1.1  1.1 Bakgrund

1.2  1.2 Beredning

2.1  2.1 Fakturering av slutförbrukare på detaljmarknaden för el

Viktiga aktörer på detaljmarknaden för el är distributionsnätsinnehavare, detaljförsäljare och slutförbrukare. En distributionsnätsinnehavare svarar för överföring av el i sitt distributionsnät, det vill säga för eldistribution, och för mätning av elförbrukningen. En detaljförsäljare sörjer i sin tur för anskaffning av elenergi för sådana slutförbrukare som anslutit sig till distributionsnät. För att detaljförsäljaren ska kunna fakturera kunden för rätt elmängd och själv skaffa motsvarande mängd el, ska distributionsnätsinnehavaren lämna detaljförsäljaren uppgifter om kundens elförbrukning. Nätinnehavaren ska samtidigt tillhandahålla också kunden uppgifter om förbrukningen. 

Vanligtvis ingår en kund separata avtal, om elenergileveransen med elförsäljaren och om eldistributionen med distributionsnätsinnehavaren. Elförsäljaren ansvarar för leveransen av elenergi och distributionsnätsinnehavaren för ärenden i anslutning till exempelvis elavbrott, elens kvalitet och elanslutningar. För närvarande får i princip endast de kunder vilkas elförsäljare hör till samma koncern som kundens distributionsnätsbolag en samfaktura över försäljningen och distributionen av el. Enligt 87 § 4 mom. i elmarknadslagen ska en slutförbrukare som omfattas av leveransskyldigheten ha möjlighet att ingå ett sådant avtal med detaljförsäljaren som utöver elleveransen omfattar den service som ingår i eldistributionen. Enligt 67 § 1 mom. i elmarknadslagen har en detaljförsäljare som har betydande marknadsinflytande på en distributionsnätsinnehavares ansvarsområde leveransskyldighet. Om det inte finns någon detaljförsäljare med betydande marknadsinflytande inom distributionsnätsinnehavarens ansvarsområde, är den detaljförsäljare leveransskyldig som med mängden levererad el som måttstock har den största marknadsandelen på det aktuella ansvarsområdet när det gäller el som anskaffas av slutförbrukare som omfattas av leveransskyldigheten. 

Både detaljförsäljaren och distributionsnätsinnehavaren fakturerar kunden minst fyra gånger om året enligt uppmätt förbrukning. Elfakturan från detaljförsäljaren till kunden består av den fasta grundavgiften och förbrukningsavgiften som beror på elförbrukningen.  

Enligt 105 b § i elmarknadslagen ska fakturor och faktureringsuppgifter till slutförbrukare vara exakta, lättbegripliga, tydliga, kortfattade och användarvänliga. Faktureringsuppgifterna ska presenteras på ett sätt som underlättar jämförelse för slutförbrukaren och slutförbrukaren ska på begäran få en tydlig och lättbegriplig utredning över vad fakturan består av. Slutförbrukaren ska få sin faktura och sina faktureringsuppgifter utan avgift och erbjudas möjlighet att få dem digitalt. Det föreskrivs närmare i elmarknadslagen om vilka uppgifter som ska framgå av fakturan. Energimyndigheten får meddela närmare föreskrifter om den information som ska ingå i de fakturerings- och jämförelseuppgifter samt andra uppgifter som ska lämnas och på vilket sätt uppgifterna ska presenteras. 

Distributionsnätsinnehavarens nättjänstsavgift täcker eldistributionen och underhållet av elnäten. Med fakturan tar distributionsnätsinnehavaren utöver avgiften för nättjänsten även ut den elskatt som redovisas till staten. Eldriftsobjektets placering bestämmer från vilket nätbolags nät elen distribueras till eldriftsobjektet. Man kan inte byta nätbolag, det vill säga man kan inte konkurrensutsätta priset på distributionstjänsten bland olika nätbolag. 

Elförsäljaren och distributionsnätsinnehavaren ansvarar för problemsituationer i fråga om faktureringen, kundreklamationer, kreditförluster och fastställande av säkerheter som tas ut av slutförbrukaren samt indrivning när de gäller egna fordringar och avtalsförhållanden.  

Vissa distributionsnätsinnehavare har redan i nuläget erbjudit möjlighet till samfakturering. I praktiken har detta skett utifrån en bolagsspecifik avtalsmall, då nätbolaget erbjuder till exempel alla elförsäljningsbolag på marknaden möjlighet till samfakturering på samma avtalsvillkor, som en så kallad genomfakturering. I till exempel ett distributionsnätsbolags modell förbinder sig detaljförsäljaren till att sköta kundservicen gällande faktureringen, övervaka en eventuell indrivning av avgifter från kunderna samt att betala avgiften i samfakturan till nätbolaget oberoende av om försäljningsbolaget i sin helhet har fått den fordran som motsvarar avgiften av kunden. I den här modellen har försäljningsbolaget således burit en kreditförlustrisk avseende kunderna även i fråga om nätbolagets andel av fakturan. Fördelning av kreditförlustrisken har motiverats med att försäljaren har bättre möjligheter att hantera kreditförlustrisken, eftersom nätbolagets kontakt med kunden och dennes betalningsbeteende minskar i och med samfaktureringen. I modellen i fråga har nätbolaget haft rätt att kontrollera detaljförsäljarens kreditvärdighet och neka genomfakturering om det föreligger tvivel på nätbolagets betalningsförmåga. Det har begärts säkerhet av detaljförsäljaren endast om det har ansetts vara relevant baserat på försäljningsbolagets kredituppgifter. Säkerheten har motsvarat en uppskattning av nätbolagets fordringar under tre månader och haft formen av en bankgaranti eller kontodeposition eller enligt nätbolagets prövning en borgen av en tredje part eller som nätbolaget godkänt. 

2.2  2.2 Tjänster för centraliserat informationsutbyte

Enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln, Datahub, togs i bruk i februari 2022 som ett samarbete mellan bolag och systemleverantörer som är verksamma på detaljmarknaden för el. Cirka 80 elförsäljare och 80 distributionsnätsbolag övergick till att använda datahubben. Det centraliserade systemet möjliggör ett rättvist och informationssäkert informationsutbyte i realtid mellan bolagen och gör elbolagens kundservice snabbare. Användningen av datahubben minskar också antalet fel som uppstår i marknadsprocesserna och underlättar inkluderandet av flera driftsställen i ett och samma elförsäljningsavtal. 

Den systemansvariga stamnätsinnehavaren ansvarar för utvecklingen av datahubben och dess tjänster. Enligt 49 a § i elmarknadslagen omfattar de centraliserade informationsutbytestjänsterna för elhandeln förvaltning av detaljförsäljarnas och distributionsnätsinnehavarnas kunduppgifter och uppgifter om eldriftsställen, ordnande av det informationsutbyte som kundavtalsprocesserna för detaljhandeln och eldistributionen förutsätter, ordnande av informationsutbytet i fråga om de mätuppgifter som utgör grunden för faktureringen, ordnande av informationsutbytet vid av- och påkopplingsprocesser inom elleveranser och eldistribution, ordnande av förvaltningen av distributionsnätsinnehavarnas uppgifter om produkter och fakturarader samt av möjlighet att förvalta detaljförsäljarnas uppgifter om produkt- och elförsäljningsavtal, förmedling av detaljförsäljarnas och distributionsnätsinnehavarnas partsuppgifter, ordnande av tillträde för detaljförsäljarnas och distributionsnätsinnehavarnas kunder till deras egna uppgifter som innehas av enheten för centraliserat informationsutbyte för elhandeln, balansavräkningen för elhandeln i distributionsnät och ordnande av informationsutbytet i samband med balansavräkningen, samt bevarande av de uppgifter som gäller de ovan nämnda tjänsterna. 

Enligt 75 a § i elmarknadslagen ska detaljförsäljare och distributionsnätsinnehavare som bedriver elnätsverksamhet i distributionsnätet anlita centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln och se till att deras datasystem och system för informationsöverföring är kompatibla med de datasystem som används av enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln. Detaljförsäljare och distributionsnätsinnehavare ska sörja för att de uppgifter som dessa ansvarar för och lämnar till enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln är felfria samt för att de felaktiga uppgifter som de lämnat korrigeras utan dröjsmål. Datahubben är planerad att vara kompatibel med förslaget om samfakturering. 

2.3 Nättjänstsavgifter 

2.3  2.4 Styrning av belastning

Distributionsnätsbolagen i Finland har långa traditioner av att styra småkonsumenternas elförbrukning. Genom olika pris (dag/natt-tariff) för dag- och nattöverföring i distributionsnäten har man försökt jämna ut variationerna i belastningen mellan dag och natt. En avsevärd del av konsumentkundernas elförbrukning som lämpar sig för flexibilitet är av historiska skäl fortfarande bunden till distributionsnätsbolagens klockslagsbundna belastningsstyrning. Allmänt kallas detta att styra med nattel. Vissa bolag har även säsongsbaserad elstyrning bunden till kalendern. Tidsstyrning är en på förhand angiven, regelbundet återkommande profil som gäller tillsvidare och utifrån vilken distributionsbolaget styr den belastning hos slutförbrukarna som omfattas av styrningen. 

Enligt 4 kap. 8 § i mätförordningen ska enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln organisera balansavräkningen för elhandeln i distributionsnäten och det informationsutbyte som sammanhänger med den för de öppna kraftleveranserna och för den el som överförts mellan mätområdena. I 6 kap. 6 § i förordningen föreskrivs dessutom att ny fjärrmätningsapparatur ska ha ett relä för styrning av belastningen som gör det möjligt för mätapparaturen att ta emot och verkställa eller förmedla vidare sådana kommandon för styrning av belastningen som sänds via ett kommunikationsnät. Något relä för styrning av belastningen behöver dock inte finnas i en mätapparatur som installeras på ett eldriftsställe som har huvudsäkringar som är större än 6 x 63 ampere eller ett eldriftsställe som är beläget i ett höghus eller i ett motsvarande flerfamiljshus eller i en kontors-, affärs-, industri- eller lagerbyggnad. Nätinnehavarens datasystem ska möjliggöra verkställande av det kommando för styrning av belastningen som nätinnehavaren gett eller förmedlat inom sex timmar från det att styrkommandot gavs. 

2.4  2.5 Ikraftträdande av ett elförsäljningsavtal

Det finns inga bestämmelser om när ett elförsäljningsavtal ska träda i kraft i lag. I synnerhet vid distansförsäljning av försäljningsavtal har det förekommit att man ingår ett nytt avtal som lämnas att vänta på att kundens tidsbegränsade gällande avtal ska gå ut. Enligt 6 kap. 14 § 1 mom. i konsumentskyddslagen har konsumenten rätt att frånträda ett avtal senast 14 dagar efter det att avtalets ingicks, varefter det är bindande. Avtalet kan ingås långt innan det tidigare tidsbegränsade avtalet går ut, varvid både marknadsläget och slutförbrukarens omständigheter och uppfattning om vad som är ett lämpligt avtal har kunnat förändras avsevärt innan det nya avtalet träder i kraft.  

Om ett elnätsavtal eller elförsäljningsavtal inte har ingåtts skriftligen, ska distributionsnätsinnehavaren eller detaljförsäljaren enligt 88 § i elmarknadslagen sända slutförbrukaren uppgifter om det avtal som har ingåtts och om de priser och övriga villkor som ska tillämpas på det (bekräftelse). Bekräftelsen ska sändas utan dröjsmål och senast två veckor från den tidpunkt då avtalet ingicks. Om avtalet har ingåtts med en konsument vid hemförsäljning eller distansförsäljning enligt 6 kap. i konsumentskyddslagen, ska bekräftelsen uppfylla de krav på bekräftelse som anges i 13 § i det kapitlet och ges till konsumenten inom rimlig tid från det distansförsäljningsavtalet ingicks och senast vid den tidpunkt då varorna avlämnas eller innan tjänsterna börjar utföras. 

Dessutom föreskrivs det i 87 § 3 mom. i elmarknadslagen att om en näringsidkare erbjuder konsumenten ett elförsäljningsavtal per telefon och konsumenten då meddelar sin önskan att ingå avtal med näringsidkaren, ska de krav som anges i 6 kap. 12 a § i konsumentskyddslagen iakttas vid ingåendet av avtal, om inte något annat följer av 3 mom. i den paragrafen. Enligt 6 kap. 12 § i konsumentskyddslagen ska vid distansförsäljning den information som ska ges konsumenten innan avtalet ingås och som avses i 9 § samt ångerblanketten och ångeranvisningen lämnas till eller göras tillgänglig för konsumenten klart och begripligt på ett sätt som är lämpligt för de medel för distanskommunikation som används. Om informationen eller blanketten och anvisningen tillhandahålls i varaktig form, ska de vara lätta att läsa. 

2.5  2.6 Tidsbegränsade elförsäljningsavtal

Tidsbegränsade avtal är den form av elförsäljningsavtal som är populärast bland hushållen i Finland. Enligt Energimyndighetens statistik var 45 procent av hushållens elavtal i slutet av 2023 ingångna på viss tid, medan avtal ingångna tills vidare uppgick till 24 procent och börselavtalen till 31 procent. Trots att antalet tidsbegränsade avtal har sjunkit jämfört med att de 2022 utgjorde 50 procent av hushållens elförsäljningsavtal, utgör de fortfarande en betydande del av avtalsstocken.  

I 89 § i elmarknadslagen finns bestämmelser om elförsäljningsavtalets varaktighet. Enligt 2 mom. i paragrafen upphör ett avtal som är i kraft viss tid när tiden går ut. Dessutom innehåller 92 § 3 mom. i elmarknadslagen en bestämmelse om att om ett elförsäljningsavtal som är i kraft viss tid har ingåtts med en konsument för en längre tid än två år, får konsumenten efter två år säga upp avtalet på samma sätt som ett avtal som är i kraft tills vidare. 

Begreppet avtal för viss tid definieras inte i elmarknadslagen. Av regeringens proposition RP 20/2013 rd, som utmynnade i att elmarknadslagen stiftades, framgår det av specialmotiveringen till 93 § om ändring av avtalsvillkoren att man också i ett avtal för viss tid kan komma överens om ett automatiskt verkande beräkningssätt, utgående från vilket det pris som ska betalas med vissa intervaller granskas med stöd av ett eller flera referensvärden som avtalsparterna inte kan påverka. Ett dylikt avtalsvillkor kan till exempel vara utformat på ett sådant sätt att energipriset för varje månad utgör medelvärdet av vissa elbörsnoteringar under föregående månad, utökat med någon marginal. Enligt elmarknadslagen kan ett avtal för viss tid vara även ett sådant som inte alls innehåller någon andel till fast pris. 

Enligt artikel 12.2 i elmarknadsdirektivet ska det säkerställas att åtminstone hushållskunder och små företag inte debiteras några avgifter i samband med byte av leverantör eller marknadsaktör som deltar i aggregering. Direktivet gör det möjligt för medlemsstaterna att tillåta avvikelser från huvudregeln när en kund frivilligt säger upp ett elförsäljningsavtal med fast löptid och fast pris före förfallodagen. Då kan leverantörer eller marknadsaktörer som deltar i aggregering enligt artikel 12.3 ta ut uppsägningsavgifter för kunder som säger upp avtalet, förutsatt att dessa avgifter är en del av ett avtal som kunden frivilligt har ingått och att kunden tydligt informeras om dem innan avtalet ingås. Sådana avgifter ska vara proportionella och får inte överstiga de direkta ekonomiska förluster som uppsägningen av avtalet föranleder detaljförsäljaren eller aggregatorn, inbegripet kostnaderna för eventuella kombinerade investeringar eller tjänster som redan tillhandahållits kunden som en del av avtalet. Bevisbördan för de direkta ekonomiska förlusterna ska åvila den leverantör eller marknadsaktör som deltar i aggregering, och tillåtligheten i uppsägningsavgifterna ska övervakas av tillsynsmyndigheten eller en annan behörig nationell myndighet.  

Enligt punkt 10.2 i de elförsäljningsvillkor som Finsk Energiindustri rf rekommenderar (EFV 2014) upphör ett säljavtal för viss tid då den avtalade tiden gått ut eller på grund av hävning, om ej annat föranleds av 10.2.1–10.2.5. En konsument får säga upp ett elleveransavtal som har ingåtts för viss tid för över två år utanför leveransskyldigheten med två veckors uppsägningstid, när det har varit i kraft i två års tid. Vardera avtalsparten får dock alltid med två veckors uppsägningstid säga upp ett säljavtal för viss tid utanför leveransskyldigheten, när förbrukningsplatsen byts ut till exempel på grund av att användaren flyttar, om inte annat har avtalats. En konsument får säga upp ett säljavtal för viss tid också om konsumentens behov av elanvändning har förändrats väsentligt på grund av att konsumenten insjuknat allvarligt eller en nära anhörig dött eller av därmed jämförbara vägande skäl och om säljavtalets fortgång skulle vara oskälig för konsumenten. Enligt 10.3 i elmarknadsvillkoren gäller att om ett säljavtal för viss tid upphör före den utsatta tiden av en orsak som beror på användaren i andra än de i 10.2.1–10.2.5 nämnda fallen, har säljaren rätt att av användaren ta ut ett skäligt avtalsvite, om avtalsparterna särskilt har avtalat om detta och om dess belopp i ett individuellt säljavtal. De allmänna avtalsvillkoren tillämpas på minutförsäljning av elenergi till elanvändare som är anslutna till distributionsnätet som en del av elförsäljningsavtalet mellan elanvändaren och elförsäljaren angående elförsäljning. Enligt 6 § 24 punkten i lagen om ändring av lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (499/2023) ska Energimyndigheten övervaka tillåtligheten i uppsägningsavgifter för elleverans- och aggregeringsavtal. 

Frågor om uppsägning av tidsbegränsade elförsäljningsavtal och avtalsviten blev aktuella i samband med energikrisen, när ett avsevärt antal konsumenter i slutet av 2022 ingick tidsbegränsade avtal till ett högt pris. Praxis gällande avgifterna för uppsägning av elförsäljningsavtal har i Finland varierat efter bolag, och det har tillämpats bland annat avgifter till ett visst eurobelopp eller avgifter som täcker hela den uppskattade förbrukningen under den återstående avtalstiden. 

Konsumenttvistenämnden ansåg i sitt avgörande D/998/39/2023 att ett avtalsvillkor om uppsägning av avtalet i förtid ur konsumentens perspektiv är fullständigt meningslöst och strider mot det berikandeförbud som ska följas i skadeståndsrätten, när konsumenten vid uppsägning enligt villkoret ska betala den uppskattade elförbrukningen inklusive grundavgiften för den återstående avtalstiden och elförsäljaren har rätt att debitera konsumenten för el som inte distribueras till kunden tillsammans med grundavgiften. Nämnden ansåg att avtalsvillkoret var orimligt och att villkoret med stöd av 4 kap. 2 § 3 mom. i konsumentskyddslagen ska lämnas obeaktat i fråga om avtalsvitets belopp. I sitt avgörande tog konsumenttvistenämnden inte ställning till vilket avtalsvite för uppsägning som skulle vara skäligt för de fall som ligger under de jämkningströsklar som nämns i avgörandet, men ansåg att avtalsvitet kan vara desto större, ju mindre prisskillnaden till det jämförelsepris som nämns i avgörandet blir. 

Konsumentombudsmannen vädjade i sitt meddelande av den 20 september 2023 till elbranschen om att företagen skulle ge sina kunder en möjlighet att säga upp ett visstidsavtal som ingåtts under exceptionella omständigheter mot ett skäligt avtalsvite. Konsumentombudsmannen ansågs inte ha verktyg som skulle ha möjliggjort en snabb, rättvis och heltäckande lösning för att hjälpa konsumenter i svårigheter. Konsumentombudsmannen ansåg att ärendet måste behandlas från fall till fall med hänsyn till både konsumentens personliga omständigheter och elbolagens verksamhetssätt och avtalsvillkor. Enligt konsumentombudsmannen kan det sannolikt inte hittas allmänna riktlinjer för detta som skulle lämpa sig för jämkningen av alla avtal. Konsumentombudsmannen såg det som ett möjligt avgörandealternativ att konsumenten kan säga upp ett visstidsavtal genom att betala ett skäligt avtalsvite, och hänvisade till möjligheten att framöver föreskriva om detta i elmarknadslagen.  

2.6  2.7 Definition av anslutningsledning

Genom de ändringar som gjordes i elmarknadslagen med lag 497/2023 eftersträvade man att öka flexibiliteten i elsystemet. I det sammanhanget kompletterades definitionen av anslutningsledning i 3 § 5 punkten i elmarknadslagen med ett tillägg om energilagringsanläggningar. Energimyndigheten har tolkat bestämmelsen så att energilagringsanläggningar som byggs i anslutning till kraftverk inte kan anslutas till nätinnehavarens elnät med samma anslutningsledning genom vilken en eller flera kraftverk ansluts till elnätet, utan att driften av abonnentens elapparatur ska anses som tillståndspliktig elnätsverksamhet. Energimyndighetens tolkning har till stor del satt stopp för investeringar i byggandet av energilagringsanläggningar i anslutning till vindparker och solkraftverk.  

Produktionskapaciteten i fråga om och den producerade elmängden förnybar, variabel vind- och solel har ökat kraftigt i Finlands elsystem under de senaste åren. Den variabla elproduktionen bedöms öka kraftigt även i fortsättningen. En minskning av värmekraften och en kraftig ökning av den variabla elproduktionen leder till minskad tröghet i elsystemet och förutsätter också en ökad flexibilitet i elsystemet. Den här ändringen kan kompenseras med energilagringsanläggningar som byggs till vind- och solkraftverkens anslutningar. Till följd av Energimyndighetens tillämpningspraxis förutsätter inledandet av sådana investeringar i energilagringsanläggningar dock en precisering av bestämmelserna i elmarknadslagen om anslutning av energilagringsanläggningar. 

2.7  2.8 Ersättning för el producerad från förnybara energikällor som tillförs nätet

Enligt artikel 21.2 i RED II-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att egenanvändare av förnybar energi, enskilt eller genom aggregatorer, har rätt att få ersättning, i förekommande fall genom stödsystem, för egenproducerad förnybar el som de matar in i nätet som motsvarar marknadsvärdet på den elen och eventuellt återspeglar dess långsiktiga värde för nätet, miljön och samhället. 

Finland har en fungerande detaljmarknad för el som produceras av egenanvändare som använder förnybara energikällor. Marknaden säkerställer att konsumenter som använder förnybara energikällor ersätts för den förnybara energi de själva producerar och som matas in i nätet. I Finland finns det cirka 100 000 avtal som gäller el som producerats från förnybara energikällor av egenanvändare, och 58 detaljförsäljare som köper sådan el (Fingrid Datahub Oy, 29.1.2024). Inköpspriset är oftast timpriset på elbörsens daglighandel i det finska prisområdet med avdrag för detaljförsäljarens täckningsbidrag på 0,2–0,6 cent/kilowatt (moms 0 %) (Energimyndigheten 29.1.2024). Det här kan anses uppfylla kravet på ersättning till marknadsvillkor. 

Kommissionen anser i sitt motiverade yttrande gällande RED II-direktivet att Finland inte har vidtagit alla behövliga åtgärder för att införliva RED II-direktivet, och inte heller underrättat kommissionen om sådana åtgärder. Trots att det i Finland genom den gällande finska lagstiftningen finns en fungerande marknad för el producerad från förnybara energikällor av egenanvändare gällde det motiverade yttrandet bland annat artikel 21.2 d i direktivet. Till följd av det motiverade yttrandet behöver den nationella lagstiftningen ändras genom att man i den inkluderar bestämmelser med vilka den nämnda bestämmelsen i direktivet införlivas i den nationella lagstiftningen.  

