheterna och den eventuella rätten att använda maktmedel. 

Det föreslås att paragrafens 2 mom., som gäller behörighet och användning av maktmedel när Försvarsmakten stöder en annan finsk myndighet, ändras så att omnämnande av den behörighet som en annan myndighet angivit ersätts med en hänvisning till förutsättningarna enligt 1 mom. När försvarsmakten stöder polisen har polisen själv behörighet och rätt att använda maktmedel enligt lag. Syftet med de föreslagna ändringarna av bestämmelsen är dock att göra det möjligt för Försvarsmakten att även stödja till exempelvis utrikesförvaltningen i utförandet av de uppgifter om vilka föreskrivs i lagen om konsulära tjänster. Utrikesförvaltningen har inte själv behörighet att använda maktmedel eller möjlighet att tilldela Försvarsmakten sådan behörighet, vilket innebär att behörigheten och rätten att använda maktmedel fastställs utöver i begäran av en annan finsk myndighet dessutom utifrån den behörighet som anges i folkrättsliga regler och av den part som begär internationellt bistånd eller en samverkanspart i enlighet med 1 mom.  

12 b §. Personal som deltar i lämnandet av internationellt bistånd, samverkan och i annan internationell verksamhet. I den gällande paragrafen föreskrivs om personal som deltar i lämnande av internationellt bistånd och annan internationell verksamhet. Enligt paragrafens 1 mom. används för lämnande av internationellt bistånd och deltagande i annan internationell verksamhet i första hand sådan personal vid försvarsmakten som har förbundit sig vid försvarsmaktens internationella verksamhet. Det är dock inte alltid möjligt att endast använda frivilliga i internationella uppdrag. Försvarsmaktens personal kan därför också förordnas att delta i uppgifter som rör lämnande av bistånd och annan internationell verksamhet, när det är nödvändigt för att säkerställa tillräckliga personalresurser och kompetens. Personalen står i tjänste- eller arbetsavtalsförhållande till Försvarsmakten medan uppdragen pågår. När det gäller användning av värnpliktiga för lämnande av internationellt bistånd och annan internationell verksamhet hänvisar paragrafens 2 mom. till värnpliktslagen. Vid behov kan även tillfälligt tjänste- eller anställningsförhållande ingås mellan Försvarsmakten och frivilliga reservister, varvid 12 b § i lagen om försvarsmakten är tillämplig på dem. Deras ställning är då jämförbar med Försvarsmaktens övriga avlönad personal. Den personal som deltar i lämnande av internationellt bistånd eller annan internationell verksamhet inom Försvarsmakten är i regel stationerad utanför Finlands territorium under tjänstgöringstiden. Vissa uppgifter kan även skötas inom Finlands territorium. 

Det föreslås att samverkan fogas till paragrafens tillämpningsområde. Det föreslås också att rubriken på paragrafen ändras så att den beskriver paragrafens nya innehåll.  

I och med ändringen tillämpas samma förfarande och villkor som beskrivits ovan på personal som deltar i samverkan om vilken föreskrivs i paragrafen om personal som deltar i lämnande av internationellt bistånd och annan internationell verksamhet.  

12 c §. Överenskommelser som gäller styrkors status. I den gällande paragrafen föreskrivs om tillämpningen av vissa internationella överenskommelser om styrkors status som Finland har förbundit sig till samt om tillämpning av dem på mottagande och lämnande av internationellt bistånd och deltagande i annan internationell verksamhet. I de fall det inte är en stat som är bunden av dessa överenskommelser kan separata avtal ingås om att styrkornas status bestäms i enlighet med dessa avtal. Enligt bestämmelsen kan genom statsrådets förordning föreskrivas att de ovan nämnda avtalen utvidgas till att omfatta mottagande och lämnande av internationellt bistånd och deltagande i annan internationell verksamhet för att sätta internationella förpliktelser i kraft. 

Det föreslås att samverkan fogas till paragrafens tillämpningsområde. Efter ändringen skulle förfarandet för bemyndigande som gäller styrkors status enligt vissa överenskommelser som nämns i bestämmelsen även avse tillämpning av dem på samverkan.  

7.3  Lag om ändring av 24 d § i territorialövervakningslagen

24 d §. Territorialövervakningssamarbete. I territorialövervakningslagen föreskrivs om övervakning och tryggande av Finlands territoriella integritet. I 24 d § i lagen föreskrivs om begäran om stöd gällande territorialövervakningen av militärmyndigheten i en annan stat. Bakgrunden till bestämmelsen var särskilt det fördjupade försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige år 2017. Ett område av försvarssamarbetet är sjö- och luftövervakningssamarbetet mellan Finland och Sverige (RP 94/2016 rd, s. 53). Beträffande begäran om stöd från militär myndighet i en annan stat hänvisas i 1 mom. i paragrafen till lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd samt lagen om försvarsmakten. I dessa lagar föreskrivs om beslutsförfarandet för begäran om bistånd. Beslutsfattandet behandlas mer ingående ovan i detaljmotiveringarna till ändringarna av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd samt 4 a § i lagen om försvarsmakten.  

Enligt detaljmotiveringen i regeringens proposition (RP 94/2016 rd) ska i ett beslut om begäran av stöd för territorialövervakning av militärmyndigheten i en annan stat definieras stödets innehåll samt förutsättningarna för och eventuella begränsningar i lämnandet av stöd. Beslutet ska kunna gälla långvarigare samarbete eller endast en viss enskild situation. I regeringens proposition konstateras att lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd och lagen om försvarsmakten ska kunna tillämpas på lämnandet av bistånd också i de situationer där samarbetet gällande territorialövervakningen med en annan stat är ömsesidigt, och den andra staten ber den finska Försvarsmakten om stöd för sin territorialövervakning. 24 d § i territorialövervakningslagen gäller dock endast begäran om stöd för Finlands territorialövervakning, eftersom det i territorialövervakningslagen uttryckligen föreskrivs om övervakning och tryggande av Finlands territoriella integritet. 

I 4 b § i lagen om försvarsmakten föreskrivs om användning av befogenheter och maktmedel för en annan stats militära styrkor och enskilda militärpersoner. Grunderna för användning av befogenhet för en annan stats militärmyndighet och andra grunder för verksamhet inom Finlands territorialövervakning härrör således från bestämmelserna i lagen om försvarsmakten, vilka beskrivs ovan i anslutning till 4 b §.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att Försvarsmakten kan med stöd av ett beslut som avses i 1 mom. framställa en begäran om ett uppdrag hos militärmyndigheten i en annan stat eller vidta andra åtgärder som gäller verkställigheten av beslutet. Enligt regeringens proposition (RP 94/2016 rd) ska de högsta statsorganen fatta beslut om hurdant stöd som ska begäras av en annan stat vid territorialövervakningen i enlighet med lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd och lagen om försvarsmakten. I regeringens proposition konstateras att det i praktiken ska kunna vara fråga om stöd till exempel för att identifiera ett objekt och ge information om detta. Det egentliga identifierings- eller andra uppdraget ska alltid genomföras på begäran av den finska militärmyndigheten på basis av ovan nämnda beslut. Enligt regeringens proposition ska uppdraget i allmänhet vara kortvarigt och i regel utföras på internationellt havsområde eller i internationellt luftrum.   

Det föreslås att paragrafens rubrik ändras till det mer generella begreppet ”territorialövervakningssamarbete”. I propositionen föreslås att tillämpningsområdet för lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd och 4 a och 4 b § i lagen om försvarsmakten utvidgas till att även omfatta samverkan. Därför föreslås att paragrafens tillämpningsområde kompletteras även med samverkan med en annan stat, EU eller en internationell organisation inom territorialövervakning. Territorialövervakningssamarbete med en annan stat, EU eller en internationell organisation inom Finlands territorium kan uttryckligen betraktas som samverkan. I till exempel territorialövervakningssamarbetet mellan Finland och Sverige handlar det om aktiviteter som utgår från gemensamma behov och intressen, inte endast om Finlands begäran om bistånd och bemötande av det. Bestämmelsen ska fortfarande gälla även i de situationer där Finland begär stöd endast för sin egen territorialövervakning, utan samverkan inom Finlands territorium. Det föreslås att paragrafen ska föreskriva om rätten att begära stöd från en annan stat, EU och en internationell organisation i stället för en annan stats militärmyndighet. Territorialövervakningssamarbete kan förutom tillsammans med en annan stat också bedrivas tillsammans med en internationell organisation såsom Nato. För närvarande bedriver EU inget egentligt territorialövervakningssamarbete, men bestämmelsen tar hänsyn till en eventuell framtida utveckling Det föreslås att paragrafens lydelse generaliseras så att begreppet militärmyndighet inte längre användas utan i stället mer generellt en annan stat, EU eller en internationell organisation. Nato eller EU kan inte sägas ha egna militärmyndigheter som verkar i territorialövervakning på samma sätt som stater. Det föreslås att namnet på lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd ändras så att det motsvarar förslaget i lagförslag 1.  

