6.1
Konsumentskyddslagen
6 kap. Hemförsäljning och distansförsäljning
4 §.Tillämpning av bestämmelserna på vissa tjänster. Det föreslås att 1 mom. ändras så att det på avtal som gäller passagerartransporttjänster och på sådana paketresor som avses i lagen om kombinerade resetjänster också tillämpas den föreslagna 12 b § om presentation av tillgängliga betalningssätt på nätet och den föreslagna 12 c § om kontroll av identiteten hos konsumenter. Regleringen gäller således också t.ex. avtal om buss- och flygtransporter.
12 b §.Presentation av tillgängliga betalningssätt på nätet. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om presentation av betalningssätt vid konsumenters köp av nyttigheter på nätet. Syftet med bestämmelsen är att styra konsumenterna att i första hand använda andra betalningssätt än sådana genom vilka betalningen av nyttigheten skjuts upp.
Köp av nyttigheter på nätet ska förstås i vid bemärkelse. Med det avses all distansförsäljning som sker i en elektronisk miljö, oberoende av om den sker via en mobil webbplats eller någon annan webbplats eller om det är fråga om en nyttighet som anskaffas via t.ex. sociala medier eller om köp inom en viss applikation.
I 1 mom. finns bestämmelser om i vilken ordning de tillgängliga betalningssätten ska presenteras i samband med slutande av ett avtal. Med en presentation i samband med slutande av ett avtal avses den fas av köpprocessen då konsumenten väljer det betalningssätt som passar honom eller henne bäst. I den gällande 6 kap. 10 § föreskrivs det åter om skyldigheten att på ett klart och tydligt sätt, senast i början av beställningsprocessen, på webbplatsen för handeln (e-handelsplats) informera om bl.a. vilka betalningssätt som godtas. Det är då fråga om en tidigare fas av handeln än i den nu föreslagna paragrafen.
Den föreslagna bestämmelsen innebär inte att konsumenten ska erbjudas alla de betalningssätt som räknas upp i momentet, utan bestämmelsen är tillämplig på de betalningssätt som vid respektive tidpunkt erbjuds konsumenten. Det bör dock noteras att t.ex. tillhandahållande av kredit som enda betalningssätt med stöd av annan lagstiftning i vissa situationer kan bedömas som ett oskäligt avtalsvillkor.
Enligt 1 mom. 1 punkten ska näringsidkaren i första hand presentera för konsumenten betalningssätt som inte innefattar en möjlighet att ansöka om eller använda kredit eller att få annat betalningsanstånd. Sådana betalningssätt är numera vanligen bankernas så kallade nätbetalningar, som innebär att konsumentens konto debiteras genast i samband med inköpstransaktionen. Detsamma gäller betalning med enbart ett debet- eller Visa Electron-kort, eller exempelvis motions- eller kulturförmåner.
I konsumentskyddslagens 7 kap. avses med konsumentkredit en sådan kredit som kreditgivaren enligt avtal lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang. Enligt förarbetena till lagen (RP 24/2010 rd) innebär ett betalningsanstånd dock inte alltid att en kredit beviljas. Både i handeln med konsumtionsnyttigheter och särskilt när det gäller konsumenttjänster har konsumenten ofta möjlighet att betala köpesumman mot faktura inom en kort bestämd tid. Enligt förarbetena till lagen anses denna faktureringspraxis inte vara en sådan konsumentkredit som avses i momentet, om fakturerings- och betalningstiden är vanlig i branschen. Utanför kapitlets tillämpningsområde har dessutom med stöd av 7 kap. 1 § 5 mom. 1 punkten lämnats t.ex. krediter där ingen ränta eller andra avgifter tas ut. Det bör noteras att det i den nu föreslagna paragrafen med kredit eller annat betalningsanstånd inte avses enbart krediter som omfattas av tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen, utan med kredit avses alla de betalningssätt som innebär att en nyttighet inte betalas genast.
Med en presentation av de tillgängliga betalningssätten avser man att om betalningssätten t.ex. anges som en del av köpprocessen, ska eventuella betalningssätt enligt 1 punkten räknas upp först, och de ska också i övrigt presenteras så att konsumenten kan upptäcka dem före andra betalningssätt.
Det är möjligt, om än exceptionellt, att när bankernas nätbetalningar väljs som betalningssätt så kan konsumenten också välja ett konto med kredit. Enbart detta leder inte till att nätbetalningar inte kan betraktas som ett betalningssätt enligt 1 punkten.
Enligt 1 mom. 2 punkten ska det för konsumenten därefter presenteras betalningssätt som kan innefatta en möjlighet att ansöka om eller använda kredit eller att få annat betalningsanstånd. Till dessa betalningssätt hör vanligtvis t.ex. kombinationskort, varvid konsumenten själv kan välja om han eller hon betalar en nyttighet med debet- eller kreditfunktionen. Detsamma gäller sådana betalningsapplikationer, exempelvis MobilePay, till vilka konsumenten enligt eget val har kunnat koppla både ett debetkorts och ett kreditkorts nummer.
Enligt 3 punkten ska som sista betalningssätt presenteras betalningssätt som innebär ansökan om eller användning av kredit eller annat betalningsanstånd. Punkten är givetvis för det första tillämplig på betalningssätt som förutsätter ingående av kreditavtal eller där det är fråga om användning av betaltids- eller kreditkort. Det kan också vara fråga om betalningsapplikationer som utan undantag innebär en användning av kredit. Typiska betalningssätt som omfattas av denna punkt är dessutom fakturor som betalas antingen på en gång eller i rater, oberoende av om det är fråga om en kredit som omfattas av tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen eller inte. Således gäller punkten betalning mot faktura också när betalningstiden är sedvanlig eller när det inte av konsumenten tas ut någon ränta eller andra avgifter för krediten. Punkten omfattar också betalning mot postförskott.