2.8  2.9 Anslutningsskyldighet

I 19 § i elmarknadslagen föreskrivs det om skyldigheten att utveckla nätet och enligt den ska nätinnehavaren för att garantera sina nätanvändare tillgång på el av tillräckligt god kvalitet upprätthålla, driva och utveckla sitt elnät och förbindelserna till andra nät bland annat i enlighet med nätanvändarnas rimliga behov. I 19 § 2 mom. preciseras utvecklingsskyldighetens innehåll genom att förutsätta bland annat att elnätet ska planeras och byggas samt upprätthållas så att driftsställen, kraftverk och ellager som uppfyller kraven kan anslutas till elnätet. Enligt 20 § i elmarknadslagen ska nätinnehavaren på begäran och mot skälig ersättning till sitt elnät ansluta de eldriftsställen, kraftverk och energilagringsanläggningar inom sitt verksamhetsområde som uppfyller de tekniska kraven. Enligt 3 mom. i samma paragraf ska anslutningen till elnätet ske inom 24 månader från det att anslutningsavtalet ingåtts, om det är möjligt för nätinnehavaren att inom den tiden göra sådana investeringar i elnätet som anslutningen kräver på ett sätt som är skäligt ur nätinnehavarens synvinkel och icke diskriminerande ur nätanvändarnas synvinkel. Bestämmelsen om 24 månader har EU-rättslig bakgrund, och numera föreskrivs det om den i bilaga XIV till energieffektivitetsdirektivet 2023/1791. 

Kravet på skälig anslutningstid kan härledas ur den gällande elmarknadslagens 19 och 20 §. Så som det kan härledas ur specialmotiveringen i regeringens proposition (RP 182/2014 rd) är avsikten att tillämpa 24 månaders regeln som en allmän maximitidsfrist så att anslutningen ska göras senast inom 24 månader, men att det under vissa förutsättningar är möjligt att avvika från den. Det mål som framgår av motiveringen att anslutningen i huvudsak ska ske senast inom 24 månader, tillsammans med den helhet som utgörs av 19 och 20 § i elmarknadslagen, innehåller även ett krav på att nätinnehavaren även ska ansluta anslutningen till nätet även snabbare än den målsatta tidsfristen på 24 månader, om det kan anses skäligt. I princip kan anslutningen med hänsyn till skälighetssynpunkterna också ske fortare, varför regeln om 24 månader tillämpas endast sällan. Energimyndigheten har ansett det motiverat att tillämpa den 24 månaders riktgivande maximitidsfristen närmast vid begäran om anslutning till högspänningsnät där det inte förutsätts betydande nätbyggnadsåtgärder. Det föreslås att förhållandet mellan kravet på en skälig anslutningstid och regeln om 24 månader utreds för att undvika oklarheter vid tolkningen. 

Enligt 20 § 3 mom. i elmarknadslagen ska nätinnehavaren på begäran från den som ska anslutas ge denne en omfattande och tillräckligt detaljerad uppskattning av anslutningskostnaderna och en bedömning av när anslutningen kan levereras. Den här skyldigheten är av engångsnatur, den aktiveras endast på begäran av den som ska anslutas och det har inte föreskrivits om någon tidsgräns för svaret. I den gällande lagstiftningen har distributionsnätsinnehavare inte ålagts någon skyldighet att offentliggöra uppgifter om den tillgängliga nätkapaciteten för nya begäranden om anslutning. Nätinnehavarna har vissa skyldigheter som avser offentliggöranden med vilka det i sig ges information som är väsentlig och nödvändig med tanke på begäran om anslutning, men skyldigheterna avser inte nätinnehavarens tillgängliga kapacitet för nya anslutningsbegäranden. 

Enligt artikel 31.2 i elmarknadsdirektivet får distributionsnätsinnehavaren i alla händelser inte diskriminera mellan nätanvändare eller nätanvändargrupper, inte heller i fråga om sammanslutningar för förnybar energi och nationella medborgarenergigemenskaper, i synnerhet inte till förmån för sina anknutna företag. Diskrimineringsförbudet i 18 § i den gällande elmarknadslagen har ett allmänt tillämpningsområde och kan därför anses täcka direktivets förutsättningar till denna del.  

Elmarknadsdirektivet ändras genom direktiv (EU) 2024/1711, som reviderar elmarknadens struktur så att marknadspriserna i större utsträckning baserar sig på en förnybar, billig produktionsform och att energipriset är mer stabilt. Direktivet baserar sig på den befintliga marknadsmodellen, men strävan är att optimera den så att marknaden ska fungera bättre när andelen förnybar energi ökar. Utöver detta skapas det med direktivet en buffert mellan kortsiktiga marknader och konsumentprisen genom att man minskar fluktuationerna i elpriserna beroende på varierande väderförhållanden, vilket sker genom att skapa förutsättningar för ibruktagande av system som ökar flexibiliteten, samtidigt som integrationen av till produktionskostnaderna låga, förnybara energikällor i elsystemet utökas i syfte att minska de tidsperioder när energipriserna baserar sig på dyrare fossila produktionsformer. Genom denna proposition genomförs den nationella reglering som gäller Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1711 om anslutning till elnätet. Med hänsyn till den mycket korta tidsfrist som anges i direktivet för införlivandet av regleringen i den nationella lagstiftningen och eftersom de föreslagna ändringarna som gäller anslutning är enkla är det motiverat att genomföra ändringarna i den nationella regleringen med det snaraste som en delhelhet. Till övriga delar kommer de ändringar som behövs i den nationella regleringen att göras i samband med en separat regeringsproposition.  

I elmarknadsdirektivet förutsätts att distributionsnätsinnehavarna ska förse nätanvändarna med den information de behöver för effektiv tillgång till och användning av nätet. Distributionsnätsinnehavarna ska offentliggöra information om sin tillgängliga kapacitet för nya anslutningar samt grunderna för hur den beräknas med tre månaders mellanrum. Det har ställts upp vissa kvalitetskriterier som gäller offentliggörandet av informationen. Dessutom ska distributionsnätsinnehavare ge nätanvändarna tydlig och transparent information om anslutningsbegärandenas status med tre månaders mellanrum. Beträffande offentliggörandet av den tillgängliga kapaciteten och anslutningsbegärandenas status får medlemsstaterna besluta att skyldigheten inte tillämpas på integrerade elföretag som betjänar färre än 100 000 anslutna kunder eller som betjänar små enskilda system. Medlemsstaterna får även besluta om ett lägre tröskelvärde än 100 000 kunder. Dessutom ska anslutningsbegäranden och tillhörigt material enligt direktivet kunna tillhandahållas distributionsnätsinnehavararna endast i digital form. 

I det reviderade elmarknadsdirektivet förutsätts det även att medlemsstaterna vid behov ska tillhandahålla den nödvändiga rättsliga ramen för att underlätta anslutning av offentligt tillgängliga och privata laddningsstationer till distributionsnät som har smarta laddningsfunktioner och funktioner för tvåvägsladdning. Medlemsstaterna ska säkerställa att distributionsnätsinnehavare samarbetar på ett icke-diskriminerande sätt med alla företag som äger, utvecklar, driver eller förvaltar laddningsstationer för elfordon, också i fråga om nätanslutning. I den gällande lagstiftningen förutsätts inte att distributionsnätsinnehavarna samarbetar med företag som äger, utvecklar, driver eller förvaltar laddningsstationer för elfordon. 

2.9  2.10 Behandling av kundklagomål

Enligt artikel 10.9 i elmarknadsdirektivet ska slutkunderna ha rätt till en god standard både i fråga om tillhandahållandet av tjänster och behandlingen av klagomål från leverantörernas sida. Leverantörerna ska dessutom hantera klagomål på ett enkelt, rättvist och snabbt sätt. I elmarknadslagen ges bestämmelser om kvaliteten på den service företagen erbjuder i 1 och 94–101 §. I bestämmelserna regleras principerna för tjänsterna och kvaliteten för företag i elbranschen samt dröjsmål i leveranser och tjänster, fel och avbrott i eldistributionen samt påföljder gällande dem. Dessutom föreskrivs det om ansvariga aktörer på elmarknaden. Elmarknadslagen innehåller emellertid inte några separata bestämmelser om behandling av kundklagomål.  

3.1  3.1 Målen för regeringens proposition

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering gör man det lättare att erbjuda konsumenterna tillräckligt enkla sätt att spara pengar genom automatik som tidsmässigt styr konsumtionen samt ålägger elnätsinnehavarna att låta installera möjlighet till fjärrstyrning i eluppvärmda fastigheter och att erbjuda konsumenterna och de aktörer som konsumenterna befullmäktigat för flexibilitetssparande att använda fjärrstyrningen. Enligt regeringsprogrammet ser man till att det i Finland säkerställs att det finns tillräckligt med el till ett överkomligt pris också under vindfria köldperioder, och i investeringarna i elproduktion främjas en sådan balans mellan dels väderberoende produktion, dels reglerkraft och baskraft som är optimal med hänsyn till leveranssäkerheten och de totala kostnaderna för systemet. Dessutom samordnas en flexibel produktion och konsumtion och man förbättrar systemintegrationen genom flexibilitets- och lagringslösningar. Genom denna regeringsproposition genomförs ovannämnda mål i regeringsprogrammet.  

Det huvudsakliga syftet med regeringspropositionen är att genomföra de konkreta åtgärder som arbets- och näringsministeriets arbetsgrupp för smarta nät publicerade i sin slutrapport i oktober 2018. Med hjälp av åtgärderna kan ett smart elsystem främja kundernas möjligheter att aktivt delta på elmarknaden och främja leveranssäkerheten. I dessa åtgärder ingår den föreslagna samfaktureringen, samordningen av distributionsnätstariffernas strukturer och den marknadsbaserade styrningen av belastningen för slutförbrukarna.  

I propositionen föreslås också åtgärder för att förhindra problematisk avtals- och marknadsföringspraxis på detaljhandelsmarknaden för el som konsumenter utsätts för. Det föreslås att tidpunkten för när ett elförsäljningsavtal vid hem- och distansförsäljning ska träda i kraft begränsas till tre månader från att avtalet ingicks. Dessutom föreslås det att artikel 12.3 i elmarknadsdirektivet, som reglerar uppsägningsavgifterna för elleveransavtal med fast löptid och fast pris, ska sättas i kraft samt att genomförandet av artikel 10.9 som avser behandlingen av slutkundernas klagomål till elleverantörerna fullföljs.  

De föreslagna ändringarna i definitionen av anslutningsledning och nätinnehavarens anslutningsskyldighet syftar till att precisera den gällande lagstiftningen samt att verka för anslutning till nätet inom en skälig tid.  

3.2  3.2 Samfakturering

Syftet med propositionen är att möjliggöra samfakturering av avgifterna för elförsäljning och eldistribution. Kunderna ska om de så vill ha möjlighet att välja en gemensam faktura i stället för separata fakturor för el- och nättjänstavgifter. Det föreslås inte att det ska vara obligatoriskt att erbjuda en enda faktura, men detaljförsäljaren ska kunna erbjuda kunderna den typen av faktura om försäljaren så vill. 

Syftet med samfaktureringen är att samla kostnaderna för både försäljningen och distributionen av el på samma faktura för att kunden lättare ska få en helhetsbild över sina elkostnader. På detta sätt blir det även lättare att lägga märke till de möjligheter marknaden erbjuder att påverka sitt eget elpris och utnyttja möjligheterna i enlighet med målen för en kundorienterad detaljmarknad. 

Den detaljmarknadsmodell som ska tillämpas i Finland bör vara så förenlig som möjligt med de modeller de övriga nordiska länderna väljer. Enhetliga verksamhetsmodeller sänker tröskeln till inträde på marknaden och sänker priset på olika service- och teknologilösningar, eftersom behovet att skräddarsy lands- eller nätbolagsvis verksamhet och dito tjänster minskar. En mer enhetlig detaljmarknad skulle göra det enklare att exportera lösningar som utvecklas i Finland.  

3.3  3.3 Samordning av distributionsavgifternas strukturer och främjande av effektbaserad prissättning för eldistribution

Syftet med förslaget som gäller eldistributionens prissättningsstrukturer är att samordna distributionsavgifternas struktur och främja införandet av en effektavgift. För närvarande varierar prissättningsstrukturerna för eldistribution per distributionsnät, och avgiftskomponenterna samt tids- och säsongsfördelningarna kan skilja sig mellan de olika aktörerna. Genom en samordnad struktur för distributionsutgifterna vill man även göra det lättare för kunderna att förstå distributionsavgifterna. Samtliga nätbolag beslutar fortsättningsvis självständigt om sin prissättningsnivå, och prissättningsstrukturerna möjliggör även i fortsättningen verksamhetsförutsättningar för distributionsnätsbolag som verkar i olika omgivningar. 

Genom att främja en effektbaserad prissättning av distributionstjänsterna vill man dessutom motivera kunderna att minska sina konsumtionstoppar, varvid man skulle kunna skjuta upp eller till och med undvika investeringar i distributionsnät. Dessutom kan effektbaserad prissättning av distributionstjänster förbättra elsystemets leveranssäkerhet och aktivera kunderna till flexibilitet i förbrukningen. Med en effektkomponent kan man eventuellt även påverka nätets dimensionering. 

3.4  3.4 Marknadsbaserad styrning av belastningen

Förslaget syftar till att möjliggöra marknadsbaserad styrning av belastningen där kunden själv eller tjänstetillhandahållaren beslutar om styrningen av kundens förbrukning. Tidstyrning av elförbrukningen enligt klockslag eller kalendern håller på att bli utdaterad i och med att strukturen för elproduktionen blir mer variabel och väderberoende, varvid situationen på elmarknaden förändras snabbare än tidigare. I ett elsystem som baserar sig på variabel elproduktion är det viktigt att en allt större andel av elförbrukningen framöver kan reagera snabbt och flexibelt på situationen på elmarknaden.  

Marknadsbaserad styrning av belastningen gör att kunderna på ett kostnadseffektivt sätt får tillgång till flexibel förbrukning. Distributionsnätsbolagens behov att styra hör ihop med undantagssituationer, som till exempel störningar. Framöver torde nätbolagen behöva flexibilitet till exempel för att hantera flaskhalsar i nätet, något som de kan köpa som en flexibilitetstjänst på marknaden. Distributionsnätsbolagen kan framöver styra belastningen direkt utifrån egna behov endast i särskilt angivna undantagssituationer, om slutförbrukaren har aktiverat den marknadsbaserade belastningsstyrningen.  

3.5  3.5 Begränsning av tiden för ikraftträdande av ett nytt elförsäljningsavtal

Den föreslagna begränsningen av tiden för när ett nytt elförsäljningsavtal som ingåtts vid hem- eller distansförsäljning träder i kraft eftersträvar ett bättre skydd för konsumenterna. För närvarande regleras det inte när ett nytt avtal ska träda i kraft och i praktiken har avtal kunnat ingås för att under en lång tid lämnas att invänta att ett tidigare tidsbegränsat avtal går ut. Den föreslagna ändringen underlättar kundens egen hantering av avtalssituationen samt förhindrar att sådana situationer uppstår där ett nytt avtal som väntar på att träda i kraft inte längre motsvarar konsumentens behov och önskemål till följd av förändrade omständigheter eller ett nytt marknadsläge.  

3.6  3.6 Avgifter som tas ut för uppsägning av ett tidsbegränsat elförsäljnings- eller aggregeringsavtal

Den föreslagna regleringen av uppsägningsavgiften för tidsbegränsade elförsäljnings- eller aggregeringsavtal till fast pris enligt artikel 12.3 i elmarknadsdirektivet syftar till att definiera nivån på en rimlig uppsägningsavgift och därmed klargöra situationen på marknaden. Vid sidan av en oskälighetsbedömning från fall till fall med grund i konsumentskyddsregleringen ger bestämmelsen en konkret bedömningsgrund och ett tak för bedömningen av uppsägningsavgifter och skyddar därmed konsumenterna. Samtidigt kan den föreslagna regleringen även leda till samordnad praxis när uppsägningsavgifter fastställs och främja förutsägbarheten inom avtalspraxis.  

3.7  3.7 Definition av anslutningsledning

Syftet med att precisera definitionen av anslutningsledning är att energilagringsanläggningar som placeras i anslutning till kraftverk ska kunna utnyttja kraftverkets anslutningsledning eller flera kraftverks gemensamma anslutningsledning. Då bildar abonnentens elutrustning inte ett sådant elnät som avses i elmarknadslagen och driften utgör inte tillståndspliktig elnätsverksamhet. Avsikten är att de föreslagna ändringarna ska möjliggöra att energilagringsanläggningar byggs och placeras i anslutning till kraftverk inom ramen för lagstiftningen. Syftet är att främja investeringar i energilagringsanläggningar i anslutning till vind- och solkraftverk, som i sin tur stöder elsystemets flexibilitet genom att de deltar på elmarknaden, balanserar den variabla produktionen från förnybara kraftverk vid störningar, bidrar till att korrigera fel i vind- och solkraftsproducenternas produktionsprognoser och bidrar därigenom till att priset på den producerade elen fastställs mer exakt, och stabiliserar effekterna av ökningen av antalet kraftparksmoduler på minskningen av trögheten i elsystemet, eftersom energilagringsanläggningar, precis som kraftverken, deltar i regleringen av reaktiv el och spänning i nätet. 

3.8  3.8 Anslutningsskyldighet

Regeringspropositionens förslag om anslutningsskyldighet är avsedda att förtydliga bestämmelserna i elmarknadslagen om kravet på skälig anslutningstid. Dessutom sätts bestämmelserna om anslutning till nätet i direktiv (EU) 2024/1711 i kraft med de föreslagna bestämmelserna.  

Målet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1747 och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1711 för ändringar i elmarknadsmodellen är att förkorta den tid det tar att ansluta elanslutningar till elnätet. Kortare anslutningstider påskyndar utvecklingen av elmarknaden mot mer decentraliserad och renare elproduktion och utfasning av fossila bränslen. Med produktion som blir allt mer väderberoende förutsätts att det finns beredskap för variation i produktionsmängderna.  

4.1  4.1 De viktigaste förslagen

4.2  4.2 De huvudsakliga konsekvenserna

6.1.1  5.1.1 Samfakturering

Den föreslagna lagstiftningen låter varje försäljningsbolag välja vilka faktureringsmodeller det vill erbjuda. Alternativt kunde det föreskrivas att det alltid ska vara obligatoriskt för detaljförsäljare att åtminstone erbjuda antingen en separat faktura eller en samfaktura eller bådadera. Fördelen med en obligatorisk samfakturering är lägre kostnader, eftersom överlappande faktureringssystem inte behövs när distributionsnätsinnehavarna helt kan slopa faktureringen. Vid obligatorisk samfakturering får alla slutförbrukare eller, beroende på hur modellen är avgränsad, endast konsumenterna en sammanslagen faktura med kostnaderna för både eldistributionen och elförsäljningen. 

Att låta försäljningsbolagen besluta vilka faktureringsmodeller som ska erbjudas bedöms dock vara lämpligt för den konkurrensutsatta marknad där detaljförsäljarna är verksamma, och där kunden om hen så önskar kan välja ett elförsäljningsbolag också på grunder som hänför sig till faktureringsmodellen. På så sätt kan bolagen utifrån sin egen affärsmodell bedöma om det lönar sig för dem att erbjuda enbart separat fakturering eller samfakturering eller bådadera. Dessutom kan en modell där samfakturering är obligatorisk för detaljförsäljarna och där det dessutom förutsätts att försäljarna ställer säkerhet för att trygga distributionsnätsinnehavarens fordringar visa sig vara en utmaning för nya företag och deras marknadstillträde.  

Samfakturering kan genomföras enligt olika modeller också med avseende på huruvida kunden har separata försäljnings- och nättjänstavtal eller ett integrerat avtal. Enligt den integrerade avtalsmodellen har kunden enbart avtal med elförsäljaren utan något direkt avtalsförhållande till distributionsnätsinnehavaren, som dock ansvarar för avläsningen av mätaren samt övriga skyldigheter som hör till nätinnehavaren. Den kreditförlustrisk som är förknippad med kunden ligger i regel hos elförsäljaren eller så har den delats mellan säljaren och distributionsnätsinnehavaren, så att säljaren kan få gottgörelse av distributionsnätsinnehavaren för obetalda kostnader för eldistributionen. Detta system skulle innebära en betydande förändring av den verksamhetsmodell för elmarknaden som tillämpas i Finland. Till denna del anses det vara mer motiverat med en modell för samfakturering enligt förslaget, där ändringen begränsas till faktureringspraxisen.  

Enligt förslaget kan samfakturering erbjudas slutanvändare vars eldriftsställe är utrustat med en huvudsäkring på högst 3 x 63 ampere eller till vars eldriftsställe köps högst 100 000 kilowattimmar el per år. Som ett alternativ till begränsningen kunde man tänka sig en modell där säljaren, om denne så önskade, också kan erbjuda samfakturering för slutanvändare som överskrider dessa gränser. Det som bedöms vara problematiskt med tanke på den lösningen är dock att en utvidgning av samfaktureringen till större slutförbrukare genom detaljförsäljarens beslut i praktiken innebär en ensidig ökning av distributionsnätsinnehavarens kreditrisk i anslutning till samfaktureringen.  

Enligt den föreslagna modellen ska de villkor som tillämpas mellan distributionsnätsinnehavaren och detaljförsäljaren vid samfakturering fastställas i lagstiftningen och i de allmänna villkor som Energimyndigheten fastställer i en föreskrift. Med tanke på ett effektivt och rättvist genomförande av samfaktureringen är det motiverat att fastställandet av de centrala villkoren inte blir beroende av avtal mellan enskilda distributionsnätsinnehavare och detaljförsäljare. I diskussioner inom arbetsgruppen för smarta nät och vid forumet för smarta nät har man också föreslagit en modell där de närmare villkoren ska fastställas genom ett ramavtal som branschen ingår. Ur ett konkurrensneutralitetsperspektiv bör utarbetandet av ramavtalet vara nätinnehavarnas uppgift, eftersom dessa som naturliga monopol inte står i en konkurrerande ställning sinsemellan. Här måste man dock beakta huruvida försäljningsbolag som ingår i samma koncern som en distributionsnätsinnehavare skulle hamna i en annan ställning konkurrensmässigt sett än de självständiga försäljningsbolagen. Även ett ramavtalsarrangemang förutsätter dock att de centrala dragen i samfaktureringen samt aktörernas rättigheter och skyldigheter regleras i lag, förordningar eller i de villkor som Energimyndigheten fastställer. Ramavtalet bedöms således få en relativt liten roll i modellen och fördelarna med det i förhållande till den administrativa bördan och eventuella konkurrensneutralitetsfrågor bedöms eventuellt vara begränsade.  

I den föreslagna modellen kan distributionsnätsinnehavaren då vissa villkor uppfylls förutsätta att detaljförsäljaren ställer en säkerhet för att trygga distributionsnätsinnehavarens fordringar i samband med samfaktureringen. Alternativt kan säkerheter på ett jämlikt sätt förutsättas av alla de detaljförsäljare som deltar i samfaktureringen. Ett krav på säkerheter som riktas direkt till alla detaljförsäljare bedöms dock medföra onödiga kostnader som i slutändan skulle överföras på kunderna. Dessutom kan en automatisk skyldighet att ställa säkerhet försvåra nya aktörers inträde på marknaden. En behovsbaserad säkerhet anses till dessa delar vara en mer motiverad lösning.  

