1.1  Lag om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism

Det nationella genomförandet av det fjärde penningtvättsdirektivet förutsätter betydande ändringar i penningtvättslagen. Av denna anledning föreslås att det stiftas en ny lag om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism samt att den gällande lagen upphävs. Det föreslås att den gällande lagens bestämmelser om centralen för utredning av penningtvätt överförs till en separat lag. 

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.Lagens syfte. Denna bestämmelse motsvarar syftesbestämmelsen i den gällande lagen. 

2 §.Tillämpningsområde. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om de aktörer som hör till lagens tillämpningsområde och som är rapporteringsskyldiga enligt lagen. I momentets 1 punkt hänvisas till 4 § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen där det föreskrivs om auktoriserade tillsynsobjekt. De bestämmelser om penningtvätt och finansiering av terrorism som ingår i EU:s lagstiftning och den nationella lagstiftningen om finansmarknaden ska i praktiken tillämpas på alla aktörer som står under Finansinspektionens tillsyn. Eftersom friheten att inom EES tillhandahålla tjänster genom filialer eller utan att etablera filial nästan undantagslöst tryggas i finansmarkandslagstiftningen, ska lagen liksom för närvarande tillämpas också på utländska aktörer som motsvarar auktoriserade tillsynsobjekt samt på deras filialer eller representanter i Finland. Lagens tillämpningsområde omfattar liksom för närvarande också skadeförsäkringsbolag. Börsen, som står under finansministeriets tillsyn, ska enligt förslaget inte höra till tillämpningsområdet för lagen, eftersom det i EU-lagstiftningen om dess verksamhet inte föreskrivs om tillämpning av penningtvättslagen på verksamheten. Däremot ska värdepapperscentralen höra till lagens tillämpningsområde, eftersom den såsom värdeandelskonton kan erbjuda s.k. gratiskonton vilka innehas av en investerare och inte av en kontoförvaltare. Det fanns ca 70 000 sådana konton innan lagen om värdeandelssystemet och clearingverksamhet ändrades. Till följd av ändringen är det inte längre obligatoriskt att erbjuda den i Finland verksamma värdepapperscentralen gratiskonton, men den kan erbjuda sådana som icke lagstadgade tjänster. 

De sammanslutningar och näringsidkare som avses i momentets 2—8 punkt och hör till Finansinspektionens tillsynsobjekt ska liksom för närvarande omfattas av lagens tillämpningsområde. 

Enligt momentets 9 och 10 punkt omfattar lagens tillämpningsområde penningspelssammanslutningar som avses i lotterilagen och i Ålands landskapslagstiftning. De föreslagna bestämmelserna motsvarar 1 kap. 2 § 14 och 15 punkten, i den gällande penningtvättslagen med undantag för näringsidkare och sammanslutningar som förmedlar deltagaranmälningar och -avgifter i anslutning till penningspel. Det föreslås att det i ett särskilt moment ska föreskrivas om en sådan utvidgning av tillämpningsområdet som avses i direktivets artikel 4.1. Liksom för närvarande ska penningspelssammanslutningar enligt den föreslagna lagen bära huvudansvaret för all verksamhet som de lagt ut på entreprenad till andra näringsidkare, exempelvis kioskföretag. Övervakningen av lotteriförvaltningen inriktas på penningspelssammanslutningar samt, såsom närmare framgår av 7 kap., också på förmedlare av deltagaranmälningar och -avgifter. 

Den föreslagna lagen ska liksom för närvarande tillämpas också på revisorer som avses i revisionslagen och i lagen om revision inom den offentliga förvaltningen och ekonomin (11 punkten). Revisorn kan vara en fysisk eller juridisk person.  

Den föreslagna lagen ska enligt 12 punkten liksom för närvarande tillämpas på advokater och deras biträden. Enligt paragrafens 1 mom. 13 punkten ska lagen tillämpas också på andra som affärs- eller yrkesmässigt tillhandahåller juridiska tjänster. Serviceleverantörer inom tillämpningsområdet för momentets 13 punkt hör till den kategori av rapporteringsskyldiga som står under regionförvaltningsverkets tillsyn. 

I momentets 14—18 och 20—24 punkt föreskrivs om andra rapporteringsskyldiga som övervakas av regionförvaltningsverket. I 5 kap. föreskrivs att en del av dessa rapporteringsskyldiga måste registrera sig i regionförvaltningsverkets register för övervakning av penningtvätt.  

Lagen ska tillämpas på företag som tillhandahåller tjänster enligt 5 kap. § 1 § mom. 2—11, 13 och 14 punkten i kreditinstitutslagen (14 punkten). Sådana tjänster är kreditgivning och finansieringsverksamhet samt ordnande av finansiering t.ex. i form av konsumtionskrediter, inteckningskrediter och finansiering av transaktioner samt factoring. Till denna kategori av tjänster hör dessutom finansiell leasing och tillhandahållande av betaltjänster, annan betalningsrörelse samt utgivning av elektroniska pengar och därtill ansluten databehandling och lagring av data för ett annat företags räkning, när det inte är fråga om verksamhet som står under Finansinspektionens tillsyn. Sådana tjänster som avses i punkten är dessutom inkassoverksamhet, valutaväxling, notariatsverksamhet och borgensverksamhet. 

Inkassoverksamhet som avses i kreditinstitutslagens 5 kap. 1 § 1 mom. 7 punkten ska, när det inte är fråga om verksamhet som bedrivs av Finansinspektionens auktoriserade tillsynsobjekt, omfattas av lagens tillämpningsområde också med stöd av 18 punkten. Hänvisningen till kreditinstitutslagen i fråga om inkassoverksamhet stämmer innehållsmässigt överens med 18 punkten. 

I momenets 15 punkt föreskrivs det att till den föreslagna lagens tillämpningsområde hör kreditgivare på vilka tillämpas lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare när de förmedlar person-till-person-lån. På detta sätt preciseras den kategori av rapporteringsskyldiga som avses i kreditinstitutslagens 5 kap. 1 § 1 mom. 3 punkten, vilket innebär att de rapporteringsskyldiga som avses i 15 punkten ingår också i 14 punkten. 

Den föreslagna lagen ska tillämpas på dem som affärs- eller yrkesmässigt tillhandahåller tjänster som avses i 2 kap. 3 § i lagen om investeringstjänster (16 punkten). Enligt denna punkt omfattar tillämpningsområdet inte värdepappersföretag som kan tillhandahålla sidotjänster i enlighet med tillståndsvillkoren och därför inte med stöd av 1 punkten i detta moment är auktoriserade tillsynsobjekt enligt lagen om Finansinspektionen. Enligt denna punkt omfattar tillämpningsområdet andra än värdepappersföretag som affärs- eller yrkesmässigt tillhandahåller sidotjänster som också kan erbjudas av värdepappersföretag. Sidotjänster som inte förutsätter tillstånd att verka som värdepappersföretag är 

1) lämnande av kredit eller lån till en investerare för att göra det möjligt för denne att genomföra en transaktion i ett eller flera finansiella instrument, när det företag som ger krediten eller lånet deltar i transaktionen, 

2) rådgivning till företag om kapitalstruktur, företagsstrategi och liknande frågor samt rådgivning och tjänster vid fusioner och företagsköp, 

4) investerings- och finansanalys samt andra former av allmänna rekommendationer rörande handel med finansiella instrument, 

5) tjänster i samband med garantigivning, och  

6) tjänster i anslutning till vissa derivatkontrakt då dessa har samband med tillhandahållande av investerings- eller sidotjänster. 

I 17 punkten föreskrivs om tillämpning av den föreslagna lagen på pantlåneinrättningar enligt lagen om pantlåneinrättningar. 

I 18 punkten föreskrivs om tillämpning av lagen på fastighetsförmedlingsrörelser och rörelser för förmedling av hyreslägenheter och hyreslokaler. Tillämpningsområdet för denna punkt är mera omfattande än enligt det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 2.1d, där det föreskrivs att direktivet ska tillämpas endast på fastighetsmäklare. Också den gällande lagen tillämpas på rörelser för förmedling av hyreslägenheter och hyreslokaler. 

Med avvikelse från gällande lag ska i paragrafen om tillämpningsområdet uttryckligen också nämnas Ålands landskapslagstiftning som tillämpas på fastighetsförmedlingsverksamhet på Åland (19 punkten). 

Sådana innehavare av koncession för indrivningsverksamhet som avses i 1 § 1 mom. i lagen om tillståndsplikt för indrivningsverksamhet och vilkas verksamhet övervakas av regionförvaltningsverket ska liksom för närvarande vara rapporteringsskyldiga (20 punkten). Enligt 1 § 3 mom. i den nämnda lagen krävs koncession dock inte för tillfällig indrivningsverksamhet och verksamheten inte har marknadsförts. Sådan verksamhet nämns också bland undantagen i fråga om tillämpningsområdet i den föreslagna lagens 3 §, vilket innebär att lagen inte ska tillämpas på sådan verksamhet.  

I momentets 21 punkt föreskrivs att lagen ska tillämpas på dem som tillhandahåller företagstjänster. I den gällande penningtvättslagen hänvisas till det tredje penningtvättsdirektivets artikel 3.7 där tillhandahållande av kapitalförvaltning och företagstjänster definieras. Med kapitalförvaltningstjänster jämställs ofta tillhandahållande av tjänster som avses i lagen om investeringstjänster. En trusts affärsverksamhet omfattar dock inte förvarings- eller kapitalförvaltningstjänster i den bemärkelse som avses i lagen om investeringstjänster. Det finländska rättssystemet känner inte till trustarrangemang. De gällande bestämmelserna om truster har ansetts vara otydliga trots att det av motiveringen till lagen framgår att penningtvättslagstiftningen tillämpas på truster som är kunder hos en rapporteringsskyldig. Av dessa skäl föreslås det att i lagen uttryckligen ska användas begreppet utländsk trust, som i lagförslagets 4 § definieras med en hänvisning till det fjärde penningtvättsdirektivet. På en utländsk trust och den trustee som är dess kapitalförvaltare ska, liksom på alla sammanslutningsformer, tillämpas framför allt denna lags bestämmelser om registrering av verkliga förmånstagare, trots att samtliga sammanslutningar inte ingår i tillämpningsområdet.  

Liksom för närvarande ska lagen enligt 22 och 23 punkten tillämpas på dem som tillhandahåller skatterådgivningstjänster och utför bokföringsuppgifter på uppdrag. 

Den föreslagna lagen ska enligt 24 punkten fortsättningsvis tillämpas på dem som affärs- eller yrkesmässigt säljer eller förmedlar varor, när de tar emot kontant betalning. Ett undantag jämfört med gällande lag är att flera med varandra sammanhängande betalningar enligt förslaget ska uppgå till 10 000 euro. I den gällande lagen är motsvarande belopp 15 000 euro. I direktivets ingress föreskrivs, med avvikelse från stycke 18 i det tredje penningtvättsdirektivets ingress, inte att handlare som köper och säljer värdefulla varor som ädelstenar, ädelmetaller eller konstföremål samt auktionsfirmor under alla omständigheter ska omfattas av direktivet. I det fjärde penningtvättsdirektivet föreskrivs om betydande nya befogenheter för tillsynsmyndigheterna att påföra rapporteringsskyldiga administrativa sanktioner, vilket understryker betydelsen av tydliga bestämmelser om tillämpningsområdet. Tillämpningsområdet ska enligt 24 punkten på motsvarande sätt som enligt det tredje penningtvättsdirektivet omfatta varusäljare då de i kontanter får en betalning eller flera med varandra sammanhängande betalningar vars belopp sammanlagt uppgår till minst 10 000 euro eller annars uppfyller förutsättningarna för registrering. Avsikten med denna punkt är att genomföra det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 2.1.3 e. Näringsidkare kan i vissa fall vägra ta emot kontanter om vägran uppfyller villkoren i kommissionens rekommendation (2010/191/EU) om omfattningen och effekterna av eurosedlars och euromynts ställning som lagliga betalningsmedel och om näringsidkaren tydligt meddelar detta t.ex. utanför sin affär. En näringsidkare kan vägra ta emot kontantbetalningar på t.ex. över 10 000 euro på den grunden att mottagande av stora kontanta belopp innebär en risk för att bli föremål för brott. Också affärslokalernas geografiska läge kan innebära en risk. 

Europeiska kommissionen utreder medlemsstaternas praxis när det gäller begränsning av kontantbetalningar. Vissa medlemsstater har fastställt nationella gränser. Det är emellertid lätt att kringgå gränserna om en betalning består av fler än en kontant transaktion. Det är mycket svårt att övervaka att sådana gränser iakttas. De faktiska konsekvenserna av begränsningar är sålunda oklara. Av dessa skäl görs i propositionen ingen separat bedömning av frågan om det är motiverat att fastställa nationella övre gränser för kontantbetalningar. Europeiska centralbanken har meddelat att den slutar trycka och ge ut 500 euros sedlar i slutet av 2018. Sedeln förblir emellertid ett lagligt betalningsmedel. 

Enligt paragrafens 2 mom. ska lagförslagets 3 och 4 kap. tillämpas också på näringsidkare och sammanslutningar som förmedlar deltagaranmälningar och -avgifter för penningspel som tillhandahålls av sådana penningspelssammanslutningar som avses i 1 mom. 9 och 10 punkten, om en penningspelssammanslutning till en sådan näringsidkare eller sammanslutning har överfört uppgiften att kontrollera kundens identitet eller att anmäla tvivelaktiga transaktioner. Enligt förslaget är de sålunda bundna av alla de förpliktelser som penningspelssammanslutningen har överfört till dem. Dessa näringsidkare och sammanslutningar nämns i den gällande lagen i samma punkt som penningspelssammanslutningarna. På grund av de ändringar som föreslås i bestämmelserna om övervakning och på grund av penningspelssammanslutningarnas primära ansvar föreslås att det i ett separat moment föreskrivs om förmedlare av deltagaranmälningar och -avgifter. Tillsyn utövas också över förmedlare av deltagaranmälningar och -avgifter enligt 7 och 8 kap. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i den gällande lagen att lagen ska tillämpas också när de medel som är föremål för en transaktion härrör från åtgärder som vidtagits inom en annan stats territorium. 

Paragrafens 4 mom. innehåller en informativ bestämmelse enligt vilken bestämmelserna om skyldigheterna för vissa sammanslutningar, föreningar, religionssamfund och stiftelser finns i 6 kap. 

3 §.Avgränsning av tillämpningsområdet. I paragrafens 1 mom. räknas i överensstämmelse med det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 2.3 upp ekonomisk verksamhet som lagen inte ska tillämpas på. Till åtskillnad från den gällande lagens ska undantaget i fråga om tillämpningsområdet inte begränsas uteslutande till verksamhet som bedrivs av kreditinstitut, värdepappersföretag eller betalningsinstitut, utan undantaget ska i enlighet med direktivet gälla också annan ekonomisk verksamhet, oberoende av bransch.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att lagen inte ska tillämpas när en person i stället för aktieägaren har införts i aktieägarförteckningen, om bolagets värdepapper är föremål för handel på en reglerad marknad. Denna bestämmelse motsvarar artikel 3.6 e i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

Lagen ska enligt 3 mom. inte tillämpas på verksamhet som gäller skötsel av uppdrag som utförs i egenskap av rättegångsbiträde eller rättegångsombud. Avsikten med momentet är att skydda sekretessen och konfidentialiteten i förhållandet mellan rättegångsbiträden/rättegångsombud och deras kunder. 

Enligt paragrafens 4 mom. ska från lagens tillämpningsområde uteslutas alla penningautomater som finns utanför kasinon. Härmed avses enligt lotterilagens 3 § 4 punkten sådana penningautomater som spelautomater eller spelanordningar för kontanter eller debetkort, som kan ge spelaren vinst i form av pengar och som motsvarar definitionen då lagen stiftades. Undantaget gäller inte penningautomater eller specialautomater som finns i kasinon. Denna bestämmelse motsvarar 1 kap. 4 § 2 mom. i den gällande penningtvättslagen. Enligt artikel 2.2 i det fjärde penningtvättsdirektivet får medlemsstaterna, med undantag för kasinon, efter en lämplig riskbedömning besluta att helt eller delvis undanta vissa tillhandahållare av speltjänster från de nationella bestämmelser genom vilka detta direktiv införlivas, på grundval av belägg för att sådana tjänster på grund av sin art och, i förekommande fall, driftsomfattning utgör en låg risk. 

FATF utsträckte 2012 års rekommendationer till att utöver kasinon gälla kasinospel som spelas på nätet och ombord på fartyg. I olika internationella rapporter har som särskilda tjänster som är förenade med risker för penningtvätt eller finansiering av terrorism utöver kasinospel nämnts nätspel och sportvadslagning (Europeiska kommissionen, Europol, FATF). Av denna anledning har man från risksynpunkt ansett det vara ändamålsenligt att liksom enligt gällande lag utsträcka tillämpningsområdet till dessa typer av spel. Penningautomater har inte i utredningarna pekats ut som penningspelstjänster med förhöjd eller hög risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism, och inte heller har den nationella undersökning av riskerna för nationell penningtvätt och terrorismfinansiering pekat ut penningautomater som särskilda riskobjekt. I Sverige har Lotteriinspektionen som övervakar penningspelsverksamheten 17.10.2014 gjort en bedömning av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. Enligt bedömningen är penningautomaterna dock, framför allt på grund av användningen av kontanter, förenade med vissa risker. I princip är penningtvätt och finansiering av terrorism möjlig också i samband med lågriskspel. Kännetecknande för penningautomater är också en hög återbetalningsprocent och omedelbar vinstutbetalning, vilket eventuellt ökar deras attraktion. Inom spelsektorn ska de rapporteringsskyldiga och tillsynsmyndigheterna sålunda kontinuerligt ge akt på eventuella förändringar i riskläget. 

Den behöriga tillsynsmyndigheten ska enligt 2 kap. 2 § göra en bedömning av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism när det gäller rapporteringsskyldiga som omfattas av övervakningen. Som tillsynsmyndighet för penningspelssammanslutningar enligt lagens 1 kap. 2 § 9 punkten samt för näringsidkare och sammanslutningar som avses i 1 kap. 2 § 2 mom. verkar enligt 8 kap. 1 § 4 punkten Polisstyrelsen. Enligt lagens 2 kap. 3 § ska också de rapporteringsskyldiga göra en egen riskbedömning för att bedöma och identifiera riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. Denna skyldighet gäller inte sådana näringsidkare och sammanslutningar som avses i 1 kap. 2 § 2 mom. och som på en penningspelssammanslutnings vägnar som tredjepart tar emot deltagaranmälningar och -avgifter i anslutning till spelverksamhet. Även om de identifierar kunderna på penningspelssammanslutningens vägnar är det sammanslutningen som har övergripande sakkunskap och sålunda ansvarar för riskbedömningen när det gäller kunderna och spelprodukterna. Penningspelssammanslutningen ska dock se till att ombuden är medvetna om och inser riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism i anslutning till penningspelsverksamheten. Riskbedömningen och ändringar i den ska tillställas den behöriga tillsynsmyndigheten. Den tillsynsbaserade riskbedömningen kan i förening med den rapporeringsskyldigas riskbedömning lyfta fram sådana verksamhetsrelaterade risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som kan ge anledning att i fortsättningen eventuellt uppdatera lagstiftningen om penningspelsverksamhet.  

Enligt paragrafens 5 mom. ska genom förordning av finansministeriet föreskrivas om innebörden av obetydlig ekonomisk verksamhet. För att det ska vara fråga om obetydlig ekonomisk verksamhet ska omsättningen ligga under ett relativt litet gränsvärde som medlemsstaten fastställer enligt artikel 2.3 i det fjärde penningtvättsdirektivet. Det gränsvärde i euro som fastställs för en enskild transaktion per kund får uppgå till högst 1 000 euro. Avsikten med denna begränsning är att förhindra innovativa åtgärder i syfte att kringgå lagens tillämpningsområde. 

4 §.Definitioner. Definitionerna i paragrafens 1 och5—7 punkt motsvarar den gällande lagen. Det nationella genomförandet av betalkontodirektivet (RP 123/2016 rd) kan dock medföra nationella ändringsbehov när det gäller 5 punkten. I paragrafens 2 punkt hänvisas till strafflagens 34 a kap. 5 § och dessutom till 5 a § som kriminaliserar finansiering av terroristgrupp. Bestämmelsen kompletterar strafflagens 34 a kap. 5 § om finansiering av terrorism. Den gällande penningtvättslagens definition av begreppet terrorismfinansiering beaktar inte 5 a § som trädde i kraft i början av 2015. Justitieministeriet har avlåtit en proposition om ändring av strafflagen (RP 93/2016) rd) där det föreslås att 34 a kap. 5a § om finansiering av terrorism ska ändras så att också finansiering av resor i syfte att begå terrorisbrott kriminaliseras. Det är då fråga om att tillgångar uppsåtligen tillhandahålls eller samlas in på vilket sätt som helst, direkt eller indirekt på initiativ av medborgare eller på en stats territorium för att finansiera, eller medvetna om att tillgångarna används till att finansiera sådana personers resor som reser till en annan stat än den där de är bosatta eller medborgare för att begå, planera, förbereda eller delta i terroristhandlingar eller för att tillhandahålla eller motta terroristutbildning. Avsikten är att de föreslagna lagändringarna ska träda i kraft så snart som möjligt. 

Definitionen i paragrafens 3 punkt av penningtvättsdirektivet och definitionen i 4 punkten av förordningen om information om betalaren är båda nya. 

Kontroll av identiteten avser i 7 punkten liksom enligt den gällande lagstiftningen säkerställande av en kunds identitet utifrån handlingar eller uppgifter från en tillförlitlig och oberoende källa. I Finland kan en persons identitet redan nu kontrolleras med stark autentisering. Stark autentisering är en metod som i stor utsträckning används med s.k. TUPAS-koder. I 17 § i lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer (617/2009) föreskrivs om identifiering av den som ansöker om ett identifieringsverktyg, om sökanden inte har ett tidigare verktyg för stark autentisering enligt denna lag. Den inledande identifieringen ska då göras personligen. När den inledande identifieringen görs ska leverantören av identifieringstjänster noggrant identifiera den som ansöker om ett identifieringsverktyg, med hjälp av ett giltigt pass eller identitetskort som har utfärdats av en myndighet i en medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, i Schweiz eller i San Marino. Vid den inledande identifieringen får leverantören, om den så önskar, även använda ett giltigt körkort som har utfärdats efter den 1 oktober 1990 av en myndighet i en medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller ett giltigt pass som har utfärdats av en myndighet i någon annan stat. Om identiteten hos den som ansöker om ett identifieringsverktyg inte kan verifieras på ett tillförlitligt sätt, ska polisen utföra den inledande identifieringen. Riksdagen har antagit lagen om ändring av lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer (RP 74/2016 rd) varmed Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 genomförs.  

Begreppet kreditinstitut definieras i 8 punkten med en hänvisning till 1 kap. 7 § i kreditinstitutslagen. 

I den föreslagna paragrafens 9 punkt definieras begreppet utländsk trust. Finsk lagstiftning känner inte till trustarrangemang. Arrangemanget har utvecklats inom det anglosaxiska rättssystemet och tillämpas i stort sett under samma former i samtliga Common law -länder. Truster är i det närmaste okända i det kontinentala Europa och i de s.k. romersk-germanska rättssystemen. En trust är en ekonomisk konstruktion med tre parter, dvs. en grundare (settlor), en intressebevakare (trustee) och en förmånstagare eller huvudman (beneficiary). I en trust har man med intressebevakarens samtycke med en enskild rättshandling upprättat ett arrangemang mellan grundaren och förmånstagaren, vilket innebär att grundaren med full äganderätt och bestämmanderätt överför trustegendomen på intressebevakaren. Enligt den föreslagna bestämmelsen avses med utländsk trust en trust enligt artikel 3.7 i det fjärde penningtvättsdirektivet, dock inte sådana tillhandahållare av företagstjänster som avses i artikeln. Eftersom begreppet är okänt och oreglerat i finsk lagstiftning hänvisas i definitionen till det fjärde penningtvättsdirektivet, trots att det i direktivet inte finns någon egentlig definition av begreppet trust. Den föreslagna hänvisningen gäller över huvud taget arrangemang som enligt utländsk lagstiftning betraktas som truster i stater vilkas lagstiftning känner till företagsformen i fråga. 

Paragrafens 10 punkt innehåller en definition av begreppet ”tillhandahållare av företagstjänster”. Definitionen innebär att direktivets artikel 3.7 sätts i kraft, likväl med beaktande av särdragen i Finlands företagstjänster. För dem som tillhandahåller företagstjänster gäller strängare registreringsvillkor än för tillhandahållare av andra tjänster. En sammanslutning som bedriver verksamhet som avses i definitionen ska bl.a. registrera sig i det register för övervakning av penningtvätt som upprätthålls av Regionförvaltningsverket i Södra Finland. I den föreslagna lagens 5 kap. föreskrivs om registreringen. 

Enligt paragrafens 10 punkt a) underpunkten ska som tillhandahållare av företagstjänster betraktas en person som i form av affärsverksamhet tillhandahåller tjänster för bildande av en sammanslutning för en tredje parts räkning. Det är fråga om verksamhet som från första början innebär att man handlar för en annan persons räkning eller på uppdrag av en annan person. Till denna kategori hör sålunda inte exempelvis handel med s.k. färdigbolag, som går ut på att bilda bolag för att sälja dem till andra näringsidkare. 

Enligt paragrafens 10 punkt b) underpunkten ska som tillhandahållare av företagstjänster betraktas också en person som fungerar som bolagsrättsligt ansvarig eller bolagsman eller i motsvarande ställning i andra juridiska personer.  