Det föreslås också att paragrafens 2 mom. generaliseras på så sätt att begäran om ett uppdrag som framställs till en annan stats militärmyndighet inte uttryckligen nämns utan ersätts med det mer omfattandet uttrycket verkställighet av beslut som avses i 1 mom. Såsom det konstateras ovan kan ett beslut om territorialövervakningssamarbete vara mer omfattande och längre än ett beslut som endast avser ett enskilt uppdrag, vilket även verkställighet av beslut som avses i bestämmelsen omfattar.    

7.4  Lag om ändring av 62 och 78 § i värnpliktslagen

62 §. Anordnande av tjänstgöring utomlands. I paragrafen föreskrivs under vilka förutsättningar en värnpliktig kan förordnas att tjänstgöra utanför Finlands territorium under en kortare tid. Enligt gällande 1 mom. 3 punkten kan en värnpliktig som fullgör beväringstjänst eller deltar i en repetitionsövning kortvarigt förordnas till tjänstgöring utomlands, om han eller hon i enlighet med sitt uttryckliga samtycke deltar i lämnandet av internationellt bistånd eller annan internationell verksamhet enligt 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten. Om begränsningar i användningen av värnpliktiga föreskrivs i 78 § i värnpliktslagen. 

I sitt utlåtande (GrUU 65/2016 rd) om regeringens proposition RP 94/2016 rd framhöll grundlagsutskottet frivilligheten och konkretionen i fråga om samtycke att delta i uppgifterna. Enligt grundlagsutskottets uppfattning har försvarsmakten en förhöjd skyldighet att informera om att skyldigheten att delta i landets försvar enligt 127 § i grundlagen inte täcker deltagande i internationella uppgifter.  

Det föreslås att deltagande i samverkan fogas till paragrafens 1 mom. 3 punkt. I propositionen föreslås att tillämpningsområdet för lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd och 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten uttryckligen utvidgas till att även omfatta samverkan. I och med ändringen tillämpas samma förutsättningar på värnpliktiga som utför tjänstgöring eller deltar i repetitionsövningar utanför Finlands territorium inom ramen för samverkan som vad som föreskrivs i paragrafen om lämnande av internationellt bistånd och deltagande i annan internationell verksamhet. Förordnande till dessa uppgifter förutsätter fortfarande uttryckligt samtycke. Eftersom samverkan till exempel kan handla om territorialövervakningssamarbete, föreslås att det till 3 punkten fogas en bestämmelse om att samtycke endast ska krävas när det inte handlar om militärt försvar av Finland. Enligt 2 § 1 mom. 1 punkten a underpunkten i lagen om försvarsmakten innefattar det militära försvaret av Finland övervakning av landområdena, vattenområdena och luftrummet samt tryggande av den territoriella integriteten.  

I gällande 62 § 4 punkten finns det en uttrycklig bestämmelse om deltagande i sedvanlig fartygstjänstgöring utanför Finlands territorialvatten utan samtycke för värnpliktiga som fullgör beväringstjänst eller deltar i en repetitionsövning. Detta är motiverat, eftersom fartygstjänst också kan betraktas som en del av det militära försvaret av Finland och inte endast som anordnande av tjänstgöring utomlands. Enligt 127 § i grundlagen är varje finsk medborgare skyldig att delta i fosterlandets försvar eller att bistå försvaret på det sätt som bestäms i lag. Fartygstjänstgöring kan också inbegripa samarbete med en annan stat inom territorialövervakning där det är fråga om deltagande i militärt försvar av Finland. Enligt regeringens proposition (RP 94/2016 rd, s.55) ses grundlagen inte som ett hinder för att värnpliktiga kan utföra ett territorialövervakningsuppdrag utanför finskt territorialvatten. Avgörande är arten av fartygets uppdrag och uppdragets territoriella omfattning. Fartygstjänstgöring kan också omfatta till exempel skydd av sjötrafiken. Inga ändringar föreslås i 4 punkten i paragrafen. 

Med stöd av 62 § i värnpliktslagen är det fortfarande inte möjligt för beväringar att utan uttryckligt samtycke delta i Arméns eller Flygvapnets internationella bistånd, annan internationell verksamhet eller samverkansuppdrag utomlands när det gäller det militära försvaret av Finland. 

Det föreslås att ordalydelsen i paragrafens 1 mom. 5 punkt ska harmoniseras med bestämmelsen i övrigt genom att begreppet nationellt försvar ändrades till försvar av Finland. Det föreslås också att ordalydelsen i paragrafens 2 mom. ska ändras så att den överensstämmer med den föreslagna regleringen i 1 mom. 3 punkten genom att stryka ordet ”internationell”.  

78 §.Förordnande av en värnpliktig som tjänstgör till en annan uppgift än det militära försvaret av Finland. I den gällande paragrafen föreskrivs om förordnande av en värnpliktig som tjänstgör till en annan uppgift än det militära försvaret av Finland samt om begränsningarna för detta. Begränsningarna gäller således situationer där det inte är fråga om det militära försvaret av Finland utan om tjänstgöring som inte ingår i skyldigheten att försvara landet. Enligt den gällande bestämmelsen omfattar begränsningarna även lämnande av internationellt bistånd och deltagande i annan internationell verksamhet som avses i 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten. Av värnpliktiga som fullgör beväringstjänst eller deltar i en repetitionsövning förutsätts också uttryckligt samtycke till deltagande i dessa uppgifter i enlighet med 62 § i värnpliktslagen. Värnpliktiga som utför sådana internationella uppgifter får enligt 78 § 1 mom. inte delta i gripande av farliga personer, röjning av sprängladdningar, uppgifter som förutsätter användning av vapenmakt eller andra motsvarande farliga uppgifter. 

Det föreslås att paragrafens 1 mom. ska preciseras så att hänvisningar till de uppgifter som avses i 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten dock inte avser det militära försvaret av Finland. I detaljmotiveringen till ändring av 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten och 62 § i värnpliktslagen ovan konstateras att samverkan även kan inbegripa militärt försvar av Finland. De begränsningar för värnpliktiga om vilka föreskrivs i paragrafen skulle inte gälla för deltagande i sådan verksamhet.  

Enligt ställningstagandet av justitiekanslern (OKV/50/20/2015, 4.1.2016) som nämns ovan i samband med 62 § ska hänsyn tas till anlitade beväringars och andra tjänstgörande värnpliktigas kunskap och kompetens att sköta olika uppgifter när beredskapen höjs. Det kan till exempel innebära hur långt en värnpliktig har avancerat i sin utbildning eller hur lång tid som gått sedan en reservist deltog i utbildningen. 

7.5  Lag om ändring av lagen om konsulära tjänster

41 c §.Assistans till utrikesförvaltningen. Enligt paragrafens 1 mom. kan utrikesministeriet begära assistans från en annan finsk myndighet för att tillhandahålla konsulära tjänster. Enligt 1 § i lagen om konsulära tjänster utgörs konsulära tjänster av de konsulära uppgifter enligt artikel 5 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser (FördrS 50/1980) som diplomatiska och konsulära beskickningar som hör till Finlands utrikesrepresentation (beskickning) kan sköta för att bistå enskilda eller sammanslutningar eller för att bevaka deras intressen och rättigheter och som med stöd av lagen om konsulära tjänster eller annan lagstiftning hör till utrikesförvaltningens uppgifter (konsulära tjänster). Enligt 9 § i lagen om konsulära tjänster tillhandahålls konsulära tjänster av ambassader, legationer, generalkonsulat, konsulat, vicekonsulat och konsularagenturer. Dessutom kan utrikesministeriet tillhandahålla sådana konsulära tjänster som inte förutsätter att tjänsten tillhandahålls i landet i fråga och som även i övrigt lämpligen kan tillhandahållas av utrikesministeriet. 