I de diskussioner som fördes inom arbetsgruppen för smarta nät och vid forumet för smarta nät föreslogs en lösning där bedömningen, beräkningen och uppdateringen av behovet av säkerheter ska ske centraliserat till exempel i datahubben, där distributionsnätsinnehavaren kan hämta uppgifter per försäljningsbolag. Även om modellen kan ge effektivitetsvinster, är det problematiskt att det i praktiken skulle uppstå ett kreditregister över detaljförsäljarna i datahubben.  

Det finns alternativa lösningar för hanteringen av säkerheterna. I diskussionerna har det till exempel framkommit ett förslag om att uppgiften ska koncentreras till en myndighet. Eftersom frivillig samfakturering kan ses som en åtgärd som hänför sig till detaljhandelns konkurrensutsatta affärsverksamhet och alla detaljförsäljare inte nödvändigtvis tar i bruk samfakturering och säkerheter inte förutsätts av alla, blir kostnaderna för att inrätta och förvalta ett system för en del av detaljförsäljarna då något som ska täckas med offentliga medel. Förutom säkerheter har man i samband med expertutfrågningar i arbetsgruppen för smarta nät diskuterat till exempel en säkerhetsfond av typen insättningsgarantifond, som alla detaljförsäljare skulle finansiera. Denna modell lämpar sig dock dåligt för frivillig samfakturering. Dessutom svarar alla detaljförsäljare då solidariskt för en enskild detaljförsäljares eventuella betalningsförsummelse. Vid utfrågningen av experter på forumet för smarta nät lyfte man dessutom fram tillämpningen av solvenskrav i stället för säkerheter. Om enbart ett solvenskrav tillämpas kan det dock innebära att detaljförsäljare med svag solvens undantas från samfaktureringen, och detaljförsäljarna kan inte på samma sätt som i den föreslagna modellen påverka situationen genom att ställa säkerheter.  

6.1.2  5.1.2 Samordning av distributionsavgifternas strukturer

I nuläget definieras varken priskomponenterna eller prisstrukturerna för eldistributionstjänsterna i 54 § i elmarknadslagen. I praktiken har distributionsavgifterna dock redan nu bestått av en grundavgift och en energiavgift samt, i synnerhet för större elanvändare, av en effektavgift. Dessutom kan distributionsavgiften för stora elanvändare ha innehållit komponenten reaktiv effekt. Prisstrukturerna och tidsfördelningarna kan variera från bolag till bolag, vilket kan försvåra till exempel utvecklandet av flexibilitetstjänster.  

Enligt den föreslagna regleringen ska det fortsättningsvis vara upp till nätinnehavarens prövning vilka typer av distributionsavgifter den erbjuder, och regleringen förutsätter att slutförbrukarna ska erbjudas eldistributionsprodukter med olika tidsfördelningar och prisstrukturer som motsvarar deras behov. Till exempel om man i avgifterna för eldistribution övergår till enbart rörliga avgifter skulle detta innebära att stora elanvändare grundlöst skulle betala kostnaderna för användare med lägre förbrukning. Ett system som enbart bygger på fasta avgifter skulle å andra sidan innebära en omotiverad prisbelastning för små användare.  

Det har föreslagits att närmare bestämmelser om samordningen av distributionsavgifternas strukturer ska utfärdas genom en föreskrift av Energimyndigheten i enlighet med tariffstrukturerna i lagstiftningen. En samordning av distributionsavgifternas strukturer genom statsrådets förordning granskades som en alternativ regleringsnivå. Ett problem som uppstår om bestämmelserna om tariffstrukturen utfärdas genom statsrådets förordning är elmarknadsdirektivets krav på Energimyndighetens oberoende när det gäller att avgöra de frågor som enligt direktivet ankommer på tillsynsmyndigheten. En av de mest centrala uppgifter som med stöd av direktivet åläggs den nationella tillsynsmyndigheten är att i enlighet med transparenta kriterier fastställa eller godkänna överförings- eller distributionstariffer eller metoder för beräkning av dem, eller båda. EU-domstolen har meddelat flera avgöranden om den nationella tillsynsmyndighetens oberoende i fråga om fastställandet av tarifferna eller beräkningsmetoderna för dem (bl.a. målen C-274/08 kommissionen mot Sverige, C-474/08 kommissionen mot Belgien, C-771/18 kommissionen mot Ungern, C-718/18 kommissionen mot Tyskland ). Den behörighet som elmarknadsdirektiven ger tillsynsmyndigheten utgör ett hinder för ett nationellt fastställande av detaljerade beräkningsmetoder för nättjänstavgifterna i lag eller förordning.  

6.1.3  5.1.3 Marknadsbaserad styrning av belastningen

Den nu allmänt tillämpade natt-/dagstyrningens inverkan på slutförbrukarens elenergikostnader kan minska i och med att variationerna i marknadspriset på el blir vanligare och mycket förmånliga priser förekommer även dagtid. En marknadsbaserad styrning av belastningen gör det möjligt att reagera mer flexibelt och anpassa konsumtionen enligt prisfluktuationerna, särskilt för de kunder som nu har natt/dag-styrning.  

Arbetsgruppen för smarta nät ansåg att förbrukningsflexibilitet bör vara en konkurrensutsatt affärsverksamhet. Ett fullständigt slopande av distributionsnätsinnehavarnas belastningsstyrning utan att systemet utvecklas så att en marknadsbaserad modell kan genomföras kunde leda till att de flexibilitetsfördelar som uppstår till följd av tidpunkten för förbrukningen går förlorade, och att förbrukningen mindre än nu skulle infalla till exempel nattetid. På motsvarande sätt går nyttan med förbrukningsflexibiliteten förlorad om distributionsnätsinnehavarens styrning av belastningen slopas i sin helhet. Då skulle utnyttjandet av belastningsstyrningen vara beroende av att slutförbrukaren aktiverar en marknadsbaserad styrning av belastningen.  

Konsumenterna har redan i stor utsträckning börjat tillämpa andra metoder än mätare för att styra sin egen belastning. De andra metoderna omfattar allt från enkla kopplingsur till omfattande lösningar för hemautomation. Alla dessa alternativ har fortfarande sin plats. En marknadsbaserad styrning av belastningen via smarta mätare erbjuder ett enkelt och billigt alternativ, särskilt för de kunder som redan har belastningen kopplad till natt/dag-styrning, eller vid objekt där kopplingen är enkel att utföra. 

Enligt förslaget ska datahubben ha till uppgift att upprätthålla gränssnittet för belastningsstyrningen. I den arbetsgrupp som Fingrid Oyj tillsatte för att utreda definitionen av ett gränssnitt för styrning av belastningen behandlades också alternativet med en flexhubb som genomförs separat från datahubben. Arbetsgruppen bedömde dock att de olika genomförandealternativen kvalitativt sett är tillräckligt bra och ansåg att det inte fanns några betydande kvalitativa skillnader mellan dem. Flexhubben ansågs vara ett bra alternativ på grund av att den är fri från de tekniska och tidsmässiga begränsningar som de redan existerande systemen ställer. Å andra sidan bedömdes genomförandet av gränssnittet och den ansvariga aktören vara förknippade med osäkerhetsfaktorer. Dessutom bedömdes genomförandet av gränssnittet via en separat flexhubb vara ett betydligt dyrare alternativ än att genomföra gränssnittet i datahubben.  

6.1.4  5.1.4 Begränsning av tiden för ikraftträdande av ett nytt elförsäljningsavtal

Som ett alternativ till en begränsning av tiden för när elförsäljningsavtal ska träda i kraft föreslog konsumentombudsmannen att konsumenten skulle kunna få ett nytt avtal att förfalla om ett tidigare tidsbegränsat avtal förhindrar dess ikraftträdande. Den lösningen förutsätter dock att konsumenten aktivt vidtar åtgärder för att avtalet ska förfalla, och en begränsning av tiden för det nya avtalets ikraftträdande i enlighet med förslaget anses vara ett tydligare alternativ för konsumenten. Eftersom det är utmanande att knyta kravet på att ett avtal ska förfalla till en viss tidpunkt, leder detta till ökad oklarhet också för detaljförsäljarens del.  

6.1.5  5.1.5 Reglering av uppsägningsavgiften för tidsbegränsade avtal

Enligt punkt 10.3 i de allmänna elförsäljningsvillkoren (EFV 2014) har säljaren i andra situationer än de som nämns i punkterna 10.2.1–10.2.5 i villkoren rätt att av användaren ta ut ett skäligt avtalsvite, om avtalsparterna särskilt har avtalat om detta och om dess belopp i ett individuellt säljavtal. Ett villkor som i huvudsak motsvarar den föreslagna nya 92 a § har således i praktiken redan tillämpats som en del av de allmänna elförsäljningsvillkoren. På grund av frågans betydelse och de ekonomiska konsekvenser som uppsägningsavgifterna har för konsumenterna anses det dock vara skäl att reglera frågan på lagnivå.  

6.1.6  5.1.6 Definition av anslutningsledning

Ett alternativ till förslaget om anslutning av energilagringsanläggningar är att lämna definitionen av anslutningsledning i 3 § 5 punkten i elmarknadslagen oförändrad. Konsekvensen av alternativet är att det i anslutning till kraftverk inte byggs energilagringsanläggningar som ingår i samma anslutning. Den ändring som föreslås i alternativet kommer inte att leda till några positiva effekter för det finska elsystemet. Separata batterilager skulle då påverka elsystemet på samma sätt som kraftverk som producerar likström. 

6.1.7  5.1.7 Ersättning för el från förnybara energikällor som tillförs nätet

Enligt artikel 21.2 i RED II-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att egenanvändare av förnybar energi, enskilt eller genom aggregatorer, har rätt att få ersättning, i förekommande fall genom stödsystem, för egenproducerad förnybar el som de matar in i nätet som motsvarar marknadsvärdet på den elen och eventuellt återspeglar dess långsiktiga värde för nätet, miljön och samhället. Alternativt kan skyldigheten i direktivet också genomföras i form av en köpskyldighet för detaljförsäljare. Köpskyldigheten kan fullgöras antingen till marknadspris eller alternativt till ett reglerat pris och baserat på ett stödsystem. Ingetdera av dessa alternativ behövs i Finland, eftersom slutkunderna har tillgång till flera tiotals alternativ i form av köperbjudande till marknadsvillkor från konkurrerande detaljförsäljare. Alternativa system skulle göra en för tillfället välfungerande marknad mindre flexibel. Dessutom skulle sådana system som bygger på reglering eller statligt stöd medföra extra kostnader för staten. 

6.1.8  5.1.8 Anslutningsskyldighet

I fråga om offentliggörandet av den tillgängliga nätkapaciteten och de uppgifter som ska ges om status för begäran om anslutning gör direktivet det möjligt att på nationell nivå föreskriva att nämnda skyldigheter inte ska tillämpas på sådana integrerade elföretag som har färre än 100 000 anslutna kunder eller som levererar el till små, separata nät. En medlemsstat kan också tillämpa ett lägre tröskelvärde. Utnyttjandet av det nationella handlingsutrymmet begränsas emellertid till integrerade elföretag, vilket endast vissa av distributionsnätsinnehavarna i Finland är. Utnyttjande av det nationella handlingsutrymmet skulle därför leda till att distributionsnätsinnehavarna och deras kunder försätts i en särställning, vilket inte är motiverat. 

7.1.1  5.2.1 Samfakturering

Sverige

I Sverige ingår slutförbrukaren separata avtal om försäljning och distribution av el. Det är möjligt att använda sig av samfakturering på basis av ett frivilligt avtal mellan slutförbrukaren och elförsäljaren eller ett nätbolag som hör till samma koncern eller med en tredje part som fungerar som mellanhand. Myndigheten övervakar inte ingåendet av dessa avtal eller de villkor som tillämpas i dem. Vid samfakturering betalar slutanvändaren hela fakturan till elförsäljaren, som sedan redovisar nätbolagets andel till bolaget i fråga. Det är vanligt med samfakturering särskilt i situationer där nätbolaget och elförsäljaren hör till samma koncern. 

I Sverige används inga säkerheter som en del av riskhanteringen vid samfakturering. Om elförsäljaren inte betalar den andel som gäller elöverföringen till nätbolaget, kan nätbolaget kräva en prestation av slutförbrukaren, som i sin tur kan kräva prestationen av elförsäljaren. 

Tillsynsmyndigheten lade fram ett förslag till utveckling av ellagstiftningen 2017, och som en del av detta föreslog man obligatorisk samfakturering. I denna modell ingår kunden fortfarande separata avtal med nätbolaget och elförsäljaren. Elförsäljaren ska fungera som representant för nätbolaget och fakturera slutförbrukaren för både elförsäljningen och elöverföringen, och deras respektive inverkan på fakturans slutsumma ska specificeras tydligt på fakturan. I modellen är nätbolaget skyldigt att på elleverantörens begäran samtycka till samfakturering. Kreditrisken för kundens uteblivna betalning ska enligt förslaget bäras av elförsäljaren, även för nätbolagets del. Om det finns grundad anledning att tro att elförsäljaren inte betalar nätbolaget dess andel, ska nätbolaget kunna kräva förhandsbetalning av elförsäljaren. Dessutom ska det vara möjligt att besluta om elförsäljarens rätt att sälja el till sådana eldriftsställen där elförsäljaren inte behöver betala den andel som hör till nätbolaget. 

Norge

I Norge finns det möjlighet till samfakturering, och i fråga om hushållskunder har man också gällande reglering om detta. Samfaktureringen bygger på ett avtal mellan nätbolaget och elförsäljaren. Sådana nätbolag som vill erbjuda möjlighet till samfakturering måste erbjuda den på jämlika och icke-diskriminerande villkor till alla intresserade elförsäljare. Dessutom måste elförsäljaren erbjuda samfakturering till alla de hushållskunder som är anslutna till ett nät som innehas av ett sådant nätbolag med vilket elförsäljaren har ett gällande avtal om samfakturering. Myndigheten övervakar att regleringen följs. 

Nätbolaget beslutar om huruvida det kräver säkerheter av elförsäljaren. Om det kräver säkerheter måste samma säkerhet på lika villkor krävas av alla elförsäljare som verkar inom nätbolagets område. Vid eventuella säkerhetsarrangemang ger elförsäljaren en bankgaranti som till sitt belopp kan motsvara högst den månatliga genomsnittliga nättariffsumman enligt mätpunkterna för de konsumenter som är kunder hos elförsäljaren. Myndigheten fastställer vad den genomsnittliga nättariffen är. 

Om elförsäljaren inte betalar nätbolagets fordran inom nio dagar efter en betalningspåminnelse kan nätbolaget säga upp avtalet. Dessutom kan båda parterna i avtalet säga upp avtalet om motparten inte följer bestämmelserna om samfakturering. 

Danmark

Danmark har en modell med en faktura och det är inte möjligt att avvika från den. Slutförbrukaren ingår avtal endast med elförsäljaren, som i sin tur köper nätbolagets tjänster. Nätbolaget är således i avtalsförhållande endast med elförsäljaren, och kan inte driva in sina fordringar av slutkunden. Också skyldigheten att redovisa elskatten har överförts från nätbolaget till elförsäljarna. Avtalet mellan nätbolaget och elförsäljaren baserar sig på ett standardavtal utarbetat av en energiförening som representerar båda parterna och nätbolagen lämnar in de slutliga avtalen till myndigheten (Danish Utility Regulator) för godkännande. 

Nätbolaget kan under vissa förutsättningar, som det avtalats om i standardavtalet, kräva säkerheter av elförsäljaren. Kriterierna är kopplade till upprepade förseningar av fordringar som inte är av ringa betydelse eller utebliven betalning av en enskild fordran som inte är av ringa betydelse trots flera påminnelser, låg kreditvärdighet, negativt eget kapital och vissa andra bokföringsmässiga eller revisionsmässiga brister. Säkerhetsbedömningen och säkerhetsarrangemangen genomförs i ett bilateralt förfarande mellan elförsäljaren och nätbolaget. Ett nätbolag kan använda säkerheten om elförsäljaren inte har betalat den andel som hör till nätbolaget senast på förfallodagen och då kräva att elförsäljaren kompletterar säkerheten för den del som använts. 

Nätbolagen delar information med elförsäljarna i en servicehubb som är obligatorisk för de elförsäljare som verkar på marknaden. I riskhanteringsarrangemanget ingår nätbolagets möjlighet att vid behov begära att hubben avlägsnar elförsäljaren från nätområdet. 

Tyskland

I Tyskland bestäms förhållandet mellan nätföretaget och nätanvändaren utifrån ett avtal om nätanvändningen och det ramavtal som gäller leverantören. Avtalet om användningen av nätet bygger på en standard som fastställts av den tyska tillsynsmyndigheten Bundesnetzagentur (BNetzA). I avtalet kan nätanvändaren vara en leverantör eller slutförbrukare. Typiskt är det här fråga om större bolagskunder, eftersom hushållskunder och andra slutförbrukare som förbrukar mer begränsat med el i allmänhet inte ingår något separat avtal om användning av nätet, utan deras avtal med elförsäljaren täcker i och med nämnda ramavtal också användningen av elnätet. Vid samfakturering ska de andelar som hör till nätbolaget och elförsäljaren specificeras. Däremot kan slutförbrukare som använder mer el således ha separata elförsäljnings- och nätavtal. Vid ramavtal förutsätts inga säkerheter av elförsäljarna, men det är möjligt att avvika från detta genom bilaterala avtal. 

Energimyndighetens utredning 2021

Energimyndigheten kartlade 2021 andra länders praxis i fråga om samfakturering med hjälp av en e-postenkät bland de europeiska ländernas energitillsynsmyndigheter. Enkäten besvarades av 11 länder och i alla de länder som besvarade enkäten skiljde modellerna sig från varandra. Samfakturering förknippades oftast med en situation där kunden ingår ett avtal som täcker dels elförsäljningen, dels distributionen av den, men i vissa fall var samfakturering också möjlig i situationer där man ingått separata avtal. Att möjliggöra samfakturering är obligatoriskt för nätinnehavare i Nederländerna, Kroatien och Ungern.  

I regel var det möjligt att utan begränsningar tillämpa samfakturering för olika kundgrupper, men i fyra länder var rätten begränsad till att gälla enbart hushåll och/eller små företagskunder. Enligt Energimyndighetens utredning hade några särskilda soliditetskrav inte ställts i något av länderna. Vanligtvis var det elförsäljaren som svarade för de kreditförluster kunden orsakar och indrivningsåtgärder i anslutning till detta, liksom även för kraven på säkerheter för slutförbrukaren. I Österrike, där en frivillig samfakturering är i bruk, delades däremot kreditförlusterna i förhållande till vad elförsäljnings- och nätavtalet anger, och i Kroatien, där det är obligatoriskt med samfakturering, avtalade man separat om fördelningen av kreditförlusterna i ett avtal mellan elförsäljaren och nätbolaget. 

I flera länder finns det ramavtal eller bilaterala avtal mellan nätinnehavarna och försäljarna som fastställer hur nättjänstavgifterna ska redovisas av försäljarna till nätinnehavarna samt förfarandena för hur nätinnehavarens fordringar ska tryggas. Enligt enkäten är det vanligaste säkringsarrangemanget för fordringar ett förfarande som bygger på säkerheter och där detaljerna varierar från land till land. 

7.1.2  5.2.2 Samordning av distributionsavgifternas strukturer och effekttariffer

I Europa består tariffstrukturerna huvudsakligen av tre komponenter: en energikomponent (€/kWh), en effektkomponent (€/kW) och en fast komponent (€/år). Enligt en rapport från Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (ACER) ACER: Report on Distribution Tariff Methodologies in Europe. February 2021, . https://acer.europa.eu/sites/default/files/documents/Publications/ACER%20Report%20on%20D-Tariff%20Methodologies.pdf använder man i merparten av EU:s medlemsstater en kombination av antingen en energikomponent och en fast komponent eller en effektkomponent och en energikomponent. I tre medlemsstater använder man sig av enbart en energikomponent för alla slutförbrukare, medan ingen medlemsstat använde sig av enbart en effektkomponent eller enbart en fast avgift. En effektkomponent tillämpas som en del av distributionsavgiften för alla grupper av slutförbrukare i Kroatien, Tjeckien, Grekland, Lettland, Portugal, Slovakien, Slovenien, Spanien, Frankrike, Malta, Nederländerna och Polen. I vissa medlemsstater, såsom i Finland, har en effektkomponent dessutom kunnat vara i bruk för en del av slutförbrukarna. I största delen av medlemsstaterna har energikomponenten haft en större vikt än effektkomponenten, medan den fasta komponentens andel har varit mindre i alla medlemsstater.  

Det finns dock många möjliga modeller med såväl energibaserade som effektbaserade komponenter. Bland de nordiska länderna har tariffer med tidsfördelning använts mest allmänt i Finland. På andra håll i Europa har tariffer med tidsfördelning tillämpats i bland annat Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Vid fastställandet av effektkomponenten har man i EU-medlemsstaterna använt sig av till exempel den maximala effekt som förbrukats (inkl. bundet till en viss tidpunkt) eller avtalets eller anslutningens maximala effekt.  

Till exempel i Frankrike har man under 50 års tid på flera spänningsnivåer tillämpat tariffer enligt användningstid och rörliga topptariffer för att hantera dagliga och säsongsbundna toppar. Tillsammans med styrd vattenuppvärmning har dessa tariffer flyttat en förbrukning på cirka 10 GW från morgonens topp till natten. På medelspänningsnivå har nättarifferna fem tidsperioder: årstopp, hög säsongstopp, låg säsongstid och säsongstid utanför trafiktopparna (låg- och högsäsong). Undersökningar visar att på medelspänningsnivån är det 80–90 procent av tiden samma dagar som är toppdagar både lokalt och nationellt. 

Sverige

I Sverige har distributionsavgiften för småkunder traditionellt innehållit en fast komponent som baserar sig på säkringens storlek och en energikomponent. För största delen av kunderna – närmast dem vars förbrukning är av det mindre slaget – innehåller tariffen ingen tidsfördelning. Effekttariffen har dock ökat i popularitet. I tariffuppgifterna för 2023 uppgav 26 nätinnehavare att de erbjuder tariffer med en effektkomponent till kunder vars säkringar är 63A eller mindre. För större kunder är en effekttariff vanligare än en säkringsbaserad fast avgift. I de effektbaserade tarifferna ingår ofta någon typ av tidsfördelning, antingen enligt säsong eller tid på dygnet. På senare tid har man i Sverige lokalt börjat besväras av brist på nätkapacitet i tillväxtområden. Den lokala energimarknadsmyndigheten (Energimarknadsinspektionen ) har påpekat att ett sätt att minska kapacitetsbristen och använda nätet mer effektivt är att tillämpa kostnadsreflekterande tariffer med hög tidsmässig och geografisk differentiering.  

Energimarknadsinspektionen i Sverige utfärdade i mars 2022 föreskrifter om de tariffmodeller som ska tillämpas senast från och med januari 2027. Regleringen ska börja tillämpas senast i januari 2027. Enligt de nya föreskrifterna ska nättarifferna bestå av fyra delar. Den första är en energiavgift som tas ut som en avgift per kilowattimme och som baserar sig på marginalkostnaden för elöverföring och vars storlek kan variera över tid beroende på fluktuationer i överföringskostnaderna. Den andra komponenten är en effektavgift, som ska täcka de framåtblickande kostnaderna och som ska variera beroende på de uppmätta effekterna under olika tider på dygnet och olika årstider. För det tredje ska tarifferna inkludera en fast kundavgift, som ska återspegla nätbolagets särskilda kostnader för varje kund eller kundgrupp med beaktande av bland annat de kundspecifika variationerna i mätningen och rapporteringen. Den sista komponenten i tariffen är en resterande post som ska inkludera de kostnader som inte redan täckts av de förstnämnda tre delarna. Denna komponent ska om möjligt tas ut av kunderna som en fast abonnemangsavgift, som baserar sig på antingen kundens säkringsstorlek eller beställd effekt. 