Enligt paragrafens 10 punkt c) underpunkten kan en tillhandahållare av företagstjänster bedriva verksamhet som går ut på tillhandahållande av hemort, företagsadress, postadress eller andra motsvarande tjänster. 

Enligt paragrafens 10 punkt d) underpunkten ska som tillhandahållare av företagstjänster betraktas en person som i Finland förvaltar en utländsk klassisk trust som avses i artikel 3.7 d i penningtvättsdirektivet eller en liknande juridisk konstruktion. Med en utländsk klassisk trust avses en speciell form av ett utländskt trustarrangemang. Definitionen görs enligt den stats lagstiftning som tillämpas på den utländska trusten. 

Enligt paragrafens 10 punkt e) underpunkten är en tillhandahållare av företagstjänster en person som sköter förvaltarregistrering när den som sköter registreringen har införts i aktieägarförteckningen för ett annat än ett publikt aktiebolag.  

Definitionerna av begreppen ”person i politiskt utsatt ställning” i 11 punkten, ”familjemedlem till en person i politiskt utsatt ställning” i 12 punkten och ”meddelägare till en person i politiskt utsatt ställning” i 13 punkten motsvarar 1 § i statsrådets förordning om förhindrande och utredning av penningtvätt och finansiering av terrorism (616/2008). Det föreslås att förordningen upphävs. Begreppet ”person i politiskt utsatt ställning” utsträcks i enlighet med direktivet till att omfatta utom utländska personer också finländare i politiskt utsatt ställning. Som en följd av denna ändring kommer de rapporteringsskyldiga sannolikt att ställa fler frågor till sina kunder och kundkretsen som omfattas av skärpta åtgärder för kundkontroll kommer sannolikt att växa. De skärpta åtgärderna för kundkontroll förutsätter att de rapporteringsskyldiga vidtar effektivare och mera omfattande åtgärder än normalt eller förenklat förfarande för kundkontroll. En person ska inte längre betraktas som en person i politiskt utsatt ställning om det har förflutit mer än ett år från det att personen lämnade uppdraget.  

Enligt paragrafens 12 punkt d) underpunkten avses med en person i politiskt utsatt ställning en fysisk person som har eller har haft offentliga uppdrag som ledamot i en av de högsta domstolarna, i en konstitutionell domstol eller i ett motsvarande rättsorgan vars beslut endast undantagsvis kan överklagas. Sådana domstolar är i Finland högsta domstolen, högsta förvaltningsdomstolen, arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen.  

Med tillsynsmyndighet avses enligt 14 punkten myndigheter som räknas upp i 7 kap. 1 § 1—4 punkten. Advokatföreningen omfattas inte av begreppet tillsynsmyndighet.  

Med europeiska tillsynsmyndigheter avses Europeiska bankmyndigheten, Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten samt Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (15 punkten). 

Begreppet finansiellt institut definieras i 16 punkten på motsvarande sätt som i det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 3.2, med undantag för 17 punkten om företag som tillhandahåller finanstjänster, varmed avses företag som bedriver en eller flera verksamheter som avses i 5 kap. 1 § 1 mom. 2—11, 13 och 14 punkten i kreditinstitutslagen. 

Begreppet korrespondentförbindelse definieras i 18 punkten som är baserad på artikel 3.8 i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

5 §.Verkliga förmånstagare i sammanslutningar. Enligt stycke 12 i direktivets ingress ska medlemsstaterna se till att så många olika juridiska enheter som möjligt som registrerats eller bildats genom andra mekanismer på deras territorium omfattas. I den inledande meningen i artikel 3.6 definieras begreppet verklig huvudman. Utöver den allmänna definitionen har artikel 3.6 tre underpunkter med definitioner av minimikraven för att betraktas som verklig huvudman i ett företag (corporate entity), i en trust eller i en annan juridisk person. Det första lagförslaget bygger på direktivets indelning i detta avseende. I lagförslagets 5 § definieras begreppet verklig förmånstagare i en sammanslutning. Paragrafens tillämpningsområde omfattar närmast företag. Genom definitionen genomförs direktivet artikel 3.6 a där det föreskrivs om ägare och verkliga förmånstagare. Som ett företags verkliga förmånstagare betraktas en fysisk person som ytterst äger eller kontrollerar en juridisk enhet genom direkt eller indirekt ägande av en tillräcklig andel av aktierna eller rösträtterna eller ägandeandelarna i den enheten eller som utövar bestämmande inflytande på något annat sätt. Stycke 13 i direktivets ingress preciserar att kontroll genom andra medel bland annat kan inbegripa aktieägaravtal eller behörighet att utnämna företagsledningen. 

I paragrafens 1 mom. föreskrivs om en sammanslutnings verkliga förmånstagare. Som verklig förmånstagare betraktas en fysisk person som de facto äger den juridiska personen eller har bestämmande inflytande i den. Paragrafens 1 mom. är indelad i tre punkter. Enligt punkt a betraktas som verklig förmånstagare en fysisk person som direkt eller indirekt äger mer än 25 procent av aktierna i den juridiska personen eller som på något annat sätt äger motsvarande andel av den juridiska personen. En sådan ägarandel kan i ett aktiebolag bestå av ett innehav på över 25 procent men också t.ex. summan av en fysisk persons direktägda 10 procents andel och en 16 procents andel via ett av denna ensam ägt bolag. Enligt 1 mom. 2 punkten ska som verklig förmånstagare dessutom betraktas en fysisk person som direkt eller indirekt utövar mer än 25 procent av den juridiska personens rösträtt, om detta röstetal grundar sig på ägande, medlemskap, bolagsordningen eller på därmed jämförbara stadgar. Exempelvis i ett aktiebolag ska på basis av denna bestämmelse som verklig förmånstagare betraktas en person som äger endast 10 procent av aktierna, om dessa aktier till följd av röstetalen som är förenade med aktier av olika slag medför en röstandel på över 25 procent. Enligt 1 mom. 3 punkten ska som verklig förmånstagare betraktas också en person som på något annat sätt de facto utövar bestämmande inflytande i den juridiska personen. Bestämmelsen gäller bl.a. utövande av ett bestämmande inflytande som är baserat på delägaravtal samt situationer där det bestämmande inflytandet utövas via ägar- eller röstandelar som underskrider gränserna i momentets 1 och 2 punkt. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs i överensstämmelse med direktivets artikel 3.6 i om kriterierna för direkt ägande enligt 1 mom. Det anses vara en indikation på direkt ägande att en fysisk person har en ägarandel på mer än 25 procent i respektive juridiska person. Paragrafens 2 mom. behövs närmast av författningstekniska skäl eftersom det nedan i lagförslagets 3 kap. 6 § och 6 kap. 2 § föreskrivs att rapporteringsskyldiga ska identifiera verkliga förmånstagare och att företag ska ha kännedom om verkliga förmånstagare. I sådana situationer varierar skyldighetens innebörd beroende på om det enligt paragrafens 2 eller 3 mom. finns indikationer på den verkliga förmånstagarens ställning eller om den verkliga förmånstagarens ställning ytterligare bedöms på de grunder som anges i 1 mom. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs om indikationer på indirekt ägande. Enligt momentets punkt a anses det vara fråga om indirekt ägande då en juridisk person i vilken en eller flera fysiska personer utövar självständig beslutaderätt har en ägarandel på mer än 25 procent eller en röstandel på mer än 25 procent i den juridiska personen i fråga. En ägande juridisk person kan sålunda anses stå under bestämmande inflytande av en fysisk person om den fysiska personen självständigt kan fatta beslut i den juridiska personen, t.ex. om den fysiska personen innehar en andel på över 50 procent av aktierna och röstetalet i aktiebolaget eller om den fysiska personen är bolagsman i ett öppet bolag. En indikation på indirekt ägande är enligt momentets punkt b också att den fysiska personen eller en juridisk person som står under dennas bestämmande inflytande, på grundval av ägande, medlemskap, bolagsordningen, bolagsavtalet eller därmed jämförbara stadgar har rätt att utse och entlediga en majoritet av ledamöterna i den juridiska personens styrelse eller i ett jämförbart organ.  

Paragrafens 4 mom. täcker situationer där en verklig förmånstagare inte kan identifieras på ett tillförlitligt sätt eller där de förutsättningar som nämns i 1 mom. inte är uppfyllda. I sådana fall ska som verklig förmånstagare betraktas den juridiska personens styrelse eller ansvariga bolagsmän, verkställande direktör eller en person i motsvarande ställning. 

6 §.Verklig förmånstagare för utländska truster. Med denna bestämmelse sätts direktivets artikel 3.6 b i kraft. Enligt paragrafens 1 mom. avses med en utländsk trusts verkliga förmånstagare en fysisk person som utövar faktiskt bestämmande inflytande och som är trustens instiftare eller beskyddare, förvaltare eller förmånstagare. 

Enligt paragrafens 2 mom. ska, utöver det som föreskrivs i 1 mom., som verkliga förmånstagare betraktas även andra fysiska personer som i sista hand utövar bestämmande inflytande i en utländsk trust genom direkt eller indirekt ägande eller på något annat sätt. Bestämmelsen behövs eftersom trustarrangemang är baserade på avtal, vilket innebär att också någon annan aktör än en sådan som avses i 1 mom. de facto kan ha bestämmande inflytande. 

7 §.Verkliga förmånstagare i föreningar, religionssamfund, stiftelser, bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag. Bestämmelserna täcker in andra juridiska personer enligt direktivets artikel 3.6 c än företag. I detta kapitels 5 § definieras verkliga förmånstagare i företag. Enligt paragrafens 1 mom. ska som verklig förmånstagare i en förening betraktas ordföranden och styrelseledamöterna som är antecknade i föreningsregistret. Också styrelseledamöterna kan enligt den gällande föreningslagens 48 § 2 mom. anmälas till föreningsregistret. Det är i regel föreningsmedlemmarna som utövar beslutanderätt i föreningen och någon annan sådan verklig förmånstagare som avses i denna lag finns i allmänhet inte. Av denna anledning kan det anses vara tillräckligt att de styrelsemedlemmar som antecknats i föreningsregistret betraktas som verkliga förmånstagare.  

Enligt paragrafens 2 mom. ska som verklig förmånstagare i ett religionssamfund betraktas de styrelsemedlemmar som antecknats i registret. I religionsfrihetslagen (453/2003) föreskrivs om religionssamfund som i Finland är 113 till antalet. I religionsfrihetslagens 27 § föreskrivs om tillämpning av föreningslagen på registrerade religionssamfund. Föreningslagen ska sålunda tillämpas i stor utsträckning. Religionssamfund ska dock i enlighet med bestämmelserna i religionsfrihetslagen registreras i registret över religionssamfund. I registret ska enligt lagens 22 § antecknas styrelseordföranden och andra personer som har rätt att teckna samfundets namn och som också ska betraktas som verkliga förmånstagare enligt penningtvättslagen. För att trygga religionsfriheten och integritetsskyddet ska medlemmarna i religionssamfund dock inte registreras, trots att de grundande medlemmarna uppges i anmälningar till PRS.  

Enligt paragrafens 3 mom. ska som verklig förmånstagare i en stiftelse betraktas de styrelseledamöter och förvaltningsrådsledamöter som är antecknade i stiftelseregistret. Beslutanderätten i en stiftelse utövas i allmänhet av styrelsen som dess lagliga företrädare. En stiftelse har varken ägare eller medlemmar, vilket innebär att den inte över huvud taget kan ha någon verklig förmånstagare på grundval av röstetal eller ägarandelar. Utöver styrelsen kan förvaltningsrådet ha bestämmande inflytande. Förvaltningsrådet utnämner stiftelsens styrelse, fastställer stiftelsens verksamhetsplan och övervakar dess verksamhet. Av denna orsak kan det i fråga om stiftelser anses vara tillräckligt att styrelsens och förvaltningsrådets ledamöter betraktas som verkliga förmånstagare.  

Enligt paragrafens 4 mom. ska som verklig förmånstagare i bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag enligt lagen om bostadsaktiebolag betraktas de styrelseledamöter som antecknats i handelsregistret. Bostadsaktiebolag bedriver inte i egentlig mening affärsverksamhet utan deras verksamhet går i allmänhet ut på att förvalta en bostadsbyggnad och dess tomt. Dessutom förekommer det sällan i bostadsaktiebolag att en enskild aktieägare äger mer än 25 procent av bostadsaktiebolagets aktier. Ägarandelens storlek är sålunda inte ett ändamålsenligt kriterium för att definiera ställningen som verklig förmånstagare. Den faktiska beslutanderätten i ett bostadsaktiebolag utövas dels av bolagsstämman och dels av styrelseledamöterna som ansvarar för skötseln av bostadsaktiebolagets gemensamma angelägenheter. Ett bostadsaktiebolag syftar inte till att generera vinst. Med beaktande av verksamhetens karaktär och de obetydliga risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som är förenade med bostadsaktiebolag, kan anses vara tillräckligt att de styrelseledamöter som antecknats i handelsregistret betraktas som verkliga förmånstagare. 

2 kap. Riskbedömning

Kapitlet om riskbedömning är nytt. Det är baserat på FATF:s rekommendation 1 och på artiklarna 6—8 i det fjärde penningtvättsdirektivet. Europeiska kommissionen gör en övernationell bedömning av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism inom EU och beaktar i det sammanhanget bl.a. de europeiska tillsynsmyndigheternas, de nationella finansunderrättelseenheternas och övriga myndigheters åsikter. Medlemsstaterna ska i sina nationella bedömningar av risken för penningtvätt och finansiering av terrorism beakta resultaten av kommissionens riskbedömning och vidare ska de rapporteringsskyldiga beakta båda dessa bedömningar i bedömningen av risken för penningtvätt och finansiering av terrorism i sin egen verksamhet. 

1 §.Nationell bedömning av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. I denna paragraf föreskrivs om den nationella bedömningen av risken för penningtvätt och finansiering av terrorism och om syftet med bedömningen. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att inrikesministeriet samordnar riskbedömningen. Kostnaderna för riskbedömningen ska beaktas i dess budget. Som ett alternativ kunde kostnaderna finansieras via samtliga i riskbedömningen deltagande behöriga ministeriers driftsutgifter. Inrikesministeriet ska underrätta Europeiska kommissionen, de europeiska tillsynsmyndigheterna och övriga medlemsstater om sin uppgift enligt denna paragraf. Riskbedömningen ska regelbundet uppdateras, t.ex. med 3—5 års intervall. Enligt momentet ska riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism specificeras och analyseras. Dessutom ska i riskbedömningen vid behov beaktas kommissionens övernationella riskbedömning på unionsnivå. Om man i den nationella riskbedömningen beslutar att inte tillämpa EU:s övernationella riskbedömning till någon del, ska inrikesministeriet i enlighet med det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 6.4 anmäla detta till kommissionen och tillhandahålla skälen för ett sådant beslut.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs i överensstämmelse med det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 7.4 om syftet med den nationella riskbedömningen. Den ska bl.a. stödja tillsynsmyndigheterna och de rapporteringsskyldiga då de upprättar sina egna riskbedömningar. Iakttagelserna i den nationella riskbedömningen kan också beaktas i en eventuell nationell strategi eller åtgärdsplan eller annars beaktas i myndigheternas åtgärder. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska inrikesministeriet offentliggöra en sammanfattning av den nationella riskbedömningen. Eftersom den nationella riskbedömningen är baserad också på känsligt och sekretessbelagt material innebär 24 § 2 eller 9 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet att hela riskbedömningen inte behöver offentliggöras. Inrikesministeriet ska dessutom i samband med genomförandet av direktivet sända sammanfattningen till Europeiska kommissionen och de europeiska tillsynsmyndigheterna samt till övriga medlemsstater.  

2 §. Övervakarspecifik riskbedömning. I denna paragraf föreskrivs i överensstämmelse med direktivets artiklar 48.6—48.8 att tillsynsmyndigheten och advokatföreningen ska göra en bedömning av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism bland de rapporteringsskyldiga som omfattas av dessas tillsyn. Tillsynsmyndigheten och advokatföreningen ska enligt 1 mom. när riskbedömningen görs beakta kommissionens riskbedömning till den del som den inte redan har beaktats i den nationella riskbedömningen. Dessutom ska myndigheterna beakta de nationella riskerna för penningtvätt och terrorismfinansiering. Myndigheten kan i det sammanhanget beakta resultaten av den nationella riskbedömningen. Tillsynsmyndigheten och advokatföreningen ska i bedömningen beakta också de branschspecifika risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som har samband med den rapporteringsskyldiga och dennas kunder, produkter och tjänster såväl i Finland och utomlands, samt den därmed sammanhängande teknologiska utvecklingen. Vid bedömningen av utländska risker är det skäl att beakta t.ex. andra staters nationella riskbedömningar till den del som de är offentliga samt FATF:s länderraporter.  

Tillsynsmyndigheten och advokatföreningen ska precisera de hot och sårbarheter som hänför sig till penningtvätt och finansiering av terrorism bland övervakade eller registrerade rapporteringsskyldiga och på grundval av dessa göra en bedömning av riskerna. Tillsynsmyndigheten och advokatföreningen ska bedöma såväl riskerna som möjligheterna att kontrollera dem, för att tillsynsmyndigheten ska få en korrekt bild av situationen. Myndigheten ska agera på basis av bedömningen och följa upp riskernas utveckling. Avsikten är att riskbedömningen och de åtgärder som vidtas till följd av dem ska vara en kontinuerlig process som stödjer den riskbaserade övervakningen samt gör det möjligt att inrikta övervakningen och myndighetsresurserna på sådana sektorer och rapporteringsskyldiga som är förenade med större risk för penningtvätt och finansiering av terrorism än andra. Riskbedömningen kan göras på ett allmänt plan så att den inte inriktas på risker som är förenade med enskilda rapporteringsskyldiga utan i stället t.ex. på vissa sektorer. Då de rapporteringsskyldiga enligt föreslagna 3 § sänder sina egna riskbedömningar till tillsynsmyndigheten eller advokatföreningen, har myndigheterna dock vid behov tillgång till heltäckande information också om enskilda rapporteringsskyldiga. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om de övriga faktorer som myndigheten ska beakta vid planeringen av tillsynens omfattning och frekvens. Om den rapporteringsskyldiga är en liten aktör eller på någon annan grund enligt lag eller genom myndighetens försorg tillåts göra undantag t.ex. i fråga om kundkontroll- och identifieringsskyldigheten, ska dessa beaktas vid bedömningen av de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som är förenade med den rapporteringsskyldigas kunder, produkter eller tjänster. Om det inom en bransch som är föremål för tillsyn finns flera små rapporteringsskyldiga, kan myndigheten göra en riskbedömning av en enskild bransch genom en sammanslagning av de för de rapporteringsskyldigas affärsverksamhet karaktäristiska egenskaperna och bedöma de risker som är förenade med dessa rapporteringsskyldiga som en helhet. 

Riskbedömningen ska enligt 3 mom. uppdateras regelbundet eller alltid när det i en rapporteringsskyldigs verksamhet förekommer betydande omständigheter eller förändringar som inverkar på de tillsynsansvarigas riskbedömning. Exempelvis bolagsstämmans beslut om att styrelseledamöter byts ut, verkställande direktören avgår eller avsätts eller en rapporteringsskyldigs verksamhet utvidgas till nya verksamhetsområden eller till ett nytt geografiskt område innebär en sådan betydande omständighet eller förändring som avses i momentet, om de enligt tillsynsmyndighetens eller advokatföreningens bedömning ökar risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.  

I paragrafens 4 mom. föreskrivs om offentligheten i fråga om tillsynsmyndighetens och advokatföreningens riskbedömning. I samband med riskbedömningar utnyttjas liksom i fråga om den nationella riskbedömningen också känsligt och sekretessbelagt material. Enligt 24 § 2, 12 och 15 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet ska hela riskbedömningen därför inte offentliggöras. 

3 §.Rapporteringsskyldigas riskbedömning. En rapporteringsskyldig ska enligt 1 mom. göra en skriftlig riskbedömning för att kunna identifiera och bedöma riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. Riskbedömningen ska uppdateras regelbundet och riskbedömningen och ändringar i den ska utan obefogat dröjsmål lämnas till tillsynsmyndigheten eller advokatföreningen på begäran av dem. I lagen föreslås i syfte att ge en rörelsemarginal inga bestämmelser om riskbedömningens innehåll, men i den ska beaktas framför allt kunder, länder eller geografiska områden, produkter och tjänster, transaktioner och distributionskanaler. I det sammandrag av den nationella riskbedömningen som ska offentliggöras är det också meningen att ge de rapporteringsskyldiga information om förändringar i sårbarheterna, hotbilderna och riskerna när det gäller penningtvätt och finansiering av terrorism. 

En rapporteringsskyldig ska enligt 2 mom. vid utarbetandet av riskbedömningen beakta arten, storleken och omfattningen av sin verksamhet. Den rapporteringsskyldiga får själv bestämma enligt vilken metod och i vilken form riskbedömningen upprättas, vilket innebär att företagen kan anpassa sin riskbedömning beroende på i vilken utsträckning deras verksamhet, tjänster eller kundförhållanden är förenade med risker för penningtvätt och finansiering av terrorism, jämfört med andra rapporteringsskyldiga. I momentet föreslås ingen sådan befogenhet enligt det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 8.2 som innebär att behöriga myndigheter får besluta att enskilda dokumenterade riskbedömningar inte krävs, när de specifika risker som är förenade med sektorn är uppenbara och väl kända. Tillsynsmyndigheterna och advokatföreningen övervakar uppskattningsvis tiotals tusen rapporteringsskyldiga, vilket innebär att bedömningen av enskilda undantagsmöjligheter skulle öka tillsynsmyndigheternas administrativa börda. Dessutom skulle riskbedömningen underlätta för den rapporteringsskyldiga att planera en riskbaserad metod för sin verksamhet och att för tillsynsmyndigheten eller advokatföreningen ange de grunder som den rapporteringsskyldiga i enskilda fall har utgått ifrån t.ex. när det gäller förenklade respektive skärpta åtgärder för kundkontroll. 

I syfte att minska den administrativa bördan kunde riskbedömningen också upprättas i anslutning till den övriga kundrelaterade riskhanteringen. Förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism kan anses utgöra en del av de rapporteringsskyldigas riskhantering, tillförlitliga förvaltning och interna kontroll. Lagstiftningen utgör inte heller något hinder för enskilda grupper av rapporteringsskyldiga, sammanslutningar och organisationer med gemensamma rutiner att samarbeta också när det gäller bedömningen av risker för penningtvätt och finansiering av terrorism. I riskbedömningar som upprättas i samarbete ska dock alltid beaktas särdragen hos rapporteringsskyldiga som hör till en viss kategori av rapporteringsskyldiga, en viss sammanslutning eller en viss organisation. Exempelvis det geografiska läget och en exceptionellt stor utländsk kundkrets kan för vissa rapporteringsskyldiga innebära ökade risker jämfört med andra. En behörig tillsynsmyndighet kan också enligt 9 kap. 7 § meddela närmare föreskrifter om de riskfaktorer som de rapporteringsskyldiga ska beakta i sina riskbedömningar. 

I momentet föreskrivs också att den rapporteringsskyldiga ska ha tillräckliga verksamhetsprinciper, förfaranden och kontroller för att minska och effektivt hantera riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism. Med risker avses i detta moment övernationella risker inom EU, nationella risker och den rapporteringsskyldigas egna risker. Med riktlinjer och förfaranden avses t.ex. åtgärder för riskhantering, kundkontroll och kundidentifiering, rapportering, lagring av data, intern kontroll och strategisk övervakning samt granskning av de anställdas verksamhet. Den rapporteringsskyldiga ska se till att funktionerna och förfarandena testas i samband med den interna kontrollen eller motsvarande granskning. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska de rapporteringsskyldiga också följa och utveckla verksamhetsprinciper, förfaranden och kontroller som avses i denna paragraf samt åtgärder i anslutning till dem. Om den rapporteringsskyldiga är en juridisk person, ska styrelsen, en ansvarig bolagsman eller någon annan person i motsvarande ställning som hör till den högsta ledningen godkänna verksamhetsprinciperna, förfarandena och kontrollerna. 

Finansinspektionen kan på ansökan tillåta att centralinstitutet för en sammanslutning av inlåningsbanker upprättar en riskbedömning för ett kreditinstitut som hör till sammanslutningen (4 mom.). I 17 § 1 mom. i lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker föreskrivs att centralinstitutet styr sammanslutningens verksamhet. Centralinstitutet ska för tryggande av medlemsföretagens likviditet och kapitaltäckning ge medlemsföretagen anvisningar om kvalitativa krav och riskahantering, tillförlitlig förvaltning och intern kontroll samt om enhetliga redovisningsprinciper för upprättande av sammanslutningens konsoliderade bokslut. Enligt lagens 32 § 2 mom. ska centralinstitutet övervaka att de företag som hör till sammanslutningen i sin verksamhet iakttar lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter som gäller finansmarknaden, sina stadgar och sin bolagsordning samt de anvisningar som centralinstitutet meddelat med stöd av 17 §. Förhindrande av penningtvätt och av terrorismfinansiering utgör en del av de rapporteringsskyldigas riskhantering, tillförlitliga förvaltning och interna kontroll. Då det är centralinstitutet som för sammanslutningarna ska se till att procedurbestämmelserna är enhetliga, kan det anses att det också är möjligt att på sammanslutningsnivå upprätta en gemensam riskbedömning. Centralinstitutet ska dock kunna visa för Finansinspektionen att de till sammanslutningen hörande inlåningsbankernas särdrag har beaktats i centralinstitutets riskbedömning. Exempelvis det geografiska läget och ett exceptionellt stort antal utländska kunder kan innebära ökade risker för vissa av sammanslutningens inlåningsbanker jämfört med andra banker. Undantagsmöjligheten gäller endast sammanslutningen av inlåningsbanker, eftersom det i lagen särskilt föreskrivs om centralinstitutets verksamhet och tillsyn i förhållande till övriga företag som hör till sammanslutningen. 

