2.2
Tvångsmedelslagen
2 kap. Gripande, anhållande, häktning och häktningsarrest
10 § Underrättelse om anhållande
I 2 kap. i tvångsmedelslagen finns bestämmelser om gripande, anhållande, häktning och häktningsarrest. Det finns inga bestämmelser om innehållet i beslut om anhållande i lagen. Enligt 2 kap. 10 § 1 mom. i lagen ska den som har anhållits utan dröjsmål när beslutet om anhållande har fattats eller han eller hon har gripits med stöd av ett förordnande om anhållande informeras om orsaken till anhållandet. I 16 § i kapitlet finns bestämmelser om översättning av ett beslut om anhållande. Enligt 2 kap. 1 § 1 mom. 6 punkten i statsrådets förordning om förundersökning, tvångsmedel och hemligt inhämtande av information (122/2014) ska om anhållande registreras tidpunkt för anhållandet i personregister. När gäller beslut om häktning ska i ett häktningsbeslut i korthet lämnas uppgifter om det brott som den häktade är misstänkt för och om grunden för häktningen enligt 3 kap. 10 § 1 mom. Beslutet ska avkunnas genast eller senast så snart handläggningen av häktningsärendena i fråga om de brott som har samband med varandra har avslutats.
Anhållande är ett starkt tvångsmedel som påverkar den anhållnes frihet. Såsom det konstaterats ovan hänvisas till beslut om anhållande redan i gällande bestämmelser i tvångsmedelslagen. I tvångsmedelslagen finns redan en särskild bestämmelse om beslut om häktning. Det är därför motiverat att beslut om häktning även bör föreskrivas i lagen, och av bestämmelsen bör det framgå vilka uppgifter beslutet ska innehålla och att en kopia av beslutet ska lämnas till den anhållne utan oskäligt dröjsmål. Eftersom bestämmelsen om underrättelse om anhållande finns i 2 kap. 10 §, är det motiverat att komplettera den paragrafen med bestämmelser om själva beslutet om anhållande.
3 kap. Domstolsförfarande i samband med häktningsärenden
8 § Utredning i häktningsärenden
Enligt paragrafen ska det läggas fram utredning om häktningsförutsättningarna som enbart kan bygga på skriftligt material när ett häktningsärende handläggs. Utöver detta och det som den som begärts häktad anfört med anledning av häktningsyrkandet får inte någon annan utredning om det brott som undersöks läggas fram, om inte domstolen anser att det finns särskilda skäl för detta.
Helsingfors hovrätt har i sitt beslut R2020/889 (29.12.2020) efter att närmare ha redogjort för saken ansett att rätten till information i situationer där den som begärts häktad delges förundersökningsmaterial till den del som det innehåller de omständigheter som har åberopats som grund för häktningen uppfyller kravet i direktiv 2012/13/EU för prövning av lagligheten för frihetsberövande på ett effektivt sätt i enlighet med nationell lagstiftning samt de krav som Europadomstolen ställer för häktningsförfarande. Högsta domstolen har inte uttalat sig i ärendet i sitt avgörande HD 2022:4.
Direktiv 2012/13/EU (Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden, direktivet om rätt till information) som det hänvisas till i hovrättens beslut tar hänsyn till eventuella konflikter mellan utredningsrelaterade skäl och rätten till information för parter som är inblandade i ett brottmål. Enligt artikel 7.1 i direktivet ska, om en person anhålls och frihetsberövas i något skede av ett straffrättsligt förfarande, medlemsstaterna se till att handlingar som rör det specifika målet, som är i de behöriga myndigheternas besittning och som är väsentliga för att i enlighet med nationell rätt effektivt angripa anhållandets eller häktningsbeslutets laglighet, görs tillgängliga för frihetsberövade personer eller för deras försvarare när en person anhålls och häktas under något skede av ett straffrättsligt förfarande. Enligt artikel 7.2 ska medlemsstaterna säkerställa att tillgång till åtminstone all bevisning som är i behöriga myndigheters besittning, oavsett om den talar för eller emot de misstänkta eller tilltalade personerna, ges dessa personer eller deras försvarare, för att man ska kunna säkerställa ett rättvist förfarande och för att förbereda försvaret. Enligt artikel 7.4 kan genom undantag från punkterna 2 och 3, under förutsättning att detta inte påverkar rätten till en rättvis rättegång, tillgång till visst material vägras bland annat om sådan vägran är absolut nödvändig för att skydda ett viktigt allmänintresse, till exempel i sådana fall där tillgång skulle kunna påverka en pågående utredning. Enligt skäl 32 i direktivet ska vägrad tillgång vägas emot den misstänkta eller tilltalade personens rätt till försvar, med beaktande av det straffrättsliga förfarandets olika skeden.
Direktivet om rätten till information genomfördes i Finland genom lagarna 818–825/2014 som trädde i kraft den 1 december 2014 (RP 71/2014 rd). Såsom det framgår av hovrättens beslut uppfyller den finska lagstiftningen direktivets skyldigheter. Frågan är därför om lagändringarna trots detta anses motiverade.
Enligt till 3 kap 8 § i den gällande tvångsmedelslagen är meningen inte att behandlingen av häktningsärendet utgör en förbehandling av åtalet. Tillräcklig utredning ska dock läggas fram till stöd för häktningsyrkandet även när det gäller de allmänna förutsättningarna för häktning. Detta innebär att man genom utredning måste påvisa att den som begärs häktad på sannolika skäl gjort sig skyldig till det brott som häktningsyrkandet bygger på. Det räcker med andra ord inte med att den som begär häktning under tjänstemannaansvar som sin uppfattning framför att även dessa allmänna förutsättningar föreligger (RP 222/2010 rd s. 265).
Vid beredningen har det därför ansetts att frågan inte handlar om behovet av att ändra 3 kap 8 § i tvångsmedelslagen. Det har också bedömts att frågan inte nödvändigtvis kräver ändringar av annan gällande lagstiftning. Ett eventuellt problem i nuläget är snarare den praktiska aspekten att häktningsyrkanden mer systematiskt bör uppmärksamma regleringen enligt direktivet om rätten till information och att rollen för den som begärs häktad uttryckligen bör bedömas i ärendet. Sådana häktningsyrkanden, där fokus främst ligger på bedömningen av brott som ska utredas i stället för bedömningen av den misstänktes andel i brottet, bör anses vara otillräckliga. Dessutom har uppmärksamhet fästs vid att det vid häktningsyrkande och häktningsbeslut bör utvärderas mer systematiskt vilka faktorer som talar för häktning och vilka mot häktning.
14 § Utsättande av tid för väckande av åtal
Enligt paragrafens 2 mom. kan den domstol som behandlar åtalet förlänga tiden på begäran som åklagaren framställt senast fyra dagar före den utsatta tidens utgång, om den tid som har satts ut för väckande av åtal visar sig vara för kort. Domstolen ska ta upp ärendet utan dröjsmål och avgöra det inom den utsatta tiden. Den häktade och hans eller hennes biträde ska ges tillfälle att bli hörda med anledning av begäran. Den häktade ska höras personligen om han eller hon vill det.
Det är motiverat att ärendet vid viss domstolsförhandling av förlängning av tidsfristen för tvångsmedel även skulle kunna avgöras i kansliet utan domstolsförhandling, om rätten finner det lämpligt och om personen som ärendet gäller samtycker till begäran. I praktiken måste förlängning av tidsfrister ofta och ibland upprepade gånger ansökas, särskilt i domstolsprocesser som rör omfattande och krävande brottmål, och muntlig behandling vid sammanträde kan ha ansetts vara onödig när det gäller en vettig resursfördelning även med tanke på de berörda parterna. Avgörande av tvångsmedelsärende i kansliet utan behandling vid sammanträde är i dag möjligt uttryckligen endast i handläggning av en begäran om husrannsakan enligt 8 kap. 18 § 2 mom. i tvångsmedelslagen.
Eftersom möjligheten att avgöra ett ärende i kansliet anses vara motiverad, är det nödvändigt att uttryckligen föreskriva om saken i de relevanta bestämmelserna. Domstolsbehandling för förlängning av tiden för väckande av åtal verkar i vissa situationer vara mycket lämplig för att avgöras i kansliet utan behandling vid sammanträde, och det verkar inte förekomma några rättsskyddsrisker eller andra problem för att avgöra ett ärende, om förutsättningen för detta är att domstolen anser att ärendet är lämpligt och den häktade samtycker till behandlingen.
15 § Ny behandling av ett häktningsärende
16 § Bestämmande om häktning i vissa fall
Enligt 15 § 1 mom. i kapitlet ska den domstol som behandlar åtalet, på begäran av den häktade och tills domen ges, utan dröjsmål och senast fyra dygn efter det att begäran framställdes ta upp häktningsärendet till ny behandling, om den som är misstänkt för ett brott har häktats. Ett häktningsärende behöver dock inte tas upp till ny behandling tidigare än två veckor efter den föregående behandlingen. Enligt den andra meningen i 16 § 1 mom. i kapitlet behöver häktningsärendet dock inte behandlas på nytt under den tid huvudförhandlingen är uppskjuten på grund av att sinnestillståndet hos någon som är svarande i samma mål undersöks.
På grund av den gällande regleringen kan det enligt paragrafens ordalydelse anses vara möjligt att den häktade inte överhuvudtaget skulle få häktningsärendet behandlat på nytt under den tid då huvudförhandlingen skjuts upp på grund av att sinnestillståndet hos någon som är svarande i samma mål undersöks. Eftersom häktningsärenden normalt ska behandlas på nytt varannan vecka, kan skillnaden bli betydande i praktiken. Sinnesundersökning av en eller flera svarande i samma mål kan ta länge, och under denna tid kan betydande förändringar ske i förutsättningarna för att hålla den svarande häktad. Det kan inte anses vara lämpligt att omprövningen av en svarandes häktningsärende kan skjutas upp väsentligt på grund av sinnesundersökning av en annan svarande i samma mål. Ur den häktade svarandens perspektiv har det endast betydelse om den häktade själv är föremål för sinnesundersökning.
Eftersom bestämmelserna om ny behandling av häktningsärenden med därtill hörande undantag finns i 15 § i kapitlet, verkar det också vara motiverat att även bestämmelsen om inverkan av sinnesundersökning av svarande på omprövningen av häktningsärendet också placeras i 15 § i kapitlet i stället för 16 § i kapitlet.
4 kap. Begränsning av kontakter
Utgångspunkter för bedömningen
När det gäller bestämmelserna om begränsning av kontakter bör det dessutom observeras att skyddet för privatlivet i grundlagens 10 § 1 mom. bland annat omfattar rätt för individen att fritt knyta och upprätthålla kontakter med andra människor (GrUU 20/2005 rd, s. 5, och hänvisningarna till RP 309/1993 rd, s. 56 och GrUU 34/2001 rd, s. 4−5). Därför är de allmänna förutsättningarna för att inskränka de grundläggande fri- och rättigheterna relevanta vid bedömningen av förutsättningarna för begränsning av kontakter. Eftersom begränsningen av kontakter enligt 4 kap. 1 § 1 mom. i tvångsmedelslagen inte är bunden till hur allvarligt det utredda brottet är, är bestämmelsen om förutsättningarna för begränsning inte i sig i linje med proportionalitetsprincipen. Det är möjligt att begränsa kontakter i samband med användning av vissa andra tvångsmedel och för ett visst syfte, vanligtvis relaterat till utredning av brott. Förutsättningarna för begränsning av kontakter bör dock bedömas självständigt, även med beaktande av de principiella bestämmelserna om användning av tvångsmedel och särskilt proportionalitetsprincipen.
I sitt avgörande EOAK/7510/2020 av den 6 september 2021 framställde riksdagens justitieombudsman att den särskilda uppgiften för den arbetsgrupp som utreder behoven av att ändra tvångsmedelslagen är att bedöma behovet av att reformera tvångsmedelslagen med hänsyn till innehållet i begränsningar av kontakter som domstolarna meddelar och övervakningen av dem. Den 2 mars 2021 delgav riksdagens biträdande justitieombudsman justitieministeriet avgörandet EOAK/2406/2020, i vilket hon behandlar de oklarheter som uppstått vid tolkningen av bestämmelsen om kontakter med ombud i 4 kap. 1 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. Högsta domstolen meddelade den 17 augusti 2021 avgörandet HD 2021:58 enligt vilket den häktades samvaro med alla andra häktade kan begränsas genom begränsning av kontakter enligt 4 kap. i tvångsmedelslagen. Med hänsyn till den omfattande användningen av begränsningar av kontakter och därmed deras stora praktiska betydelse, särskilt när det gäller skyddet för de grundläggande rättigheterna för häktade, är det dessutom motiverat att förtydliga de aktuella bestämmelserna i tvångsmedelslagen.
1 § Förutsättningar för begränsning av kontakter
Enligt paragrafens 2 mom. får kontakter med det ombud som avses i 8 kap. 4 § i häktningslagen (768/2005) inte begränsas. Riksdagens biträdande justitieombudsman har det ovan nämnda avgörandet EOAK/2406/2020 ansett att det för närvarande är oklart hur förbudet enligt tvångsmedelslagen att begränsa kontakter mellan en häktad och dennes ombud som avses i 8 kap. 4 § häktningslagen ska tolkas. Den biträdande justitieombudsmannen har ansett att det är viktigt att justitieministeriet tar ställning till hur bestämmelsen ska tolkas och utreda behovet av att förtydliga eller ändra regleringen.
Den biträdande justitieombudsmannen har i sitt avgörande konstaterat att det inte av förarbetena till lagen framgår något med stöd av vilket förbudet mot begränsning av kontakter endast skulle gälla ombud som avses i 8 kap. 4 § i häktningslagen och som domstolen förordnat till den häktades försvarare eller biträde. Den biträdande justitieombudsmannen har betonat att den nämnda bestämmelsen i häktningslagen i allmänhet avser rättegångsbalkens bestämmelse om rättegångsbiträden och -ombud som endast föreskriver om ett biträdes behörighet på allmän nivå. I bestämmelsen i rättegångsbalken görs ingen åtskillnad mellan om det är fråga om ett rättegångsombud eller- biträde som sköter den häktades ärende eller något annat ärende.
I enlighet med den biträdande justitieombudsmannens avgörande saknas det stöd i den bestämmelse i häktningslagen till vilken hänvisas i paragrafens 2 mom. eller dess förarbeten för en sådan tolkning att förbudet mot begränsning av kontakter endast skulle gälla ett sådant ombud som domstolen utsett till den häktades försvarare eller biträde. En sådan tolkning stöds inte heller av hänvisningen till 15 kap. 2 § 1 eller 5 mom. i rättegångsbalken i denna bestämmelse i häktningslagen om vem som får verka som rättegångsombud eller -biträde. Det förefaller dock som att bestämmelsen i tvångsmedelslagen direkt kan hänvisa till regleringen enligt rättegångsbalken i stället för hänvisningen via häktningslagen. Samtidigt kan det också förtydligas att förbudet mot begränsning av kontakter gäller alla advokater, offentliga rättegångsbiträden och rättegångsbiträden med tillstånd som definieras i 15 kap. 2 § 1 eller 5 mom. i rättegångsbalken.
2 § Omfattningen för begränsning av kontakter
Enligt paragrafens 1 mom. kan begränsning av kontakter omfatta begränsning av brevväxling, användning av telefon, besök eller andra kontakter utanför förvaringslokalen eller fängelset eller av samvaro med en viss gripen, anhållen eller häktad. Kontakterna får inte begränsas i större utsträckning eller en längre tid än vad som är nödvändigt. Det finns skäl att granska regleringen enligt paragrafen i synnerhet med tanke på det nämnda avgörandet av högsta domstolen HD 2021:58 och riksdagens justitieombudsmans avgörande EOAK/7510/2020.
Högsta domstolen anser enligt avgörandet att det är klart att begränsningen av kontakter kan utsträckas till att omfatta varje häktad i fånggemenskapen, det vill säga alla andra häktade med stöd av bestämmelsen, om förutsättningarna enligt 1 § uppfylls. Högsta domstolen anser att bestämmelsen inte närmare föreskriver om hur de personer som omfattas av begränsningar av kontakter ska definieras när ovan nämnda förutsättningar för att begränsa kontakter med hela fånggemenskapen föreligger. Högsta domstolen betonar att begränsningen av kontakter med hela fånggemenskapen inbegriper ett relativt starkt inskränkande av de grundläggande och mänskliga rättigheterna för den person som är föremål för begränsningen, och att kraven på regleringens tydlighet och exakthet framhävs vid användningen av denna typ av begränsningar. Högsta domstolen anser i sitt avgörande att begränsningen av kontakter enligt 4 kap. 1 och 2 § i tvångsmedelslagen kan omfatta den häktades kontakter med alla andra häktade i samma enhet.
I utlåtandet av de ledamöter som var av avvikande mening i fråga om högsta domstolens avgörande konstateras att de uttryck som används i lagstiftningen i allmänhet bör ges en allmän språklig innebörd, om uttrycket inte har en särskild lagstadgad betydelse eller annars ges en särskild betydelse. Enligt utlåtandet är det enligt ordalydelsen inte möjligt att tolka bestämmelsen i 4 kap. 2 § 1 mom. i tvångsmedelslagen om begränsning av kontakter som gäller kontakter med en viss gripen, anhållen eller häktad person på ett sådant sätt att begränsningen gäller odefinierat alla häktade. Enligt utlåtandet skulle en sådan tolkning vara motsatsen till bestämmelsens ordalydelse, och en sådan tolkning kan inte anses godtagbar, särskilt i regleringen av inskränkningar i grundläggande och mänskliga rättigheter.
På grund av behovet av tydlighet och exakthet i regleringen som även efterlyses i högsta domstolens avgörande förefaller det motiverat att pröva om det är möjligt att förtydliga den nuvarande regleringen till den del som det är fråga om begränsningar av kontakter som gäller en icke namngiven persongrupp. Även om högsta domstolens beslut uttryckligen gäller begränsning av kontakter med den övriga fånggemenskapen kan det anses motiverat att prövningen även tar hänsyn till andra personer än fånggemenskapen. Målet bör för det första vara att kontakter med personer som omfattas av begränsning av kontakter inte begränsas i onödan, inte heller med civila. Det finns inte heller skäl för att begränsningen av kontakter kunde minska till exempel genom att även motparten i kontakten blir häktad. Med tanke på övervakningen av kontakter vore det dessutom problematiskt om den andra partens ställning alltid ska vara känd i detta avseende.
Vid översynen av regleringen bör följande utgångspunkter beaktas. Begränsningen av kontakter till en stor, icke namngiven grupp av personer är en relativt stark inskränkning av de grundläggande och mänskliga rättigheterna för den person som är föremål för begränsningen. I praktiken kan begränsningen innebära vistelse i ensamhet dygnet runt. Därför är det motiverat att det endast är möjligt att utfärda en begränsning om det finns synnerligen vägande skäl för detta.
Behovet av begränsning av kontakter, framför allt till en icke namngiven grupp, kan uppskattas vara störst i början av utredningen, då till exempel eventuella andra gärningsmän ännu inte är kända. Regleringen av inskränkningar av de grundläggande och mänskliga rättigheterna ska vara noggrant avgränsad och tillräckligt exakt. Därför förefaller det motiverat att på lagnivå fastställa en exakt tidsfrist för begränsning av kontakter som gäller en icke namngiven grupp, varefter begränsningen endast kunde förlängas efter en omprövning av ärendet. Därutöver bör det mer heltäckande föreskrivas om de personer med vilka kontakter inte kan begränsas.
Enligt avgörandet EOAK/7510/2020 av riksdagens justitieombudsman är det mycket problematiskt att en så central och vardaglig fråga som innehållet i domstolens meddelande om begränsning av kontakter och övervakningen av sådana begränsningar har visat sig vara otillräckligt reglerad i lagstiftningen. Justitieombudsmannen har ansett att det är mycket viktigt att komplettera och precisera lagstiftningen till denna del.
Det gäller att skilja mellan två inbördes relaterade aspekter i denna observation. För det första är det fråga om vad som kan vara innehållet i den begränsning av kontakter som domstolen meddelat. För det andra är det fråga om vilken part som ansvarar för övervakningen av den begränsning av kontakter som domstolen meddelat. När det gäller den andra frågan är också paragrafens 2 mom. relevant. Enligt momentet finns bestämmelser om granskning och läsning av brev i 8 kap. i häktningslagen och i 6 kap. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen. Bestämmelser om beslagtagande av brev finns i 7 kap. i tvångsmedelslagen.
Med tanke på båda aspekterna är det väsentligt att den gällande regleringen enligt 4 kap. 2 § 1 mom. i tvångsmedelslagen lämnar öppet vilka slags begränsningar som kan meddelas för de kontaktsätt som avses i mom. I denna granskning är det viktigt att begränsningarna av kontakter ska vara så tydliga till sitt innehåll att de är otvetydigt verkställbara. En mellanform mellan att helt förbjuda och helt tillåta ett visst kontaktsätt kan anses vara att kontaktsättet är tillåtet på ett övervakat sätt. Innehållet i begränsningen av kontakter och övervakningen har då en fast koppling till varandra. Mot bakgrund av det som konstateras granskas först frågan om övervakningen av kontakter och därefter frågan om vilket innehåll i begränsningen kontakter som det är motiverat att föreskriva om i paragrafens 1 § mom.
Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag. I all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas. Enligt 7 § 3 mom. i grundlagen ska rättigheterna för den som har berövats sin frihet tryggas genom lag. Det är därför klart att metoden för övervakning av kontakter i fråga om personer som är föremål för begränsning av kontakter inte kan avgöras från fall till fall genom domstolsavgöranden utan en tydlig rättslig grund. Domstolen beslutar med andra ord om begränsning av kontakter, men övervakningen och verkställigheten av begränsningen ska grundas på tillsynsmyndighetens lagstadgade behörighet.
För närvarande ansvarar myndigheten för förvaringsplatsen för övervakningen av dem som är föremål för begränsning av kontakter. Enligt 1 § i lagen om Brottspåföljdsmyndigheten (953/2009) är det om Brottspåföljdsmyndigheten som verkställer häktning. Övervakningen av den häktades kontakter kan också anses vara verkställighet av häktning. Ett undantag från detta är situationer där en häktad hålls i polisens förvar. I detta avseende är lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006, förvaringslagen) särskilt relevant, och den tillämpas också på behandlingen av anhållna och gripna personer.
När man överväger vilken instans som ska övervaka frihetsberövade personers kontakter, bör vikt läggas vid åtskillnaden mellan förvarings- och utredningsansvar. För att undvika risken att förvaringsförhållandena och behandlingen av frihetsberövade beror på utredningens framskridande och inställningen hos frihetsberövade personer till en utredningen kan det anses motiverat att olika instanser i regel ansvarar för förvaring av frihetsberövade personer och utredning av misstänkta brott. Därför anses det motiverat att ytterligare stärka åtskiljandet av förvarings- och utredningsansvaret (t.ex. EOAK/2523/2021 s. 3; EOAK/3622/2019 s. 6; utkast till regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om behandlingen av personer i förvar hos polisen samt till lagar som har samband med den 29.3.2021, SM014:00/2015).
Dessutom ska resursfrågor beaktas. De gällande bestämmelserna om övervakning av kontakter finns i 8 och 9 kap i häktningslagen. Om den övervakning som avses i kapitlen i större utsträckning överförs till exempelvis polisen bör tillräckliga resurser avsättas för detta. Det gäller att betona att övervakningen antagligen är effektivast där den övervakade även i övrigt förvaras. Utredningsansvariga kan lämna övervakningsansvariga tillräcklig information om omständigheter som behövs för övervakning av begränsningar av kontakter. Motsvarande kommunikation förutsätts i dag också till exempel för att förebygga brottslighet under fängelsetiden.
I häktningslagen och förvaringslagen finns bestämmelser om övervakning av kontakter i situationer där kontakter inte har begränsats. Därför är det motiverat att frihetsberövades kontakter övervakas enligt bestämmelserna i häktningslagen och förvaringslagen. Regleringen kunde preciseras genom att förtydliga och utvidga hänvisningen till dessa lagar i bestämmelsen. Dessutom föreslås att nödvändiga ändringar, som beskrivs nedan, görs i bestämmelserna i dessa lagar.
I enlighet med det som konstaterats ovan bör regleringen därtill preciseras i fråga om vad som kan vara innehållet i domstolens meddelande av begränsning av kontakter. Därför är det motiverat att övervakningen inte bör basera sig på domstolens prövning av saken i ett enskilt fall. Däremot kan det anses vara tydligt och konsekvent att en gripen, anhållen eller häktad persons brevväxling, användning av telefon, besök och andra kontakter med eller samvaro med personer i princip skulle förhindras med personer med vilka kontakterna har begränsats. Som ett undantag från detta kan det dock fortfarande vara möjligt att kontakter kunde tillåtas via ett eller flera kontaktsätt trots begränsningen. Det kan nämligen anses att vissa kontaktsätt, antingen på grund av sin betydelse eller övervakningsmöjligheter, kan ha en annan ställning än andra kontaktsätt.
Det som framställts kan rätt långt anses överensstämma med syftet med den gällande regleringen. Även i dag har syftet varit att utforma bestämmelserna så att det med begränsning av kontakter enligt tvångsmedelslagen uttryckligen avses förhindrande av viss typ av kontakter. I förarbetena till lagen (RP 222/2010 rd, s. 261) konstateras att begränsning av kontakter inte inbegriper granskning eller läsning av brev utan att brev inte levereras ända fram. I 4 kap. 2 § 2 mom. i tvångsmedelslagen finns därför en uttrycklig hänvisning till att bestämmelser om granskning och läsning av brev finns i häktningslagen och i lagen om personer i förvar hos polisen. Enligt 8 kap. 1 § häktningslagen har de häktade rätt till korrespondens per post, om inte denna rätt har begränsats med stöd av 4 kap. i tvångsmedelslagen. Bestämmelsen avser situationer där rätten till korrespondens ska förhindras på grund av att domstolen förordnat begränsning av kontakter. I häktningslagen föreskrivs däremot att Brottspåföljdsmyndigheten har befogenhet att exempelvis läsa en häktad persons korrespondens för att säkerställa syftet med häktningen. Enligt förarbetena till lagen (RP 263/2004 rd, s. 223) avses med detta till exempel situationer när de som åtalats i ett och samma brottmål försöker komma överens om bevisningen per brev.
Enligt 9 kap. 5 § i häktningslagen kan en häktad beviljas tillstånd till ett övervakat besök av en annan häktad eller fånge som placerats i samma fängelse, om det är fråga om en nära anhörig till den häktade, någon annan närstående eller någon annan person som är viktig för den häktade och besöket är motiverat för bevarandet av den häktades kontakter eller av något annat viktigt skäl och den häktades rätt till kontakter inte har begränsats med stöd av 4 kap. i tvångsmedelslagen. Hänvisningen till begränsningen av kontakter enligt 4 kap. i tvångsmedelslagen innebär också en situation där kontakterna förhindras helt via den aktuella kontaktkanalen. I de situationer där kontakter kan tillåtas under övervakning hänvisar bestämmelserna till säkerställandet av syftet med häktning.
Skillnaden mellan innebörden av begränsning av kontakter och andra övervakningsbefogenheter är dock inte helt klar i alla avseenden i regleringen. Det vore därför motiverat att uttömmande föreskriva om vilken typ av begränsningar som följer av begränsningen av kontakter och vilka befogenheter som i övrigt kan användas i fängelse eller polisförvar för att säkerställa syftet med häktning. En modell enligt vilken domstolen beslutar om de strängaste restriktionerna för den som omfattas av begränsning av kontakter enligt vilka kontakterna förbjuds helt kan även framöver anses motiverad. De övervakningsansvariga myndigheterna svarar däremot för övervakningen av sådana begränsningar samt för vad som i övrigt krävs i fråga om övervakningen frihetsberövades kontakter.
Slutligen bör uppmärksammas att häktningslagen eller förvaringslagen inte innehåller bestämmelser om vad som görs med brev, annan post eller meddelanden som sänts av eller adresserats till en person vars kontakter har begränsats, om dessa inte befordras på grund av begränsningen av kontakter. I 8 kap 5 § i häktningslagen och 6 kap 5 § i förvaringslagen föreskrivs i stället om situationer där brev, en annan postförsändelse eller ett meddelande till eller från en häktad får kvarhållas på andra grunder än med stöd av begränsning av kontakter. Därför förefaller det motiverat att i paragrafen även ta in en bestämmelse om hur man ska informera om dessa situationer och hur man ska agera efter att begränsningen av kontakter upphört.
4 § Beslut om begränsning av kontakter
Enligt paragrafens 3 mom. ska den i 1 mom. avsedda tjänsteman som beslutar om eller har rätt att göra en framställning om begränsning av kontakter besluta om slopande av begränsningen, om det inte längre finns förutsättningar för den. Med hänsyn till att begränsningen av kontakter inskränker de grundläggande fri- och rättigheterna och kopplingen av begränsningens giltighet till nödvändighet i 2 § 1 mom. i kapitlet är det motiverat att förtydliga att frågan handlar om att slopa begränsningen av kontakter i stället för att avsluta den. Av samma orsak verkar det vara motiverat att betona att begränsningen av kontakter även ska slopas delvis om förutsättningar för att behålla den i vissa avseenden inte föreligger. Samtidigt gäller det att säkerställa att information om begränsningen av kontakter eller en ändring av den lämnas till Brottspåföljdsmyndigheten som ansvarar för att begränsningen verkställs.
5 kap. Reseförbud
Utgångspunkter för bedömningen av reseförbud och förstärkt reseförbud
Reseförbudet används som ett alternativ till anhållande och häktning i situationer där förordnande av förbud kan anses vara ett tillräckligt tvångsmedel enligt principen om minsta olägenhet i 1 kap. 3 § 1 mom. i tvångsmedelslagen. På grund av anhållandets korta varaktighet är reseförbud i praktiken ett alternativ till häktning. Reseförbud är en inskränkning av rörelsefriheten som tryggas i 9 § i grundlagen. Detta har bidragit till att reseförbud inte kan användas för att utreda ringa brott.
I stället för häktning kan domstolen meddela en häktad eller en person som begärs häktad förstärkt reseförbud som övervakas med tekniska anordningar, om domstolen vid behandlingen av ett ärende som gäller ett häktningsyrkande eller häktning anser att ett reseförbud är ett otillräckligt tvångsmedel för att undanröja en risk som avses i 5 kap. 1 § 1 mom. i tvångsmedelslagen. När det föreskrivs om förstärkt reseförbud bör hänsyn i synnerhet tas till de grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i 7, 9, 10 och 21 § i grundlagen.
I kapitel 5 om reseförbud och förstärkt reseförbud har vissa oklara tolkningsfrågor som motiverar ett förtydligande framkommit. Dessutom har praxis visat att det i vissa avseenden behövs en mer exakt reglering.