Norge

I Norge innehåller distributionsavgifterna en energikomponent och en fast del. Energikomponenten riktar sig till alla nätanvändare och med den täcks marginalförlusten till följd av överföringsförlusterna i nätet. Komponenten ska vara tidsfördelad i tariffer för dagtid samt natt- och veckoslutstider och de ska fastställas och offentliggöras för ett år i taget. I en energikomponent för en slutförbrukare i ett distributionsnät kan det också ingå andra fasta kostnader som hänför sig till nätverksamheten. Efter juli 2024 får energikomponentens andel inte överskrida 50 procent av den totala intäkt som nätbolaget får från respektive kundgrupp. 

Energikomponenten räcker dock inte ensam till för att täcka de fasta kostnaderna för nätverksamheten och ge en skälig avkastning på nätinvesteringarna, varför det av slutanvändarna också tas ut en fast avgift som bestäms utgående från deras effektbehov. Med denna täcker man den återstående delen av de fasta kostnaderna samt de kundgruppsspecifika kostnaderna, som kan skilja sig mellan olika kundgrupper, om detta är motiverat med hänsyn till kundgruppernas skillnader i fråga om deras nätrelaterade omständigheter. Största delen av nätbolagen fastställer effektavgiften vid olika tidpunkter för olika nivåer, och kundens effektavgift bestäms enligt den tidpunkt då kunden förbrukade mest el under respektive månad. 

För företagskunder som förbrukar över 100 000 kWh per år kan överföringstariffen dessutom innefatta en effektavgift. För att fastställa denna använder bolagen sig av olika modeller: en del fastställer storleken på effektavgiften utifrån respektive månads effekttopp, och andra bestämmer effektavgiften utifrån den sammantagna inverkan av flera beräkningssätt. 

Danmark

I Danmark måste alla distributionsnätverksinnehavare använda sig av smarta mätare, vilket möjliggör en elbaserad timdebitering för hushållen och därigenom effektbaserade tariffer. Statsrådet tar i sina rekommendationer inte närmare ställning till förbrukningstariffernas struktur, men i lagstiftningen görs bedömningen att det inte finns några hinder för olika typer av tidsfördelningar för tarifferna. En av rekommendationerna i lagstiftningen var att branschen själv skulle skapa en ny tariffmodell för nätinnehavare och innehavare av överföringsnät, vilken skulle återspegla kostnaderna för nätanvändningen och främja flexibiliteten i elförbrukningen, till exempel med hjälp av tidsfördelade och effektbaserade tariffkomponenter. Den nationella energimyndigheten och stamnätsbolaget har till uppgift att skapa tidsfördelade tariffer på både nätinnehavarnivå och överföringsnätinnehavarnivå, med en fast effektbaserad komponent för de högre spänningsnivåerna. 

7.1.3  5.2.3 Marknadsbaserad styrning av belastningen

I Europa är det ovanligt med sådan styrning av belastningen som baserar sig på distributionstariffer eller marknadspriser och som görs via distributionsnätsinnehavarens infrastruktur.  

I Tjeckien och Slovakien har man historiskt sett haft samma typ av natt/dag-styrning som i Finland. Arrangemanget har dock gjorts mer dynamiskt, så att olika användargrupper kan ha olika reläkopplingstider och motsvarande avvikande tider för höga och låga tariffer. Användargrupperna bestäms utifrån kundens elförbrukning och de apparater som är anslutna till nätet. I Tjeckien har man till exempel en egen tariff för kunder som äger elbilar och en för kunder som äger värmepumpar. Tillsynsmyndigheten har bestämt hur många timmar per dygn en hög och en låg tariff ska tillämpas för varje kundgrupp, men nätföretaget kan bestämma tidpunkterna för den höga och den låga tariffen. Till exempel för en värmepumpskund tillämpas den höga tariffen i två timmar och för en laddningskund för elbil i 16 timmar. 

I Sverige används inte den föreslagna typen av marknadsbaserad styrning av belastningen via distributionsnätsinnehavarens system eller styrning som bygger på nätbolagets tariff. Överföringsnätsinnehavaren kan dock manuellt eller automatiskt koppla bort belastningen för att trygga nätets funktion. Dessutom kan distributionsnätsinnehavaren avtala om ett sådant anslutningsavtal där distributionsnätsinnehavaren med kort varsel kan koppla bort kundens belastning. Kunden kan kompenseras med en reducerad nättariff. Dessa frivilliga avtal regleras inte av någon speciallagstiftning. Den svenska modellen handlar dock om att hantera belastningen i nätet med tanke på elsystemets funktion och är inte en sådan typ av partiell styrning av slutförbrukarens belastning som den föreslagna marknadsbaserade styrningen av belastningen.  

Inte heller i Danmark används någon sådan marknadsbaserad styrning av belastningen av den typ som föreslås. Konsumenterna kan dock ha tidsfördelade nättjänsttariffer som uppmuntrar dem att själva flytta sin förbrukning bort från timmarna med toppförbrukning. Distributionsnätsinnehavarna har inte heller någon möjlighet att styra slutförbrukarens belastning på annat sätt än genom så kallade flexibla anslutningsavtal eller elavbrott. Om ingåendet av ett flexibelt anslutningsavtal ska ha avtalats separat med slutförbrukaren. 

7.1.4  5.2.4 Ikraftträdande av ett nytt elförsäljningsavtal

Elförsäljningsavtal som ingås via distansförsäljning omfattas i de övriga nordiska länderna av reglering som skyddar konsumenten.  

I Sverige och Danmark är utgångspunkten att ikraftträdandetiden för ett nytt elförsäljningsavtal inte har begränsats. I Sverige kan ett elförsäljningsavtal som på säljarens initiativ har ingåtts via telefonförsäljning dock träda i kraft först när konsumenten har godkänt det skriftligt. Dessutom har konsumenten rätt att inom 14 dygn ångra ett avtal som ingåtts via distansförsäljning. Ångerrätten kan förlängas till högst ett år om konsumenten inte har fått tillräcklig information om sin ångerrätt. På ångerrätten tillämpas dock återigen en gräns på 14 dagar från det att informationen i fråga lämnas till konsumenten.  

Även i Danmark kan konsumenten frånträda ett avtal som ingåtts via distansförsäljning eller utanför säljarens normala affärsställe, såsom vid gatuförsäljning, inom 14 dygn efter det att avtalet ingicks. I Danmark är telefonförsäljning dessutom förbjuden utan konsumentens samtycke. Förbudet gäller inte små och medelstora företag som kunder. 

I Norge kan konsumenten frånträda ett avtal som ingåtts via distansförsäljning inom 14 dygn från det att avtalet ingicks. Ångerrätten kan dock förlängas till ett år om konsumenten innan avtalet ingicks inte har fått tillräcklig information om ångerrätten eller om konsumenten inte har fått en ångerblankett i varaktig form genast efter att avtalet ingicks. Avtal som ingås via telefonförsäljning anses vara giltiga först när konsumenten skriftligen har fått informationen om erbjudandet i varaktig form och när konsumenten skriftligen har godkänt det. I Norge behandlas dessutom ett lagförslag, där elmarknadslagen föreslås bli ändrad så att konsumenten på ett bindande sätt kan godkänna ett elavtal som ingåtts via distansförsäljning först när det har gått ett dygn sedan anbudet om avtalet i fråga gavs. Syftet med förslaget är att förbättra konsumentskyddet genom att ge konsumenten tillräckligt med tid för att förstå villkoren i avtalet och vid behov jämföra det med andra erbjudanden. Reglering av uppsägningsavgiften för tidsbegränsade elförsäljningsavtal 

7.1.5  5.2.5 Reglering av uppsägningsavgiften för tidsbegränsade elförsäljningsavtal

Olika lösningar har tillämpats i EU:s medlemsstater i fråga om avgifter för uppsägning av tidsbegränsade avtal. I Sverige varar tidsbegränsade elförsäljningsavtal till fasta priser i allmänhet från ett till tre år, men de kan variera mellan en månad och 10 år. Ett förtida upphävande av ett tidsbegränsat elförsäljningsavtal genom kundens försorg är möjligt med en tilläggsavgift som högst kan vara lika stor som de teoretiska alternativa kostnaderna för ett förtida avslutande. Till kostnaderna kan utöver de faktiska kostnaderna räknas teoretiska kundspecifika kostnader, såsom priset på den produkt som används som säkringsprodukt dividerat med kundens förbrukningsmängd, med hjälp av vilken man kan beräkna kundens teoretiska andel av den införskaffade säkringsprodukten. 

I Slovenien får ingen uppsägningsavgift tas ut om ett tidsbegränsat avtal sägs upp i en situation där det har gått minst ett år sedan avtalet trädde i kraft. I fråga om avtal som varit i kraft en kortare tid än så tillämpas däremot de påföljder som parterna kommit överens om i avtalet. I Irland är en uppsägningsavgift möjlig och den motsvarar till sitt innehåll bestämmelserna i elmarknadsdirektivet. I Litauen har elmarknadsdirektivets bestämmelser om uppsägningsavgift inte tagits i bruk nationellt. 

I Norge är det möjligt att ta ut en uppsägningsavgift, och där behandlas också ett lagförslag som syftar till att göra tillämpningen av uppsägningsavgifter tydligare ur konsumentens synvinkel. Enligt lagförslaget ska detaljförsäljaren i avtalsvillkoren inkludera ett exempel på hur uppsägningsavgiften beräknas. Dessutom ska detaljförsäljaren på begäran skriftligen lämna konsumenten närmare uppgifter om uppsägningsavgiftens storlek. Uppskattningen är bindande för detaljförsäljaren i minst två dagar från det att den gavs till konsumenten.  

7.1.6  5.2.6 Anslutningsskyldighet

Enligt 4 kap. 5 § i den svenska ellagen ska anslutningen genomföras inom skälig tid från det att begäran om anslutning gjordes. Tiden för anslutningen får vara längre än två år endast om det är nödvändigt med hänsyn till anslutningens omfattning och tekniska utformning eller om det finns andra särskilda skäl. Bestämmelsen i fråga tillämpas på både konsument- och företagskunder. För konsumenter har den nationella tillsynsmyndigheten i Sverige dock möjlighet att fatta beslut om att en kortare anslutningstid ska tillämpas.  

I Danmark har både överföringsnätsinnehavaren och distributionsnätsinnehavaren anslutningsskyldighet. Nätinnehavarna behöver dock inte nödvändigtvis lova en viss anslutningstid för full anslutning, och abonnenten kan också anslutas med ett tidsbundet flexibelt anslutningsavtal. På lagstiftningsnivå har det inte fastställts någon tidsfrist för anslutningen, men nätinnehavaren och abonnenten kan komma överens om detta i ett ömsesidigt avtal.  

9.1  7.1 Elmarknadslagen

3 §.Definitioner. Det föreslås att definitionen av anslutningsledning i 5 punkten i paragrafen preciseras i fråga om anslutningsledningar för så kallade hybridanslutningar som bildas av kraftverk och energilagringsanläggningar i anslutning dem. Det föreslås inga innehållsmässiga ändringar i bestämmelserna om anslutning av eldriftsställen, men terminologin i elmarknadslagen förtydligas på så sätt att termen eldriftsställe, som i lagstiftningen också har en annan exaktare betydelse, ersätts med termen eldriftsobjekt när det är fråga om anslutning av ett enskilt eldriftsobjekt till elnätet. Med eldriftsobjekt avses ett objekt för vilket en abonnent skaffar en elanslutning. Med eldriftsställe avses däremot ett objekt där nätinnehavarens eller någon annan elmätning har installerats och nätanvändaren kan ingå ett elleveransavtal och elnätsavtal, såsom de Accounting Point -objekt som avses i ENTSO-E:s s.k. harmoniserade rollmodell för elmarknaden.  

Enligt förslaget avses med anslutningsledning en enhetlig helhet som består av en elledning och andra elanläggningar och elutrustningar som behövs för anslutning till elnätet och genom vilken till elnätet för en eller flera abonnenter ansluts a) ett eldriftsobjekt, b) en eller flera till varandra kopplade energilagringsanläggningar, c) ett eller flera kraftverk eller d) ett eller flera kraftverk och en eller flera till dem kopplade energilagringsanläggningar. 

Anslutningsledningen omfattas inte av sådan tillståndsplikt för elnätsverksamhet som avses i 4 § i elmarknadslagen och på anslutningsledningen tillämpas inte heller de allmänna skyldigheter som gäller nätinnehavare. En ledning som förenar två nätinnehavares nät är inte en anslutningsledning, utan en del av ett elnät som omfattas av tillståndsplikt för elnätsverksamhet, varför de allmänna skyldigheterna som gäller nätinnehavare, till exempel överförings- och anslutningsskyldigheter, tillämpas på en sådan ledning. För anslutningsledningar med en nominell spänning på minst 110 kilovolt tillämpas dock det förfarande för projekttillstånd för byggande av en högspänningsledning som avses i 3 kap.  

Anslutningsledningens spänningsnivå inverkar inte på anslutningens karaktär. Dessutom får en anslutningsledning sträcka sig över riksgränsen. För byggande av en elledning med en nominell spänning på minst 110 kilovolt vilken sträcker sig över riksgränsen ska projekttillstånd dock enligt 14 § i elmarknadslagen begäras hos ministeriet. 

Med anslutningsledning avses utöver den egentliga anslutningsledningen också en enhetlig helhet som består av andra elanläggningar och elutrustningar som behövs för anslutning till elnätet och som finns vid anslutningspunkten för abonnenten eller abonnenterna. Begreppen anslutning och anslutningsledning omfattar sålunda bland annat sådana transformatorstationer, transformatorer och växelriktare för omvandling av likström till växelström som ägs eller innehas av abonnenten. Avsikten är inte att ändra abonnentens och nätinnehavarens gällande ansvar genom preciseringen av terminologin. Byggandet av en anslutningsledning ska även i fortsättningen vara på abonnentens ansvar och anslutningsledningen hör inte till nätinnehavarens elnät. Elnätets mätapparatur hör dock till nätinnehavarens ansvar på det sätt som föreskrivs i 22 § i elmarknadslagen. 

Ett typiskt kännetecken för en anslutningsledning är att den betjänar en enda abonnent. Anslutningsledningen förenar alltid ett enskilt eldriftsobjekt, en energilagringsanläggning eller ett enskilt kraftverk till nätinnehavarens elnät.  

Anslutningsledningen är för det första en elledning genom vilken elektrisk utrustning och elanläggningar som betjänar ett eldriftsobjekt ansluts till elnätsinnehavarens elnät. Som ett eldriftsobjekt betraktas till exempel en i 4 § 2 mom. 1 punkten i elmarknadslagen avsedd fastighet eller motsvarande fastighetsgrupp där elnätet inte omfattas av tillståndsplikt för elnätsverksamhet. Ett sådant eldriftsobjekt kan utöver elförbrukning också ha elproduktion och energilagring. En anslutning kan också ha flera eldriftsställen. Exempel på detta är vånings- eller radhus där det finns flera lägenheter eller industrifastigheter där flera företag är verksamma.  

Som anslutningsledning betraktas också en elledning genom vilken en eller flera till varandra kopplade energilagringsanläggningar ansluts till en elnätsinnehavares elnät samt en elledning genom vilken ett eller flera kraftverk eller ett eller flera kraftverk och en eller flera till dem kopplade energilagringsanläggningar ansluts till en elnätsinnehavares elnät vid en enda anslutningspunkt. I dessa fall behöver de kraftverk och energilagringsanläggningar som finns vid anslutningspunkten för abonnenten eller abonnenterna samt de elanläggningar och elutrustningar som betjänar dem inte finnas inom samma fastighets eller motsvarande fastighetsgrupps område. Bestämmelsen gör det möjligt att till exempel ansluta flera separata vindkraftverk eller vindkraftsparker till elnätet med en gemensam anslutningsledning. Ändringen av definitionen av anslutningsledning möjliggör till denna del att också en eller flera till varandra kopplade energilagringsanläggningar eller en helhet av en eller flera energilagringsanläggningar som är kopplade till ett eller flera kraftverk kan anslutas till elnätet med en gemensam anslutningsledning. I dessa fall kan det finnas fler än en abonnent, vilket möjliggör att det i anslutningen kan finnas kraftverk och energilagringsanläggningar som ägs av flera aktörer. En helhet som bildas på detta sätt anses inte som ett elnät som avses i 3 § 1 punkten i energimarknadslagen och driften av anslutningsledningen anses inte som sådan elnätsverksamhet som avses i 3 § 6 punkten i lagen, vilka omfattas av tillståndsplikt för elnätsverksamhet enligt 4 § i lagen. 

Det föreslås att en ny 32 b-punkt fogas till paragrafen, enligt vilken det med ett tidsbegränsat avtal om försäljning av el med fast pris avses ett avtal om försäljning av el mellan en elleverantör och en slutförbrukare genom vilket samma pris och samma andra avtalsvillkor garanteras för den tid avtalet gäller, men där det i det fasta priset kan tas in ett flexibelt element där priset varierar och där ändringar i den faktura det resulterar i endast kan bero på skatter och avgifter och andra motsvarande faktorer som elleverantören inte har fastställt. Variationerna i priset kan till exempel basera sig på tider med toppbelastning och tider utanför dem. Definitionen motsvarar den nya 15 a-punkt som genom direktiv (EU) 2024/1711 har fogats till artikel 2 i elmarknadsdirektivet. Ett syfte med direktiv (EU) 2024/1711 är att delvis öka konsumentskyddet, vilket bland annat innebär ökad förutsägbarhet för slutförbrukaren i fråga om elräkningar och energipriser. Därför föreslås det att andelen med fast pris ska utgöra över hälften av priseffekten i fråga om ett tidsbegränsat avtal om leverans av el med fast pris.  

Dessutom föreslås det att det till paragrafen fogas en ny 38 a-punkt . Enligt den punkten avses med uppsägningsavgift för avtal varje typ av avgift som elleverantören eller en elmarknadspart som bedriver aggregering kan ta ut hos kunden för uppsägning av ett elleveransavtal eller tjänsteavtal. Definitionen motsvarar i huvudsak artikel 2.16 i elmarknadsdirektivet, men har preciserats att gälla uppsägning i strid med avtalsvillkoren i ett tidsbegränsat avtal. Preciseringen av definitionen följer skyldigheten enligt artikel 12.1 och 12.2 i elmarknadsdirektivet, enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att det inte tas ut en avgift hos slutförbrukaren för ett sådant byte av elleverantör eller marknadspart som bedriver aggregering som är i enlighet med avtalsvillkoren.  

13 §.Byggande av distributionsnät. I paragrafen föreskrivs det om distributionsnätsinnehavarens ensamrätt att bygga distributionsnät inom sitt ansvarsområde samt om undantag som gäller den. I fråga om distributionsnät har innehavaren av elnätstillstånd ensamrätt att bygga distributionsnät inom sitt ansvarsområde. Ensamrätten gäller inte högspänningsdistributionsnät. Byggandet av sådana regleras genom förfarandet för projekttillstånd enligt 14 §. Grunden för distributionsnätsinnehavarens nätbyggnadsmonopol är tryggandet av en prissättning av distributionsavgifterna som är oberoende av avstånd och en tillgång till eldistributionstjänster i glesbygdsområden inom varje distributionsnätsinnehavares ansvarsområde. Andra får bygga distributionsnät på området endast i de fall som anges i paragrafen. En elanvändare kan till exempel med hjälp av en elentreprenör låta bygga en egen anslutningsledning genom vilken eldriftsobjektet ansluts till distributionsnätet. Anslutningsledningen förblir i byggherrens besittning och denna ansvarar också för användningen och underhållet av anslutningsledningen, om inte något annat avtalas med distributionsnätsinnehavaren på ansvarsområdet.  

I 2 mom. 1, 2 och 2 a punkten i paragrafen föreslås preciseringar som baserar sig på ändringarna i definitionen av anslutningsledning. Enligt den föreslagna bestämmelsen får andra bygga ett distributionsnät på ansvarsområdet, om 1) det är fråga om en anslutningsledning eller reservmatningsförbindelse genom vilken ett eldriftsobjekt eller en eller flera till varandra kopplade energilagringsanläggningar ansluts till distributionsnätsinnehavarens elnät på ansvarsområdet, 2) det är fråga om en anslutningsledning eller reservmatningsförbindelse genom vilken ett eller flera kraftverk eller ett eller flera kraftverk och en eller flera till dem kopplade energilagringsanläggningar ansluts till distributionsnätsinnehavarens eller någon annan nätinnehavares elnät på ansvarsområdet eller 2 a) det är fråga om en direktledning genom vilken småskalig elproduktion ansluts till ett eldriftsobjekt eller till en fastighets eller motsvarande fastighetsgrupps nät.  

Enligt 1 punkten som gäller eldriftsobjekt gäller distributionsnätsinnehavarens nätbyggningsmonopol inte en anslutningsledning eller reservmatningsförbindelse genom vilken ett eldriftsobjekt eller en eller flera till varandra kopplade energilagringsanläggningar ansluts till distributionsnätsinnehavarens elnät på ansvarsområdet. Till den gällande bestämmelsen föreslås det att det fogas byggande av en anslutningsledning eller reservmatningsförbindelse för en eller flera till varandra kopplade energilagringsanläggningar. Ett centralt kännetecken för en anslutningsledning är att den är avsedd bara för en enda abonnent. Om det finns flera eldriftsställen som är placerade i olika fastigheter eller fastighetsgrupper och är abonnenter, är det fråga om byggande av ett sådant elnät som avses i lagen, vilket inte omfattas av bestämmelserna om anslutningsledning. På motsvarande sätt kan andra abonnenter inte bygga en egen anslutningsledning till en i denna lag avsedd anslutningsledning, eftersom driften av anslutningsledningen i sådana fall blir tillståndspliktig elnätsverksamhet.  

I 2 punkten i momentet föreskrivs det om byggande av en anslutningsledning och reservmatningsförbindelse för kraftverk och till dem kopplade energilagringsanläggningar. Enligt den punkten gäller distributionsnätsinnehavarens nätbyggningsmonopol inte en anslutningsledning eller reservmatningsförbindelse genom vilken ett eller flera kraftverk eller ett eller flera kraftverk och en eller flera till dem kopplade energilagringsanläggningar ansluts till distributionsnätsinnehavarens eller någon annan nätinnehavares elnät på ansvarsområdet. I bestämmelsen föreslås en precisering av den gällande regleringen så att en eller flera energilagringsanläggningar kan anslutas till en sådan här anslutningsledning eller reservmatningsförbindelse. Rätten att bygga anslutningsledningar för kraftverk och till dem kopplade energilagringsanläggningar är sålunda generösare i distributionsnätet än motsvarande rätt för eldriftsobjekten. För flera kraftverk och till dem kopplade energilagringsanläggningar kan det byggas en gemensam anslutningsledning utan att verksamheten blir tillståndspliktig elnätsverksamhet. En anslutningsledning får också byggas till en annan nätinnehavares nät inom ansvarsområdet eller utanför det. För att förbättra verksamhetsförutsättningarna för decentraliserad elproduktion baserad på förnybara energikällor och till dem kopplade energilagringsanläggningar i eldistributionsnäten skulle det vara ändamålsenligt att för dem föreskriva om generösare möjligheter för byggandet av anslutningsledningar än för eldriftsställen. Genom förslaget strävar man till denna del till att främja flexibiliteten i elsystemet, jämna ut varierande produktion vid kraftverk som baserar sig på förnybara energikällor vid störningar och för korrigering av fel i vind- och solprognoserna samt stabilisera de effekter riktarkopplade kraftverk har på elsystemets tröghet. Den totala nytta som förfarandet medför för elsystemet beräknas vara större än de olägenheter det medför för ett optimalt byggande av distributionsnät.  