3 kap. Kundkontroll

Allmänna åtgärder för kundkontroll 

1 §.Kundkontroll och riskbaserad bedömning. Enligt paragrafens 1 mom. får en rapporteringsskyldig som inte kan genomföra de föreskrivna åtgärderna inte etablera kundförhållanden, genomföra transaktioner eller upprätthålla kundförhållanden. Detta är ett nytt villkor. Vissa rapporteringsskyldiga har bett sina kunder uppdatera sina uppgifter under kundförhållandet, t.ex. genom att fråga en kund om denna är en person i politiskt utsatt ställning. En del av kunderna har vägrat svara eller lämna sådana uppgifter. För överträdelser av bestämmelserna om rapporteringsskyldigas kundkontroll föreslås i 9 kap. kännbara ekonomiska påföljder. Om en kund inte under kundförhållandet ger en rapporteringsskyldig tillräckliga uppgifter för att denna ska kunna uppfylla sina förpliktelser att kontrollera kunders identitet, måste den rapporteringsskyldiga ha laglig rätt att i sista hand avsluta kundförhållandet. Vid uppsägning av olika produkter och tjänster är det emellertid skäl att beakta den speciallagstiftning som gäller dessa. I en situation där en kund inte ger tillräckliga kontrolluppgifter ska den rapporteringsskyldiga i första hand begränsa tjänsterna (t.ex. genom att avsluta ett betalningsmedel) och först därefter säga upp avtalet. Åtgärder för att begränsa tjänster eller avsluta betalningsmedel får emellertid inte vidtas om inte bristen i kundens kontrolluppgifter är väsentlig och nödvändig för en bedömning av de åtgärder för kundkontroll som ska vidtas enligt lagen samt kundens riskbaserade bedömningar. Om t.ex. ett kreditinstitut inte får de uppgifter som behövs för att kontrollera en kunds identitet, får det inte genomföra transaktioner via betalkontot. Ett kreditinstituts rätt att vägra genomföra en transaktion kan i allmänhet i praktiken förverkligas genom att avsluta ett betalningsmedel. Den föreslagna bestämmelsen utgör sålunda ett tillägg när det gäller grunderna för avslutande av betalningsmedel, som i första hand regleras i betaltjänstlagens 57 §. Om ett kreditinstitut inte får de uppgifter som behövs för kundkontrollen får det inte genomföra en transaktion via ett betalkonto. Med denna bestämmelse genomförs delvis artiklarna 12 och 14.4 i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

Paragrafens 2 mom. är i större utsträckning än tidigare baserat på betydelsen av den rapporteringsskyldigas riskbedömning som ett element i kundkontrollen. Den rapporteringsskyldiga ska beakta de kriterier som anges i det fjärde penningtvättsdirektivet i den skriftliga bedömningen av de risker som är förenade med en kund.  

Den rapporteringsskyldiga ska vid tillämpning av förenklade åtgärder för kundkontroll beakta faktorer som sänker de risker som är förenade med en kund. Dessa är  

1) sådana företag som är föremål för handel på en reglerad marknad och som är skyldiga att göra flaggningsanmälan eller motsvarande anmälan i en annan stat enligt 9 kap. 5 § i värdepappersmarknadslagen (746/2012),  

2) kunder som är offentliga sammanslutningar, och 

3) kunder som är verksamma på ett geografiskt område där risken för penningtvätt och finansiering av terrorism är låg. 

Som exempel på kundrelaterade riskfaktorer som kan ge anledning till skärpta åtgärder för kundkontroll nämns i direktivets bilaga II att en transaktion har ingåtts under speciella förhållanden, att huvudsakligen kontanter har använts i transaktionen eller att ägarstrukturen förefaller vara onormal eller exceptionellt komplicerad med beaktande av kundens transaktion. 

Geografiska riskfaktorer ska också beaktas i samband med kundkontrollen. Om en kund är bosatt eller om ett kundföretag t.ex. har sitt säte i en EU-medlemsstat eller i en stat utanför EES som har ett effektivt system mot penningtvätt och finansiering av terrorism är de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som är förenade med kunden i princip lägre än annars. En enskild riskfaktor är dock inte avgörande för tillämpningen av bestämmelsen om förenklade åtgärder för kundkontroll, utan kunden och dennas bakgrundsfaktorer måste bedömas som en helhet. I den föreslagna lagens 9 kap. föreslås att statsrådet bemyndigas att utfärda en förordning om nationellt genomförande av bilaga II i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

Det är fråga om en högre geografisk riskfaktor t.ex. om kunden har fått koncession eller är registrerad i en stat där det enligt tillförlitliga bedömningar förekommer utbredd korruption eller annan kriminalitet eller om EU eller FN har ålagt den sanktioner. I den föreslagna lagens 9 kap. föreslås att statsrådet bemyndigas att utfärda en förordning om nationellt genomförande av bilaga III i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

Den rapporteringsskyldiga ska beakta de riskfaktorer som är förenade med produkter, tjänster och transaktioner. För produkter som i allmänhet är förenade med en lägre risk för penningtvätt och finansiering av terrorism beviljas enligt bestämmelserna i direktivets bilaga II bl.a. vissa försäkringar. Sådana produkter är också finansieringsavtal som avses i statsrådets förordning om lägre krav på kundkontroll när det gäller vissa finansieringsavtal vid förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism (1204/2011). Avsikten är att förordningen ska upphävas eftersom det fjärde penningtvättsdirektivet innebär att tillämpningsföreskrifterna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG beträffande definitionen av begreppet ”person i politiskt utsatt ställning” upphävs såväl i fråga om förenklade förfaranden för kundkontroll som i fråga om de tekniska kriterierna gällande undantag som beviljas för finansiell verksamhet som bedrivs endast tillfälligt eller i mycket begränsad omfattning. 

Den rapporteringsskyldiga ska beakta också riskfaktorer som är förenade med distributionskanaler. Skyldigheten att tillämpa skärpta åtgärder för kundkontroll när det gäller produkter, tjänster, transaktioner och distributionskanaler gynnar anonyma produkter och transaktioner, kundrelationer och ärendehantering på distans samt betalningar från okända tredje parter.  

I lagförslagets 3 och 4 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i den gällande lagen om åtgärder för kundkontroll som med utgångspunkt i den riskbaserade bedömningen ska iakttas i varje kundförhållande så länge det varar, och att den rapporteringsskyldiga ska ha metoder för kundkontroll som är tillräckliga med beaktande av risken för penningtvätt och finansiering av terrorism. 

2 §.Kundidentifiering och identitetskontroll. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om situationer där en rapporteringsskyldig ska identifiera sin kund och kontrollera kundens identitet. På motsvarande sätt som enligt den gällande lagens 7 § 1 mom. 1 punktens ska identifieringen och identitetskontrollen göras när ett fast kundförhållande etableras. Dessutom ska kunden identifieras i vissa andra situationer enligt 1 mom. Det föreslås att momentets 1 punkt i överensstämmelse med det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 11 b andra stycket ska ändras så att där hänvisas också till över 1 000 euros överföring av medel enligt förordningen om information om betalaren. 

Det föreslås att till momentet ska fogas en ny 2 punkt där det föreskrivs om kundidentifiering och identitetskontroll i samband med kontantförsäljning som sammanlagt uppgår till minst 10 000 euro då kundförhållandet är tillfälligt.  

Momentets 3 och 4 punkt motsvarar 7 § 1 mom. 4 och 5 punkten i den gällande lagen.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om kundidentifiering vid penningspelsverksamhet. Enligt den gällande penningtvättslagens 7 § 2 mom. ska kunden identifieras och kundens identitet kontrolleras vid annan penningspelsverksamhet än kasinoverksamhet, om det penningbelopp som spelaren satsar per gång eller som sammanhängande spelinsatser sammanlagt uppgår till minst 3 000 euro. Det fjärde penningtvättsdirektivets bestämmelser har emellertid preciserats jämfört med det gällande direktivet. I överensstämmelse med direktivets bestämmelser föreslås det att kunden ska identifieras och identiteten kontrolleras antingen i samband med satsningen eller vinstutdelningen, eller i båda situationerna om det belopp som spelaren satsar eller den vinst som spelaren löser ut per gång eller som sammanhängande betalningar uppgår till sammanlagt minst 2 000 euro. Bestämmelserna om kundidentifiering i det upphävda tredje penningtvättsdirektivet förutsatte att kunden identifieras vid penningspelsverksamhet endast i fråga om kasinon, men i det fjärde penningtvättsdirektivet har kravet utvidgats till att gälla alla slag av penningspelsverksamhet. I direktivet föreskrivs nu också när kunden ska identifieras i samband med penningspelsverksamhet. För att säkerställa en enhetlig tillämpning av direktivet i medlemsstaterna föreslås att samma kriterier föreskrivs också i penningtvättslagen, trots att det nationellt skulle vara möjligt att i likhet med den gällande penningtvättslagen ta i mera detaljerade bestämmelser om saken. Direktivet och det första lagförslaget närmar sig problematiken på ett mera övergripande och riskbaserat sätt, vilket innebär att det inte anses vara ändamålsenligt att på lagnivå föreskriva om detaljerade krav. En flexibel bestämmelse som dock uppfyller direktivets krav skulle möjliggöra riskbaserade åtgärder från både tillsynsmyndighetens och de rapporteringsskyldigas sida.  

Alla sådana tillhandhahållare av penningspelstjänster som avses i det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 2 f ska omfattas av tillämpningsområdet för den nationella penningtvättslagstiftningen, om inte medlemsstaten meddelar kommissionen att den gör ett nationellt riskbaserat undantag. Med beaktande av direktivets ingress kan en kund identifieras dels i sådana situationer som avses i direktivets artikel 11 och dels när kunden anländer till kasinot. Detta kan emellertid inte anses vara det primära identifieringssättet. Enligt stycke 21 i direktivets ingress räcker det med enbart identifiering av kunden och kontroll av kundens identitet vid inträdet i kasinolokalerna då de enskilda insatserna eller vinsterna kan kopplas till åtgärderna för identifiering av kunden. I Finland finns för närvarande endast ett kasino (som RAY driver med ensamrätt). 

I fråga om penningspelsverksamhet gäller utöver 2 mom. också den huvudregel som föreskrivs i 2 § 1 mom. att kunden ska identifieras då ett fast kundförhållande ingås. samt de krav som föreskrivs i 3 och 4 punkten. För kasinot betyder redan det första besöket att ett fast kundförhållande ingås. För annan penningspelsverksamhet kan man anse att ett kundförhållande ingås exempelvis då kunden öppnar ett spelkonto hos en penningspelssammanslutning som förmedlar elektroniska penningspel, eller då man annars ingår en affärsförbindelse. Enligt 4 mom. ska kundkontroll ske antingen då ett kundförhållande ingås eller senast innan kunden får bestämmanderätt över de medel eller annan egendom som ingår i transaktionen eller innan transaktionen har slutförts Detta krav stämmer överens med artikel 11 a i det fjärde penningtvättsdirektivet, enligt vilken identifieringsåtgärder ska vidtas när en affärsförbindelse ingås, och enligt artikel 14.1 sker kontroll av kundens identitet innan en affärsförbindelse ingås eller en transaktion utförs. Enligt 14 § i lotterilagen (1047/2011) kan genom förordning av statsrådet meddelas närmare föreskrifter om kontroll av spelares identitet och hemort när det gäller elektroniska penningspel. Här avses framför allt penningspel som kan spelas på internet. 

I paragrafens 3 mom. föreslås en sådan ändring att den rapporteringsskyldiga ska förvissa sig om att en representant har fått fullmakt att representera kunden eller att handla på dennas vägnar på någon annan grund än namnteckningsrätten. 

Paragrafens 4 mom. motsvarar 7 § 4 mom. i den gällande lagen och de gränser i euro som anges i 5 mom. föreslås bli justerade i överensstämmelse med 1 mom.  

I paragrafens 6 mom. föreslås en teknisk justering av hänvisningen. 

3 §.Uppgifter om kundkontroll och bevarande av uppgifterna. Denna paragraf stämmer, med undantag för det sista momentet, överens med den gällande lagens 10 § och genom den genomförs artikel 40.1 i det fjärde penningtvättsdirektivet. Som en teknisk ändring angående bevarande av uppgifter föreslås dessutom en hänvisning till de skärpta åtgärderna för kundkontroll i fråga om personer i politiskt utsatt ställning enligt 13 §. Enligt paragrafens 1 mom. ska den rapporteringsskyldiga bevara uppgifter som gäller kundkontroll på ett tillförlitligt sätt i fem år från det att ett fast kundförhållande har upphört eller, om det är fråga om en tillfällig transaktion, i fem år från det att transaktionen har slutförts. Om kunden på det sätt som avses i 13 § har identifierats på distans med stark autentisering har den rapporteringsskyldiga inte de uppgifter som avses i 7 punkten om de handlingar som i den preliminära identifieringssituationen har använts för kontroll av identiteten. Den rapporteringsskyldiga ska då bevara de uppgifter som avses i denna punkt om den starka autentiseringen. I paragrafens 2 och 3 mom. föreskrivs i detalj om de uppgifter gällande kundkontroll som ska bevaras för uppfyllande av förpliktelserna enligt penningtvättslagen 

I paragrafens 4 mom. föreslås med avvikelse från den gällande lagen att en rapporteringsskyldig ska underrätta sin kund om att uppgifter som gäller kundkontroll och andra personuppgifter som inhämtats med stöd av det första lagförslaget kan användas till att förhindra, avslöja eller utreda penningtvätt och finansiering av terrorism och till att till förundersökning eller brottsutredning föra penningtvätt, finansiering av terrorism och det brott genom vilket de tillgångar eller den vinning av brott har erhållits som är föremål för penningtvätt eller finansiering av terrorism.  

I paragrafens 5 mom. föreskrivs i överensstämmelse med kravet i direktivets artikel 41.2 att sådana kontrolluppgifter och andra personuppgifter som inhämtats endast för förhindrande och avslöjande av penningtvätt och finansiering av terrorism inte får användas för ändamål som strider mot dessa syften. Förbudet hindrar emellertid inte en rapporteringsskyldig att använda personuppgifter som insamlats på andra grunder t.ex. för beviljande av kredit eller tillhandahållande av investeringstjänster för andra ändamål i anslutning till ett kundförhållande, exempelvis rikshantering eller marknadsföring. 

4 §.Inhämtande av uppgifter om kunder samt fortlöpande uppföljning och utredningsskyldighet. Denna bestämmelse motsvarar huvudsakligen 9 § i den gällande lagen. Till paragrafens 2 mom. om fortlöpande uppföljning av kundförhållandet föreslås dock i enlighet med det tredje stycket i det fjärde penningtvättsdirektivets bilaga I bli fogat ett tillägg om kundförhållandets beständighet och varaktighet. Om avsikten är att kundförhållandet ska vara av engångskaraktär har kunden och den rapporteringsskyldiga ett tidsbestämt tjänsteavtal eller också skaffar kunden endast tillfälligt produkter eller tjänster hos den rapporteringsskyldiga. De krav som ställs på uppföljning av kundförhållandet är då inte desamma som när det är fråga om den rapporteringskyldigas varaktiga kund eller om en kund som har ingått ett avtal som gäller tills vidare. 

5 §.Särskild identifieringsskyldighet i anslutning till försäkringsprodukter. Genom denna nya bestämmelse genomförs artikel 13.5 i det fjärde penningtvättsdirektivet. Kreditinstitut och finansiella institut som säljer livförsäkringar och andra placeringsförsäkringar ska enligt 1 mom. utöver vad som i övrigt föreskrivs någon annanstans 3 kap. dessutom utreda förmånstagarens namn eller på andra sätt skaffa tillräckliga identifieringsuppgifter om förmånstagarna. Enligt paragrafens 2 mom. ska förmånstagarna identifieras vid utbetalningen. 

Paragrafens 3 mom. gäller situationer där en betalningsorder gällande en försäkringsprodukt helt eller delvis riktas till en tredje part. Kreditinstitutet eller det finansiella institutet ska då efter att ha fått kännedom om betalningsordern identifiera betalningsmottagaren, oberoende av om det är fråga om en fysisk person, en juridisk person eller något annat ägararrangemang, exempelvis en trust.  

Kreditinstitut och finansiella institut ska enligt 4 mom. förvissa sig om att de har tillräckliga uppgifter om de verkliga förmånstagarna för utländska truster och tillhandahållare av företagstjänster. Syftet med bestämmelsen är att förmånstagaren ska kunna utredas vid den tidpunkt då försäkringen betalas eller då förmånstagaren har för avsikt att utnyttja sina rättigheter i anslutning till tjänsterna. 

I paragrafens 5 mom. föreskrivs om kreditinstituts och finansiella instituts skyldighet att utreda om förmånstagaren i fråga om en försäkringsprodukt som avses i denna paragraf är en person i politiskt utsatt ställning. Dessutom föreskrivs i momentet om kreditinstituts och finansiella instituts interna förfarande då en försäkring eller dess förmånstagare är förenad med en större risk än vanligt för penningtvätt eller finansiering av terrorism. 

6 §. Identifiering av verkliga förmånstagare. Enligt paragrafens 1 mom. ska en rapporteringsskyldig identifiera och upprätthålla adekvata, korrekta och aktuella uppgifter om kundernas verkliga förmånstagare och vid behov kontrollera deras identitet. För identifieringen och uppdateringen kan den rapporteringsskyldiga utnyttja handels-, förenings- och stiftelseregistrets uppdaterade uppgifter om verkliga förmånstagare i företag och sammanslutningar. Enligt direktivets artikel 30.8 kan de rapporteringsskyldiga dock inte uteslutande förlita sig på registeruppgifterna om huvudmän för att uppfylla kraven avseende åtgärder för kundkännedom.  

En sammanslutnings verkliga förmånstagare ska alltid identifieras i sådana situationer som avses i 1 kap. 5 § 2 mom. Härmed avses fysiska personer som har en ägarandel eller ett röstetal på mer än 25 procent (direkt ägande). Dessutom ska en verklig förmånstagare identifieras när det är fråga om en juridisk person som äger mer än 25 procent av aktierna eller röstetalet och denna juridiska person står under bestämmande inflytande av en eller flera personer. Detsamma gäller om en fysisk person eller en juridisk person som står under dennas bestämmande inflytande har rätt att utse och entlediga merparten av ledamöterna i den juridiska personens styrelse eller motsvarande organ (indirekt ägande). I sådana situationer baserar sig den verkliga förmånstagarens ställning på omständigheter som framgår av t.ex. delägarförteckningen eller av den juridiska personen stadgar. Dessutom ska den rapporteringsskyldiga på ett i förhållande till de risker för penningtvätt som är förenade med kunden effektivt och ändamålsenligt sätt och i en sådan omfattning utreda om någon annan utövar bestämmande inflytande över kunden enligt 1 kap. 5 § 1 mom. Ett sådant bestämmande inflytande kan basera sig t.ex. på ett delägaravtal eller på den omständigheten att det bestämmande inflytandet utövas genom ägarandelar som är mindre än 25 procent. I sådana situationer är det inte alltid möjligt att identifiera en verklig förmånstagare, vilket innebär att den rapporteringsskyldiga ska anpassa identifieringsåtgärderna till de risker för penningtvätt som är förenade med kunden. Det är i första hand den rapporteringsskyldiga som ska bedöma de risker som är förenade med en kund. Den behöriga tillsynsmyndigheten och advokatföreningen kan emellertid ge närmare anvisningar om riskbedömningen och vilka åtgärder som kan anses vara tillräckliga.  

Till övriga delar motsvarar paragrafen, med vissa tekniska ändringar, 8 § i den gällande lagen. 

7 §.Fullgörande av skyldigheter i fråga om kundkontroll för den rapporteringsskyldigas räkning. I denna paragraf föreskrivs när en tredje part på en rapporteringsskyldigs vägnar kan vidta åtgärder för kundkontroll på motsvarande sätt som enligt artiklarna 25—28 i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

Med avvikelse från 11 § 1 mom. i den gällande lagen föreskrivs i paragrafens 1 mom. att en tredje part kan vara någon annan rapporteringsskyldig som avses i denna lag eller en motsvarande aktör som har beviljats koncession eller registrerats i en annan EES-stat. En förutsättning för att anlita en tredje part som fått koncession eller registrerats i en annan EES-stat är att denne har sådana skyldigheter i fråga om kundkontroll och bevarande av uppgifter som motsvarar skyldigheterna enligt denna lag och att fullgörandet av skyldigheterna övervakas. 

Med tredje part avses enligt 2 mom. också en sådan aktör som fått koncession eller registrerats i någon annan än en EES-stat och motsvarar en rapporteringsskyldig. Om kommissionen har gjort den bedömningen att den statens system för förhindrande och utredning av penningtvätt och finansiering av terrorism utgör en avsevärd risk för EU:s inre marknad, får den rapporteringsskyldiga inte för uppfyllande av sina skyldigheter i fråga om kundkontroll anlita en aktör som beviljats koncession eller registrerats i denna stat. 

Paragrafens 3 och 4 mom. motsvarar till innehållet 11 § 3 och 4 mom. i den gällande lagen. 

I paragrafens 5 mom. föreskrivs om de möjligheter som tillsynsmyndigheterna i en koncerns hem- och värdstater har att bedöma om de skyldigheter som en tredje part åläggs enligt denna paragraf uppfylls genom iakttagande av koncernens interna gemensamma förfaranden, vilka motsvarar bestämmelserna i det första lagförslaget. Momentet ska tillämpas dels på koncerner och dels på andra finansiella sammanslutningar, exempelvis sådana som avses i lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker. Det kan bli fråga om att tillämpa detta moment i synnerhet för sådana kreditinstituts och finansiella instituts vidkommande för vilka samarbetet mellan hem- och värdstaternas tillsynsmyndigheter på koncernnivå är särskilt reglerat. En förutsättning för tillämpning av momentet är dock att den tredje parten hör till samma koncern som den rapporteringsskyldiga och att koncernen iakttar bestämmelser motsvarande denna lag om åtgärder för kundkontroll, bevarande av kunduppgifter och program för förhindrande av penningtvätt och finansering av terrorism som enligt denna lag. Tillsynsmyndigheten för koncernens moderbolag övervakar att dessa villkor iakttas.  

Paragrafens 6 mom. innehåller i fråga om penningspelsverksamhet en specialbestämmelse för situationer där kundidentifieringen på penningsammanslutningens vägnar utförs av en näringsidkare eller sammanslutning i egenskap av tredje part. Penningtvättslagens bestämmelser som är baserade på direktivet utsträcks till att jämfört med direktivet på riskbasis delvis gälla också sådana näringsidkare och sammanslutningar, med beaktande av hur viktig kundidentifieringen är för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism. Sådana näringsidkare och sammanslutningar som avses i den gällande lagens 2 § 1 mom. 14 och 15 punkten tar för närvarande på penningspelssammanslutningarna vägnar i egenskap av ombud emot deltagaranmälningar och -avgifter i anslutning till penningspel och är de sålunda inte integrerade i sammanslutningarna. Med avvikelse från gällande lag ska ombuden i enlighet med det första lagförslaget övervakas av samma myndighet som penningspelssammanslutningarna. I fråga om näringsidkare och sammanslutningar som tar emot deltagaranmälningar och -avgifter i anslutning till penningspel gäller bestämmelserna om kundkontroll i det första lagförslaget, men alla de bestämmelser i penningtvättslagen som ska tillämpas på rapporteringsskyldiga gäller inte i alla avseenden ombuden. Dessa ska också på begäran av en penningspelssammanslutning utan dröjsmål lämna uppgifter om kundidentifiering och kundkontroll till sammanslutningen.  

Paragrafens 6 och 7 mom. stämmer, med undantag för tekniska ändringar, överens med 11 § 6 och 7 mom. i den gällande lagen.  

8 §.Förenklade åtgärder för kundkontroll. Med avvikelse från 12 § i den gällande lagen understryks i 1 mom. den rapporteringsskyldigas riskbaserade bedömning som en grund för förenklade åtgärder för kundkontroll som kan tillämpas i fråga om 2, 3, 4 och 6 §. Detta betyder inte att man inte alls behöver tillämpa dessa lagbestämmelser, utan att åtgärderna kan vara förenklade. De förenklade åtgärderna kan exempelvis gälla mängden eller källorna för kunduppgifter eller tidspunkten för konstaterandet av kundens identitet. Den rapporteringsskyldiga ska också kontinuerligt följa kundförhållandet i syfte att upptäcka exceptionella eller ovanliga transaktioner. Genom bestämmelsen genomförs artikel 15 i det fjärde penningtvättsdirektivet. Den rapporteringsskyldiga ska i enlighet med vad som i detta kapitels 1 § 3 mom. föreskrivs om riskbaserad bedömning bedöma kundförhållandet eller en enskild transaktion. I lagen föreskrivs inte längre i detalj om situationer då en rapporteringsskyldig kan tillämpa ett förenklat förfarande för kundkontroll. Genom förordning av statsrådet kan emellertid enligt 2 mom. meddelas närmare föreskrifter om sådana kunder, produkter, tjänster, transaktioner, leveranssätt och geografiska riskfaktorer som kan vara förenade med en låg risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism samt om förfarandena i sådana situationer. I direktivets bilaga II ges exempel på situationer som kan beaktas i en förordning. I Finland kunde det t.ex. vara fråga om lagstadgade försäkringar, exempelvis arbetspensionsförsäkringar samt arbetsolycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringar som erbjuds av försäkringsbolag som är Finansinspektionens auktoriserade tillsynsobjekt. Den rapporteringsskyldiga kunde tillämpa förenklade åtgärder på kundkontroll då det gäller lagstadgade arbetspensionsförsäkringar eller företagarpensionsförsäkringar som ingår i socialskyddet. Lägre krav på kundkontroll kan ifråga om lagstadgade försäkringar baseras på den omständigheten att försäkring i ett sådant affärsförhållande kan beviljas alla, oberoende av deras ställning. Det är skäl att utforma förordningen med beaktande av den europeiska tillsynsmyndighetens anvisningar enligt artikel 17 i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

9 §.Undantag från kundkontroll i samband med elektroniska pengar. I den gällande lagens 16 § föreskrivs om lägre krav på kundkontroll när det gäller elektroniska pengar. Med elektroniska pengar avses, i enlighet med artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, ett penningvärde i form av en fordran på utgivaren 

1) som lagrats på en elektronisk produkt, 

2) som givits ut mot erhållande av medel som värdemässigt inte understiger det penningvärde som givits ut, 

3) som godkänns som betalningsmedel av andra företag än utgivaren. 