Nedan beskrivs vissa tolkningsfrågor som har framkommit vid tillämpningen av dessa paragrafer. När det gäller förstärkt reseförbud bör dessutom följande omständigheter uppmärksammas. Med stöd av den gällande lagstiftningen kan en domstol i stället för häktning förordna en häktad eller den som begärts häktad förstärkt reseförbud, som övervakas med tekniska anordningar. I praktiken är det dock ofta inte möjligt att fästa tekniska anordningar på en person vid tidpunkten för utfärdande av förstärkt reseförbud. I dessa fall gäller det att säkerställa att personen fås på plats för fästande av anordningarna så snart det är möjligt, så att det förstärkta reseförbudet kan verkställas i enlighet med dess syfte. Dessutom anses det vara viktigt att bekräfta att det även kan anses utgöra ett brott mot det förstärkta reseförbudet om den som meddelats förstärkt reseförbud lösgör de anordningar som används för övervakning eller på något annat sätt avsiktligt orsakar att de inte längre kan användas för att övervaka det förstärkta reseförbudet.
I detta sammanhang gäller det att notera att de ovan anförda synpunkterna angående förstärkt reseförbud delvis även är tillämpliga på den häktningsarrest som avses i 12 a § 2 kap. i tvångsmedelslagen och som övervakas med tekniska anordningar som ges till en person eller fästs på honom eller henne vid handleden, vristen eller midjan, eller med hjälp av en kombination av sådana anordningar. I detta sammanhang föreslås dock inte ändringar av bestämmelserna om häktningsarrest. Frågan behandlas närmare nedan i avsnitt 6 om remissvar och i betänkandet om tvångsmedelslagstiftningen före propositionen.
4 § Myndighet som meddelar reseförbud
Enligt paragrafens 3 mom. ska domstolen vid handläggningen av ett häktningsyrkande eller ett ärende som gäller fortsatt häktning pröva om förutsättningarna för reseförbud eller förstärkt reseförbud enligt 1 eller 1 a § uppfylls och om den som begärts häktad eller den häktade ska meddelas reseförbud i stället för att häktas. Bestämmelsen kan inte helt anses motsvara paragrafens rubrik. Eftersom bestämmelsen har samband med den övriga regleringen i mom., förefaller det dock inte motiverat att ta bort regleringen från mom. Däremot kan det anses vara motiverat att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar innehållet i paragrafen i sin helhet.
7 § Ändring av beslut om reseförbud
Enligt paragrafen får ett beslut om reseförbud ändras till följd av förändrade omständigheter eller av viktiga skäl. Paragrafens lydelse har ansetts otydlig exempelvis med hänsyn till paragrafens förhållande till 10 § om överträdelse av reseförbudet och vilken myndighet som är behörig att besluta om ändringen. Med tanke på den sistnämnda omständigheten är det även motiverat att överväga om frågan påverkas av om reseförbudsbeslutet för en person ändras i en gynnsam, neutral eller strängare riktning. Det kan anses vara motiverat att en anhållningsberättigad tjänsteman alltid ska kunna besluta om att ändra innehållet i reseförbudsbeslutet, om frågan handlar om att lindra reseförbudet.
8 § Hävning av reseförbud
Enligt paragrafens 1 mom. ska ett reseförbud helt eller delvis hävas genast när det inte längre finns förutsättningar för att hålla reseförbudet i kraft i oförändrad form. Enligt paragrafens 2 mom. ska reseförbudet hävas, om inte åtal väcks inom 60 dagar från det att förbudet meddelades. Domstolen får förlänga tiden på begäran som en anhållningsberättigad tjänsteman gjort senast en vecka före den föreskrivna tidens utgång. Enligt paragrafens 3 mom. har den som har meddelats reseförbud redan innan åtal väcks rätt att föra frågan om huruvida ett reseförbud som meddelats av en anhållningsberättigad tjänsteman ska bestå till domstol för prövning. En sådan begäran ska tas upp till behandling inom en vecka från det att den inkommit till domstolen. Enligt paragrafens 9 § 1 mom., som behandlas närmare nedan, gäller ett reseförbud som har meddelats innan åtal har väckts fram till huvudförhandlingen, om det inte har bestämts att förbudet ska upphöra tidigare eller om det inte hävs tidigare genom ett särskilt beslut.
Delvis avvikande tolkningar har framförts när det gäller den föreskrivna tid som domstolen kan förlänga i de situationer som avses i 2 mom. Det har också ansetts oklart vad förhållandet är mellan den föreskrivna tiden på 60 dagar som avses i det momentet och huvudregeln om reseförbudets giltighet enligt 9 § 1 mom. Det har också diskuterats om det nödvändigtvis finns behov av en föreskriven tid på 60 dagar enligt 2 mom. med beaktande av regleringen av andra tvångsmedel som kan jämföras med reseförbudet och att reseförbudet ska hävas redan före den utsatta tiden så fort dess förutsättningar upphör. En anhållningsberättigad tjänsteman får besluta om hävning, även om reseförbudet har meddelats av en domstol. Dessutom kan frågan om att låta reseförbudet bestå föras till domstol. I detta sammanhang gäller det också att notera att reseförbud används i stället för gripande eller häktning, som i betydligt högre grad inskränker en persons grundläggande fri- och rättigheter, vilket för sin del talar för att förutsättningarna för tillämpning av reseförbud inte ogrundat försvårar användning av reseförbud i förhållande till dessa tvångsmedel.
Regleringen av hävning av reseförbud och dess giltighet ska vara tydlig och sådan att reseförbudets giltighet avgörs utifrån enhetliga kriterier. Därför förefaller det motiverat att kombinera 8 och 9 § till en konsekvent paragraf. Samtidigt kan 60-dagarsfristen, som visat sig vara oklar, slopas och därmed förfarandet för till exempel häktningsförfarandet harmoniseras.
9 § Reseförbuds giltighetstid
Så som det konstaterats ovan i beskrivningen av 8 § förefaller det vara motiverat att ena regleringen av 8 och 9 § till en enda konsekvent helhet.
10 § Påföljder för överträdelse av reseförbud
Enligt paragrafen får den som meddelats reseförbud anhållas och häktas, om han eller hon bryter mot förbudet eller flyr, börjar förbereda flykt, försvårar utredningen av ärendet eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Om ett ovillkorligt fängelsestraff som ådömts honom eller henne redan har blivit verkställbart, får det genast verkställas. Det har delvis visat sig vara oklart vilka överträdelser som avses i paragrafen och vad påföljden av överträdelsen kan bli. Det har ansetts vara motiverat att precisera regleringen även med hänsyn till när en person får anhållas eller häktas i den situation som avses i paragrafen. Dessutom anses det vara viktigt, såsom det konstaterats ovan, att bekräfta att det även kan anses utgöra ett brott mot förstärkt reseförbud om en person lösgör de anordningar som används för övervakning eller på något annat sätt avsiktligt orsakar att de inte längre kan användas för att övervaka det förstärkta reseförbudet.
6 kap. Kvarstad
2 § Beslut om kvarstad
Enligt paragrafens 2 mom. kan en anhållningsberättigad tjänsteman yrka att egendom ska beläggas med kvarstad innan ett åtal väcks. Efter det att åtalet har väckts får ett sådant yrkande framställas av åklagaren och även av en målsägande för att säkerställa att skadestånd eller gottgörelse betalas till målsäganden själv.
För att säkerställa ett gott förundersökningssamarbete kan det också vara motiverat att åklagaren redan innan åtal anhängiggörs kan delta i prövningen av om en ansökan om kvarstad är en befogad åtgärd. Förfarandet kunde motsvara förfarandet vid häktning (TML 3:2) och reseförbud (TML 5:4), där framställningen eller beslutet under förundersökningen fattas av en anhållningsberättigad tjänsteman, som dock före yrkandet eller beslutet ska underrätta åklagaren, som kan fatta beslut i ärendet.
De situationer där kvarstad söks kan dock vara ganska olika. I kriminalkommissarie Eveliina Karjalainens och specialåklagare Hannu Koistinens rapport om förundersökningssamarbete (Praxisbaserade synpunkter på läget inom förundersökningssamarbetet, smärtpunkter och regionala innovationer – Lägesrapport 2021; Justitieministeriets publikationer, Utredningar och anvisningar 2021:21) betonas bland annat att enkla och klara förfaranden för kvarstad brukar vara normala grundläggande utredningsverktyg, i vars prövning det i allmänhet inte är ändamålsenligt att involvera åklagare. Läget är dock annorlunda vid konkret spårning av brottslig vinning eller när grunderna för användning av tvångsmedel inbegriper omfattande möjligheter till prövning. Enligt rapporten är omfattande beslut om kvarstad utan samråd med åklagaren en medveten risk som inte alltid uppmärksammas i utredningen (s. 41).
Till följd av detta förefaller det motiverat att införa en tröskel för underrättande av åklagaren om kvarstad för att undvika uppenbart onödiga underrättelser och därav följande extra arbete. Då kan resurserna satsas på de situationer där åklagarens prövning av kvarstad kan anses motiverad.
4 § Hävning av åtgärd
Enligt paragrafens 1 mom. ska den anhållningsberättigade tjänstemannen häva en tillfällig kvarstad före domstolsbehandling, och domstolen ska häva en kvarstad bland annat när tillräcklig säkerhet ställs för betalning av böter, skadestånd, gottgörelse eller belopp som kan komma att dömas förverkat. På grund av regleringen enligt utsökningsbalken (705/2007) har det ansetts oklart om det finns skäl för utmätning efter detta och om garantin därför kan behållas efter detta. Ett rättsläge där ställande av säkerheter förhindrar verkställigheten av säkringsåtgärden anses vara förenlig med regleringens syfte, men häver den inte. Därför förefaller det vara motiverat att ändra 1 mom. på så sätt att en tillfällig kvarstad och en kvarstad förblir i kraft, även om en tillräcklig säkerhet ställs för betalning av böter, skadestånd, gottgörelse eller belopp som kan komma att dömas förverkat. På grund av 8 kap. 3 § i utsökningsbalken kommer verkställigheten av säkringsåtgärder dock även framöver att förhindras i dessa situationer. För att förtydliga saken kunde en hänvisning till denna bestämmelse i utsökningsbalken fogas till paragrafen.
Enligt paragrafens 2 mom. ska domstolen häva kvarstaden om åtal inte väcks eller ett yrkande på förverkandepåföljd inte framställs inom fyra månader från det att kvarstaden meddelades. Domstolen kan förlänga denna tid med högst fyra månader åt gången, om en anhållningsberättigad tjänsteman begär detta senast en vecka innan tiden löper ut. Praxis har på motsvarande sätt som med yrkande om förlängning av tiden för beslag i 7 kap. 14 § 3 mom. i lagen som behandlas nedan att sådana yrkanden framför allt i omfattande brottmål i allmänhet görs endast cirka en vecka innan den utsatta tiden löper ut, så att ärendet måste behandlas i brådskande ordning i domstol strax innan tiden löper ut. Därför förefaller det vara motiverat att ändra regleringen så att ett yrkande om förlängning av tiden ska framställas senast två veckor innan den utsatta tiden löper ut för att säkerställa att ärendet behandlas på ett adekvat sätt inom tidsfristen.
Därutöver innehåller paragrafens 2 mom. vissa skillnader i förhållande till de gällande bestämmelserna om hävning av beslag i 7 kap. 14 § i tvångsmedelslagen vilka verkar tala för harmonisering. Enligt 7 kap. 14 § 2 mom. kan domstolen för det första förlänga denna tid med högst fyra månader åt gången endast om förutsättningarna för kvarstaden fortfarande föreligger och det inte är oskäligt att låta kvarstaden bestå med hänsyn till grunden för kvarstaden och den olägenhet som kvarstaden medför. Det är klart att förutsättningarna för kvarstad fortfarande bör föreligga för att fristen ska kunna förlängas. På motsvarande sätt kan kvarstad också leda till oskäliga situationer, som bör undvikas. Det förefaller därför vara motiverat att förutsätta en motsvarande bestämmelse även regleringen av kvarstad. Enligt 7 kap. 14 § 2 mom. kan tidsfristen på fyra månader för hävning av kvarstad av särskilda skäl som hänför sig till arten och utredningen av det aktuella brottmålet förlängas med högst ett år åt gången eller så kan det beslutas att beslaget består tills vidare. En motsvarande möjlighet förefaller vara motiverad även i situationer som gäller kvarstad. Detta gäller i synnerhet omfattande brottmål, eftersom den nuvarande tidsfristen för kvarstad kan leda till behov av upprepade framställningar om förlängning av tiden.
Till vissa delar anses det lämna rum för tolkning vilka de personer som saken gäller som nämns i paragrafens 2 mom. kan vara och som därför ska ges tillfälle att bli hörda i samband med att förlängningsärendet behandlas. Det kan anses vara motiverat på grund av regleringen att alla personer som kan ha intressen i ärendet ska beredas möjlighet att bli hörda. Eftersom den gällande regleringen till vissa delar har ansetts lämna rum för tolkning i detta avseende är det motiverat att precisera saken i de aktuella bestämmelserna. Det är inte fråga om en utvidgning jämfört med nuläget utan om förtydligande av innehållet i den gällande lagstiftningen. Motsvarande oklarheter anses förekomma i 5 § samma kapitel och 7 kap. 14 och 15 § i lagen.
På samma sätt som vad som ovan konstaterats om förlängning av tiden för väckande av åtal enligt 3 kap. 14 § förefaller också frågan om förlängning av tiden för hävning av kvarstad i vissa situationer vara väl lämpad att avgöras i kansliet utan behandling vid sammanträde och att möjliggörande av detta inte verkar medföra risker relaterade till rättsskyddet eller andra problem, om en förutsättning för detta är att domstolen anser att detta är lämpligt och den som kan ha intressen att bevaka samtycker till begäran om behandlingssättet.
5 § Ny behandling av kvarstad
Enligt första meningen i paragrafens 1 mom. ska domstolen besluta om en kvarstad ska bestå på yrkande av den som saken gäller. På motsvarande sätt som i 4 § 2 mom. ovan anses det till vissa delar vara oklart vilka grupper av personer ärendet kan anses röra. Det kan anses vara motiverat på grund av regleringen att alla personer som kan ha intressen i ärendet ska beredas möjlighet att bli hörda.
8 § Beslut om kvarstad när en främmande stat har begärt rättslig hjälp
Enligt paragrafens 2 mom. ska domstolen samtidigt utsätta en giltighetstid för kvarstaden när den beslutar om kvarstad. Domstolen får förlänga den utsatta tiden, om en anhållningsberättigad tjänsteman senast en vecka innan denna tid löper ut framställer en begäran om saken. Domstolen ska utan dröjsmål ta upp ett ärende som gäller förlängning av tiden och avgöra det inom den utsatta tiden. På samma sätt som vad som ovan konstaterats om förlängning av tiden för väckande av åtal enligt 3 kap. 14 § 2 mom. och förlängning av tiden för kvarstadens giltighet enligt 6 kap. 4 § 2 mom. förefaller också frågan om förlängning av tiden för domstolsbehandling i vissa situationer vara väl lämpad att avgöras i kansliet utan behandling vid sammanträde och att möjliggörande av detta inte verkar medföra risker relaterade till rättsskyddet eller andra problem, om en förutsättning för detta är att domstolen anser att detta är lämpligt och den som saken gäller samtycker till begäran om behandlingssättet.
7 kap. Beslag samt kopiering av handlingar
1 § Förutsättningar för beslag
Riksdagens justitieombudsman har i sitt avgörande EOAK/7777/2020 angående polisens förfarande vid beslagtagande av bankkonto ansett att lagstiftningen tillåter att medel som redan finns på bankkontot och som genom brott uppenbart har tagits från målsäganden kan tas i beslag om vissa förutsättningar uppfylls. Däremot är preliminärt beslag av medel som senare kan betalas in på den misstänktes konto efter beslutet om beslag inte tillåtet. Justitieombudsmannen har ansett att möjligheten att beslagta ett konto är oklar och därför problematisk när det gäller den exakta avgränsning och strängatolkning som krävs av tvångsmedelslagstiftningen. Justitieombudsmannen har ansett att det är nödvändigt att de frågor om bestämmelserna om beslag som behandlas i avgörandet ska beaktas vid utvecklingen av tvångsmedelslagen. I denna proposition anses det vara motiverat att bedöma de aspekter som framställts i beslutet. Detta anses vara motiverat särskilt när det gäller frågan om bankkonto kan beslagtas.
Enligt 7 kap. 1 § 1 mom. i tvångsmedelslagen får föremål, egendom och handlingar tas i beslag, om det finns skäl att anta 1) de kan användas som bevis i brottmål, 2) de har avhänts någon genom brott, eller 3) de döms förverkade. Enligt paragrafens 2 mom. gäller bestämmelserna i 1 mom. också information som finns i en teknisk anordning eller i något annat motsvarande informationssystem eller på dess lagringsplattform (data). Vad som i kapitlet bestäms om handlingar tillämpas även på handlingar i form av data.
Enligt förarbetena till lagen avser föremål endast lös egendom. Dessutom är ”föremål” en dålig beskrivning av till exempel tillgångar på ett bankkonto, vilka kan karakteriseras som fordringsrätt. På grund av detta har ordet ”egendom” fogats till bestämmelsen (RP 222/2010 rd, s. 94–95). Ett bankkonto kan dock inte – till skillnad från medlen på det – betraktas som egendom, eftersom kontot inte har något självständigt värde utan i första hand är data i bankens datanät. Ett bankkonto kan inte heller betraktas som ett föremål eller en handling. Frågan är således först och främst om bankkonto kan anses ingå i data som avses i paragrafens 2 §. Enligt förarbetena till momentet avses med data information som finns i ett visst tekniskt informationssystem. Det väsentliga är att informationen behandlas elektroniskt, magnetiskt, optiskt eller på något annat motsvarande tekniskt sätt och vidare att behandlingen huvudsakligen sker självständigt, utan omedelbar medverkan av en människa (RP 153/2006 rd, s. 71). Därför kan det anses att data som avses i 7 kap. 1 § även kan omfatta bankkonto.
Därefter gäller det ännu att bedöma om någon av punkterna 1-3 i 1 § 1 mom. i 7 kap. kan gälla bankkonton. På grund av punkternas ordalydelse verkar det klart att tillämpningen av punkterna i allmänhet snarare kan handla om de medel som finns på kontot eller de poster som är relaterade till överföringar av medel snarare än själva kontot.
Vid den fortsatta beredningen har det därför övervägts om regleringen enligt 7 kap 1 § i tvångsmedelslagen bör preciseras när det gäller beslag av bankkonto. Vid prövningen har uppmärksamhet i synnerhet fästs vid tolkningen av den gällande bestämmelsen i förarbetena till lagen och i juridisk litteratur samt de praktiska konsekvenserna av att beslagta bankkonton.
Enligt förarbetena till tvångsmedelslagen är förutsättningarna för beslag och objektet för beslag är starkt förknippade med proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet, som det föreskrivs om i 1 kap. Exempelvis en dator bör inte tas i beslag om polisen kan få de uppgifter som behövs för bevisändamål på något sätt som är till mindre förfång för datorns innehavare, till exempel genom att kopiera datorns hårdskiva. Beslag i fråga om kontanter eller bankdepositioner förutsätter att den andel som hänför sig till beslagsgrunden kan särskiljas från den brottsmisstänktes övriga kontanter eller pengar på kontot. (RP 222/2010 rd, s. 273)
Enligt den juridiska litteraturen bör bankförfrågningar användas för att utreda om ett konto innehåller medel som ska tas i beslag vid övervägande av beslag av medel på bankkonto. Om det av kontoutdraget framgår att kontot har tillräckliga medel i förhållande till brottsskadan men det enligt kontotransaktionerna blir klart att kontot inte längre har de medel som förvärvats genom brottet i fråga, ska kvarstad användas i stället för beslag. Medlen kan tas i beslag trots att de har överförts flera gånger mellan olika konton eller personer. Detta kräver endast en tillräcklig utredning av att det uttryckligen är fråga om medel som förvärvats genom brott eller medel som kan dömas förverkade. (Pakkokeinolaki – Kommentaari, Satu Rantaeskola (toim.). Poliisiammattikorkeakoulu, oppikirjat 22, 2014, s. 157).
Om hänsyn även tas till de aspekter som framställs i justitieombudsmannens avgörande om konsekvenserna av beslagtagande av konton och nätbankskoder för utövande av rättigheterna för den person som är föremål för åtgärden, kan det bedömas att det praktiska tillämpningsområdet för ett sådant förfarande är relativt litet, i synnerhet på grund av principerna om proportionalitet och minsta olägenhet. Vid den fortsatta beredningen har det bedömts att det inte har anförts mer allmänna motiveringar för att tillämpningsområdet för beslag enligt 7 kap 1 § borde preciseras eller begränsas. De randvillkor som bestämmelsens ordalydelse ställer och principerna om proportionalitet och minsta olägenhet, som styr tillämpningen av tvångsmedelslagen enligt lagens 1 kap. anses på ett tillräckligt sätt begränsa de typer av situationer där beslag kan tillämpas med stöd av gällande bestämmelser.
4 § Förbud mot beslag och kopiering som gäller teleavlyssning, teleövervakning och basstationsuppgifter
Enligt paragrafens 1 mom. får inte tas i beslag eller kopieras handlingar och data som innehåller uppgifter som gäller meddelanden som avses i 10 kap. 3 § 1 mom. i denna lag, identifieringsuppgifter som avses i 10 kap. 6 § 1 mom. eller basstationsuppgifter som avses i 10 kap. 10 § 1 mom. hos ett teleföretag som avses i 2 § 21 punkten i kommunikationsmarknadslagen (393/2003) (teleföretag) eller hos en sammanslutningsabonnent som avses i 2 § 11 punkten i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation (516/2004) (sammanslutningsabonnent). Kommunikationsmarknadslagen och lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation har upphävts genom lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014). Enligt 3 § 36 punkten i den sist nämnda lagen avses med kommunikationsförmedlare ett teleföretag, en sammanslutningsabonnent och en sådan annan aktör som förmedlar elektronisk kommunikation för andra än personliga eller med sådana jämförbara sedvanliga privata ändamål.
Högsta domstolen ansåg i sitt avgörande HD 2022:23 att förbudet enligt bestämmelsen i 7 kap. 4 § i tvångsmedelslagen mot beslag utöver teleföretag och samhällsabonnenter även gäller kommunikationsförmedlare som avses i 3 § 36 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. I avgörandet hänvisas till motiveringen till lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, enligt vilken syftet var att utvidga lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation till att omfatta alla andra enheter som förmedlar kommunikation, förutom teleföretag, samhällsabonnenter och mervärdestjänster (RP 221/2013 rd, s. 62). I definitionen i 3 § 36 punkten nämns vilka aktörer som spelar en kritisk roll när det gäller skyddet av konfidentiell kommunikation (RP 221/2013 rd, s. 94). Högsta domstolen hänvisade i sin dom till Europadomstolens och EU-domstolens avgörandepraxis i frågan och konstaterade även att det med hänsyn till syftet med bestämmelsen i 7 kap. 4 § är motiverat att tolka bestämmelsen på ett sådant sätt att den inte endast gäller teleföretag och samfundsabonnenter utan även andra aktörer som förmedlar elektronisk kommunikation.
Med anledning av det som konstaterats är det motiverat att uppdatera hänvisningen i 1 mom. till 3 § 36 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Därutöver hänvisar paragrafen till vissa bestämmelser i 10 kap. lagen, där de nedan föreslagna ändringarna ska beaktas även i denna paragraf.
Slutligen kan det påpekas att högsta domstolen i sitt avgörande HD 2022:23 ansåg dessutom att de beslagtagna så kallade logguppgifterna var identifieringsuppgifter enligt tvångsmedelslagen. Högsta domstolen konstaterade i avgörandet att IP-adresser har ansetts vara exempel på information som kan kopplas till en viss användare eller abonnent i förarbetena till tvångsmedelslagen (RP 222/2010 rd, s. 327) och att i EU-domstolens rättspraxis har IP-adresser betraktats som både person- och trafikdata (La Quadrature du Net, punkt 152 och dom 17.6.2021, M.I.C.M., C-597/19, EU:C:2021:492, punkt 113). Högsta domstolen beaktade i synnerhet att en kombination av sådan information med annan tillgänglig information kan göra det möjligt att dra detaljerade slutsatser om privatlivet för användaren av kommunikationstjänsten. Högsta domstolen har även i målet framhållit att den aktuella VPN-tjänstens anonymiserande karaktär är ägnad att ge upphov till rimliga förväntningar hos användaren om respekt och skydd av dennes integritet i kommunikationshändelsen (punkt 25). Utifrån dessa grunder ansåg högsta domstolen i sitt avgörande att beslagtagande eller kopiering av logguppgifter avseende IP-adresser för användning som bevis i brottmål är förbjudet enligt 7 kap. 4 § 1 mom. i tvångsmedelslagen.
I propositionen har det inte ansetts ändamålsenligt att bereda författningsändringar med anledning av frågan. Det bör bland annat beaktas att utöver EU-domstolens nuvarande rättspraxis, som också beskrivs i avgörandet, håller den rättspraxis som är relaterad till frågan fortfarande på att utformas, till exempel i de fall som för närvarande behandlas av EU-domstolen.
12 § Protokoll
Enligt paragrafens 2 mom. ska en kopia av protokollet omedelbart sändas till den vars föremål, egendom eller handling har tagits i beslag eller kopierats. Kopia av protokollet ges dock inte under den tid som underrättelsen om omhändertagandet har framskjutits med stöd av 9 § 2 mom.
Det kan anses vara motiverat att en kopia även ges till den person från vars besittning föremålet, egendomen eller handlingen har beslagtagits, om det är en annan person än den som redan nämns i momentet. I praktiken är det inte alltid klart vems föremål, egendom eller handling det är fråga om. Därför är det motiverat att se till att den person från vars ägo föremålet, egendomen eller handlingen har beslagtagits också informeras om situationen genom en kopia. Situationen skulle i och med ändringen i stort sett vara densamma som i underrättelse om omhändertagande i 9 § i samma kapitel. Skillnaden är dock att en kopia av protokollet undantagslöst ska lämnas till den vars föremål, egendom eller handling har tagits i beslag eller kopierats. Detta är motiverat med hänsyn till den berörda partens primära intresse i målet.
14 § Hävning av beslag
Enligt paragrafens 1 mom. ska ett beslag hävas så snart det inte längre behövs. Enligt artikel 15 i direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem (det så kallade brottsofferdirektivet) samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer vars egendom har beslagtagits i samband med straffrättsliga förfaranden utan dröjsmål återfår egendom som kan återlämnas efter ett beslut av en behörig myndighet, såvida egendomen inte är nödvändig för de straffrättsliga förfarandena. De villkor eller processrättsliga regler enligt vilka sådan egendom återlämnas till brottsoffren ska fastställas i nationell rätt.
I Finland trädde brottsofferdirektivet i kraft och meddelade om detta till kommissionen den 18 december 2015 och den 29 januari 2016. Den 8 mars 2019 mottog den finska regeringen ett motiverat yttrande av kommissionen med stöd av artikel 258 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) angående genomförandet av direktivet. I sitt motiverade yttrande anser kommissionen att Finland inte har anpassat sin nationella lagstiftning till alla bestämmelser i direktiven. Finland svarade på det motiverade yttrandet, varefter kommissionen meddelade sitt beslut om att avsluta förfarandet i överträdelseärendet.
En fråga i kommissionens motiverade yttrande var om Finlands lagstiftning motsvarar skyldigheten att utan dröjsmål återlämna egendom som under det straffrättsliga förfarandet beslagtagits av ett brottsoffer enligt artikel 15 i direktivet. I sitt svar konstaterade Finland att den finska regeringen efter att kommissionen särskilt uppmärksammat vissa bestämmelser i direktivet avser att bedöma behovet av att precisera lagstiftningen. Enligt svaret gäller detta exempelvis bestämmelsen i artikel 15 i direktivet. Det är motiverat att bedöma frågan i den aktuella översynen.
Med tanke på skyldigheten enligt artikel 15 i brottsofferdirektivet kan åtgärderna avseende hävning av beslag respektive efterföljande åtgärder för återlämnande av egendom anses vara relevanta. Om egendom som tillhör ett brottsoffer och som tagits i beslag under ett straffrättsligt förfarande kan återlämnas på det sätt som avses i direktivet, ska den återlämnas till offret utan dröjsmål enligt direktivet, om den inte behövs för det straffrättsliga förfarandet.
Redan i dag ska beslag hävas så snart det inte längre behövs. Det finns inte någon motsvarande bestämmelse om återlämnande av egendom efter det att beslaget har hävts. I förarbetena till den gällande tvångsmedelslagen konstateras dock att föremål som tagits i beslag utan dröjsmål ska återlämnas när beslaget har hävts och förutsättningar för återlämnande föreligger. Detta har enligt förarbetena framhävts i de högsta laglighetsövervakarnas avgörandepraxis. Polisen ska också sköta om saken på eget initiativ och inte vidta åtgärder för att återlämna det beslagtagna först när egendomen eller föremålet efterfrågas (RP 222/2010 rd, s. 287, RP 66/2015 rd, s. 26).
Det förefaller motiverat att det rättsläge som framgår av förarbetena och som motsvarar artikel 15 i direktivet också uttryckligen fastställs på lagnivå. Tekniskt sett kan ärendet åtgärdas genom att komplettera 7 kap. 14 § i tvångsmedelslagen om hävning av beslag. När det gäller återlämnande av egendom ska den reglering som framgår av 18 och 23 § i samma kapitel och som kan anses överensstämma med vad som är tillåtet enligt direktivet beaktas. Därutöver kan andra rättsliga skyldigheter påverka frågan, såsom exempelvis 2 kap. 11 § 2 mom. i lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015), enligt vilket en beslagtagen vara om vilken bestämts att den ska återställas till ägaren eller till den som annars har rätt till varan ska förtullas och övriga förutsättningar för införsel av varan till Finland ska påvisas på behörigt sätt.
Enligt paragrafens 3 mom. ska en begäran enligt 2 mom. framställas senast en vecka innan den föreskrivna tiden löper ut. Domstolen ska utan dröjsmål ta upp ett ärende som gäller förlängning av tiden och avgöra det inom den utsatta tiden. Den som saken gäller ska ges tillfälle att bli hörd. Om personen inte kan nås, får ärendet dock avgöras utan att han eller hon hörs.
På motsvarande sätt som konstaterats ovan om kvarstad enligt 6 kap. 4 §, särskilt i omfattande brottmål, har praxis visat att de yrkanden som avses i mom. ofta görs cirka en vecka före utgången av den föreskrivna tiden. Då måste ärendet behandlas i brådskande ordning i domstol strax innan tiden löper ut. Med hänsyn till de föreskrivna tidernas totala längd kan det inte anses vara oskäligt att kräva en begäran om förlängning av tiden senast två veckor före den föreskrivna tidens utgång.
I enlighet med vad som ovan konstaterats om 6 kap. 4 och 5 § är det dessutom motiverat att även vad gäller 7 kap 14 § 3 mom. förtydliga vilka grupper av personer ärendet kan anses röra.
På samma sätt som vad som ovan konstaterats om förlängning av tiden för väckande av åtal enligt 3 kap. 14 § och vissa andra bestämmelser förefaller också frågan om förlängning av tiden för domstolsbehandling av hävning av beslag i vissa situationer vara väl lämpad att avgöras i kansliet utan behandling vid sammanträde och att möjliggörande av detta inte verkar medföra risker relaterade till rättsskyddet eller andra problem, om en förutsättning för detta är att domstolen anser att detta är lämpligt och den som saken gäller samtycker till begäran om behandlingssättet.