Enligt 2 mom. får näringsidkare inte vid presentationen av alternativa betalningssätt använda något betalningssätt som standardval. Med stöd av momentet är det alltså förbjudet att kräva att konsumenten vidtar en särskild åtgärd för att undvika ett visst betalningssätt när också andra alternativa betalningssätt har presenterats för honom eller henne. Det är alltså fråga om ett förfarande som strider mot paragrafen också när betalningssätten i och för sig har erbjudits i den ordning som förutsätts i 1 mom. men på så sätt att ett visst betalningssätt har valts på förhand t.ex. genom användning av förkryssade rutor.
För tydlighetens skull är det skäl att konstatera att standardval inte får användas i sådana här fall ens när konsumenten tidigare t.ex. vid anlitande av samma betalningsleverantörs tjänster har valt ett visst betalningssätt, utan konsumenten ska göra ett val separat för varje avtal. Eftersom bestämmelsen gäller situationer där det för konsumenten i samband med köpprocessen presenteras olika alternativa betalningssätt, utgör bestämmelsen inget hinder för att de köp som konsumenten gjort i smarttelefonens appbutik debiteras hans eller hennes betalkort. Uppgifterna om betalkortet har konsumenten på förhand sparat i sin telefon för betalning av sådana köp.
Den näringsidkare med vilken konsumenten ingår ett distansavtal ansvarar för att köpprocessen är lagenlig oberoende av om näringsidkaren eventuellt har anlitat en eller flera näringsidkare för att erbjuda betalningssätten. I verkligheten är det dock i synnerhet när det gäller mindre nätbutiker typiskt att betalningsprocessen till och med helt har getts i uppdrag åt en utomstående tjänsteleverantör, såsom en betaltjänstleverantör eller en kreditgivare, och att förhandlingsstyrkan också hos en näringsidkare som bedriver näthandel de facto kan vara ringa. För att effektivisera tillsynen och för att regleringen ska kunna riktas på ett rättvist sätt föreslås det i 3 mom. att de skyldigheter som i paragrafen åläggs näringsidkare också ska gälla betaltjänstleverantörer, kreditgivare och andra näringsidkare till den del som de har kunnat påverka hur betalningssätten presenteras, dvs. användningen av standardval och i vilken ordning betalningssätten presenteras.
Momentet blir således vanligen tillämpligt när en tjänst som tillhandahålls av någon annan näringsidkare används för betalningen. Det är klart att en annan näringsidkare med stöd av bestämmelsen kan ansvara för efterlevnaden av bestämmelserna endast till den del det är fråga om omständigheter som omfattas av denna näringsidkares inflytande. En näringsidkare kan inte bli tvungen att ansvara för t.ex. hur någon annan tjänsteleverantörs betalningssätt presenteras eller för att en näringsidkare som är part i ett distansförsäljningsavtal själv vid sidan av de betalningssätt som betalningsleverantören erbjuder har erbjudit t.ex. betalning mot faktura och valt detta alternativ som standardval eller har placerat detta alternativ i prioritetsordningen före andra betalningssätt. Till den del det däremot är fråga om betalningssätt som den andra näringsidkaren erbjuder, ska också den näringsidkaren för sin del se till att bestämmelsen iakttas. Vid bedömningen av om ansvaret kan utsträckas till att gälla också en annan näringsidkare ska det fästas vikt vid vilka faktiska möjligheter denna andra näringsidkare har att påverka hur betalningssätten presenteras.
12 c §.Kontroll av identiteten hos konsumenter och bevarande av uppgifterna om kontrollen i vissa fall. Den föreslagna paragrafen är ny, men motsvarar i många avseenden till sitt sakinnehåll konsumentskyddslagens 7 kap. 15 § om kontroll av kreditsökandens identitet, så som paragrafen föreslås bli ändrad i lagförslag 1, och 7 kap. 16 § om skyldigheten att bevara uppgifter om identitetskontroll.
Om konsumenten vid köp av nyttigheter på nätet väljer ett betalningssätt som innebär betalningsanstånd, ska konsumentens identitet enligt det föreslagna 1 mom. kontrolleras i samband med godkännandet av betalningssättet med hjälp av en identifieringsmetod som uppfyller kraven på system för elektronisk identifiering enligt 8 § i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (autentiseringslagen). Vid identifieringen ska alltså användas så kallad stark autentisering. I praktiken är starka elektroniska identifieringsverktyg för närvarande t.ex. bankernas nätbankskoder, teleföretagens mobilcertifikat samt medborgarcertifikat från Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata med ett identitetskort utfärdat av polisen.