Som elektroniska penningmedel används på marknaden ofta benämningen prepaidkort. Begreppet prepaid kan också kombineras med kontogireringar som inte är att betrakta som elektroniska pengar. Paragrafens undantagsbestämmelse gäller endast elektroniska pengar med anslutna verktyg, inte betalningar från betalkonton. 

Det undantag som direktivet tillåter har dock avgränsats mer än tidigare i det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 12 och samtliga de faktorer som räknas upp i den föreslagna bestämmelsen ska föreligga för att den rapporteringsskyldiga ska kunna utnyttja undantaget. Det föreslås t.ex. att användningsområdet för det elektroniska mediet i enlighet med direktivet ska begränsas så att det kan användas uteslutande för inköp av varor eller tjänster och så att högst 100 euro i kontanter kan lösas in via det elektroniska mediet. Vidare föreslås att den medlemsstatsoption som direktivet tillåter ska utnyttjas, vilket innebär att i det elektroniska mediet kan lagras högst 500 euro och att mediet kan användas bara i Finland. 

I paragrafen föreskrivs om undantag från identifierings- och kontrollskyldigheten. Om de villkor som föreskrivs i paragrafen är uppfyllda ska på identifieringsskyldigheten inte tillämpas 2 och 3 § samt 4 § 1 mom. i detta kapitel. En förutsättning för detta undantag är att den rapporteringsskyldiga utifrån riskbedömningen bedömer att det föreligger en låg risk för att de elektroniska pengarna ska användas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Dessutom föreskrivs i paragrafen om andra förutsättningar för undantag. 

Kommissionen har i sitt meddelande om förhindrande av finansiering av terrorism den 2 februari 2016 (COM(2016) 50/2) konstaterat att den kommer att anta ett lagstiftningsförslag som skärper möjligheterna till undantag i anslutning till anonyma prepaidkort. Förslagets närmare innehåll var inte känt vid beredningen av denna bestämmelse och har således inte kunnat beaktas. 

10 §.Skärpta åtgärder för kundkontroll. Denna bestämmelse motsvarar huvudsakligen 17 § i den gällande lagen. I bestämmelsen understryks emellertid, med avvikelse från den gällande lagen, den rapporteringsskyldigas riskbedömning och dess betydelse. I stället för sådana system för förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism som inte uppfyller internationella förpliktelser hänvisas i bestämmelsen till Europeiska kommissionens bedömning enligt artikel 8 i det fjärde penningtvättsdirektivet. Den rapporteringsskyldiga ska göra en bedömning av kundförhållandet eller en enskild transaktion i enlighet med den riskbedömning som avses i 2 § 3 mom. Genom förordning av statsrådet kan emellertid utfärdas närmare föreskrifter om sådana kunder, produkter, tjänster, transaktioner, leveranssätt och geografiska riskfaktorer som är förenade med extra hög risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism samt om förfarandena i sådana situationer. I direktivets bilaga III ges exempel på sådana. Det kan t.ex. vara fråga om kundförhållanden med medborgare i stater som är föremål för Förenta Nationernas eller Europeiska unionens ekonomiska sanktioner. Kommissionen kan enligt direktivets artikel 9 också ges befogenhet att anta delegerade akter (förordningar) för att identifiera högrisktredjeländer, vilkas bestämmelser om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism enligt kommissionens bedömning utgör en betydande risk för EU:s inre marknad eller som inte uppfyller internationella förpliktelser. Vilka dessa stater är framgår sannolikt i stor utsträckning av FATF:s förteckningar. Det är skäl att i förordningen beakta de anvisningar som den europeiska tillsynsmyndigheten har upprättat med stöd av artikel 18.4 i penningtvättsdirektivet.  

11 §.Skärpta åtgärder för kundkontroll vid identifiering på distans. Denna bestämmelse motsvarar 18 § i den gällande lagen och artikel 18 i det fjärde penningtvättsdirektivet. I paragrafens 3 punkt har emellertid beaktats Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014. 

12 §. Skärpta åtgärder för kundkontroll vid korrespondentförbindelser. Paragrafens 1—2 och 4 mom. motsvarar huvudsakligen 19 § i den gällande lagen. Med avvikelse från nuläget ska bestämmelsen förutom på kreditinstitut tillämpas också på finansiella institut. I paragrafens 2 mom. föreskrivs att man i ett avtal uttryckligen ska komma överens om genomförandet av åtgärderna för kundkontroll och om lämnandet av relevanta uppgifter om dessa åtgärder, på begäran, till det kreditinstitut eller finansiella institut som är motpart. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs om ett uttryckligt förbud för ett kreditinstitut eller finansiellt institut att inleda eller fortsätta en korrespondentbankförbindelse med ett institut som är brevlådebank eller vars konton används i detta syfte. Med brevlådebank avses i enlighet med artikel 3.17 i det fjärde penningtvättsdirektivet ett kredit- eller finansiellt institut, eller ett institut som utför verksamhet som likställs med den som utförs av kreditinstitut eller finansiella institut, som är registrerat i en jurisdiktion där det saknar en meningsfull fysisk närvaro och ledning och inte är anknutet till en reglerad finansgrupp. 

Genom bestämmelsen genomförs artiklarna 19 och 24 i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

13 §.Skärpta åtgärder för kundkontroll i fråga om personer i politiskt utsatt ställning. Denna paragraf motsvarar huvudsakligen 20 § i den gällande lagen. Det föreslås att i paragrafens 1 mom. görs en hänvisningsrelaterad teknisk justering. Bestämmelsen är baserad på artiklarna 20, 22 och 23 i det fjärde penningtvättsdirektivet. Tillämpningsområdet utvidgas emellertid med beaktande av att det fjärde penningtvättsdirektivet förutsätter identifiering också av inhemska personer i politiskt utsatt ställning. En rapporteringsskyldig ska ha lämpliga på riskbaserad bedömning grundade förfaranden för att konstatera om en kund är eller har varit en person i politiskt utsatt ställning eller en sådan persons familjemedlem eller medarbetare. Den rapporteringsskyldiga kan sålunda anpassa förfarandet till de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som är förenade med kundförhållandena och verksamheten. En persons ställning kan enklast utredas t.ex. genom tillräckligt detaljerade frågor om dennes yrke. Med avvikelse från 1 mom. den rapporteringsskyldiga dock kan tillämpa förenklade åtgärder om uppdragsavtalet gäller en lagstadgad arbetspensionsförsäkring, företagarpensionsförsäkring, arbetsolycksfallsförsäkring eller yrkessjukdomsförsäkring som ingår i socialskyddet.  

14 §.Central kontaktperson. I denna paragraf föreskrivs i överensstämmelse med artikel 45.9 i det fjärde penningtvättsdirektivet om en central kontaktperson (central contact point). Betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar kan utan att etablera en egentlig filial tillhandahålla gränsöverskridande tjänster till Finland genom förmedling av en agent eller distributör. Finansinspektionen har fått sammanlagt ca 130 anmälningar om betalningsinstituts agenter inom Europeiska unionen. Ett utländskt betalningsinstitut eller institut för elektroniska pengar som erbjuder penningförmedling kan ha flera tiotals agenter i Finland. Agenter och leverantörer för betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar som är etablerade inom EES omfattas redan nu av tillämpningsområdet för penningtvättslagen. Med tanke på tillsynen över verksamheten i Finland är det viktigt att Finansinspektionen har möjlighet att av agenterna och leverantörerna få information och dokument. Eftersom agenterna är många till antalet är det med tanke på tillsynen motiverat att betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar som bedriver sin verksamhet genom förmedling av agenter och leverantörer kan förutsättas utse en central kontaktperson som på samtliga i Finland verksamma agenters och leverantörers vägnar ansvarar för dokument- och informationsförfrågningar i anslutning till betalningsinstituten och instituten för elektroniska pengar. Europeiska bankmyndigheten utarbetar för kommissionen tillsammans med andra finansmarknadsmyndigheter en teknisk regleringsstandard om förutsättningarna för att utse centrala kontaktpersoner och om dessas uppgifter. De medlemsstater som har valt alternativet att utse en central kontaktperson får inte själva bestämma villkoren för att utse kontaktpersonen eller uppgiftsbeskrivningen för denna. I kommissionens tekniska regleringsstandard fastställs kriterier som är bindande för alla medlemsstater.  

15 §.De som tillhandahåller utlagda tjänster samt representanter som en del av en rapporteringsskyldig. Det föreslås att till lagen fogas en ny paragraf, varmed artikel 29 i det fjärde penningtvättsdirektivet genomförs. Kapitlets bestämmelser om tredje part och skärpta åtgärder för kundkontroll ska enligt förslaget inte tillämpas, om den rapporteringsskyldiga har lagt ut en uppgift som gäller kundkontroll på entreprenad eller på avtalsbasis anlitar en representant och den som tillhandahåller de utlagda tjänsterna eller representanten betraktas som en del av den rapporteringsskyldiga. 

4 kap. Anmälningsskyldighet, tystnadsplikt och avbrytande av transaktioner

1 §.Skyldighet att anmäla tvivelaktiga transaktioner. I denna paragraf i lagförslaget föreskrivs om anmälningsskyldighet. Paragrafens 1 mom. motsvarar huvudsakligen 23 § i den gällande penningtvättslagen. Bestämmelsen är baserad på artikel 33 det fjärde penningtvättsdirektivet. Den rapporteringsskyldiga ska göra en anmälan till centralen för utredning av penningtvätt om tvivelaktiga transaktioner. Anmälan ska i regel göras utan dröjsmål då den tvivelaktiga transaktionen noteras. Med en tvivelaktig transaktion avses alla från kundens normala verksamhet avvikande eller ovanliga transaktioner, också transaktioner som är exceptionella i fråga om sitt ekonomiska värde, med beaktande av uppgifter som gäller kundkontroll. Den rapporteringsskyldiga ska t.ex. göra en anmälan till centralen för utredning av penningtvätt om en kund inte på begäran ger en adekvat utredning eller om kunden har gett en utredning som enligt den rapporteringsskyldigas bedömning är otillförlitlig eller om kunden misstänks ha överlämnat falska dokument. Samma förfarande ska iakttas om grunden för en transaktion eller medlens ursprung inte i tillräcklig utsträckning klarnar utifrån de utredningar som den rapporteringsskyldiga inhämtat. Dessutom ska en anmälan göras i det fall att en juridisk person inte kan identifieras eller då de verkliga förmånstagarna eller de personer för vilka kunden agerar inte kan identifieras eller utredas på ett tillförlitligt sätt. Anmälan ska göras också om kunden har anknytningar till en stat vars system för förhindrande och utredning av penningtvätt och terrorismfinansiering inte uppfyller internationella krav och då de omständigheter som nämns ovan inte kan utredas på ett tillförlitligt sätt. En i praktiken tvivelaktig åtgärd kan också vara t.ex. att kunden flyttar medel mellan olika konton eller institut utan någon uppenbar ekonomisk orsak, eller investerar i objekt som inte har ett naturligt samband med kundens tidigare verksamhet eller att kunden säljer en fastighet med återköpsvillkor trots att det saknas en uppenbar grund för ett sådant villkor. En transaktion kan vara tvivelaktig också om den enligt tidigare erfarenheter inom branschen uppgår till ett exceptionellt stort belopp. Det kan också väcka misstänkar om kunden öppnar flera konton och sätter in flera små belopp som sammanlagt uppgår till en exceptionellt stor summa och ber om överföring av medlen. 

En rapporteringsskyldig förväntas inte ta ställning till om det är fråga om ett brott utan bedömningen ska avse karaktären av en transaktion i skenet av allmänna erfarenheter inom branschen. Det är centralen för utredning av penningtvätt som ska bedöma medlens ursprung och en transaktions verkliga karaktär. Först i samband med utredningen av en tvivelaktig transaktion samt i en eventuell förundersökning kan det närmare utredas vilka straffrättsliga rekvisit gärningen uppfyller. Det är skäl att handla så snabbt som möjligt i anmälningsskedet för att de medel eller den egendom som anmälan avser inte ska hinna föras utom räckhåll för myndigheterna. I momentet föreslås inte någon från nuläget avvikande bestämmelse om en särskild anmälningsskyldighet för pantlåneinrättningar, eftersom de redan nu med stöd av tillämpningsbestämmelsen omfattas av anmälningsskyldigheten. 

I paragrafens 2 mom. föreslås en bestämmelse om s.k. tröskelvärdesanmälan. Bestämmelsen är ny i förhållande till den gällande lagen. I situationer där tillämpning av den riskbaserade metoden skulle innebära en orimlig administrativ börda t.ex. på grund av ett betydande antal kundhändelser, bör ett särskilt fastställt värde kunna användas som anmälningströskel. Den rapporteringsskyldiga ska i regel utgå från en med hänsyn till sin verksamhet riskbaserad prövning när det gäller anmälan om tvivelaktiga transaktioner, men bör ha möjlighet att göra anmälan om betalningar och andra prestationer som överskrider ett visst tröskelvärde. Den rapporteringsskyldiga kan också i fråga om en enskild kund sammanställa enskilda transaktioner som står i samband med varandra och anmäla dem som en enda tvivelaktig transaktion. Frågan om för hur lång tid betalningarna ska sammanräknas ska avgöras på riskbasis. Syftet med bestämmelsen är sålunda att underlätta tillämpning av den riskbaserade metoden och att minska den administrativa bördan. Syftet är emellertid inte att det alltid måste göras en anmälan om en tvivelaktig transaktion när det är fråga om betalningar som överskrider tröskelvärdet, utan avsikten är att ge rapporteringsskyldiga en sådan möjlighet då deras transaktioner och tjänster är av en sådan karaktär att det är ändamålsenligt. Sådana tjänster kunde utöver vissa penningspelstjänster vara t.ex. tjänster som tillhandahålls av betalningsförmedlare och valutaväxlare. 

Det föreslås att tröskelvärdesrapportering blir obligatorisk för de som tillhandahåller en penningförmedlingstjänst enligt 1 § 2 mom. 5 punkten i lagen om betalningsinstitut (297/2010). Dessa ska enligt föreslagna 2 mom. till centralen för utredning av penningtvätt rapportera alla transaktioner som överstiger 1 000 euro. Med penningförmedling avses i den nämnda punkten tjänster som innebär att tjänsteleverantören tar emot medel från en betalare utan att öppna betalkonto i betalarens eller betalningsmottagarens namn och uteslutande med avsikt att överföra ett belopp som motsvarar de mottagna medlen till betalningsmottagaren eller en annan tjänsteleverantör som agerar på betalningsmottagarens vägnar eller som innebär att tjänsteleverantören tar emot medlen på betalningsmottagarens vägnar och ställer dem till betalningsmottagarens förfogande. Förmedlaren är emellertid skyldig att utöver tröskelvärdesrapporteringen rapportera om tvivelaktiga transaktioner t.ex. i situationer där tröskelvärdet inte överskrids men transaktionen annars verkar tvivelaktig. I skenet av de utredningar som gjorts om riskerna för finansiering av terrorism förefaller obligatoriska tröskelvärderapporter vara motiverade i samband med penningförmedling (FATF:s utredningar om s.k. hawalanätverk från 2013 och om penningförmedlare och valutaväxlare från 2010).  

Näringsidkare och sammanslutningar som på penningspelssammanslutningars vägnar förmedlar deltagaranmälningar och -avgifter i anslutning till penningspel kan enligt 3 mom. rapportera tvivelaktiga transaktioner genom förmedling av sammanslutningen. Syftet med denna bestämmelse är att rapporteringsskyldiga penningspelssammanslutningar ska kunna övervaka sina ombud och samtidigt också själv följa rapporteringsaktiviteten och göra övergripande bedömningar av eventuella förändringar i riskerna.  

Enligt paragrafens 4 mom. ska en rapporteringsskyldig avgiftsfritt ge centralen för utredning av penningtvätt alla uppgifter och handlingar som är nödvändiga för utredning av en misstanke. Paragrafen motsvarar i övrigt 23 § 3 mom. i den gällande penningtvättslagen, men i slutet av paragrafen föreskrivs om skyldigheten att svara på begäran om uppgifter som centralen för utredning av penningtvätt lämnar, inom en rimlig tid som centralen anger. På detta sätt säkerställs effektiviteten i centralens verksamhet. Dessutom har momentets ordalydelse justerats i överensstämmelse med grundlagsutskottets tolkningspraxis, med beaktande av kriterierna för utlämnande av personuppgifter ur det ursprungliga kundregistret för ett syfte som avviker från det ursprungligen uppgivna.  

2 §.Rapportens form och innehåll. Enligt paragrafens 1 mom. ska rapporteringen till centralen för utredning av penningtvätt göras elektroniskt med en särskild tillämpning som centralen har reserverat för detta ändamål. Enligt direktivets artikel 42 ska medlemsstaterna kräva att deras ansvariga enheter inför system för att till fullo och snabbt kunna besvara förfrågningar från finansunderrättelseenheten, genom säkra kanaler och på ett sätt som säkerställer att förfrågningarna behandlas konfidentiellt. En särskild tillämpning möjliggör skyddad kommunikation med centralen för utredning av penningtvätt, med beaktande av sekretesskyldigheten för tvivelaktiga transaktioner. Genom användning av en elektronisk krypterad anslutning förbättras nivån på dataskyddet och datasäkerheten och felmöjligheterna blir mindre. Genom ett elektronisk anmälningsförfarande försnabbas också inledandet och behandlingen av ärendet. Med hjälp av elektronisk anslutning uppnås en avsevärd besparing av personella resurser både för den aktör som ber om och använder uppgifterna och för den som lämnar uppgifterna. Av särskilda skäl kan enstaka rapporter fortfarande göras med en krypterad anslutning eller på något annat datasäkert sätt. Redan nu görs merparten av alla anmälningar om penningtvätt elektroniskt.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om minimiinnehållet i en anmälan om tvivelaktiga transaktioner. Bestämmelsen är inte ny men från att tidigare ha ingått i förordningen lyfts den nu upp till lagnivå. Till åtskillnad vad som tidigare varit fallet hänvisas i förslaget till uppgifter i fråga om kundkontroll enligt 3 kap. 3 § i stället för, såsom tidigare, till enskilda personuppgifter. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att anmälningar om tvivelaktiga transaktioner ska kunna behandlas utan onödigt dröjsmål. 

Enligt paragrafens 3 mom. utfärdas genom förordning av statsrådets närmare föreskrifter om rapportens form och innehåll när det är fråga om tvivelaktiga transaktioner. Bestämmelsen motsvarar 23 § 6 mom. i den gällande lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansering av terrorism.  

3 §.Bevarande av uppgifter om tvivelaktiga transaktioner. Denna paragraf motsvarar till innehållet 23 § 4 och 5 mom. i den gällande penningtvättslagen, men i syfte att underlätta tillämpningen av bestämmelserna har det ansetts ändamålsenligt att ta in dem i en separat paragraf.  

I paragrafens 1 mom. föreskrivs om bevarande av uppgifter som inhämtats för fullgörande av anmälningsskyldigheten. Nödvändiga uppgifter som inhämtats för fullgörande av anmälningsskyldigheten ska bevaras i fem år. Bestämmelsen är baserad på artikel 40 i det fjärde penningtvättsdirektivet. Dessutom föreskrivs i momentet om avförande av uppgifter. Uppgifterna ska avföras fem år från det att anmälan gjorts, om de inte fortfarande behöver bevaras för brottsutredning eller en anhängig rättegång eller för att trygga den rapporteringsskyldigas eller dess anställdas rättigheter. Behovet av fortsatt bevarande ska granskas senast tre år efter den senaste granskningen. En anteckning ska göras om granskningen och tidpunkten för den. Till åtskillnad från direktivet är utgångspunkten enligt penningtvättslagen sålunda att behovet av fortsatt bevarande av uppgifter och handlingar ska granskas. Uppgifterna ska också hållas åtskilda från kundregistret. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om begränsningar som gäller registrerades rätt till insyn. Bestämmelsen är baserad på artikel 41.4 i det fjärde penningtvättsdirektivet. En registrerad har enligt den föreslagna bestämmelsen inte rätt till insyn i uppgifter och handlingar som inhämtats för fullgörande av utredningsskyldigheten då uppgifterna i enlighet med 1 mom. bevaras separat från kundregistret på grund att de har samband med en tvivelaktig transaktion. Dataombudsmannen kan emellertid på begäran av den registrerade kontrollera att behandlingen av dessa uppgifter är lagenlig. I momentet är det fråga om ett sådant undantag som avses i personuppgiftslagens 27 § 1 mom. 1 punkten, enligt vilken rätt till insyn inte finns om informationen kan skada statens säkerhet, försvaret eller den allmänna ordningen och säkerheten eller försvåra förebyggande eller utredning av brott. Eftersom begränsningen av rätten till insyn när det gäller personuppgifter innebär ett ingrepp i regleringen av skyddet för privatlivet är det ändamålsenligt att utsträcka begränsningen endast till sådana uppgifter som det är nödvändigt med beaktande av det mål som eftersträvas. I lagförslagets 2 kap. föreskrivs om bevarande av uppgifter i fråga om kundkontroll. Till den del som det är fråga om normal behandling av personuppgifter i en rapporteringsskyldigs kundregister ska personuppgiftslagen tillämpas, inklusive bestämmelserna om den registrerades rätt till insyn. Förfarandet och bevarandetiderna ska också stå i proportion till det mål som eftersträvas och ingreppet i de grundläggande rättigheterna får inte pågå längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet. 

4 §. Tystnadsplikt och undantag från tystnadsplikten i fråga om tvivelaktiga transaktioner. I denna paragraf föreskrivs om tystnadsplikt i anslutning till anmälningar om penningtvätt. Enligt paragrafens 1 mom. får en rapporteringsskyldig inte för den som misstanken gäller eller för någon annan röja en anmälan enligt 1 §. Bestämmelsen motsvarar 25 § 1 mom. i den gällande penningtvättslagen. Motsvarande förbud föreskrivs i artikel 39 i det fjärde penningtvättsdirektivet. Tystnadsplikten gäller också den rapporteringsskyldigas anställda och den som fått uppgifter som omfattas av tystnadsplikten. Syftet med bestämmelsen är dels att säkerställa en effektiv behandling av anmälningar som gäller tvivelaktiga transaktioner utan att äventyra en eventuell brottsutredning och dels att säkerställa tillämpningen av skyldigheten att skydda arbetstagarna som det föreskrivs om i 9 kap. 1 § 3 mom. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om undantag från tystnadsplikten. En rapporteringsskyldig får informera en i lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat (699/2004) avsedd sammanslutning som ingår i samma finans- och försäkringskonglomerat och som har beviljats koncession i Finland eller i en annan EES-stat om att en anmälan har gjorts och om innehållet i anmälan. Informationen får också delges en sammanslutning som ingår i samma finans- och försäkringskonglomerat och som har beviljats koncession i någon annan stat än en EES-stat, om sammanslutningen har skyldigheter som motsvarar skyldigheterna enligt denna lag och fullgörandet av skyldigheterna övervakas. Undantaget i fråga om tystnadsplikten är baserat på artiklarna 39.3 och 39.4 i det fjärde penningtvättsdirektivet. På grund av undantaget i fråga om tystnadsplikten kan åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism centraliseras inom ett finans- och försäkringskonglomerat.  

Också i paragrafens 3 mom. föreskrivs om undantag i fråga om tystnadsplikten. En rapporteringsskyldig får informera sådana i 1 kap. 2 § 1 mom. 1 och 2 punkten avsedda rapporteringsskyldiga med koncession i Finland eller i en annan EES-stat som medverkar i en enskild transaktion som hänför sig till den kund och den transaktion som en anmälan avser om att anmälan har gjorts. Under samma förutsättningar får informationen delges en i 1 kap. 2 § 1 mom. 1 eller 2 punkten avsedd rapporteringsskyldig som har beviljats koncession i någon annan stat än en EES-stat, om mottagaren av informationen har skyldigheter som motsvarar skyldigheterna enligt denna lag och fullgörandet av skyldigheterna övervakas och mottagaren dessutom har sådana skyldigheter i fråga om skydd för personuppgifter som motsvarar personuppgiftslagen. Bestämmelsen är baserad på artikel 39.5 i det fjärde penningtvättsdirektivet. I paragrafen uppställs snäva villkor för utlämnande av uppgifter. Information får lämnas ut endast när det är fråga om en enskild transaktion i anslutning till samma kund och samma transaktion. Det kan vara fråga t.ex. om en betalning från ett kreditinstitut till ett annat. Om det vore fråga om en tvivelaktig transaktion om vilken det ena kreditinstitutet gör en anmälan till centralen för utredning av penningtvätt kunde det kreditinstitut som gjort anmälan informera den andra parten i transaktionen om att den gjort en penningtvättsanmälan. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs vilken information en rapporteringsskyldig får lämna ut i sådana fall som avses i 3 mom. I samband med utlämnande av information får kundens namn, födelsetid och personbeteckning samt grunden för anmälan lämnas ut. Om personen saknar finsk personbeteckning, får också uppgifter om personens medborgarskap lämnas ut.  