Slutligen kan paragrafen anses vara ofullständig på grund av att ett tillfälle att bli hörd enligt ordalydelsen även bör ges trots att det är fråga om situationer som avses i 9 § 2 mom. och där underrättelse till en person om omhändertagande av föremål, egendom eller handlingar i syfte att beslagta eller kopiera dem kan skjutas upp, om ett viktigt utredningsskäl kräver det. Om en person enligt 14 § 3 mom. ska ges tillfälle att bli hörd på grund av begäran om förlängning av tiden, blir möjligheten att skjuta upp underrättelsen om omhändertagande enligt 9 § 2 mom. i praktiken betydelselös. Det förefaller därför motiverat att i 14 § 3 mom. beakta regleringen enligt 9 kap. 2 mom.
15 § Yrkande att domstol ska besluta om beslag eller kopiering
Enligt paragrafens 1 mom. ska domstolen på yrkande av den som saken gäller besluta om ett beslag ska bestå eller om kopian av en handling ska förvaras för att användas som bevis. Enligt paragrafens 2 mom. ska ett yrkande enligt 1 mom. som framställts innan åtalet eller ett yrkande på förverkandepåföljd börjar behandlas tas upp till behandling inom en vecka från det att det inkom till domstolen. Ett beslag eller frågan om att förvara kopian av en handling behöver dock inte tas upp till ny behandling tidigare än två månader efter föregående behandling. Den som saken gäller ska ges tillfälle att bli hörd, om personen nås. På motsvarande sätt som det konstaterats ovan om 6 kap. 4 och 5 § och 7 kap. 14 § är det med hänsyn till 1 och 2 § motiverat att klargöra vilka grupper av personer som ärendet kan gälla.
Riksdagens justitieombudsman har därutöver i sitt avgörande EOAK/784/2019 framställt att justitieministeriet bör pröva om nämnda 2 mom. borde förtydligas med beaktande av de förändringar som skett i den straffrättsliga processen till den del som det är fråga om när behandlingen av åtal eller yrkande om förverkande kan anses ha påbörjats. Justitieombudsmannen har med hänvisning till syftet med tvångsmedelslagen och skyldigheten att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna ansett att ett yrkande om hävning av beslag bör behandlas inom en vecka från att det inkommit till domstolen, om inte sådan behandling av åtal där yrkande om beslag kunnat framställas och behandlas ägt rum före det. Justitieombudsmannen har dock bedömt att det finns förändringarna i den straffrättsliga processen i den gällande lagstiftningen lämnar rum för tolkning på vissa punkter.
I förarbetena till tvångsmedelslagen konstateras att de två första meningarna i 7 kap. 15 § 2 mom. med undantag av paragrafhänvisningarna motsvarar de två sista meningarna i 4 kap. 13 § i den tidigare tvångsmedelslagen (450/1987) (RP 222/2010 rd, s. 293). Enligt 4 kap. 13 § i den tidigare tvångslagen ska domstolen på yrkande av den som saken gäller besluta om ett beslag ska bestå. Ett yrkande som framställts hos domstolen innan den börjat handlägga åtalet ska upptas till behandling inom en vecka efter det framställningen inkom till domstolen. Om handläggningen gäller i tillämpliga delar vad som i 1 kap. 9 och 12 § stadgas om handläggning av häktningsyrkande. Domstolen ska bereda dem som saken gäller tillfälle att bli hörda, men någons frånvaro hindrar inte att saken avgörs. Således gäller även den tidigare tvångsmedelslagens krav på att ett yrkande ska handläggas inom en vecka tiden innan behandlingen av åtalet börjar, och det har inte gjorts några ändringar i denna grundläggande lösning vid stiftandet av den gällande tvångsmedelslagen.
Enligt den tidigare tvångsmedelslagen kan handläggningen av åtal anses börja med åklagarens muntliga förhandling vid sammanträde. Detta antyds av flera utlåtanden i lagens förarbeten, såsom det att den åtalade enligt förarbetena kunde anhållas och häktas efter delgivning av stämningen men innan handläggningen av åtalet påbörjats, varvid påbörjandet av handläggningen kunde påskyndas vid behov genom att fastställa en ny handläggningsdag (RP 14/1985 rd, s. 54). Bestämmelsen i 4 kap 13 § lagen förefaller således syfta till att bland annat säkerställa att den som beslaget gällde bereddes en möjlighet att underställa förutsättningarna för beslaget domstolens prövning redan före den muntliga förhandlingen av åtalet.
I den gällande tvångsmedelslagen har bestämmelsen i 7 kap. 15 § senast ändrats genom lag 357/2016. Till följd ska även behandlingen av ett yrkande på en förverkandepåföljd börja inom en vecka från det att det inkommit till domstolen. I förarbetena till den ändrade bestämmelsen konstateras att det är möjligt att inget åtal kommer att väckas utan att endast ett yrkande på förverkandepåföljd framställs. I förarbetena anses det därför vara motiverat att ett yrkande om att beslag ska bestå som kommer till domstolen innan ett yrkande på förverkande framställs i domstolen ska tas upp till behandling inom en vecka från det att det inkom till domstolen (RP 4/2016 rd, s. 48). Därför förefaller att redan anhängiggörande av ett ärende i domstol har betydelse vid bedömningen av påbörjande av behandlingen av ett ärende enligt propositionen.
Å andra sidan kan uppmärksamhet fästas till exempel vid 3 kap. 3 § 2 mom. i tvångsmedelslagen, enligt vilken häktningsyrkanden får göras muntligen vid handläggning av åtal. På motsvarande sätt ska den som framställt häktningsyrkandet enligt 13 § i samma kapitel underrätta den domstol som handlägger häktningsärendet om vilken domstol som kommer att behandla åtalet. I dessa bestämmelser avses med handläggning av åtal en senare tidpunkt än anhängiggörandet.
Anhängiggörande av ett ärende i domstolen kan tidsmässigt skilja sig avsevärt från den tidpunkt då ärendet börjar handläggas i domstolen på ett sådant sätt att en person kan framställa ett yrkande om hävning av beslaget vid handläggningen. Justitieombudsmannen har i sitt avgörande ansett att handläggningen av åtalet i den pågående straffrättsliga processen kan anses börja redan i och med att stämningen delges och senast i samband med den skriftliga eller muntliga förberedelsen, men att enbart det elektroniska mottagandet av stämningsansökan i Sakari-systemet som används i brottmål, och det därav följande anhängiggörandet av ärendet i tingsrätten inte kan anses vara relevant i detta avseende.
Det förefaller motiverat att det yrkande som avses i 7 kap. 15 § 1 mom. tvångsmedelslagen ska tas upp till behandling inom en vecka från det att den inkommit till domstolen, om yrkandet framställts innan yrkandet annars hade kunnat framställas i domstolens muntliga eller skriftliga förhandling. För att förtydliga detta föreslås en ändring av paragrafens 2 mom. i proposition.
21 § Beslut om beslag när en främmande stat har begärt rättslig hjälp
För det första kan det anses oklart om bestämmelsen i paragrafen är tillämplig utöver på beslag även på kopiering i stället för förverkande. Frågan har betydelse till exempel när man överväger behovet av domstolsbekräftelse i situationer där handlingar kopieras i stället för att tas i beslag.
Som åtgärd kan kopiering rätt långt jämställas med beslag och i princip görs det ingen skillnad i kapitlet mellan förfaranden eller rättigheter relaterade till dem. Till exempel gäller rätten att föra ett ärende till domstolen för prövning både beslag och kopiering. Eftersom kopiering i praktiken även kan begäras i gränsöverskridande straffrättsligt samarbete, bör detta också beaktas i tvångsmedelslagen. Det förefaller därför motiverat att förutsätta att 21 § även ska vara tillämplig på kopiering. Dessutom framstår det som motiverat på grund av den allmänt valda regleringstekniken i kapitlet att kopiering uttryckligen bör nämnas i bestämmelser som anses tillämpliga även på kopiering.
När det gäller paragrafens 2 mom. har det vid beredningen väckts frågor om den roll som en domstol som behandlar ärenden har enligt 66 § 2 mom. i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1286/2003) eller enligt 63 § 2 mom. i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna (1383/2007) kan också besluta om beslag. Det kan anses motiverat att beslut om beslag eller kopiering i de ärenden som avses i de nämnda författningarna även kan föras till den tingsrätt för fastställelse där de ärenden som avses i de nämnda bestämmelserna handläggs. Det har inte ansetts nödvändigt att ändra regleringen i övrigt, och till exempel tidsfristen för att föra ett beslutet till tingsrätten föreslås förbli densamma. Avsikten är att säkerställa möjligheten till en centraliserad handläggning av ett ärende i en tingsrätt.
Enligt paragrafens 2 mom. ska den myndighet som beslutat om beslaget dessutom inom en vecka från beslutet föra beslutet till tingsrätten på den ort där beslaget har utförts. Den domstol som beslutar om fastställelsen ska samtidigt utsätta en giltighetstid för beslaget. Om den myndighet som beslutat om beslaget inom giltighetstiden för beslaget framställer en begäran om saken får domstolen förlänga tiden.
På samma sätt som vad som ovan konstaterats om förlängning av tiden för väckande av åtal enligt 3 kap. 14 § och vissa andra bestämmelser förefaller också frågan om förlängning av tiden för domstolsbehandling av giltighetstiden för beslag i vissa situationer vara väl lämpad att avgöras i kansliet utan behandling vid sammanträde och att möjliggörande av detta inte verkar medföra risker relaterade till rättsskyddet eller andra problem, om en förutsättning för detta är att domstolen anser att detta är lämpligt och den som saken gäller samtycker till begäran om behandlingssättet.
8 kap. Genomsökning
Utgångspunkter för bedömningen av genomsökning av platser och genomsökning av utrustning
Genomsökning av platser
Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens hemfrid tryggad. Enligt paragrafens 3 mom. kan genom lag bestämmas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att brott ska kunna utredas.
Riksdagens grundlagsutskott har i sin tolkningspraxis avseende 10 § i grundlagen vid flera tillfällen framhållit att befogenheterna för husrannsakan inte kan tillåtas vid hur små brott som helst och att befogenheterna att företa husrannsakan inte bör utvidgas onödigt mycket och inte utan ett godtagbart särskilt skäl med hänvisning till de grundläggande fri- och rättigheterna. Med tanke på principen om regleringens proportionalitet har grundlagsutskottet utgått från att man inte bör ingripa i skyddet för hemfriden för att utreda föga klandervärda förseelser som allra högst bestraffas med böter. Mindre förseelser ska utredas med hjälp av andra metoder som inte ingriper lika mycket i de grundläggande fri- och rättigheterna. Sådana ställningstaganden finns bland annat i GrUU 23/1997 rd (s. 4), GrUU 6/1998 rd (s. 2–3), GrUU 26/2001 rd (s. 5), GrUU 40/2002 rd (s. 3) och GrUU 37/2010 rd (s. 5).
Grundlagsutskottet har ansett att inspektioner som inskränker hemfriden för att kontrollera hur stöd och bidrag som beviljats av offentliga medel används som beviljats är acceptabla också om det finns grundad anledning att misstänka sådana straffbara förseelser som allra högst ger ett bötesstraff (GrUU 69/2002 rd, s. 2–3). Inspektionsrätten kan genom en vanlig lag vara sammankopplad med ett förfarande som är sanktionerat med en straffavgift (GrUU 7/2004 rd, s. 2).
Hemfridens ställning som ett högt värderat rättsobjekt och en grundläggande rättighet som förutsätter att brottet ska vara tillräckligt allvarligt för att kunna utredas och husrannsakans betydelse med tanke på utredningen av brottet är frågor som aktualiseras i domstolspraxis som gäller husrannsakan. Viktiga avgöranden av Europadomstolen i detta avseende inkluderar till exempel Funke mot Frankrike (25.2.1993) och Buck mot Tyskland (28.4.2005). Vid bedömningen av möjligheten att företa husrannsakan uppmärksammade högsta domstolen i sitt avgörande HD 2014:58 att det i fallet varit fråga om ett brott vars strängaste straff var fängelse i sex månader och för vilket i praktiken nästan utan undantag utdömts lindriga böter.
Vid bedömningen av respekten för privatlivet vid allmän husrannsakan i syfte att utreda brott bör det uppmärksammas att husrannsakan den nuvarande tvångsmedelslagen stiftades begränsades till att gälla genomsökning av platser som avses i 24 kap. 11 § i strafflagen. Enligt den tidigare tvångsmedelslagen kunde föremål för husrannsakan även omfatta till exempel byggnader och rum belägna på andra platser, vilka i dag omfattas av platsgenomsökning och för vilka lagen inte längre ställer krav på brottets allvar. Betydelsen av hemfridsskyddet betonas således i ännu högre grad i de nuvarande bestämmelser om husrannsakan i tvångsmedelslagen, vilket höjer tröskeln för lagändringar för att utöka förundersökningsmyndigheternas rätt att företa husrannsakan i förundersökningen av brott jämfört med den tidigare situationen. Å andra sidan har bestämmelserna om platsgenomsökning utvidgats till att även omfatta lokaler som tidigare omfattades av bestämmelserna om husrannsakan.
När det gäller regleringen av platsgenomsökning gäller det även att beakta artikel 8 i Europakonventionen och Europadomstolens relaterade tolkningspraxis, som behandlas närmare nedan, enligt vilken begreppet hem har utvidgats till vissa utrymmen utanför hemmet (t.ex. Niemietz mot Tyskland, 13710/88, 16.12.1992; Buck mot Tyskland, 41604/98, 28.4.2005; Sallinen m.fl. mot Finland, 50882/99, 27.9.2005; Heino mot Finland, 56720/09, 15.2.2011). Med hänvisning till Europadomstolens tolkningspraxis har högsta domstolen tagit ställning i frågan bland annat i sina avgöranden HD 2017:40 och 2019:23.
Dessutom gäller det att beakta den grundläggande utgångspunkten, enligt vilken eventuell tillfällig nytta av användning av tvångsmedel i vissa enskilda fall inte uppfyller nödvändighetskravet i den allmänna förutsättningen för begränsning av grundläggande fri- och rättigheter. Kravet på att användning av tvångsmedel ska vara nödvändigt framhävs vid husrannsakan, eftersom 10 § 3 mom. i grundlagen särskilt förutsätter att åtgärder som ingriper i hemfriden ska vara nödvändiga för att utreda brott, medan 8 kap. 2 § tvångsmedelslagen ställer kravet på resultat som en förutsättning för husrannsakan.
Genomsökning av utrustning
Förutsättningarna för genomsökning av utrustning motsvarar rätt långt förutsättningarna för husrannsakan. Enligt lagens förarbeten (RP 222/2010 rd, s. 109) beror detta på att genomsökning av utrustning ofta gjordes i samband med husrannsakan och ansågs vara en del av husrannsakan medan den tidigare tvångsmedelslagen gällde. Dessutom gäller det att notera att genomsökning av utrustning kan riktas mot till exempel ett konfidentiellt meddelande som redan finns lagrat i enheten och som inte omfattas av teleavlyssning.
Genomsökning av utrustning riktas inte automatiskt mot grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen, men information om en persons privatliv, inklusive konfidentiell kommunikation, kan bli föremål för genomsökning. Genomsökning av utrustning är inte ett obetydligt tvångsmedel med tanke på skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna. Som framgått ovan kan genomsökning av utrustning riktas mot ett konfidentiellt meddelande i utrustningen, och då gäller genomsökningen sekretess för konfidentiella meddelanden som tryggas i 10 § 1 mom. i grundlagen. I samband med genomsökning av utrustning kan även uppgifter om en persons privatliv, som tryggas i samma moment, framgå. I fråga om viss teknisk utrustning kan det uttryckligen vara målet för genomsökningen av utrustning att hitta sådana meddelanden eller uppgifter, eller åtminstone det förmodade resultatet av sökningen (till exempel genomsökning av mobiltelefoner).
Domstolsprövning av genomsökning av platser och genomsökning av utrustning
Enligt 18 § 1 mom. i kapitlet ska domstolen på yrkande av den hos vilken husrannsakan har förrättats avgöra om det har funnits förutsättningar för husrannsakan eller om husrannsakan har genomförts på det sätt som 5 eller 6 § kräver. I paragrafens 2 mom. föreskrivs om handläggningen av yrkanden och i 3 mom. om att domstolsbeslut i ärenden enligt paragrafen får överklagas.
Högsta domstolen ansåg särskilt med stöd av artikel 8 i Europakonventionen och 22 § i grundlagen i sitt avgörande HD 2017:40 angående husrannsakan i en bokföringsbyrås lokaler att bolaget hade rätt att föra ärendet till domstolen för prövning. Högsta domstolen konstaterade i sitt avgörande att det inte är motiverat att tolka 8 kap. 18 § 1 mom. i tvångsmedelslagen snävt när det gäller vad som kan föras till domstolen för prövning. Enligt bestämmelsen har domstolen även behörighet att pröva huruvida särskilda förfarandebestämmelser om hemrannsakan borde ha följts vid den husrannsakan som genomförts som platsgenomsökning. Därutöver ansåg högsta domstolen i sitt avgörande HD 2019:92 angående genomsökning av en persons bostad med stöd av polislagen och vapenlagen (1/1998) och särskilt med stöd av artikel 8 i Europakonventionen och 22 och 10 § i grundlagen att genomsökningens laglighet kunde föras till domstol för prövning. Däremot ansåg högsta domstolen i sitt avgörande HD 2019:23 att en person inte hade rätt att föra beslutet om platsgenomsökning av den bil personen framfört till domstol för prövning, eftersom platsgenomsökningen inte till sina konsekvenser eller förfaranden motsvarade husrannsakan.
När det gäller genomsökning av utrustning fann högsta domstolen i sitt avgörande HD 2018:77 att den tolkning enligt vilken bestämmelsen i 8 kap 18 § tvångsmedelslagen vid genomsökning av utrustning i samband med husrannsakan är tillämplig och ger rätt att föra ärendet om genomsökningens laglighet till domstol för prövning. Högsta domstolen har bland annat med hänvisning till artiklarna 8 och 10 i Europakonventionen ansett att i det fall som avses i avgörandet (genomsökning av utrustning riktad mot de elektroniska informationssystem och datalager som polismannen använt) ska förutsättningarna för genomsökning av utrustning som är åtskild från husrannsakan kunna föras till domstol för prövning i efterhand.
Till följd av detta förefaller det motiverat att för det första precisera 18 § angående domstolsprövning av husrannsakan för rättens undersökning då paragrafens bestämmelser även tillämpas på platsgenomsökning. Därutöver bör situationen förtydligas även när det gäller genomsökning av utrustning, men med hänsyn till systematiken i 8 kap. förefaller regleringen passa bättre än 18 §, särskilt bland bestämmelserna om genomsökning av utrustning, som en ny paragraf. Det förefaller i detta sammanhang inte motiverat att på grund av avgörandet HD 2019:92 bedöma alla de genomsökningssituationer som annan lagstiftning möjliggör med hänsyn till om det uttryckligen borde föreskrivas om domstolsprövning av genomsökning i dessa fall. I detta sammanhang har regleringen enligt polislagen betydelse, eftersom en översyn av polislagen pågår samtidigt med denna proposition. När behoven av ändringar av polislagen har bedömts finns det bättre förutsättningar att bedöma eventuella behov av ändringar även i annan lagstiftning.
14 § Tillämpliga bestämmelser vid platsgenomsökning
Enligt paragrafens rubrik är det fråga om de bestämmelser som gäller för platsgenomsökning. Paragrafen gäller dock endast situationer där platsgenomsökningen riktas mot en plats som saknar allmänt tillträde eller till vilken allmänheten har begränsat eller inget tillträde vid den tidpunkt då genomsökningen sker. Enligt 1 § 4 mom. i kapitlet avses med platsgenomsökning genomsökning av andra platser än sådana som avses i 2 eller 3 mom. trots att de inte är allmänt tillgängliga eller den allmänna tillgängligheten har begränsats eller hindrats vid tidpunkten för genomsökningen, eller genomsökning av ett fordon. Som det bekräftats i förarbetena till tvångsmedelslagen omfattar platsgenomsökning även genomsökning av till exempel byggnader, rum och förvaringsplatser som är allmänt tillgängliga (RP 222/2010 rd, s. 301). Mot bakgrund av det som konstaterats förefaller det motiverat att förtydliga rubriken till 14 § så att den endast gäller bestämmelser som är tillämpliga vid vissa platsgenomsökningar.
23 § Skyldighet för innehavare av informationssystem att lämna uppgifter
Enligt paragrafens 1 mom. är innehavaren av ett informationssystem, den som svarar för systemet eller någon annan person skyldig att på begäran ge förundersökningsmyndigheten lösenord och andra motsvarande uppgifter som behövs för genomsökning av utrustning. Vid genomsökning av utrustning tvåstegsverifiering dock vara en förutsättning för inloggning. I dessa situationer kan till exempel utöver användarnamn och lösenord krävas en kod som behövs för inloggning i e-post och som skickas per sms till det telefonnummer som angetts av innehavaren av e-postkontot. Om den brottsmisstänkte har stängt sitt telefonabonnemang efter att enheten omhändertagits, kräver genomsökning av utrustning att abonnemanget öppnas. I praktiken har det funnits en viss oklarhet om huruvida öppnande av telefonabonnemang omfattas av skyldighet att lämna uppgifter enligt momentet.
När det föreskrivs om förundersökningsmyndighetens rätt att få de lösenord och annan liknande information som behövs för genomsökning av utrustning, finns det skäl att säkerställa att denna information faktiskt kan användas i genomsökningen. Eftersom den gällande bestämmelsen har visat sig vara oklar i detta avseende kan det anses motiverat att förtydliga den.
9 kap. Tvångsmedel i samband med särskilda undersökningsmetoder
3 § Upptagande av signalement
Enligt paragrafens 1 mom. får en polisman för bland annat utredning av brott ta fingeravtryck av den som är misstänkt för brott. Riksdagens biträdande justitieombudsman har i två avgöranden (Dnro 2296/2/15, 12.12.2016 och EOAK/6374/2017, 23.3.2018) granskat upplåsningen av mobiltelefon med fingeravtryck. I avgörandena ansågs att klagandens fingeravtryck tagits på grund av informationen i dem för att utreda brott i enlighet med lagens syfte. Enligt de utredningar som lagts fram i ärendena krävde utredningen av brottet en genomsökning av den misstänktes mobiltelefon. Enligt det första avgörandet har det vid stiftandet av lagen antagligen inte beaktats att fingeravtryck kunde tas för sådana syften.
Trots att avgörandena inte lämnats justitieministeriet för kännedom i syfte att bedöma behovet av ändringar av lagstiftningen, kan tydligheten i den gällande lagstiftningen i den aktuella frågan ifrågasättas på basis av avgörandena. Det förefaller därför motiverat att upptagande av signalement för användning av ett annat tvångsmedel uttryckligen möjliggörs i den relevanta bestämmelsen.
I detta sammanhang kan dessutom uppmärksamhet fästas vid förteckningen över signalement i paragrafen. En ansiktsbild kan användas på samma sätt som ett fingeravtryck, till exempel för att låsa upp en mobiltelefon. För detta ändamål kan en ansiktsbild också tas av en person på ungefär samma sätt som en persons fingeravtryck. Ett fotografi som redan idag finns med i förteckningen över signalement kan inte tydligt anses avse en ansiktsbild som behövs för att låsa upp en mobiltelefon. Därför förefaller det motiverat att också lägga till en ansiktsbild i förteckningen över signalement.
10 kap. Hemliga tvångsmedel
Utgångspunkter för bedömningen
I 10 kap. i tvångsmedelslagen föreskrivs om användning av hemliga tvångsmedel för inhämtning av information av personer som är föremål för informationsinhämtning vid utredning av brott. Till dessa medel hör teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande av lägesuppgifter för att nå misstänkta och dömda, inhämtande av basstationsuppgifter, systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning och teknisk observation av utrustning, täckoperationer, bevisprovokation genom köp, styrd användning av informationskällor och kontrollerade leveranser.
I 10 kap. ställs höga krav på användningen av hemliga tvångsmedel när det gäller hur allvarligt de brott som ska utredas är och även i övrigt stränga förutsättningar för användningen av tvångsmedel. Detta beror inte endast på att dessa tvångsmedel används i hemlighet, särskilt när det gäller åtgärder som ingriper i grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen, eftersom de senare varierar beroende på tvångsmedel och i vilken situation de används. Användning av hemliga tvångsmedel förutsätter i allmänhet ett allvarligt brott, för vilket det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i minst fyra år. Vissa hemliga tvångsmedel kan användas för att utreda brott som är lindrigare än de nämnda.
Enligt 10 kap. 2 § 1 mom. i tvångsmedelslagen är en allmän förutsättning för att hemliga tvångsmedel ska få användas att det kan antas att man på det sättet får information som behövs för att utreda ett brott. I paragrafens 2 mom. ställs dessutom särskilda förutsättningar för användning av vissa hemliga tvångsmedel. Teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, systematisk observation, teknisk avlyssning, optisk observation, teknisk spårning av personer, teknisk observation av utrustning, täckoperationer, bevisprovokation genom köp, styrd användning av informationskällor och kontrollerade leveranser får användas bara om dessa metoder kan antas vara av synnerlig vikt för utredning av ett brott. För täckoperationer och bevisprovokation genom köp och avlyssning av bostad förutsätts dessutom att metoden är nödvändig för att ett brott ska kunna utredas. Kravet på synnerlig vikt innebär att utredningen av brottet utan användning av aktuella tvångsmedel skulle bli oskäligt dyr eller annars mycket arbetsdryg. Hänsyn kan också tas till exempelvis att en fördröjning av utredningen skulle medföra särskild fara (RP 222/2010 rd, s. 126). Nödvändighetskravet innebär däremot i regel att myndigheten ska kunna visa att brottet inte kan utredas med andra tvångsmedel och förundersökningsmetoder inte är möjligt eller kräver åtminstone betydligt mer resurser eller leder till oskäliga dröjsmål i utredningen av brottet. Nödvändigheten kan dock grundas på en helhetsbedömning av att andra metoder skulle vara till exempel resultatlösa eller inte lämpa sig för inhämtandet av information utan att man konkret skulle ha försökt använda dem. (RP 222/2010 rd, s. 316).
Slopande av hänvisningar till skyddspolisen i 10 kap. i tvångsmedelslagen
I samband med den nya lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning slopades befogenheterna för skyddspolisen att utföra förundersökningar och använda tvångsmedel. I 10 kap. i tvångsmedelslagen hänvisas dock fortfarande till befogenheterna för chefen för skyddspolisen att besluta om användningen av vissa tvångsmedel som finns i kapitlet samt till inrikesministeriets roll vid övervakningen av skyddspolisens användning av hemliga tvångsmedel. Det förefaller motiverat att slopa hänvisningarna till skyddspolisen i 10 kap. i tvångsmedelslagen.
Beslut om hemliga metoder för att inhämta information (RSv 374/2010 rd)
Riksdagen har i sitt svar RSv 374/2010 rd på regeringens proposition med förslag till översyn av förundersöknings- och tvångsmedelslagstiftningen (RP 222/2010 rd) bland annat godkänt ett uttalande enligt vilket Riksdagen förutsätter att regeringen utreder och överväger om besluten om hemliga metoder för att inhämta information bör ingå i domstolarnas behörighet. Justitieministeriet besvarade uttalandet enligt följande:
”Av riksdagsutskottets handlingar angående behandlingen av den nya tvångsmedelslagen (806/2011) som trädde i kraft i början av 2014 framgår att skrivelsen avser beslut om täckoperationer, bevisprovokation genom köp och hemlig informationsinhämtning. När tillräcklig erfarenhet har erhållits av praxis för tillämpning av den nya lagen kommer behoven av att ändra lagstiftningen att ses över under de närmaste åren. Det gäller även beslut om användning av hemliga medel för att inhämta information.”
Av lagutskottets betänkande LaUB 44/2010 rd om nämnda regeringsproposition och av grundlagsutskottets däri refererade utlåtande GrUU 66/2010 rd framgår, liksom av justitieministeriets svar, att beslutsfattandet om täckoperationer, bevisprovokation genom köp och skyddandet av användningen av hemliga tvångsmedel särskilt har övervägts i ärendet. Nedan behandlas dessa åtgärder utgående från om det på grund av åtgärdernas art och de erfarenheter som erhållits vid tillämpningen av tvångsmedelslagen föreligga behov av ändringar i ärendet.
Enligt 10 kap. 27 § 1 mom. i tvångsmedelslagen avses med täckoperation planmässigt inhämtande av information om en viss person eller om personens verksamhet genom infiltration, där falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter eller registeranteckningar används eller falska handlingar framställs eller används för att förvärva förtroende som behövs för inhämtandet av information eller för att förhindra att inhämtandet av information avslöja. Om förutsättningarna för täckoperationer föreskrivs på ett allmänt plan i paragrafens 2 mom och vad gäller datanätsbaserade täckoperationer i paragrafens 3 mom. Enligt 30 § 2 mom. i kapitlet ska en sådan skriftlig plan över genomförandet av en täckoperation göras upp som innehåller väsentlig och tillräckligt detaljerad information för beslutsfattandet om och genomförandet av täckoperationen. Vid förändrade omständigheter ska planen vid behov ses över. Enligt 31 § 1 mom. i kapitlet ska beslut om en täckoperation fattas av chefen för centralkriminalpolisen eller chefen för skyddspolisen. Chefen för centralkriminalpolisen, chefen för skyddspolisen, chefen för polisinrättningen eller en för uppdraget förordnad anhållningsberättigad tjänsteman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information ska besluta om täckoperationer som genomförs uteslutande i datanät.
När hänförande av avgörandebefogenheter till domstolarnas behörighet i fråga om täckoperationer övervägs, är det nödvändigt att uppmärksamma 10 kap 32 § i tvångsmedelslagen enligt vilken den polisman som fattat beslut om en täckoperation ska låta domstolen avgöra om det finns sådana förutsättningar för en täckoperation som avses i 27 § 2 mom. Till följd av detta kan konstateras att domstolarna i fråga om täckoperationer redan har efterhandskontroll över att förutsättningarna för täckoperationer enligt i 27 § 2 mom. har förelegat.