Konsulära tjänster kan vara mycket varierande, och det stöd som behövs för att tillhandahålla dem måste avgöras från fall till fall i varje situation. Därför föreslås inte att det i 1 mom. ska föreskrivas om vilka myndigheter som utrikesministeriet kan begära assistans av utan om att den myndighet som assistans kan begäras av fastställs separat i samband med varje konsulär uppgift med beaktande av kraven och behoven relaterade till uppgiften i fråga. Typiskt kan assistans behövas till exempel i samband med evakuering eller hemsändning enligt 16 § i lagen om konsulära tjänster, för att garantera personlig säkerhet enligt 15 § eller vid utredning av en gisslansituation som avses i 12 § 2 mom. Den assistans som behövs för att tillhandahålla konsulära tjänster kan även aktualiseras efter till exempel en naturkatastrof eller terroristattack utomlands, varvid en annan finsk myndighet kan ge assistans till exempel för att lokalisera och identifiera personer samt inhämta information relaterad till hot mot dessa personer eller operationen. En annan finsk myndighet kan också erbjuda krishjälp till personer som varit inblandade i en olycka. Beslut om begäran av assistans ska fattas av utrikesministeriet. Assistans kan begäras till exempel av social-, räddnings- och polismyndigheterna, Migrationsverket eller Försvarsmakten.  

Den myndighet av vilken assistans begärs kan ge utrikesförvaltningen den typ av assistans som myndigheten i fråga är behörig att ge enligt nationell lagstiftning. Om myndigheternas behörighet föreskrivs i sektorspecifik lagstiftning. Vid beslutsfattandet om beviljande av assistans ska även beaktas vad som föreskrivs i lagen om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet. I enlighet med målen för och principerna om i Förenta nationernas stadga och de folkrättsliga reglerna är myndighetsagerande inom en annan stats territorium i princip endast möjligt med den berörda statens samtycke. 

Det föreslås att det i paragrafens 2 mom. ska föreskrivas att förutsättningen för begäran om assistans är att utrikesförvaltningens resurser är otillräckliga för att utföra den uppgift som avses i begäran. Det innebär att det behövs expertis, särskild personal eller utrustning som utrikesförvaltningen själv inte har eller inte har tillräckligt med för att utföra uppgiften. Utrikesministeriets begäran kan också inbegripa användning av maktmedel i exceptionella situationer. Om polisens användning av maktmedel föreskrivs i 2 kap. 17 § i polislagen och om Gränsbevakningsväsendets användning av maktmedel i 35 § i gränsbevakningslagen. Om Försvarsmaktens användning av maktmedel vid assistans till annan finsk myndighet föreskrivs i 12 a § i lagen om försvarsmakten.  

7.6  Lag om ändring av polislagen

2 a §.Andra myndigheters assistans till polisen vid lämnande av internationellt bistånd. Ändringar föreslås i paragrafens struktur. Inga ändringar föreslås i paragrafens 1 mom. Paragrafens 2 mom. ska för tydlighetens skull delas upp i tre delar, varvid gällande 3 och 4 mom. i paragrafen överförs till nya 5 och 6 mom. Det föreslagna 2 mom. innehåller de två första meningarna i gällande 2 mom. och 4 mom. de två sista meningarna i gällande 2 mom.  

Paragrafens nya 3 mom. tar hänsyn till innehållet i 8 § i den nya lagen om Försvarsmaktens handräckning till polisen och de ändringar som gjorts i 77 a § 1 mom. i gränsbevakningslagen (343/2022). Regleringen enligt momentet gäller Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, om vilkas befogenheter att ge polisen assistans som involverar ifrågavarande maktmedel det föreskrivs i annan lagstiftning. Enligt motiveringen till den gällande paragrafen föreskriver paragrafen om polisens rätt till assistans som motsvarar handräckning för utförande av polisuppdrag utanför finskt territorium (RP 107/2016 rd, s. 37). Därför formulerades tredje meningen om användning av maktmedel i paragrafens 2 mom. rätt långt på samma sätt som 4 § 1 och 2 mom. i den då gällande handräckningslagen.  

Enligt föreslagna 3 mom. kan assistansen omfatta slagkraftigare vapenmakt som lämpar sig för utförande av polisuppdrag än en militärpersons personliga beväpning. En förutsättning för detta är att assistansen på basis av observationer av läget, händelsen eller evenemanget eller annan specifik information är nödvändig för att avvärja eller avbryta ett brott som allvarligt hotar ett stort antal människors liv eller hälsa och som definieras närmare i bestämmelsen. En skillnad jämfört med den gällande lagstiftningen är således å ena sidan att paragrafen inte förutsätter omedelbart överhängande fara när beslut om assistans fattas och å andra sidan att assistans också kan ges för att avvärja eller avbryta vissa andra brott än terroristbrott, om de till sina konsekvenser kan jämföras med terroristbrott som nämns i paragrafen. Sådana andra brott är dråp, mord, tagande av gisslan, sabotage, grovt sabotage, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott och kapning när de allvarligt hotar ett stort antal människors liv eller hälsa och till sina konsekvenser kan jämföras med terroristbrott som avses i paragrafen. Enligt förslaget till 2 c § ska momentet också tillämpas i situationer som avses i föreslagna 2 b § och i vilka polisen ger utrikesförvaltningen assistans utanför finskt territorium och behöver assistans av en annan myndighet för att utföra uppdraget. Ett exempel på en sådan situation är tagande av gisslan. Den föreslagna ändringen av paragrafens 3 mom. syftar till att ge polisen en möjlighet att i samband med lämnande av internationellt bistånd eller lämnande av assistans till utrikesförvaltningen i utlandet rätt långt få assistans i motsvarande situationer som regleringen av handräckning möjliggör i Finland. Utvidgningen av användningsområdet för assistans möjliggör erhållande av assistans i situationer där det terroristiska motivet till en gärning som ska avvärjas inte är helt känt eller där sådant motiv inte finns men där assistans kan avvärja en gärning som hotar ett stort antal människors liv eller hälsa. 

Till den sista meningen i momentet fogas en hänvisning till 77 a § 3 mom. i gränsbevakningslagen, i vilket det föreskrivs om polisens rätt att av Gränsbevakningsväsendet få assistans som inbegriper slagkraftigare vapenmakt än Gränsbevakningsväsendets beväpning som godkänts för utförande av gränssäkerhetsuppdrag. Enligt 77 a § 3 mom. i gränsbevakningslagen har polisen rätt att få sagd assistans när den på ett havsområde eller inom en ekonomisk zon som hör till en medlemsstat i EU på medlemsstatens begäran utför ett sådant uppdrag som hör till polisens verksamhetsområde och som grundar sig på EU:s lagstiftning eller en internationell överenskommelse som är bindande för Finland för att förhindra eller avbryta sådana terrordåd som anges i EU:s lagstiftning eller i internationella överenskommelser som är bindande för Finland. Hänvisningen till gällande 77 a § 3 mom. ändrar inte nuläget materiellt utan förtydligar regleringen genom en harmonisering av bestämmelserna i polislagens 9 kap. 2 a § och gränsbevakningslagens 77 a § 3 mom.     

Utgångspunkten för regeringens proposition om lagstiftningen om lämnande och mottagande av internationellt bistånd inom inrikesministeriets förvaltningsområde var den nuvarande behörighetsfördelningen mellan myndigheterna. De finska myndigheterna måste ha samma befogenheter vid internationellt bistånd som inom Finlands territorium för att det inte ska uppstå oklarheter om befogenheterna i krissituationer. Det är väsentligt också med avseende på utbildningen för myndigheterna och resurstilldelningen (se FvUB 9/2017 rd, s. 7, UtUU 1/2017 rd, s. 2 och FsUU 1/2017 rd, s. 3). Förutsättningarna för polisens användning av maktmedel och i synnerhet användning av slagkraftigare beväpning än en militärpersons personliga beväpning och slagkraftigare beväpning än Gränsbevakningsväsendets beväpning som godkänts för utförande av gränssäkerhetsuppdrag vid handräckning i Finland är strikt reglerade. Det finns vägande konstitutionella skäl för detta (se t.ex. RP 106/2021 rd, s. 92 och 93). Regleringen enligt polislagen utgår från att polisen ska iaktta samma villkor för användning av maktmedel också vid utförande av uppdrag i utlandet.  

I paragrafens nya 4 mom. skrivs Försvarsmakten med stor begynnelsebokstav i enlighet med gällande stavningsriktlinjer. Omnämnandet av situationer som inbegriper internationellt bistånd slopas för att göra den senare hänvisningen till momentet i 2 c helt tydlig.  

I paragrafens nya 5 mom. tas hänsyn till 12 § i lagen om Försvarsmaktens handräckning till polisen som till skillnad från den upphävda lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen som inte innehåller en uttrycklig bestämmelse om att polisen svarar för säkerhetsarrangemangen i en stödsituation (se RP 106/2021 rd, s. 64–65).  

2 b §.Polisens assistans till utrikesförvaltningen utanför Finlands territorium. Paragrafen är ny. Enligt paragrafens 1 mom. kan polisen på begäran ge utrikesförvaltningen assistans för utförande av uppgifter om vilka föreskrivs i lagen om konsulära tjänster utanför Finlands territorium, om polisassistans är nödvändig på grund av polisens behörighet, specialkompetens eller -utrustning. I propositionen föreslås att det till lagen om konsulära tjänster på motsvarande sätt fogas bestämmelser om möjligheten för utrikesministeriet att begära assistans av en annan finsk myndighet att göra det möjligt för utrikesförvaltningen att tillhandahålla de konsulära tjänster som avses i lagen om konsulära tjänster.  