Också i betaltjänstlagen föreskrivs det om stark kundautentisering. I allmänhet uppfyller identifieringsverktygen samtidigt kraven på stark kundautentisering enligt både autentiseringslagen och betaltjänstlagen, men undantagsvis är det möjligt att ett visst identifieringsverktyg endast uppfyller kraven enligt betaltjänstlagen, men inte kraven enligt autentiseringslagen. Sådana identifieringsverktyg kan användas t.ex. av vissa specialgrupper, såsom utlänningar som saknar finländsk personbeteckning men som det har ansetts möjligt att erbjuda banktjänster. För att det inte ska bli svårare för dessa grupper med särskilda behov att sköta sina ärenden på nätet, ska det enligt momentet i stället för identifieringsverktyg som uppfyller kraven på stark autentisering enligt autentiseringslagen också vara möjligt att använda en identifieringsmetod som uppfyller kraven på stark kundautentisering enligt 8 § 24 punkten och 85 c § 4 mom. i betaltjänstlagen. I 8 § 24 punkten i betaltjänstlagen ingår en definition av stark kundautentisering. Hänvisningen också till 85 c § 4 mom. i betaltjänstlagen innebär att den starka kundautentisering som avses i den föreslagna paragrafen i tillämpliga delar ska uppfylla också de närmare krav som anges i kommissionens tekniska standarder för tillsyn, som utfärdats med stöd av artikel 98 i betaltjänstdirektivet.
Paragrafen gäller på samma sätt som den föreslagna 6 kap. 12 b § situationer där konsumenten köper nyttigheter på nätet. Köp av nyttigheter på nätet ska förstås i vid bemärkelse. Med det avses all distansförsäljning som sker i en elektronisk miljö, oberoende av om den sker via en mobil webbplats eller någon annan webbplats eller om det är fråga om en nyttighet som anskaffas via t.ex. sociala medier eller om köp inom en viss applikation. Även valet av betalningssätt ska förstås i vid bemärkelse så att det också omfattar situationer där enbart möjligheten att betala en nyttighet mot faktura erbjuds.
Med betalningsanstånd avses, med beaktande av de betydande tillämpningsundantag som ingår i 3 mom., i praktiken framför allt en situation där konsumenten väljer faktura som betalningssätt. Syftet med bestämmelsen är att förhindra missbruk som grundar sig på bristfällig kontroll av konsumentens identitet.
För tydlighetens skull kan det konstateras att om det t.ex. är fråga om en fortlöpande tidningsprenumeration som tecknas via nätet och som faktureras per faktureringsperiod, räcker det att konsumenten har identifierats på det sätt som avses i bestämmelsen i det skede då konsumenten valde att betala fakturan i samband med att tidningsprenumerationen gjordes. Det är alltså inte längre nödvändigt att identifiera konsumenten när en ny faktura på basis av samma avtal sänds till konsumenten efter att den första faktureringsperioden tagit slut. På motsvarande sätt är det tillräckligt att konsumenten identifieras på det sätt som avses i bestämmelsen i samband med att prenumerationsavtalet ingås, om konsumenten när det gäller en prenumeration som består av flera faktureringsperioder har valt t.ex. nätbetalning som betalningssätt för den första prenumerationsperioden och faktura för de följande prenumerationsperioderna.
Identifieringsskyldigheten gäller den näringsidkare som erbjuder konsumenten betalningssättet i fråga. Identifieringsskyldigheten kan alltså beroende på situationen gälla t.ex. betaltjänstleverantören eller säljaren själv. Konsumentens identitet kan i och för sig kontrolleras av en separat tjänsteleverantör för säljarens eller betalningsleverantörens räkning, och så här är det också vanligen, men det yttersta ansvaret för att kontrollera identiteten kvarstår också i dessa fall hos den som tillhandahåller det betalningssätt som kräver identifiering.
I 2 mom. föreskrivs det i enlighet med 7 kap. 16 § om skyldigheten att bevara uppgifterna om identitetskontroll i de fall där näringsidkaren inte är skyldig att bevara uppgifterna redan med stöd av lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Med stöd av bestämmelsen ska det bevaras information om åtminstone vilken metod som använts vid kontrollen. I fråga om andra uppgifter varierar innehållet i skyldigheten att bevara beroende på vilken identifieringsmetod som har använts och hurdana uppgifter näringsidkaren får med hjälp av en enskild kontroll av identiteten.
De föreslås att uppgifterna ska bevaras i fem år från det att krediten i sin helhet har förfallit till betalning. Skyldigheten att bevara fortgår dock längre än fem år i de fall då det har uppstått meningsskiljaktigheter om avtalet eller betalningen. I avtalet hänvisas det till ett avtal om en konsumtionsnyttighet. I sådana fall ska kontrolluppgifterna om konsumentens identitet bevaras till dess parterna har kommit överens som saken eller meningsskiljaktigheterna har avgjorts. Det föreslås att förvaringstiden för enhetlighetens skull ska vara fem år, eftersom förvaringstiden också enligt lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism är fem år.
Största delen av de betalningssätt som finns tillgängliga på nätet är redan nu förenade med en skyldighet att identifiera kunden med hjälp av en stark identifieringsmetod. Om det är fråga om ingående av ett kreditavtal som omfattas av tillämpningsområdet för 7 eller 7 a kap. i konsumentskyddslagen, följer identifieringsskyldigheten redan för närvarande av 7 kap. 15 §, vars tillämpningsområde föreslås bli utvidgat i 7 kap. 3 § i lagförslag 1 så att bestämmelsen i fortsättningen också ska omfatta nyttighetsbundna engångskrediter. Om betalningssättet däremot omfattas av tillämpningsområdet för betaltjänstlagen, t.ex. när det är fråga om genomförande av en betalningstransaktion med betalkort eller något annat betalningsinstrument, ska bestämmelserna om stark kundautentisering i betaltjänstlagen tillämpas. För att undvika överlappande krav och tolkningsoklarheter föreslås det i 3 mom. 1 punkten att det från paragrafens tillämpningsområde undantas sådana situationer där 7 eller 7 a kap. i konsumentskyddslagen eller betaltjänstlagen tillämpas på betalningssättet. För tydlighetens skull kan det konstateras att också sådana elektroniska betalningstransaktioner som omfattas av betaltjänstlagens tillämpningsområde och i vilka man med stöd av 85 c § 5 mom. i betaltjänstlagen kan avvika från skyldigheten att använda stark kundautentisering faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde.