Enligt 10 kap. 65 § 2 mom. i tvångsmedelslagen ska inrikesministeriet och finansministeriet årligen lämna riksdagens justitieombudsman en berättelse om hur hemliga tvångsmedel och skyddandet av dem har använts och övervakats. På grund av skyldigheten har inrikesministeriet för år 2020 lämnat Polisstyrelsens berättelse till inrikesministeriet om polisens hemliga inhämtande av information och övervakning, daterad den 2 mars 2021 (POL-2020-81238) till riksdagens justitieombudsman. I berättelsen konstateras det på ett allmänt plan att organiseringen, användningen och övervakningen av hemligt inhämtande av information fortfarande ligger på en god nivå i form av funktionella processer och att bristerna och missförhållandena är ringa (s. 38). Dessutom konstateras särskilt i fråga om täckoperationer och bevisprovokation genom köp att det inte finns något att anmärka om besluten om datanätsbaserade täckoperationer eller inhämtande av information med hjälp av bevisprovokation genom köp som gäller säljanbud uteslutande till allmänheten eller relaterade framställningar, verksamhetsplaner och protokoll (s. 40). I finansministeriets berättelse av den 26 februari 2021 till riksdagens justitieombudsman (VN/5131/2021) påpekas det på ett allmänt plan att domstolarna utan undantag har ansett att motiveringarna till kraven varit tillräckliga under granskningsperioden för beviljande av de begärda tillstånden när det gäller tvångsmedel som redan omfattas av domstolskontrollen (s. 3). I Tullens rapport om hemligt inhämtande av information inom Tullen 2020 (Dnro 3/04.04.03/2021) till finansministeriet av den 17 februari 2021, utifrån vilken finansministeriet upprättat sin berättelse, konstateras att det i Tullens laglighetsövervakning under granskningsperioden ägnats särskild uppmärksamhet åt de metoder för inhämtande av information om vilka beslut fattats av anhållningsberättigade tjänstemän. När det gäller dem konstaterar rapporten att motiveringarna avseende metoderna för inhämtande av information har varit rätt omfattande och goda (s. 15–16).
På basis av detta verkar det inte finnas behov av att hänvisa beslutsfattande om täckoperationer till domstolarnas behörighet. Redan nu är det endast chefen för centralkriminalpolisen eller skyddspolisen som får besluta om andra täckoperationer än täckoperationer som uteslutande sker i datanät. Redan i dag har domstolarna behörighet att i efterhand kontrollera att förutsättningarna för sådana täckoperationer är uppfyllda. Enligt 10 kap. 43 § 5 mom. i tvångsmedelslagen får klagan mot beslut i tillståndsärenden dessutom anföras utan tidsbegränsning. Det har dock inte framkommit något i rättspraxis som skulle tala för en mer omfattande eller tidigare domstolskontroll. I de berättelserna till riksdagens justitieombudsman om användning och skyddande av hemliga tvångsmedel samt övervakning av dem har också uttryckligen uppmärksammats datanätsbaserade täckoperationer, och det har inte heller framkommit något i dem som tyder på ett behov av att tilldela domstolarna behörighet att besluta om täckoperationer.
Enligt 10 kap. 34 § 1 mom. i tvångsmedelslagen avses med bevisprovokation genom köp ett köpeanbud eller ett köp av ett föremål, ett ämne, egendom eller en tjänst som polisen gör för att få i sin besittning eller finna bevis i ett brottmål eller vinningen av ett brott eller ett föremål, ett ämne eller egendom som avhänts någon genom ett brott eller som domstolen kan förklara förverkat eller förverkad eller som annars kan bidra till utredningen i brottmålet. För köp av annat än ett provparti krävs det att köpet är nödvändigt för att genomföra bevisprovokationen. Enligt paragrafens 2 mom. får bevisprovokation genom köp genomföras om det finns skäl att misstänka ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst två år eller stöld eller häleri och det är sannolikt att något av de mål som nämns i 1 mom. kan uppnås genom åtgärden.
Enligt 35 § 1 mom. i kapitlet ska beslut om bevisprovokation genom köp fattas av chefen för centralkriminalpolisen eller chefen för skyddspolisen. Beslut om bevisprovokation genom köp som gäller säljanbud uteslutande till allmänheten får fattas också av en för uppdraget förordnad anhållningsberättigad tjänsteman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information. Enligt 36 § i kapitlet ska det upprättas en skriftlig plan över genomförandet av bevisprovokation genom köp, om detta behövs med hänsyn till operationens omfattning eller andra motsvarande skäl, och vid förändrade omständigheter ska planen vid behov ses över.
När det gäller frågan om att tilldela domstolarna behörighet att besluta om bevisprovokation genom köp bör uppmärksamhet särskilt fästas vid att förutsättningarna för användning av bevisprovokation genom köp i fråga om det strängaste straffet för det brott som utreds är klart lägre än till exempel för täckoperationer. När bevisprovokation genom köp jämförs med andra hemliga tvångsmedel kan det på motsvarande sätt noteras att förutsättningarna för användning av tvångsmedel avseende det strängaste straffet för ett brott är strängare än för bevisprovokation genom köp i fråga om tvångsmedel som omfattas av domstolarna behörighet. Typisk bevisprovokation genom köp kan således anses vara ett tvångsmedel som i mindre grad inskränker skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna än täckoperationer eller sådana hemliga tvångsmedel som redan i dag omfattas av domstolens behörighet.
På basis av detta verkar det inte finnas behov av att hänvisa beslutsfattande om bevisprovokation genom köp till domstolarnas behörighet. Som ovan konstaterats får endast chefen för centralkriminalpolisen eller skyddspolisen besluta om annan bevisprovokation genom köp än bevisprovokation genom köp som gäller säljanbud uteslutande till allmänheten. Enligt 10 kap. 43 § 5 mom. i tvångsmedelslagen får klagan mot beslut i ett tillståndsärende anföras utan tidsbegränsning, men det har inte framkommit någon rättspraxis som skulle föranleda mer omfattande domstolskontroll än för närvarande. När det gäller bevisprovokation genom köp kan uppmärksamhet även fästas vid inrikesministeriets och finansministeriets ovan avsedda årliga berättelser till riksdagens justitieombudsman om användning och skyddande av hemliga tvångsmedel samt övervakning av dem enligt 10 kap. 65 § 2 mom. i tvångsmedelslagen, där det uttryckligen fästs uppmärksamhet även vid bevisprovokation genom köp och där det inte framkommit något som skulle tala för att tilldela domstolarnas behörighet att besluta om bevisprovokation genom köp.
I skyddet för användning av hemliga tvångsmedel enligt 10 kap. 47 § i tvångsmedelslagen är det fråga om en annan verksamhet än i egentliga tvångsmedel. Enligt paragrafens 1 mom. får förundersökningsmyndigheten dröja med att ingripa i ett annat brott än det som ligger till grund för tvångsmedlet, om fördröjningen inte orsakar betydande fara för någons liv, hälsa eller frihet eller avsevärd risk för betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada när den använder hemliga tvångsmedel. Det förutsätts dessutom att fördröjningen med att ingripa är nödvändig för att dölja att tvångsmedlet används eller för att trygga syftet med åtgärden. Enligt paragrafens 2 mom. får polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet använda falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter, göra och använda falska, vilseledande eller förtäckta registeranteckningar samt framställa och använda falska handlingar, när det är nödvändigt för att skydda sådan användning av hemliga tvångsmedel som redan genomförts, pågår eller kommer att genomföras.
Enligt 10 kap. 48 § i tvångsmedelslagen ska beslut om registeranteckningar och upprättande av handlingar enligt 47 § 2 mom. fattas av chefen för centralkriminalpolisen eller chefen för skyddspolisen eller Tullens brottsbekämpningschef eller avdelningschefen eller biträdande avdelningschefen vid juridiska avdelningen vid staben för Gränsbevakningsväsendet. En anhållningsberättigad tjänsteman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information eller en vid Gränsbevakningsväsendet för uppdraget särskilt förordnad anhållningsberättigad gränsbevakningsman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information beslutar om annat skyddande av inhämtande av information.
Syftet med skyddandet av användningen av hemliga tvångsmedel är att effektivisera användningen av egentliga tvångsmedel genom att förhindra att de avslöjas. Syftet är således att säkerställa användningen av hemliga tvångsmedel, som särskilt definieras i lagen, när särskilda förutsättningar föreligger för dem. I fråga om skyddet kan två olika operativa modeller urskiljas enligt 47 §: uppskjutande av ingripande i brott enligt 1 mom. samt användning av falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter och registeranteckningar enligt 2 mom. Den verksamhet som avses i 1 mom. och lämnande av falska uppgifter som avses i 2 mom. kan anses vara åtgärder som i allmänhet vidtas snabbt och reaktivt, vilket inte talar för att tilldela domstolen behörighet i dessa ärenden. Med tanke på den nu aktuella frågan bör uppmärksamhet särskilt fästas vid användning av falska, vilseledande eller förtäckta registeranteckningar samt framställande och användning av falska handlingar som avses i 2 mom.
Trots de ovan nämnda skillnaderna i sådan verksamhet jämfört med egentliga tvångsmedel kan skyddet för användningen av hemliga tvångsmedel i vissa avseenden jämföras med sådana tvångsmedel som möjliggör att begående av eller deltagande i brott. Av denna anledning kan de mest uppenbara jämförelsepunkterna anses vara deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet och i kontrollerade leveranser enligt 10 kap. 29 §, bevisprovokation genom köp enligt kapitels 34 § och kontrollerade leveranser enligt kapitels 41 § i tvångsmedelslagen. Dessutom kan vissa paralleller dras från regleringen till säkerheten för en polisman vid förtäckt inhämtande av information, en täckoperation och vid bevisprovokation genom köp enligt 38 § i kapitlet. Till denna del kan uppmärksammas att i ingen av de ovan nämnda bestämmelserna om beslut om verksamhet omfattas av domstolarnas behörighet.
På basis av detta verkar det inte finnas behov av att hänvisa skyddet för användning av hemliga tvångsmedel till domstolarnas behörighet. Som det konstaterats ovan skulle domstolarnas behörighet att besluta om dessa ärenden också i praktiken förefalla oändamålsenlig med tanke på verksamheten enligt 10 kap. 47 § 1 mom. och delvis 2 mom. i tvångsmedelslagen. När det gäller annan verksamhet som avses i paragrafens 2 mom. kan det konstateras att endast chefen för centralkriminalpolisen, skyddspolisen eller Tullens brottsbekämpning eller avdelningschefen eller biträdande avdelningschefen för juridiska avdelningen vid staben för Gränsbevakningsväsendet chefen för avdelningen eller biträdande avdelningen vid rättsavdelningen vid gränsbevakningsväsendet har rätt att besluta om den. Enligt 10 kap. 43 § 5 mom. i tvångsmedelslagen får klagan mot beslut i ett tillståndsärende anföras utan tidsbegränsning, men det har inte heller framkommit något rättspraxis som skulle föranleda mer omfattande domstolskontroll än för närvarande när det gäller skyddet för användning av tvångsmedel. I fråga om skyddet för användningen av hemliga tvångsmedel kan dessutom uppmärksamhet fästas vid inrikesministeriets och finansministeriets årliga berättelser till riksdagens justitieombudsman om användning och skyddande av hemliga tvångsmedel och övervakningen av dem enligt 10 kap. 65 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. Utöver de ovan beskrivna allmänna iakttagelserna kan man nämna den iakttagelse i Tullens rapport, som ligger till grund för finansministeriets berättelse, enligt vilken de beslut om skydd för hemliga tvångsmedel och metoder för inhämtande av information som granskats inom Tullen befanns vara lagenliga och de praktiska åtgärder som vidtagits hade motsvarat besluten om dem.
3 § Teleavlyssning och dess förutsättningar
Enligt paragrafens 1 mom. avses med teleavlyssning att ett meddelande som tas emot av eller sänds från en viss teleadress eller teleterminalutrustning genom ett i 3 § 43 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) avsett allmänt kommunikationsnät eller ett därtill anslutet kommunikationsnät avlyssnas, upptas eller behandlas på något annat sätt för utredning av innehållet i meddelandet och de identifieringsuppgifter i anslutning till det som avses i 6 § i detta kapitel. Teleavlyssning får riktas endast mot meddelanden från eller meddelanden avsedda för en person som är misstänkt för brott. Med allmänt kommunikationsnät avses i den bestämmelse som momentet hänvisar till ett kommunikationsnät som används för att tillhandahålla kommunikationstjänster till en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand.
Teleavlyssning riktas mot meddelanden som förmedlas. Det anses motiverat att förtydliga detta på paragrafnivå för att göra en tydlig åtskillnad mellan tvångsmedel som riktas mot ett meddelande eller annan information som redan finns på till exempel en enhet. Det är fråga om en precisering av användningsområdet för teleavlyssning.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om grundbrotten relaterade till teleavlyssning. Vid beredningen har det föreslagits att vissa brottsbeteckningar ska läggas till i förteckningen över grundbrott. Samtidigt har det betonats att en allmän förutsättning för att hemliga tvångsmedel ska få användas alltid är att det kan antas att man på det sättet får information som behövs för att utreda ett brott. Dessutom får teleavlyssning uttryckligen endast användas om det kan antas vara av synnerlig vikt för utredning av ett brott. Vid användning av tvångsmedel ska även principerna om proportionalitet och minsta olägenhet alltid beaktas.
Enligt 41 kap. 1 § i strafflagen är det fråga om ett skjutvapenbrott bland när en person i strid med skjutvapenlagen överför eller för in till Finland, förvärvar, innehar eller överlåter ett skjutvapen. Enligt 2 § i kapitlet ska gärningsmannen för grovt skjutvapenbrott dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år, om vid ett skjutvapenbrott föremålet för brottet är ett särskilt farligt skjutvapen eller en stor mängd skjutvapen, effektiva luftvapen eller vapendelar, betydande ekonomisk vinning eftersträvas eller brottet begås särskilt planmässigt och brottet även bedömt som en helhet är grovt.
Enligt polisens och Tullens förundersökningar har allt fler illegala skjutvapen beslagtagits under de senaste åren. Enligt centralkriminalpolisens observationer har yrkes- och vanebrottslingars vapeninnehav ökat kraftigt under de senaste fem åren. En utmaning i dessa fall är att utreda var vapnen kommer ifrån och vem som tillverkar dem. Det handlar ofta om systematisk vapensmuggling eller så kallad vapensmedsverksamhet, där till exempel vapendelar, deaktiverade vapen eller fungerande skjutvapen som tillverkas med hjälp av 3D-utskrift. Dessa situationer är ofta relaterade till organiserad brottslighet, och till exempel konflikter mellan grupperingar inom organiserad brottslighet kan medföra risk för väpnat våld. Grova skjutvapenbrott kan föregå andra allvarliga brott som involverar användning av vapen, och det finns antagligen ett starkt behov av att utreda dem med tanke på samhällets säkerhet. Såsom ovan konstaterats kan dessa brott även ha kopplingar till professionell och organiserad brottslighet eller annan kollektiv brottslighet. I dessa fall är det typiskt att brottet även innebär ömsesidig kommunikation mellan de personer som deltar i det, vilket är väsentligt vid bedömningen av nyttan av teleavlyssning. Till följd av detta är det motiverat att teleavlyssning möjliggörs vid utredning av grova skjutvapenbrott.
Enligt 21 kap. 5 § i strafflagen ska den som begår fysiskt våld mot någon eller som utan att begå sådant våld skadar någons hälsa, tillfogar honom eller henne smärta eller försätter honom eller henne i medvetslöshet eller något annat motsvarande tillstånd dömas för misshandel. Enligt 6 § i kapitlet ska gärningsmannen för grov misshandel dömas till fängelse i minst ett och högst tio år, om vid misshandel någon tillfogas svår kroppsskada eller en allvarlig sjukdom eller försätts i livshotande läge, brottet begås på ett synnerligen rått eller grymt sätt, eller används skjut- eller eggvapen eller något annat jämförbart livsfarligt hjälpmedel och brottet även bedömt som en helhet är grovt.
Grov misshandel omfattar en mängd olika handlingar, av vilka vissa teletvångsmedel för kommunikation mellan personer inte nödvändigtvis är nödvändiga. Å andra sidan är det ett mycket allvarligt brott mot liv och hälsa, för vilket det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i tio år. Dessutom kan det vara fråga om situationer där gränsdragning sker i brottsutredningen i förhållande till försök till mord enligt 21 kap. 1 § i strafflagen, i vars utredning teleavlyssning kan användas. Det kan också uppmärksammas att grov misshandel när det gäller våld som riktas mot målsäganden kan jämföras med grovt rån som avses i 31 kap. 2 § i strafflagen och som är ett grundbrott relaterat till teleavlyssning. Det är klart att intresset för att utreda grov misshandel också är stort. Enligt förarbetena till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna är grova våldsbrott brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet (RP 309/1993 rd, s. 59, och hänvisningen till detta i GrUU 36/2002 rd, s. 4).
Grov misshandel förekommer även exempelvis inom professionell och organiserad eller annan kollektiv brottslighet. Då involverar brottet vanligtvis också kommunikation mellan de personer som deltar i det. Det är viktigt att notera att även andra som utöver gärningsmännen känner till brotten inte nödvändigtvis vågar informera myndigheterna. Det är också möjligt att till exempel en målsägande befinner sig i ett sådant tillstånd att han eller hon inte kan berätta om detaljerna i gärningen och dem som varit involverade i gärningen. I stället de egentliga gärningsmännen kan även en person som inte har någon andel i brottet eller vars inblandning är mindre än andra anmäla sig som gärningsman. Då kräver utredningen av brottet information om kommunikationen mellan de inblandade i brottet. Till följd av helhetsbedömningen kan det anses vara motiverat att teleavlyssning möjliggörs även vid utredning av grov misshandel.
När det gäller IT-relaterad brottslighet är avlyssning för närvarande endast möjlig vid grov dataskadegörelse enligt 35 kap. 3b § i strafflagen. Vid beredningen bedömdes att det även i utredningen av andra grova IT-relaterade brott bör finnas möjlighet att använda teleavlyssning för att få information om de anslutningar som används av gärningsmannen i datatrafiken. De viktigaste förbindelserna i dessa brott är kommunikationen mellan servrar och datorer som används i brottet. Det är typiskt att gärningsmännen försöker dölja sin egen roll genom att använda sådana datorer och servrar. Gärningarna kan också involvera flera gärningsmän och omfattande nätverk.
Brottslighet i datanät kan ha kopplingar till organiserad och internationell brottslighet. Det kan vara fråga om en grupp eller ett nätverk som specialiserat sig på cyberbrottslighet eller en så kallad konventionell kriminell grupp som har utökat sin verksamhet till cyberbrottslighet. De mest avancerade cyberbrottsgrupperna är så kallade APT-grupper (advanced persistent threat), som ofta är kopplade till en statlig aktör. De metoder som olika grupperingar använder i cyberattacker kan använda samma metoder, men huvudmålet för konventionell brottslig verksamhet är strävan efter den ekonomisk vinning som kan uppnås genom brott, medan syftet hos statliga aktörer till exempel kan handla om underrättelseverksamhet eller attacker mot samhälleligt kritisk infrastruktur.
Vid brott mot datanät är nästan all bevisning digital. Teleavlyssning är ett viktigt sätt att få information vid utredning av dessa brott. Teleavlyssning skulle riktas mot utrustning, IP-adresser och relaterad datakommunikation som den brottsmisstänkte administrerar. Det har vid beredningen konstaterats att det kan vara praktiskt taget omöjligt att identifiera gärningsmannen på något annat sätt.
Enligt 38 kap. 5 § i strafflagen ska den som genom att ingripa i en för posttrafik eller för tele- eller radiokommunikationer använd anordnings funktion, genom att med en radioanläggning eller över ett telenät av okynne sända störande meddelanden eller på något annat motsvarande sätt obehörigen hindrar eller stör posttrafik eller tele- eller radiokommunikationer, dömas för störande av post- och teletrafik. Enligt 6 § ska gärningsmannen för grovt störande av post- och teletrafik dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fem år, om vid störande av post- och teletrafik brottet till exempel begås som ett led i verksamhet där ett betydande antal informationssystem har påverkats genom användning av sådana apparater, datorprogram eller programinstruktioner som avses i strafflagen eller brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet som avses i strafflagen eller brottet riktar sig mot en apparat, ett informationssystem eller kommunikation vars skadande äventyrar energiförsörjningen, den allmänna hälso- och sjukvården, försvaret, rättsvården eller någon annan med dessa jämförbar viktig samhällsfunktion. Dessutom förutsätts att störandet av post- och teletrafiken även bedömt som en helhet är grovt.
Enligt 38 kap. 7 a § ska den som i syfte att orsaka någon annan olägenhet eller ekonomisk skada genom att mata in, överföra, skada, ändra eller undertrycka data eller på något annat med dessa jämförbara sätt obehörigen hindrar ett informationssystems funktion eller orsakar allvarliga störningar i det, dömas för systemstörning. Enligt 7 b § ska gärningsmannen för grov systemstörning dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fem år, om vid störande av post- och teletrafik brottet till exempel begås som ett led i verksamhet där ett betydande antal informationssystem har påverkats genom användning av sådana apparater, datorprogram eller programinstruktioner som avses i strafflagen eller brottet begås som ett led i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet som avses i strafflagen eller brottet riktar sig mot en apparat, ett informationssystem eller kommunikation vars skadande äventyrar energiförsörjningen, den allmänna hälso- och sjukvården, försvaret, rättsvården eller någon annan med dessa jämförbar viktig samhällsfunktion. En ytterligare förutsättning vad gäller grov systemstörning är givetvis att störningen även bedömd som en helhet är grov.
Ovan nämnda IT-brott kan enligt kvalifikationskriterierna för deras grova gärningsformer rikta sig mot till exempel ett stort antal informationssystem eller utrustning, informationssystem eller kommunikation som är central för samhällets funktion. Dessa gärningsformers allvarlighet beaktas i deras straffskala, där det strängaste straffet är fängelse i fem år. Dessutom beaktar kvalifikationskriterierna att dessa brott ofta sett kan begås som en del av verksamheten i en organiserad kriminell grupp. Som framgått ovan bör teleavlyssning anses vara ett centralt medel vid utredningen av dessa brott. Denna aspekt accentueras om det är fråga om att utreda gruppbaserad brottslig verksamhet. Därför kan det anses motiverat att teleavlyssning möjliggöras även vid utredning av grovt störande av post- och teletrafik och grov systemstörning.
4 § Inhämtande av information i stället för teleavlyssning
Enligt paragrafens 1 mom. kan förundersökningsmyndigheten trots förbudet enligt 7 kap. 4 § beviljas tillstånd att beslagta eller kopiera data hos ett teleföretag eller en sammanslutningsabonnent. Ovan har en ändring av 7 kap. 4 § föreslagits, enligt vilken det i bestämmelsen framöver hänvisas till kommunikationsförmedlare som avses i 3 § 36 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation i stället för till teleföretag och samfundsabonnenter. Ändringen bör också beaktas i 10 kap. 4 §. På motsvarande sätt ska den föreslagna terminologiska ändringen 10 kap. 6 § nedan beaktas, varvid identifieringsuppgifter ersätts med förmedlingsuppgifter.
5 § Beslut om teleavlyssning och annat motsvarande inhämtande av information
Enligt paragrafens 2 mom. kan tillstånd till teleavlyssning och till inhämtande av information enligt 4 § 2 mom. ges för högst en månad åt gången. Det har förekommit olika tolkningar av huruvida det är möjligt att ansöka om förlängning av teleavlyssning medan det tidigare tillståndet fortfarande är giltigt och, om ett nytt tillstånd beviljas medan det gamla fortfarande är giltigt, om giltigheten av det fortsatta tillståndet alltid börjar vid beslutstidpunkten eller till exempel från det äldre tillståndets utgångsdatum. Det förefaller motiverat att förtydliga momentet så att det tydligt framgår att tillståndets giltighet alltid börjar från tillståndets utfärdande, eftersom det med tanke på bedömningen är väsentligt att förutsättningarna för att bevilja tillståndet har bedömts och att de förelåg uttryckligen vid den tidpunkt då tillståndet beviljades.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs om uppgifter som ska nämnas i ett yrkande och i ett beslut om teleavlyssning och inhämtande av information i stället för teleavlyssning. En av dessa uppgifter är den teleadress eller teleterminalutrustning som åtgärden riktas mot.
Mängden teleterminalutrustning ökar hela tiden. Antalet abonnemang mot vilka teletvångsåtgärder riktas har ökat klart mer än antalet personer mot vilka teletvångsåtgärder riktas årligen. På grund av detta ökar också behovet av flera på varandra följande teleavlyssningsyrkanden och -beslut som gäller samma misstänkta person i samma ärende till följd av den gällande regleringen. Redan i dag kan det vid omfattande förundersökningar till och med behövas ansökningar om teleavlyssning varje vecka. Den gällande regleringens utrustnings- och abonnemangsspecifika karaktär föranleder således flera successiva berednings- och handläggningsprocesser för teleavlyssningstillstånd i samma ärende både för förundersökningsmyndigheten och domstolarna.
När det gäller prövning av teleavlyssning är den inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna som teleavlyssning orsakar och som syftar till att skydda konfidentiell kommunikation väsentlig. Ur denna synvinkel har antalet teleterminalenheter eller abonnemang som används av den brottsmisstänkte eller antalet teleavlyssningstillstånd för dem mindre betydelse. Det som är mer väsentligt är om skyddet för konfidentiell kommunikation överhuvudtaget kan kränkas genom teleavlyssning av den misstänktes kommunikation.
Det förefaller därför motiverat att regleringen av teleavlyssningstillstånd ändras så att den gäller en viss person i stället för en viss teleadress eller teleterminal. Då behöver inte alla de teleterminaler eller -adresser som tillståndet gäller separat uppräknas i tillståndet, utan domstolen kan bevilja tillstånd för teleavlyssning av meddelanden som härrör från eller skickas till en teleadress eller teleterminal som den misstänkte innehar eller förmodligen annars använder. Till följd av ändringen behöver förundersökningsmyndigheten inte separat ansöka om enskilda tillstånd för varje teleadress eller -terminal som en misstänkt har och som framgår först efter det att tillståndet har beviljats.
Redan i dag ansvarar en anhållningsberättigad tjänsteman för att utreda de teleabonnemang och teleterminaler som används av personen. Uppgifterna om abonnemangen och terminalerna lämnas till domstolen i ansökan om teletvångsmedel, och domstolen beviljar eller avslår tillståndet utifrån dessa uppgifter. När nya adresser eller terminaler läggs till används dessutom ett förfarande enligt 10 kap. 43 § 3 mom. i tvångsmedelslagen, där domstolen får pröva och avgöra ärendet utan att den tjänsteman som framställt yrkandet eller en av denne förordnad tjänsteman är närvarande, om det har förflutit mindre än en månad från den muntliga förhandlingen i ett tillståndsärende som gäller samma misstänkta person och samma misstanke om brott.
Enligt förslaget ska en anhållningsberättigad tjänsteman fortfarande under tjänsteansvar utreda identifieringsuppgifterna om de teleadresser och -terminaler som används av den misstänkte. Samtidigt kunde motiveringsskyldigheten stärkas så att teleavlyssning endast riktas mot teleterminaler eller -adresser som är nödvändiga med tanke på åtgärden. Detta skulle kan säkerställas genom krav på att den anhållningsberättigade tjänstemannen fattar ett separat beslut i ärendet, i vilket det motiveras varför målet för åtgärden är de teleadresser eller teleterminaler som valts. Beslutet är i linje med laglighetsövervakningen enligt 10 kap. 65 § i tvångsmedelslagen.
Vidare kan motiveringsskyldigheten och efterhandsövervakningen framhävas genom att i 10 kap. 60 § i tvångsmedelslagen ställa krav på att de teleadresser och teleterminaler som varit föremålet för åtgärden ska specificeras för den misstänkte i underrättelsen om teleavlyssning. Till följd av 5 mom. i samma paragraf skulle detta ha betydelse även för domstolens tillgång till information, eftersom den domstol som beviljat tillståndet även framöver skriftligen ska underrättas om underrättelsen till den misstänkte.
Därutöver är även 58 § 10 kap. i tvångsmedelslagen, som reglerar avbrytande av teleavlyssning i situationer där teleavlyssningen riktas mot ett meddelande som härrör från eller är avsett för en annan än den brottsmisstänkte som är föremålet för tillståndet.
När teleavlyssningstillstånd söks och beviljas kan den misstänkte också vara okänd. Det är motiverat att detta uttryckligen ska framgå av bestämmelsen. I sådana fall finns det också fortfarande behov av att teleavlyssningstillstånd beviljas per teleadress eller teleterminal.
6 § Teleövervakning och dess förutsättningar
Enligt paragrafens 1 mom. avses med teleövervakning att identifieringsuppgifter inhämtas om ett meddelande som har sänts från en teleadress eller teleterminalutrustning som är kopplad till ett kommunikationsnät som avses i 10 kap. 3 § i tvångsmedelslagen eller som har mottagits till en sådan adress eller utrustning samt att uppgifter om en teleadress eller teleterminalutrustnings läge inhämtas eller att användningen av adressen eller utrustningen tillfälligt förhindras. Med identifieringsuppgifter avses i sin tur sådana uppgifter om ett meddelande som kan förknippas med en i 3 § 7 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsedd användare eller med en i 30 punkten i den paragrafen avsedd abonnent och som behandlas i kommunikationsnäten för att överföra, distribuera eller tillhandahålla meddelanden.
I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation har begreppet identifieringsuppgifter ersatts med förmedlingsuppgifter. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till informationssamhällsbalk samt till lagar om ändring av vissa bestämmelser i markanvändnings- och bygglagen och strafflagen konstateras att definitionen av förmedlingsuppgift motsvarar till innehållet definitionen av begreppet identifieringsuppgift men motsvarar bättre det innehåll som avses, eftersom termen identifieringsuppgift ofta i allmänspråket sammanblandas med olika tjänster i anslutning till identifiering och inte tillräckligt tydligt uttrycker att information som kan kopplas till en abonnent eller användare ska ha samlats in i samband med kommunikationsförmedling för att den ska kunna anses utgöra identifieringsuppgifter (RP 221/2013 rd, s. 97). Därför är det motiverat att ersätta begreppet identifieringsuppgift med begreppet förmedlingsuppgift även i paragrafen som behandlas här och i andra paragrafer i tvångsmedelslagen där det nu hänvisas till identifieringsuppgifter. Ändringen kan ta hänsyn till det delvis avvikande innehållet i begreppet i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation genom att förtydliga att frågan handlar om förmedlingsuppgifter uttryckligen i den mening som avses i tvångsmedelslagen.
I 3 § 36 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation definieras att med kommunikationsförmedlare ett teleföretag, en sammanslutningsabonnent och en sådan annan aktör som förmedlar elektronisk kommunikation för andra än personliga eller med sådana jämförbara sedvanliga privata ändamål. Teleövervakning kan anses uttryckligen vara inriktad på inhämtande av förmedlingsuppgifter som innehas av kommunikationsförmedlaren. Om förmedlingsuppgifter inhämtas från annat håll än en kommunikationsförmedlare är det inte information som erhållits genom teleövervakning. Därför är det motiverat att precisera definitionen av teleövervakning med hänvisning till definitionen i 3 § 36 § lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Det är fråga om en precisering av definitionen av teleövervakning även i förhållande till förbuden mot beslag och kopiering enligt 7 kap. 4 § i tvångsmedelslagen.
7 § Teleövervakning med samtycke av den som innehar en teleadress eller teleterminalutrustning
Enligt 10 kap. 7 § 1 mom. i tvångsmedelslagen får förundersökningsmyndigheten med samtycke av den som är misstänkt för brott, en målsägande, ett vittne eller någon annan person rikta teleövervakning mot en teleadress eller teleterminalutrustning som den berörda personen innehar, om det finns skäl att misstänka ett brott som avses i momentet. Enligt paragrafens 2 mom. kräver teleövervakningen mot en teleadress eller teleterminalutrustning som denne innehaft inte samtycke av den avlidnes rättsinnehavare, om förundersökningen gäller ett brott som har medfört någons död. Riksdagens justitieombudsman har i sitt avgörande EOAK/3227/2019 lyft fram en fråga om huruvida tvångsmedelslagen borde kompletteras med befogenheter för så kallad samtyckesbaserad teleövervakning i situationer där innehavaren av en teleadress eller teleterminalutrustning har blivit utsatt för ett grovt våldsbrott och inte kan ge det samtycke som avses i lagen på grund av det misstänkta brottet, trots att personen inte har dött.