I 2 a-punkten i momentet föreskrivs det om rätten att bygga direktledningar i distributionsnätet. I punkten föreslås en teknisk ändring med anledning av preciseringen av terminologin i definitionen av anslutningsledning där termen eldriftsställe ändras till eldriftsobjekt. Ändringen påverkar inte tillämpningen av bestämmelsen.  

16 §.Beviljande av projekttillstånd. I paragrafen föreskrivs det om grunderna för beviljande av projekttillstånd för byggande av elledningar med en nominell spänning på minst 110 kilovolt. Genom bestämmelserna i 2 mom. utesluts vissa typer av elledningar från den behovsprövning som görs med avseende på elsystemet. Dessa bestämmelser tillämpas inte på elledningar som sträcker sig över riksgränsen. Den som ansöker om projekttillstånd behöver inte för att få tillstånd särskilt påvisa att byggande av ledningen är nödvändigt på grund av en otillräcklig elöverföringskapacitet eller bristfällig elkvalitet. Abonnenten ska dock uppfylla de tekniska krav som nätinnehavaren ställer på abonnenterna.   

I 2 mom. 1 punkten i paragrafen föreslås preciseringar som baserar sig på ändringarna i definitionen av anslutningsledning. Enligt förslaget ska projekttillstånd trots bestämmelserna i 1 mom. beviljas för en anslutningsledning genom vilken ett eldriftsobjekt, en eller flera till varandra kopplade energilagringsanläggningar, ett eller flera kraftverk eller ett eller flera kraftverk och en eller flera till dem kopplade energilagringsanläggningar ansluts till närmaste elnät med en nominell spänning på minst 110 kilovolt, om inte ansökan gäller en elledning som sträcker sig över riksgränsen. I 2 punkten i momentet föreslås inga ändringar.  

19 §.Skyldighet att utveckla nätet. I 2 mom. 5 punkten föreslås en teknisk ändring med anledning av preciseringen av terminologin i definitionen av anslutningsledning där termen eldriftsställe ändras till eldriftsobjekt. Ändringen påverkar inte tillämpningen av bestämmelsen.  

20 §.Anslutningsskyldighet . I 1 mom . föreslås en teknisk ändring med anledning av preciseringen av terminologin i definitionen av anslutningsledning där termen eldriftsställe ändras till eldriftsobjekt. Ändringen påverkar inte tillämpningen av bestämmelsen.  

I paragrafens 3 mom. föreslås preciserande bestämmelser om anslutning till elnätet. Enligt förslaget ska anslutningen till elnätet, med beaktande av abonnentens skäliga behov och de investeringar i elnätet som behövs för att koppla anslutningen, ske inom en skälig tid från det att anslutningsavtalet ingåtts. En skälig anslutningstid får överskrida 24 månader i stamnätet och högspänningsdistributionsnätet och 6 månader i distributionsnätet endast om det behövs på grund av anslutningens omfattning och tekniska genomförande eller om det finns andra särskilda skäl till det. Den skäliga anslutningstid som avses i förslaget kan variera, och de maximitider som föreslås som utgångspunkt kan sålunda inte i alla situationer anses som skäliga, utan i vissa fall kan en skälig anslutningstid vara en betydligt kortare tidsperiod.  

I den föreslagna bestämmelsen betonas det tydligare än tidigare att man vid bedömningen av en skälig anslutningstid ska beakta de nödvändiga investeringar som anslutningen föranleder nätinnehavaren samt abonnentens skäliga behov. Skäligheten ska bedömas på ett sätt som beaktar omständigheterna i varje enskilt fall. Nätinnehavaren ska inom skälig tid avhjälpa de brister i förhållande till utvecklingsskyldigheten och anslutningsskyldigheten som finns i nätets förmåga att ta emot nya abonnenter eller klara av ökningar av anslutningseffekten som med fog kan antas vara på kommande. Viktiga omständigheter som bör beaktas för nätinnehavarens del kan hänföra sig till exempel till den tid som går åt till planering, tillståndsförfaranden och byggande. Å andra sidan får anslutningen inte ur abonnentens synvinkel fördröjas oskäligt på grund av otillräcklig överföringskapacitet eller nätinvesteringar som behövs för anslutningen. I lågspänningsnät och medelspänningsnät är en skälig leveranstid för anslutning normalt högst några månader, vilket ska anses som utgångspunkt i motsvarande fall med beaktande av abonnentens skäliga behov. En skälig anslutningstid får i dessa nät överskrida sex månader endast om det behövs på grund av anslutningens omfattning och tekniska genomförande eller om det finns andra särskilda skäl till det. Särskilda skäl att avvika från tidsfristen på sex månader bör basera sig på särdrag eller särskilda omständigheter som gäller anslutningen i fråga. Särskilda skäl kan till exempel vara faktorer som hänför sig till anslutningen i fråga men som nätinnehavaren inte kan påverka, till exempel hur länge en myndighetsprocess för markanvändningstillstånd eller andra specialtillstånd räcker, en sådan begränsning i fråga om tillgången på komponenter som nätinnehavaren inte rimligen kunnat förutse eller det att begäran om anslutning görs vid en tidpunkt som förutsätter att anslutningen byggs vintertid och till höga kostnader. Däremot kan allmänna omständigheter som hänför sig till nätinnehavarens verksamhet eller andra motsvarande grunder av allmän karaktär inte utgöra ett särskilt skäl till att avvika från tidsfristen för koppling av anslutningen. 

I fråga om sådana anslutningar som kräver mycket nätförstärkning och utvidgning av nätet kan en skälig leveranstid vara längre, dock under förutsättning att den är motiverad i förhållande till de åtgärder som förväntas av nätinnehavaren samt anslutningstider i motsvarande fall. I regel kan nätinnehavarna vidta behövliga åtgärder snabbare än inom 24 månader från det att anslutningsavtalet ingåtts. En skälig anslutningstid får överskrida 24 månader i stamnätet och högspänningsdistributionsnätet endast om det behövs på grund av anslutningens omfattning och tekniska genomförande eller om det finns andra särskilda skäl till det. Också i dessa fall bör särskilda skäl att avvika från tidsfristen basera sig på särdrag eller särskilda omständigheter som gäller anslutningen i fråga. Särskilda skäl kan till exempel vara faktorer som hänför sig till anslutningen i fråga men som nätinnehavaren inte kan påverka, till exempel hur länge en myndighetsprocess för markanvändningstillstånd eller andra specialtillstånd eller miljökonsekvensbedömning räcker, en sådan begränsning i fråga om tillgången på komponenter som nätinnehavaren inte rimligen kunnat förutse eller det att begäran om anslutning görs vid en tidpunkt som förutsätter att anslutningen byggs vintertid och till höga kostnader. Däremot kan allmänna omständigheter som hänför sig till nätinnehavarens verksamhet eller andra motsvarande grunder av allmän karaktär inte utgöra ett särskilt skäl till att avvika från tidsfristen för koppling av anslutningen. Den maximitid på 24 månader som det föreslås att ska tillämpas i stamnätet och högspänningsdistributionsnätet och möjligheten till undantag i fråga om den baserar sig på ett krav i bilaga XIV till energieffektivitetsdirektivet 2023/1791. 

Termen abonnent är i förslaget mera omfattande till sitt begreppsinnehåll än en abonnent som avses i 13 kap. i den gällande elmarknadslagen. Som abonnent anses i detta sammanhang en aktör som hos en nätinnehavare gör en begäran om anslutning för att bli en sådan nätanvändare som avses i 3 § 19 punkten i elmarknadslagen. 

21 b §.Genomförande av tillgång till elnät. Enligt förslaget ska 21 b § 2 mom . ändras genom att det till momentet flyttas en bestämmelse från 20 § 3 mom. i den gällande lagen om nätinnehavarens skyldighet att på abonnentens begäran ge abonnenten en omfattande och tillräckligt detaljerad uppskattning av anslutningskostnaderna och en bedömning av när anslutningen kan levereras. Syftet med ändringen är att koncentrera bestämmelserna om nätinnehavarens första åtgärder till följd av en begäran om anslutning till en och samma paragraf, vilket förtydligar regleringen. Sakinnehållet i det lagrum som överförs ändras inte.  

Samtidigt föreslås det att paragrafens 2 mom. ändras så att det föreskrivs att ett anbud om anslutning till elnätet ska lämnas till abonnenten. Ändringen görs av terminologiska konsekvensskäl, eftersom det samtidigt föreslås att också andra bestämmelser i elmarknadslagen ändras så att det i fortsättningen föreskrivs uttryckligen om abonnenten i dem och att tillämpningsområdet för bestämmelserna blir enhetligt. Begreppet abonnent är i förslaget mera omfattande till sitt begreppsinnehåll än en abonnent som avses i 13 kap. i den gällande elmarknadslagen. Som abonnent anses i detta sammanhang en aktör som hos en nätinnehavare gör en begäran om anslutning för att bli en sådan nätanvändare som avses i 3 § 19 punkten i elmarknadslagen. I tillämpningspraxis har anbud även tidigare getts också till intresserade nya abonnenter, så syftet med preciseringen av terminologin är inte några innehållsmässiga ändringar. Anbud behöver sålunda inte lämnas i fråga om alla förfrågningar om anslutning, utan endast vid en uttrycklig anbudsförfrågan.  

En nätinnehavare ska enligt det föreslagna 2 mom. dessutom på begäran till nätanvändare, innehavare av energilagringsanläggningar och kunder lämna ett anbud om överförings- och distributionstjänster för el. Till denna del föreslås det inte att terminologin förenhetligas med begreppet abonnent, eftersom den som begär överförings- eller distributionstjänster också kan vara någon annan än abonnenten. I tillämpningspraxis har anbud om överförings- och distributionstjänster även tidigare getts också till intresserade nya nätanvändare, innehavare av energilagringsanläggningar och kunder, så syftet med ändringen är inte några innehållsmässiga ändringar. 

49 a §.Centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln. Enligt 1 mom . i paragrafen svarar den systemansvariga stamnätsinnehavaren inom sitt ansvarsområde för ordandet av det centraliserade informationsutbyte och den centraliserade informationshantering som marknadsprocesserna för den elhandel som bedrivs i distributionsnäten förutsätter samt för balansavräkningen i distributionsnäten. Det föreslås att 5 punkten i momentet ändras så att centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln utöver ordnande av förvaltningen i fråga om distributionsnätsinnehavarnas uppgifter om produkt- och fakturarader samt ordnande av möjlighet att förvalta detaljförsäljarnas uppgifter om produkt- och fakturarader också omfattar informationsutbyte i fråga om uppgifterna om produkt- och fakturarader. Genom den föreslagna ändringen möjliggörs det informationsutbyte i Datahub som förutsätts för den föreslagna samfaktureringen. I de uppgifter som avses ingår också det meddelande som avses i 105 i § 3 mom. med anledning av en slutförbrukares betalningsförsummelse. Datahub fungerar mellan distributionsnätsinnehavaren och detaljförsäljaren som förmedlare av den information som behövs för samfaktureringen och det behövs därför inget direkt informationsutbyte mellan bolagen.  

Det föreslås att 9 punkten i momentet ändras så att det där föreskrivs att de centraliserade informationsutbytestjänsterna för elhandeln omfattar sådan förvaltning av gränssnittet för styrning av belastningen som krävs för ordnandet av den marknadsbaserade styrning av belastningen för slutförbrukare som avses i den föreslagna 65 b § samt förvaltning och förmedling av uppgifter som hänför sig till marknadsbaserad styrning av belastningen för slutförbrukare. I Datahub finns information om till exempel fullmakter för styrning av belastningen samt informationsutbyte i anslutning till driften av styrningen av belastningen.  

Den nuvarande 9 punkten i momentet ska enligt förslaget bli en ny 10 punkt . Det föreslås att punkten ändras så att centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln omfattar bevarande av de uppgifter som gäller tjänsterna enligt 1–9 punkten. Det föreslås alltså att punkten ändras endast så att den nya 9 punkten nämns i den.  

54 §.Tidsfördelning och prisstruktur i fråga om eldistributionstjänster. Enligt den gällande 54 § ska distributionsnätsinnehavaren erbjuda sina distributionsnätsanvändare olika eldistributionstjänster som motsvarar deras behov. Det föreslås att skyldigheten preciseras så att de eldistributionstjänster som distributionsnätsinnehavaren tillhandahåller ska ha olika tidsfördelningar och prisstrukturer. Distributionsnätsinnehavarna kan fortfarande tillhandahålla eldistributionstjänster som är indelade till exempel enligt natt och dag eller perioder. Distributionsnätsinnehavarna kan fortfarande bestämma sitt produktsortiment på samma sätt som i nuvarande praxis och erbjuda eldistributionstjänster med olika tidsfördelningar och prisstrukturer antingen parallellt eller alternativt.  

Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket prisstrukturen för distributionsavgiften för eldistributionsprodukter kan bestå av en grundavgift, energiavgift och effektavgift. För slutförbrukare vars eldriftsställe är utrustat med huvudsäkringar på över 3 x 63 ampere kan distributionsavgiften också innehålla komponenten reaktiv effekt. Bestämmelsen innehåller en förteckning över möjliga avgiftskomponenter i distributionsavgiften för eldistributionstjänster, dock utan att begränsa nätinnehavarnas möjlighet att välja vilka komponenter de erbjuder. Avgiftstyperna motsvarar de priskomponenter som redan nu är i användning. Med grundavgift avses en avgift som tas ut för en distributionstjänst oberoende av förbrukningsmängden. Med energiavgift avses en priskomponent som bestäms enligt elförbrukningen. Effektkomponenten avspeglar den eleffekt som slutförbrukaren använder. Definitionen av avgiftskomponenterna eller en harmonisering av dem hindrar inte nätbolagen att själva bestämma nivån på prissättningen av sina tjänster.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det dessutom att Energimyndigheten i enlighet med artikel 18 i elhandelsförordningen kan meddela närmare bestämmelser om eldistributionstjänsternas nationella grunder för bestämmande av effektavgiften och tidsfördelningen och om andra strukturer för avgiftskomponenterna. Syftet med bestämmelsen är att förenhetliga tariffstrukturerna på nationell nivå och på så sätt förenkla bland annat förhållandena för flexibilitetstjänster samt främja jämförbarheten i fråga om olika distributionsnätsinnehavares eldistributionstjänster. Bestämmelsen hindrar inte distributionsnätsinnehavarnas valfrihet enligt 1 mom. i fråga om de tjänster som de tillhandahåller och distributionsnätsinnehavarna kan besluta om de tillhandahåller till exempel en tjänst som är indelad enligt dag och natt eller en eldistributionstjänst som är prissatt baserat på effekten.  

Ramarna för bestämmelserna om prissättningen av eldistributionstjänster finns i EU-lagstiftningen. Tillsynen över prissättningen hör till den nationella tillsynsmyndighetens behörighet och tillsynsmyndigheten ska vid skötseln av uppgiften agera oberoende. Artikel 59 i elmarknadsdirektivet innehåller bestämmelser om de nationella tillsynsmyndigheternas uppgifter och befogenheter vid tillsynen över de systemansvariga för överförings- och distributionssystem. Enligt artikel 59.1 ska tillsynsmyndigheten fastställa eller godkänna, enligt transparenta kriterier, överförings- eller distributionstariffer eller metoder för beräkning av dem, eller båda. När den nationella tillsynsmyndigheten fastställer eller godkänner metoder för beräkning av tariffer ska den beakta bestämmelserna om materiella villkor för metoderna i artikel 18 i elhandelsförordningen. Enligt artikel 62 i elhandelsförordningen får medlemsstaterna dock behålla eller införa åtgärder som innehåller mer ingående bestämmelser än dem som anges i förordningen, förutsatt att de åtgärderna är förenliga med unionsrätten. Energimyndighetens i 2 mom. föreslagna behörighet att meddela föreskrifter är av teknisk karaktär och överensstämmer med Energimyndighetens uppgift som tillsynsmyndighet enligt elmarknadsdirektivet. Kodifieringen av de avgiftsstrukturer för distributionstjänster som används begränsar inte Energimyndighetens behörighet att fastställa villkor för distributionstjänsten eller metoder som gäller prissättningen av en tjänst. 

54 a §.Integrering av elektromobilitet i distributionsnätet. Genom den föreslagna nya paragrafen införlivas ändringen av artikel 33.1 i elmarknadsdirektivet, som ändrats genom direktiv (EU) 2024/1711, i den nationella lagstiftningen. Enligt den ändrade artikel 33.1 ska medlemsstaterna tillhandahålla den nödvändiga rättsliga ramen för att underlätta anslutning till distributionsnäten av offentligt tillgängliga och privata laddningsstationer med smarta laddningsfunktioner och dubbelriktade laddningsfunktioner. Medlemsstaterna ska säkerställa att systemansvariga för distributionssystem (motsvaras i denna proposition av begreppet distributionsnätsinnehavare) samarbetar på ett icke-diskriminerande sätt med alla företag som äger, utvecklar, driver eller förvaltar laddningsstationer för elfordon, också i fråga om nätanslutning. I den föreslagna 54 a § föreskrivs det sålunda att distributionsnätsinnehavaren på ett icke-diskriminerande ska sätt samarbeta med företag som äger, utvecklar, använder eller förvaltar laddningsstationer för elfordon för att främja integreringen av elektromobilitet i distributionsnätet.  

Skyldigheten att samarbeta sträcker sig i enlighet med formuleringen allmänt till företag som på det nämnda sättet är bundna till laddningsstationsverksamhet och begränsas sålunda inte till enbart distributionsnätsinnehavarens kunder. Å andra sidan begränsas samarbetsskyldigheten inte enbart till anslutning till elnätet, utan är av en mer omfattande karaktär. Området för samarbetsskyldigheten är dock begränsat till sådana frågor där företag med verksamhet som hänför sig till laddningsstationer med fog kan behöva distributionsnätsinnehavarnas tjänster eller information för att utveckla laddningsinfrastrukturen eller göra investeringar som gäller den.  

54 b §.Information om distributionsnätsinnehavarens tillgängliga kapacitet. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 54 b §, där det föreskrivs om distributionsnätsinnehavarens skyldighet att regelbundet offentliggöra uppgifter om sin tillgängliga överföringskapacitet och grunderna för beräkningen av dem. Genom bestämmelsen genomförs nationellt artikel 31.3 första stycket i elmarknadsdirektivet, som ändrats genom direktiv (EU) 2024/1711.  

I paragrafen förutsätts det att distributionsnätsinnehavaren med tre månaders mellanrum på sin egen webbplats offentliggör uppgifter om den överföringskapacitet i sitt elnät som finns tillgänglig för nya begäranden om anslutning samt grunderna för hur denna kapacitet beräknas. De uppgifter som ska offentliggöras ska vara tydliga och transparenta och dessutom ska uppgifterna uttryckas med tillräcklig geografisk exakthet. Öppenheten i offentliggörandet av uppgifterna begränsas dock så att offentliggörandet inte får äventyra den allmänna säkerheten eller uppgifternas konfidentialitet. Syftet med offentliggörandet är att ge både befintliga och potentiella nya nätanvändare information om den kapacitet i distributionsnätsinnehavarens nät som finns tillgänglig så att nätanvändarna kan göra noggrannare bedömningar till exempel när det gäller placering av nya eldriftsställen eller produktionsanläggningar i distributionsnätets område och möjligheter att förstora en befintlig elanslutning. En optimering av placeringen bidrar till att förhindra uppkomsten av överföringsbegräsningar och förbättrar systemets förmåga att i högre grad integrera både produktion och förbrukning i elnätet. Vid offentliggörandet ska det också informeras om möjligheten till flexibel anslutning i områden med överföringsbegränsningar. Med flexibel anslutning avses enligt förslaget sådan anslutning till elnätet för vilken det ingås ett sådant avtal om flexibel anslutning som avses i artikel 6 a i elmarknadsdirektivet och där inmatningen av el till överförings- eller distributionsnätet eller elanvändningen i överförings- eller distributionsnätet begränsas eller styrs med stöd av avtalet. 

54 c §.Behandling av en beställning av anslutning i distributionsnätet. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 54 c §, där det föreskrivs om behandlingen av en beställning av en anslutning. I den föreslagna paragrafens 1 mom. föreskrivs det om abonnentens möjlighet att lämna in en beställning och behövligt material i anslutning till den i enbart elektronisk form. I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om en skyldighet för distributionsnätsinnehavare att regelbundet med tre månaders mellanrum ge tydlig och transparent information om hur beställningen av en anslutning har behandlats och om vad läget är i fråga om behandlingen. Informationen ska ges till dess att begäran om anslutning har behandlats slutligt. Genom att skyldigheten tillämpas på beställningen av en anslutning lämnas preliminära förfrågningar om anslutning utanför tillämpningen av bestämmelsen.  

Begreppet abonnent är i förslaget mera omfattande till sitt begreppsinnehåll än en abonnent som avses i 13 kap. i elmarknadslagen. Som abonnent anses i detta sammanhang en aktör som hos en nätinnehavare beställer en anslutning för att bli en sådan nätanvändare som avses i 3 § 19 punkten i elmarknadslagen. 

Genom bestämmelsen genomförs nationellt artikel 31.3 andra stycket samt artikel 31.3 a i elmarknadsdirektivet, som ändrats genom direktiv (EU) 2024/1711. 

62 §.Specialbestämmelser som gäller slutna distributionsnät. Det föreslås att paragrafen ändras genom att ett omnämnande av 54 a–54 c § i detta lagförslag fogas till den. Dessutom korrigeras ett skrivfel i den finskspråkiga bestämmelsen. De skyldigheter som det hänvisas till behöver inte gälla slutna distributionsnät, eftersom ett slutet distributionsnät till sin konstruktion är enkelt och till sin geografiska omfattning begränsat och det i regel inte sker någon eldistribution till konsumenter i det nätet. De nämnda bestämmelserna som enligt förslaget inte ska gälla slutna distributionsnät är avsedda dels för att betjäna konsumenterna, dels för att underlätta till exempel nätanvändarnas beslut om placering i mer komplexa distributionsnätsstrukturer.  

65 b §. Marknadsbaserad styrning av belastningen för slutförbrukare i distributionsnätet. Det föreslås att det till elmarknadslagen fogas en ny 65 b § som möjliggör en övergång från distributionsnätsinnehavarens styrning av belastningen till en marknadsbaserad styrning av belastningen. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. kan slutförbrukaren om eldriftsstället uppfyller de tekniska kraven befullmäktiga en detaljförsäljare eller någon annan part på elmarknaden att ge instruktioner för styrningen av slutförbrukarens belastning via ett gränssnitt för styrning av belastningen som upprätthålls av enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln. Slutförbrukaren gör, ändrar och återkallar fullmakten genom ett meddelande till enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln. Slutförbrukarens separata meddelande behövs dock inte i en situation där en fullmakt för ett visst eldriftsställe upphör automatiskt genom uppdaterad information i Datahub, såsom när slutförbrukaren flyttar eller en tidsbunden fullmakt för flexibilitetstjänster upphör att gälla. En slutförbrukare kan samtidigt ha endast en giltig fullmakt för styrning av belastningen för varje relä som ska styras. Ett avtal om en tjänst för styrning av belastningen mellan slutförbrukaren och en tillhandahållare av en marknadsbaserad tjänst för styrning av belastningen förutsätter inte samtycke av en tredje part, såsom distributionsnätsinnehavaren, slutförbrukarens detaljförsäljare eller någon annan part på elmarknaden. Beslutet om styrning av belastningen ska enligt förslaget fattas av slutförbrukaren själv, och slutförbrukaren svarar också i sista hand för kostnaderna för kopplandet av den belastning som ska styras till reläet för styrning av belastningen. Den föreslagna bestämmelsen hindrar inte att distributionsnätsinnehavaren erbjuder styrning av belastningen som en tilläggstjänst, om slutförbrukaren inte har en ikraftvarande fullmakt för belastningsstyrning på marknadsvillkor.  

Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska distributionsnätsinnehavaren för ordnandet av marknadsbaserad styrning av belastningen ge den aktör som slutförbrukaren i enlighet med det föreslagna 1 mom. har befullmäktigat tillträde till styrning av slutförbrukarens fjärrmätningsapparaturs relä för styrning av belastningen. Distributionsnätsinnehavaren ska möjliggöra anslutning av slutförbrukarens belastning och utrustning till reläet för styrning av belastningen. De flesta distributionsnätsinnehavare har redan inlett installeringen av nästa generations smarta mätare och konkurrensutsatt sin anskaffning av mätinstrument. I en del av mätinstrumentsleverantörernas lösningar finns reläet för belastningsstyrning utanför mätinstrumentets försegling, varvid en befullmäktigad elmontör kan koppla kundens belastning till reläet utan att distributionsnätsbolagets montör behöver vara på plats och utan att mätinstrumentet behöver förseglas på nytt. Hos en del av mätinstrumentsleverantörerna är dock reläet för belastningsstyrning innanför förseglingen av mätaren, varför det alltid krävs att nätbolagets montör är på plats för att säkerställa korrekta kopplingar och försegla mätaren på nytt. För att alla kunder ska ha faktisk möjlighet att koppla belastning till ett relä utan nätbolagets prövning, bör det föreskrivas i lag om den skyldighet som föreslås för distributionsnätsinnehavarna.  

Med tillträde till styrningen av belastningen avses möjligheten att på distans styra kundens elbelastning som är kopplad till ett relä för styrning av belastningen. Eftersom styrningen av slutförbrukarens belastning sker med ett relä som utgör en del av distributionsnätsinnehavarens mätare, ska distributionsnätsinnehavaren möjliggöra ett tekniskt genomförande av styrningen av belastningen och kopplande av belastningen till reläet för styrning av belastningen. Distributionsnätsinnehavarens skyldighet att möjliggöra koppling av belastningen till relästyrning omfattar inte andra åtgärder som krävs för ibruktagandet av marknadsbaserad styrning av belastningen och som eventuellt behövs i slutförbrukarens elanläggningar. Kopplandet kan till exempel möjliggöras genom en tjänst som tillhandahålls av distributionsnätsinnehavaren. Det är fråga om en tilläggstjänst utanför den nättjänst som täcks med nättjänstavgifter.  

I det föreslagna 3 mom . föreskrivs det att distributionsnätsinnehavaren trots en fullmakt enligt det föreslagna 1 mom. har rätt att använda reläet för styrning av belastningen vid störningar i elnätet under normala förhållanden, i situationer med elbrist, under i beredskapslagen avsedda undantagsförhållanden eller om det är uppenbart att den marknadsbaserade styrningen av slutförbrukarens belastning äventyrar elnätets driftssäkerhet. Bestämmelsen tryggar elsystemets funktion och möjliggör distributionsnätsinnehavarens behövliga åtgärder för styrning av belastningen samt genomförandet av de åtgärder som förutsätts i statsrådets förordning om företrädesordning för eldriftsställen som ska ingå i beredskapsplanen (981/2022) och beredskapslagen. Enligt 36 § i beredskapslagen kan statsrådet genom sitt beslut under undantagsförhållanden begränsa eller helt och hållet förbjuda användningen av el för andra, genom förordning av statsrådet närmare föreskrivna, ändamål än sådana som är nödvändiga med tanke på försörjningsberedskapen. Dessutom ska distributionsnätsinnehavaren ha möjlighet att styra belastningen utanför situationer med elbrist, om det är uppenbart att en tredje parts styrning av en belastning av betydande storleksklass inom belastningsstyrningen på marknadsvillkor äventyrar elnätets driftsäkerhet.  

I 4 mom . föreskrivs det att distributionsnätsinnehavaren ska fortsätta att genomföra den belastningsstyrning som redan varit i bruk hos slutförbrukaren i enlighet med slutförbrukarens nättjänstprodukt eller det avtal som ingåtts med slutförbrukaren, om inte slutförbrukaren gör en fullmakt enligt 1 mom. för marknadsbaserad styrning av belastningen. När det befullmäktigande som avses i 1 mom. upphör ska slutförbrukarens nätinnehavare dessutom aktivera en tidsfördelning för styrning av belastningen i enlighet med slutförbrukarens nättjänstprodukt eller något annat genomförande av styrningen som överenskommits med slutförbrukaren, om inte slutförbrukaren gör en ny fullmakt. Sådana situationer kan till exempel vara situationer med byte av säljare eller där ett tidsbundet avtal om tjänster för styrning av belastningen upphör att gälla. Genom den föreslagna 65 b § förhindras sålunda inte distributionsnätsinnehavarens möjlighet att genomföra styrning av belastningen, om inte den elmarknadspart som slutförbrukaren befullmäktigat tillhandahåller sådan. Den styrning av belastningen som distributionsnätsinnehavaren genomför baserar sig då på slutförbrukarens beslut att inte göra en fullmakt för marknadsbaserad styrning av belastningen. Genom bestämmelsen undviker man en situation där det skulle bli ett avbrott i styrningen av kundens belastning då den föreslagna 65 b § träder i kraft eller då befullmäktigandet för marknadsbaserad styrning av belastningen upphör. Ett avbrott kan till exempel leda till en situation där uppvärmningsbelastningen för en kunds fastighet på vintern inte kopplas på på samma sätt som tidigare och fastigheten orsakas betydande köldskador.  

Den föreslagna paragrafens 5 mom . innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket det genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om genomförandet av funktionen för styrning av belastningen och det informationsutbyte som krävs för den. Bemyndigandet att utfärda förordning gäller tekniska frågor, såsom funktionen i fråga om ett gränssnitt för styrning av belastningen.  

84 §.Kapitlets tillämpningsområde och definitioner. I 2 mom. 1 punkten föreslås en teknisk ändring med anledning av preciseringen av terminologin i definitionen av anslutningsledning där termen eldriftsställe ändras till eldriftsobjekt. Ändringen påverkar inte tillämpningen av bestämmelsen.  

86 §.Upplysningar som ska lämnas innan avtal ingås. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom . enligt vilket en detaljförsäljare innan ett elförsäljningsavtal ingås ska informera slutförbrukaren om huruvida detaljförsäljaren tillhandahåller samfakturering. Slutförbrukarna får sålunda innan ett avtal ingås avgöra om de vill utnyttja möjligheten till samfakturering samt vid behov på den grunden välja en detaljförsäljare som passar dem själva. I 4 mom. föreskrivs dessutom att detaljförsäljaren vid avtal om samfakturering ge ska slutförbrukaren uppgifter om distributionsnätsinnehavarens namn och kontaktinformation samt anvisningar om och kontaktinformation för anmälningar om störningar och avbrott i nätet till distributionsnätsinnehavaren. Vid samfakturering sköter detaljförsäljaren sköta kundservicen för slutförbrukaren i anslutning till faktureringen. Syftet med den föreslagna informationsskyldigheten är att säkerställa att slutförbrukaren får information om rätt kontaktpart för eventuella störningar och avbrott i nätet samt i fråga om nätinnehavarens övriga kundservice utöver fakturering.  

Det föreslås att det nya 5 mom. i paragrafen ändras så att skyldigheten att skriva in uppgifter i överenskommen form i avtalet eller bekräftelsen också gäller det nya 4 mom. i fråga om uppgifter som gäller distributionsnätsinnehavaren och meddelanden om störningar och avbrott i nätet. Genom skyldigheten säkerställs det att den information som avses i det föreslagna 4 mom. finns tillgänglig för slutförbrukaren på ett entydigt sätt.  

86 a §.Uppgifter som begärs av slutförbrukaren innan avtal ingås. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket slutförbrukaren, om de uppgifter som lämnades då avtalet ingicks förändras, själv ska meddela den nya faktureringsadressen om den är en annan än eldriftsställets adress. Genom den föreslagna bestämmelsen förebygger man risken att det oberoende av slutförbrukarens önskan till detaljförsäljaren eller distributionsnätsinnehavaren meddelas att en tredje part är slutförbrukarens faktureringsadress, och på detta sätt minskar man möjligheten till missbruk. Dessutom tryggar bestämmelsen det att distributionsnätsinnehavaren behåller korrekta kunduppgifter oberoende av att distributionsnätsinnehavarens kundkontakter minskar till följd av samfaktureringen. Slutförbrukaren får trots den föreslagna bestämmelsen fortfarande som faktureringsadress meddela en adress som avviker från eldriftsstället till exempel om man med en tredje part har avtalat att den parten sköter betalningen av slutförbrukarens fakturor.  

87 §.Ingående av avtal . Till 1 mom. i paragrafen fogas ett krav på att ett anslutningsavtal ska ingås skriftligen och utan obefogat dröjsmål efter det att nätinnehavaren har tagit emot anslutningsbeställningen och de uppgifter om abonnentens elanläggningar som anslutningen förutsätter. Genom att förutsätta beställning av en anslutning och tillgång till tillräckliga uppgifter om abonnentens elanläggningar eftersträvas det att nätinnehavarens tidskrav som gäller ingåendet av avtal inte omfattar sådana situationer där det att uppgifterna är bristfälliga beror på abonnenten eller där det är fråga om annat än bindande begäran för ingående av avtal, såsom preliminära förfrågningar.  

Enligt gällande 4 mom. i paragrafen ska en slutförbrukare som omfattas av leveransskyldigheten ha möjlighet att ingå ett sådant avtal med detaljförsäljaren som utöver elleverans omfattar den service som ingår i eldistributionen. Det föreslås att momentet upphävs, eftersom det anses bli onödigt i och med införandet den föreslagna samfaktureringen. Upphävandet av bestämmelsen inverkar inte på annan reglering som gäller leveransskyldigheten eller avtal som är i kraft med stöd av bestämmelsen.  

Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 6 mom ., där det föreskrivs att om ett elförsäljningsavtal har ingåtts med en konsument vid sådan hemförsäljning eller distansförsäljning som avses i 6 kap. i konsumentskyddslagen eller på något annat sätt utanför detaljförsäljarens fasta driftställe, ska elleveransen enligt avtalet inledas senast 90 dygn från det att avtalet ingicks. Syftet med bestämmelsen är att förhindra situationer där det till exempel genom telefonförsäljning med en konsument ingås ett elavtal som under en lång tid väntar med att träda i kraft tills kundens ikraftvarande avtal för samma driftsställe upphör att gälla. Både konsumentens behov, förhållandena och elmarknadens situation kan förändras under den långa väntetiden, och när det nya avtalet träder i kraft motsvarar det nödvändigtvis inte längre kundens behov.  

Den föreslagna bestämmelsen är tillämplig på ingående av avtal som sker vid hemförsäljning eller distansförsäljning enligt 6 kap. i konsumentskyddslagen. Elförsäljningsavtal marknadsförs allmänt till exempel i köpcentra, varvid ingående av ett avtal ur konsumentens synvinkel kan jämställas med hemförsäljning eller distansförsäljning på grund av försäljningssituationens karaktär. Av denna anledning föreslås det att det föreskrivs att den föreslagna tidsgränsen också ska tillämpas vid försäljning som sker utanför detaljförsäljarens fasta driftställe. Utanför en näringsidkares fasta driftsställe ligger enligt förarbetena till konsumentskyddslagen (RP 157/2013 rd, s. 34) ett rörligt försäljningsställe, såsom ett stånd, en utställningsavdelning eller en lastbil, där näringsidkaren vanligtvis bjuder ut konsumtionsnyttigheter. På motsvarande sätt kan begränsningen anses vara tillämplig vid försäljning av elförsäljningsavtal som sker för detaljförsäljarens räkning av andra näringsidkare, till exempel specialaffärer.  

Den föreslagna tidsgränsen betraktas i bestämmelsen utifrån den tidpunkt då elleveransen inleds. Om tidsgränsen binds till tidpunkten för avtalets ikraftträdande kan det möjliggöra att det i strid med bestämmelsens syfte ingås avtal som avtalstekniskt träder i kraft inom de tillåtna tre månaderna, men enligt vilka elleveransen inleds först när det föregående avtalet upphör att gälla. Det anses motiverat att tidsgränsen fastställs i dygn så att övervakningen och fastställandet av den i informationssystemen ska kunna genomföras så entydigt som möjligt.  

Det föreslås dessutom att det i momentet föreskrivs att ett elförsäljningsavtal förfaller om det har ingåtts med en konsument vid sådan hemförsäljning eller distansförsäljning som avses i 6 kap. i konsumentskyddslagen eller på något annat sätt utanför detaljförsäljarens fasta driftställe och elleveransen enligt avtalet inte kan inledas senast 90 dygn från det att avtalet ingicks. Genom bestämmelsen tryggas konsumentens ställning i en situation där ett elförsäljningsavtal i strid med den föreslagna regleringen har ingåtts för att inleda leveransen senare än 90 dygn efter att avtalet ingicks. Efter att ha fått kännedom om att elleveransen inte kan inledas inom 90 dygn från det att avtalet ingicks ska detaljförsäljaren utan dröjsmål underrätta konsumenten om att avtalet förfaller. I enlighet med 3 kap. 3 § 3 mom. i statsrådets förordning om utredning och mätning av elleveranser ska enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln lämna den nya elförsäljaren ett meddelande om att dennes leverans inte kan inledas i distributionsnätet eller att dennes redan inledda öppna leverans inte kan fortsätta, om slutförbrukarens och den nuvarande leverantörens gällande tidsbundna elförsäljningsavtal eller uppsägningstiden för ett tills vidare gällande elförsäljningsavtal löper ut senare än den meddelade tidpunkten för inledande av en ny leverans.  

Dessutom föreskrivs det att detaljförsäljaren inte får ta ut avgifter som baserar sig på avtalet hos konsumenten innan elleveransen inleds. Sådana avgifter kan till exempel vara grundavgifter för ett avtal som kan anses vara omotiverade i fråga om ett avtal som förfallit.  

Den föreslagna paragrafen ska inte tillämpas på situationer där konsumenten på eget initiativ har kontaktat näringsidkaren eller om näringsidkaren har kontaktat konsumenten på dennes uttryckliga begäran i syfte att ingå ett elförsäljningsavtal. Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 12 a § 3 mom. i konsumentskyddslagen. Den föreslagna bestämmelsen hindrar sålunda inte att ett elförsäljningsavtal ingås på konsumentens eget initiativ på det sättet att elleveransen enligt avtalet inleds senare än 90 dygn efter det att avtalet ingicks.  

92 a §.Avgift för uppsägning av elförsäljningsavtal och aggregeringsavtal. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 92 a §, genom vilken artikel 12.3 i elmarknadsdirektivet genomförs. I artikel 12.3 i elmarknadsdirektivet föreskrivs det om ett undantag från punkt 2 i den artikeln, enligt vilket medlemsstaterna ska säkerställa att det åtminstone inte hos hushållskunder och små företag tas ut en avgift för byte av elleverantör eller marknadspart som bedriver aggregering. Artikel 12.2 kan anses utgöra en allmän regel i en situation där leverantören eller aggregatorn byts ut när ett tidigare tidsbegränsat avtal löper ut eller när ett avtal som gäller tills vidare sägs upp. Sålunda är artikel 12.3 tillämplig som undantagsregel för en situation där ett tidsbegränsat avtal sägs upp innan tiden gått ut.  

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att om slutförbrukaren bryter mot ett tidsbegränsat elförsäljningsavtal eller aggregeringsavtal genom att säga upp avtalet innan tiden gått ut, får det tas ut en avgift för uppsägningen endast om det har avtalats om detta i avtalet. Den föreslagna bestämmelsen lämpar sig i situationer där ett tidsbegränsat avtal har upphört genom slutförbrukarens uppsägning i strid med avtalsvillkoren. Bestämmelsen inverkar alltså inte på den allmänna principen om avtals bindande verkan. Avgiften ska ha utgjort en del av ett avtal som slutförbrukaren frivilligt har ingått och slutförbrukaren ska tydligt ha informerats om en sådan avgift innan avtalet ingicks. Avgiften är ett sådant centralt villkor som ska tillämpas på avtalet som detaljförsäljaren eller aggregatorn i enlighet med 86 § 1 mom. i elmarknadslagen ska informera slutförbrukaren om innan avtalet ingås. Giltighetstiden för ett avtal anses ha löpt ut i en situation enligt 92 § 3 mom. i elmarknadslagen där ett tidsbegränsat avtal har ingåtts med en konsument för en längre tid än två år och där konsumenten efter två år får säga upp avtalet på samma sätt som ett avtal som är i kraft tills vidare.  

Det föreslagna 2 mom. innehåller kriterier enligt artikel 12.3 i elmarknadsdirektivet för bedömningen av den uppsägningsavgift som avses i 1 mom. Avgiften ska vara proportionell och får inte överstiga de direkta ekonomiska förluster som uppsägningen av avtalet föranleder detaljförsäljaren eller aggregatorn. Vid fastställandet av de direkta ekonomiska förlusterna kan man beakta bland annat kostnaderna för eventuella kombinerade investeringar eller tjänster som redan tillhandahållits kunden som en del av avtalet. Uppsägningsavgiften ska alltså alltid vara proportionell, och de direkta ekonomiska förluster som detaljförsäljaren eller aggregatorn föranleds bildar en godtagbar övre gräns för uppsägningsavgiften. Detaljförsäljaren eller aggregatorn har bevisbördan för de direkta ekonomiska förluster som uppsägningen av avtalet föranleder dem. Den föreslagna nya bestämmelsen inför i praktiken grunder för bedömning av och en övre gräns för uppsägningsavgifternas godtagbarhet, och uppsägningsavgiften får fortfarande anges i avtalet också till ett visst belopp. Användningen av fasta uppsägningsavgifter kan i praktiken stöda förutsägbarheten när det gäller uppsägningsavgifternas storlek.  

Europeiska unionens domstol har inom ramen för elmarknadsdirektivet från år 2009 i mål C-371/22, G sp. z o.o. v W S.A., ansett att man vid bedömningen av huruvida ett avtalsvite är proportionerligt kan ta hänsyn till bland annat följande omständigheter: det aktuella avtalets ursprungliga löptid, den återstående avtalstiden då avtalet sägs upp, den kvantitet el som köpts in för att fullgöra avtalet men som i slutändan inte kommer att förbrukas av kunden, samt de medel som står en skäligen aktsam elhandlare till buds för att begränsa eventuella ekonomiska förluster som elhandlaren åsamkas med anledning av att avtalet sägs upp i förtid. Vid fastställandet av de direkta ekonomiska förluster som föranleds detaljförsäljaren eller aggregatorn inverkar den mängd el som blivit oanvänd efter det att avtalet sagts upp och försäljningen av elderivaten tillbaka till marknaden.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att om det inte har avtalats att uppsägningsavgiften uppgår till ett visst belopp, ska grunderna för bestämmandet av uppsägningsavgiften anges i avtalsvillkoren. Grunderna ska anges tillräckligt noggrant och på så sätt att slutförbrukaren kan förstå dem. Detaljförsäljaren ska dessutom på begäran ge slutförbrukaren entydig information om uppsägningsavgiftens storlek i det aktuella fallet innan avtalet sägs upp. Informationen ska ges utan dröjsmål och avgiftsfritt. Genom bestämmelsen säkerställs det att slutförbrukaren på begäran får exakt information om uppsägningsavgiftens storlek före beslutet om uppsägning också i en situation där avgiften inte har angetts till ett visst belopp i avtalet.  

Enligt det föreslagna 4 mom. får avvikelse från bestämmelserna paragrafen inte genom avtal göras till nackdel för slutförbrukaren. Den föreslagna regleringen av avgifter för uppsägning är sålunda av tvingande karaktär till den del att man inte i enskilda fall kan avtala till exempel om en avgift för uppsägning vars summa överstiger kriterierna i det föreslagna 2 mom. Genom bestämmelsen skyddas slutförbrukarens ställning i avtalsförhållandet. Dessutom bör det noteras att konsumentens rättsliga ställning som elköpare också grundar sig på konsumentskyddslagen och de allmänna konsumenträttsliga principer som framgår av den. Uppsägningsavgiftens belopp kan till exempel jämkas med stöd av 4 kap. i konsumentskyddslagen.  

Energimyndigheten övervakar godtagbarheten hos de avgifter för uppsägning som avses i 1 mom. inom ramen för de kriterier som avses i 2 mom. och vidtar lämpliga åtgärder om den upptäcker olovliga uppsägningsavgifter. Tillsynsbehörigheten grundar sig på 106 § 2 mom. i elmarknadslagen samt lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (590/2013), och genom den sätts sista meningen i artikel 12.3 i elmarknadsdirektivet i krav liksom den nya artikel 11.2 b som fogats till elmarknadsdirektivet genom direktiv (EU) 2024/1711. Lämpliga åtgärder är åtgärder som hör till Energimyndighetens allmänna tillsynsbehörighet. Dessutom kan Energimyndigheten vid behov till exempel ge utlåtanden om grunderna för fastställande av de i 2 mom. avsedda direkta ekonomiska förluster som föranleds detaljförsäljaren eller aggregatorn. Energimyndigheten har sålunda en allmän roll som tillsynsmyndighet antingen på eget initiativ eller på basis av klagomål som anförts hos den, men den avgör inte tvistemål som hänför sig till ett enskilt avtalsförhållande och den klagande har inte ställning som part i ärendet.  

Enligt 106 § i elmarknadslagen övervakar konsumentombudsmannen att villkoren i de avtal som avses i 13 kap. i lagen är lagenliga med tanke på konsumentskyddet. Med stöd av 92 a § i elmarknadslagen och 3 kap. 1 § i konsumentskyddslagen övervakar konsumentombudsmannen att avgiften för uppsägning av ett elförsäljningsavtal är skälig.  

99 a §.Behandling av kundklagomål. Det föreslås att en ny 99 a § om behandling av slutförbrukarens klagomål fogas till lagen. Genom den föreslagna paragrafen kompletteras genomförandet av artikel 10.9 i elmarknadsdirektivet. Enligt den bestämmelsen ska slutkunden ha rätt till en god standard i fråga om behandlingen av klagomål som slutkunden fått av sin leverantör. Leverantörerna ska hantera klagomål på ett enkelt, rättvist och snabbt sätt. Det föreslås att bestämmelsen i direktivet genomförs i en mera omfattande grad än ordalydelsen i direktivet så att tillämpningsområdet för bestämmelsen utöver detaljförsäljare också omfattar distributionsnätsinnehavare och aggregatorer. I den föreslagna formen motsvarar tillämpningsområdet det allmänna tillämpningsområdet för 13 kap. i elmarknadslagen som gäller konsumentbestämmelser och som definieras i 84 §. Direktivets krav på en god standard i fråga om behandlingen av klagomål kan i fråga om en nödvändig nyttighet anses inbegripa bland annat flera olika kanaler för kundservice. Den föreslagna bestämmelsen lämpar sig utöver reklamation om elleveranser och eldistribution också för andra klagomål från slutförbrukaren som hänför sig till avtalsförhållandet och baserar sig på ett fel som gjorts av detaljförsäljaren, distributionsnätsinnehavare eller aggregatorn. Genom bestämmelsen kompletteras bestämmelserna om kundservicens kvalitet i konsumentskyddslagen.  