I 2 punkten föreslås det att också sådana fall undantas från paragrafens tillämpningsområde där konsumenten enligt avtalet betalar köpesumman i samband med att varan överlåts. Undantaget innebär att stark kundautentisering inte föreligger när konsumenten som betalningssätt har valt postförskott eller betalning i näringsidkarens butik i samband med att varan avhämtas eller om en nyttighet undantagsvis betalas t.ex. kontant i det skede då nyttigheten levereras hem till konsumenten. Undantaget anses behövligt, eftersom dessa betalningssätt inte är förenade med någon liknande risk för missbruk som när nyttigheten betalas mot faktura, och å andra sidan kan betalning i samband med att varan hämtas i vilket fall som helst leda till identifieringsskyldighet redan till följd av annan lagstiftning.
På motsvarande sätt lämnas i 3 punkten sådana fall utanför bestämmelsens tillämpningsområde där en avtalsenlig tjänst utförs på något annat sätt än med ett medel för distanskommunikation. En ytterligare förutsättning är att tjänsteleverantören själv erbjuder betalningsanståndet. Till följd av begränsningen faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde t.ex. sådana fest- och hushållstjänster samt advokattjänster som fakturerats i efterhand av tjänsteleverantören själv och som det avtalas om på förhand på nätet men som tillhandahålls konsumenten som personlig service utanför bestämmelsens tillämpningsområde. I sådana fall bedöms risken för missbruk vara liten och identifieringsskyldigheten i samband med köp av en nyttighet å sin sida oskäligt tungrodd för näringsidkaren. Om däremot betalningsanståndet erbjuds av en utomstående part, såsom ett betalnings- eller kreditinstitut, ska bestämmelserna om identifiering tillämpas.
Vid telefonförsäljning kan det på grund av det bekräftelseförfarande som träder i kraft den 1 januari 2023 uppstå en fråga om huruvida den föreslagna bestämmelsen om kontroll av identiteten ska tillämpas på telefonförsäljning på grund av att inköpsprocessen till vissa delar kan överföras till nätet. Därför föreslås det i 4 punkten en uttrycklig bestämmelse om att den föreslagna bestämmelsen om kontroll av identiteten inte ska tillämpas när det är fråga om förvärv av en nyttighet vid telefonförsäljning. När en näringsidkare kontaktar en konsument per telefon utan att konsumenten tagit initiativ till det är risken för att avtalsparten inte själv är konsument mycket liten.
Det är klart att om avtalet i sin helhet ingås per telefon, t.ex. när konsumenten på eget initiativ kontaktar näringsidkaren och parterna ingår ett avtal per telefon om köp av en nyttighet på faktura, är det inte fråga om sådant köp av nyttigheter på nätet som avses i bestämmelsen, och på basis av detta faller inköpstransaktionen utanför bestämmelsens tillämpningsområde.
Med tanke på den allmänna dataskyddsförordningen kan det konstateras att det i paragrafen är fråga om sådan nationell specialreglering som utfärdas med stöd av artikel 6.2 och 3 i den allmänna dataskyddsförordningen. Syftet med 1 mom. är att för att förhindra missbruk säkerställa att konsumentens identitet kontrolleras noggrant, och syftet med den skyldighet att bevara som ingår i 2 mom. är åter att trygga möjligheten att utreda meningsskiljaktigheter i anslutning till ett avtal eller en betalning samt att säkerställa att tillsynsmyndigheten effektivt kan utöva tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna. Enligt den allmänna dataskyddsförordningen ska det finnas en laglig grund för behandlingen av personuppgifter, och i detta fall grundar sig behandlingen av personuppgifter på den personuppgiftsansvariges rättsliga förpliktelse (artikel 6.1 c), dvs. skyldigheten för näringsidkare att kontrollera konsumenternas identitet på det sätt som avses i paragrafen. Den föreslagna regleringen bedöms vara förenlig med det allmänna intresset och proportionerlig (se närmare motiveringar till lagstiftningsordningen).
25 §.Påföljderna vid brott mot bestämmelserna i kapitlet. Det föreslås att 2 mom. kompletteras till följd av att 12 b och 12 c § ska omfattas av bestämmelserna om påföljdsavgift.
7 kap. Konsumentkrediter
3 §.Begränsningar i fråga om tillämpningen i vissa andra fall. Paragrafen motsvarar i övrigt gällande 3 §, men det föreslås att 2 mom., där det föreskrivs om undantag från tillämpningen av 15 och 16 § i fråga om nyttighetsbundna engångskrediter, upphävs. Därmed ska både 15 § om kontroll av kreditsökandens identitet och 16 § om skyldigheten att bevara uppgifterna om identitetskontroll i fortsättningen också gälla nyttighetsbundna engångskrediter. Upphävandet av momentet gör att det nuvarande 3 mom. blir 2 mom. och det nuvarande 4 mom. blir 3 mom. Dessutom görs en hänvisningsteknisk ändring i 1 mom. på grund av att 13 § 2 mom. 4 punkten enligt förslaget blir 5 punkt i momentet.
13 §.God kreditgivningssed. Paragrafens 1 mom. motsvarar den gällande lagen.