Målet för propositionen är att säkerställa att Finland har beredskap att fatta beslut om finska myndigheters agerade utanför Finlands territorium självständigt eller med assistans av annan finsk myndighet i situationer om vilka föreskrivs i 1 § i förslaget till ändring av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd även när agerandet sker utan begäran av en annan stat, EU eller en internationell organisation med hänsyn till folkrättens begränsningar. Den föreslagna regleringen av polisens assistans till utrikesförvaltningen kompletterar möjligheterna för polisens internationella insatser, särskilt utanför EU. Frågan om assistans kan aktualiseras i till exempel gisslansituationer när målstaten inte har lämnat in en uttrycklig begäran om bistånd på grund av krissituationen. I en situation som involverar flera myndigheter kan polisresurser skickas till målstaten, till exempel i en evakuerings- och gisslansituation för att befria gisslan medan Försvarsmaktens resurser skyddar och stöder polisinsatsen. Även personal från Gränsbevakningsväsendet, räddningsmyndigheten och skyddspolisen kan sändas för att stödja utrikesförvaltningen.  

När det gäller skyddspolisen kan det till exempel vara fråga om assistans som ges utrikesförvaltningen i sakkunniguppgifter inom det egna området. Assistansen kan bland annat inbegripa identifiering och lokalisering av personer som är föremål för räddningsinsatsen, inhämtande av information om hoten mot personerna i fråga och insatsen, utredning av parterna bakom en eventuell kapning situation och kontakt med utländska myndigheter inom skyddspolisens verksamhetsområde för att bidra till en icke-våldsam lösning av situationen. Dessutom kan assistansen inbegripa skapande av relationer med lokala parter som kan bidra till att lösa situationen samt att på olika sätt bistå i relevanta förhandlingar med lokala myndigheter och eventuella parter bakom kapningen.  

I polislagens 5 a kap. 4 § 1 mom. föreskrivs att en allmän förutsättning för användning av metoder för inhämtande av information även i andra länder än Finland är att metoden är nödvändig för inhämtande av viktig information om verksamhet som nämns i 3 § i samma kapitel och som allvarligt äventyrar den nationella säkerheten. Skyddspolisen kan således inte använda metoder för inhämtande av information i utlandet endast på den grund att utrikesministeriet begär assistans av skyddspolisen med stöd av föreslagna 41 c § i lagen om konsulära tjänster. Om de förutsättningar om vilka föreskrivs i polislagens 5 a kap. 4 § 1 mom. uppfylls finns det dock inga hinder för skyddspolisen att använda metoder för inhämtande av information som en del av den verksamhet som utrikesministeriets begäran om assistans av skyddspolisen föranleder. 

Vid beredningen ansågs det inte nödvändigt att foga bestämmelser om polisens möjlighet att ge assistans till andra myndigheter än utrikesförvaltningen till lagen, eftersom lagen om konsulära tjänster på ett heltäckande sätt föreskriver om bistånd till finska medborgare och andra personer som avses i lagen i krissituationer.  

Enligt 1 mom. ska dessutom hänsyn tas till målen för och principerna om Förenta nationernas stadga och andra folkrättsliga regler, som beskrivs bland annat i avsnitt 2.2 ovan när assistans begärs. Bestämmelsen motsvarar regleringen enligt 1 § i lagen om lämnande av och begäran om internationellt bistånd och 4 a § i lagen om försvarsmakten. Enligt de föreslagna ändringarna gäller förutsättningen även samverkan och annan internationell verksamhet. Bestämmelsen är relevant, särskilt med tanke på polisens rätt att använda maktmedel.  

Enligt förslaget innehåller paragrafens 2 mom. bestämmelser om beslutsfattande om givande av assistans. Inrikesministeriet fattar beslut om givande av assistans till utrikesförvaltningen efter att ha hört vederbörande centralförvaltningsmyndighet, om inte något annat följer av bestämmelserna om beslutsmakten för chefen för skyddspolisen i polislagens 5 a kap. 39 § 1 mom. eller 57 § 3 mom. eller lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet. Det föreslås att utrikesministeriets behörighet att begära assistans ska regleras i lagen om konsulära tjänster. 

De centralförvaltningsmyndigheter som avses i momentet är Polisstyrelsen och skyddspolisen. Eftersom det föreslås att assistans kan ges även när målstaten inte har lämnat en uttrycklig begäran om bistånd på grund av en krissituation, framhävs även bedömningen av förutsättningarna och möjligheterna att ge assistans ur ett funktionellt perspektiv. På grund av ärendets art är det lämpligt att delegera beslutanderätten till inrikesministeriet. Enligt 9 kap. 9 a § i den gällande polislagen fattar Polisstyrelsen beslut om att inom finskt territorium inleda Prümsamarbete och att på begäran av en främmande stat delta i samarbete inom dennas territorium samt om att lämna bistånd av särskilda insatsgrupper till en annan medlemsstat enligt Atlasbeslutet eller att begära sådant bistånd av en annan medlemsstat. Inrikesministeriet kan dock fatta beslut om att fortsätta eller avsluta påbörjat samarbete eller bistånd. Inrikesministeriet fattar också beslut när ett ärende är av särskild betydelse för Finlands inre säkerhet. När det gäller annat bistånd till ett annat land än det som avses i Prüm- och Atlassamarbetet har inrikesministeriet också beslutanderätt.  

Dessutom gäller det att notera att begäran om bistånd förutsätter en helhetsbedömning där ministeriet ska pröva förvaltningsområdets deltagande i stället för en enskild myndighets deltagande eller där begäran om bistånd med tanke på inrikesministeriets verksamhetsområde kan inbegripa betydande utrikes- och säkerhetspolitiska synpunkter som framhäver ministeriets roll som beslutsfattare. Om tillämpningsområdet för lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet överskrids till exempel för att biståndet är utrikes- eller säkerhetspolitiskt betydande, ska nämnda lag tillämpas på beslutsfattandet.  

Även samarbetet mellan inrikesministeriet och utrikesministeriet är viktigt i anslutning till begäran om bistånd. I beslutsfattandet beaktar inrikesministeriet Polisstyrelsens och skyddspolisens expertis med tanke på genomförandet av begäran om bistånd. Om lämnande av bistånd inbegriper civil underrättelseverksamhet eller metoder för underrättelseinhämtning enligt 5 a kap. 39 § eller internationellt samarbete enligt 57 § i polislagen ska skyddspolischefens beslutandemakt beaktas. När det gäller skyddspolisen kan det också till exempel vara fråga om assistans som ges utrikesförvaltningen i sakkunniguppgifter inom det egna området. Den information som skyddspolisen behöver i utrikesverksamhet inhämtas med så lätta metoder som möjligt för att i en så liten grad som möjligt kränka målstatens suveränitet. Inrikesministeriet har beredskap att ta emot utrikesministeriets begäran om assistans även utanför tjänstetid.  

Enligt paragrafens 3 mom. svarar polisen för den allmänna ledning som behövs för att assistansen ska kunna utföras tryggt. På motsvarande sätt föreskrivs i 9 kap 2 a § 3 mom. i polislagen när polisen assisterar utrikesförvaltningen utom att det då är utrikesförvaltningen som svarar för samordningen av parternas verksamhet. Det föreslås också att det paragrafens 3 mom. ska föreskrivas att en polismans befogenheter, civilrättsliga och straffrättsliga ansvar samt rättsliga ställning regleras av 9 kap. 9 e–9 g § i polislagen. Det är motiverat att bestämmelserna om en polismans befogenheter, ansvar och rättsliga ställning överensstämmer med den gällande regleringen av polisens lämnande av internationellt bistånd. 