Föreskrivandet om särskilda befogenheter i de situationer som avses i avgörandet kan resultera i vissa svårreglerade frågor. Exempel på sådana frågor är hur den oförmåga att ge samtycke som avses i lagen bör definieras och hur vidsträckt användningsområdet för en eventuell undantagsbestämmelse skulle vara, även med beaktande av möjligheten till teleövervakning utan samtycke i de situationer som avses i 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen. I 10 kap 7 § i tvångsmedelslagen är det fråga om en undantagsbestämmelse som möjliggör användning av teleövervakning med samtycke av den som saken gäller med lägre tröskel än vanlig teleövervakning. Eftersom teleövervakning inskränker sekretessen för konfidentiella meddelanden och skyddet för privatlivet, som hör till de grundläggande fri- och rättigheterna, gäller det att i princip vara försiktig med undantag där teleövervakning skulle kunna användas med lägre tröskel än normalt utan att det finns en specifik och klart påvisbar grund för detta, till exempel på grund av personens samtycke. Vid bedömningen av samtyckesbaserad teleövervakning har även riksdagens grundlagsutskott lagt speciell vikt vid att det alltid ska krävas samtycke av sakägaren innan identifieringsuppgifter får ges ut (GrUU 7/1997 rd, s. 2).
Dessutom verkar det finnas anledning att överväga frågan vidare än endast i de situationer som avses i 10:7 § i tvångsmedelslagen. I den straffrättsliga processen kan det förekomma olika situationer där en part på grund av sitt tillstånd kan anses vara oförmögen att fatta beslut som rör honom eller henne själv eller på annat sätt delta i den straffrättsliga processen under förundersökningen. Till en viss del måste en situation där det i vissa situationer föreskrivs om saken i särskilda bestämmelser medan andra situationer regleras av allmänna bestämmelser anses oändamålsenlig. Ett vidare övervägande av regleringsbehovet har dock inte ansetts vara möjligt i detta sammanhang med beaktande av frågans omfattning och dess starka koppling till andra situationer än de som avses i tvångsmedelslagen. Därför har denna granskning fokuserat på frågan om 10 kap. 7 § i tvångsmedelslagen.
En möjlighet är att förordna en intressebevakare för en person för bedömning av det samtycke som avses i 10 kap. 7 § i tvångsmedelslagen. Därför har den gällande regleringen i frågan bedömts. I 4 kap. 8 § i förundersökningslagen (805/ 2011) föreskrivs för det första om förordnande av intressebevakare för barn. När det gäller en part som inte har fyllt 18 år ska domstolen enligt den förordna en intressebevakare för förundersökningen, om det finns grundad anledning att anta att vårdnadshavaren, en intressebevakare eller någon annan laglig företrädare inte opartiskt kan bevaka partens intresse i ärendet och om det inte är klart onödigt att förordna en intressebevakare. Ett intressebevakarförordnande gäller tills handläggningen av det brottmål upphör i fråga om vars förundersökning förordnandet har getts. En väsentlig bestämmelse som gäller rättegång är i sin tur 12 kap. 4 a § 1 mom. i rättegångsbalken, enligt vilket den domstol där rättegången är anhängig kan på tjänstens vägnar för rättegången förordna en intressebevakare för en part, om parten på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna, försvagat hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak saknar förmåga att bevaka sina intressen i en rättegång eller om partens intressebevakare, vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare på grund av jäv eller av någon annan orsak är förhindrad att utöva talerätt vid rättegången. Bestämmelserna i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) är tillämpliga på intressebevakare.
Det finns inga andra särskilda bestämmelser om förordnande av intressebevakare för straffrättsliga processer i andra fall än de som avses ovan. Därför har allmänna bestämmelser i lagen om förmyndarverksamhet granskats här. Enligt 1 § 2 mom. i lagen om förmyndarverksamhet ska förmyndarverksamheten, om någons intressen ska bevakas i andra än ekonomiska angelägenheter, handha detta till den del som anges nedan. Enligt lagens 8 § 1 mom. får en intressebevakare förordnas av domstol för en myndig person som på grund av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna eller försvagat hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak saknar förmåga att bevaka sina intressen eller sköta personliga eller ekonomiska angelägenheter som kräver åtgärder och som inte på annat sätt blir skötta på lämpligt sätt. Enligt paragrafens 3 mom. kan ett intressebevakaruppdrag begränsas till att gälla en viss rättshandling, ett visst ärende eller viss egendom. Vid granskningen av paragrafens tillämpningsområde gäller det också att beakta lagens 29 §, enligt vars 3 mom. intressebevakaren inte är behörig att på huvudmannens vägnar samtycka till äktenskap eller adoption, erkänna faderskap, godkänna ett erkännande av faderskap, upprätta eller återkalla ett testamente eller företräda huvudmannen i andra sådana ärenden som på ett jämförbart sätt är personliga.
Enligt förarbetena till 8 § i lagen om förmyndarverksamhet kan en intressebevakare med stöd av bestämmelsen kan förordnas också när en angelägenhet som vederbörande inte kan sköta utan hjälp gäller honom eller henne själv, dvs. är av personlig art. Det är härvid fråga om att ordna laglig representation för huvudmannen. Enligt förarbetena ger paragrafen ingen direkt rättslig anvisning för situationer då vederbörandes uppfattning inte har kunnat utredas. Det är dock klart att en grundligare utredning av behovet av intressebevakare i så fall bör göras än i sådana fall då vederbörande uttryckligen har samtyckt till åtgärden (RP 146/1998 rd, s. 33). I motiveringen till begränsningar av vårdnadshavarens behörighet i 29 § 3 mom. i lagen konstateras att bestämmelsen baserar sig på principen att ingen kan företräda en annan i ärenden som är av en accentuerat personlig karaktär. Den ovan nämnda förteckningen enligt momentet är inte avsedd att vara uttömmande, eftersom intressebevakaren enligt den föreslagna bestämmelsen saknar behörighet att företräda huvudmannen också i andra ärenden som på något jämförbart sätt gäller huvudmannens accentuerat personliga rättshandlingar. Som exempel i förarbetena nämns samtycke till psykiatrisk sjukhusvård och i regel även ansökan om äktenskapsskillnad (RP 146/1998 rd, s. 44).
Utifrån det som konstaterats förefaller det därför i och för sig vara möjligt att förordna en intressebevakare även i syfte att bedöma givande av samtycke enligt i 10 kap. 7 § i tvångsmedelslagen. Utifrån de tolkningsanvisningar och exempel som ges i förarbetena till bestämmelsen om accentuerade personliga situationer i 29 § 3 mom. i lagen om förmyndarverksamhet som begränsar regleringen enligt 8 § i lagen kan inte anses vara tillämpliga i en situation där det är fråga om är beviljande av tillstånd för teleövervakning av en teleadress eller teleterminal som en person innehar. Samtidigt är det dock klart att regleringen enligt lagen om förmyndarverksamhet inte i första hand har avsetts gälla för dessa situationer, och därför kan regleringen inte anses vara direkt tillämplig på de situationer som avses här.
Den tid förordnandet av intressebevakare tar i de situationer som behandlas här är ett centralt problem. I situationer enligt 10 kap. 7 § i tvångsmedelslagen finns det i allmänhet ett intresse av att inhämta samtycke så fort som möjligt, eftersom de inledande utredningsåtgärderna kan bedömas ha central betydelse för utredningen av brottet. Även i förarbetena till undantag från samtyckesbaserad teleövervakning av en person som har bringats om livet i 10 kap 7 § 2 mom. i tvångsmedelslagen konstateras som en central motivering till undantaget att inhämtande av samtycke av den avlidnes rättighetshavare kan i många fall vara besvärligt och fördröja tillståndsbeslutet (RP 20/1997 rd, s. 14). Om ärendet inte är särskilt brådskande och personens tillstånd motiverar det, är det också möjligt att vänta på att personens tillstånd förbättras i den grad att samtycke kan inhämtas av personen själv.
I brådskande situationer kan uppmärksamhet fästas vid 79 § i lagen om förmyndarverksamhet, enligt vilken domstolen bland annat kan ge ett interimistiskt förordnande av intressebevakare. Om ärendet inte tål dröjsmål, kan förordnandet ges utan att den vars intressen skall bevakas och andra i 73 § i lagen nämnda personer blir hörda. Ett interimistiskt förordnande är i kraft till dess att domstolen meddelar ett beslut i ärendet, om inte förordnandet återkallas eller ändras före det. Det gäller dock att notera att även ett interimistiskt förordnande av en intressebevakare i enskilda fall kan ta längre tid än vad det praktiska behovet kan kräva i den aktuella situationen.
Ett annat problem med förordnande av en intressebevakare vid prövning av samtycke enligt 10 kap. 7 § i tvångsmedelslagen är i vilken grad en intressebevakare som endast förordnat för detta uppdrag kan bedöma ärendets betydelse för den vars intresse bevakas i synnerhet i brådskande situationer. Ovan har uppmärksamhet fästs vid den skrivelse i förarbetena till lagen om förmyndarverksamhet, enligt vilken grundligare utredning av åtgärdens nödvändighet ska inhämtas i de fall vederbörandes uppfattning inte har kunnat utredas än i situationer där vederbörande uttryckligen har samtyckt till åtgärden. Lagen om förmyndarverksamhet verkar således medföra en särskild utredningsskyldighet även i de situationer som behandlas här. Därför finns det skäl att anta att det vore naturligare att en bedömning av ärendets betydelse för den vars samtycke inte kan inhämtas görs i den domstol som handlägger ärendet och som avses i 10 kap. 9 § i tvångsmedelslagen än av en endast för denna fråga förordnad intressebevakare.
Till följd av detta kan det, trots vissa relaterade problem som beskrivits ovan, anses att det föreskrivs om ett begränsat undantag för de aktuella situationerna, med stöd av vilket förundersökningsmyndigheten får rikta teleövervakning mot en teleadress eller teleterminal som innehas av en person som avses i 10 kap. 7 §. 1 mom. i tvångsmedelslagen, om personens hälsotillstånd försämrats till den grad att det är uppenbart att han eller hon inte kan ge samtycke enligt 1 mom. Eftersom det är fråga om ett väsentligt undantag från paragrafen om teleövervakning med en persons samtycke, vore det ändå motiverat att begränsa bestämmelsens tillämpningsområde till grundbrotten relaterade till teleavlyssning som avses i 6 § 2 mom. En ytterligare förutsättning, som den domstol som avses i 10 kap 9 § i tvångsmedelslagen bör pröva i ärendet, är att teleövervakning utan en persons samtycke ska anses nödvändig med hänsyn till hur brådskande ärendet är och andra omständigheter som påverkar ärendet.
9 § Beslut om teleövervakning och om inhämtande av lägesuppgifter
Enligt paragrafens 1 mom. ska domstolen på yrkande av en anhållningsberättigad tjänsteman besluta om teleövervakning enligt 6 §, 7 § 1 mom. 1, 4 och 5 punkten och 2 mom. samt om inhämtande av lägesuppgifter enligt 8 §. Om ärendet inte tål uppskov, får en anhållningsberättigad tjänsteman besluta om teleövervakning och inhämtande av lägesuppgifter till dess att domstolen har avgjort yrkandet om beviljande av tillstånd. Ärendet ska föras till domstol så snart det är möjligt, dock senast 24 timmar efter det att tvångsmedlet började användas. Enligt paragrafens 2 mom. ska en anhållningsberättigad tjänsteman besluta om teleövervakning som avses i 7 § 1 mom. 2 och 3 punkten.
Enligt 7 § 1 mom. 6 punkten får förundersökningsmyndigheten med samtycke av den som är misstänkt för brott, en målsägande, ett vittne eller någon annan person rikta teleövervakning mot en teleadress eller teleterminalutrustning som den berörda personen innehar, om det finns skäl att misstänka utnyttjande av person som är föremål för sexhandel. Det hänvisas överhuvudtaget inte till bestämmelsen i 9 § om beslutsfattande om teleövervakning och inhämtande av lägesuppgifter, enligt vars 1 och 2 mom. den beslutsfattande myndigheten fastställs enligt de övriga punkterna i momentet. Enligt huvudregeln i 1 mom. beslutar domstolen om teleövervakning och inhämtande av lägesuppgifter som avses i 8 § på begäran av en anhållningsberättigad tjänsteman. Det förefaller motiverat att beslutanderätten avseende teleövervakning lämnas till domstolen även vid misstanke om utnyttjande av en person som är föremål för sexhandel.
Dessutom gäller det att beakta det ovan föreslagna nya 3 mom. i 7 §, enligt vilket förundersökningsmyndigheten får rikta teleövervakning mot en teleadress eller teleterminal som en person innehar utan dennes samtycke, om personens hälsotillstånd som avses i 1 mom. 7 § har försämrats till den grad att det är uppenbart att han eller hon inte kan ge samtycke enligt momentet. Det kan anses motiverat att domstolen även i dessa situationer ges rätt att besluta om teleövervakning.
Enligt paragrafens 3 mom. kan tillstånd ges och beslut fattas för högst en månad åt gången. På motsvarande sätt som i fråga om teleavlyssning enligt 5 § har det förekommit olika tolkningar av huruvida det är möjligt att ansöka om förlängning av teleövervakning medan det tidigare tillståndet fortfarande är giltigt och, om ett nytt tillstånd beviljas medan det gamla fortfarande är giltigt, om giltigheten av det fortsatta tillståndet alltid börjar vid beslutstidpunkten eller till exempel från det gamla tillståndets senare utgångsdatum. Det förefaller motiverat att förtydliga momentet så att det tydligt framgår att tillståndets giltighet alltid börjar från tillståndets utfärdande, eftersom det med tanke på bedömningen är väsentligt att förutsättningarna för att bevilja tillståndet har bedömts och att de förelåg uttryckligen vid den tidpunkt då tillståndet beviljades.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs om uppgifter som ska nämnas i ett yrkande och i ett beslut om teleövervakning. På motsvarande sätt som det konstaterats ovan om teleavlyssning enligt 5 § i kapitlet förefaller det även i fråga om teleövervakning vara motiverat att ändra bestämmelsen så att den i stället för att gälla en viss teleadress eller teleterminal gäller en viss person. Enligt förslaget ska polisen fortfarande under tjänsteansvar utreda identifieringsuppgifterna om de teleadresser och -terminaler som används av den misstänkte. En förutsättning är då att en anhållningsberättigad tjänsteman fattar ett separat beslut i ärendet, i vilket det motiveras varför målet för åtgärden är de teleadresser eller teleterminaler som valts. Beslutet är i linje med laglighetsövervakningen enligt 10 kap. 65 § i tvångsmedelslagen. Vidare kan motiveringsskyldigheten och efterhandsövervakningen framhävas genom att i 10 kap. 60 § i tvångsmedelslagen ställa krav på att de teleadresser och teleterminaler som varit föremålet för åtgärden ska specificeras för den misstänkte i underrättelsen om teleövervakning. Till följd av 5 mom. i samma paragraf skulle detta ha betydelse även för domstolens tillgång till information, eftersom den domstol som beviljat tillståndet även framöver skriftligen ska underrättas om underrättelsen till den misstänkte.
Till följd av ändringen verkar det dessutom vara motiverat att lägga till teleövervakning i 10 kap. 58 § i tvångsmedelslagen, som reglerar avbrytande av teleavlyssning, teknisk avlyssning och teknisk observation av utrustning. Det vore motiverat att även avbryta teleövervakning i en situation där den riktas mot ett meddelande som härrör från eller är avsett för en annan person än den brottsmisstänkte som är föremål för tillståndet. Dessutom ska informationen som erhållits genom teleövervakning och relaterade anteckningar utplånas.
Såsom det konstaterats om teleavlyssning ovan vid översynen av 5 § i kapitlet kan den misstänkte vid ansökan om och beviljande av teleövervakningstillstånd också vara okänd. Det är motiverat att detta uttryckligen ska framgå av bestämmelsen. I sådana fall finns det också fortfarande behov av att teleövervakningstillstånd beviljas per teleadress eller teleterminal.
14 § Förtäckt inhämtande av information och dess förutsättningar
Enligt paragrafens 2 och 3 mom. får polisen och Tullen använda förtäckt inhämtande av information, om det finns skäl att misstänka ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år eller vissa andra brott som nämns i momentet, om åtgärden bidrar till att utreda brottet. Paragrafen innehåller inga särskilda bestämmelser om förtäckt inhämtande av information i datanät.
I detta avseende har uppmärksamhet vid beredningen fästs vid förutsättningarna för datanätsbaserade täckoperationer. Enligt 27 § i kapitlet får polisen rikta en täckoperation mot en person som är misstänkt för brott, om denne är skäligen misstänkt för något annat i 3 § i kapitlet avsett brott än grovt ordnande av olaglig inresa eller grovt tullredovisningsbrott, eller om denne är skäligen misstänkt för ett brott som avses i 17 kap. 18 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen. En förutsättning för en täckoperation är dessutom att inhämtandet av information måste anses vara behövligt på grund av att den brottsliga verksamheten är planmässig, organiserad eller yrkesmässig eller på grund av att det kan antas att den fortsätter eller upprepas. Även om tröskeln för täckoperationer alltså i övrigt är högre än för förtäckt inhämtande av information, får polisen enligt 27 § 3 mom. rikta datanätsbaserat förtäckt inhämtande av information mot en misstänkt, om personen är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst två år eller om det är fråga om innehav av barnpornografisk bild som avses i 17 kap. 19 § i strafflagen.
Med förtäckt inhämtande av information avses inhämtande av information genom kortvarig interaktion med en viss person där falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter används för att hemlighålla det uppdrag som en polisman eller en tullman inom Tullens brottsbekämpning ska utföra. Med täckoperation avses i sin tur planmässigt inhämtande av information om en viss person eller om personens verksamhet genom infiltration, där falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter eller registeranteckningar används eller falska handlingar framställs eller används för att förvärva förtroende som behövs för inhämtandet av information eller för att förhindra att inhämtandet av information avslöja. Vad gäller dessa tvångsmedel är det således fråga om liknande verksamhet i vissa avseenden, men täckoperationer pågår i allmänhet en längre tid och är mer intensiva och destabiliserande för objektets känsla av förtroende än förtäckt inhämtande av information. Denna skillnad har också identifierats i de ovan nämnda förutsättningarna för användning av dessa tvångsmedel. När det gäller datanätsbaserad verksamhet kan dock täckoperationer användas med en lägre tröskel än förtäckt inhämtande av information.
Möjligheten till datanätsbaserade täckoperationer i vissa situationer motiverar inte i sig möjligheten till förtäckt inhämtande av information i liknande situationer. För respektive tvångsmedel gäller det att självständigt bedöma betydelsen av ingripandet i de grundläggande fri- och rättigheterna, till exempel hur allvarliga de grundbrott som möjliggör användning av tvångsmedel är. Det kan dock anses överensstämma med principerna om proportionalitet och minsta olägenhet att regleringen enligt tvångsmedelslagens syftar till att i så liten utsträckning som möjligt styra användningen av tvångsmedel som kränker grundläggande fri- och rättigheter i situationer där det finns behov av vissa tvångsmedel men där det eftersträvade resultatet även i vissa situationer kunde uppnås även med tvångsmedel som inskränker de grundläggande fri- och rättigheterna i mindre grad.
Den ökade användningen av datanät även i brottslig verksamhet kan i sig anses öka behovet av förtäckt inhämtande av information även i datanät. Den gällande regleringen möjliggör dock redan nu förtäckt inhämtande av information i datanät om förutsättningarna enligt paragrafen uppfylls, och därför är frågan i denna bedömning i propositionen framför allt om förtäckt inhämtande av informations i datanät bör möjliggöras med en lägre tröskel än för närvarande. Möjliggörandet av datanätsbaserade täckoperationer med lägre tröskel motiveras i förarbetena till lagen framför allt med att interaktion mellan människor som äger rum i ett informationsnät kännetecknas redan i sig utmärkande av att man inte alltid känner till den andra partens identitet, utan denne kan uppträda till exempel under signatur. Dessutom kan en täckoperation som företas i ett informationsnät dokumenteras enklare och noggrannare än i fråga om andra täckoperationer, så det är möjligt att i efterhand på ett tillförlitligt sätt utreda hur man har gått till väga under täckoperationen. I en informationsnätmiljö finns inte heller de säkerhetsrisker som hänför sig till sedvanliga täckoperationer (RP 222/2010 rd, s. 350). Motiveringarna kan även anses relevanta i den förändrade informationsnätmiljön och till stor del tillämpliga även på förtäckt inhämtande av information i datanät. Dessutom har barnpornografibrotten i allt högre grad begåtts på internet under de senaste åren. För att utreda dem behövs det tvångsmedel som används i datanät, och förtäckt inhämtande av information kan då anses vara en relevant och nödvändig metod. Därför förefaller det motiverat att datanätsbaserat förtäckt inhämtande av information också ska kunna användas för att utreda innehav av barnpornografisk bild.
Till följd av detta föreslås det i propositionen att datanätsbaserat förtäckt inhämtande av information får riktas mot en misstänkt, om personen är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst två år eller om det är fråga om ett brott som avses i 17 kap. 19 § i strafflagen.
Vid prövningen av vilka förundersökningsmyndigheter som bör ges befogenheter för datanätsbaserat förtäckt inhämtande av information kan följande aspekter uppmärksammas. Enligt den första meningen i 10 kap. 1 § 2 mom. i tvångsmedelslagen gäller vad som i kapitlet föreskrivs om förundersökningsmyndighetens eller en förundersökningstjänstemans rätt att använda tvångsmedel med undantag av täckoperationer, bevisprovokation genom köp och styrd användning av informationskällor förutom polisen även gränsbevakningsmyndigheterna, tullmyndigheterna och de militära myndigheterna enligt vad som föreskrivs särskilt om detta i lag. Som ovan konstaterats är förtäckt inhämtande av information för närvarande möjligt för polisen vid utredning av brott som avses i paragrafens 2 mom. och för Tullen vid utredning av brott som avses i paragrafens 3 mom. Det är därför klart att om man vill att polisen och till exempel Tullen eller gränsbevakningsmyndigheterna ska ha särskilda befogenheter för datanätsbaserat förtäckt inhämtande av information, bör det uttryckligen föreskrivas om detta.
Enligt den andra meningen i 10 kap. 1 § 2 mom. i tvångsmedelslagen finns bestämmelser om Tullens rätt att använda täckoperationer, bevisprovokation genom köp och styrd användning av informationskällor vid förundersökning av tullbrott i lagen om brottsbekämpning inom Tullen. Enligt 3 kap. 23 § 3 mom. i den sistnämnda lagen får Tullen för att förhindra och utreda tullbrott rikta en datanätsbaserad täckoperation mot en person, som på grund av sina yttranden eller sitt uppträdande i övrigt med fog kan antas komma att göra sig skyldig till ett tullbrott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst två år. Enligt den gällande regleringen liknar situationen för Tullen således den ovan beskrivna situationen för polisen. Tullen kan rikta datanätsbaserade täckoperationer mot en person med en delvis lägre tröskel än i fråga om förtäckt inhämtande av information i datanät.
Enligt 58 § 1 och 2 mom. i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018) tillämpas på användningen av hemliga tvångsmedel i en förundersökning som genomförs av Gränsbevakningsväsendet 10 kap. i tvångsmedelslagen med de undantag som anges nedan. Gränsbevakningsväsendet får inte använda täckoperationer, bevisprovokation genom köp och styrd användning av informationskällor. Enligt 3 mom. 1 punkten i paragrafen har Gränsbevakningsväsendet rätt att använda förtäckt inhämtande av information endast vid utredning av grovt ordnande av olaglig inresa eller grovt ordnande av olaglig inresa och till den anknuten människohandel eller grov människohandel, I dag kan Gränsbevakningsväsendet således inte överhuvudtaget utföra täckoperationer för att utreda brott, och förtäckt inhämtande av information är tillåtet endast i mycket begränsade fall.
Tullen har behov av befogenheter för datanätsbaserat förtäckt inhämtande av information för att till exempel utreda beställningar av illegala varor via datanät, då denna verksamhet fortsätter att öka i betydelse och volym. Dessutom kunde befogenheterna minska behovet av datanätsbaserade täckoperationer som i allmänhet ingriper mer i den misstänktes grundläggande fri- och rättigheter. När det gäller Gränsbevakningsväsendet kan det konstateras att också de brott som utreds av Gränsbevakningsväsendet i allt större utsträckning involverar användning av datanät. Många brott som utreds av Gränsbevakningsväsendet har kopplingar till olika länder eller kontinenter, och brottslingarna håller kontakt med varandra via datanät. För att utreda identiteten hos de aktörer som verkar under signatur kan datanätsbaserat förtäckt inhämtande av information vara en användbar och effektiv befogenhet. Därutöver kan det påpekas att samarbetet mellan polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet effektiviseras, om det inte finns omotiverade skillnader i befogenheterna hos respektive förundersökningsmyndighet när det gäller utredning av brott.
På ett övergripande plan förefaller det därför motiverat att även Tullen och Gränsbevakningsväsendet utöver polisen kan rikta förtäckt datanätsbaserat inhämtande av information mot misstänkta med samma förutsättningar. Samtidigt bör det betonas att förundersökningsmyndigheterna kan bedriva datanätsbaserat förtäckt inhämtande av information endast till del som det är fråga om att utreda brott som omfattas av deras behörighet.
För Gränsbevakningsväsendets del regleras förtäckt inhämtande av information av lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet, såsom det konstaterats ovan. Eftersom bestämmelserna om beslut om förtäckt inhämtande av information och säkerheten för en gränsbevakningsman vid förtäckt inhämtande av information i den aktuella lagen även gäller annat förtäckt inhämtande av information än datanätsbaserat inhämtande och inga praktiska problem har uppdagats i verksamheten, verkar det motiverat att bevara den gällande regleringen till följd av den ändring som föreslås här. Det har inte framförts skäl för att åtskilja regleringen av datanätsbaserat förtäckt inhämtande av information från regleringen av annat förtäckt inhämtande av informations. Det kan också uppmärksammas att det vid Gränsbevakningsavdelningen vid inrikesministeriet för närvarande pågår en granskning av behoven av ändringar av gränsbevakningslagstiftningen bland annat när det gäller Gränsbevakningsväsendets brottsbekämpning (bedömningspromemoria om behoven av ändringar i gränsbevakningslagstiftningen, VN/7427/2022) och att mer omfattande ändringar kan bedömas och genomföras i det aktuella projektet. Till följd av den ovan föreslagna ändringen är det därför motiverat att i denna proposition ta in hänvisningsbestämmelser till dessa paragrafer i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet i tvångsmedelslagen.
23 § Teknisk observation av utrustning samt dess förutsättningar
Enligt paragrafens 2 mom. får information om innehållet i ett meddelande eller om identifieringsuppgifter som avses i 6 § 1 mom. inte inhämtas genom teknisk observation av utrustning. Enligt förarbetena till lagen är syftet med bestämmelsen att förtydliga förhållandet mellan teknisk observation av utrustning och andra tvångsmedel enligt 10 kap. i tvångsmedelslagen (RP 222/2010 rd, s. 347). Med hänsyn till vad som anförts i motiveringen till momentet har syftet inte varit att teknisk observation av utrustning inte kunde riktas mot exempelvis ett meddelande som redan finns i utrustningen. Utformningen av det gällande momentet kan därför anses vara mer begränsande än syftet till den del som det har tolkats så att det även hindrar att uppgifter om meddelanden som finns lagrade på den tekniska anordningen och skrivits med den.
Om förhållandet mellan genomsökning av utrustning och tvångsmedel enligt 10 kap. i tvångsmedelslagen föreskrivs i 8 kap. 20 § 2 mom. i lagen. Enligt momentet får teknisk observation av utrustning inte riktas mot sådana förtroliga meddelanden som omfattas av de bestämmelser i 10 kap. som gäller teleavlyssning, teleövervakning och teknisk observation av utrustning. Bestämmelsen hindrar dock inte att en sökning riktas mot informationsinnehållet i utrustningen eller informationssystemet vid tidpunkten för sökningen. Syftet har i stället varit att säkerställa att tillämpningsområdet inte överlappar de tvångsmedel i 10 kap. som nämns i förordningen. Genom en motsvarande formulering i bestämmelsen om teknisk observation av utrustning skulle förhållandet mellan teknisk observation av utrustning och andra tvångsmedel i 10 kap. i tvångsmedelslagen preciseras utan risk för att det innehåll som kan omfattas av teknisk observation av utrustningsövervakning blir snävare än avsett. I detta avseende kan det också uppmärksammas att teknisk observation av utrustning till skillnad från genomsökning av utrustning i allmänhet endast blir aktuell vid utredning av mycket allvarliga brott och att detta förutsätter tillstånd av domstolen. Även därför förefaller det motiverat att tillämpningsområdet för teknisk observation av utrustning inte görs snävare än tillämpningsområdet för genomsökning av utrustning i detta avseende.
Så kallad tangentbordsavlyssning har ansetts vara en av de former av teknisk observation av utrustning som omfattas av den gällande bestämmelsen (RP 222/2010 rd, s. 346). Ett syfte som nämns är att få reda på innehållet i lösenordet till en server. Å andra sidan konstateras det i förarbetena att när det till exempel är fråga om teknisk observation av tangentbordet till en dataterminal i samband med sändandet av e-post omfattas tangentbordsavlyssning av definitionen av teknisk avlyssning. Detta motiveras med att det är förbjudet att inhämta information om innehållet i ett meddelande genom teknisk observation av utrustning (RP 222/2010 rd, s. 340). Ett problem i bedömningen av huruvida tangentbordsavlyssning är teknisk avlyssning är dock att teknisk avlyssning endast får riktas mot en person som är misstänkt för brott och befinner sig utanför ett utrymme som används för stadigvarande boende. Eftersom utrustning som är föremål för tangentbordsavlyssning är allt lättare att flytta, är det svårt att säkerställa att utrustningen uttryckligen används någon annanstans än i utrymmen som används för stadigvarande boende. Den gällande regleringen har dock åtminstone i princip kunnat leda till att tangentbordsavlyssning kan bedömas att vara antingen teknisk avlyssning, avlyssning av bostad eller teknisk observation av utrustning, beroende på vilken typ av information som har inhämtats och var det avlyssnade tangentbordet varit lokaliserat vid respektive tidpunkt.
Riksdagens förvaltningsutskott har vid granskningen av en motsvarande fråga som gäller lagstiftningen om civil underrättelseinhämtning konstaterat att teknisk observation som sker över datanätet inte ingriper i skyddet för hemfriden, eftersom man genom åtgärden inte inhämtar information om det utrymme där den utrustning som är föremål för underrättelseinhämtningen befinner sig, utan enbart om användningen av och innehållet i utrustningen. Avgörandet av huruvida en befogenhet är tillåten eller inte kan därför helt klart inte grunda sig på om utrustningen och den person som använder den befinner sig i ett utrymme som används för boende eller inte. Förvaltningsutskottet fäster i detta sammanhang dessutom uppmärksamheten vid att beslut om teknisk observation av utrustning fattas i allmänhet av domstol, medan beslut om teknisk avlyssning i regel fattas av den myndighet som använder befogenheten (FvUB 36/2018 rd, s. 46).