I 2 mom. i den gällande paragrafen nämns de förfaranden som särskilt förutsätts av kreditgivaren för att verksamheten ska kunna anses överensstämma med god kreditgivningssed. Det är fråga om en exempelförteckning som konkretiserar bestämmelsens innehåll och som inte är avsedd att vara uttömmande.
Enligt den gällande 1 mom. 1 punkten förutsätts det särskilt att kreditgivaren inte marknadsför en kredit så att marknadsföringen tydligt bidrar till att försämra konsumentens förmåga att noggrant överväga krediten. Enligt förslaget ska den nuvarande 1 punkten delas upp i flera underpunkter där det noggrannare än för närvarande beskrivs vilket slags förfarande som inte anses förenligt med god kreditgivningssed vid marknadsföringen av en kredit.
Enligt den föreslagna 2 mom. 1 punkten underpunkt a förutsätts det att kreditgivaren vid marknadsföringen av krediten inte förringar allvaret i eller betydelsen av kredittagningen. Ett förfarande som strider mot bestämmelsen kan redan för närvarande i många fall anses strida mot bestämmelsen om god kreditgivningssed, men av tydlighetsskäl anses det nödvändigt att precisera saken uttryckligen i lagen.
För tydlighetens skull kan det konstateras att marknadsföring som inte särskilt betonar allvaret i eller betydelsen av kredittagningen inte ska anses strida mot bestämmelsen, utan avsikten med bestämmelsen är att ingripa i marknadsföring där allvaret i eller betydelsen av kredittagningen förringas antingen direkt eller indirekt.
Med förringande av allvaret i eller betydelsen av kredittagandet avses framför allt att kredittagandet vid marknadsföringen presenteras som en bekymmersfri eller riskfri lösning på konsumentens penningbrist eller skuldproblem. Med förringande av allvaret i eller betydelsen av kredittagandet avses också att kredittagandet anges i marknadsföringen som något vardagligt och som en del av normala vardagsrutiner. Det anses nödvändigt att bestämmelsen uttryckligen tas in i lagen, eftersom konsumentkrediter ofta har mer långvariga och ekonomiskt viktigare påföljder än andra nyttigheter. Därför ska man vid marknadsföringen av krediten fästa särskild uppmärksamhet vid att inte allvaret i eller betydelsen av kredittagandet förringas och att konsumenterna inte på så sätt uppmuntras att ansöka om kredit på lätta grunder.
Enligt den föreslagna 1 punkten underpunkt b får kreditgivaren vid marknadsföringen av en kredit inte ge intryck av att kredittagning löser konsumentens ekonomiska problem eller minskar problemen eller andra negativa effekter som problemen ger upphov till. Även ett förfarande som strider mot denna bestämmelse kan redan för närvarande i många fall anses strida mot bestämmelsen om god kreditgivningssed, men av tydlighetsskäl anses det nödvändigt att också till denna del precisera saken uttryckligen i lagen.
Det skulle t.ex. strida mot bestämmelsen att marknadsföra kredit för betalning av existerande skulder genom att framföra eller på annat sätt skapa ett intryck av att de ekonomiska problemen för en konsument som sedan tidigare är skuldsatt löses eller minskar genom en ansökan om en ny kredit, eller att krediten skulle fungera som ett verktyg för hantering av ekonomin för en sådan konsument. Det skulle också strida mot bestämmelsen att t.ex. framföra eller på annat sätt skapa ett intryck av att stress eller andra bekymmer som beror på konsumentens ekonomiska problem minskar genom kredittagningen. Bestämmelsen kan vara relevant också t.ex. vid influerarmarknadsföring. Det kan vara fråga om ett förfarande som strider mot bestämmelsen t.ex. när en influerare som agerar för kreditgivarens eller kreditförmedlarens räkning förklarar att krediten har underlättat de ekonomiska problemen.
För tydlighetens skull kan det konstateras att bestämmelsen inte inverkar på kreditgivarens skyldighet att förhålla sig ansvarsfullt till betalningsarrangemang. För att denna skyldighet ska fullgöras kan det i vissa situationer vara motiverat att upplysa en enskild konsument om t.ex. saneringslån.
Enligt underpunkt c får kreditgivaren vid marknadsföringen av krediten inte heller föra fram att krediten är förmånligare än konsumentens befintliga krediter, om påståendet är osant, vilseledande eller inte på annat sätt kan styrkas. Av hänvisningen till konsumentens befintliga krediter framgår att bestämmelsen framför allt lämpar sig för situationer där avsikten är att krediten ska ersätta konsumentens andra krediter. Som exempel kan nämnas saneringslån.
Påståendet om att krediten är förmånligare är osant t.ex. när krediten de facto är dyrare än konsumentens andra krediter. Punkten blir normalt tillämplig i situationer där förhandlingar om lån redan har inletts med konsumenten. Det kan åter vara fråga om vilseledning t.ex. när det vid marknadsföringen av ett saneringslån lyfts fram hur liten den månatliga posten är jämfört med de månatliga posterna för konsumentens eventuella befintliga krediter utan att det samtidigt förs fram att en ny kredit på grund av andra villkor för saneringslånet, t.ex. villkoret om återbetalningstid för krediten, de facto kan bli dyrare för konsumenten än hans eller hennes tidigare krediter. Punkten kan vara tillämplig både då det gäller allmän marknadsföring och senare skeden då konsumenten t.ex. i samband med en lånejämförelse eller en ansökan om lån informeras om krediten.