2 c §. Andra myndigheters assistans till polisen när den ger assistans till utrikesförvaltningen. Paragrafen är ny. I den föreskrivs om andra myndigheters assistans till polisen när den ger utrikesförvaltningen assistans. Regleringen är relevant, eftersom det i regel inte är fråga om en situation som involverar internationellt bistånd och som avses i 2 a § utan om en situation som avses i 2 b § och där utrikesministeriet begär assistans av polisen för att utföra sina uppgifter enligt lagen om konsulära tjänster. Med stöd av 9 kap. 9 a och 9 b § i polislagen kan polisen således lämna internationellt bistånd som omfattas av polisens behörighet till en främmande stat, EU eller en internationell organisation på deras begäran. I andra situationer kan polisen inte agera självständigt utanför Finlands territorium utan endast för att assistera utrikesförvaltningen (2 b §) i att utföra dess uppgifter enligt lagen om konsulära tjänster. Både i situationer som involverar internationellt bistånd och vid assistans till utrikesförvaltningen har polisen rätt att få assistans av andra myndigheter för att utföra polisuppdrag (2 a och 2 c §). I bägge slags situationer kan assistansen omfatta slagkraftigare vapenmakt som lämpar sig för utförande av polisuppdrag än en militärpersons personliga beväpning, men assistans som inbegriper slagkraftigare vapenmakt än Gränsbevakningsväsendets beväpning som godkänts för utförande av gränssäkerhetsuppdrag begränsas enligt 77 a § i gränsbevakningslagen endast till situationer där en annan EU-medlemsstat har begärt bistånd och utför uppdrag på ett havsområde eller inom en ekonomisk zon som hör till en medlemsstat i EU (2 a § 3 mom. och 2 c §). 

Paragrafen har på det stora hela utformats på motsvarande sätt som 9 kap. 2 a § 1 mom. i polislagen. I övrigt föreslås att de övriga bestämmelserna i 2 a § ska tillämpas på givande av assistans till polisen. Utrikesministeriet kan begära assistans av polisen för att utföra uppgifter som avses i lagen konsulära tjänster, om det kräver sådan assistans polisen har behörighet för i Finland. Inrikesministeriet beslutar om att begära assistans för polisinsatser av en annan myndighet, främst Gränsbevakningsväsendet eller Försvarsmakten. Regleringen är relevant när polisen assisterar utrikesförvaltningen i situationer där polisen för att kunna ge assistans behöver ytterligare assistans av en annan myndighet, såsom slagkraftigare vapenmakt än en militärpersons personliga beväpning. Inrikesministeriet ska bedöma den ytterligare assistans som polisen behöver. 

9 §. Internationell rättshjälp och handräckning. I 9 kap. 9 § 2 mom. i polislagen föreskrivs om inrikesministeriets behörighet att ingå sedvanliga samarbetsavtal inom polisens verksamhetsområde med de stater som särskilt nämns i momentet i frågor som inte hör till området för lagstiftningen eller som inte annars kräver riksdagens samtycke. En motsvarande bestämmelse finns i 83 § i gränsbevakningslagen.  

Enligt 94 § 1 mom. i grundlagen krävs riksdagens godkännande för fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen eller annars har avsevärd betydelse, eller som enligt grundlagen av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande. Ministerier eller andra myndigheter har ansetts kunna ingå rättsligt bindande internationella förvaltningsavtal inom ramen för sin sektor och budget. Internationella förvaltningsavtal får inte omfatta frågor som faller inom riksdagens behörighet och får inte vara bindande för finska staten som folkrättssubjekt. Internationella förvaltningsavtal får endast innehålla bestämmelser om tekniska frågor som har samband med sedvanligt samarbete mellan de berörda myndigheterna eller frågor av mindre materiell betydelse.  

I dag anses det att ministerier eller andra myndigheter kan ingå internationella förvaltningsavtal utan någon särskild bestämmelse om sådant bemyndigande. Därför upphävdes 42 § i territorialövervakningslagen (755/2000) som till innehållet motsvarar 9 kap. 9 § 2 mom. i polislagen genom lag 195/2015 (RP 296/2014 rd). Det föreslås därför att också 9 kap. 9 § 2 mom. i polislagen ska upphävas. Samtidigt föreslås att paragrafens rubrik ändras för att motsvara den föreslagna ändringen av paragrafen. Inga ändringar föreslås i paragrafens 1 mom.  

Internationell rättshjälp och handräckning avviker från den verksamhet som avses i lagförslag 1. Internationell handräckning omfattar det samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter som sker under underrättelsefasen och andra faser som infaller före den egentliga förundersökningen. Med stöd av lagen om gemensamma utredningsgrupper (1313/2002) kan den behöriga förundersökningsmyndigheten tillsammans med en behörig myndighet i en främmande stat dessutom ingå en överenskommelse om att inrätta en gemensam utredningsgrupp för förundersökning av ett brott. 

Med internationell rättshjälp avses förfrågningar relaterade till utredning av brott som redan har begåtts. Enligt 1 § 2 mom. 6 punkten i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994) omfattar internationell rättshjälp annan rättshjälp som behövs för behandlingen av straffrättsliga ärenden, information om lagstiftningen och samverkan. Lagens tillämpningsområde kan även omfatta andra åtgärder än de som uttryckligen räknas upp i bestämmelsen och som inte är undantagna från lagens tillämpningsområde. Internationell rättshjälp och handräckning har därför sin egen särskilda reglering. 

9 a §. Beslutsfattande som avser Prümsamarbete och Atlassamarbete. I den gällande paragrafen föreskrivs om beslutsfattande om polisens internationella Prüm- och Atlassamarbete. Enligt paragrafens 1 mom. Polisstyrelsen fattar beslut om att inom finskt territorium inleda Prümsamarbete som avses i 5 kap. i Prümbeslutet och att på begäran av en främmande stat delta i samarbete inom dennas territorium samt om att lämna bistånd av särskilda insatsgrupper till en annan medlemsstat enligt Atlasbeslutet eller att begära sådant bistånd av en annan medlemsstat. Enligt paragrafens 2 mom. ska Polisstyrelsen utan dröjsmål underrätta inrikesministeriet om att samarbete som avses i 1 mom. har blivit aktuellt och om ett beslut om att inleda samarbete.  

Skyddspolisen har behov av att inom sitt verksamhetsområde bedriva Prümsamarbete tillsammans med sina internationella partner enligt artikel 17 i kapitel 5 i Prümbeslutet. Skyddspolisen har också rätt att bedriva sådant samarbete enligt 9 kap. i polislagen. Eftersom skyddspolisen dock inte är en polisenhet som är underställd Polisstyrelsen, är det inte motiverat att Polisstyrelsen också beslutar om det Prümsamarbete som skyddspolisen ägnar sig åt tillsammans med sina internationella partner. Den gällande regleringen av beslutsfattandet bildar de facto ett hinder för skyddspolisens Prümsamarbete. Polisstyrelsens bestämmanderätt i fråga om skyddspolisens Prümsamoperationer förutsätter att skyddspolisen skulle vara tvungen att lämna sådan operativ information om internationell samverkan till Polisstyrelsen som inte kan lämnas ut av sekretessrelaterade orsaker. Därför föreslås att paragrafens 1 och 2 mom. ska ändras så att skyddspolisen beslutar om inledande av Prümsamarbete inom sitt verksamhetsområde och är skyldig att meddela inrikesministeriet att sådant samarbete har blivit aktuellt och beslutet om att inleda samarbete.  

I lagförslag 1 som ingår i propositionen föreslås att rubriken på lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd ska ändras. Därför föreslås att också att hänvisningen till den lagen i 9 kap. 9 a § 5 mom. i polislagen ska ändras.  

9 b §.Lämnande eller mottagande av internationellt bistånd i andra situationer. Enligt gällande 9 b § 2 mom. kan annat internationellt bistånd än det som föreskrivs i 9 a § och som hör till polisens verksamhetsområde endast lämnas till ett främmande land på dess begäran och kan på motsvarande sätt endast begäras av ett främmande land.  

Det föreslås att momentet ska ändras på så att inrikesministeriet kan besluta om lämnande av bistånd som hör till polisens verksamhetsområde även till EU eller en internationell organisation på deras begäran. Lämnande av bistånd kan till exempel bli aktuellt om FN verkar utanför EU på ad hoc-basis och lämnar in en omfattande, specificerad begäran om bistånd till EU. EU samordnar därefter begäran om bistånd mellan medlemsstaterna och de ansvariga myndigheterna till exempel genom EU:s krishanteringsmekanism. Lämnande av bistånd kan också bli aktuellt om den internationella kriminalpolisorganisationen Interpol begär assistans för en uppgift som kräver polisens särskilda kompetens eller resurser. På motsvarande sätt kan inrikesministeriet begära internationell polisassistans av EU eller en internationell organisation. Den föreslagna regleringen säkerställer att det inte finns några lagstiftningshinder i Finland för att lämna eller ta emot internationellt bistånd inom polisens verksamhetsområde. Eftersom personer anställda av EU och internationella organisationer inte nödvändigtvis är tjänstemän, talas det om personer i momentet.  