5 §.Avbrytande av transaktioner och vägran att utföra sådana. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar den gällande penningtvättslagens 26 § 3 och 4 mom. och är baserade på artikel 34 i det fjärde penningtvättsdirektivet. En rapporteringsskyldig ska avbryta en transaktion för ytterligare utredningar eller vägra utföra en transaktion om den är tvivelaktig, eller om den rapporteringsskyldiga misstänker att medel som ingår i transaktionen används för finansiering av terrorism eller för straffbart försök till detta. Om transaktionen inte kan avbrytas eller om det sannolikt blir svårare att ta reda på transaktionens verkliga förmånstagare om den avbryts eller förvägras, kan den rapporteringsskyldiga utföra transaktionen. Syftet med bestämmelsen är att ge den rapporteringsskyldiga prövningsrätt i fråga om det skede i vilket anmälan ska göras, med beaktande av att det i vissa situationer är svårt att avgöra karaktären av en transaktion utan att först utreda de verkliga förmånstagarna i transaktionen. Det är sålunda fråga om ett undantag från huvudregeln i 1 §, enligt vilken anmälan ska göras så snart iakttagelsen gjorts. 

Paragrafens 3 mom. innehåller en informativ bestämmelse som hänvisar till den rätt som centralen för utredning av penningtvätt har att bestämma om avbrytande av en transaktion för viss tid enligt 6 § i lagen om centralen för utredning av penningtvätt. 

5 kap. Registret för övervakning av penningtvätt

Avsikten är att detta nya kapitel ska ersätta bl.a. bestämmelserna i den gällande penningtvättslagens 4 kap. om registreringsskyldighet för vissa verksamhetsidkare. Enligt grundlagens 10 § 1 mom. ska närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. 

1 §.Tillämpningsområde. I registret ska föras in de rapporteringsskyldiga som med stöd av denna lag övervakas av regionförvaltningsverket och som inte är auktoriserade tillsynsobjekt eller skyldiga att låta registrera sig i ett annat register som förs av tillsynsmyndigheten.  

2 §.Registeransvarig och användningsändamål för registret för övervakning av penningtvätt. Enligt paragrafens 1 mom. ska regionförvaltningsverket föra ett register över rapporteringsskyldiga. I registret ska enligt den föreslagna bestämmelsen föras in rapporteringsskyldiga som avses i 1 § i detta kapitel, om deras verksamhet inte är undantagna från tillämpningsområdet enligt 1 kap. 3 §. Registret för övervakning av penningtvätt ska om möjligt sammanställas av redan tillgängliga myndighetsregister i enlighet med statsförvaltningens s.k. servicekanalprojekt. Bestämmelser om detta finns i kapitlets 8 §. I registret ska också föras in informationen i valutaväxlingsregistret och företagstjänstregistret som regionförvaltningsverket för i enlighet med penningtvättslagen. I paragrafens 2 mom. föreskrivs om registrets användningsändamål. 

3 §.Ansökan om införande i registret och förutsättningar för registrering. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att en rapporteringsskyldig ska ansöka om att bli införd i registret inom 14 dygn från det att den rapporteringsskyldiga börjar omfattas av denna lag. Om t.ex. en smyckeshandlare kontant på en gång säljer smycken för över 10 000 euro ska han eller hon ansöka om att bli införd i registret inom 14 dygn från transaktionen. Registeranteckningen har emellertid inte samband med att den rapporteringsskyldigas verksamhet som avses i detta kapitel är tillståndspliktig. 

Regionförvaltningsverket ska registrera en sökande i regionförvaltningsverkets register för övervakning av penningtvätt, om de villkor som avses i paragrafens 2 mom. är uppfyllda. Sökanden ska enligt momentets 1 punkt ha rätt att utöva näring i Finland. I 1 § i lagen angående rättighet att idka näring (122/1919) föreskrivs om rätten att idka näring. Enligt den nämnda bestämmelsen får näring idkas av fysiska personer som är bosatta inom EES, finska sammanslutningar och stiftelser samt utländska sammanslutningar och stiftelser som registrerat en filial i Finland och har bildats enligt lagstiftningen i en stat som hör till EES och som har sin stadgeenliga hemort, sin centralförvaltning eller sin huvudsakliga verksamhetsort i en stat som hör till EES. Också de har rätt att idka näring i Finland som PRS har beviljat tillstånd.  

Enligt momentets 2 punkt förutsätts det att sökanden inte har meddelats näringsförbud. I lagen om näringsförbud (1059/1985) föreskrivs om meddelande av näringsförbud. Enligt momentets 3 punkt är en förutsättning för registrering att sökanden lämnar de uppgifter som avses i kapitlets 4 §.  

Enligt momentets 4 punkt är en förutsättning att en rapporteringsskyldig som bedriver valutaväxlingsverksamhet och likaså en fysisk person och en juridisk person som tillhandahåller företagstjänster är tillförlitlig på det sätt som avses i 5 §. Bedömningen av tillförlitligheten när det gäller personer som bedriver valutaväxlingsverksamhet och tillhandahåller företagstjänster baseras på artikel 47.3 i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs att sökanden i sin ansökan ska uppge den näringsverksamhet som bedrivs och som ligger till grund för sökandens rapporteringsskyldighet. 

Enligt paragrafens 4 mom. ska genom förordning av statsrådet utfärdas närmare föreskrifter om innehållet i en registreringansökan till regionförvaltningsverket. Det finns behov att genom förordningen utvidga bestämmelserna om regionförvaltningsverkets register för övervakning av penningtvätt så att de utöver ansökan omfattar också utredning av de viktigaste aktieägarna och dessas aktieinnehav samt rapporteringsskyldigas tillförlitlighetsutredning om och till ledningen. 

4 §.Uppgifter som ska föras in i registret för övervakning av penningtvätt och anmälan om ändringar. I paragrafens 1 mom. föreskriv vilka uppgifter som ska föras in i registret. De motsvarar huvudsakligen de uppgifter som enligt den gällande penningtvättslagens 29 § 2 mom. ska föras in i valutaväxlingsregistret och i registret över företagstjänster. I registret ska med avvikelse från nuläget anges administrativa påföljder enligt 9 kap. samt sådana uppmaningar och förbud som har förenats med vite. Regionförvaltningsverket får vid behov med stöd av 8 § uppgifter ur handelsregistret t.ex. om ansvariga personer i en juridisk person. Bestämmelserna om skyldigheter som kan påföras juridiska personer gäller också utländska juridiska personer. Med bifirma avses i bestämmelsen den juridiska personens bifirma för vilken registrering söks. 

Enligt paragrafens 2 mom. ska en rapporteringsskyldig utan dröjsmål underrätta regionförvaltningsverket om ändringar i de uppgifter som har förts in i registret. 

5 §. Tillförlitlighet. I paragrafens 1 mom. definieras innebörden i begreppet tillförlitlighet som används i 3 § 1 mom. 4 punkten. En rapporteringsskyldig anses inte vara tillförlitlig, om han eller hon genom en lagakraftvunnen dom under fem år före bedömningen har dömts till fängelsestraff eller under tre år före bedömningen har dömts till bötesstraff för ett brott som kan anses visa att han eller hon är uppenbart olämplig att bedriva näringsverksamhet som ska föras in i registret för övervakning av penningtvätt, om han eller hon annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig vara uppenbart olämplig för sådan verksamhet, att äga en sammanslutning eller stiftelse som bedriver sådan verksamhet eller att vara verksam i dess högsta ledning. En sådan lagakraftvunnen dom som avses i momentet kan avse t.ex. ett penningtvätts- eller bokföringsbrott, ett skattebrott eller något annat brott i samband med ekonomisk verksamhet. 

Trots att en person inte har dömts till ett sådant fängelse- eller bötesstraff som avses ovan kan personen i fråga inte heller anses vara tillförlitlig i det fall att han eller hon annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig vara uppenbart olämplig för verksamhet som beskrivs ovan. Motsvarande bestämmelse finns i kreditinstitutslagens 4 kap. 4 § och i 13 a § i lagen om betalningsinstitut. 

Exempelvis en icke-lagakraftvunnen dom för ett sådant brott som avses i momentet kan också tyda på olämplighet. I praktiken kan det hinna förflyta flera år förrän en dom t.ex. för ett ekonomiskt brott som utgör hinder för registrering har vunnit laga kraft. I tillförlitlighetsbedömningen kan i fråga om tidigare verksamhet beaktas också den omständigheten att en person med en lagakraftvunnen dom har dömts till fängelsestraff för mer än fem år sedan, om brottet i fråga visar att personen är uppenbart olämplig att bedriva näringsverksamhet som registreras i registret för övervakning av penningtvätt, att äga en sammanslutning eller stiftelse som bedriver sådan verksamhet eller att vara verksam i dess högsta ledning. 

För att en person annars genom sin tidigare verksamhet ska ha visat sig vara uppenbart olämplig förutsätts det inte att denna har dömts till straff för ett brott. Personen i fråga har t.ex. eventuellt meddelats näringsförbud enligt lagen om näringsförbud, vilket inte nödvändigtvis förutsätter ett straff för en försummelse. Det kan t.ex. ha varit fråga om försummelser i samband med beskattning eller bokföring. Också ett upphävt näringsförbud kan beaktas vid bedömningens av en persons tillförlitlighet. 

En rapporteringsskyldig kan enligt 2 mom. inte anses vara tillförlitlig om han eller hon under de senaste tre åren före bedömningen upprepade gånger eller i betydande grad har försummat att betala skatter eller andra offentliga avgifter eller om han eller hon enligt utmätning eller någon annan utredning är oförmögen att svara för sina skulder. Registermyndigheten ges med tanke på bedömningen rätt att ta del av fullgöranderapporter som gjorts av Enheten för utredning av grå ekonomi, varav framgår sådana för bedömningen relevanta omständigheter som nämns ovan. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs vilka personer som tillförlitlighetskravet enligt 4 § 1 mom. 3 punkten gäller då den som gör anmälan är en juridisk person. För att kravet på tillförlitlighet i fråga om en juridisk person ska anses vara uppfyllt måste alla de aktörer som räknas upp i bestämmelsen vara tillförlitliga. När det gäller en representant för en utländsk juridisk persons filial är det dock inte dennas tillförlitlighet som bedöms utan bedömningen gäller de personer i den utländska juridiska personen som avses i momentet. En representant för en filial som etablerats enligt EES-lagstiftningen ska ha sin hemort inom EES. Om företaget är etablerat utanför EES-området ska representanten ha hemort i Finland. En persons olämplighet för en uppgift kan också bero på försummelse av offentligrättsliga förpliktelser, exempelvis skatter. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs i överensstämmelse med 31 § 3 mom. i den gällande penningtvättslagen om regionförvaltningsverkets rätt att få uppgifter ur bötesregistret. I straffregisterlagen föreskrivs om regionförvaltningsverkets rätt att få uppgifter ur straffregistret. 

I 5 mom. föreskrivs om regionförvaltningsverkets rätt att få uppgifter från andra myndigheter. En förutsättning är att uppgifterna ska vara nödvändiga för utredning av en persons tillförlitlighet enligt denna paragraf eller för avförande ur registret. 

Enligt paragrafens 6 mom. kan regionförvaltningsverket utnyttja bl.a. sådana av Enheten för utredning av grå ekonomi upprättade utredningar som det föreskrivs om i lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi (1207/2007). I en utredning om hur åtagandena har skötts beskrivs organisationens eller en organisationsanknuten persons samt en direkt eller indirekt anknuten organisation eller organisationsanknuten persons verksamhet och ekonomi samt lagstadgade åtaganden. Enheten för utredning av grå ekonomi gör sådana utredningar endast på begäran av en myndighet, för syften som nämns i lagen. För utredningar om hur åtaganden har skötts har utredningsenheten motsvarande rätt till sekretessbelagd information som den myndighet som ber om utredningen. Utredningsenheten ska hemlighålla utredningen och de uppgifter som används i den. Den behöriga tillsynsyndighet som bett om utredningen ska själv bedöma vilken betydelse som ska tillmätas utredningen vid skötseln av lagstadgade uppgifter. 

De tillsynsrelaterade risker som är förenade med rapporteringsskyldiga som ska antecknas i registret har samband med bl.a. sådana bristfälligheter rörande registreringar, rapporter och betalningar som kan indikera risker för grå ekonomi. Tillgång till förhandsinformation har en förebyggande inverkan på grå ekonomi. 

I paragrafens 7 mom. föreskrivs om informationssökning av uppgifter med hjälp av en teknisk anslutning. Sådan sökning får göras utan samtycke av den vars intresse skyddas genom sekretessbestämmelserna. 

6 §.Avförande av uppgifter ur registret för övervakning av penningtvätt. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om situationer då regionförvaltningsverket ska avföra en näringsidkare ur registret. Detta kan ske antingen på den rapporteringsskyldigas egen anmälan, då denna har upphört med sin rapporteringspliktiga verksamhet eller då den rapporteringsskyldiga enligt regionförvaltningsverkets bedömning inte längre uppfyller villkoren för registrering enligt detta kapitel. I registret ska emellertid inte införas uppgifter t.ex. om grunderna för straff, eftersom exempelvis straffregisteruppgifter annars skulle bli offentliga med stöd av 7 § i detta kapitel. I registret ska antecknas endast en hänvisning varav framgår om avförandet har skett på den rapporteringsskyldigas eller på regionförvaltningsverkets initiativ.  

Regionförvaltningsverket kan få övervakningsimpulser från datasystem som avses i 5 §, då uppgifter som innebär hinder för registrering registreras i sådana system som avses i paragrafen. Detta skulle effektivisera uppdateringen och övervakningen av den information som registreras.  

Om avregistreringen av baseras på att det i den rapporteringsskyldigas verksamhet har skett väsentliga överträdelser av denna lag eller av föreskrifter som regionförvaltningsverket meddelat med stöd av den, ska regionförvaltningsverket före beslutet reservera en rimlig tid för den rapporteringsskyldiga att avhjälpa bristen (2 mom.). 

Enligt paragrafens 3 mom. ska uppgifterna om registeranteckningar bevaras i fem års tid från utgången av det år då uppgiften har avförts ur registret. 

7 §.Utlämnande av uppgifter ur registret för övervakning av penningtvätt. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om rätten att få detaljerade uppgifter ur registret för övervakningen av penningtvätt. Handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna är enligt grundlagens 12 § 2 mom. offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar. Handlingar som beskriver en persons ekonomiska ställning är sekretessbelagda enligt 24 § 1 mom. 23 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. 

Utlämnande av uppgifter ska enligt förslaget ordnas genom elektronisk ärendehantering, vilket innebär att var och en genom att ange företags- och organisationsnummer, firma eller bifirma för ett företag får uppgifter om en närmare angiven rapporteringsskyldig. Uppgifter kan lämnas ut genom en webbtjänst och dels också genom en teknisk anslutning eller annars i elektronisk form. Informationssökningen ordnas så att uppgifter kan sökas endast med specifik sökning. Dessutom ska möjligheten att söka information begränsas så att samma sökande under ett dygn ska kunna söka uppgifter endast om ett begränsat antal företag.  

Regionförvaltningsverket ska övervaka användningen av uppgifter ur systemet så som föreskrivs i 18 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, i 32 § i personuppgiftslagen samt i 5 § i statsrådets förordning om informationssäkerheten inom statsförvaltningen (681/2010). Regionförvaltningsverket ska i sitt register föra in uppgifter om sökanden och vilken information som sökts via informationssystemet. 

Paragrafens 2 mom. gäller utlämnande av personuppgifter. Regionförvaltningsverket ska ha rätt att lämna ut personuppgifter ur registret. 

Regionförvaltningsverket får lämna ut uppgifter om personbeteckningens slutled endast om utlämnandet uppfyller kraven i 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Bestämmelsen begränsar emellertid inte utlämnande av uppgifter till myndigheter. I personuppgiftslagens 13 § föreskrivs om behandling av personuppgifter. En personbeteckning får enligt personuppgiftslagens 13 § 1 mom. behandlas med den registrerades entydiga samtycke eller när behandlingen regleras i lag. Dessutom får en personbeteckning behandlas om det är nödvändigt att entydigt individualisera den registrerade för att utföra en i lagen angiven uppgift, för att uppfylla den registrerades eller den registeransvariges rättigheter och skyldigheter, eller för historisk eller vetenskaplig forskning eller för statistikföring. Enligt 4 mom. i den nämnda paragrafen ska den registeransvarige se till att personbeteckningen inte onödigt antecknas i handlingar som skrivs ut eller upprättas på basis av personregistret. 

I den föreslagna paragrafens 3 mom. föreskrivs om när regionförvaltningsverket kan besluta lämna ut uppgifter genom en teknisk anslutning eller på något annat sätt i elektronisk form. För att uppgifterna ska lämnas ut krävs det att den som begär dem ger regionförvaltningsverket en utredning om att uppgifterna skyddas på ändamålsenligt sätt. Kravet på ändamålsenligt informationsskydd gäller inte utlämnande av uppgifter som ska offentliggöras elektroniskt över det allmänna datanätet. I fråga om regionförvaltningsverket gäller emellertid enligt den gällande personuppgiftslagen och efter att den allmänna dataskyddsförordningen trätt i kraft förordningens bestämmelser om utlämnande av uppgifter och registeransvarigas skyldigheter, till den del som bestämmelserna tillämpas på myndighetsregister.  

8 §.Uppdatering av uppgifter via befolkningsdatasystemet, handelsregistret och företags- och organisationsdatasystemet. Enligt paragrafens 1 mom. får regionförvaltningsverket uppdatera sina register med hjälp av befolkningsdatasystemet och granska personuppgifterna för personer som har anmälts för registrering. 

Dessutom har regionförvaltningsverket med stöd av 2 mom. rätt att uppdatera registret för övervakning av penningtvätt med uppgifter ur handelsregistret samt företags- och organisationsdatasystemet. Syftet med bestämmelsen är att i enlighet med det s.k. servicekanalprojektet se till att de basuppgifter som en gång har förts in i ett myndighetsregister kan utnyttjas i andra register och att de registrerade inte behöver uppge samma uppgifter flera gånger. 

6. kap. Uppgifter om verkliga förmånstagare

Med detta kapitel genomförs bestämmelserna om verkliga förmånstagare i det fjärde penningtvättsdirektivets kapitel III till den del som det är fråga om företags och andra juridiska personers skyldighet att uppdatera informationen om sina verkliga förmånstagare. Enligt direktivets artikel 30.1 ska medlemsstaterna se till att bolag och andra juridiska enheter som är registrerade på deras territorium är skyldiga att inhämta och förfoga över adekvata, korrekta och aktuella uppgifter om sitt verkliga huvudmannaskap, inbegripet uppgifter om sina förmånsintressen. Enligt direktivets kapitel III ska medlemsstaterna se till att dessa uppgifter finns i ett centralt register. Bestämmelser om fullgörande av skyldigheterna finns i företags- och organisationsdatalagen, handelsregisterlagen, föreningslagen, religionsfrihetslagen och stiftelselagen, till den del som dessa lagar inte redan innehåller bestämmelser om saken. 

1 §.Tillämpningsområde. I denna paragraf föreskrivs om kapitlets tillämpningsområde. Enligt paragrafens 1 mom. ska kapitlet tillämpas på sammanlutningar som avses i handelsregisterlagen samt på föreningar, religionssamfund och stiftelser. I kapitlet föreskrivs om dessa sammanslutningars skyldighet att upprätthålla information om sina verkliga förmånstagare. 

I kapitlet föreskrivs inte om registrering av uppgifter om verkliga förmånstagare, utan i stället hänvisas till handelsregisterlagen, föreningslagen, religionsfrihetslagen, och stiftelselagen. När det gäller registreringsskyldighet, registrering och avförande av uppgifter, offentlighet och uppgiftsskydd ska tillämpas de bestämmelser i dessa lagar som gäller enskilda register. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att kapitlet inte ska tillämpas på bolag som är föremål för handel på en reglerad marknad. I fråga om börsbolags aktieägare gäller flaggningsskyldigheten enligt 9 kap. 5 § i värdepappersmarknadslagen. Den nedre gränsen för flaggningsskyldigheten är fem procent av målbolagets röstetal eller det sammanlagda antalet aktier. Detta krav är betydligt strängare än 25 procent, som är en förutsättning för registrering. 

2 §.Sammanslutnings skyldighet att upprätthålla information om verkliga förmånstagare. Med avvikelse från bestämmelserna i 3 kap. om sådana rapporteringsskyldiga som avses i lagförslaget och dessas skyldighet att identifiera verkliga förmånstagare, gäller enligt paragrafens 1 mom. skyldigheten att upprätthålla exakt och uppdaterad information om sina verkliga förmånstagare sådana registreringsskyldiga sammanslutningar som avses i handelsregisterlagen. Detta stämmer överens med de krav som personuppgiftslagstiftningen ställer i fråga om personuppgifters exakthet och uppdatering av personuppgifter som ska behandlas. Kravet gäller dock inte enskilda näringsidkare som inte är juridiska personer. Dessutom gäller 1 mom. föreningar som är antecknade i föreningsregistret, religionssamfund som är antecknade i registret över religionssamfund och stiftelser som är införda i stiftelseregistret. I fråga om bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag som är antecknade i handelsregistret samt föreningar, religionssamfund och stiftelser motsvarar skyldigheten i praktiken de skyldigheter som redan gäller dem med stöd av lagen om bostadsaktiebolag, föreningslagen, religionsfrihetslagen och stiftelselagen, och av 1 mom. följer inga nya skyldigheter. Föreningslagen och religionsfrihetslagen samt företags- och organisationsdatalagen ska dock ändras. Paragrafens 1 mom. är således en allmän bestämmelse som gäller alla juridiska personer. Enligt 1 mom. ska dessa juridiska personer även tillhandahålla den rapporteringsskyldiga som avses i 1 kap. 1 § uppgifter om sina verkliga huvudmän, när den rapporteringsskyldiga vidtar åtgärder för kundkännedom. 

I 2 mom. föreskrivs mer detaljerat om de skyldigheter som gäller sammanslutningar enligt 3 § 1 mom. och 4–6 punkten i handelsregisterlagen, med undantag för bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag enligt lagen om bostadsaktiebolag. Enligt det föreslagna 2 mom. ska sammanslutningar, utöver den allmänna skyldigheten enligt 1 mom., på basis av tillgängliga uppgifter upprätthålla exakt och uppdaterad information om sina verkliga förmånstagare enligt 1 kap. 5 § samt om grunden för och omfattningen av deras bestämmande inflytande eller ägarandelar. 

Utgångspunkten är den att sammanslutningen ska utnyttja all tillgänglig information för att fastställa vem som är förmånstagare. Företagets skyldighet att aktivt inhämta information gäller sådana fall som avses i lagens 1 kap. 5 § 2 och 3 mom. En sammanslutning ska med andra ord ha kännedom om fysiska personer med en ägarandel eller röstandel som överstiger 25 procent (direkt ägande). Dessutom är en juridisk person skyldig att aktivt inhämta information om indirekt ägande. Skyldigheten gäller sådana fall där en juridisk person äger mer än 25 procent av aktierna eller en motsvarande andel av en juridisk person, eller då en juridisk person har en andel på mer än 25 procent av en juridisk persons röstetal, och en eller flera fysiska personer utövas bestämmande inflytande i den. En fysisk person kan anses utöva självständig beslutanderätt i en juridisk person t.ex. om den fysiska personen äger en större andel än 50 procent av ett aktiebolags aktier. Självständig beslutanderätt kan utövas av flera personer, t.ex. i ett öppet bolag som har flera bolagsmän. En sammanslutning ska också ha kännedom om den verkliga förmånstagaren, i sådana fall då en fysisk person eller en juridisk person som står under dennas bestämmande inflytande, på grund av ägandet, medlemskap eller jämförbara omständigheter har rätt att utse och entlediga en majoritet av styrelseledamöterna (indirekt ägande). Vid utredningen av indirekt ägande kan sammanslutningar utnyttja registrerade uppgifter om ägarförhållanden eller bestämmande inflytande. Om företaget inte har någon sådan verklig förmånstagare som definitionen avser eller om en verklig förmånstagare inte kan identifieras, ska som verklig förmånstagare betraktas respektive bolags styrelseledamöter, en ansvarig bolagsman eller en fysisk person i motsvarande ställning. Sådana personer ska för närvarande antecknas i handelsregistret, vilket innebär att företaget inte åläggs någon särskild kontroll- eller förteckningsskyldighet. Företaget ska dock i ett sådant fall i överensstämmelse med handelsregisterlagen meddela till handelsregistret att de i registret antecknade styrelseledamöterna m.fl. samtidigt är dess verkliga förmånstagare. 