Ett påstående om att krediten är förmånligare kan vanligen inte på det sätt som avses i punkten ”på annat sätt styrkas” t.ex. när kreditgivaren de facto inte vet på vilka villkor konsumentens tidigare krediter har beviljats. Detta gäller särskilt vid allmän marknadsföring. Det skulle t.ex. strida mot bestämmelsen att i reklam uppmana konsumenten att byta sitt lån till ett förmånligare lån, byta kreditgivare och spara eller betala de dyra lånen med ett förmånligare lån.
Bestämmelsen kan inte kringgås t.ex. så att det vid marknadsföringen hänvisas till att krediten sannolikt eller i genomsnitt är förmånligare än konsumentens befintliga krediter, om kreditgivaren inte känner till på vilka villkor konsumentens tidigare krediter har beviljats. Däremot hindrar bestämmelsen inte att tjänster för jämförelse av krediter marknadsförs t.ex. genom att konsumenten uppmanas att konkurrensutsätta sitt lån och utreda om krediten kan vara förmånligare än de redan existerande krediterna.
Ett förfarande enligt underpunkt c kan redan för närvarande i många fall anses strida mot bestämmelsen om god kreditgivningssed, men av tydlighetsskäl anses det nödvändigt att precisera saken uttryckligen i lagen.
I den föreslagna 2 mom. 1 punkten underpunkt d förutsätts att kreditgivaren i marknadsföringen inte hävdar att kredittagningen främjar konsumentens sociala framgång eller den sociala acceptansen av konsumenten. Det som strider mot punkten är t.ex. marknadsföring där man utnyttjar den unga vuxnas sociala osäkerhet genom att hävda att innehavet av en nyttighet som man kunde skaffa sig på kredit gör den unga personen bättre än andra, eller på motsvarande sätt att underlåtelse att skaffa någon nyttighet som finansieras med krediten kan leda till att personen lämnas utanför vänkretsen. Marknadsföring som strider mot punkten är också sådan marknadsföring av krediter enligt vilken konsumenten skulle nå större framgång i livet om han eller hon tog kredit. Hävdandet enligt punkten att den sociala framgången och sociala acceptansen främjas kan också indirekt föras fram så att man till exempel i influerarmarknadsföringen gör reklam för en viss livsstil eller direkt för en viss nyttighet och direkt eller indirekt kopplar detta till utnyttjande av krediten. Även om bestämmelsen till sitt sakinnehåll i stor utsträckning motsvarar nuläget, anses det nödvändigt att den uttryckligen fogas till lagen, eftersom risken för marknadsföring som strider mot god kreditgivningssed har ökat i och med att den så kallade influerarmarknadsföringen har blivit allmännare.
Enligt 1 punkten underpunkt e får kreditgivaren vid marknadsföringen av en kredit inte påminna konsumenten om en outnyttjad kredit. Det är t.ex. förbjudet att genom ett personligt meddelande till konsumenten påminna om att ett visst belopp av den fortlöpande krediten ännu inte har utnyttjats eller att konsumenten, om han eller hon så önskar, ännu kan utnyttja en viss existerande kredit.
Enligt underpunkten ska det dock vara tillåtet att påminna om en outnyttjad kredit när konsumenten ansöker om en ny kredit hos en sådan kreditgivare med vilken han eller hon redan har ett gällande avtalsförhållande. I sådana situationer kan det vara motiverat att kreditgivaren kontrollerar om konsumenten t.ex. kommer ihåg en fortlöpande kortkredit som beviljats tidigare.
I konsumentombudsmannens tillsynspraxis har det förfarande som avses i den föreslagna underpunkten e för närvarande inte utan undantag ansetts strida mot god kreditgivningssed, dvs. bestämmelsen innebär en skärpning jämfört med nuläget.
Enligt 1 punkten underpunkt f får kreditgivaren vid marknadsföringen av krediten för det första inte koppla användningen av krediten till speltjänster. Med detta avses att man vid marknadsföringen skulle konstatera direkt eller låta förstå att krediten kan användas t.ex. för speltjänster. Enligt underpunkten får kreditgivaren vid marknadsföringen av krediten inte heller rikta marknadsföringen till konsumenter som kan antas använda krediten för speltjänster, även om det vid marknadsföringen i sig inte hänvisas till speltjänster på något sätt. Till sådan förbjuden riktad marknadsföring hör t.ex. att krediten marknadsförs på platser eller webbplatser där speltjänster normalt används. Till riktad marknadsföring till konsumenter som kan antas använda kredit för speltjänster räknas också att man i sökmotortjänster visar konsumenten reklamer för krediter när konsumenten gör en sökning i anslutning till penningspel. Som sådant riktande av marknadsföring som strider mot bestämmelsen betraktas på motsvarande sätt i t.ex. sociala medier utnyttjande av reklamverktyg på så sätt att kreditmarknadsföringen riktas till konsumenter som är intresserade av penningspel.
Förfarandet enligt den föreslagna underpunkten f kan redan för närvarande anses strida mot bestämmelsen om god kreditgivningssed, men en precisering av saken uttryckligen i lagen anses behövlig av tydlighetsskäl och för att problem med penningspel har konstaterats vara en betydande faktor som leder till överskuldsättning.
Enligt 1 punkten underpunkt g får en kreditgivare inte vid marknadsföring av en kredit rikta marknadsföringen till konsumenter som har en anteckning om betalningsstörning eller som annars kan antas ha svårigheter att fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet på behörigt sätt. Enligt bestämmelsen ska som förbjuden marknadsföring således betraktas sådan marknadsföring som syftar till att försöka få till kunder i synnerhet konsumenter som har en anteckning om betalningsstörning eller som på grund av brist på regelbundna inkomster, arbetslöshet eller någon annan motsvarande omständighet annars i regel kan ha svårare att få kredit. Ett förfarande enligt den föreslagna underpunkt g kan redan för närvarande anses strida mot bestämmelsen om god kreditgivningssed, men av tydlighetsskäl anses det nödvändigt att precisera saken uttryckligen i lagen.