9 d §.Ställning för en främmande stats tjänsteman och en person som är anställd av Europeiska unionen eller en internationell organisation i andra situationer inom Finlands territorium. Det föreslås att 9 b § ovan ska ändras så att även inrikesministeriet kan begära bistånd av EU eller en internationell organisation inom polisens verksamhetsområde. Det föreslås att definitionen av tjänsteman och tjänstemäns ställning ska revideras på motsvarande sätt till att även omfatta dem som är anställda av EU eller en internationell organisation. Samtidigt föreslås att paragrafens rubrik ändras för att motsvara den föreslagna ändringen av paragrafen. 

9 e §. Polismäns befogenheter vid lämnande av internationellt bistånd. I paragrafens 2 mom. hänvisas till lagen om civilpersoners deltagande i krishantering. Bestämmelsens rubrik har ändrats genom lag 1359/2018. Därför föreslås att lagens rubrik ska ändras i momentet.  

9 h §. Ackrediteringsdokument.Det föreslås att paragrafen ska ändras på motsvarande sätt som 9 d § på grund av förslaget att internationellt bistånd inom polisens verksamhetsområde enligt 9b § kan begäras förutom av en främmande stat även av EU eller en internationell organisation. I paragrafen beaktas dessutom att skyddspolisen enligt de föreslagna ändringarna av 9 a § kan besluta om att inleda Prümsamarbete inom sitt verksamhetsområde på finskt territorium. I dessa situationer kan skyddspolisen bevilja ackrediteringsdokument, som också ska lämnas tillbaka till skyddspolisen. 

9 i §.Deltagande i europeiska gräns- och kustbevakningens stående styrkas och Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns verksamhet.I lagförslag 1 som ingår i propositionen föreslås att rubriken på lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd ska ändras. Därför föreslås att även hänvisningen till nämnda lag i 9 kap. 9 § 6 mom. i polislagen ska ändras.  

7.7  Lag om ändring av 17 § i skjutvapenlagen

17 §. Undantag från tillämpningsområdet.I 1 kap. 17 § i skjutvapenlagen föreskrivs om undantag från lagens tillämpningsområde. Enligt 2 mom. 5 punkten i paragrafen tillämpas lagen inte på överföring till eller från Finland eller innehav av skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler som tillhör sådana tjänstemän från en annan medlemsstat som är verksamma inom finskt territorium med anledning av samarbete som inletts med stöd av artikel 222 i FEUF.  

Vid behandlingen av regeringens proposition (RP 107/2016 rd) om ändring av lagstiftningen om lämnande och mottagande av internationellt bistånd inom inrikesministeriets förvaltningsområde konstaterade förvaltningsutskottet att artikel 42.7 i FEU inte nödvändigtvis inskränker sig till uteslutande militära resurser och att Finland även kan lämna bistånd som hör till inrikesministeriets förvaltningsområde till en annan medlemsstat som åberopat biståndsklausulen. På motsvarande sätt kan Finland åberopa klausulen om bistånd och begära stöd och bistånd från en annan medlemsstat (FvUB 9/2017 rd, s. 4). Därför föreslås att den ovan nämnda 5 punkten kompletteras på så sätt att lagen inte ska gälla överföring till eller från Finland eller innehav av skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler som tillhör sådana tjänstemän från en annan medlemsstat som är verksamma inom finskt territorium med anledning av samarbete som inletts med stöd av artikel 42.7 § i FEU.  

Paragrafhänvisningen till polislagen i 2 mom. 6 punkten ska ses över. Det föreslås att punkten ska ändras på grund av att internationellt bistånd inom polisens verksamhetsområde enligt 9 kap 9 b § i polislagen ska kunna begäras förutom av en främmande stat även av EU eller en internationell organisation.  

7.8  Lag om ändring av 38 § i räddningslagen

38 §.Internationell räddningsverksamhet. Enligt 1 mom. i den gällande paragrafen kan inrikesministeriet på begäran av Europeiska unionen, en annan stat eller en internationell organisation besluta att vid räddningsinsatser lämna bistånd till utlandet. På motsvarande sätt kan inrikesministeriet begära internationellt bistånd från dessa parter. Det föreslås att paragrafen ska kompletteras så att det blir möjligt för inrikesministeriet att på begäran av en behörig myndighet besluta om lämnande av assistans inom räddningsväsendets område till en annan finsk myndighet för att denna myndighet ska kunna utföra uppgifter utanför Finlands territorium. Det föreslås också att strukturen i 1 mom. ska ändras till en förteckning. I momentet ska dessutom ändringen av rubriken på lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd beaktas. 

Anledningen till ändringen är behovet av att möjliggöra verksamhet baserad på Finlands nationella behov utanför Finlands territorium, med hänsyn till folkrättsliga begränsningar. Enligt förslaget får assistans som hör till räddningsväsendet på en annan finsk myndighets begäran ges utomlands endast under förutsättning att det inte strider mot folkrättsliga regler. 

Bestämmelsen gör det möjligt att ge assistans till finska myndigheter när de verkar utomlands. Till exempel kan utrikesförvaltningen behöva assistans från räddningsväsendet när den utför sina uppgifter utomlands enligt lagen om konsulära tjänster. Assistans från räddningsväsendet kan bli aktuellt i en situation där till exempel finländare har varit inblandade i en olycka och mållandets myndigheter inte har möjlighet eller förmåga att rädda och hjälpa dem. Assistans kan också ges till exempel vid evakuering. Räddningsväsendets personal ska assistera en annan finsk myndighet och att befogenheterna inte aktualiseras när det gäller utländska personer eller utländsk egendom som omfattas av räddningsverksamhet. 

Inrikesministeriet ska utifrån prövning fatta beslut om att ge assistans inom räddningsväsendets verksamhetsområde till en annan myndighet. I beslutsfattandet ska dock lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd iakttas, om ärendet handlar om en situation som hör till lagens tillämpningsområde.  

Inrikesministeriet har inte lämplig personal för dessa uppgifter utan bör separat anställa de personer som behövs för uppgiften. På den personal som anställs tillämpas lagen om civilpersoners deltagande i krishantering.  

I paragrafens 2 mom. definieras vad som avses med bistånd av räddningsväsendet som lämnas till utlandet. Det föreslås att bestämmelsen ska ändras så att definitionen även omfattar assistans inom räddningsväsendets verksamhetsområde till annan myndighet. Dessutom föreslås att assistans i uppdrag som hör till räddningsverksamheten och som avses i 32 § i räddningslagen ska ändras till skötsel av uppgifter som hör till räddningsverksamhet så att formuleringen mer exakt beskriver innehållet i det bistånd som hör till räddningsverksamhet och den assistans som ges till annan myndighet.  

Paragrafens 4 mom. utvidgas till att också omfatta assistans som hör till räddningsverksamhet till en annan myndighet. Om finländsk personals anställningsförhållande, behörighet och ställning när en annan myndighet ges assistans och i biståndsverksamhet föreskrivs i lagen om civilpersonals deltagande i krishantering. I momentet beaktas den ändring av rubriken på lagen om civilpersoners deltagande i krishantering som gjordes genom lag 1359/2018. 

7.9  Lag om ändring av gränsbevakningslagen

15 a §–15 c §. Stöd från Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, Deltagande i europeiska gräns- och kustbevakningens stående styrkas och Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns verksamhet samt Gränsbevakningsväsendets deltagande i internationella uppdrag 

I lagförslag 1 som ingår i propositionen föreslås att rubriken på lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd ska ändras. Därför föreslås att även hänvisningarna till nämnda lag i 15 a §–15 c § i gränsbevakningslagen ska ändras.  

15 d §.Begäran om och lämnande av gränssäkerhetsbistånd.Enligt gällande 15 d § kan Gränsbevakningsväsendet lämna och ta emot gränssäkerhetsbistånd i situationer enligt artikel 42.7 i EUF eller artikel 222 i FEUF. Gränssäkerhet har inte heller definierats exakt på unionsnivå, och innehållet i begreppet varierar mellan medlemsstaterna, om det används. 

Det föreslås att paragrafen ska kompletteras men möjligheten att ge och ta emot gränssäkerhetsbistånd även direkt från en annan stat. Med bilateralt bistånd kan avses lämnande eller mottagande av bistånd från en annan EU-medlemsstat eller en stat som tillämpar kodexen om Schengengränserna eller från en annan stat än en EU-medlemsstat eller en stat som tillämpar kodexen om Schengengränserna.  