Med aktiv utredningsskyldighet avses i praktiken att ett företag eller en sammanslutning ska kontrollera en verklig förmånstagares identitet t.ex. i en situation där bestämmanderätten är baserad på ett delägaravtal som bolaget känner till eller där bestämmande inflytande utövas genom flera ägarandelar som är mindre än 25 procent, och det finns klara indikationer på detta. Dessa situationer är av en sådan karaktär att företaget eller sammanslutningen kan ha begränsade möjligheter att få kännedom om dem. Av denna anledning inskränker sig utredningsskyldigheten till omständigheter som företaget eller sammanslutningen känner till. Om ett aktiebolag t.ex. vet att ett avtal har ingåtts mellan delägare som har ett utifrån bestämmelsen betydande röstetal, ska aktiebolaget utreda hur avtalet de facto inverkar på bestämmanderätten i bolaget. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska en sammanslutnings styrelseledamöter eller en ansvarig bolagsman eller en förenings, ett religionssamfunds eller en stiftelses styrelse se till att det förs en förteckning över de verkliga förmånstagarna. Detta är nödvändigt för att säkerställa att bestämmande inflytande som utövas av fysiska personer faktiskt följs upp. Dessutom utgör förteckningen ett stöd för att skyldigheten att registrera förmånstagarna uppfylls. Uppgiften att föra förteckningen kan i allmänhet kombineras med en uppdatering av övriga ägar- eller medlemsuppgifter, exempelvis upprätthållandet av aktiebolagets förteckningar över aktier och aktieägare. För bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag, föreningar, religionssamfund och stiftelser innebär föreslagna 3 mom. i praktiken inga nya förpliktelser utöver dem som följer av gällande lagstiftning. 

3 §.Skyldighet för förvaltare av utländska truster att ha kännedom om verkliga förmånstagare. Förvaltaren av en sådan utländsk klassisk trust eller liknande juridisk konstruktion som avses i artikel 3.7 d i penningtvättsdirektivet ska i enlighet med 1 kap. 6 § inhämta och upprätthålla information om trustens verkliga förmånstagare (1 mom.). Förvaltaren ska dessutom se till att informationen hålls uppdaterad genom att anmäla ändringar till registret. En utländsk klassisk trust är en speciell form av ett sådant utländskt trustarrangemang som beskrivs ovan. En trust grundas med en viljeyttring där grundaren muntligen eller skriftligen uttrycker sin vilja att grunda en trust och med full äganderätt överföra sin egendom antingen till sig själv i egenskap av intressebevakare eller vidare till en annan intressebevakare. Även om uppgifterna om trustens verkliga förmånstagare antecknas i handelsregistret ska en utländsk trust inte i sig anses vara antecknad i registret som en näringsidkare. Uppgifterna om trusten har endast den betydelsen att de anger till vilket utländskt arrangemang de anmälda uppgifterna om verkliga förmånstagare är knutna. 

4 §.Registrering av sammanslutningars verkliga förmånstagare. Enligt det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 30.3 ska medlemsstaterna se till att uppgifterna om verkliga huvudmän återfinns i ett centralt register. Medlemsstaterna ska kräva att uppgifterna i det centrala registret är adekvata, korrekta och aktuella. Det föreslås att i lagförslagets 6 kap. för tydlighetens skull tas in hänvisningar till handelsregisterlagen, föreningslagen, stiftelselagen samt företags- och organisationsdatalagen, där det föreskrivs om registrering av uppgifter om personer som ska betraktas som verkliga förmånstagare. På motsvarande sätt görs en sådan ändring i handelsregisterlagen att uppgifter om verkliga förmånstagare ska införas i handelsregistret. Uppgifterna om förmånstagare ska registreras i PRS:s handels-, förenings- och stiftelseregister samt i registret över religionssamfund. Direktivets krav på ett centralt register uppfylls genom att föreningsregistret och registret över religionssamfund blir stamregister i företags- och organisationsdatasystemet, vilket innebär att anmälningar till de olika stamregistren ska göras i enlighet med företags- och organisationsdatalagen och att kunderna dessutom genom det centrala företags- och organisationsdatasystemet ska kunna se uppgifter i olika stamregister. Detta förutsätter att det görs ändringar i företags- och organisationsdatalagen. 

I paragrafens 1 mom. hänvisas till handelsregisterlagen där det föreskrivs hur verkliga förmånstagare i företag enligt 3 § 1 mom. 1 och 4—6 punkten i handelsregisterlagen samt verkliga förmånstagare i utländska truster ska registreras i handelsregistret. Anmälningsskyldigheten gäller inte enskilda näringsidkare som inte är juridiska personer och inte heller företag som är föremål för handel på en reglerad marknad. Definitionen av begreppet registreringsskyldig innefattar sålunda organisationsformer som i Finland betraktas som juridiska personer. I paragrafens 1 mom. hänvisas till handelsregisterlagen också i fråga om registrering av verkliga förmånstagare för truster. 

Enligt paragrafens 2 mom. föreskrivs i föreningslagen om registrering av styrelsemedlemar och enligt 3 mom. föreskrivs i religionsfrihetslagen om registrering av religionssamfunds styrelsemedlemmar. Enligt 4 mom. föreskrivs i stiftelselagen om registrering av stiftelsers styrelse- och förvaltningsrådsledamöter. 

Uppgifterna enligt paragrafens 1—4 mom. ska registreras före den 30 juni 2019 (5 mom.). 

7 kap. Tillsyn

Enligt artikel 58.4 i det fjärde penningtvättsdirektivet ska medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna har alla de tillsyns- och undersökningsbefogenheter som de behöver för att kunna fullgöra sitt uppdrag. De behöriga myndigheterna kan enligt artikel 58.5 utöva sina befogenheter att påföra administrativa sanktioner och föreskriva åtgärder direkt med stöd av nationell rätt, i samarbete med andra myndigheter, på eget ansvar genom delegering till sådana andra myndigheter eller genom hänvändelse till de behöriga rättsliga myndigheterna. Myndighetsbefogenheterna enligt den gällande lagen motsvarar inte de uppgifter och befogenheter som föreskrivs i det fjärde penningtvättsdirektivet och därför föreslås att i kapitlet tas in bestämmelse om flera nya befogenheter för tillsynsmyndigheterna och delvis också för advokatföreningen.  

1 §.Tillsynsmyndigheter och anmälan till centralen för utredning av penningtvätt. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om de myndigheter som utövar tillsyn över efterlevnaden av denna lag samt bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Liksom enligt den gällande lagen ska tillsynsuppgiften åläggas Finansinspektionen, Polisstyrelsen, PRS och regionförvaltningsverket. I paragrafens 2 mom. föreskrivs om advokatföreningens myndighetsuppgift att utöva tillsyn över advokaterna. 

I enlighet med 31 § 4 mom. i den gällande lagen föreskrivs i 3 mom. att tillsynsmyndigheterna och advokatföreningen, börsen och centralinstitutet för sammanslutningen ska underrätta centralen för penningtvätt om de på basis av omständigheter som kommer fram i samband med tillsynen eller annars vid skötseln av sina uppgifter observerar en tvivelaktig transaktion eller misstänker finansiering av terrorism eller straffbart försök till detta. Det föreslås att till momentet Energimyndigheten, som enligt artikel 98 i registerförordningen ska samarbeta med de behöriga myndigheter som avses i förordningen i syfte att förhindra och bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism. Enligt artikel 2 i den nämnda förordningen ska den nationella administratören, samt dess verksamhetsledare och anställda, samarbeta fullt ut med finansunderrättelseenheten genom att snarast 

a) på eget initiativ informera finansunderrättelseenheten när de känner till, misstänker eller har rimliga skäl att misstänka att det förekommer, har förekommit, eller gjorts till försök till penningtvätt, finansiering av terrorism eller brottsliga handlingar, 

b) på begäran ge finansunderrättelseenheten all nödvändig information enligt de förfaranden som inrättats genom tillämplig lagstiftning. 

Med avvikelse från gällande lag ska Polisstyrelsen utöver sådana penningspelssammanslutningar som avses i 1 kap. 2 § 1 mom. 7 punkten övervaka också sådana näringsidkare och sammanslutningar som avses i 1 kap. 2 § 2 mom. och som förmedlar deltagaranmälningar och -avgifter i anslutning till penningspel. 

Med avvikelse från gällande lag föreskrivs i den föreslagna lagen inte om Ålands landskapsregerings tillsynsuppgift när det gäller penningspel. Utgångspunkten är den att behörigheten när det gäller tillsyn över efterlevnaden av förpliktelserna enligt det första lagförslaget tillkommer riket, med beaktande av de synpunkter som framförs i Ålandsdelegationens utlåtande (Nr 15/16, 13.7.2016). Avsikten är emellertid att genom en sådan överenskommelseförordning som avses i självstyrelselagens 32 § överföra behörigheten på landskapsregeringen. Avsikten är vidare att utöver penningspelssammanslutningar samt deltagaranmälningar och -avgifter beakta också tillsynen över fastighetsmäklare som är verksamma på Åland. Det anses vara ändamålsenligt att överföra tillsynen över dessa två kategorier av anmälningsskyldiga på landskapsregeringen, med beaktande av att tillsynen över dem redan i andra avseenden hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Riket ska dock fortfarande ha behörighet att påföra administrativa påföljder. 

2 §.Rätt att få uppgifter av rapporteringsskyldiga. De rapporteringsskyldiga ska enligt paragrafens 1 mom. på begäran lämna tillsynsmyndigheten och advokatföreningen de uppgifter och utredningar som är nödvändig för skötsel av uppgifter som avses i denna lag eller i bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Uppgifterna och utredningarna ska lämnas utan ogrundat dröjsmål. Enligt paragrafens 2 mom. ska näringsidkare och sammanslutningar som förmedlar deltagaranmälningar och -avgifter på motsvarande sätt på begäran av Polisstyrelsen avgiftsfritt ge dessa uppgifter för tillsynen. Detta har betydelse i synnerhet då tillsynsmyndigheten i fråga om sammanhängande betalningar bedömer huruvida identifieringsskyldigheten och rapporteringsskyldigheten har iakttagits.  

3 §.Inspektionsrätt. I den föreslagna paragrafens 1 mom. föreskrivs om tillsynsmyndighetens och advokatföreningens rätt att på rapporteringsskyldigas andra driftställen än utrymmen som används för boende av permanent natur granska handlingar, upptagningar och datasystem som gäller dessas verksamhet och förvaltning. Inspektion på plats är ett väsentligt element när det gäller förhindrande och bekämpande av penningtvätt och finansiering av terrorism. Denna befogenhet föreslås emellertid bli begränsad på så sätt att den gäller endast tillsynsuppgifter som avses i denna lag eller i bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Rapporteringsskyldiga får inte ta ut avgifter för handlingar och upptagningar som tillsynsmyndigheterna och advokatföreningen behöver. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att Polisstyrelsen har rätt att utföra en inspektion som är nödvändig för tillsynen också i utrymmen som innehas av näringsidkare och sammanslutningar som förmedlar deltagaranmälningar och -avgifter i anslutning till penningspel. Polisstyrelsen har enligt den gällande lagen inte sådan rätt, men med beaktande av det första lagförslagets nya bestämmelser om tillsyn och administrativa påföljder anses inspektionsrätten vara nödvändig för att säkerställa en effektiv övervakning både av penningspelssammanslutningar och av verksamhet som de lagt ut på ombud. Polisstyrelsen ska ha möjlighet att genom inspektion av en näringsidkares eller sammanslutnings utrymmen utreda t.ex. om åtgärder för kundidentifiering eventuellt har försummats när det är fråga om sammanhängande spelrelaterade betalningar. Om försummelsen inte är obetydlig har den behöriga tillsynsmyndigheten enligt 7 kap. 7 § möjlighet att vid vite ålägga näringsidkaren eller sammanslutningen att uppfylla sin skyldighet. Inspektionen ska avse enbart näringsidkarens eller sammanslutningens verksamhet när det gäller skyldigheten att enligt penningtvättslagen identifiera kunder och rapportera tvivelaktiga transaktioner. Det övergripande ansvaret för att skyldigheterna fullgörs vilar på penningspelssammanslutningen, vilket innebär att den behöriga tillsynsmyndigheten också kan bedöma om delegeringen av identifieringsåtgärderna har gjorts på rätt sätt. I fråga om eventuella förordnanden om administrativa påföljder ska det bedömas om och i vilken utsträckning penningspelssammanslutningen är ansvarig för försummelsen. 

Paragrafens 3 mom. gäller tillsynsmyndigheters rätt att inspektera hemfridsskyddade utrymmen, med undantag av Patent- och registerstyrelsen samt hemfridsskyddade utrymmen för de rapporteringsskyldiga som avses i 1 kap. 2 § 2 mom. Det föreslås i enlighet med grundlagsutskottets vedertagna tolkningspraxis att inspektionsrätten enligt bestämmelsen ska begränsas till situationer där myndigheten misstänker en sådan överträdelse som avses i denna lags 8 kap., där det föreskrivs om påföljdsavgift eller ett sådant brott som avses i strafflagens 32 kap. 6—10 §. 

Exempelvis betaltjänster och i synnerhet penningförmedling är förenade med en förhöjd risk för penningtvätt och finansiering av terrorism, eftersom det är möjligt att överföra medel också utanför det traditionella betalningssystemet så att de styrs till tredjeländer. Om Finansinspektionen inte kommer åt att granska betalningssystemen kommer dess möjligheter till förhandstillsyn att minska märkbart. 

Bestämmelsen har betydelse också med avseende på förordningen om information om betalaren. För att Finland ska kunna tillämpa effektiva, proportionerliga och varnande påföljder och åtgärder för genomförandet av förordningen om information om betalaren bör Finansinspektionen ha tillgång till handlingar som innehas av betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar och utgivare av elektroniska pengar samt personer som avses i 7 och 7 a § i lagen om betalningsinstitut. I detaljmotiveringens kapitel 2.2 ges en närmare beskrivning av förhållandet mellan den föreslagna bestämmelsen och det grundlagsenliga skyddet för privatlivet. Dessutom kan Finansinspektionen utöva sina befogenheter enligt lagen om Finansinspektionen. 

Grundlagsutskottet har i fråga om inspektioner i företags utrymmen ansett att det förfarande som enligt förvaltningslagens 39 § ska iakttas vid inspektion i anslutning till behandling av förvaltningsärenden, i förening med rättsprinciperna inom förvaltningen enligt förvaltningslagens 6 §, uppfyller kraven på lagstiftning om genomförande av inspektioner. Av denna anledning föreslås i 3 mom. en hänvisning till förvaltningslagens 39 §. 

I den informativa bestämmelsen i paragrafens 4 mom. hänvisas till polislagens bestämmelse om skyldighet att lämna handräckning.  

4 §.Begränsning av rapporteringsskyldigas koncessionsenliga verksamhet och återkallande av koncessionen. I denna informativa bestämmelse konstateras att det i speciallagstiftning föreskrivs om begränsning av n rapporteringsskyldigas koncessionsenliga verksamhet och återkallande av koncessionen. Den behöriga tillsynsmyndighetens rätt att begränsa en rapporteringsskyldigs verksamhet eller återkalla koncessionen är baserad på artikel 59.2 c i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

5 §.Begränsning av ledningens verksamhet för viss tid. I det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 59.2 d föreskrivs att i de behöriga myndigheternas administrativa åtgärder ska ingå ett tillfälligt förbud. Den behöriga tillsynsmyndigheten kan förbjuda en person att sköta uppgifter inom ledningen eller att i övrigt höra till den högsta ledningen, om han eller hon i fråga vid skötseln av sina uppgifter har visat uppenbar oskicklighet eller oförsiktighet och om det är uppenbart att detta allvarligt kan äventyra de mål för tillsynen som anges i lagen En förutsättning för att ledningens verksamhet ska kunna begränsas för viss tid är enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis att personen tidigare har fått en rättelseuppmaning, anmärkning eller varning som inte har lett till att allvarliga och väsentliga brister i verksamheten har rättats till. En förutsättning är dessutom att oskickligheten eller oförsiktigheten allvarligt kan äventyra de mål för tillsynen som anges i denna lag.  

Tillsynsmyndigheten kan enligt paragrafens 1 mom. för högst fem år förbjuda en person att vara ledamot eller ersättare i styrelsen eller verkställande direktör eller dennas ställföreträdare hos en rapporteringsskyldig eller att i övrigt höra till den högsta ledningen. Förbudet kan också leda till att personen avförs från andra register som gäller företagets verksamhet. I speciallagstiftning om rapporteringsskyldigas verksamhet finns eventuellt motsvarande bestämmelser om begränsning av ledningens verksamhet för viss tid. Syftet med denna paragraf är att begränsa ledningens verksamhet vid överträdelse av villkor som föreskrivs i denna lag. Ledningens verksamhet kan eventuellt samtidigt innebära överträdelse av flera lagar och det kan också finnas förutsättningar för begränsning av verksamheten med stöd av flera lagrum. Personen i fråga kan dessutom meddelas näringsförbud på det sätt som närmare föreskrivs i lagen om näringsförbud. Enligt paragrafens 2 mom. en vidare förutsättning för att utfärda ett förbud är att den som avses i 1 mom. tidigare har fått en rättelseuppmaning, anmärkning eller varning som inte har lett till att allvarliga och väsentliga brister i verksamheten har rättats till. 

I paragrafens 3 mom. hänvisas till lagen om Finansinspektionen där det föreskrivs om Finansinspektionens rätt att begränsa ledningens verksamhet i sammanslutningar som står under dess tillsyn. I fråga om andra rapporteringsskyldiga som står under Finansinspektionens tillsyn än auktoriserade tillsynsobjekt och vissa andra tillsynsobjekt kan 1 och 2 mom. tillämpas.  

6 §.Verkställighetsförbud och rättelseuppmaning. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om tillsynsmyndighetens rätt att förbjuda verkställigheten av rapporteringsskyldigas beslut. En förutsättning för ett sådant förbud är att beslutet, åtgärden eller förfarandet strider mot de bestämmelser i denna lag som förpliktar de rapporteringsskyldiga eller mot bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av denna lag, mot koncessionsvillkor eller stadgar som gäller en rapporteringsskyldigs verksamhet. För alla rapporteringsskyldiga gäller inte nödvändigtvis särskilda regler om verksamheten. Sådana gäller t.ex. på finansmarknaden. Tillsynsmyndigheten ska ge den rapporteringsskyldiga tillfälle att inom skälig tid rätta sitt förfarande.  

Paragrafens 2 mom. gäller situationer där en rapporteringsskyldig har verkställt ett beslut eller genomfört andra åtgärder före ett verkställighetsförbud har utfärdats eller trots ett verkställighetsförbud. Tillsynsmyndigheten kan då sätta ut en skälig tid för avhjälpande av situationen. Om den rapporteringsskyldiga inte iakttar tillsynsmyndighetens verkställighetsförbud eller rättelseuppmaning, kan myndigheten vidta andra åtgärder som föreskrivs i denna lag, exempelvis förelägga vite. Bestämmelsen är baserad på artikel 59.2 d i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

7 §.Vite. I denna paragrafs 1 mom. föreskrivs om tillsynsmyndighetens rätt att förelägga vite. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att vite kan föreläggas också de näringsidkare och sammanslutningar som i anslutning till penningspel förmedlar delatagaranmälningar och -avgifter, som avses i 1 kap. 2 § 2 mom., om lagens 3 och 4 kap. tillämpas på dem. Med bestämmelsen förtydligas tillsynsmyndighetens befogenheter i förhållande till dessa nya tillsynsobjekt.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs om förbud mot s.k. självinkriminering. En fysisk persons informationsskyldighet får inte förenas med vite när det finns anledning att misstänka denna för brott och informationen har samband med ett ärende som brottsmisstanken hänför sig till. En fysisk person får inte heller föreläggas vite då han eller hon är ansvarig bolagsman i ett personbolag. 

I högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD:2015:53 bedömdes ett kommanditbolags ansvariga bolagsmans ställning i samband med ett straffrättsligt förfarande mot bolaget och ett skatteförhöjningsförfarande. Det straffrättsliga förfarandet och skatteförhöjningsförfarandet gällde samma fakta i fråga om kommanditbolagets försäljning av alkohol och öl för privatbruk. Förfarandena hänförde sig till samma räkenskapsperioder och avsåg även samma person, dvs. en ansvarig bolagsman, med beaktande av att de nämnda skatteförhöjningarna för kommanditbolaget skatteåren 2003 och 2004 påfördes den ansvariga bolagsmannen personligen. Enligt högsta förvaltningsdomstolens avgörande skulle de skatteförhöjningar som påförts kommanditbolaget för skatteåren 2003 och 2004 med stöd av ne bis in idem -principen avlyftas till dessa delar, eftersom brottmålet mot den ansvariga huvudmannen slutgiltigt hade avgjorts i ett tidigare skede. 

Enligt paragrafens 4 mom. finns bestämmelser om föreläggande och utdömande av vite till övriga delar i viteslagen (1113/1990). På vite som förelagts av Finansinspektionen ska dock lagen om Finansinspektionen tillämpas. 

8 §. Förfarandet vid rapportering om misstankar om överträdelser hos en rapporteringsskyldig. I det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 61 föreskrivs om whistle blowing, dvs. om tips- eller rapporteringssystem. Den som är rapporteringsskyldig ska skapa ett system som gör det möjligt att tipsa eller rapportera överträdelser av direktivets bestämmelser om genomförandet både till tillsynsmyndigheten och internt inom den rapporteringsskyldiga. Enligt artikel 61.3 ska medlemsstaterna kräva att ansvariga enheter inrättar lämpliga rutiner, så att deras anställda eller personer i jämförbar ställning kan rapportera överträdelser internt genom en särskild, självständig och anonym kanal som står i proportion till den berörda ansvariga enhetens typ och storlek. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om detta. Både anmälarens och den anmälda personens personuppgifter ska hemlighållas. Enligt bestämmelsen förutsätts det dock inte att anmälan ska kunna göras anonymt. I exceptionella situationer behöver en rapporteringsskyldig inte organisera ett tips- eller rapporteringssystem, om det är motiverat med tanke på den rapporteringsskyldigas bedömning av risken för penningtvätt och finansiering av terrorism. Tillsynsmyndigheten eller advokatföreningen kan t.ex. ge sådana anvisningar att rapporteringsskyldiga som är verksamma inom en viss bransch och har färre än fem anställda inte behöver grunda en sådan oberoende kanal som avses i denna paragraf, om också riskbedömningen talar för att undantag ska beviljas. Den behöriga tillsynsmyndigheten eller advokatföreningen ska fatta ett beslut om beviljande av undantag. Då ska som tips- eller rapporteringssystem för en rapporteringsskyldig som beviljats undantag fungera den behöriga tillsynsmyndighetens eller advokatföreningens system enligt 10 §. 

Om det någon annanstans, exempelvis i en lag som gäller kreditinstituts eller värdepappersföretags verksamhet, föreskrivs om motsvarande system, kan den rapporteringsskyldiga sammanställa uppgifterna i ett enda system. I bestämmelserna uppställs inga gränser för oberoende rapporteringskanaler. Rapporterna kunde sålunda, beroende på misstanken och den person som rapporten avser, riktas exempelvis till en chef, den interna kontrollen, den som ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna, den juridiska avdelningen, den operativa ledningen eller till styrelsens revisionsutskott, om den rapporteringsskyldiga har ett sådant. I den rapporteringsskyldigas interna anvisningar kan regleras t.ex. den rapporterande och den rapporterade personens rättigheter och skyldigheter, anmälningarnas innehåll, förfaranden som ska iakttas vid behandlingen och undersökningen av anmälningar och eventuella andra åtgärder. 

I det fjärde penningtvättsdirektivets artikel 61.2 föreskrivs om förutsättningarna för tips- och anmälningssystem. Enligt artikel 61.2 a ska systemet omfatta särskilda förfaranden för mottagande av rapporter om överträdelser och uppföljning av dem. Enligt artikel 61.2 b ska systemet omfatta tillbörligt skydd för anställda eller personer i jämförbar ställning som ansvariga enheter som anmäler överträdelser begångna inom den ansvariga enheten. Dessutom ska systemet omfatta tillbörligt skydd för den tilltalade personen samt skydd av personuppgifter avseende både den person som rapporterar en överträdelse och den fysiska person som påstås bära ansvaret för den, i enlighet med principerna i personuppgiftsdirektivet. Systemet ska omfatta tydliga regler som under alla omständigheter ser till att konfidentialiteten för den person som anmäler överträdelser begångna inom den ansvariga enheten garanteras, såvida inte offentliggörande krävs i enlighet med nationell rätt i samband med ytterligare utredningar eller efterföljande rättsliga förfaranden. 

För att systemet ska kunna upprätthållas måste de rapporteringsskyldiga vid behandlingen av personuppgifter iaktta också personuppgiftslagen. De rapporteringsskyldiga är registeransvariga som avses i personuppgiftslagen. I registret ska enligt förslaget föras in sådana uppgifter om misstänkta överträdelser av denna lags bestämmelser eller föreskrifter som utfärdats med stöd av den som anmälts av den rapporteringsskyldigas anställda eller andra personer. Uppgifterna kan användas för den rapporteringsskyldigas interna utredningar om eventuella missbruk. Vid behov kan uppgifterna i fråga utnyttjas också genom att de överlåts exempelvis till tillsynsmyndigheten eller polisen för att dessa ska kunna sköta sina lagstadgade uppgifter. I registret förs i enlighet med personuppgiftslagen in endast uppgifter som behövs för utredning av misstankar om missbruk. I samband med behandlingen är det skäl att kontrollera uppgifternas riktighet. 

Den som rapporterar en misstanke behöver inte framföra särskilda bevis till stöd för denna — det räcker med en motiverad misstanke. När det är fråga om uppenbart ogrundade anmälningar som gjorts i syfte att skada kan arbetsgivaren ingripa t.ex. med stöd av 18 och 28 § i arbetarskyddslagen (738/2002) där det föreskrivs om trakasserier och osakligt bemötande. I extremfall kan det också bli fråga om att tillämpa t.ex. strafflagens 24 kap. 9 § om ärekränkning. I sådana fall kan den rapporterande personens identitet också utredas vid behov, om den rapporteringsskyldigas system är baserat på anonymitet. 