Inom ramen för sin allmänna tillsynsbehörighet som grundar sig på 106 § 2 mom. i elmarknadslagen samt lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden övervakar Energimyndigheten att den föreslagna bestämmelsen efterlevs. Energimyndigheten avgör inte tvistemål som hänför sig till ett enskilt avtalsförhållande och den klagande har inte ställning som part i ärendet.  

101 §.Ansvariga aktörer. Det föreslås att 1 mom. i paragrafen ändras så att slutförbrukaren inte hos distributionsnätsinnehavaren kan framställa krav som baserar sig på en felaktig eller försenad faktura som ingår i samfakturering.  

Dessutom föreslås det att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom ., enligt vilket detaljförsäljaren är slutförbrukarens kontaktpunkt i fråga om samfakturering enligt den föreslagna 105 i §. Om slutförbrukaren meddelar fel som hänför sig till sådana uppgifter i en faktura som detaljförsäljaren inte kan kontrollera, ska detaljförsäljaren sända meddelandet från slutförbrukaren vidare så att distributionsnätsinnehavaren kan behandla saken. Kundservicen i fråga om faktureringen för slutförbrukare koncentreras sålunda vid samfakturering enligt 105 i § i huvudsak till detaljförsäljaren.  

103 §.Avbrott i eldistributionen eller elleveransen av skäl som beror på slutförbrukaren. Det föreslås att 1 mom. ändras så att den anmärkning om betalningsförsummelsen eller något annat avtalsbrott och den separata varning om avbrott som ska sändas till slutförbrukaren innan eldistributionen eller elleveransen avbryts får sändas både skriftligen och på något annat varaktigt sätt, om slutförbrukaren separat skriftligen eller elektroniskt har gett sitt samtycke till detta. I enlighet med 3 a § 2 punkten i lagen om indrivning av fordringar (513/1999) avser på ett varaktigt sätt lämnande av ett meddelande till mottagaren personligen, antingen skriftligen eller elektroniskt, så att mottagaren kan spara och återge det i oförändrad form. Leverantören ska med tillräcklig noggrannhet försäkra sig om att anmärkningen eller varningen verkligen har nått slutförbrukaren. Genom den föreslagna ändringen förenhetligas bestämmelserna om dem som ska sända en anmärkning om försummelse och varning om avbrott med bestämmelserna i lagen om indrivning av fordringar samt beaktas de leveranssätt som den digitala utvecklingen möjliggör.  

Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. som preciserar förhållandet mellan de delbetalningar som gäller en fordring som ska samfaktureras slutförbrukaren och avbrytandet av eldistributionen eller elleveransen. Om faktureringen av en slutförbrukare omfattas av samfakturering ska avbrott av elleveransen eller distributionen av skäl som beror på slutförbrukaren ske på basis av det totala beloppet av den skuld som gäller den gemensamma fakturan oberoende av om slutförbrukaren kalkylmässigt har låtit bli att betala elförsäljningens eller distributionens andel av fordringen.  

105 a §.Tillämpningsområde . I paragrafen föreskrivs det att bestämmelserna om fakturering i lagens 13 a kap. ska tillämpas på detaljförsäljare, distributionsnätsinnehavare och aggregatorer som levererar el eller producerar i elmarknadslagen avsedda tjänster för slutförbrukare. Det föreslås att det till paragrafen fogas en bestämmelse enligt vilken de föreslagna bestämmelserna om samfakturering i 13 a kap. dock ska tillämpas endast på detaljförsäljare och distributionsnätsinnehavare. Det föreslagna tillägget är enhetligt med formuleringarna i de föreslagna 105 i–105 k §, och syftet med det är att undvika oklarheter i tolkningen av bestämmelsernas tillämpningsområde.  

105 c §.Faktureringsuppgifter. I paragrafen föreslås ett nytt 4 mom ., enligt vilket det i slutförbrukarens faktura vid samfakturering enligt 105 i § i fråga om de uppgifter som avses i 1 mom. 1, 2, 4, 5 och 6 punkten ska specificeras vilka uppgifter som gäller distributionsnätsinnehavaren och dennes fordran. Uppgifter om distributionsnätsinnehavaren och dennes fordran ska sålunda anges på slutförbrukarens faktura i fråga om tjänsteleverantörens namn och kontaktuppgifter, det pris som ska betalas, antalet mätbara storheter som ligger till grund för faktureringen, en specifikation av hur priset på prestationen eller tjänsten bildas samt prestationens eller tjänstens namn. Eftersom slutförbrukaren vid gemensam fakturering inte tar emot fakturor och de uppgifter som förutsätts i 105 c § 1 mom. från sin distributionsnätsinnehavare, ska de tas med på den faktura som detaljförsäljaren sänder till slutförbrukaren.  

105 e §. Andra uppgifter som ska ges i fakturan. Det föreslås att det till 1 mom. i paragrafen fogas en ny 5 punkt. enligt vilken slutförbrukaren när det är fråga om samfakturering utöver faktureringsuppgifterna i fakturan ska ges uppgifter om distributionsnätsinnehavarens namn och kontaktinformation samt anvisningar och kontaktinformation för att till distributionsnätsinnehavaren anmäla störningar och avbrott i nätet. Den föreslagna bestämmelsen säkerställer att slutförbrukaren har rätt och tydlig information om kontaktpunkten i en situation med störningar och avbrott i nätet. Ett syfte med bestämmelsen är också att undvika att detaljförsäljarna kontaktas i fråga om störningar och avbrott i nätet.  

105 i §. Samfakturering. Det föreslås att en ny 105 i § fogas till elmarknadslagen. Enligt 1 mom . i den paragrafen får en detaljförsäljare på begäran av eller med samtycke av en slutförbrukare tillhandahålla fakturering för elleverans och den service som ingår i eldistributionen på en enda faktura, varvid slutförbrukaren betalar hela slutsumman på fakturan till detaljförsäljaren. Detaljförsäljarna kan i fortsättningen välja om de erbjuder kunderna samfakturering eller separat fakturering eller båda alternativen. Om en detaljförsäljare erbjuder båda alternativen får kunden välja faktureringsmodellen.  

Ibruktagandet av samfakturering sker antingen på slutförbrukarens begäran eller med slutförbrukarens uttryckliga samtycke. Detaljförsäljaren kan sålunda inte överföra en slutförbrukare till samfaktureringen genom ett ensidigt meddelande. Avtal om att samfakturering tas i bruk ska ingås skriftligen eller på något annat varaktigt sätt mellan detaljförsäljaren och slutförbrukaren. Separat samtycke av kunden krävs inte för redan ikraftvarande leveransskyldighetsavtal enligt det 4 mom. i 87 § i elmarknadslagen som föreslås bli upphävt. Samfakturering innebär inte en sådan grund för ändring av ett avtal som avses i 93 § 1 mom. i elmarknadslagen, och detaljförsäljaren kan inte i samband med övergången till samfakturering ensidigt göra ändringar till exempel i försäljningspriset eller andra avtalsvillkor eller förutsätta att slutförbrukaren samtycker till sådana ändringar. 

Övergång till samfakturering förutsätter inte att ett nytt elförsäljningsavtal ingås. Samfaktureringen gäller endast fakturering för elleverans och eldistribution och genom den slopas inte separata avtal om elleverans och eldistribution. Kunden ska även i fortsättningen ha ett separat elnätsavtal om distributionstjänster med distributionsnätsinnehavaren. 

Det föreslås att samfaktureringen begränsas att gälla endast slutförbrukare vars eldriftsställe är utrustat med huvudsäkringar på högst 3 x 63 ampere eller till vars eldriftsställe högst 100 000 kilowattimmar el köps per år. I praktiken innebär avgränsningen att industrier och affärsverksamhet som har långa öppethållningstider och är öppna på veckoslut inte kan ha samfakturering (typanvändare 11–13, T4). Genom avgränsningen minskas den kreditförlustrisk i fråga om enskilda kunder som samfaktureringen föranleder samt storleken på de försäkringar som krävs av en detaljförsäljare och kostnaderna för dem.  

Tillhandahållandet av samfakturering till slutförbrukare ska ske på ett jämlikt och icke-diskriminerande sätt och utgångspunkten är att en detaljförsäljare som tillhandahåller samfakturering ska erbjuda den på lika villkor till alla slutförbrukare som uppfyller de nämnda villkoren, dock utan att detta begränsar detaljförsäljarens möjlighet till produktspecifika lösningar vid tillämpning av samfakturering. Tillhandahållande av samfakturering kan dock vägras en enskild slutförbrukare av vägande skäl. Som ett vägande skäl som berättigar till att vägra samfakturering kan till exempel anses det att slutförbrukaren väsentligt försummat betalningsskyldigheter. I överensstämmelse med de allmänna nättjänstvillkoren (NTV 2019) får en säkerhet eller förhandsbetalning som begärts av slutförbrukaren med slutförbrukarens samtycke överföras från distributionsnätsinnehavaren till detaljförsäljaren för att säkerställa de distributionsavgifter som omfattas av samfakturering. Samtycke till att säkerheten överförs kan ges till exempel när det avtalas om samfakturering. Genom att de säkerheter som slutförbrukaren ställt för distributionstjänsten överförs till detaljförsäljaren kan man minska risken för att en fordran som omfattas av samfakturering går till indrivning. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att slutförbrukaren vid samfakturering betalar hela slutsumman på fakturan till detaljförsäljaren. Detaljförsäljaren ska till distributionsnätsinnehavaren redovisa dennes andel av en fordran i sin helhet, inklusive skatter och andra offentligrättsliga avgifter. Samfakturering inverkar inte på detaljförsäljarens eller distributionsnätsinnehavarens skatteskyldigheter eller skyldigheter att redovisa skatter. Detaljförsäljaren får inte heller debitera distributionsnätsinnehavaren någon extra tilläggsavgift för samfakturering. Slutförbrukaren ska fortfarande få sina fakturor och faktureringsuppgifter avgiftsfritt i enlighet med 105 b § 2 mom. i elmarknadslagen. Om slutförbrukaren bestrider endast detaljförsäljarens andel av fakturan, ska detaljförsäljaren till distributionsnätsinnehavaren överföra distributionstjänstens andel av slutförbrukarens betalning. Genom bestämmelsen förebyggs en situation där bestridande av den ena delfordringen vid samfakturering hindrar eller försenar betalningen av den andra fordringen och på så sätt minskar bestämmelsen risken för uppkomsten av ett avtalsbrott från slutförbrukarens sida.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att detaljförsäljaren och distributionsnätsinnehavaren ska lämna de uppgifter som krävs för samfaktureringen till enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln. Det informationsutbyte mellan detaljförsäljaren och distributionsnätsinnehavaren som krävs för samfaktureringen sker som fakturarader via enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln, Datahub, och därför förutsätter faktureringen inget direkt informationsutbyte mellan bolagen. Enligt 75 a § 1 mom. i den gällande elmarknadslagen ska detaljförsäljare och distributionsnätsinnehavare sörja för att de uppgifter som dessa ansvarar för och lämnar till enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln är felfria samt för att de felaktiga uppgifter som de lämnat korrigeras utan dröjsmål. Bestämmelsen i fråga säkerställer att de uppgifter om fakturarader som vid samfakturering överförs från distributionsnätsinnehavaren till detaljförsäljaren är korrekta och minskar risken för faktureringsfel och uppkomsten av kostnader för att rätta till dem.  

Detaljförsäljaren ska meddela distributionsnätsinnehavaren om en slutförbrukares betalningsförsummelse. Eftersom distributionsnätsinnehavaren vid samfakturering inte har direkt möjlighet att följa slutförbrukarens betalningar, tryggas distributionsnätsinnehavarens möjlighet att förutse eventuella dröjsmål med betalningen genom anmälningsskyldigheten. Det är motiverat att informationen lämnas via Datahub, varvid slutförbrukarnas dataskydd tryggas bättre än till exempel vid kommunikation per e-post mellan detaljförsäljaren och distributionsnätsinnehavaren.  

Det föreslagna 4 mom. innehåller ett bemyndigande att meddela föreskrifter om fastställande av de villkor som ska tillämpas av detaljförsäljaren och distributionsnätsinnehavaren vid samfakturering. Energimyndigheten ska utarbeta villkoren i samordning med nätinnehavarna och vid utarbetandet ska detaljförsäljarna samt berörda nätanvändare och andra parter på elmarknaden höras. Villkoren kan gälla preciseringar i fråga om genomförandet av samfaktureringen mellan distributionsnätsinnehavarna och detaljförsäljarna, såsom tidsplaner över betalningarna eller lämnande av behövliga uppgifter.  

Distributionsnätsinnehavaren och detaljförsäljaren ska vid samfakturering tillämpa de villkor som Energimyndigheten fastställt. Genom villkoren förenhetligas sålunda den praxis som tillämpas vid samfakturering samt underlättas och förtydligas ibruktagandet av samfakturering och genomförandet av den nationellt. Dessutom tryggar de bindande villkoren jämlika konkurrensförutsättningar genom att främja det att distributionsnätsinnehavarna inte ställer oskäliga eller diskriminerande villkor i förhållande till detaljförsäljarna.  

Enligt det föreslagna 5 mom. får närmare bestämmelser om samfakturering utfärdas genom förordning av statsrådet. Bestämmelserna kan till exempel gälla betalningstiden och betalningsarrangemang mellan detaljförsäljaren och distributionsnätsinnehavaren samt de uppgifter som vid samfakturering ska lämnas till enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln.  

105 j § . Distributionsnätsinnehavarens skyldighet att delta i samfakturering. Det föreslås att det till elmarknadslagen fogas en ny 105 j § där det föreskrivs om distributionsnätsinnehavarens skyldighet att delta i samfakturering. Enligt det föreslagna 1 mom. är distributionsnätsinnehavaren skyldig att delta i samfakturering, när det har avtalats om samfakturering mellan detaljförsäljaren och slutförbrukaren. Genomförande av samfakturering förutsätter att distributionsnätsinnehavarna ger alla detaljförsäljare jämlika och icke-diskriminerande möjligheter att erbjuda sina kunder samfakturering.  

I den föreslagna paragrafens 2 mom. föreskrivs det om distributionsnätsinnehavarens rätt att för att trygga sina fordringar som hänför sig till samfaktureringen kräva att detaljförsäljaren ställer en säkerhet för eventuella fall av sådana brister eller försummelser i redovisningen av distributionsnätsinnehavarens fordringar som beror på detaljförsäljaren. Vid samfakturering sköter detaljförsäljaren fakturering och indrivning hos slutförbrukaren av distributionsnätsinnehavarens fordringar och distributionsnätsinnehavaren löper risken att detaljförsäljaren inte till distributionsnätsinnehavaren redovisar den andel av fakturan som motsvarar distributionstjänsten samt skatter som distributionsnätsinnehavaren samlat in och andra offentligrättsliga avgifter. Sålunda innebär samfakturering i princip att distributionsnätsinnehavaren ger detaljförsäljaren kredit, varför möjligheten att trygga kreditbetalningen genom att kräva en säkerhet är motiverad. Säkerheten är avsedd för situationer där brister eller försummelser i redovisningen av distributionsnätsinnehavarens fordringar beror på detaljförsäljaren. På så sätt fördelas den kreditförlustrisk som beror på slutförbrukaren mellan detaljförsäljaren och distributionsnätsinnehavaren i relation till deras fordringar.  

Distributionsnätsinnehavaren kan vägra samfakturering, om detaljförsäljaren inte ställer en behövlig säkerhet. En säkerhet får krävas, om detaljförsäljarens kreditvärdighet enligt allmänt tillgängliga kriterier har försämrats. Detaljförsäljaren ska lämna distributionsnätsinnehavaren en utredning om sin kreditvärdighet.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om grunden för fastställande av en säkerhet. Om det bedöms att en säkerhet behövs, räknas dess belopp ut enligt följande formel: Krav på säkerhet = uppskattning av den mängd energi (kilowattimmar) som detaljförsäljaren levererar inom distributionsnätsinnehavarens område under de följande tre månaderna x den genomsnittliga skattepliktiga avgiften för distributionstjänsten (cent per kilowattimme) + grundavgifterna för distributionstjänsten för de följande tre månaderna . I formeln innehåller den skattepliktiga avgiften för distributionstjänsten utöver mervärdesskatt också punktskatt och försörjningsberedskapsavgift.  

Enligt 4 mom. ska behovet av säkerhet och säkerhetens belopp granskas på nytt senast när det sker väsentliga förändringar i villkoren för kravet på säkerhet eller i grunderna för säkerhetens belopp. Bestämmelsen möjliggör att behovet av säkerhet och säkerhetens belopp justeras också oftare. Genom justeringarna beaktas det att behovet av säkerhet och säkerhetens belopp kan förändras till exempel till följd av förändringar i detaljförsäljarens ekonomiska situation eller försäljningsvolym.  

Det att behovet av säkerhet grundar sig på detaljförsäljarens kreditvärdighet ökar behovsbaseringen av säkerheter och minskar de totalekonomiska kostnaderna som föranleds av säkerheter. Å andra sidan är det motiverat att också kunna uppdatera bedömningen av behovet av säkerheten och säkerhetens belopp till exempel när detaljförsäljarens ekonomiska situation förändras. Beaktandet av omfattningen av detaljförsäljarens elförsäljningsverksamhet inom distributionsnätsinnehavarens ansvarsområde vid fastställandet av en säkerhet möjliggör en anpassning av säkerhetens belopp i förhållande till storleken på den eventuella kreditrisken och främjar en jämlik behandling av detaljförsäljare av olika storleksklass. Det att elförsäljningsverksamhetens omfattning beaktas minskar risken för att säkerheten blir en faktor som gör det svårare för nya aktörer att komma in på marknaden eller försvagar deras konkurrensförutsättningar.  

Enligt det föreslagna 5 mom. har distributionsnätsinnehavaren rätt att avsluta samfaktureringen genom att meddela detaljförsäljaren om saken, om detaljförsäljaren väsentligen försummar sin betalningsskyldighet eller sina andra skyldigheter i anslutning till samfaktureringen. Distributionsnätsinnehavaren ska utan dröjsmål meddela slutförbrukaren om återgången till separat fakturering. För tydlighetens skull är det motiverat att övergången till separat fakturering sker vid utgången av slutförbrukarens faktureringsperiod. Detta förtydligar situationen både för slutförbrukaren och i förhållandet mellan detaljförsäljaren och distributionsnätsinnehavaren.  

I det föreslagna 6 mom. föreskrivs det om distributionsnätsinnehavarens skyldighet att meddela Energimyndigheten att samfaktureringen upphör i enlighet med 5 mom. Energimyndigheten bedömer med anledning av meddelandet om detaljförsäljaren på grund av brott mot skyldigheterna i anslutning till samfakturering ska åläggas att avbryta samfaktureringen också med andra distributionsnätsinnehavare för en viss tid. Syftet med bestämmelsen är att minska risken för att en distributionsnätsinnehavares kreditförlustrisk i förhållande till detaljförsäljaren realiseras i flera fall.  

Enligt det föreslagna 7 mom. får närmare bestämmelser om ställande av säkerhet och om beräkningsgrunderna för den utfärdas genom förordning av statsrådet. Bestämmelserna kan gälla till exempel praxis och processen för ställande av en säkerhet samt noggrannare beräkningsgrunder på teknisk nivå. Eftersom avsaknaden av säkerhet på det sätt som anges ovan kan utgöra en grund för att vägra ordna samfakturering, bör villkoren och beräkningsgrunderna för säkerheten vara så schematiska som möjligt samt lätta och entydiga att tillämpa i förhållandet mellan distributionsnätsinnehavaren och detaljförsäljaren. Dessutom får närmare bestämmelser om den i 5 mom. avsedda processen för avslutande av samfakturering utfärdas genom förordning av statsrådet. Bestämmelserna kan till exempel gälla tidsgränser, betalningspåminnelser eller varningar om avbrott.  

105 k §.Indrivning av en fordran som faktureras genom samfakturering. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 105 k §, där det föreskrivs om indrivning av en fordran som omfattas av samfakturering. Enligt det föreslagna 1 mom. har detaljförsäljaren utan särskilt avtal rätt att av slutförbrukaren driva in distributionsnätsinnehavarens andel av den gemensamma fakturan och vara fordringsägare för den gemensamma fakturan. Detaljförsäljaren anges som fordringsägare i det betalningskrav och den stämningsansökan som sänds till slutförbrukaren också i fråga om distributionsnätsinnehavarens fordran. Detaljförsäljaren handlar för distributionsnätsinnehavarens räkning på så sätt att distributionsnätsinnehavarens fordran inte med stöd av den föreslagna bestämmelsen överförs till detaljförsäljaren på det sättet att fordringen skulle bli detaljförsäljarens tillgångar.  

I momentet föreskrivs det dessutom att nätinnehavaren, trots vad som någon annanstans i lag föreskrivs om sekretessbelagda uppgifter, har rätt att ge detaljförsäljaren de uppgifter som är nödvändiga för att på ett ändamålsenligt sätt driva in den gemensamma fakturan. Bestämmelser om skydd för personuppgifter som erhållits för indrivning utfärdas särskilt. Innehållsmässigt motsvarar bestämmelsen 16 § i lagen om indrivning av fordringar.  

Det anses motiverat att detaljförsäljaren har indrivningsansvaret, eftersom distributionsnätsinnehavaren inte inom ramen för samfakturering har möjlighet att direkt följa hur fordringarna förfaller eller följa slutförbrukarens prestationer och inte heller kan vidta åtgärder för att minimera behovet av indrivningsåtgärder. Detaljförsäljaren fungerar som kontaktpunkt för ärenden som gäller slutförbrukarens fakturering och slutförbrukaren ska med detaljförsäljaren avtala om bland annat de betalningsarrangemang som gäller samfaktureringen. Slutförbrukaren ska dock vid behov lätt få kontakt med sin distributionsnätsinnehavare i tekniska frågor såsom elavbrott, elens kvalitet och elanslutningar samt i frågor som gäller bestridande av distributionstjänstens faktureringsgrunder. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att detaljförsäljarens och distributionsnätsinnehavarens andelar ska specificeras i den gemensamma fakturan så att slutförbrukaren vid behov kan rikta sin betalning eller kräva att den riktas endast till endera andelen. Om slutförbrukaren delvis betalar en fordran som omfattas av samfakturering men inte riktar betalningen till någondera andelen, ska detaljförsäljaren i regel till distributionsnätsinnehavaren redovisa dennas andel av betalningen i förhållande till fordringarnas andelar. Då fördelas den risk för kreditförluster som hänför sig till slutförbrukaren mellan distributionsnätsinnehavaren och detaljförsäljaren i förhållande till deras andelar.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det dessutom att distributionsnätsinnehavaren inte får driva in fordringar som gäller en gemensam faktura direkt hos slutförbrukaren eller ha någon annan att driva in dem under den tid detaljförsäljaren är fordringsägare. En betalning som slutförbrukaren gör till detaljförsäljaren är giltig gentemot distributionsnätsinnehavaren. Också ett avtal mellan slutförbrukaren och detaljförsäljaren om betalningstiden, betalningssättet eller något annat arrangemang som hänför sig till betalningen av en fordran binder distributionsnätsinnehavaren. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar bestämmelsen om gäldenärens betalningsskydd i 8 § 1 mom. i lagen om indrivning av fordringar. Distributionsnätsinnehavaren får sålunda inte ta ut sin fordran hos slutförbrukaren om detaljförsäljaren försummar sin redovisningsskyldighet eller när slutförbrukaren enligt en överenskommelse med detaljförsäljaren betalar en avgift senare än enligt den ursprungliga betalningstidsplanen. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att man vid indrivning av en fordran som faktureras genom samfakturering ska informera konsumenten om vem konsumenten kan kontakta för att avtala om eventuella betalningsarrangemang. Vid indrivning av fordringar som faktureras genom samfakturering iakttas i övrigt lagen om indrivning av fordringar. Samfakturering innebär inte att indrivningen har förutsatt en exceptionellt stor arbetsinsats i enlighet med 10 a § 3 mom. eller 10 e § 3 mom. i lagen om indrivning av fordringar.  