Via Frontex-mekanismen kan gränssäkerhetsbistånd endast begäras för åtgärder som vidtas vid den yttre gränsen. Unionens och byråns behörighet när det gäller kontrollen av de yttre gränserna baserar sig på artikel 77 i FEUF. Under de senaste två åren har gränskontrollen vid de inre gränserna återinförts under längre perioder på grund av hotet mot folkhälsan. På grund av pandemiläget var både den inre och yttre gränstrafiken betydligt mindre än normalt, vilket gjorde det möjligt att allokera Gränsbevakningsväsendets resurser till kontroll av de inre gränserna. Under normala omständigheter är detta inte möjligt. Det är också möjligt att återinförandet av den inre gränskontrollen är relaterad till en svårare situation vid de yttre gränserna och att läget inte gör det möjligt för Gränsbevakningsväsendet eller andra nationella myndigheter att rikta tillräckliga resurser till kontrollen av de inre gränserna. Då behöver Finland hjälp för att upprätthålla gränssäkerheten. Det är inte möjligt att använda gränssäkerhetsbistånd via Frontex-mekanismen vid den inre gränsen, och därför är det motiverat att möjliggöra bilateralt bistånd direkt från olika EU- och Schengenländer.  

Mottagande av gränssäkerhetsbistånd från ett tredje land skulle göra det möjligt för Finland att få stöd för att upprätthålla gränssäkerheten från till exempel Storbritannien eller USA. Om befogenheterna för en myndighet i ett annat land som lämnar gränssäkerhetsbistånd föreskrivs i 35 c § i gränsbevakningslagen. Befogenheterna ska fortsättningsvis begränsas till att endast gälla tjänstemän från EU:s medlemsstater och stater som tillämpar kodexen om Schengengränserna. Syftet med avgränsningen är att säkerställa att de myndigheter som utövar sina befogenheter har en tillräckligt enhetlig utbildningsbakgrund och att de i sin verksamhet följer de skyldigheter som definieras i EU-fördragen, till exempel de grundläggande rättigheterna. Till exempel kan sakkunnig- eller materielstöd eller annat bistånd som inte kräver befogenheter begäras från andra länder än EU:s medlemsländer och länder som tillämpar kodexen om Schengengränserna. 

Enligt paragrafens 3 mom. föreskrivs om beslutsfattande vid lämnande av och begäran om gränssäkerhetsbistånd i situationer enligt artikel 42.7 i FEU och artikel 222 i FEUF i lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. Det föreslås att momentet ska ändras så att inrikesministeriet i andra situationer beslutar om att begära och lämna gränssäkerhetsbistånd till en annan stat, om inte något annat föreskrivs i lagen om beslutsfattande om internationellt bistånd, samverkan eller annan internationell verksamhet. Inrikesministeriet kan således besluta om bilateralt bistånd när det inte omfattar betydande militära resurser eller användning av militära maktmedel och när det inte är fråga om bistånd som är betydelsefullt i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende eller vittsyftande och principiellt viktigt. 

35 e §.Befogenheter och rätt att använda maktmedel för en tjänsteman från en annan stat som lämnar gränssäkerhetsbistånd. I den gällande paragrafens 1 mom. föreskrivs om befogenheter och rätt att använda maktmedel för en tjänsteman som deltar i gräns- och kustbevakningsbyråns operationer i Finland. Inga ändringar föreslås av de befogenheter och maktmedel som en utländsk myndigheten får använda inom Finlands territorium eller av villkoren för att använda dem. Regleringen förblir i övrigt oförändrad, men i momentet föreskrivs utöver om tjänstemän från en EU-medlemsstat om rätten för andra statliga tjänstemän som tillämpar kodexen om Schengengränserna att använda befogenheter och maktmedel. Då kan till exempel Norge, som tillämpar kodexen om Schengengränserna men inte är medlem i Europeiska unionen, vid behov bemyndiga sina tjänstemän att använda befogenheter och maktmedel i Finland på liknande sätt till EU:s medlemsstater vid lämnande av gränssäkerhetsbistånd.  

Det föreslås att stavningen av Gränsbevakningsväsendet i paragrafens 1 mom. ändras till att skrivas med stor begynnelsebokstav i enlighet med gällande stavningsrekommendationer. 

Paragrafens 2 mom. ska ändras så att bistånd även kan tas emot från andra stater än EU:s medlemsstater, dvs. i stället för tjänstemannens hemmedlemsstat hänvisas till tjänstemannens hemstat. Bestämmelsen om bärande av tjänstevapen inom Finlands territorium i momentet förblir i övrigt oförändrad. 

Paragrafens rubrik hänvisar till en annan stat av skrifttekniska skäl, men befogenheterna gäller endast tjänstemän i EU- och Schengenstaterna. Det är motiverat att begränsa rätten till användning av befogenheter till EU:s medlemsstater och stater som tillämpar kodexen om Schengengränserna, där utbildningen och principerna för utnyttjande av befogenheter i stort sett överensstämmer med finsk myndighetsverksamhet och där myndigheterna har utbildats för uppgifter i enlighet med kodexen om Schengengränserna. På så sätt kan det säkerställas att de grundläggande rättigheterna enligt den finska grundlagen och de internationella människorättsskyldigheter som är bindande för Finland fullgörs även när Finland tar emot gränssäkerhetsbistånd. 

35 f §.Övriga rättigheter och skyldigheter för en tjänsteman från en annan stat som lämnar gränssäkerhetsbistånd. I paragrafen föreskrivs om rättigheterna och skyldigheterna för en annan stats tjänsteman som lämnar gränssäkerhetsbistånd. Den gällande paragrafen reglerar endast rättigheter och skyldigheter för en tjänsteman i en annan EU-medlemsstat. Innehållet i rättigheterna och skyldigheterna ändras inte. Eftersom det är möjligt att ta emot gränssäkerhetsbistånd från andra stater än EU:s medlemsstater, ska de rättigheter och skyldigheter som anges i paragrafen ändras i enlighet med detta till att generellt gälla tjänstemän i alla stater som lämnar gränssäkerhetsbistånd.  

I paragrafens rubrik ska det i stället för en tjänsteman från en EU-medlemsstat finnas en allmän hänvisning till en tjänsteman från en annan stat som lämnar gränssäkerhetsbistånd.  

I den gällande paragrafens 1 och 2 mom. föreskrivs om skyldigheterna för en tjänsteman som lämnar gränssäkerhetsbistånd och utövar sina befogenheter. Det som föreskrivs om ackrediteringsdokument i paragrafens 1 mom. förblir, men det föreslås att momentet ska preciseras så att det endast gäller dem som utför uppgifter som avses i 35 e §, dvs. uppgifter som kan omfatta utövande av befogenheter. Till momentet fogas utöver omnämnandet av tjänstemän i EU:s medlemsstater dessutom ett omnämnande av tjänstemän i andra stater som tillämpar kodexen om Schengengränserna, eftersom tjänstemän från en stat som inte är en EU-medlemsstat men som tillämpar kodexen om Schengengränserna också kan utöva befogenheter och använda maktmedel enligt 35 e §.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om skyldigheten för en annan stats tjänsteman att bära sin egen uniform när han eller hon utför de uppgifter som avses i 35 e §, om inte en behörig finsk tjänsteman bestämmer något annat. Den principiella skyldigheten att bära uniform gäller därför för de uppgifter där befogenheter och maktmedel kan användas.  

På motsvarande sätt föreslås att den ändring som krävs för att få bistånd från andra stater än EU:s medlemsstater även görs i 3 mom., dvs. momentet hänvisar till tjänstemannens hemstat i stället för tjänstemannens hemmedlemsstat. Innehållet i ansvaret för en stats tjänsteman som lämnar bistånd ändras inte i momentet. Bestämmelserna om tjänstemäns ansvar gäller alla tjänstemän som lämnar gränssäkerhetsbistånd, med andra ord även tjänstemän från tredjeländer som kan lämna sådant gränssäkerhetsbistånd som inte förutsätter utövande av befogenheter. 

35 g §.En gränsbevakningsmans befogenheter och rätt att använda maktmedel vid lämnande av gränssäkerhetsbistånd. I den gällande paragrafen föreskrivs om en gränsbevakningsmans befogenheter och användning av maktmedel vid lämnande av gränssäkerhetsbistånd. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ska ändras för att möjliggöra utövande av befogenheter och användning av maktmedel vid lämnande av gränssäkerhetsbistånd till en annan stat som tillämpar kodexen om Schengengränserna utöver en EU-medlemsstat. Till momentet fogas ett omnämnande av att en gränsbevakningsman vid lämnande av gränssäkerhetsbistånd har den behörighet att utföra uppgifter enligt kodexen om Schengengränserna om vilken förskrivs i gränsbevakningslagen även på begäran av en annan stat som tillämpar kodexen om Schengengränserna. På motsvarande sätt hänvisas i paragrafens 2 och 3 mom. endast till en stat i stället för en medlemsstat för att inte begränsa befogenheterna till EU:s medlemsländer. Inga ändringar skulle göras i omfattningen av användningen av befogenheter och maktmedel eller villkoren för dem. 

En grammatikalisk ändring föreslås i den sista meningen i momentet på finska.  