Enligt bestämmelsen är arbetsgivaren inte uttryckligen skyldig att rapportera misstankar eller iakttagelser om överträdelser till tillsynsmyndigheten. En rapporteringsskyldig kan emellertid på grundval av annan lagstiftning vara skyldig att rapportera överträdelser till tillsynsmyndigheten. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs hur länge informationen ska bevaras. Informationen ska avföras fem år efter rapporteringen om den inte fortfarande behövs av sådana särskilda skäl som nämns i momentet. Behovet av längre bevarandetid ska emellertid granskas senast tre år efter den senaste granskningen. En anteckning ska göras om granskningen. 

En registrerad person som en rapport avser har inte rätt till insyn i uppgifterna som avses i 1 och 2 mom., om utlämnande av uppgifterna skulle försvåra utredningen av brott eller missbruk (3 mom.). Dataombudsmannen kan på begäran av den registrerade granska att uppgifterna om den registrerade är lagenliga. Den registrerades rätt till insyn begränsas eftersom insynsrätten på det sätt som avses i personuppgiftslagens 27 § kunde försvåra förebyggande eller utredning av brott. Den registrerades rätt till insyn kunde dessutom försvåra förebyggande eller utredning av andra med straffrättsliga gärningar jämförbara missbruk, vilket innebär att en sådan allmän inskränkning i rätten till insyn som avses i personuppgiftslagens 27 § inte är tillräcklig. 

En rapporteringsskyldig ska enligt 4 mom. vidta lämpliga och tillräckliga åtgärder för att skydda dem som rapporterar. Sådana åtgärder skulle vara exempelvis skyddandet av personuppgifter och förhindrandet av diskriminerande åtgärder. 

9 §.System för mottagande av anmälan om misstanke om överträdelser. I denna paragraf föreskrivs att tillsynsmyndigheten och advokatföreningen ska ha ett system för mottagande av rapporter om misstankar om överträdelser. Enligt artikel 61 i det fjärde penningtvättsdirektivet ska medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna etablerar effektiva och tillförlitliga mekanismer för att uppmuntra rapportering till de behöriga myndigheterna om potentiella eller faktiska överträdelser av de nationella bestämmelser varigenom detta direktiv införlivas. 

Enligt paragrafens 1 mom. ska tillsynsmyndigheten och advokatföreningen upprätthålla ett system för rapporter om misstanke om överträdelser. Tillsynsmyndigheterna och advokatföreningen kan själva bedöma hur de på ett ändamålsenligt sätt kan ta emot rapporter. Personuppgifterna om dem som rapporterar och om dem som rapporteras ska enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) vara sekretessbelagda. Tillsynsmyndigheterna och advokatföreningen ska se till att endast de har tillgång till en rapporterande persons personuppgifter som uttryckligen behöver dem för sina tjänsteåligganden. 

Tillsynsmyndigheterna och advokatföreningen är sådana registeransvariga som avses i personuppgiftslagen. I registren förs in sådana uppgifter om överträdelser av denna lag eller av bestämmelser som utfärdats med stöd av den som är nödvändiga för utredning av misstankar om missbruk. Uppgifternas riktighet ska om möjligt kontrolleras då det används. 

Tillsynsmyndigheten och advokatföreningen ska enligt 2 mom. i fem år bevara nödvändig information om de rapporter som avses i 1 mom. Informationen ska avföras fem år efter rapporteringen. Av sådana särskilda skäl som nämns i momentet kan informationen emellertid bevaras en längre tid. Om det finns särskilda skäl för att bevara informationen ska tillsynsmyndigheten granska behovet senast tre år efter den senaste granskningen. Tillsynsmyndigheten och advokatföreningen ska anteckna granskningen. Information som visat sig vara oriktig eller onödig ska emellertid så snart som möjligt avföras från registret. 

En registrerad person som en rapport avser har enligt 3 mom. inte rätt till insyn i information som avses i denna paragraf, om utlämnande av informationen skulle försvåra utredningen av brott eller missbruk. Dataombudsmannen kan emellertid på begäran av en registrerad granska att uppgifterna om den registrerade är lagenliga. Den registrerades insynsrätt begränsas eftersom den på det sätt som avses i personuppgiftslagens 27 § kan försvåra förebyggande eller utredning av brott. Den registrerades insynsrätt kan dessutom försvåra förebyggande eller utredning av andra missbruk som är jämförbara med straffrättsliga gärningar, vilket innebär att den allmänna inskränkning i rätten till insyn som avses i personuppgiftslagens 27 § inte är tillräcklig. 

På systemet som upprätthålls av Finansinspektionen ska enligt förslaget tillämpas 71 a § i lagen om Finansinspektionen (4 mom.). 

8 kap. Administrativa påföljder

De nya bestämmelserna om administrativa påföljder är baserade på artiklarna 58—62 i det fjärde penningtvättsdirektivet och på artiklarna 17—21 i förordningen om information om betalaren. Administrativa påföljder är ordningsavgift, offentlig varning och påföljdsavgift som det föreskrivs om i 8 kap. Brott mot kraven på kundkontroll enligt 40 §, registreringsförseelse enligt 41 § och rapporteringsförseelse som gäller penningtvätt enligt 42 § i den gällande lagen ska dekriminaliseras i samband med att den gällande lagen upphävs. 

1 §. Ordningsavgift. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. ska tillsynsmyndigheten ålägga ett tillsynsobjekt att betala ordningsavgift om det uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar eller bryter mot skyldigheten till kundkontroll och kundidentifiering eller skyldigheten att bevara uppgifterna om kundkontroll (1-9 punkten), skyldigheten att anmäla tvivelaktiga transaktioner till centralen för utredning av penningtvätt (10 punkten), skyldigheten att ansöka om registrering i regionförvaltningsverkets register för övervakning av penningtvätt (11 punkten), skyldigheten att ha rutiner för rapportering av misstankar om överträdelser (12 punkten) eller skyldigheten att ordna utbildning och skydd för anställda och att utarbeta anvisningar (13 punkten). Ordningsavgift kan påföras både fysiska och juridiska personer. Ordningsavgift kan emellertid inte påföras näringsidkare och sammanslutningar som förmedlar deltagaranmälningar och avgifter i anslutning till penningspel. 

Om en tillhandahållare av betaltjänster försummar eller bryter mot artikel 18 i förordningen om information om betalaren kan Finansinspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet påföra tillhandahållaren en ordningsavgift med stöd av 2 mom. Tillsynsmyndigheten kan avstå från att påföra ordningsavgift på de grunder som nämns i 6 § i detta kapitel. 

Tillsynsmyndigheten ska bedöma överträdelsen eller försummelsen som en helhet, med beaktande av förfarandets art, omfattning och varaktighet. För juridiska personer är ordningsavgiften enligt 3 mom. minst 5 000 och högst 100 000 euro. För fysiska personer är ordningsavgiften minst 500 och högst 10 000 euro. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs att ordningsavgifter ska betalas till staten. 

Om tillsynsmyndigheten gör bedömningen att ett ärende som helhet betraktat ger anledning till strängare åtgärder kan ordningsavgift enligt 5 mom. inte påföras. Vid bedömningen av om en överträdelse är särskilt klandervärd ska de grunder gällande ordningsavgiftens storlek beaktas som nämns i paragrafens 3 mom. Det är fråga om en helhetsbedömning där man utöver förfarandets skadlighet eller upprepning dessutom kan beakta i hur hög grad överträdelsen kan tillräknas gärningsmannen, den eventuella vinningen av förfarandet och andra omständigheter i anslutning till överträdelsen eller försummelsen. 

Advokatföreningen ska enligt 6 mom. göra en framställning till regionförvaltningsverket om påförande av ordningsavgift. Regionförvaltningsverket övervakar med stöd av 1 kap. 2 § 13 punkten andra tillhandahållare av rättsliga tjänster än advokater och verket är den tillsynsmyndighet som har den bästa förtrogenheten med övervakning av branschen. Advokatföreningen ska göra framställningen med beaktande av förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen samt höra parterna före framställningen till regionförvaltningsverket. 

2 §.Offentlig varning. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att tillsynsmyndigheten ska meddela en rapporteringsskyldig en offentlig varning om denna uppsåtligen eller av oaktsamhet handlar i strid med denna lag eller andra bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den än de som gäller ordningsavgift eller påföljdsavgift. En offentlig varning skiljer sig som administrativ påföljd från en ordningsavgift men den kan inte kategoriskt anses vara en strängare påföljd än en ordningsavgift. För sådana överträdelser och försummelser som inte uppfyller rekvisiten för ordningsavgift kan påföras offentlig varning. Då det i denna proposition med vissa undantag föreslås att alla administrativa påföljder ska offentliggöras, är en ordningsavgift inte bara klandervärd i offentligheten utan dessutom är den en ekonomisk påföljd vilket innebär att den de facto är en strängare påföljd än en offentlig varning. En fysisk person kan påföras en offentlig varning om han eller hon handlar i strid med bestämmelser eller föreskrifter som är personligen förpliktande. 

Enligt paragrafens 2 mom. kan en offentlig varning meddelas under förutsättning att ärendet som helhet betraktat inte ger anledning till strängare åtgärder.  

Då en helhetsbedömning av de administrativa påföljderna, dvs. ordningsavgift, offentlig varning och påföljdsavgift, visar att det råder ett nära samband mellan dem och eftersom påförande av administrativa påföljder innebär utövande av avsevärd offentlig makt, föreslås i 3 mom. att advokatföreningen ska göra en framställning till regionförvaltningsverket om meddelande av offentlig varning. 

3 §.Påföljdsavgift. Påföljdsavgift är en självständig påföljd. Ett förfarande ska anses vara fortgående om tillsynsmyndigheten samtidigt får kännedom om flera gärningar innan en påföljd har påförts för dem. Påföljdsavgift kan påföras både fysiska och juridiska personer dock med beaktande av vad som föreskrivs i 5 mom. Påföljdsavgift kan emellertid inte påföras näringsidkare och sammanslutningar som förmedlar deltagaranmälningar och -avgifter i anslutning till penningspel. 

Enligt paragrafens 1 mom. kan tillsynsmyndigheten påföra ett tillsynsobjekt påföljdsavgift om det uppsåtligen eller av oaktsamhet allvarligt, upprepade gånger eller systematiskt försummar eller bryter mot skyldigheten till kundkontroll och kundidentifiering eller skyldigheten att bevara uppgifterna om kundkontroll (1—9 punkten), skyldigheten att anmäla tvivelaktiga transaktioner till centralen för utredning av penningtvätt (10 punkten), skyldigheten att ha rutiner för rapportering av misstankar om överträdelser (11 punkten) eller skyldigheten att ordna utbildning och skydd för anställda och att utarbeta anvisningar (12 punkten). 

Dessutom kan Finansinspektionen med stöd av 2 mom. påföra betaltjänstleverantören påföljdsavgift enligt artikel 18 i förordningen om information om betalaren. När Finansinspektionen påför påföljder ska den beakta vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 260/2012 om antagande av tekniska och affärsmässiga krav för betalningar och autogireringar i euro och om ändring av förordning (EG) nr 924/2009, nedan SEPA-förordningen. I SEPA-förordningen föreskrivs bl.a. om information som ska förmedlas i samband med betalningar och autogireringar. En rapporteringsskyldig kan eventuellt i ett enskilt fall bryta både mot förordningen om information om betalaren och mot SEPA-förordningen, som delvis kan överlappa varandra. I betaltjänstlagens 85 a § föreskrivs om bötesstraff för överträdelse av vissa bestämmelser i SEPA-förordningen. Finansinspektionen övervakar i fråga om sina tillsynsobjekt efterlevnaden av betaltjänstlagen. Finansinspektionen ska särskilt uppmärksamma förbudet mot dubbel straffbarhet. 

Tillsynsmyndigheten kan enligt 3 mom. inte påföra en fysisk person påföljdsavgift för en gärning eller försummelse som enligt lag är straffbar. Exempelvis rekvisiten för penningtvätt av oaktsamhet kan enligt strafflagens 32 kap. 9 § bli uppfyllt då en tvivelaktig transaktion inte har rapporterats till centralen för utredning av penningtvätt. Tillsynsmyndigheten kan dock påföra en påföljdsavgift och avstå från att anmäla ärendet till förundersökningsmyndigheten, om gärningen eller försummelsen med hänsyn till dess menlighet, gärningsmannens skuld sådan den framgår av gärningen, den vinning som erhållits och övriga omständigheter i anslutning till gärningen eller försummelsen som helhet betraktad anses vara ringa. Denna undantagsmöjlighet motsvarar i stort sett skattelagstiftningens bestämmelser om skattebrott. Bestämmelsen kommer endast i undantagsfall att tillämpas på enskilda fall. Syftet med bestämmelsen är att undvika att domstolsförfarande inleds i ärenden som på ett mera kostnadseffektivt sätt kan avgöras i en administrativ process, dock utan att kränka den persons rättssäkerhet som är föremål för påföljden. 

Tillsynsmyndigheterna ska samarbeta med övriga tillsynsmyndigheter, polisen och centralen för utredning av penningtvätt för att samma gärning inte i strid med ne bis in idem -principen (samma sak får inte prövas två gånger) samtidigt ska undersökas hos flera myndigheter. Samarbetsbehovet ska prövas från fall till fall. 

Advokatföreningen ska enligt 4 mom. göra en framställning till regionförvaltningsverket om påförande av påföljdsavgift. 

I paragrafens 5 mom. föreskrivs att påföljdsavgift, utöver eller i stället för en påföljdsavgift som påförs en juridisk person, kan påföras en sådan person i den juridiska personens ledning som har åsidosatt sina förpliktelser genom en gärning eller försummelse som avses i denna paragraf. En förutsättning för att personen i fråga ska påföras påföljdsavgift är att han eller hon på ett betydande sätt har bidragit till gärningen eller försummelsen. 

Enligt artikel 60.5 i det fjärde penningtvättsdirektivet ska medlemsstaterna se till att juridiska personer kan ställas till svars för överträdelser som avses i artikel 59.1 och som begås till deras förmån av någon som agerar antingen enskilt eller som en del av den juridiska personens organisation och som har en ledande ställning i denna, grundad på: a) befogenhet att företräda den juridiska personen, b) befogenhet att besluta för den juridiska personens räkning, eller c) befogenhet att utöva kontroll inom den juridiska personen. Om skyldigheter gäller juridiska personer i händelse av överträdelse av de nationella bestämmelser varigenom detta direktiv införlivas, ska medlemsstaterna enligt direktivets artikel 58.3 se till att sanktioner och åtgärder kan tillämpas på ledningen och andra fysiska personer som enligt nationell rätt bär ansvar för överträdelsen. 

Genom bestämmelsen genomförs också artikel 20 i förordningen om information om betalaren. 

4 §.Storleken på påföljdsavgiften för kreditinstitut och finansiella institut. Påföljdsavgiftens belopp enligt 1 mom. baseras på en samlad bedömning. Vid bedömningen av beloppet ska hänsyn tas till förfarandets art, omfattning och varaktighet samt gärningsmannens ekonomiska ställning. Dessutom ska vid bedömningen tas hänsyn till den vinning som erhållits eller den skada som orsakats genom förfarandet, om vinningen eller skadan kan bestämmas, gärningsmannens samarbete med Finansinspektionen för att utreda ärendet, gärningsmannens tidigare överträdelser och försummelser i fråga om bestämmelserna om finansmarknaden samt förfarandets eventuella konsekvenser för det finansiella systemets stabilitet.  

När de behöriga myndigheterna fastställer typen av och nivån på administrativa sanktioner eller åtgärder, ska medlemsstaterna enligt artikel 60.4 i det fjärde penningtvättsdirektivet se till att de beaktar alla relevanta omständigheter i tillämpliga fall, dvs. överträdelsens allvarlighetsgrad och varaktighet, den ansvariga fysiska eller juridiska personens ansvar, den finansiella ställningen för den fysiska eller juridiska person som hålls ansvarig, med till exempel den totala omsättningen för den juridiska person som hålls ansvarig eller årsinkomsten för den fysiska person som hålls ansvarig som indikation, den vinst som den fysiska eller juridiska person som hålls ansvarig har erhållit genom överträdelsen, i den mån den kan fastställas, förluster för tredje man som överträdelsen vållat, i den mån dessa kan fastställas, den vilja att samarbeta med den behöriga myndigheten som den fysiska eller juridiska person som hålls ansvarig visar samt tidigare överträdelser som begåtts av den fysiska eller juridiska person som hålls ansvarig. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om påföljdsavgiftens maximibelopp för kreditinstitut och finansiella institut. Påföljdsavgiften får uppgå till högst tio procent av kreditinstitutets eller det finansiella institutets omsättning under året före gärningen eller försummelsen eller till fem miljoner euro, beroende på vilket belopp som är större. Om kreditinstitutet eller det finansiella institutet hör till en koncern, avses med omsättning den omsättning som framgår av koncernbokslutet för koncernens yttersta moderföretag. Om bokslutet ännu inte är klart när påföljdsavgiften bestäms, ska avgiften bestämmas utifrån omsättningen enligt bokslutet för det föregående året. Om kreditinstitutet eller det finansiella institutet nyligen har inlett sin verksamhet och något bokslut inte finns att tillgå, borde omsättningen uppskattas utifrån någon annan tillgänglig utredning. Enligt artikel 59.4 i det fjärde penningtvättsdirektivet kan kreditinstitut och finansiella institut påföras maximala sanktionsavgifter på minst fem miljoner euro, men medlemsstaterna kan också föreskriva om högre maximibelopp. 

Om den rapporteringsskyldiga är ett kreditinstitut eller ett finansiellt institut får den påföljdsavgift som Finansinspektionen påför en fysisk person enligt 3 mom. uppgå till högst fem miljoner euro. 

Enligt 4 mom. får påföljdsavgiften dock vara högst dubbelt så stor som den vinning som erhållits genom gärningen eller försummelsen, om vinningen kan bestämmas. 

I paragrafens 5 mom. föreskrivs vad som avses med omsättning hos olika rapporteringsskyldiga. Bestämmelsen motsvarar 41 § 7 mom. i lagen om Finansinspektionen sådan den lyder i lag 1279/2015. 

I 6 mom. föreskrivs att påföljdsavgifter ska betalas till staten. 

Enligt paragrafens 7 mom. ska bestämmelserna om kredit- och finansinstitut tillämpas också på påföljdsavgifter som regionförvaltningsverket påför företag som tillhandahåller finansiella tjänster. Penningtvättsdirektivets definition av finansiella institut täcker in både finansiella institut som avses i denna lag och företag som tillhandahåller finansiella tjänster. Enligt direktivets artikel 59.3 ska på kreditinstitut och finansiella institut tillämpas strängare administrativa påföljder än på andra rapporteringsskyldiga.  

5 §.Storleken på påföljdsavgiften för andra än kreditinstitut och finansiella institut. Paragrafens 1 mom. stämmer huvudsakligen överens med 4 § 1 mom. Då påföljdsavgiften bestäms ska emellertid inte särskilt beaktas den rapporteringsskyldigas agerande på finansmarknaden utan i stället hur den rapporteringsskyldiga tidigare har iakttagit denna lag och föreskrifter som utfärdats med stöd av den. En påföljdsavgift som påförs andra rapporteringsskyldiga än kreditinstitut eller finansiella institut får enligt 2 mom. vara antingen högst dubbelt så stor som den vinning som erhållits genom gärningen eller försummelsen, om vinningen kan bestämmas, eller en miljon euro, beroende på vilket belopp som är större. Enligt 3 mom. ska påföljdsavgifter betalas till staten. 

6 §.Avstående från administrativa påföljder. I denna paragraf föreskrivs på vilka grunder tillsynsmyndigheten kan avstå från att påföra ordningsavgift eller från att meddela offentlig varning. Om en rapporteringsskyldig på eget initiativ har vidtagit tillräckliga korrigerande åtgärder omedelbart efter att ha upptäckt överträdelsen och utan dröjsmål har anmält överträdelsen till tillsynsmyndigheten, om överträdelsen kan anses vara obetydligt eller om det annars måste anses vara uppenbart oskäligt att påföra ordningsavgift eller meddela varning, kan tillsynsmyndigheten enligt 1 mom. avstå från att påföra ordningsavgift eller från att meddela offentlig varning. Överträdelsen kan anses vara obetydlig t.ex. då den beror på ett mänskligt misstag och inte på oaktsamhet. 

Advokatförbundet ska i anslutning till tillsynen göra en bedömning av överträdelsens art och omfattning. Om det t.ex. är fråga om en enskild och uppenbart obetydlig överträdelse och om advokaten har vidtagit korrigerande åtgärder efter att ha upptäckt felet, kan advokatförbundet bedöma att den korrigerande åtgärden är tillräcklig. Förbundet gör i så fall inte någon framställning till regionförvaltningsverket om en påföljd för tillsynsobjektet. Regionförvaltningsverket har emellertid enligt denna paragraf rätt att avstå från att påföra en administrativ påföljd, om advokatföreningen har gjort en framställning om en påföljd.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att ordningsavgift eller påföljdsavgift inte kan påföras en person som misstänkts för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett brottmål som är anhängigt vid domstol. Ordningsavgift eller påföljdsavgift kan inte heller påföras den som har dömts för samma gärning genom en lagakraftvunnen dom. Bestämmelsen motsvarar två avgöranden av högsta domstolen (HD:2010:45 och HD:2010:46) som är baserade på ne bis in idem -principen och där domstolen tog ställning till frågan om ett efterbeskattningsbeslut hade vunnit laga kraft innan ett åtal som gällde grovt skattebedrägeri väcktes. Enligt högsta domstolens åsikt var det inte förenligt med ne bis in idem -principen att väcka ett brottmålsåtal efter att beslutet om efterbeskattning hade vunnit laga kraft. I senare avgöranden (HD 2014:93, HD 2014:94 och HD 2014:95) ansåg HD att det på grund av ny rättspraxis som utvidgat ne bis in idem -förbudet inte finns grunder för att undanröja eller återbryta tidigare lagakraftvunna straffdomar.  

Tillsynsmyndigheten kan enligt 3 mom. avstå från att påföra en juridisk eller fysisk person påföljdsavgift eller skjuta upp påförandet, om myndigheten vidtar någon annan sådan tillsynsåtgärd som föreskrivs i lagen. Det kan vara t.ex. fråga om återkallande av koncessionen med stöd av annan lagstiftning, vilket innebär ett ingrepp i den juridiska personens grundlagsfästa rätt att idka näring. 

7 §.Preskription av rätten att påföra administrativa påföljder. Enligt paragrafens 1 mom. får tillsynsmyndigheten inte påföra ordningsavgift eller meddela offentlig varning eller regionförvaltningsverket inte med anledning av advokatföreningens framställning påföra ordningsavgift eller meddela offentlig varning, om beslutet inte har fattats inom fem år från den dag då överträdelsen eller försummelsen skedde eller, i fråga om en fortsatt överträdelse eller försummelse, inom fem år från den dag då överträdelsen eller försummelsen upphörde.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om preskriptionstiden för påförande av påföljdsavgift. Den behöriga tillsynsmyndigheten får inte påföra påföljdsavgift eller regionalförvaltningsverket inte med anledning av advokatföreningens framställning påföra påföljdsavgift, om detta inte har gjorts inom tio år från den dag då överträdelsen eller försummelsen skedde eller, i fråga om en fortsatt överträdelse eller försummelse, inom fem år från den dag då överträdelsen eller försummelsen upphörde. Tidsfristerna ska räknas från det datum då överträdelsen skedde. I fråga om försummelser börjar preskriptionstiden det ögonblick då den försummade åtgärden senast borde ha vidtagits. I fråga om en fortsatt överträdelse eller försummelse ska preskriptionen räknas från den tidpunkt då den fortsatta överträdelsen eller försummelsen upphörde. 

8 §. Offentliggörande av administrativa påföljder. Enligt artikel 60.1 i det fjärde penningtvättsdirektivet ska medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna på sin officiella webbplats offentliggör icke-överklagbara beslut om administrativa sanktioner eller åtgärder till följd av överträdelser av de nationella bestämmelser som införlivar detta direktiv omedelbart efter det att den person som påförts en sanktion har informerats om beslutet. Offentliggörandet ska åtminstone innehålla information om vilken typ och art av överträdelse det rör sig om och vilka personer som är ansvariga. Medlemsstaterna ska inte vara skyldiga att tillämpa detta stycke på beslut om föreskrivande av åtgärder av utredningskaraktär. 

Enligt paragrafens 1 mom. ska tillsynsmyndigheten offentliggöra ordningsavgifter, offentliga varningar och påföljdsavgifter. Administrativa påföljder ska offentliggöras omedelbart efter det att objektet har underrättats om beslutet. De kan offentliggöras t.ex. på myndighetens webbsidor. Av offentliggörandet ska det framgå huruvida beslutet att meddela påföljden har vunnit laga kraft, överträdelsens karaktär och typ samt den ansvarigas identitet. Om besvärsmyndigheten upphäver beslutet helt eller delvis ska tillsynsmyndigheten offentliggöra besvärsmyndighetens beslut på samma sätt som meddelandet av påföljden har offentliggjorts. Informationen om en påföljd ska finnas tillgänglig på tillsynsmyndighetens webbplats i fem år. Regionförvaltningsverket offentliggör också administrativa påföljder som det har påfört på framställning av advokatförbundet. Den information som offentliggörs får inte innehålla uppgifter om en advokats kunder eller över huvud taget uppgifter som de facto avslöjar en kunds identitet. Avsikten med att offentliggöra påföljder är inte att äventyra advokathemligheten.  

Paragrafens 2 mom. gäller undantag då offentliggörandet av ett beslut kan skjutas upp, då beslutet kan offentliggöras utan den persons namn som är föremål för påföljden eller då påföljdsbeslutet inte behöver offentliggöras. Bestämmelsen är baserad på artikel 60.1 a och c. 