Syftet med den nu föreslagna bestämmelsen är framför allt att ingripa i marknadsföring vars målgrupp på basis av marknadsföringens innehåll är de konsumenter som har en anteckning om betalningsstörning eller som annars kan antas ha svårt att fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet på behörigt sätt. Som exempel på marknadsföring som strider mot bestämmelsen kan nämnas reklam där det förs fram att en anteckning om betalningsstörning eller brist på regelbundna inkomster inte nödvändigtvis utgör ett hinder för att få kredit. Det är fråga om marknadsföring som strider mot bestämmelsen också när det till en konsument marknadsförs kredit och krediten ska användas till återbetalning av obetalda krediter som har orsakat en anteckning om betalningsstörning.
Bestämmelsen skapar ingen grund för att behandla uppgifter om betalningsstörningar eller andra personuppgifter i marknadsföringssyfte för att säkerställa att marknadsföringen riktas till solventa konsumenter. Det är skäl att betona att redan med stöd av 19 § i kreditupplysningslagen (527/2007) får personkreditupplysningar som registrerats i kreditupplysningsregistret inte lämnas ut eller användas för marknadsföringsändamål. Mot bakgrund av det som nämnts ovan är det på motsvarande sätt klart att det inte är fråga om marknadsföring som strider mot bestämmelsen t.ex. när krediterna på ett neutralt sätt marknadsförs till en stor mängd konsumenter, bland vilka det eventuellt också finns personer som har en anteckning om betalningsstörning.
För tydlighetens skull kan det konstateras att punkten inte heller inverkar på under vilka förutsättningar en konsument kan beviljas kredit, utan avsikten är att begränsa möjligheterna att rikta marknadsföringen till konsumenter som vanligen är förenade med en förhöjd kreditrisk.
Syftet med 1 punkten underpunkt h är att täcka sådana förfaranden i strid med god kreditgivningssed där marknadsföringen tydligt bidrar till att försämra konsumentens förmåga att överväga att ta eller använda krediten men som inte särskilt nämns i underpunkterna a–g. Bestämmelsen motsvarar i övrigt den gällande 2 mom. 1 punkten, men i den ska också användningen av krediten nämnas. Det anses nödvändigt att precisera bestämmelsen på det föreslagna sättet, eftersom osaklig marknadsföring i praktiken har förekommit också för kunder som redan har tagit krediter.
Med stöd av den föreslagna punkten kan t.ex. sådan marknadsföring anses vara förbjuden där snabbheten att ansöka om eller få krediten framhävs. I enlighet med vad som konstateras i motiveringen till den gällande bestämmelsen om god kreditgivningssed är det viktigt att låntagaren kan överväga att låntagningen i lugn och ro utan osaklig påtryckning eller övertalning. Detsamma gäller användningen av en redan beviljad kredit.
Bestämmelserna i 2 mom. 2 och 3 punkten motsvarar gällande lag. Nytt är däremot den 4 punkt som enligt förslaget ska tas in i momentet och enligt vilken kreditgivaren inte ska göra reklam för krediten på sådana villkor att kreditkostnaderna vid engångskrediter kan överstiga kapitalbeloppet eller vid fortlöpande krediter det kreditbelopp som konsumenten vid respektive tidpunkt har utnyttjat. Enligt bestämmelsen är det alltså förbjudet att göra reklam för krediter med t.ex. en så liten amorteringspost eller en så lång lånetid att kreditkostnaderna på de villkor som anges i reklamen vid engångskrediter blir större än kapitalet eller vid fortlöpande krediter större än det kreditbelopp som konsumenten vid respektive tidpunkt har utnyttjat. Den nya 4 punkten gör att den nuvarande 4 punkten blir 5 punkt och den nuvarande 5 punkten blir 6 punkt.
I 3 mom. föreskrivs det om tillämpningen av bestämmelsen om god kreditgivningssed på kreditförmedlare. Det föreslås att momentet kompletteras så att också den nya 4 punkten ska tillämpas på kreditförmedlare. Den nya 4 punkten ersätter den nuvarande 4 punkten i och med att den sistnämnda blir en ny 5 punkt. Samtidigt ersätts momentets hänvisning till 2 mom. 4 punkten med en hänvisning till 2 mom. 5 punkten.
För tydlighetens skull kan det konstateras att också de föreslagna nya bestämmelserna i 2 mom. 1 punkten ska tillämpas på kreditförmedlare, men detta förverkligas utan ändringar i paragraferna av den anledningen att redan den nuvarande 1 punkten ska tillämpas på kreditförmedlare.
15 §.Kontroll av kreditsökandens identitet. Enligt det gällande 7 kap. 15 § 1 mom. i konsumentskyddslagen ska kreditgivaren noggrant kontrollera den sökandes identitet innan ett avtal om konsumentkredit ingås. Om identiteten kontrolleras elektroniskt, ska kreditgivaren använda en identifieringsmetod som uppfyller kraven i 8 § i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster.
Enligt förslaget ska 1 mom. för det första ändras så att skyldigheten att noggrant kontrollera identiteten hos den som ansöker om kredit utvidgas till att utöver ingående av kreditavtal också gälla situationer där beloppet av en engångskredit eller kreditgränsen vid fortlöpande krediter höjs.