77 §. Handräckning och assistans av Gränsbevakningsväsendet. I den nuvarande paragrafen föreskrivs om handräckning av gränsbevakningsväsendet och om assistans som motsvarar handräckning utanför Finlands territorium. Det föreslås inga ändringar av handräckning som Gränsbevakningsväsendet ger till räddningsmyndigheter, polisen, Tullen och Försvarsmakten. Gränsbevakningsväsendet är skyldigt att ge räddningsmyndigheter, polisen, Tullen och Försvarsmakten handräckning som förutsätter användning av sådan utrustning och sådana personalresurser och sakkunnigtjänster som Gränsbevakningsväsendet har och som nämnda myndigheter vid den tidpunkten inte har tillgång till. Gränsbevakningsväsendet har utifrån prövning kunnat ge motsvarande assistans till nämnda myndigheter utanför Finlands territorium. När det gäller assistans som ges utanför Finlands territorium utvidgas möjligheten att ge assistans även till andra finska myndigheter än räddningsmyndigheter, polisen eller Tullen.  

En orsak till revideringen av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd är behovet av att göra det möjligt för Finland att agera utomlands utifrån nationella behov utan en utomstående begäran med hänsyn till folkrättsliga begränsningar. I detta fall bör olika myndigheter i Finland kunna utföra uppgifter inom sitt verksamhetsområde även utanför Finlands territorium. Gränsbevakningsväsendet ska i sådana situationer kunna stödja olika myndigheters uppgifter. Till exempel utrikesförvaltningen kan behöva assistans av Gränsbevakningsväsendet i sina uppgifter utomlands enligt lagen om konsulära tjänster. Gränsbevakningsväsendet kan ge sådan assistans till en annan finsk myndighet utanför Finlands territorium som behövs på grund av Gränsbevakningsväsendets befogenheter, särskilda kompetens eller utrustning. Regleringen gör det möjligt att använda gränsbevakningsväsendets kapaciteter parallellt eller i samarbete med polisens motsvarande resurser. Assistansen involverar inte användning av beväpning som är slagkraftigare än den beväpning som vid Gränsbevakningsväsendet godkänts när gränssäkerhetsuppgifter utförs. Om Gränsbevakningsväsendets assistans som motsvarar krävande handräckning till polisen föreskrivs i 77 a § 3 mom. i gränsbevakningslagen.  

Därutöver föreslås att Gränsbevakningsväsendets och i 2 mom. Försvarsmaktens namn ska skrivas med stor begynnelsebokstav enligt gällande stavningsrekommendationer.  

77 a §. Krävande handräckning till polisen.I 77 a § 3 mom. i gränsbevakningslagen föreskrivs om polisens rätt att få assistans som motsvarar handräckning när den på ett havsområde eller inom en ekonomisk zon som hör till en medlemsstat i EU på medlemsstatens begäran utför ett sådant uppdrag som hör till polisens verksamhetsområde och som grundar sig på EU:s lagstiftning eller en internationell överenskommelse som är bindande för Finland för att förhindra eller avbryta sådana terrordåd som anges i EU:s lagstiftning eller i internationella överenskommelser som är bindande för Finland. Enligt momentet tillämpas det som föreskrivs om handräckning i 77 a § och i 77 c–77 g § på assistansen. I lagens 77 c § föreskrivs om beslutsfattande om krävande handräckning. Det föreslås att det till 77 a § 3 mom. i gränsbevakningslagen fogas en bestämmelse om att beslut om assistans som motsvarar krävande handräckning ska fattas enligt lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd när tillämpningströskeln för den lagen överskrids. På motsvarande sätt ska beslut om Försvarsmaktens assistans till en annan myndighet enligt 12 § 3 mom. i lagen om försvarsmakten fattas med stöd av lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd när dess tillämpningströskel överskrids. En motsvarande regleringslösning föreslås i räddningslagens 38 §. I fråga om beslutsfattandet vid givande av assistans gäller vad som föreskrivs särskilt också enligt 9 kap. 2 a § i polislagen.  

79 a §.Assistans av Försvarsmakten till Gränsbevakningsväsendet vid internationellt bistånd.Det föreslås Gränsbevakningsväsendets namn i paragrafens rubrik och i 1 mom. och Försvarsmaktens namn i rubriken och 2 mom. ska skrivas med stor begynnelsebokstav i enlighet med gällande stavningsrekommendationer.  

I lagförslag 1 som ingår i propositionen föreslås att rubriken på lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd ska ändras. Således föreslås att även hänvisningen till nämnda lag i 2 § ska ändras.  

83 §.Internationella samarbetsavtal.I 83 § i gränsbevakningslagen föreskrivs om inrikesministeriets behörighet att sluta sedvanliga samarbetsavtal med myndigheter verksamma inom Gränsbevakningsväsendets verksamhetsområde i andra stater. I dag anses myndigheter kunna sluta sådana avtal inom ramen för sitt verksamhetsområde och sin budget i anslutning till sina lagstadgade uppgifter utan ett uttryckligt lagstadgat bemyndigande. Därför föreslås att paragrafen ska upphävas som onödig. 

7.10  Lag om ändring av 36 och 38 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Gränsbevakningsväsendet

36 §. Utlämnande av personuppgifter inom Europeiska unionens gränskontrollsamarbete. I den gällande paragrafen föreskrivs om Gränsbevakningsväsendets rätt att lämna ut personuppgifter som avses i 7–11 och 15 § i lagen utan hinder av sekretessbestämmelser. Det föreslås att paragrafen ska ändras på grund av den föreslagna ändringen av 15 d § i gränsbevakningslagen. Gränsbevakningsväsendet kan enligt ändrade 1 mom. 3 punkten i paragrafen lämna ut ovan nämnda personuppgifter utöver till en tjänsteman i en EU-medlemsstat till en tjänsteman i en annan stat som tillämpar kodexen om Schengengränserna för vidtagande av åtgärder som den biståndsbegäran som Finland framställt förutsätter. Med stöd av gällande 36 § 1 mom. får Gränsbevakningsväsendet redan i dag lämna ut samma uppgifter till en myndighet som ansvarar för gränskontroll i en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller i någon annan stat som tillämpar kodexen om Schengengränserna, för utförande av gränskontroll. Om personuppgifter lämnas ut utanför EU och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ska villkoren för utlämnande av personuppgifter till tredjeländer enligt kapitel V i den allmänna dataskyddsförordningen (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 679/2016 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG) och enligt 7 kap. i dataskyddslagen avseende brottmål (lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten, 1054/2018) iakttas. 

38 §.Övrigt utlämnande av uppgifter till utlandet. I den gällande paragrafen föreskrivs om övrigt utlämnande av uppgifter till utlandet. Det föreslås att en ny 3 punkt ska fogas till paragrafens 2 mom., där det föreskrivs om rätten att lämna ut personuppgifter som avses i 7–11 och 15 § till en tjänsteman i en annan stat än en EU-medlemsstat eller en annan stat som tillämpar kodexen om Schengengränserna och som lämnar gränssäkerhetsbistånd enligt 15 d § 1 mom. i gränsbevakningslagen trots sekretessbestämmelser. En förutsättning för att lämna ut uppgifterna är att det är nödvändigt för att vidta de åtgärder som Finlands begäran om bistånd kräver. Om personuppgifter lämnas ut utanför EU och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska villkoren för utlämnande av personuppgifter till tredjeländer i kapitel V i den allmänna dataskyddsförordningen och 7 kap. i dataskyddslagen avseende brottmål iakttas.  

Enligt den föreslagna ändringen av 15 d § i gränsbevakningslagen kan Finland framöver även begära gränssäkerhetsbistånd från länder utanför EU eller från länder som tillämpar kodexen om Schengengränserna. Även i dessa situationer kan det bli nödvändigt att lämna ut uppgifter till en tjänsteman i en annan stat för att utföra uppgifter. Villkoret för att lämna ut uppgifter är strängare än vid utlämnande av uppgifter till en tjänsteman i en EU-medlemsstat eller en annan stat som tillämpar kodexen om Schengengränserna, om vilket föreskrivs i 36 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Gränsbevakningen. 

7.11  Lag om ändring av 2 § i lagen om civilpersoners deltagande i krishantering

2 §.Lagens tillämpningsområde.Enligt 2 § 2 mom. i lagen om civilpersoners deltagande i krishantering tillämpas lagen bortsett från några undantag med stöd av 38 § i räddningslagen på anställningsförhållandet och ställningen i biståndsverksamheten för den finländska personal som deltar i lämnande av bistånd vid räddningsinsatser. Det föreslås att ett omnämnande av att lagen även kan tillämpas på anställningsförhållandena och ställningen för finländsk personal som är involverad i att stödja en annan myndighet fogas till momentet.