Med tanke på skyddsbehoven förefaller det som om det inte spelar någon roll om den aktivitet som övervakas med tangentbordsavlyssning sker i ett utrymme som används för boende eller i ett annat utrymme. Spårningen fokuserar inte på platsen, utan på användningen av tangentbordet oavsett platsen. Det förefaller därför inte motiverat att tangentavlyssningens status som tvångsmedel bedöms på olika sätt beroende på var den övervakade aktiviteten äger rum. Det är likaså till en viss del öppet för tolkning var gränsen går mellan utredning av innehållet i ett meddelande och till exempel av lösenord. Vid en jämförelse av förutsättningarna för teknisk observation av utrustning och teknisk avlyssning kan det konstateras att båda kommer i fråga endast för samma brott som anses allvarliga. Den centrala skillnaden i beslutsförfarandet beträffande dessa metoder är att beslut om teknisk avlyssning i allmänhet fattas av en anhållningsberättigad tjänsteman, medan domstolen beslutar om teknisk observation av utrustning på yrkande av en anhållningsberättigad tjänsteman med undantag för särskilda brådskande fall.
Om tillämpningsområdet för teknisk observation av utrustning preciseras enligt förslaget ovan förefaller det motiverat att tolka att tangentbordsavlyssning framöver ska omfattas av definitionen av teknisk observation av utrustning, utom om det är fråga om sådan teleavlyssning av konfidentiella meddelanden, teleövervakning eller annan teknisk observation än observation av utrustning om vilken föreskrivs annanstans i 10 kap. i tvångsmedelslagen. När tangentbordsavlyssning används i realtid för att till exempel observera när ett meddelande skrivs, är det inte fråga om teknisk observation av utrustning utan teknisk avlyssning. Eftersom teknisk avlyssning för närvarande endast kan riktas mot en brottsmisstänkt som befinner sig utanför de utrymmen som används för stadigvarande boende och eftersom på grund av det som konstaterats ovan om skyddsbehovet normalt inte är motiverat att jämställa tangentbordsavlyssning med avlyssning av bostad, bör 10 kap. 16 § i tvångsmedelslagen om teknisk avlyssning innehålla en relevant undantagsbestämmelse, enligt vilken teknisk avlyssning också kan vara teknisk avlyssning som endast riktas mot teknisk utrustning oavsett var den finns. Förslaget motiveras närmare nedan i motiveringen till 10 kap. 16 §.
25 § Inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning
Enligt paragrafens 1 mom. får förundersökningsmyndigheten med en teknisk anordning inhämta identifieringsuppgifterna för en teleadress eller teleterminalutrustning, om det finns skäl att misstänka ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst ett år. Enligt paragrafens 2 mom. får förundersökningsmyndigheten för inhämtande av de uppgifter som avses i 1 mom. bara använda sådana tekniska anordningar som endast kan användas för att identifiera teleadresser och teleterminalutrustningar.
Eftersom de tekniska lösningarna blir allt mer diversifierade och avancerade, kan det inte anses motiverat att det för den verksamhet som avses i paragrafen framöver ska skaffas utrustning som endast är lämplig för identifiering av teleadresser och teleterminaler. Det kan vara möjligt att det något skede inte längre finns utrustning som endast lämpar sig för detta ändamål eller att det åtminstone inte är ekonomiskt motiverat att skaffa sådan utrustning. Å andra sidan kan lösningar som syftar till att tekniskt begränsa egenskaperna hos utrustning med större användningsmöjligheter så att den uppfyller kraven enligt 2 mom. inte alltid anses vara tillförlitliga. Dessutom kan tankesättet också på ett mer allmänt plan anses främmande för regleringen enligt tvångsmedelslagen, där fokus generellt ligger på utrustningens egenskaper i stället för hur denna utrustning får användas. Därför förefaller det motiverat att slopa bestämmelsen som begränsar utrustningens egenskaper i 2 mom. men samtidigt bevara att syftet med det aktuella tvångsmedlet uttryckligen är inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning.
27 § Täckoperationer och förutsättningar för sådana
Enligt paragrafens 2 mom. får polisen rikta en täckoperation mot en person som är misstänkt för brott, om denne är skäligen misstänkt för något annat i 3 § avsett brott än grovt ordnande av olaglig inresa eller grovt tullredovisningsbrott, eller om denne är skäligen misstänkt för spridning av pornografisk bild som avses i 17 kap. 18 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen. En förutsättning för en täckoperation är dessutom att inhämtandet av information måste anses vara behövligt på grund av att den brottsliga verksamheten är planmässig, organiserad eller yrkesmässig eller på grund av att det kan antas att den fortsätter eller upprepas.
I princip kan täckoperationer därför bland annat riktas mot en misstänkt om det finns skäl att misstänka honom eller henne för dråp, mord eller dråp under förmildrande omständigheter. Under beredningen av propositionen har det dock framförts att de så kallade lagstadgade tilläggsförutsättningarna för täckoperationer (verksamhetens planmässighet, organisering eller yrkesmässighet eller förutsebara kontinuitet eller upprepning) innebär att brott mot liv har en annan status än andra grundbrott relaterade till täckoperationer. Ett exempel som nämns är grov skadegörelse, vilket också är ett grundbrott relaterat till täckoperationer och för vilket uppfyllandet av något av de ytterligare förutsättningarna enligt lagen har ansetts vara typiskt. Det har också påpekats att tilläggsförutsättningarna för täckoperationer vanligtvis är lätt uppfylls även för bland annat grova narkotikabrott och grova ekonomiska brott. I många av dessa brott uppfylls tilläggsförutsättningarna om brotten involverar planering, organisering eller yrkesmässighet. I förundersökningen av enstaka brott mot liv är täckoperationer däremot inte nödvändigtvis inte tillgängliga på grund av ordalydelsen i tilläggsförutsättningarna i paragrafen.
I frågan kan för det första uppmärksammas täckoperationers karaktär som tvångsmedel. Det att den brottsliga verksamheten är planmässig, organiserad eller yrkesmässig eller på grund av att det kan antas att den fortsätter eller upprepas är omständigheter som i allmänhet motiverar täckoperationer. Eftersom täckoperationer går ut på planmässigt och relativt långvarigt inhämtande av information, är metoden lämplig för utredning av planerad verksamhet i stället för utredning av enstaka, oplanerade brott. Detta kan anses tala för att tilläggsförutsättningarna bevaras.
Till en viss del har det också förblivit oklart hur stort problemet kan anses vara i praktiken. Det finns inget som uppenbart tyder på att detta är ett stort praktiskt problem, även om det i detta avseende också allmänt kan noteras att täckoperationer är ett sällan använt tvångsmedel. Dessutom begränsas användningen av täckoperationer av att det gäller att uppmärksamma principerna om proportionalitet och minsta olägenhet enligt 1 kap. 2 och 3 § i tvångsmedelslagen samt de allmänna förutsättningarna för användning av hemliga tvångsmedel och i synnerhet förutsättningarna för täckoperationer enligt 10 kap. 2 §. Särskilt relevant i detta avseende är den sista meningen i 10 kap. 2 § 2 mom., enligt vilken bland annat användningen av täckoperationer förutsätter att detta bland annat kan antas vara av synnerlig vikt för utredning av ett brott.
Å andra sidan kan tvångsmedelslagens nödvändighetskrav avseende användning av täckoperationer anses vara ett argument för att täckoperationer endast kan användas i där täckoperationer uttryckligen bör anses nödvändiga, trots att det i fråga om brott mot liv inte förutsätts tilläggsförutsättningar för användning av täckoperationer. Dessutom är det klart att intresset för att utreda brott mot liv är exceptionellt stort. Det gäller också att beakta att det i en situation där offret saknas, till exempel efter att ha mist livet och gärningsmannen är okänd, inte nödvändigtvis är möjligt att i början av utredningen ta ställning till om tilläggsförutsättningarna är uppfyllda vare sig i fråga om gärningssätt eller planmässighet. Även organiseringsgraden kan framgå först när utredningen framskrider.
I förarbetena till lagen har inga tilläggsförutsättningar för täckverksamhet särskilt motiverats (RP 222/2010 rd, s. 351). I enstaka brott mot liv kan detta vara svårt till exempel i en situation där det utifrån de spår som hittats på den förmodade brottsplatsen finns anledning att misstänka brott mot liv, men offret saknas och det inte finns några konto- eller teletransaktioner. Om polisen i en sådan situation skulle få information om de misstänkta gärningsmännen kunde det finnas anledning att anta att information kunde inhämtas genom täckoperationer för att utreda brottet, men det kan hända att tilläggsförutsättningarna för täckoperationer inte skulle uppfyllas. Uppmärksamhet kan också fästas vid jämförelsen av andra staters regleringslösningar i betänkandet om tvångsmedelslagen som föregick propositionen. Det verkar som om liknande tilläggsförutsättningar inte används i referensländerna.
Därför förefaller det utifrån helhetsbedömningen motiverat att förutsättningen för användning av täckoperationer endast i fråga om andra fall än dråp, mord eller dråp under förmildrande omständigheter bör vara att inhämtandet av information anses vara nödvändigt på grund av att den brottsliga verksamheten är planmässig, organiserad eller yrkesmässig eller för att det kan antas att den fortsätter eller upprepas.
28 § Brottsförbud
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att om en polisman som företar en täckoperation begår en trafikförseelse, en ordningsförseelse eller något annat jämförbart brott för vilket det föreskrivna straffet är ordningsbot, går polismannen fri från straffansvar, om gärningen har varit nödvändig för att syftet med täckoperationen ska nås eller för att inhämtandet av information inte ska avslöjas. Vägtrafiklagen (729/2018) trädde i kraft den 1 juni 2020. Enligt 160 § 1 mom. i lagen får avgift för trafikförseelse påföras som påföljd vid i den lagen angivna trafikförseelser. Eftersom straffet för trafikförseelser inte längre är ordningsbot utan trafiköverträdelser endast kan medföra en avgift för trafikförseelse, bör 10 kap. 28 § 2 mom. i tvångsmedelslagen ändras så att bestämmelsen motsvarar nuläget.
På motsvarande sätt som i kapitlets 29 § 1 mom. gäller det att uppmärksamma att uttrycket ”fri från straffansvar" avser en ursäktande grund relaterad till en olaglig handling i stället för behörighet. Enligt förarbetena till lagen föreskrivs i 28 § 2 mom. om ansvarsfrihetssituationer som gäller vissa förseelser. Enligt förarbetena betyder momentet inte att gärningarna i fråga inte skulle undersökas på det sätt som föreskrivs särskilt. Det har dock ansetts oklart hur och i vilket slags förfarande frihet från straffansvar skulle konstateras. Ansvarsfrihet kan komma i fråga endast när det konstateras att gärningen har behövts för att syftet med täckoperationen ska nås eller för att inhämtandet av information inte ska avslöjas. Befrielsen från straffansvar ska således vara mycket begränsad. Enligt förarbetena betonar denna lösning att man i en sådan situation, där polisen inte öppet använder sina befogenheter, inte vill ge polisen ens formell rätt att begå brott (RP 222/2010 rd, s. 351–352).
På grund av en liknande regleringslösning är det motiverat att 28 § 2 mom. behandlas tillsammans med 29 § i kapitlet. Beträffande dessa kan för det första konstateras att tvångsmedelslagen enligt 1 kap. 1 § i lagen gäller användningen av tvångsmedel och förutsättningarna för deras användning. Utgångspunkten är därför att lagen uttryckligen föreskriver om de befogenheter som kan användas vid utredning av brott. Formuleringen i 10 kap. 28 § 2 mom. och särskilt kapitlets 29 § 1 mom. i tvångsmedelslagen är förefaller att avse en förhandsbaserad och planmässig bedömning och prövning. Även enligt lagens förarbeten förutsätts i en situation som avses i 29 § 1 mom. 1 punkten om det på synnerligen giltiga skäl vid vidtagandet av åtgärden har kunnat antas att åtgärden genomförs också utan polismannens medverkan. Huruvida de åtgärder som vidtas inom ramen för täckoperationen är acceptabla bör i princip och i mån av möjligheter bedömas redan innan operationen inleds, när beslutet om användning av tvångsmedlet bereds. (RP 222/2010 rd, s. 353).
Uppmärksamhet kan också fästas vid att en polisman som utför en täckoperation enligt 29 kap. 2 mom. får en polisman som företar en täckoperation delta i ombesörjandet av en sådan försändelse som är föremål för en kontrollerad leverans enligt 41 §, om deltagandet avsevärt främjar möjligheterna att uppnå syftet med den kontrollerade leveransen. Enligt lagens förarbeten berättigar bestämmelsen ett sådant förfarande (RP 222/2010 rd, s. 353).
Särskilt 29 § i kapitlet har drag av såväl ansvarsfrihetsregleringen som befogenhetsregleringen. En motivering är att regleringen förtydligas i detta avseende. Med hänsyn till tvångsmedelslagens karaktär som ett regelverk om förundersökningsmyndigheternas befogenheter förefaller det motiverat att 28 § 2 mom. och 29 § 1 mom. formuleras som en befogenhetsbestämmelse för att reglera vad en polisman som utför en täckoperation får göra i de situationer och under de förutsättningar som anges närmare i bestämmelserna.
29 § Deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet och i kontrollerade leveranser
Paragrafens 1 mom. föreskriver om situationer då en polisman som företar en täckoperation är befriad från straffansvar trots sitt agerande. Utifrån de grunder som ovan angetts för 28 § 2 mom. förefaller det motiverat att 29 § 1 mom. formuleras som en befogenhetsbestämmelse för att reglera vad en polisman som utför en täckoperation får göra i de situationer och under de förutsättningar som anges närmare i bestämmelserna.
Det kan också uppmärksammas att paragrafens 2 mom. redan har drag av en befogenhetsbestämmelse. Enligt momentet får en polisman som företar en täckoperation delta i ombesörjandet av en sådan försändelse som är föremål för en kontrollerad leverans enligt 41 §, om deltagandet avsevärt främjar möjligheterna att uppnå syftet med den kontrollerade leveransen. Ordalydelsen verkar inte nödvändigtvis kräva att det ska finnas flera aktörer i alla led av leveransen. Enligt förarbetena till momentet kan medverkan innebära delaktighet i brott, till exempel narkotikabrott, och då är det nödvändigt att polismannens agerande inte i sig medverkar till att det misstänkta brottet blir allvarligare eller får mera omfattande konsekvenser än vad som annars vore fallet (RP 222/2010 rd, s. 353). På grund av detta har inga ändringsbehov identifierats i paragrafen.
39 § Användning av informationskällor och förutsättningar för styrd användning av informationskällor
Enligt paragrafens 1 mom. avses med användning av informationskällor annat än sporadiskt konfidentiellt mottagande av information av betydelse för skötseln av i 1 kap. 1 § avsedda uppgifter av personer som inte hör till polisen eller till någon annan myndighet (informationskälla). Momentet kan tolkas så att det avser 1 kap. 1 § tvångsmedelslagen, enligt vilket tvångsmedelslagen tillämpas på användningen av tvångsmedel och på villkoren för deras användning, om inte annat följer av någon annan lag. Hänvisningen kan på grund av det som konstaterats anses vara felaktig.
I tvångsmedelslagen föreskrivs om de tvångsmedel som kan användas vid utredning av brott. Utöver utredning av brott kan tvångsmedel, beroende på medlen, även användas till exempel för att säkra den straffrättsliga processen, förhindra fortsatt brottslig verksamhet, säkerställa verkställighet av straffet, säkerställa betalning av skadestånd för brott, återlämnande av egendom som förvärvats genom brott till dess ägare och säkerställande av verkställigheten av förverkandepåföljd.
Syftet med användning av informationskällor är dock uttryckligen att utreda brott. Det förefaller därför motiverat att man i stället för att hänvisa till en särskild bestämmelse i definitionen av användning av informationskällor enligt tvångsmedelslagen hänvisar till dess funktion vid utredning av brott. Användning av informationskällor definieras även i 5 kap. 40 § 1 mom. i polislagen, 36 §, 1 mom. i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet och 3. kap. 39 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen. Definitionen i tvångsmedelslagen ska även ta hänsyn till definitionerna av användning av informationskällor i andra lagar.
43 § Förfarandet i domstol
I den första meningen i paragrafens 3 mom. föreskrivs att om domstolen har beviljat tillstånd till teleavlyssning eller teleövervakning, får den pröva och avgöra ett ärende som gäller beviljande av tillstånd i fråga om en ny teleadress eller teleterminalutrustning utan att den tjänsteman som framställt yrkandet eller en av denne förordnad tjänsteman är närvarande, om det har förflutit mindre än en månad från den muntliga förhandlingen i ett tillståndsärende som gäller samma misstänkta person och samma misstanke om brott. Vid översynen av bestämmelserna om teleavlyssning i 10 kap. 5 § och teleövervakning i 9 kap. har det framförts att det i yrkandet och beslutet om teleavlyssning eller teleövervakning inte längre skulle behöva nämnas den teleadress eller som åtgärden riktas mot utan att yrkandet och beslutet endast ska gälla den misstänkte. Ett undantag från detta utgörs av situationer där den misstänkte är okänd, varvid den teleadress eller teleterminal som åtgärden riktas mot fortfarande ska anges i yrkandet och beslutet om teleavlyssning eller teleövervakning. Till följd av förslaget är det motiverat att ändra det aktuella momentet så att dess första mening endast begränsas till situationer där den misstänkte är okänd.
52 § Förbud mot avlyssning och observation
I paragrafen föreskrivs om meddelanden som teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teknisk avlyssning eller optisk observation inte får riktas mot. Eftersom det föreslås att bestämmelsen om teknisk observation av utrustning i 23 § i kapitlet ska förtydligas på så sätt att teknisk observation av utrustning även kan riktas mot ett annat än ett sekretessbelagt meddelande som lagrats i utrustningen eller skrivits med den om vilket föreskrivs i bestämmelserna om teleavlyssning, teleövervakning och annan teknisk observation, vore det motiverat att även lägga till teknisk utrustningsbesiktning i bestämmelserna i 1–4 mom.
56 § Användning av överskottsinformation
Enligt paragrafens 2 mom. får överskottsinformation också användas, om användningen av överskottsinformationen kan antas vara av synnerlig vikt för utredningen av brottet och om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst tre år eller det är fråga om något av de brott som avses i momentet. De grundbrott som nämns i momentet har tagits in i bestämmelsen i samband med riksdagsbehandlingen av regeringens proposition RP 14/2013 rd. Grundlagsutskottet ansåg då att det är nödvändigt att det strängaste straffet är mer än fängelse i två år. Enligt grundlagsutskottet fanns det dock inte något hinder mot att inkludera några vissa enskilda brott för vilka det strängaste straffet är fängelse i två år men som till sin allvarlighetsgrad är jämförbara med andra brott som avses. i momentet och som uppfyllde kraven i 10 § 3 mom. i den dåvarande grundlagen. Grundlagsutskottet ansåg att i synnerhet de brott som för närvarande uppräknas i momentet är sådana brott samt olagligt framkallande av samtycke till adoption enligt 25 kap. 3 b § i strafflagen, vilket lagutskottet dock har utelämnat ut momentet (GrUU 32/2013 rd, s. 7, LaUB 17/2013 rd, s. 7).
Enligt regleringen är det inte möjligt att använda överskottsinformation som inhämtats via teleavlyssning för utredning av grovt narkotikabrott. I praktiken kan situationen exempelvis ha lett till att avlyssningsupptagningen kan användas som bevis mot en person som anklagas för grovt narkotikabrott som varit föremål för avlyssningstillstånd men inte för narkotikabrott med anknytning till samma ärendehelhet.
Riksdagens grundlagsutskott har ansett att det vid bedömningen av regleringen av överskottsinformation gäller att å ena sidan gäller att beakta det grundlagsenliga skyddet för förtroliga meddelanden medan å andra sidan intresset för att utreda allvarliga brott och godtagbara och samhälleligt vägande skäl relaterade till det straffrättsliga systemets trovärdighet talar för en viss begränsning av denna rättighet. Grundlagsutskottet har bedömt att kravet på ett maximistraff på två års fängelse innebär dock att bestämmelsen skulle tillämpas på många brott som inte kan anses äventyra samhällets eller individens säkerhet eller hemfrid enligt dåvarande 10 § 3 mom. i grundlagen (GrUU 32/2013 rd, s. 6–7). Däremot har grundlagsutskottet vid upprepade tillfällen ansett att narkotikabrott är brott som äventyrar en individs eller samhällets säkerhet (RP 309/1993 rd, s. 54, GrUU 2/1996 rd, s. 2, GrUU 32/2013 rd, s. 3, GrUU 33/2013 rd, s. 3).
I många fall är narkotikabrott relaterade till grövre brott eller till samma brottshelhet. De kan anses falla inom ramen för brott som brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet enligt 10 § 4 § grundlagen. Med anledning av detta och det som konstaterats ovan förefaller det motiverat att överskottsinformation även får användas vid utredning av narkotikabrott, om detta kan antas ha mycket stor betydelse för utredningen av brottet.
Med stöd av 10 kap 3 § i tvångsmedelslagen är det möjligt att använda teleavlyssning för att exempelvis utreda grovt givande av muta, grovt tagande av muta, grovt missbruk av tjänsteställning, grovt skattebedrägeri och grov oredlighet som gäldenär i samband med drivande av rörelse eller utövning av yrke. I dessa situationer finns även möjlighet till teleövervakning enligt 6 § i kapitlet utan anknytning till yrkes- och näringsverksamhet. Det är dock inte möjligt att använda överskottsinformation som inhämtats med hjälp av dessa tvångsmedel i samband med givande av muta, tagande av muta, missbruk av tjänsteställning och brott mot tjänstehemlighet. Detsamma gäller givande och tagande av muta i näringsverksamhet. Situationen kan anses vara problematisk om det till exempel är möjligt att använda teleavlyssningsupptagningar av delaktiga i samma yrkes- och näringsrelaterade brottshelhet enhet endast för vissa delaktiga eller även i andra fall teleövervakningsuppgifter endast för vissa delaktiga. Förhållandet kan också försätta personer i en ojämlik ställning.
I praktiken har det förekommit misstankar om korruption till exempel i samband med förundersökning av grova narkotikabrott. Dessa brott involverar ofta mycket pengar, vilket leder till att gärningsmännen ofta har ett stort behov av att påverka myndigheternas agerande. Ekonomisk brottslighet kan också involvera information relaterad till viktiga offentliga upphandlingar där offentlig makt utövas i hög grad. Korruptionsbrott och tjänstebrott relaterade till yrkes- och näringsverksamhet, såsom missbruk av tjänsteställning, har en skadlig inverkan på samhällsmoralen och därför är intresse för att utreda dem stort. Syftet med bestämmelserna om tjänstebrott är att säkerställa ämbetsåtgärdernas laglighet och oberoende av osaklig påverkan. Eftersom tjänstemän har en omfattande behörighet att fatta beslut som är bindande för medborgarna, bör osaklig påverkan anses vara skadlig för hela samhället.
Därför verkar det motiverat att överskottsinformation även ska kunna användas vid utredning av givande och tagande av muta, givande och tagande av muta i näringsverksamhet, missbruk av tjänsteställning och brott mot tjänstehemlighet, om användningen av överskottsinformation kan antas ha mycket viktig betydelse för utredningen av brottet.
57 § Utplåning av information
I paragrafen föreskrivs om utplåning av information som avses i kapitlet. En relevant informationskategori med tanke på regleringen är överskottsinformation enligt 55 § tvångsmedelslagen, med vilket avses information som inhämtats genom teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande av basstationsuppgifter och teknisk observation som inte har samband med brott eller som avser en annat brott än det som tillståndet eller beslutet gäller. Enligt huvudregeln i paragrafens 1 mom. ska överskottsinformationen utplånas efter det att målet har avgjorts genom en lagakraftvunnen dom eller avskrivits.
Enligt definitionen ovan finns det flera typer av överskottsinformation. Lagring av sådan överskottsinformation som inte hänför sig till något brott kan anses onödig ur brottsutredningssynpunkt. Det kan till exempel vara fråga om telefonsamtal som inspelats i samband med teleavlyssning och som gäller skötsel av den misstänktes dagliga ärenden. Å andra sidan kan det också handla om information som har krypterats på ett sätt som förhindrar utredning av innehållet.
Dessutom kan lagring ifrågasättas ur dataskyddslagstiftningens perspektiv. Enligt 6 § i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018) ska de personuppgifter som behandlas ska vara adekvata och behövliga med hänsyn till ändamålet med behandlingen och får inte vara för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Obehövliga personuppgifter ska utplånas utan obefogat dröjsmål. Personuppgifter får inte lagras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som behövs med hänsyn till ändamålet med behandlingen. Enligt 5 § 1 mom. i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019) får polisen behandla personuppgifter för utförandet av en uppgift som anknyter till förundersökning, polisundersökning eller någon annan utredning av brott eller till att föra brott till åtalsprövning, för utförandet av en uppgift som anknyter till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet och för utförandet av någon annan övervakningsuppgift som föreskrivits för polisen. Enligt paragrafens 3 mom. ska de uppgifter som polisen har erhållit vid utförandet av sina uppgifter raderas utan dröjsmål efter att det blivit klart att de inte behövs för behandling enligt 1 mom. eller 13 § 1 mom. I 13 § 1 mom. i lagen föreskrivs om situationer där polisen får behandla personuppgifter för andra ändamål än det ursprungliga behandlingssyftet till exempel för att utreda ett brott för vilket det strängaste straffet enligt lag är fängelse eller en utredning som stöder det att någon är oskyldig.
Utöver dataskydds- och ändamålsenlighetsfrågor är frågan relevant också när det gäller det lagringsutrymme som behövs för att lagra data. Särskilt i omfattande brottmål kan det finnas behov av att lagra stora mängder uppgifter under relativt långa perioder på grund av de gällande bestämmelserna. I takt med att tekniska verktyg utvecklas och deras användning ökar, ökar dessutom mängden lagrad information ytterligare. På motsvarande sätt väntas mängden krypterade data öka med utvecklingen av krypteringsteknik. Till följd av detta ökar förundersökningsmyndigheternas kostnader för lagring av information.
Det bör dock utöver det som konstaterats ovan särskilt noteras att överskottsinformationen även kan innehålla material som stöder den misstänktes oskuld. Vid prövningen av huruvida utplåning av överskottsinformation kunde ske tidigare skede än vad fallet är i dag gäller det därför att uppmärksamma att informationen inte utplånas utan samtycke av den misstänkte som informationen gäller.
Därför förefaller det motiverat att kunna utlåna överskottsinformation redan innan ärendet är lagakraftvunnet eller avskrivet, om det är fråga om överskottsinformation som inte anknyter till ett brott eller vars innehåll inte går att utreda. Förutsättningen bör dock vara att den misstänkte samtycker till utplåningen.
58 § Avbrytande av teleavlyssning, teknisk avlyssning och teknisk observation av utrustning
I den första meningen föreskrivs att om det framgår att teleavlyssningen riktas mot något annat än i tillståndet avsett meddelande från eller till den som är misstänkt för brott eller att den brottsmisstänkte som den tekniska avlyssningen riktas mot inte befinner sig i det utrymme eller på den plats som avlyssnas, ska användningen av tvångsmedlet avbrytas så snart som möjligt, och de upptagningar som har fåtts genom avlyssningen och anteckningarna om de uppgifter som fåtts genom den ska genast utplånas. Till följd av det föreslagna slopandet av att teleövervakning ska vara teleadress- eller teleterminalspecifik enligt i 10 kap. 9 § kan det anses motiverat att även lägga till teleövervakning i bestämmelsen, så att när teleövervakning riktas mot andra meddelanden än sådana som skickats av eller avsetts för den brottsmisstänkte som är föremål för tillståndet borde teleövervakningen avbrytas så snart som möjligt och den information som erhållits och relaterade anteckningar omedelbart utplånas. Samtidigt förefaller det vara motiverat att förtydliga bestämmelsen om såväl teleövervakning som den däri nämnda teleavlyssningen och tekniska avlyssningen, så att avbrytandet av användningen av tvångsmedel och skyldigheten att utplåna upptagningar och uppgifter och därtill hörande anteckningar uttryckligen gäller de situationer som avses i paragrafen.
Enligt den sista meningen i paragrafen gäller skyldigheten att avbryta åtgärden och skyldigheten att utplåna upptagningarna och anteckningarna dessutom också teknisk observation av utrustning, om det framgår att observationen gäller ett meddelandes innehåll eller identifieringsuppgifter som avses i 6 § eller det framgår att den misstänkte inte använder den anordning som är föremål för observationen. Den i 10 kap. 23 § ovan föreslagna preciseringen av användningsområdet för teknisk observation av utrustning bör beaktas även i bestämmelsen som behandlas här. Med tanke på tydlighet och läsbarhet verkar det dessutom motiverat att åtskilja bestämmelsen om teknisk observation av utrustning i början av paragrafen om teleavlyssning, -övervakning och teknisk avlyssning till ett nytt 2 mom.
60 § Underrättelse om användning av hemligt tvångsmedel
Enligt paragrafens 1 mom. ska en misstänkt som varit föremål för teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, teknisk observation och kontrollerade leveranser utan dröjsmål underrättas om detta skriftligen när ärendet har förts till åklagaren för prövning eller förundersökningen annars har avslutats eller avbrutits. Den misstänkte ska dock underrättas om ett tvångsmedel senast ett år efter det att användningen av det har avslutats.
I momentet nämns inte inhämtande av lägesuppgifter enligt 10 kap. 8 § i tvångsmedelslagen för att nå misstänkta och dömda. Enligt förarbetena till handlar den ifrågavarande bestämmelsen om användning av teleövervakning för att nå den som håller sig undan för förundersökning, rättegång eller verkställighet av fängelsestraff. Om det är nödvändigt att få lägesuppgifter som hör till teleövervakning för att utreda ett brott, bör befogenheten enligt 6 § utnyttjas (RP 222/2010 rd, s. 333).
Av Polisstyrelsens berättelse till inrikesministeriet om polisens hemliga inhämtande av information och dess övervakning 2019 (ID-2027839, 2020-02-03) framgår att Polisstyrelsen lämnat en anvisning till polisenheterna våren 2016, där slutsatsen av riksdagens justitieombudsman i sin promemoria (EOA:n muistio Poliisihallituksen tarkastuksesta 18.11.2015 dnro 5030/3/15) att lagens ordalydelse och systematik förutsätter att objektet underrättas även när information enligt 10:8 § i Tvångsmedelslagen inhämtas.
Det förefaller motiverat att underrätta den misstänkte utöver om den teleövervakning som avses i 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen även om inhämtande av lägesuppgifter som avses i 8 § i kapitlet för att nå den misstänkte. I syfte att förtydliga detta bör omständigheterna tydligt framgå av den aktuella bestämmelsen i 10 kap. 60 § i tvångsmedelslagen.