För tydlighetens skull kan det konstateras att en höjning av kreditbeloppet eller kreditgränsen samtidigt kan innebära att ett nytt kreditavtal ingås, och således kan en höjning av kreditbeloppet eller kreditgränsen åtminstone i vissa fall redan nu omfattas av identifieringsskyldigheten. I fortsättningen har gränsdragningen dock inte längre någon betydelse med tanke på bestämmelsen om kontroll av identiteten, eftersom identifieringsskyldigheten ska gälla en höjning av kreditbeloppet eller kreditgränsen, oberoende av om en höjning av kreditbeloppet eller kreditgränsen kan tolkas som ingående av ett nytt kreditavtal eller inte.
Dessutom föreslås det att 1 mom. ändras så att identiteten ska kontrolleras i samband med ett konsumentkreditavtal eller i samband med en höjning av kreditbeloppet eller kreditgränsen, medan identiteten enligt vad som konstaterats ovan för närvarande ska kontrolleras innan kreditavtalet ingås.
Ändringen av ordalydelsen har särskild betydelse i de situationer där en kreditansökan för antingen ingående av ett nytt kreditavtal eller för höjning av kreditbeloppet eller kreditgränsen görs i konsumentens nätbank. I fortsättningen ska således konsumentens identitet kontrolleras på nytt på det sätt som förutsätts i bestämmelsen i samband med att ett konsumentkreditavtal ingås eller kreditbeloppet eller kreditgränsen höjs. Det räcker alltså inte att konsumenten har identifierats med hjälp av en stark autentiseringsmetod i det skede då konsumenten har loggat in i nätbanken. Ändringen innebär däremot inte heller att identiteten kan kontrolleras först t.ex. efter det att medlen redan har överförts till konsumenten, utan det väsentliga är att identifieringen görs i det skede då man genom identifieringen ännu kan avvärja eventuellt missbruk som kan följa av försummelse av identifieringsskyldigheten.
Dessutom föreslås det att momentet ändras så att det i stället för identifieringsverktyg som uppfyller kraven på stark autentisering enligt autentiseringslagen också ska vara möjligt att använda en identifieringsmetod som uppfyller kraven på stark kundautentisering enligt 8 § 24 punkten och 85 c § 4 mom. i betaltjänstlagen. Till denna del hänvisas det till det som sägs i motiveringen till 6 kap. 12 c § i lagförslag 1.
I gällande 7 kap. 15 § 2 mom. föreskrivs det om kravet på förenklad identifiering om kreditgivaren redan tidigare har kontrollerat konsumentens identitet på det sätt som avses i 1 mom. Momentet togs ursprungligen in i lagen i och med att ansökan om sms-lån annars skulle ha förhindrats helt och hållet till följd av att det inte ännu fanns mobilcertifikat och andra identifieringsmetoder som lämpar sig för ändamålet. För närvarande används mobilcertifikat, och dessutom beviljas veterligen inte längre sms-lån. Därför föreslås det att bestämmelsen upphävs.
Upphävandet av 2 mom. gör att det nuvarande 3 mom., som innehåller en informativ hänvisning till lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism, blir 2 mom.
I fråga om den allmänna dataskyddsförordningen hänvisas det till det som sägs ovan i motiveringen till 6 kap. 12 c § i lagförslaget.
17 a §.Kreditkostnadernas maximibelopp. Paragrafen motsvarar i övrigt den gällande lagen, men det föreslås att 1 mom. ändras så att räntetaket sänks från nuvarande 20 procent till 15 procent och att räntetaket för att beakta förändringar på penningmarknaden samtidigt binds till den referensränta som avses i 12 § i räntelagen. För närvarande är referensräntan 0 procent, så räntetaket är i dagens läge 15 procent.
För tydlighetens skull kan det konstateras att liksom för närvarande kan ränta tas ut endast på det kreditbelopp som har utnyttjats men som fortfarande är obetalt.
Eftersom syftet med ändringen är att sänka räntetaket jämfört med nuläget, föreslås det att bestämmelsen kompletteras så att räntan enligt avtalet dock inte får överstiga 20 procent. I praktiken kan detta ske utan något separat avtalsvillkor när den referensränta som avses i 12 § i räntelagen stiger till över 5 procent.
50 §.Påföljder. Det föreslås att 2 mom. kompletteras, eftersom 13 § 2 mom. 1 punkten underpunkt a–g som gäller god kreditgivningssed i 7 kap. och den nya 4 punkten i samma moment enligt förslaget ska omfattas av bestämmelserna om påföljdsavgift.
51 §.Tillsynsmyndigheter. I den gällande paragrafens 2 mom. föreskrivs det om tillsynsmyndigheternas skyldighet att samarbeta med varandra på lämpligt sätt. I momentet föreskrivs det också om Kommunikationsverkets (nuvarande Transport- och kommunikationsverket) skyldighet att på begäran till tillsynsmyndigheten ge ett utlåtande om huruvida den metod för elektronisk identitetskontroll som kreditgivaren använder uppfyller kraven i 8 § i lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer. Det föreslås att momentet blir upphävt som obehövligt, eftersom varje myndighet redan enligt 10 § 1 mom. i förvaltningslagen (434/2003) inom ramen för sin behörighet och i den omfattning ärendet kräver på andra myndigheters begäran ska bistå dessa i skötsel av en förvaltningsuppgift, och även i övrigt sträva efter att främja samarbetet mellan myndigheterna. I sak innebär tillägget ingen förändring jämfört med nuläget.