Tillsyn över iakttagandet av författningar om indrivning av fordringar som faktureras genom samfakturering utövas av konsumentombudsmannen när indrivningen gäller en konsumentfordran. Bestämmelsen motsvarar den tillsynsbehörighet som i 12 § i lagen om indrivning av fordringar föreskrivs för konsumentombudsmannen.  

Enligt den föreslagna paragrafens 4 mom. ska detaljförsäljaren eller den som handlar på uppdrag av detaljförsäljaren ansvara för den i 103 § avsedda varningen om att eldistributionen eller elleveransen kommer att avbrytas. Detaljförsäljarens försummelse att redovisa andelen distributionsavgifter till distributionsnätsinnehavaren av orsaker som inte beror på slutförbrukaren utgör inte en i 102 eller 103 § avsedd grund för att avbryta eldistributionen. Genom bestämmelsen skyddas slutförbrukaren i en situation där slutförbrukaren till detaljförsäljaren har betalat en faktura som omfattas av samfakturering, men detaljförsäljaren inte redovisar betalningen till distributionsnätsinnehavaren.  

9.2  7.2 Lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal

1 §.Jämförelseverktyg för elleveransavtal. I den föreslagna paragrafen ges Energimyndigheten i uppgift att upprätthålla en webbplats med vars hjälp slutkunder kan jämföra de elleveransavtal detaljförsäljare erbjuder, inklusive elleveransavtal med dynamiska priser, och detaljförsäljares köpeanbud för den el som slutkunderna själva producerar. Enligt förslaget ska lagen tillämpas på detaljförsäljare av el och de elleveransavtal de erbjuder samt på detaljförsäljares köpeanbud för den el som slutkunderna själva producerar som en del av de elleveransavtal som detaljförsäljarna tillhandahåller. Det räcker att detaljförsäljarna av el meddelar prisvillkoren för sina köpeanbud och andra villkor till jämförelseverktyget så att slutförbrukarna kan granska dem där.  

2 §.Definitioner . I paragrafen definieras de termer som är centrala med avseende på tillämpningen av lagen. Termerna i lagen ska definieras så att definitionerna blir så enhetliga som möjligt med definitionerna i elmarknadsdirektivet och elmarknadslagen. Definitionerna i lagen ska tillämpas enhetligt med definitionerna i elmarknadsdirektivet och elmarknadslagen.  

Det föreslås att det till paragrafen fogas en ny 5 punkt , där begreppet slutkund som använder egenproducerad förnybar energi definieras. I enlighet med artikel 2.14 i direktiv (EU) 2018/2001 avser begreppet en slutkund som är verksam inom den egna fastigheten vilken är belägen på ett avgränsat område och som producerar förnybar el för egen användning och som får lagra eller sälja egenproducerad förnybar el, förutsatt, för en egenanvändare av förnybar energi som inte är ett hushåll, att denna verksamhet inte är dess primära kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet. För att säkerställa en enhetlig terminologi i lagen föreslås det dock att man i definitionen i stället för egenanvändare av förnybar energi enligt direktiv (EU) 2018/2001 använder termen slutkund som använder egenproducerad förnybar energi eftersom termen slutkund används i elmarknadsdirektivet samt att man i stället för termen hushåll använder termen konsument som är etablerad i Finland och med vilken en konsument enligt 1 kap. 4 § i konsumentskyddslagen (38/1978) avses. På elmarknaden är konsumenter fysiska personer som skaffar el huvudsakligen för annat ändamål än den näringsverksamhet som de idkar.  

5 §.Anmälningsplikt för detaljförsäljare. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att en detaljförsäljare som registrerat sig för jämförelseverktyget ska meddela Energimyndigheten sina priser och villkor för detaljförsäljning. Den föreslagna bestämmelsen och de föreslagna förfaringssätten motsvarar den gällande regleringen. Detaljförsäljarens anmälningsplikt gäller de priser och villkor för detaljförsäljning, enligt vilka detaljförsäljaren säljer eller tillhandahåller el till konsumenter och slutkunder med en förväntad årsförbrukning på under 100 000 kilowattimmar.  

I paragrafens 2 mom. föreslås en ny bestämmelse, enligt vilken en i 1 mom. avsedd detaljförsäljare som registrerat sig för jämförelseverktyget ska meddela Energimyndigheten inköpspriserna eller grunderna för fastställandet av inköpspriset samt andra villkor utifrån vilka detaljförsäljaren erbjuder sig att köpa el som matats in i nätet av en slutkund som använder egenproducerad förnybar energi. Bestämmelsen förpliktigar inte en i paragrafen avsedd detaljförsäljare att av sina slutkunder köpa deras egenproducerade förnybara el, men om detaljförsäljaren ändå erbjuder sig att köpa el som en slutkund matat in nätet ska detaljförsäljaren göra en sådan anmälan till Energimyndigheten som avses i momentet. Avsikten är att anmälningsförfarandet ska ordnas så att detaljförsäljaren själv matar in uppgifterna i Energimyndighetens informationssystem.  

Enligt det föreslagna 3 mom. får detaljförsäljarens anmälan inte innehålla någon sådan osann eller vilseledande information som avses i 2 kap. 6 § i konsumentskyddslagen, som kan leda till att konsumenten eller slutkunden fattar ett sådant köpbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat. I 2 kap. 6 § i konsumentskyddslagen föreskrivs det om förbud mot osann eller vilseledande information. I den paragrafen föreskrivs att vid marknadsföring får osann eller vilseledande information inte lämnas om den kan leda till att konsumenten fattar ett sådant köpbeslut eller något annat beslut om en konsumtionsnyttighet som han eller hon annars inte skulle ha fattat. Osann eller vilseledande information kan gälla särskilt 1) konsumtionsnyttighetens förekomst, tillgänglighet, art, kvalitet, mängd och andra viktiga egenskaper, 2) konsumtionsnyttighetens ursprung, tillverkningssätt och tillverkningstid, användning och inverkan samt resultat av test som utförts på nyttigheten, 3) konsumtionsnyttighetens pris och grunderna för prissättningen, särskilda prisfördelar och betalningsvillkor, 4) leveranstid och andra leveransvillkor för konsumtionsnyttigheten, 5) typ av säljmetod, kundservice efter att avtal ingåtts och reklamationshantering, 6) behovet av och tillgången till service, reparation och reservdelar, 7) näringsidkarens eller agentens identitet, kontaktuppgifter, egenskaper och ställning på marknaden samt de pris och belöningar som näringsidkaren eller agenten har fått, 8) näringsidkarens rättigheter och skyldigheter, inbegripet åtagandet att följa uppförandekoder samt 9) konsumentens rättigheter, skyldigheter och risker. Energimyndigheten kan meddela en detaljförsäljare publiceringsförbud för viss tid i jämförelseverktyget, om detaljförsäljaren upprepade gånger bryter mot förbudet i bestämmelsen. Det föreslås inga ändringar i den bestämmelse som nu ingår i paragrafens 2 mom.  

Det föreslagna 4 mom. innehåller ett bemyndigande, enligt vilket Energimyndigheten får meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter om priser för detaljförsäljning enligt 1 mom. och inköpspriser enligt 2 mom. eller grunderna för hur priserna bestäms samt om andra villkor för avtalen som ska ges in till myndigheten, hur uppgifterna ska specificeras och hur de ska lämnas. De elleveransavtal som detaljförsäljarna erbjuder kan i dag vara mycket komplicerade. Därför är det viktigt att slutförbrukare som använder jämförelseverktyget kan ges tillräckligt exakta jämförelseuppgifter om olika slags avtalstyper samt de avtalsvillkor som hänför sig till dem. Skyldigheten att informera om andra villkor som gäller avtalen gäller i synnerhet sådana avtalsvillkor som är av betydelse för bedömningen av avtalets innehåll och dess inverkan på den andra avtalsparten. Ändringen av bestämmelsen är nödvändig för att de slutförbrukare som använder jämförelseverktyget ska kunna ges tillräcklig information om innehållet i elavtalet och att dessa i tillräcklig grad kan bedöma avtalens inverkan för egen del. Bestämmelsen i momentet behövs i sin helhet för att man ska kunna säkerställa att detaljförsäljarna följer enhetliga förfaranden vid anmälan.  

8 §.Publiceringsförbud för viss tid. I paragrafen föreskrivs det om ett publiceringsförbud för viss tid som kan påföras som påföljd för att osanna eller vilseledande uppgifter enligt 5 § 1 och 2 mom. har lämnats till jämförelseverktyget. Det föreslås att det till paragrafen fogas en bestämmelse, enligt vilken det kan beslutas om publiceringsförbud för viss tid också för att till jämförelseverktyget lämna osanna eller vilseledande uppgifter om köpeanbud enligt 5 § 2 mom. I övrigt föreslås inga ändringar i paragrafen.  

Energimyndigheten kan besluta om publiceringsförbud i jämförelseverktyget för en viss tid om högst sex månader för elleveransavtal som en detaljförsäljare erbjuder. Publiceringsförbud för viss tid är av betydelse för detaljförsäljaren med tanke på dennes näringsverksamhet. Energimyndigheten har därför enligt förslaget prövningsrätt när det gäller att besluta i vilka situationer myndigheten anser det vara nödvändigt att använda publiceringsförbud för viss tid. Vid överträdelser av mindre betydelse eller överträdelser som begåtts av oaktsamhet kan Energimyndigheten tillämpa lindrigare tillsynsåtgärder, till exempel ett beslut om korrigerande åtgärder med stöd av 7 § i denna lag och 9 § i tillsynslagen och eventuellt vite.  

En förutsättning för publiceringsförbud är att detaljförsäljaren upprepade gånger till jämförelseverktyget har lämnat sådana osanna eller vilseledande uppgifter som avses i 5 § 3 mom. om elleveransavtal som detaljförsäljaren erbjuder. Publiceringsförbud för viss tid kan påföras för ett upprepat förfarande där en detaljförsäljare för att locka kunder meddelar osanna eller vilseledande uppgifter om sina elanbud till jämförelseverktyget, till exempel genom att meddela sådana avtalspriser eller centrala avtalsvillkor som detaljförsäljaren i själva verket inte ingår avtal om med sina kunder eller genom att meddela till exempel fel energikälla för en elprodukt.  

Energimyndigheten ska innan ett publiceringsförbud meddelas varna detaljförsäljaren för att dess verksamhet kan leda till att ett publiceringsförbud meddelas om detaljförsäljaren fortsätter med sådan verksamhet som utgör en förutsättning för ett publiceringsförbud för viss tid. I varningen ska det förfarande specificeras för vilket publiceringsförbud för viss tid kan meddelas om förfarandet fortsätter.  

Energimyndigheten kan begära ett utlåtande av konsumentombudsmannen över en detaljförsäljares verksamhet innan detaljförsäljaren meddelas en varning eller ett publiceringsförbud som grundar sig på att osann eller vilseledande information enligt 5 § 1 eller 2 mom. lämnats. Syftet med förfarandet med utlåtande är att undvika situationer där tillämpningspraxis för konsumentskyddslagen och den föreslagna lagen skiljer sig från varandra. 

13.1  11.1 Samband med andra propositioner

I riksdagen behandlas regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om genomförande av cybersäkerhetsdirektivet (NIS 2-direktivet) (RP 57/2024 rd), där det föreslås att 62 § 1 mom. i elmarknadslagen ska ändras. Tiden för ikraftträdande för de föreslagna ändringarna i den nämnda regeringens proposition och 62 § 1 mom. i denna proposition är inte beroende av varandra.  

13.2  11.2 Förhållande till budgetpropositionen

Förslaget hänför sig inte till budgetpropositionen.  

I utgiftsramarna för statsfinanserna för 2025–2028 har ingen tilläggsfinansiering reserverats för de resursbehov som föranleds av de lagändringar som lagts fram för Energimyndigheten. Regeringen har i samband med sin plan för de offentliga finanserna 2025–2028 konstaterat att statliga organisationer bör säkerställa att nya skyldigheter som följer av EU:s och nationell lagstiftning i regel fullgörs inom ramen för nuvarande anslag. Beslut om eventuella tilläggsanslag fattas som en del av statens budgetproposition/planen för de offentliga finanserna. 

14.1  12.1 Näringsfrihet

Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. De i lag föreskrivna inskränkningarna av näringsfriheten bör vara exakta och noga avgränsade, och dessutom ska omfattningen av och villkoren för inskränkningarna framgå av lagen (GrUU 36/2021 rd, GrUU 13/2014 rd). De nya förslag till bestämmelser i regeringens proposition som är centrala med tanke på bedömningen av den i grundlagen tryggade näringsfriheten är de villkor för ställande av säkerhet i anslutning till samfakturering som föreslås i elmarknadslagen. 

Enligt de allmänna principerna om inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna ska det genom lag utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen annars hör till området för lag. Den förutsättningen innebär att alla centrala bestämmelser som påverkar individens rättsliga ställning ska utfärdas genom lag. En bestämmelse i lag om en inskränkning av en grundläggande fri- och rättighet ska vara noga avgränsad och tillräckligt exakt. Inskränkningens väsentliga innehåll ska framgå av lagen. Med tanke på regleringens noggrannhet och exakthet är det viktigt att det av lagen tillräckligt tydligt framgår vem som har rätt att utöva inskränkningsbefogenheterna, vad som får göras i samband med utövandet av befogenheterna och hur man ska förfara. De föreslagna bestämmelserna bedöms uppfylla principerna för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna då regleringen görs genom lag samt bestämmelserna är exakta och noggrant avgränsade.  

Grunden för en inskränkning av en grundläggande fri- eller rättighet ska vara godtagbar med tanke på systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna som helhet. En grund för inskränkning kan således vara exempelvis en strävan efter att skydda tillgodoseendet av en annan grundläggande fri- eller rättighet än den som är föremål för inskränkningen eller efter att uppnå något annat mål som med hänsyn till systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna som helhet är godtagbart på objektiva grunder (i normativt hänseende). Inskränkningar ska vidare vara dikterade av något tungt vägande samhälleligt skäl. Syftet med den föreslagna regleringen av de säkerheter som ska ställas i anslutning till samfakturering är att säkerställa ett effektivt system för samfakturering som behandlar detaljförsäljarna på ett icke-diskriminerande sätt. Dessutom tryggar det föreslagna systemet för samfakturering enhetliga konkurrensförutsättningar för detaljförsäljarna när det gäller att erbjuda samfakturering. Genom den föreslagna regleringen som gäller säkerheter strävar man efter att trygga distributionsnätsinnehavarens fordringar. Den föreslagna regleringen anses således vara dikterad av ett tungt vägande samhälleligt skäl.  

Inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna bör vara nödvändiga för att ett godtagbart mål ska kunna nås och även i övrigt i enlighet med proportionalitetskravet. Det är tillåtet att inskränka en grundläggande fri- eller rättighet endast om målet inte kan nås med metoder som gör ett mindre ingrepp i fri- eller rättigheten. Inskränkningen får inte gå längre än vad som är motiverat med beaktande av hur vägande det bakomliggande intresset är i förhållande till det skyddsintresse som begränsas. Proportionaliteten i den föreslagna regleringen av samfaktureringen stöds av att effekten av den säkerhet som krävs för inträde i branschen kan minimeras genom att affärsverksamhetens omfattning beaktas i grunderna för hur säkerheten ska fastställas. Dessutom utgör kravet på säkerhet inget hinder för affärsverksamheten i dess helhet när samfaktureringen är frivillig för detaljförsäljaren. På dessa grunder kan inskränkningarna i näringsfriheten anses vara förenliga med proportionalitetskravet. 

14.2  12.2 Egendomsskydd

14.3  12.3 Delegering av regleringsmakt

I förslaget till ändring av elmarknadslagen ingår nya bemyndiganden att utfärda närmare bestämmelser och föreskrifter.  

Grundlagens 80 § (731/1999) gäller utfärdande av förordningar och delegering av lagstiftningsbehörighet. Enligt 1 mom. kan republikens president, statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Genom lag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag (GrUU 10/2014 rd, GrUU 58/2010 rd, GrUU 44/2010 rd). Även andra myndigheter kan enligt paragrafens 2 mom. genom lag bemyndigas att utfärda rättsnormer i bestämda frågor, om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Tillämpningsområdet för ett sådant bemyndigande ska vara exakt avgränsat. Bemyndigandet för myndigheter att meddela föreskrifter begränsas också av bestämmelsen om lagens område i 80 § 1 mom. i grundlagen. Enligt detta ska genom lag utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om andra frågor som enligt grundlagen hör till området för lag (GrUU 35/2005 rd). 

Bestämmelser om ett bemyndigade enligt 80 § 2 mom. i grundlagen kan alltså utfärdas endast om det finns särskilda skäl som hänför sig till föremålet för regleringen. Ett sådant särskilt skäl kan enligt motiveringen till regeringens proposition RP 1/1998 rd närmast anses föreligga när det är fråga om en sådan teknisk reglering av smärre detaljer som inte inbegriper prövningsrätt i någon större utsträckning. Särskilda skäl som har samband med föremålet för regleringen kan ibland förutsätta att det utfärdas föreskrifter som kan ändras ofta och snabbt. Enligt regeringens proposition om grundlagsreformen får en myndighet dock inte bemyndigas att utfärda rättsnormer om regleringens betydelse i sak kräver att den sker genom lag eller förordning. Den bemyndigande lagen ska uppfylla de krav på exakthet och exakt avgränsning som ställs i grundlagsutskottets utlåtandepraxis (se t.ex. GrUU 34/2012 rd, s. 3), och bemyndigandet förutsätts vara mer exakt än normalt. Det väsentliga är att det i lagen finns tillräckliga grundläggande bestämmelser om det som ska regleras. Tillämpningsområdet för fullmakten kan begränsas till exempel regionalt, per person, sakligt eller tidsmässigt. I praktiken innebär detta ofta att det finns en exakt avgränsad målgrupp för bestämmelsen.  

Propositionen innehåller en delegering av regleringsmakt som riktas till andra myndigheter än republikens president, statsrådet eller ministeriet i den föreslagna 54 § 2 mom. och 105 i § 4 mom. i elmarknadslagen. 

Enligt det föreslagna 54 § 2 mom. kan Energimyndigheten med stöd av artikel 18 i elhandelsförordningen meddela närmare bestämmelser om strukturerna för eldistributionstjänsternas avgiftskomponenter. Delegeringen av regleringsmakten grundar sig således på lag, och 54 §, som föreslås bli ändrad, innehåller en grundläggande bestämmelse om saken. Energimyndigheten kan således meddela preciserande föreskrifter av teknisk natur. Sakinnehållet i Energimyndighetens föreskrifter begränsas dessutom av bestämmelserna om tariffreglering i EU:s elhandelsförordning. Eftersom regleringen ifråga ingår i en direkt tillämplig förordning, och man dessutom måste beakta de bestämmelser som gäller behörigheten för den nationella tillsynsmyndigheten enligt artikel 59 i elmarknadsdirektivet, är medlemsstaternas handlingsutrymme att föreskriva om ärendet genom nationella materiella bestämmelser mycket begränsat.  

I fråga om elmarknaden kan en särskild orsak till delegeringen av regleringsmakt också anses vara branschens karaktär och skyldigheterna enligt EU-regleringen. Elnäten är så kallade naturliga monopol, eftersom det i allmänhet inte är ekonomiskt förnuftigt att bygga parallella konkurrerande nät. I EU-lagstiftningen har man försökt göra tillträdet till nätet så lätt som möjligt för alla som behöver elnätstjänster och prissättningen måste vara skälig. Ett effektivt verkställande av EU-rätten förutsätter att Energimyndigheten kan bedöma detaljerna i tarifferna och deras beräkningsmetoder. Om tariffstrukturerna reglerades i lag skulle detta omintetgöra EU-regleringens åläggande om tillsynsmyndighetens befogenhet att fastställa tarifferna och beräkningsmetoderna och äventyra tillsynsmyndighetens oavhängighet. Av denna anledning är det motiverat att Energimyndigheten när befogenheterna ges bibehåller tillräcklig prövningsrätt, både för ett effektivt verkställande av EU-rätten och på grund av branschens natur. EU-domstolens avgörandepraxis hindrar inte en regleringsmodell i enlighet med förslaget, eftersom lagstiftningen inte ingriper i beräkningsmetoderna eller ens bestämmer om tariffstrukturerna på ett bindande sätt. Avsikten med lagstiftningen är att ge ett regelverk för samordningen av distributionsavgifternas struktur, utifrån vilket Energimyndigheten enligt behov kan utfärda närmare bestämmelser om distributionsavgifternas struktur. 

Delegeringen av regleringsmakten bedöms vara exakt och noggrant avgränsad. Det föreskrivs om distributionsavgifternas struktur på lagnivå, och Energimyndigheten har i enlighet med den befogenhet som avses i elmarknadsdirektivet befogenhet att föreskriva om det närmare innehållet i de avgiftskomponenter som anges i lagen. 

Enligt 105 § 4 mom. som enligt förslaget fogas till elmarknadslagen ska Energimyndigheten dessutom ges befogenhet att meddela föreskrifter. Energimyndigheten får meddela närmare föreskrifter om de villkor som ska tillämpas av distributionsnätsinnehavaren och detaljförsäljaren vid samfakturering. Villkoren ska utarbetas i samordning med nätinnehavarna och vid utarbetandet ska detaljförsäljarna samt berörda nätanvändare och andra parter på elmarknaden höras. Tillämpningen av villkoren är obligatorisk för distributionsnätsinnehavaren och detaljförsäljaren när de utför sådan samfakturering som avses i 105 i §. Bemyndigandet att meddela föreskrifter är således noggrant avgränsat då det är begränsat till ett preciserande av förhållandet mellan distributionsnätsinnehavaren och detaljförsäljaren. De grundläggande bestämmelserna om saken finns i elmarknadslagen och dessa kan med stöd av 105 i § 5 mom. ytterligare preciseras genom en förordning av statsrådet. Energimyndigheten ska också ges befogenhet att utfärda föreskrifter enligt 5 § 4 mom. i den föreslagna lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal. Energimyndigheten får meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter om priser och villkor för detaljförsäljning eller om grunderna för hur priserna bestäms som ska ges in till myndigheten, hur uppgifterna ska specificeras och hur de ska lämnas. Energimyndighetens befogenhet att meddela föreskrifter kompletterar således de grundläggande bestämmelserna i lagen och de preciserande bestämmelserna som utfärdas genom förordning av statsrådet i fråga om mindre delar av teknisk natur.  

De föreslagna bemyndigandebestämmelserna har begränsats till att gälla detaljer av teknisk natur, medan grunderna för den rättsliga ställningen fastställs utifrån bestämmelserna i lagen. Bemyndigandena är placerade i och sakligt anknutna till de paragrafer som berör de frågor som regleras. Normgivningsmakten har dessutom föreskrivits så noga avgränsat och exakt som möjligt. De bestämmelser om delegering av regleringsmakt som ingår i förslaget bedöms således inte strida mot grundlagen.  

14.4  12.4 Bedömning av lagstiftningsordningen

På de grunder som anges ovan kan lagförslagen enligt regeringens uppfattning behandlas i vanlig lagstiftningsordning.