11 kap. Särskilda bestämmelser
Utgångspunkter för bedömningen och behovet av nya allmänna bestämmelser
I 11 kapitlet i tvångsmedelslagen finns bestämmelser som inte på ett naturligt sätt hör till de andra kapitlen i lagen och som ofta gäller bestämmelser i flera andra kapitel. Även framöver kan det anses motiverat att endast bestämmelserna om vissa tvångsmedel eller bestämmelserna i ett visst kapitel i tvångsmedelslagen bör placeras i anslutning till den väsentliga regleringen i andra kapitel i lagen.
Vid tillämpningen av tvångsmedel har frågan om vilka tvångsmedel som kan användas om frågan gäller en brottsmisstänkt som inte fyllt 15 år, uppkommit som en allmän fråga som gäller förutsättningarna för tillämpning av alla tvångsmedel. I den gällande lagen föreskrivs att en person som misstänks ha gjort sig skyldig till en brottslig gärning innan han eller hon fyllt 15 år får inte anhållas enligt 2 kap. 5 § 3 mom., häktas enligt 11 § 4 § i samma kapitel eller meddelas reseförbud enligt 5 kap. 1 § 2 mom. i lagen. I de nämnda bestämmelserna hänvisas i enlighet med begreppen enligt 3 kap. 5 § i förundersökningslagen till en brottslig gärning till skillnad från brott. I övrigt föreskrivs det inte om detta.
Tvångsmedelslagens tvångsmedel är enligt ordalydelsen uttryckligen tillämpliga på utredning av brott. I motiveringarna till tvångsmedelslagen har dock deras tillämplighet bedömts även när frågan handlar om en brottsmisstänkt som inte fyllt 15 år. I förarbetena konstateras att det gäller att i alla sammanhang förhålla sig synnerligen restriktivt till frihetsberövande när det är fråga om barn och att det för tydlighetens skull uttryckligen bör ingå en bestämmelse med förbud mot att tillämpa anhållande, häktning och reseförbud på misstänkta som inte fyllt 15 år. I övrigt konstateras att det dock kan bli nödtvunget att inrikta andra tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen på barn om användningen av tvångsmedel har betydelse med avseende på en förundersökning som utförs om barnet med stöd av 3 kap. 5 § i förundersökningslagen. I förarbetena anses det att till exempel säkringsåtgärder, beslag, genomsökning eller rentav hemliga tvångsmedel kan behövas i dessa situationer. Det konstateras att straffprocessuella säkringsåtgärder liksom beslag med anledning av ett brott aktualiseras i princip i dessa situationer, men å andra sidan konstateras att det av bestämmelserna i 3 och 4 kap. i den tidigare tvångsmedelslagen framgår dock att tvångsmedlen relaterade till skingringsförbud eller kvarstad och beslag är avsedda att användas kopplade till processen kring att väcka åtal och avgöra brottmål. (RP 222/2010 rd, s. 77)
Eftersom tvångsmedel avsevärt kan inskränka en persons grundlagstryggade grundläggande fri- och rättigheter förefaller det motiverat att på lagnivå föreskriva vilka tvångsmedel som kan användas om en person misstänks ha gjort sig skyldig till en brottslig gärning innan han eller hon fyllt 15 år. Detta accentueras av att föremålet för tvångsmedel i detta fall är barn som inte fyllt 15 år. Regleringstekniskt kan detta lösas antingen genom att frågan beaktas i bestämmelserna om enskilda tvångsmedel eller genom att en allmän bestämmelse om detta tas in i tvångsmedelslagen. På grund av det stora antalet tvångsmedel och tvångsmedelslagens läsbarhet förefaller det mer motiverat att föreskriva om detta genom en allmän bestämmelse, som på ett konsekvent sätt kunde fogas till lagens 11 kap.
Såsom det konstaterats ovan förbjuder den gällande tvångsmedelslagen uttryckligen att anhålla, häkta och meddela reseförbud för misstänkta som inte har fyllt 15 år. Regleringstekniskt kan det i viss mån anses motiverat att det rättsläge som följer av den allmänna bestämmelsen inte ytterligare förstärks genom uttryckliga förbudsbestämmelser. Eftersom syftet även framöver är att anhållande, häktning och reseförbud som riktas mot en persons frihet inte ska användas på under 15 år gamla personer som misstänks ha begått en brottslig gärning, är det motiverat med hänsyn till de stora konsekvenserna för föremålet för åtgärderna att av tydlighets- och rättsskyddsskäl bevara särskilda bestämmelser som bekräftar detta.
4 § Närmare bestämmelser och föreskrifter
Enligt 1 mom. 8 punkten i paragrafen får genom förordning av statsrådet närmare bestämmelser utfärdas om innehållet i en underrättelse till åklagaren enligt 2 kap. 12 i § 2 mom. I hänvisade momentet behandlas två underrättelser till åklagaren: Brottspåföljdsmyndighetens underrättelse till polisen och åklagaren om att den som ålagts häktningsarrest trots skriftlig varning eller annars grovt har brutit mot de skyldigheter han eller hon ålagts att fullgöra eller om han eller hon fortsätter sin brottsliga verksamhet, flyr eller börjar förbereda flykt samt Brottspåföljdsmyndighetens underrättelse till åklagaren om de uppgifter om avtjänande av häktningsarrest som behövs vid domstolsbehandlingen. I viss mån kan det anses oklart vilken underrättelse som avses i punkten.
Det förefaller motiverat att närmare bestämmelser ska kunna utfärdas genom förordning av statsrådet, särskilt om Brottspåföljdsmyndighetens underrättelse till åklagaren om de uppgifter om avtjänande av häktningsarrest som behövs vid domstolsbehandlingen. Det kan då i enlighet med 2 kap. 6 § i statsrådets förordning om förundersökning, tvångsmedel och hemligt inhämtande av information till exempel vara en underrättelse om vilken skyldighet den som ålagts häktningsarrest brutit mot och på vilket sätt. Den första underrättelsen, som avses i det första momentet och som lämnas till både polisen och åklagaren, kan i sin tur bli aktuell om en person exempelvis flyr, och då verkar det inte finnas något behov av att precisera innehållet i underrättelsen genom förordning.
Till följd av det som konstaterats ovan är det motiverat att förtydliga att 1 mom. 8 punkten i paragrafen avser underrättelsen till åklagaren om de uppgifter om avtjänande av häktningsarrest som behövs vid domstolsbehandlingen.
Metoder och befogenheter för att utreda identitetsstölder som förekommer som självständiga brott (RSv 335/2014 rd)
Enligt 38 kap. 9 a § i strafflagen ska den som i syfte att vilseleda en tredje part obehörigen använder någon annans personuppgifter eller identifieringsuppgifter eller andra motsvarande uppgifter som identifierar personen, och därmed orsakar ekonomisk skada eller mer än ringa olägenhet för den som uppgifterna gäller för identitetsstöld dömas till böter. Lagen om ändring av strafflagen (368/2015), som bland annat gällde identitetsstölder, trädde i kraft den 4 september 2015. I anslutning till godkännandet av lagen (RSv 335/2014 rd) förutsatte riksdagen i enlighet med det som konstaterats ovan regeringen följer upp om de nuvarande utredningsmetoderna och -befogenheterna för att utreda identitetsstölder som förekommer som självständiga brott är adekvata och tillräckliga samt att den vid behov vidtar åtgärder för att stärka förebyggandet och utredningen av dessa brott. I justitieministeriets svar på den aktuella skrivelsen har framhävts att det ännu inte har samlats några betydande erfarenheter av bekämpning och utredning den nya typen av brott. Relevant information om tillämpningspraxis kan inhämtas och utredningsmetodernas och -befogenheternas ändamålsenlighet och tillräcklighet kan bedömas när behovet av att ändra och komplettera tvångsmedelslagen, som trädde i kraft i början av år 2014, blir aktuella. Därför har frågan utretts vid beredningen av denna proposition.
I regeringens proposition (RP 232/2014 rd) som gällde identitetsstölder har utredningsmetoder som redan idag är tillämpliga på utredning av identitetsstölder setts över. Enligt propositionen bör man dock lägga märke till att en gärning, beroende på det konkreta gärningssättet, också kan uppfylla rekvisitet för något annat brott, till exempel ärekränkning eller spridande av information som kränker privatlivet, varvid de tvångsmedel som är tillämpliga på dem blir aktuella. Vidare bör man notera att den identitetsstöld som avses i den föreslagna paragrafen ofta kan begås i samband med något annat brott som är allvarligare, till exempel bedrägeri. Vid utredningen av bedrägeriet kan man då använda de tvångsmedel som är möjliga vid utredningen av det brottet. Av betydelse till dessa delar är också det syfte med förslaget enligt vilket avsikten med att kriminalisera identitetsstöld är att förtydliga ställningen som målsägande för offret för identitetsstöld till exempel vid bedrägeribrott.
På basis av en utredning som erhållits vid beredningen av denna proposition registrerades få identitetsstölder som förekommer som självständiga brott i polisens informationssystem under åren 2015–2020. Identitetsstölder är i allmänhet kopplade till bedrägeribrott, varvid de tvångsmedel som tillgängliga vid utredningen av bedrägeribrott kan användas. Ett exempel på sådan kan nämnas teleövervakning enligt 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen, för vilken förundersökningsmyndigheten kan ges tillstånd enligt 2 mom. 2 punkten i paragrafen, om det finns anledning att misstänka att den misstänkte begått bedrägeri med hjälp av en teleadress eller teleterminal. När det gäller identitetsstölder är en typisk form av bedrägeri en handling som begås med hjälp av en teleadress eller teleterminal. Utredningsgraden för identitetsstölder har varit bättre än för egendomsbrott i genomsnitt, men lägre än för bedrägeribrott i allmänhet. Den lägre utredningsnivån kan bero på att det rör sig om ett målsägandebrott och att ringa brott och gärningar som inte har orsakat större olägenhet eller skada framställs begränsning lättare för åklagaren.
Riksdagens ovan nämnda skrivning gäller uttryckligen adekvata och tillräckliga utredningsmetoder och -befogenheter för att utreda identitetsstölder som förekommer som självständiga brott. De verkar dock vara relativt sällsynta. När det gäller de utredningsmetoder och -befogenheter som används för att utreda identitetsstöld är det därför i praktiken väsentligt att det finns tillräckliga utredningsmetoder för brott som involverar identitetsstöld. I fråga om identitetsstölder som förekommer som självständiga brott har inga ändringar ansetts vara nödvändiga i propositionen för att stärka bekämpningen och utredningen av dessa brott.
Förundersökningssamarbete i tvångsmedelsärenden
Enligt kriminalkommissarie Eveliina Karjalainens och specialåklagare Hannu Koistinens ovan nämnda rapport om förundersökningssamarbete (Praxisbaserade synpunkter på läget inom förundersökningssamarbetet, smärtpunkter och regionala innovationer – Lägesrapport 2021; Justitieministeriets publikationer, Utredningar och anvisningar 2021:21) är arbetsfördelningen och samarbetet med undersökningsledaren och huvudsakligen klart i fråga om tvångsmedel. Undersökningsledarna och åklagarna anser att det inte är ändamålsenligt att ändra de nuvarande rollerna och arbetsfördelningen i fråga om tvångsmedel. När det gäller hemliga tvångsmedel anses dock åklagarens roll vara oklar, och undersökningsledarna använder sin beslutsprövning avsevärt självständigt, i en stor del av förundersökningarna, så att åklagaren i detta skede inte ens känner till att en brottsutredning pågår (s. 39).
Såsom det konstaterats ovan fokuserar rapporten uttryckligen på de frågor som rör användningen av hemliga tvångsmedel. Enligt rapporten framstår samarbetet mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren vid användning av hemliga tvångsmedel som ostrukturerat. Enligt de intervjuer som rapporten baserar sig på är det klart att åklagaren i praktiken inte har en sådan roll som åklagare tillskrivs i den juridiska litteraturen som en part som följer upp intressen relaterade till en rättvis rättegång. I intervjuerna med åklagare upprepas åsikten att åklagaren redan från början av utredningen borde ha kännedom om allmänna riktlinjer för hemliga tvångsmedel, så att han eller hon vid behov kan komma med synpunkter och strategiska perspektiv på utredningen. Enligt rapporten innebär underrättelsen till åklagaren om planer för användningen av hemliga tvångsmedel och genomförandet inte att åklagaren aktivt deltar i ansökan och tillämpningen av tvångsmedel, utan åklagarens naturliga roll är uttryckligen att delta i den strategiska planeringen av utrednings- och tvångsmedelsprocessen och sedan vid behov delta i diskussioner om detta.
Enligt 5 kap. 3 § 1 mom. I förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten så som ärendets art eller omfattning förutsätter underrätta åklagaren om omständigheter som hänför sig till förundersökningen och förundersökningsåtgärderna och om undersökningens framskridande i övrigt. Om förundersökningsmyndigheten har underrättat åklagaren om ett brott som har kommit för undersökning, ska undersökningsledaren innan förundersökningen avslutas höra åklagaren om ärendet har utretts tillräckligt väl enligt vad som föreskrivs i 1 kap. 2 §, när ärendets art och omfattning kräver att åklagaren hörs eller när det är meningen att förundersökningen avslutas utan att ärendet överlämnas till åklagaren. Enligt den sista meningen i momentet finns bestämmelser om skyldigheten att underrätta om användning av tvångsmedel i tvångsmedelslagen.
På grund av det som konstaterats har behovet av en bestämmelse om förundersökningsmyndighetens skyldighet att underrätta åklagaren om användning av tvångsmedel diskuterats. Exempelvis i 11 kap. i tvångsmedelslagen kunde det föreskrivas att förundersökningsmyndigheten, utöver vad som bestäms någon annanstans i tvångsmedelslagen, bör åklagaren vid behov underrättas om användning av tvångsmedel beroende på ärendets art eller omfattning. I motiveringarna till bestämmelsen kunde de synpunkter som framförts ovan om åklagarens roll, särskilt i fråga om hemliga tvångsmedel, aktualiseras och det kunde närmare förklaras hur det till exempel skulle vara motiverat att gå till väga med hemliga tvångsmedel i normala fall. Likaså borde det detaljerat tas ställning till exempelvis i vilket skede av utredningen anmälan helst ska göras.
Vid beredningen har dock flera besvärliga frågor dykt upp. För det första har det ansetts viktigt att förfarandet ska framgå av en bestämmelse. Det är motiverat att en bestämmelse som syftar till att förtydliga och harmonisera nuläget inte orsakar nya tolkningsproblem. Å andra sidan har det påpekats att situationerna varierar, och de bör beaktas vid tillämpningen av bestämmelsen. När det gäller underrättelser om hemliga tvångsmedel har dessutom ärendets koppling till frågan om åklagarens tystnadsrätt framhållits, vilket också behandlas utförligt i rapporten. Beträffande den sist nämnda frågan har det konstaterats att ärendet har en vidare innebörd än tvångsmedelsregleringen och att flera frågor utanför tvångsmedelsregleringen bör övervägas.
I begäran om utlåtanden om straffprocessarbetsgruppens betänkande uppmanades remissinstanserna dock att ta ställning till förutsättningarna för ett lagförslag om åklagarens tystnadsrätt utifrån JD Antti Tapanilas utredning. Alla övriga remissinstanser utom Finlands Advokatförbund och advokat Markku Fredman förhöll sig positivt till bestämmelser om åklagarens tystnadsrätt. Advokatförbundet meddelade vissa förbehåll i fråga om förslaget, och advokat Fredman biföll inte förslaget. De övriga remissinstanserna ansåg att ändringen är motiverad och relevant för att effektivisera förundersökningssamarbetet. Till följd av utredningen och utlåtandena om det har förslaget inkluderats i propositionen.
Vid den fortsatta beredningen av propositionen bedömdes till följd av detta att de föreslagna bestämmelserna om åklagares tystnadsrätt röjer undan ett stort hinder för en aktivare roll för åklagare när beslut om användning av hemliga tvångsmedel fattas. Det kan anses motiverat att förtydliga det ostrukturerade samarbetet mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren i användningen av hemliga tvångsmedel, eftersom detta lyfts fram som ett centralt missförhållande i rapporten. Det som däremot talar för en mer allmän bestämmelse som gäller alla tvångsmedel är ovan nämnda bestämmelse i förundersökningslagen enligt vilken bestämmelser om skyldigheten att underrätta om användning av tvångsmedel finns i tvångsmedelslagen. Det som är problematiskt med tanke på syftet med bestämmelsen är nuläget där det finns stora regionala samt situations- och tvångsmedelsspecifika variationer. Samtidigt är det klart att regleringen bör göra det möjligt att beakta typen av tvångsmedel och ärenden, och därför är det inte motiverat att föreskriva om en ovillkorlig underrättelseskyldighet. Såsom det konstaterats ovan kan olika perspektiv bäst beaktas genom en relativt allmän bestämmelse i 11 kap. i tvångsmedelslagen, enligt vilken förundersökningsmyndigheterna och Åklagarmyndigheten kan utfärda preciserande anvisningar om tillämpningen av förfarandet i praktiska situationer.
2.9
Övriga behov av att ändra lagstiftningen om förundersökning och den straffrättsliga processen
Åklagares tystnadsrätt
Om åklagares tystnadsplikt och tystnadsrätt föreskrivs i 23 § i lagen om Åklagarmyndigheten (32/2019). Enligt paragrafens 1 mom. ska det som i fråga om polisens personal föreskrivs om tystnadsplikt i 7 kap. 1 § i polislagen och om skyldighet att lämna ut information i 5 § i det kapitlet också tillämpas på Åklagarmyndighetens personal. Bestämmelsen i 7 kap. 1 § i polislagen gäller tystnadsplikt avseende identiteten hos den person som lämnat konfidentiell information eller identiteten hos en person som deltagit i bevisprovokation genom köp eller en täckoperation, om avslöjande av informationen kan äventyra denna persons eller en närståendes säkerhet. Tystnadsplikten gäller också när röjandet av uppgifterna om identiteten kan äventyra pågående eller framtida inhämtande av information.
Enligt 23 § 2 mom. i lagen om Åklagarmyndigheten har en åklagare tystnadsrätt i fråga om sådan i 7 kap. 3 § 1 mom. i polislagen avsedd information som åklagaren har fått när han eller hon varit undersökningsledare enligt 2 kap. 4 § i förundersökningslagen. Åklagaren har också tystnadsrätt i enlighet med polislagen när en europeisk utredningsorder fastställs (om genomförande av direktivet om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, 430/2017, 25 §).
Innehållet i tystnadsrätten bestäms utifrån 7 kap. 3 § i polislagen. Enligt är har de som hör till polisens personal inte skyldiga att lämna ut information om identiteten hos en person av vilken de i sitt anställningsförhållande har fått konfidentiell information och inte heller om sekretessbelagda taktiska eller tekniska metoder. Detta skyddar identiteten hos en person som lämnat information till polisen och säkerställer polisens taktiska och tekniska metoder (LaUU 7/2000 rd, s. 6).
Tystnadsrätten och tystnadsplikten skiljer sig åt genom att den information som omfattas av tystnadsrätten är bredare. Dessutom ställs inga förutsättningar som motsvarar åberopande av tystnadsplikten relaterade till skadligheten av att röja ut information på tystnadsrätten.
För att säkerställa en rättvis rättegång (7 kap. 4 §) eller för att utreda brott (7 kap. 5 §) föreskrivs i polislagen situationer där tystnadsplikten och tystnadsrätten kan brytas. En domstol kan bestämma att information ska röjas om utelämnad information kan medföra en kränkning av en parts rätt att försvara sig på behörigt sätt eller på annat sätt bevaka sin rätt under rättegången. För ett förordnande att röja information krävs dessutom att åklagaren utför åtal för ett brott för vilket det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i minst sex år eller för försök eller medverkan till ett sådant brott. Dessutom får identiteten hos den som lämnat konfidentiella uppgifter eller hos en person som deltagit i bevisprovokation genom köp eller en täckoperation, om detta uppenbart allvarligt skulle äventyra säkerheten för denna person eller en närstående till honom eller henne.
I 17 kap. 12 § 3 mom. i rättegångsbalken föreskrivs om möjligheten att ålägga en person att vittna trots tystnadsplikt och -rätt, om motsvarande förutsättningar enligt 7 kap. 4 § i polislagen är uppfyllda.
Innehållet i åklagarens tystnadsplikt påverkas även av lagstiftningen om anonyma vittnesmål. Vid förfarande för anonymt vittnesmål har åklagaren vanligtvis uppgifter om det anonyma vittnets identitet. Åklagaren har tystnadsplikt i fråga om denna information (rättegångsbalken 17 kap. 21 § 2 mom.).
Lagstiftningen om tystnadsplikt och tystnadsrätt för polis- och åklagarpersonal har ändrats flera gånger under de senaste åren. I samband med reformen av förundersöknings-, tvångsmedels- och polislagstiftningen föreslogs utöver andra ändringar av tystnadsplikten och -rätten att också åklagarväsendets personal ska ha tystnadsrätt och -plikt som polispersonalen (RP 224/2010 rd, s. 172). Detta avslogs dock i riksdagsbehandlingen. Riksdagens grundlagsutskott ansåg att det med tanke på den rättvisa rättegång som nämns i grundlagens 21 § är problematiskt om den åklagare som varit den åtalades motpart i en rättsprocess efter åtalsprövningen enligt lag rent av har rätt att hemlighålla till exempel hur ett bevis fåtts fram. Grundlagsutskottet konstaterade också att förslaget egentligen inte alls har motiverats (GrUU 67/2010 rd, s. 6).
I regeringens proposition om en reform av bevisningslagstiftningen föreslogs att åklagaren ska ha tystnadsrätt i fråga om de uppgifter som avses i 7 kap. 3 § 1 mom. i polislagen och som åklagaren har fått när han eller hon har varit undersökningsledare enligt 2 kap. 4 § i förundersökningslagen (RP 46/2014 rd, s. 162). Propositionen godkändes i sin ursprungliga form.
När lagen om genomförande av direktivet om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området stiftades, innehöll regeringens proposition inte något förslag enligt vilket åklagaren skulle ha en motsvarande tystnadsplikt eller -rätt som polispersonal eller tystnadsrätt när åklagaren fastställer en europeisk utredningsorder (RP 29/2017 rd). Bestämmelsen om tystnadsplikt och tystnadsrätt stiftades på basis av förvaltningsutskottets och lagutskottets utlåtanden (FvUU 12/2017 rd och LaUU 7/2017 rd). Propositionen behandlades även av grundlagsutskottet, men det hade inte några synpunkter på tystnadsplikten eller tystnadsrätten (GrUU 18/2017 rd). I 25 § 4 mom. i den gällande lagen om genomförande av direktivet om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området föreskrivs om åklagares tystnadsplikt och tystnadsrätt. Enligt den tillämpas på åklagarens tystnadsplikt och tystnadsrätt vad som föreskrivs om tystnadsplikt och tystnadsrätt för förundersökningsmyndigheten när en åklagare får en utredningsorder för fastställelse.
Skillnaderna i lagstiftningen om åklagarens respektive polisens tystnadsrätt har ansetts vara ett hinder för ett effektivt förundersökningssamarbete. Ett effektivt förundersökningssamarbete effektiviserar förundersökningen och förbättrar dess kvalitet.
Förundersökningssamarbetets ändamålsenlighet har utretts i den ovan nämnda utredningen, vars slutrapport publicerades år 2021 (Justitieministeriets publikationer, utredningar och anvisningar 2021:21). Enligt utredningsprojektet är avsaknaden av åklagarens tystnadsrätt en tydlig brist i lagstiftningen. Detta förhindrar en öppen diskussion mellan utredningen och åklagaren, gör det svårt att skapa förtroende och leder till dröjsmål i åklagarens tillgång till information om utredningen, eftersom förundersökningsmyndigheten inte kan lita på att information om till exempel taktiska eller tekniska metoder skulle avslöjas senare. Utmaningarna relaterade till avsaknaden av tystnadsrätten uppstår vanligtvis i en avslöjande utredning. Detta leder i synnerhet till utmaningar i brottmål relaterade till organiserad brottslighet och narkotikabrottslighet, där hemliga tvångsmedel och eventuellt okonventionella utredningsmetoder ofta används. När det gäller hemliga tvångsmedel ansågs de förväntningar som ställts på åklagaren i den juridiska litteraturen och lagberedningen inte överensstämma med vad åklagarens roll inom flera åklagarområden är i praktiken.
Utredningen stöder uppfattningen om att avsaknaden av åklagarens tystnadsrätt delvis förlamar samarbetet i förundersökningens inledningsskede uttryckligen vid de typer av brott där utredningen kräver snabba reaktioner av utredningsledaren och åklagaren och där det av lagstiftaren avsedda ansvaret för att åklagaren ska följa upp frågor som rör en rättvis rättegång särskilt framhålls. En ökad transparens skulle därför främja åklagarens möjligheter att delta i beslutsfattandet om utredningens inriktning och följa upp förundersökningens ändamålsenlighet och uppfyllandet av kraven på en rättvis rättegång. I studien föreslås att det seriöst bör prövas om innehållet i åklagarens tystnadsrätt kan harmoniseras med polisens och andra förundersökningsmyndigheters tystnadsrätt.
Frågan om åklagarens tystnadsrätt är signifikant med tanke på en rättvis rättegång och rättsskyddet, som tryggas som en grundläggande och mänsklig rättighet. Därför har de juridiska randvillkoren för stiftande av tystnadsrätt för åklagare närmare utretts av juris doktor, tingsdomare Antti Tapanila i en rapport på uppdrag av justitieministeriet. Syftet med rapporten var att närmare utreda om det är möjligt att föreskriva om åklagares tystnadsrätt, särskilt med beaktande av kraven på de grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna relaterade till en rättvis rättegång och rättsskydd i straffprocessen. I rapporten bedömdes om det genom lagstiftning kan definieras tystnadsrätt för åklagare om sekretessbelagda uppgifter som inhämtats under förundersökningsskedet och som kan ha betydelse för den åtalades försvar. Enligt slutsatserna i rapporten hindrar inte straffprocessuella principer, kontradiktoriskt förfarande, partsoffentlighet eller parternas processuella jämlikhet föreskrivande om tystnadsrätt för åklagare. Det enklaste sättet att ändra lagstiftningen vore att utvidga tystnadsrätten enligt 7 kap. 3 i § polislagen till att även omfatta åklagare (Justitieministeriets publikationer, betänkanden och utlåtanden 2022:14, bilaga 2).
Godtagbara grunder enligt Europadomstolens praxis kan läggas fram för åklagares tystnadsrätt. Hur frågan förhåller sig till grundlagen behandlas närmare nedan i avsnitt 12.8 i propositionen.
Dödsfall i polisförvar och polisens användning av maktmedel
Undersökningsledare i fall som gäller dödsfall i polisförvar
Antalet frihetsberövade personer som avlider i polisförvar varierar från år till år, men under de senaste åren har trenden pekat nedåt. Under de senaste 10 åren har siffran varierat mellan 15 och 27 dödsfall per år. Dödsfall i polisförvar definieras inte i lagen. Personer som dött i polisförvar blir föremål för utredning om vilken föreskrivs i lagen om utredande av dödsorsak och vid vilken bestämmelserna om polisundersökning iakttas. En polisman är undersökningsledare. En nytt 3 mom. fogades till 7 § i lagen om utredande av dödsorsak i samband med den föregående totalreformen av förundersökningslagen och tvångsmedelslagen. Enligt momentet ska polisen underrätta åklagaren om ett dödsfall som har inträffat när en person har befunnit sig i en förvaringslokal som avses i 2 § 6 punkten i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006) eller annars frihetsberövad under polisens tillsyn (832/2011).
Förvaringslokal definieras som en lokal som administreras av polisen och som används för förvaring av frihetsberövade som hålls i förvar hos polisen. Polisstyrelsen har utfärdat en anvisning om anmälan, utredning och statistik relaterad till dödsfall i polisförvar (POL-2018-53680), i vilken definitionen har varierat något. Dödsfallen i polisförvar är i allmänhet dödsfall där frihetsberövade personer dör antingen i polisförvar eller under transporter. Enligt regeringens proposition 222/2010 rd ska bestämmelsen också vara tillämplig när en person omkommer utanför en sådan förvaringslokal, till exempel när en gripen person transporteras till polisstationen eller när en person dör på polisstationen utanför den egentliga förvaringslokalen (s. 386). Däremot omfattar anmälningsskyldigheten inte exempelvis dödsfall som inträffat först på sjukhus. När en polisundersökning om ett dödsfall i polisförvar utförs, ska undersökningen enligt 2 kap. 4 § 3 mom. i förundersökningslagen utföras av någon annan polisenhet än den där dödsfallet inträffat. Även i övrigt ska den polisenhet som utför undersökningen vid behov förordnas så att förtroendet för förundersökningens opartiskhet inte äventyras.
Enligt regeringens proposition 222/2010 rd är målet för bestämmelsen om polisens anmälningsskyldighet att stärka trovärdigheten och opartiskheten hos undersökningen av dödsfall som inträffar i polisförvar. En bakomliggande orsak var att riksdagens biträdande justitieombudsman beslöt på eget initiativ att undersöka utredningen av dödsfall i polisförvar. Slutsatsen var att samma motiveringar som anförs för att låta åklagare leda undersökningen av polisbrott kan anföras för att alltid låta en myndighet som står utanför polisorganisationen leda undersökningen av dödsfall i polisförvar. Samtidigt konstaterades att det fanns stora skillnader i nivån på undersökningarna av dödsfall i polisförvar. Bestämmelsen om anmälningsskyldigheten säkerställer att information om dödsfall alltid lämnas till åklagaren, som enligt förundersökningslagen alltid har befogenhet att bestämma att förundersökningen ska göras.
Enligt 2 kap. 4 § 1 mom. i förundersökningslagen leder åklagaren förundersökningen av brott som en polisman misstänks ha begått i samband med tjänsteuppdrag, såvida ärendet inte behandlas genom förfarandet enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Om brottets allvarlighet eller ärendets art annars förutsätter det, kan åklagaren besluta att vara undersökningsledare trots att det brott som en polisman misstänks ha begått inte har begåtts i samband med tjänsteuppdrag. Vid behov kan åklagaren alltså efter att ha underrättats om ett dödsfall i polishäktet inleda en förundersökning där han eller hon fungerar som undersökningsledare. I ovan avsedda fall kan åklagaren leda förundersökningen även till den del som det finns ytterligare en misstänkt i ärendet utöver polismannen, till exempel en vakt, om det är ändamålsenligt för att utreda ärendet. Om en utredning av en misstänkt polisman inte påbörjas eller läggs ned, övergår undersökningsledningen av det misstänkta brottet från åklagaren till en polisman.
Riksåklagaren meddelade den 16 december 2019 en allmän anvisning VKS:2020:1 om förundersökning av brott som en polisman misstänks ha begått och meddelande av beslut om åtalsprövning i ett polisbrottmål. I punkt 16 preciseras åklagarens förfarande och åtgärder för att inleda en utredning på grund av att en person som förvarats i polisens lokaler har avlidit. Underrättelsen till åklagaren görs genom att i ärendet registrera en S-anmälan med beteckningen "underrättelse som avses i lagen om utredande av dödsorsak till åklagaren” som ska skickas till riksåklagarens byrå. Efter anmälan bestämmer åklagaren som verkar som undersökningsledare att en förundersökning ska inledas, om det i ärendet finns skäl att misstänka en polisman eller en polisman och någon annan person för ett brott. Åklagarens ska också i fråga om den andra ifrågavarande personen verka som undersökningsledare, om denna person är i tjänst hos polisen (till exempel en väktare). Om ingen som helst polisman anknyter till dödsfallet som anmälts till åklagaren, och det därför inte finns något skäl att bedöma förutsättningarna för en förundersökning som leds av åklagaren, ska åklagaren dock bedöma om det finns skäl att misstänka att några andra personer som tjänstgör inom polisen gjort sig skyldiga till ett brott. Efter behov förordnar åklagaren att polisen ska göra en förundersökning. Åklagaren som förordnat en förundersökning, fungerar i detta fall som åklagare i ärendet, om inget annat bestäms.
Riksdagens justitieombudsman har på eget initiativ tagit upp frågor relaterade till dödsfall i polisförvar, såsom antal och utredning av dödsfall samt hur polisförvaltningen följer upp och strävar efter att förebygga dem. Riksdagens justitieombudsman konstaterar i sitt beslut (EOAK/4103/2016) av den 31 juli 2019 att det var motiverat att lagen om utredande av dödsorsak ändrades så att åklagaren involveras i processen för utredning av dödsfall i polisförvar. Förundersökningssamarbetet i ärendet ska vara intensivt, och åklagaren ska aktivt bedöma behovet av eventuella ytterligare utredningar och om det finns anledning att misstänka brott i ärendet. Underrättelse om dödsfall till åklagaren leder inte direkt till att åklagaren blir undersökningsledare. Åklagaren leder förundersökningen av brott som en polisman misstänks ha begått i samband med tjänsteuppdrag med stöd av 2 kap. 4 § 1 mom. i förundersökningslagen. I beslutet konstateras att vid de allra flesta dödsfall i polisförvar kommer både polisens och vakternas agerande att utvärderas och det vore lämpligt att det görs av en och samma instans. Den ovan nämnda lagparagraf tillåter dock inte åklagaren att fungera som undersökningsledare i ett ärende där ingen polisman varit misstänkt.
Enligt beslutet anser riksdagens justitieombudsman att samordningen av 7 § 3 mom. i lagen om utredande av dödsorsak och 2 kap. 4 § 1 mom. i förundersökningslagen är ofullständig och att åklagarens roll bör preciseras. Justitieombudsmannen föreslår att regleringen bör ändras så att den att bli mer flexibel och att åklagaren i förundersökningen av dödsfall i polishäkten ska fungera som undersökningsledare oavsett om den misstänkte är polis. Det vore dessutom motiverat att åklagaren skulle fungera som undersökningsledare i de fall där den misstänkte varit polisman och även en annan misstänkt varit involverad, även om förundersökningen för polismannens del inte inleds eller avslutas. Då undviker man oklarheter och överlappande arbete, eftersom samma händelseförlopp inte bedöms av två olika undersökningsledare.
Enligt grundlagen har alla rätt till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet. Det allmänna ska se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Oavsett orsaken till frihetsberövandet ansvarar polisen för säkerheten för den som är i polisens förvar. Eftersom det ofta är fråga om personer som knappast kan ta hand om sig själva framhävs vikten av myndigheternas initiativtagande. Det är viktigt att polispersonalen vet hur de ska agera rätt i dessa situationer som kan vara mycket svåra.
Med hänsyn till de aspekter som lagts fram av riksdagens justitieombudsman och det som konstaterats ovan är det motiverat att förtydliga åklagarens roll i utredningen av dödsfall i polisförvar.
Anmälningsskyldighet i fråga om polisens användning av maktmedel
Utöver frågan om ledningen av undersökning av dödsfall i polisförvar har riksdagens justitieombudsman i sitt ovan nämnda beslut (EOAK/4103/2016) tagit upp skyldigheten att anmäla polisens användning av maktmedel i situationer där någon har dött eller blivit allvarligt skadad. I punkt 15 i riksåklagarens allmänna anvisning RÅ:2020:1 om förundersökning av brott som en polisman misstänks ha begått och meddelande av beslut om åtalsprövning i ett polisbrottmål av den 16 december 2019 finns anvisningar om inledande av en utredning av användning av maktmedel. Polisstyrelsen utfärdade den 28 januari 2020 en motsvarande anvisning om utredning av misstänkta brott som begåtts av polisen (POL-2017-1599). Om någon har avlidit eller skadats allvarligt till följd av att en polisman tillgripit maktmedel i en situation där förutsättningar för detta i och för sig funnits, är det viktigt med tanke på det allmänna intresset och rättsskyddet av personerna som varit inblandade i händelsen, att en grundlig utredning görs av huruvida användningen av befogenheterna varit korrekt. I en sådan här situation tar polisen kontakt med undersökningsledaren vid riksåklagarens byrå eller utanför tjänstetid med åklagarundersökningsledaren som står i beredskap. En behörig åklagare avgör i egenskap av undersökningsledare huruvida en förundersökning ska påbörjas i ärendet eller inte. Riksdagens justitieombudsman föreslår i sitt beslut att det gäller att bedöma om förfarandet enligt den ovan nämnda anvisningen av riksåklagaren i en situation där någon har avlidit eller skadats allvarligt på grund av polisens användning av maktmedel bör regleras på lagnivå på samma sätt som dödsfall i polisförvar.
Även om en polisman haft rätt att använda maktmedel i en situation där en person avlidit eller skadats allvarligt, är det viktigt med tanke på det allmänna intresset och de berörda parternas rättsskydd samt för att upprätthålla medborgarnas förtroende för polisen att grundligt utreda användningen av maktmedel. Utredningens trovärdighet och opartiskhet stärks av att en bedömning görs av en instans utanför polisorganisationen. Även om polisens användning av maktmedel i en situation där en person avlidit eller skadats allvarligt i praktiken redan anmäls till åklagaren enligt riksåklagarens och Polisstyrelsens anvisningar och en bedömning av en extern instans görs i dessa utredningar är det motiverat att föreskriva om detta på lagnivå eftersom frågan är viktig. Anmälningsskyldigheten omfattar även polisanvändning av vapen där någon har dött eller skadats allvarligt.
Det är inte motiverat att utvidga anmälningsskyldigheten till liknande situationer där andra förundersökningsmyndigheter använder maktmedel, eftersom utredningen i så fall utförs av polisen som en extern instans.
Användning av ljud- och bildupptagningar som bevis
En bild- och ljudupptagning av en berättelse under förundersökningen kan enligt rättegångsbalken användas som bevis i en rättegång. I 17 kap. 24 § 2 mom. föreskrivs att domstolen kan tillåta att en utsaga som antecknats i ett förundersökningsprotokoll eller som upptagits på något annat sätt får kan beaktas i rättegången, om ett vittne inte kan förhöras vid huvudförhandlingen eller utom denna. Enligt 3 mom. i samma paragraf får förhör som vid förundersökningen har videobandats eller lagrats genom någon annan jämförbar bild- och ljudupptagning dock åberopas som bevis i särskilda situationer enligt momentet, om den åtalade har getts behörig möjlighet att ställa frågor till den förhörde. En videoinspelning eller en annan jämförbar bild- och ljudupptagning av ett förhör får åberopas som bevis, om det är fråga om någon som inte har fyllt 15 år eller vars psykiska funktioner är störda, en målsägande i åldern 15–17 år som behöver särskilt skydd i synnerhet med beaktande av hans eller hennes personliga omständigheter och brottets natur, en målsägande i åldern 15–17 år i ett sexualbrott som avses i 20 kap. 1, 2, 4, 5, 6, 7 eller 7 b § i strafflagen, när denne inte vill infinna sig för att höras vid rättegången eller en målsägande som fyllt 18 år i ett sexualbrott som avses i 20 kap. 1, 2, 4, 5, 6, 7 eller 7 b § i strafflagen, när hörande under rättegången skulle äventyra målsägandens hälsa eller orsaka motsvarande betydande skada.
I 9 kap. 4 § i förundersökningslagen föreskrivs om inspelning av förhör vid förundersökning för att användas som bevis. Enligt paragrafen ska förhör med målsägande och vittnen vid förundersökning spelas in som ljud- och bildupptagning, om avsikten är att förhörsberättelsen ska användas som bevis vid rättegång och den förhörde på grund av sin unga ålder eller störningar i de psykiska funktionerna sannolikt inte kan höras personligen utan att orsakas men. Paragrafen är också tillämplig om det är fråga om en målsägande som avses i paragrafens 4 mom. Den misstänkte ska ges möjlighet att ställa frågor till den som förhörs om alla de omständigheter som är av betydelse med tanke på utredningen av ärendet. Om den misstänkte begär det får hans eller hennes frågor också ställas av ett ombud eller biträde. Även åklagaren ska ges tillfälle att närvara vid förhöret, och åklagaren har rätt att ställa frågor till den som förhörs.
Möjligheten att använda en videoinspelad utsaga från förundersökningen utvidgades i samband med reformen av 17 kap. i rättegångsbalken till målsägande i åldern 15–17 år som behöver särskilt skydd och målsägande i åldern 15–17 år samt myndiga målsägande som blivit offer för våldtäkt, tvingande eller utnyttjande. I regeringens proposition om reformen motiverades utvidgningen av tillämpningsområdet med att dessa brott kränker den sexuella självbestämmanderätten och med behovet av att skydda personer för vilka en rättegång och mötande av svaranden i brottmålet är en särskilt traumatisk upplevelse (RP 46/2014 rd, s. 84–85).
Möjligheten att enligt 17 kap. 24 § 3 mom. i rättegångsbalken använda förundersökningsupptagningar i rättegångar gäller inte brottmål där det fråga om utnyttjande av en person som är föremål för sexhandel (20 kap. 8 § i strafflagen), köpande av sexuella tjänster av en ung person (strafflagen 20 kap. 8 a §) eller koppleri (20 kap. 9 och 9 a § i strafflagen). Det är inte heller möjligt att använda upptagningar i brottmål som gäller människohandel (25 kap. 3 och 3a § i strafflagen).
Bestämmelserna i 20 och 25 kap. i strafflagen, 9 kap. 4 § i förundersökningslagen och 17 kap. 24 § i rättegångsbalken ändrades i samband med översynen lagstiftningen om sexualbrott (RP 13/2022 rd). Lagarna träder i kraft den 1 januari 2023 (L 723/2022, 724/2022 och 731/2022). Med undantag för paragrafnumreringen gjordes inga större ändringar i de ovan nämnda bestämmelserna i strafflagen i samband med översynen. När det gäller bestämmelsen om köp av sexuella tjänster av en ung person motsvarar den 20 kap. 9 § i strafflagen, där det föreskrivs om erbjudande av ersättning för sexuell handling mot ung person. Materiellt ändrades bestämmelsen inte i propositionen (RP 13/2022 rd, s. 146).
I samband med riksdagsbehandlingen av reformen av 17 kap. i rättegångsbalken ansåg minoritetsombudsmannen i sitt utlåtande till lagutskottet att möjligheten att utnyttja förundersökningsupptagningar även skulle möjliggöras i brottmål som gäller människohandel relaterad till sexuellt utnyttjande. I riksdagsbehandlingen ställde sig Justitieministeriet i princip bakom Minoritetsombudsmannens förslag till en utvidgning av tillämpningsområdet, men lagutskottet ansåg det inte motiverat att lägga till andra brott i bestämmelsen (LaUB 19/2014 rd, s. 5).
Införandet av människohandel och vissa närrelaterade brott i tillämpningsområdet för 17 kap. 24 § i rättegångsbalken har diskuterats efter reformen av 17 kap. i rättegångsbalken. Enligt åtgärd 32 i handlingsplanen mot människohandel (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 2021:15), som godkändes som statsrådets principbeslut den 6 maj 2021, bedöms möjligheten att använda inspelade förhör i rättegångar som gäller människohandelsbrott och brott som nära anknyter till dessa. Vi beredningen av åtgärdsprogrammet framkom att det i flera fall av människohandel förekommer hot mot både utomstående vittnen och eventuella vittnen som själva också har utsatts för utnyttjande och som omfattas av gärningsmannens auktoritet. Det finns dock enligt rapporter för få åtgärder som ökar säkerheten och känslan av säkerhet med tanke på behovet (s. 30–31). Även Europarådets expertgrupp mot människohandel har rekommenderat att de finska myndigheterna bör vidta ytterligare åtgärder för att säkerställa att offer och vittnen får relevant skydd mot eventuella repressalier eller hot under rättegångar (GRETA Group of Experts on Action against Trafficking in Human Beings. Report concerning the implementation of the Council of Europe Convention on Action against Trafficking in Human Beings by Finland, 2015 punkt 24 och 2019 punkt 222). Även enligt EU-kommissionens strategi för att bekämpa människohandel (2021–2025) bör brottsoffer kunna rapportera brott utan att behöva frukta repressalier eller sekundär viktimisering under straffrättsliga förfaranden (EU:s strategi mot människohandel, COM(2021) 171 final, s. 15).
Koppleri, utnyttjande av en person som är föremål för sexhandel och köp av sexuella tjänster av ung person (erbjudande av ersättning för sexuell handling mot ung person) är sexualbrott som involverar liknande särskilda omständigheter relaterade till målsägandens utsatthet och behovet av att skydda målsäganden som de sexualbrott där det enligt gällande lag är tillåtet att använda en i förundersökningen upptagen berättelse som bevis i rättegången. Användning av en videofilmad eller på annat sätt upptagen förundersökningsberättelse av målsäganden som bevis i domstol är uttryckligen tillåten enligt Europadomstolens avgörandepraxis i samband med sexualbrott som involverar särskilda omständigheter relaterade till målsägandens utsatthet och dennes behov av skydd (t.ex. Aigner mot Österrike, 28328/03, 10.5.2012).
Även människohandel involverar ofta sexuellt utnyttjande men kan också involvera andra drag, såsom utnyttjande av arbetskraft. Trots att sådan så kallad arbetsrelaterad människohandel inte är ett sexualbrott, har processen i människohandelsfall ofta liknande drag som sexualbrott ur offrets synvinkel. Människohandel involverar ofta långvariga psykiska övergrepp och målsäganden befinner sig därför i en särskilt utsatt ställning även när sexuellt utnyttjande inte förekommer.
Utnyttjande av en person som är föremål för sexhandel, köp av sexuella tjänster av ung person (erbjudande av ersättning för sexuell handling mot ung person) och koppleri är sexualbrott, vilket innebär att det finns liknande skäl för att tillåta att inspelat material från förhör under förundersökningen får användas i en rättegång som i brott enligt den gällande regleringen. Motsvarande grunder kan också förknippas med människohandelsfall, där offrets utsatta position vanligtvis utnyttjas och som ofta även involverar sexuellt utnyttjande. Det vore därför motiverat att utvidga möjligheten att använda upptagningar till rättegångar i dessa fall. Syftet med att utöka möjligheten att använda upptagningar från förhör under förundersökningen är att skydda de målsägande som är offer för dessa sexual- och människohandelsbrott.
Möjligheten att använda upptagningar från förundersökningen i en rättegång kan bidra till att målsägandens berättelse blir mer verklighetstrogen, eftersom det i förundersökningen inte har gått lika lång tid från händelserna som i rättegångsskedet. Det gäller dock också att ta hänsyn till den möjliga skada som kan orsakas av denna möjlighet för prövningen av bevisen och med tanke på framgången för de yrkanden som ställs i straffprocessen. En upptagen berättelse i förundersökningen utan möjlighet att ställa frågor innebär i princip en sämre utgångspunkt för bevisvärderingen. Det handlar dessutom om brott där parternas uttalanden ofta är en central del av bevisningen. Till denna del betonade lagutskottet i samband med ändringarna av paragrafen att rättsskyddet för svaranden förutsätter att åberopande av en upptagen berättelse inte får sänka beviströskeln i brottmål. Lagutskottet konstaterade också att om användningen av en upptagning leder till att åtalet förkastas främjar ändringen inte heller målsägandens ställning på avsett sätt. Det är därför viktigt att säkerställa att rätten till motförhör tillgodoses tillräckligt och korrekt i förundersökningen och att målsäganden informeras om de risker som bevisning med hjälp av upptagningar kan medföra. Vid behov kan förundersökningen kompletteras under processen eller målsäganden höras vid huvudförhandlingen utan svarandens närvaro (LaUB 19/2014 rd s. 5 och 16).
Det är inte motiverat att ändra de övriga förutsättningarna i paragrafen för användning av ljud- och bildupptagningar av förhör under förundersökningen i en rättegång.
Förslagets förhållande till de grundläggande fri- och rättigheterna behandlas i avsnitt 12.6 i propositionen.
Ökad användning av medling
I 4 kap. 16 och 18 § i förundersökningslagen föreskrivs om underrättelser till den misstänkte och målsäganden vid förundersökning. I paragrafen eller någon annanstans i förundersökningslagen föreskrivs inte om att informera den misstänkte eller målsäganden om möjligheten till medling.
Om medling vid brott föreskrivs i lagen om medling vid brott och i vissa tvister (1015/2005, medlingslagen). I 13 § i medlingslagen initiativ till medling. Initiativ till medling kan tas av den misstänkte, brottsoffret, en polis- eller åklagarmyndighet eller en annan myndighet. I fråga om minderåriga misstänkta eller brottsoffer får också vårdnadshavarna eller andra lagliga företrädare ta initiativ till medling. När ärendet gäller en omyndigförklarad person som nått myndighetsålder får initiativ till medling också tas av dennes intressebevakare. Enligt paragrafens 2 mom. får endast polis- eller åklagarmyndigheten ta initiativ till medling när det rör sig om ett brott som innefattar våld och som riktat sig mot den misstänktes make, maka, barn eller förälder eller mot någon annan som på liknande sätt är närstående till den misstänkte.
I 3 mom. 13 § i medlingslagen föreskrivs att när en polis- eller åklagarmyndighet bedömer att ett ärende som den handlägger, i enlighet med 3 § 1 mom. är lämpligt för medling ska den upplysa den misstänkte och brottsoffret om möjligheten till medling och hänvisa dem till medling, om inte något annat följer av 2 mom. i denna paragraf. I fråga om minderåriga misstänkta eller brottsoffer ska informationen om möjligheten till medling också lämnas till vårdnadshavarna eller andra lagliga företrädare. När ärendet gäller en omyndigförklarad person som nått myndighetsålder ska informationen lämnas till både den omyndige och dennes intressebevakare.
Enligt artikel 4.1 och 4.1 j i brottsofferdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att brottsoffer utan onödigt dröjsmål erbjuds information om tillgängliga verksamheter för reparativ rättvisa vid den första kontakten med en behörig myndighet.
Vid genomförandet av brottsofferdirektivet bedömdes att ändringar av medlingslagen inte behövdes i fråga om hänvisning till medling. Ändringar gjordes i medlingslagen endast i fråga om de ärenden som behandlats vid medling enligt 3 § (RP 66/2015 rd, s. 56). Den offerpolitiska kommissionen ansåg i sin slutrapport att målen i artikeln kan främjas genom utveckling av standarder och förfaringssätt för att skydda brottsoffrets intressen samt genom utbildning och kommunikation (Justitieministeriet, betänkanden och utlåtanden 13/2015).
Enligt Lean-rapporten bör möjligheterna till medling vid brott utnyttjas i sin fulla omfattning och hänvisning av ärenden till medling bör effektiviseras. Samarbetet mellan medlingen och polisen bör vara fortlöpande och arbetsrutinerna etablerade så att personalförändringar inom polisen inte orsakar problem med att hänvisa ärenden till medling. Enligt rapporten är det särskilt viktigt att ärenden som kan hänvisas till medling vidarebefordras till medling så tidigt som möjligt, utan att ställa dem i kö hos polisen (s. 52). Rapporten rekommenderar också att mindre ärenden avgörs genom medling. En ökad användning av medling vid brott kräver dock mer resurser. Om användningen av medling utökas bör den dessutom vara enhetlig i hela landet så att likabehandlingen och rättsskyddet inte äventyras (s. 29–30 och 36).
I förundersökningslagen finns inga bestämmelser om medling, utan alla bestämmelser om medling, inklusive bestämmelserna om polisens och åklagarmyndighetens skyldighet att underrätta om medling och hänvisa till medling, finns i medlingslagen. För tydlighetens skull bör underrättelsen om den misstänktes och målsägandes rättigheter enligt 4 kap. 16 och 18 § i förundersökningslagen kompletteras så att parterna framöver även underrättas om möjligheten till medling utöver de andra rättigheterna som anges i paragraferna. Detta skulle också främja uppfyllandet av kraven enligt artikel 4.1 j i brottsofferdirektivet.
Intressebevakning för barn vid förundersökning
Förordnande av intressebevakare i brådskande situationer
I 4 kap. 8 § i förundersökningslagen föreskrivs om förordnande av intressebevakare för barn. När det gäller en part som inte har fyllt 18 år ska domstolen förordna en intressebevakare för förundersökningen, om det finns grundad anledning att anta att vårdnadshavaren, en intressebevakare eller någon annan laglig företrädare inte opartiskt kan bevaka partens intresse i ärendet och om det inte är klart onödigt att förordna en intressebevakare. Undersökningsledaren ska vid behov hos domstolen ansöka om att en intressebevakare ska förordnas. Ansökan kan också göras av åklagaren, den förmyndarmyndighet som avses i 84 § i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) eller ett i 6 § 1 mom. i socialvårdslagen (710/1982) avsett organ (socialmyndighet). Ett intressebevakarförordnande gäller tills handläggningen av det brottmål upphör i fråga om vars förundersökning förordnandet har getts. De kostnader som uppstår vid förordnandet av intressebevakare samt intressebevakarens arvode och kostnader ersätts av statens medel. I fråga om intressebevakning iakttas i övrigt lagen om förmyndarverksamhet i tillämpliga delar.
På förfarandet för förordnande av en intressebevakare tillämpas bestämmelserna i lagen om förmyndarverksamhet och rättegångsbalken. I 79 § i lagen om förmyndarverksamhet föreskrivs om interimistiskt förordnande av intressebevakare. Enligt paragrafen kan domstolen ge ett interimistiskt förordnande i ett ärende som gäller förordnande av intressebevakare eller begränsning av handlingsbehörigheten. Om ärendet inte tål dröjsmål, kan förordnandet ges utan att den vars intressen skall bevakas och andra i 73 § nämnda personer blir hörda. Ett interimistiskt förordnande är i kraft till dess att domstolen meddelar ett beslut i ärendet, om inte förordnandet återkallas eller ändras före det. Ändring får inte sökas i ett interimistiskt förordnande.
I Polisstyrelsens anvisning om barn som involveras i polisverksamhet och förundersökning (POL-2019-34669) konstateras att intressebevakning för barn ordnas redan i början av förundersökningen innan barnet hörs, och intressebevakaren hörs i målsägandens ställning med hänsyn till begäran om åtal samt straff- och skadeståndsyrkanden. När intressebevakare söks ska det göras på en särskild ansökningsblankett.
Enligt Domstolsverkets statistik inlämnades 1 454 ansökningar om intressebevakare för en minderårig år 2020 till domstolarna. Sammanlagt 1 717 ansökningar om förordnande av ställföreträdare för intressebevakare inlämnades (i siffrorna ingår även andra ansökningar än sådana som rör brottmål). Cirka 1 030 intressebevakare förordnades enligt 4 kap. 8 § i förundersökningslagen år 2020. Det finns ingen statistik över tillfälliga intressebevakare som förordnats enligt 79 § i lagen om förmyndarverksamhet.
Enligt den arbetsgrupp som utrett god praxis för att beakta brottsoffers behov (Justitieministeriet, betänkanden och utlåtanden 44/2018) är det viktigt med tanke på en framgångsrik straffprocess att intressebevakare och/eller rättegångsbiträde förordnas för barnet i ett så tidigt skede som möjligt. Enligt arbetsgruppen söks eller beviljas förordnande av intressebevakare ofta först efter att barnet redan hörts i förundersökningen. Det att ett barn hörs i förundersökningen utan närvarande intressebevakare och/eller biträde kan vara problematiskt när det gäller tillgodoseendet av offrets rättigheter och straffprocessens smidighet. Effektivt förordnande av intressebevakare när det behövs är ett område där längden på processen för brott mot barn kan förkortas.
Vid behov kan intressebevakare för barn sökas i ett tidigt skede av förundersökningen. Enligt 79 § i lagen om förmyndarverksamhet kan ett interimistiskt förordnande av intressebevakare ges mycket snabbt utan att parterna blir hörda efter att ansökan om intressebevakare lämnats till domstolen. Det tar dock fortfarande lång tid att få förordnande av intressebevakare i vissa tingsrätter. Det är inte känt om ansökningarna har gällt interimistiskt förordnanden eller andra situationer. Detaljerna i ärendena och de omständigheter som påverkat handläggningstiden bör utredas närmare. Problemet verkar dock inte bero på den gällande lagstiftningen. För att klargöra läget och öka medvetenheten om möjligheten till ett interimistiskt förordnande är det motiverat foga en informativ hänvisning till 79 § i lagen om förmyndarverksamhet till förundersökningslagen.
Intressebevakare som förordnas för ett minderårigt vittne
4 kap. 8 § i förundersökningslagen gäller endast parter i förundersökningen. Bestämmelsen är i princip inte tillämplig på minderåriga vittnen som förhörs i målet. I vissa situationer kan det också vara motiverat att förordna intressebevakare som ställföreträdare för vårdnadshavaren för minderåriga som förhörs som vittnen på samma sätt som för parter.
En intressebevakares betydelse för en minderårig i vittnesställning är inte lika stor som för parterna. Riksdagens justitieombudsman har dock i sitt avgörande angående förordnande av ställföreträdande intressebevakare för ett minderårigt vittne ansett att utövande av ett vittnes rätt att tiga och vägra vittna, för vars del den hördas lagliga företrädare har rätt att föra talan enligt avgörandet (Dnr 335/4/12, 23.8.2013).
När en intressebevakare förordnas till vårdnadshavarens ställföreträdare för ett minderårigt vittne tillämpas lagen om förmyndarverksamhet på ansökan om och förfarandet för intressebevakare. Enligt 72 § i lagen om förmyndarverksamhet kan sökanden vara förmyndarmyndigheten eller den vars intressen ska bevakas eller dennes intressebevakare, förälder, make, barn eller av någon annan närstående person eller en minderårigs vårdnadshavare eller ett välfärdsområde. Förundersökningsmyndigheten kan således i dessa situationer inte direkt göra en ansökan om förordnande av intressebevakare. För att på samma villkor och genom en liknande process förordna en intressebevakare för alla minderåriga i ställning som målsägande eller vittne är det motiverat att utvidga tillämpningsområdet för 4 kap. 8 § i förundersökningslagen till att även gälla andra minderåriga hörda än minderåriga parter.
Genomförande att brottsofferdirektivet när det gäller rättigheter för brottsoffer bosatta i en annan medlemsstat
I artikel 17.1 a i brottsofferdirektivet föreskrivs om skyldigheten för en annan medlemsstat än den medlemsstat där ett brott begåtts mot ett brottsoffer att minimera de svårigheter som uppstår när brottsoffret är bosatt i en annan medlemsstat än den där brottet begicks genom att ge de behöriga myndigheterna rätt att ta upp en förhörsutsaga från brottsoffret omedelbart efter brottsanmälan till den behöriga myndigheten. I artikel 17.3 föreskrivs om skyldigheten att den behöriga myndighet till vilken brottsoffret gör en anmälan utan dröjsmål överlämnar denna till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där brottet begicks, om behörigheten att inleda förfaranden inte har utövats av den medlemsstat i vilken anmälan gjordes.
Såsom det konstaterats ovan satte Finland brottsofferdirektivet i kraft och meddelade detta till kommissionen den 18 december 2015 och den 29 januari 2016. Den 8 mars 2019 mottog den finska regeringen ett motiverat yttrande av kommissionen med stöd av artikel 258 i FEUF angående genomförandet av direktivet. I sitt motiverade yttrande ansåg kommissionen att Finland inte har anpassat sin nationella lagstiftning till alla bestämmelser i direktiven. Finlands regering svarade på det motiverade yttrandet, varefter kommissionen meddelade sitt beslut om att avsluta förfarandet i överträdelseärendet.
I sitt svar på det motiverade yttrandet ansåg den finska regeringen att Finland inte hade försummat sin skyldighet att anpassa sin nationella lagstiftning till bestämmelserna i direktivet. Den finska regeringen konstaterade dock att efter det att kommissionen särskilt uppmärksammat vissa bestämmelser i direktivet, avsåg regeringen att bedöma behovet av att förtydliga lagstiftningen bland annat med hänsyn till artikel 17.1 a. och 17.3 i direktivet.
I det motiverade yttrandet behandlas bestämmelsen i artikel 17.1 a i direktivet, enligt vilken en behörig myndighet har rätt att ta upp en förhörsutsaga från brottsoffret omedelbart efter brottsanmälan till den behöriga myndigheten, om brottsoffret är bosatt i en annan medlemsstat än den där brottet begicks. Enligt 7 kap. 2 § i förundersökningslagen är det inte nödvändigt att vid förundersökningen förhöra en målsägande som uppenbarligen inte kan lämna uppgifter som har betydelse för undersökningen, om han eller hon i anmälan om brott eller i något annat sammanhang har uppgett de omständigheter som behövs för beslut om åtal och för rättegång. Enligt 7 kap. 1 § 2 mom. i förundersökningslagen får en part avge sin utsaga genom förmedling av ett ombud, per telefon eller med hjälp av något annat medium för dataöverföring, om utredaren anser att detta kan ske utan olägenhet och att det inte äventyrar undersökningens tillförlitlighet. Bestämmelserna kan anses uppfylla kravet i artikel 17.1 a enligt vilken förundersökningsmyndigheten ska kunna ta upp en förhörsutsaga från brottsoffret omedelbart efter brottsanmälan. Det finns därför inget behov av att precisera lagstiftningen i detta avseende.
När det gäller artikel 17.3 i direktivet tar det motiverade yttrandet upp frågan om huruvida finsk lagstiftning uppfyller kraven enligt punkten i den mån som den föreskriver om skyldigheten att ”utan dröjsmål” överlämna en brottsanmälan till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där brottet begicks. I 3 kap. 8 § 2 mom. i förundersökningslagen föreskrivs att när en målsägande anmäler ett brott som har begåtts i en annan medlemsstat i Europeiska unionen till förundersökningsmyndigheten, ska målsägandens anmälan och yrkanden sändas till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där brottet begicks, om inte förundersökningsmyndigheten undersöker brottet enligt paragrafens 1 mom. För att målsägandens anmälan och yrkanden ska sändas förutsätts det dessutom att målsäganden inte har kunnat göra anmälan och framställa sina yrkanden i den stat där gärningen begicks eller att han eller hon i fråga om ett allvarligt brott inte har velat förfara så. Bestämmelsen uppfyller kraven enligt artikel 17.3 (se även RP 66/2015 rd, s. 28). Eftersom bestämmelsen dock inte uttryckligen anger att överlämnandet av brottsanmälan till den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat ska ske utan dröjsmål, vore det motiverat att komplettera bestämmelsen i detta avseende.