Om tillsynsmyndigheten offentliggör ett påföljdsbeslut utan att ange namnet på den som beslutet avser kan den samtidigt besluta att skjuta upp offentliggörandet av uppgifter om identiteten för en skälig tid, om den bedömer att grunderna för ett anonymt offentliggörande upphör under denna tid. Bestämmelsen baseras på artikel 60.1 b i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs att paragrafen ska tillämpas också på offentliggörande av begränsningar som gäller rapporteringsskyldigas koncessionsenliga verksamhet och på återkallande av koncessioner, begränsning av ledningens verksamhet för viss tid, åtgärdsförbud och rättelseuppmaning samt vite. Tillsynsmyndigheten kunde dock låta bli att offentliggöra ett beslut om det inte skulle vara skäligt att offentliggöra beslutet på grund av att den åtgärd som beslutet avser är obetydlig. 

Genom bestämmelsen genomförs också artikel 19 i förordningen om information om betalaren. 

9 §.Verkställighet och återbetalning av ordningsavgifter och påföljdsavgifter. Rättsregistercentralen ska enligt förslaget sköta verkställigheten av ordningsavgifter och påföljdsavgifter. Närmare bestämmelser om verkställigheten ska enligt 1 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att Rättsregistercentralen utan ansökan ska återbetala en ordningsavgift eller påföljdsavgift, om för den gärning för vilken påföljdsavgift har påförts döms till straff enligt strafflagens 32 kap. 6—10 §. 

10 §.Advokatföreningens framställning till regionförvaltningsverket om meddelande av administrativa påföljder. I denna paragraf föreskrivs om advokatföreningens framställning till regionförvaltningsverket om ordningsavgift, offentlig varning eller påföljdsavgift för en advokat och dennes biträde. Advokatföreningen och regionförvaltningsverket ska enligt 1 mom. samarbeta redan i det skedet då advokatföreningen undersöker ett enskilt fall där det enligt dess prelimnära bedömning kan vara fråga om en sådan lagöverträdelse för vilken kan påföras ordningsavgift, offentlig varning eller påföljdsavgift. Advokatföreningen och regionförvaltningsverket föreslås få nya myndighetsbefogenheter, inklusive att påföra administrativa påföljder. Eftersom regionförvaltningsverket inte ännu har interna regler för behandling av påföljdsärenden är det svårt att i denna proposition ge en bild av samarbetsförfarandena mellan advokatföreningen och regionförvaltningsverket. Advokatföreningen har dock med stöd av annan lagstiftning rätt att påföra administrativa påföljder och i lagen om advokater föreskrivs om behandling av påföljder inom föreningen. 

Advokatföreningen ska i sin skriftliga framställning ange minst de uppgifter som nämns i 2 mom. Enligt 7 d § 3 mom. i lagen om advokater ska advokaten ges tillfälle att bli hörd innan ett ärende avgörs. Advokaten ska öppet och sanningsenligt lämna de upplysningar och utredningar som har begärts. Dessutom ska en advokat tillåta en person som har förordnats av styrelsen att göra inspektioner i hans eller hennes byrå, när styrelsen finner att det är nödvändigt för tillsyn, och härvid visa de handlingar som ska granskas vid inspektionen. Advokaten är skyldig att röja också omständigheter som omfattas av tystnadsplikten.  

Advokaten ska enligt 3 mom. på begäran av regionförvaltningsverket tillställa verket ytterligare information som är nödvändig för att avgöra ärendet. Begäran ska avse endast sådana nödvändiga uppgifter utan vilka ärendet inte kan avgöras. Regionförvaltningsverkets begäran kan omfatta också sekretessbelagda handlingar och föreningen måste överlämna dem för att ärendet ska kunna avgöras. I fråga om handlingssekretessen tillämpas lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet samt denna lag.  

I fråga om behandlingen vid regionförvaltningsverket ska lagen om regionförvaltningsverken iakttas. På regionförvaltningsverket ska också tillämpas förvaltningslagen, vilket t.ex. innebär att en part ska ges tillfälle att bli hörd. Handlingarna blir offentliga enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet offentliga först då regionförvaltningsverkets beslut har getts eller då det är tillgängligt för parterna, dock med beaktande av 22 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet enligt vilken regionförvaltningsverket dock ska hemlighålla sådana handlingar som det har i sin besittning och som innehåller information om omfattas av tystnadsplikten enligt lagen om advokater. Regionförvaltningsverket har sålunda enligt 4 mom. tystnadsplikt i fråga om uppgifter som omfattas av advokathemligheten. För uppfyllandet av offentlighetsskyldigheten enligt det första lagförslagets 8 kap. 8 § kan vid behov upprättas ett offentligt beslutsreferat varav inte framgår uppgifter som omfattas advokatmyndigheten.  

11 §.Rapportering till den europeiska tillsynsmyndigheten om påföljder för kreditinstitut och finansiella institut. I paragrafens 1 och 2 mom. föreskrivs om Finansinspektionens skyldighet att underrätta den behöriga europeiska finansmarknadsmyndigheten om påföljder som påförts och offentliggjorts eller om beslut som avses i 7 kap. 4—7 § samtidigt som påföljden offentliggörs samt om eventuellt ändringssökande. Den gemensamma kommittén koordinerar reglerings- och tillsynssamarbetet mellan värdepappers-, bank- och försäkringsmarknaderna. Röstberättigade medlemmar i den gemensamma kommittén är ordförandena för Europeiska bankmyndigheten, Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten och Europeiska försäkringsmyndigheten samt ordförandena för den gemensamma kommitténs underkommittéer. Finansinspektionen ska årligen rapportera uppgifter om de påföljder som påförts respektive år. Bestämmelsen är baserad på artikel 62 i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

Regionförvaltningsverket ska enligt 1 och 2 mom. Finansinspektionen informera om företag som tillhandahåller finansiella tjänster (3 mom.). Finansinspektionen ska vidarebefordra informationen till den europeiska tillsynsmyndigheten.  

9 kap. Särskilda bestämmelser

1 §.Utbildning och skydd för anställda samt anvisningar. Genom denna paragraf genomförs artikel 45 och delvis artikel 46 i det fjärde penningtvättsdirektivet nationellt. Med avvikelse från 34 § i den gällande lagen ska en rapporteringsskyldig enligt 1 mom. utse en person som ansvarar för den interna kontrollen över efterlevnaden av denna lag och bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Om den rapporteringsskyldiga t.ex. är ett företag med några anställda eller inte är verksam inom en bransch som enligt den behöriga tillsynsmyndighetens sektorsvisa riskbedömning är förenad med en avsevärd risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism, behöver någon intern kontroll inte ordnas. En rapporteringsskyldig som hör till en koncern eller till en annan finansiell sammanslutning ska dessutom iaktta koncernens interna förfaranden och anvisningar för att säkerställa efterlevnaden av denna lag och bestämmelser som utfärdats med stöd av den. 

En rapporteringsskyldig ska säkerställa skyddet för anställda som rapporterat tvivelaktiga transaktioner eller gjort anmälningar i anslutning till skärpta åtgärder. Den föreslagna paragrafens 2 mom. motsvarar huvudsakligen 34 § 2 mom. i den gällande lagen.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs om en rapporteringsskyldigs egna anvisningar om förfaranden för iakttagande av denna lag och bestämmelser som utfärdats med stöd av den samt om inhämtande av uppgifter om kunderna och fullgörande av rapporteringsskyldigheten. Bestämmelsen motsvarar 34 § 3 mom. i den gällande lagen. 

2 §.Rapporteringsskyldigas filialer och andra bolag. Denna paragraf motsvarar, med undantag för några tekniska ändringar, 21 § i den gällande lagen och delvis artiklarna 18 och 45 i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

3 §.Samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter och advokatföreningen. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om myndighetssamarbete. Tillsynsmyndigheten och advokatföreningen ska samarbeta för att förhindra och avslöja penningtvätt och finansiering av terrorism. Samarbetsförpliktelsen innebär aktivt informationsutbyte t.ex. när det gäller problem som uppdagats i konkret tillsynsarbete. Det är viktigt att samarbetet och informationsutbytet fungerar för att säkerställa att två myndigheter inte samtidigt börjar utreda en överträdelse som avses i 8 kap. Detta är särskilt viktigt med beaktande av ne bis in idem -principen. Syftet med informationsutbytet är också att främja uppkomsten av en enhetlig påföljdslinje mellan tillsynsmyndigheterna. 

Paragrafens 2 mom. gäller tillsynsmyndigheternas och advokatföreningens informationsutbyte trots sekretessbestämmelserna. De ska utan dröjsmål utbyta information som de innehar och som är nödvändig för förhindrande och avslöjande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Syftet med bestämmelsen är att effektivisera informationsutbytet och samarbetet mellan olika myndigheter. 

Enligt 22 § 1 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet ska en myndighetshandling sekretessbeläggas, om det i denna lag eller någon annan lag föreskrivs eller en myndighet med stöd av lag har bestämt att den ska vara sekretessbelagd eller om handlingen innehåller uppgifter som är sekretessbelagda enligt lag. Enligt lagens 24 § 1 mom. 6 punkten är sådana myndighetshandlingar sekretessbelagda som avser en klagan, innan ärendet har avgjorts, om utlämnande av uppgifter ur en sådan handling skulle försvåra ärendets utredning eller utan vägande skäl skulle vara ägnat att åsamka den som har del i saken skada eller lidande. Sekretessbelagda handlingar är enligt 3 punkten i samma moment också bl.a. en anmälan om brott till polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet, en åklagare eller en kontroll- och tillsynsmyndighet samt handlingar som har mottagits eller uppgjorts för förundersökning och åtalsprövning. I momentets 20 punkt föreskrivs om sekretessbeläggning av handlingar som innehåller uppgifter om en privat affärs- eller yrkeshemlighet samt sådana handlingar som innehåller uppgifter om någon annan motsvarande omständighet som har samband med privat näringsverksamhet, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle medföra ekonomisk skada för näringsidkaren och om det inte är fråga om uppgifter som är betydelsefulla för skyddande av konsumenters hälsa eller en hälsosam miljö eller för bevakande av de rättigheter som innehas av dem som orsakas skada av verksamheten eller uppgifter om näringsidkarens skyldigheter och fullgörande av dessa. 

Enligt 5 c § 1 mom. i lagen om advokater får en advokat eller advokatens biträde inte utan lov röja en enskild persons eller en familjs hemlighet eller en affärs- eller yrkeshemlighet som advokaten fått kännedom om i sitt uppdrag. I lagens 6 § föreskrivs att en medlem av advokatföreningens styrelsen och den som genomför en inspektion inte obehörigen får röja sekretessbelagda uppgifter som de har fått kännedom om i samband med tillsynen. Enligt lagens 7 k § 1 mom. handlar tillsynsnämndens medlemmar under domaransvar, och de får inte obehörigen röja enligt lag sekretessbelagda uppgifter som de har fått kännedom om vid behandlingen av ett tillsynsärende eller en arvodestvist. 

Enligt 8 § 1 mom. 4 punkten i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd gäller särskilt att ett rättegångsbiträde inte utan lov får röja en enskilds eller en familjs ledighet eller yrkes- eller affärshemligheter som han eller hon har fått kännedom om i sitt uppdrag. Enligt 5 punkten i samma moment gäller särskilt att rättegångsbiträdet inte utan lov får röja andra uppgifter om klienter och deras förhållanden än de som avses i 4 punkten och som rättegångsbiträdet har fått kännedom om i sitt uppdrag. 

Penningtvätt och finansering av terrorism är allvarliga former av ekonomisk brottslighet och det är sålunda viktigt att myndigheterna utbyter information för att förhindra och utreda sådana brott. Den övervakning av advokater i egenskap av rapporteringsskyldiga som avses i denna lag gäller framför allt advokaternas förfaranden och verksamhet i enlighet med denna lag, inte enskilda kundförhållanden eller eventuella brott som begåtts av advokaters kunder. Enligt föreslagna 1 kap. 3 § 3 mom. i denna lag ska lagen inte tillämpas på verksamhet som gäller rättegångsbiträdens och rättegångsombuds verksamhet. I fråga om advokaters verksamhet i övrigt ska advokatföreningen samarbeta med andra tillsynsmyndigheter som avses i denna lag. 

4 §.Ändringssökande. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om överklagande av tillsynsmyndigheters beslut. Paragrafens 1—4 mom. gäller dock inte Finansinspektionen eller Revisionstillsynen. Ändring ska i enlighet med förvaltningsprocesslagen sökas hos förvaltningsdomstolen. 

Enligt paragrafens 2 mom. har den tillsynsmyndigheten rätt att genom besvär överklaga förvaltningsdomstolens beslut genom vilket domstolen har ändrat eller upphävt tillsynsmyndighetens beslut. Förvaltningsdomstolen ska när den behandlar ett besvärsärende ge advokatföreningen tillfälle att bli hörd med anledning av besvären och vid behov lägga fram bevisning och annan utredning då ärendet gäller en rapporteringsskyldig vars verksamhet övervakas av advokatföreningen. Bestämmelsen om föreningens möjlighet att bli hörd stämmer överens med 10 § 4 mom. i lagen om advokater. 

Bestämmelsen om ändringssökande innebär att förvaltningsdomstolens beslut får överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen utan besvärstillstånd. Det vore förenligt med utvecklingslinjen för förvaltningsprocessen att ändringssökandet ordnas så att överklagande hos högsta förvaltningsdomstolen kräver tillstånd. Påföljder som ersätter de kriminaliseringar som ingår i den gällande lagen torde dock bara tillämpas i några enstaka fall per år, och påföljderna kan ha avsevärd ekonomisk betydelse. Därför anses rätten att överklaga utan besvärstillstånd vara motiverad i det här skedet. 

Ett beslut av tillsynsmyndigheten ska enligt 3 mom. iakttas även om det överklagas, om inte besvärsmyndigheten beslutar något annat eller om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. Detta skulle också gälla beslut om avförande ur regionförvaltningsverkets register och tillsynsmyndighetens beslut om verksamhetsförbud. 

I paragrafens 4 mom. hänvisas till lagen om Finansinspektionen, som ska tillämpas på beslut som Finansinspektionen fattat med stöd av denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. I paragrafens 5 mom. hänvisas på motsvarande sätt till revisionslagen i fråga om Patent- och registerstyrelsen. 

5 §.Verkställighet av vite, ordningsavgifter och påföljdsavgifter. Vite, ordningsavgifter och påföljdsavgifter får verkställas endast med stöd av beslut som vunnit laga kraft. 

6 §.Vissa myndigheters allmänna omsorgsplikt. I paragrafens 1 mom. föreslås en bestämmelse om vissa myndigheters skyldighet att se till att man i deras verksamhet uppmärksammar förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Bestämmelsen gäller tull-, gränsbevaknings-, skatte- och utsökningsmyndigheterna samt konkurrensombudsmannen. Bestämmelsen motsvarar 38 § 1 mom. i den gällande lagen. Varje myndighet ska själv överväga det mest ändamålsenligt sättet att uppfylla omsorgsplikten. Myndigheten ska också överväga hur de uppgiftsområden ska bestämmas där information som är relevant när det gäller penningtvätt och finansiering av terrorism kan uppdagas. Myndigheten med metoder som den anser vara lämpliga se till att tvivelaktiga transaktioner eller misstankar om terrorismfinansiering som framkommit i samband med ärendehantering rapporteras till centralen för utredning av penningtvätt. För att uppfylla omsorgsplikten behöver myndigheten inte bedöma om en tvivelaktig transaktion eller en viss persons agerande uppfyller rekvisiten för penningtvätt eller terrorismfinansiering. Det är centralen för utredning av penningtvätt som ska utreda saken. Det är inte heller ändamålsenligt att i penningtvättslagstiftningen ta in bestämmelser som ålägger myndigheterna skyldigheter att förhindra, avslöja och utreda brott eller som innebär att de blir rapporteringsskyldiga i den bemärkelse som enligt lagstiftningen gäller för rapporteringsskyldiga. Med tanke på systemet för förhindrande av penningtvätt och förbrott till penningtvätt samt finansiering av terrorism är det emellertid nödvändigt att tvivelaktiga transaktioner kommer till centralens kännedom också då misstankar väcks i samband med att de myndigheter som avses i bestämmelsen sköter sina uppgifter.  

Enligt paragrafens 2 mom. gäller särskilda bestämmelser om tull- och gränsbevakningsmyndigheternas uppgifter som förundersökningsmyndigheter. Bestämmelsen motsvarar 38 § 3 mom. i den gällande penningtvättslagen. I tullagen (1466/94) och i lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015) föreskrivs om Tullens befogenheter. I gränsbevakningslagen (578/2005) föreskrivs om Gränsbevakningsväsendets befogenheter vid förhindrande och utredning av brott. Vid inrikesministeriet inleddes emellertid våren 2016 ett projekt som syftar till att stifta en lag om Gränsbevakningsväsendets brottsbekämpning. Avsikten är att till den nya lagen överföra de bestämmelser om brottsbekämpning som finns i gränsbevakningslagen. De gäller bl.a. brottmål som undersöks, befogenheter, anmälningsskyldighet i samband med brottsbekämpning och överföring av ärenden mellan förundersökningsmyndigheter. Till förteckningen över brottmål som undersöks av Gränsbevakningsväsendet ska enligt förslaget fogas bl.a. penningtvättsbrott i samband med gränsbevakning. Avsikten är att regeringens proposition ska avlåtas under vårsessionen 2017. 

7 §.Bemyndigande att meddela föreskrifter. I denna paragraf föreskrivs att tillsynsmyndigheterna får meddela föreskrifter om sådana riskfaktorer enligt 3 kap. 1 § 3 mom. som de rapporteringsskyldiga ska beakta samt om de skärpta åtgärder som avses i 3 kap. 10 § och som är förenade med en högre risk än vanligt för penningvätt och finansering av terrorism. Dessutom är Europeiska bankmyndighetens och övriga finansmarknadsmyndigheters anvisningar och tekniska standarder bindande för Finansinspektionen och, i fråga om vissa standarder, för rapporteringsskyldiga som är verksamma på finansmarknaden. 

8 §.Ikraftträdande. Det föreslås att lagen ska träda i kraft den 1 januari 2017. Lagens 5 kap. samt 6 kap. 2 och 3 § ska enligt förslaget dock träda i kraft först den 1 januari 2019. Genom den föreslagna lagen upphävs den gällande lagen och förordningen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansering av terrorism. 

9 §.Övergångsbestämmelser. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om en övergångsperiod för den rapporteringsskyldigas riskbedömning enligt 2 kap. 3 § och i 2 mom. föreskrivs om en övergångsperiod för skapandet av på riskbaserad bedömning grundade förfaranden enligt 3 kap. 13 §. Avsikten med dessa övergångsperioder är att säkerställa att företag har en skälig tid att förbereda sig inför de nya förpliktelserna, som är lindrigare i den gällande lagen, även med beaktande av bestämmelserna om administrativa påföljder. 

Den som är införd i registret över företagstjänster eller valutaväxlingsregistret ska enligt 3 mom. göra en ny registeranmälan inom sex månader efter att bestämmelserna om registret har trätt i kraft, dvs. senast den 30 juni 2019. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs om den övergångstid under vilken det spelbolag som ersätter de tre penningspelssammanslutningarna och inleder sin verksamhet 1.1.2017 ska identifiera kundernas samtliga sammanhängande transaktioner enligt denna lags 3 kap. 2 § 2 mom. i fråga om de elektroniskt förmedlade penningspel som avses i lotterilagens 14 § först från och med den 1 januari 2018. Övergångsbestämmelsen motsvarar tidsmässigt den övergångstid som i den föreslagna lotterilagens 14 § 1 mom. föreskrivs för begränsning av en spelares spelkonton till ett enda spelkonto (RP 132/2016 rd). Spelare kan för närvarande ha spelkonton hos tre penningspelssammanslutningar. Av systemtekniska skäl är det inte möjligt att sammanslå kontona genast då lagen träder i kraft. Av denna anledning ska det nya spelbolaget identifiera sammanhängande transaktioner för varje spelkonto till slutet av övergångstiden, men transaktioner mellan konton behöver inte kontrolleras. I övrigt kommer det första lagförslagets skyldigheter som avser identifiering av kunder att fullt ut gälla det nya spelbolaget från det att lagen träder i kraft. 

Enligt 5 mom. tillämpas på brott och förseelser som inträffat innan lagen träder i kraft de bestämmelser om straffansvar i den genom denna lag upphävda lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism som gällde vid ikraftträdandet. 

1.2  Lag om centralen för utredning av penningtvätt

1 §.Tillämpningsområde. I den föreslagna lagen fastställs bestämmelserna om centralen för utredning av penningtvätt samt om registret för förhindrande, avslöjande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Den föreslagna lagen ersätter 6 kap. 35, 36, 37 och 38 i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism.  

2 §.Centralen för utredning av penningtvätt och dess uppgifter. Den föreslagna paragrafen om centralen för utredning av penningtvätt och dess uppgifter stämmer huvudsakligen överens med 6 kap. 35 § i den gällande penningtvättslagen. Centralen för utredning av penningtvätt är en i operativt avseende självständig enhet vid centralkriminalpolisen. Att centralen är operativt självständig innebär att den sköter sina lagstadgade uppgifter självständigt, utan extern styrning. 

Till centralens uppgifter hör enligt den föreslagna paragrafens 1 mom.1 punkten för det första att förhindra, avslöja och utreda penningtvätt. Till uppgifterna hör enligt paragrafens 1 mom. 2 punkten att ta emot och analysera anmälningar som avses i det första lagförslagets 4 kap. 1 § och ge återkoppling om verkningarna av dem. Bestämmelsen motsvarar artikel 32.3 i penningtvättsdirektivet. Enligt direktivet ska i de fall det är möjligt lämnas lämplig feedback till de ansvariga enheterna avseende effektiviteten och uppföljningen av rapporter om misstänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism. Med återkoppling avses inte att uppgifter ska lämnas om verkningarna av varje enskild anmälan om en tvivelaktig transaktion, utan centralen för utredning av penningtvätt kan enligt prövning vid behov kontakta rapporteringsskyldiga eller myndigheter för uppgifter om sådana allmänna iakttagelser gällande penningtvätt eller finansiering av terrorism eller förbrott till dessa som framgår av anmälningar. Syftet med bestämmelsen är sålunda att stödja bl.a. myndigheternas riskbaserade övervakning.  

Enligt paragrafens 1 mom. 3 punkten ska centralen för utredning av penningtvätt samarbeta med myndigheterna vid bekämpningen av penningtvätt och av finansiering av terrorism och enligt 4 punkten ska centralen samarbeta och utbyta information med sådana myndigheter i en främmande stat och internationella organisationer som har till uppgift att förhindra och utreda penningtvätt och finansiering av terrorism. Med myndighetssamarbete avses t.ex. samarbete i utbildningsfrågor. Både enligt i Finland utförda bedömningar av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism och enligt internationella bedömningar gäller misstankar om penningtvätt och finansiering av terrorism vanligen gränsöverskridande situationer. Det internationella samarbetet kommer därför att utgöra en väsentlig del av utredningscentralens dagliga arbete. Centralen för utredning av penningtvätt kan också i fortsättningen avtala om konkret samarbete med finansunderrättelseenheten i en främmande stat, t.ex. om samarbetsprotokoll som möjliggör informationsutbyte som enbart gäller kärnområdet i centralens uppgifter och som innebär att det avtalade samarbetet sker i enlighet med gällande lagstiftning. Den föreslagna paragrafens 1 mom. 4 punkten motsvarar 35 § 1 mom. 3 punkten i den gällande penningtvättslagen. Centralen för utredning av penningtvätt ska enligt 5 punkten också samarbeta med de rapporteringsskyldiga. Detta inkluderar framför allt utbildningssamarbete och vid behov också återkoppling. 

Centralen för utredning av penningtvätt ska dessutom sammanställa statistik över antalet anmälningar som avses i det första lagförslagets 4 kap. 1 §, antalet avbrutna transaktioner enligt 4 kap. 5 § och antalet anmälningar om tvivelaktiga transaktioner som har förts till förundersökning eller brottsutredning samt över gjorda, mottagna, avvisade och besvarade förfrågningar om information (6 punkten). Bestämmelsen är baserad på direktivets artikel 41 till den del som det i artikeln är fråga om statistik i anslutning till verksamheten vid centralen för utredning av penningtvätt. Centralens nuvarande praxis för statistikföreningen stämmer överens med den föreslagna bestämmelsen. Dessutom ska centralen för utredningen av penningtvätt enligt 7 punkten ta emot och behandla anmälningar som avses i 3 § 2 mom. i lagen om frysning av tillgångar i syfte att bekämpa terrorism, utreda grunderna för frysningsbeslut som avses i 4 § i den lagen och göra framställningar om frysningsbeslut. Den föreslagna punkten motsvarar 35 § 1 mom. 7 punkten i den gällande penningtvättslagen och är baserad på centralkriminalpolisens uppgifter enligt frysningslagen, men bestämmelsen har preciserats så att till den fogats ett omämnande om behandlingen av anmälningar. 

I paragrafens 2 mom. definieras vad som avses med förhindrande, avslöjande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism, i fråga om centralen för utredning av penningtvätt och dess verksamhet. Bestämmelsen stämmer överens med 35 § 2 mom. i den gällande penningtvättslagen. 

Det föreslås att till paragrafens 3 mom. ska fogas en förtydligande hänvisning till polislagen (872/2011). Det är fråga om en informativ bestämmelse. Centralen för utredning av penningtvätt har redan nu enligt polislagen befogenheter att bl.a. skaffa information till den del som det inte finns uttryckliga bestämmelser om saken i penningtvättslagen. På basis av den utredning som centralen inhämtat och fått bedömer den om det finns skäl att misstänka brott. På centralens utredning kan i enlighet med polislagens 6 kap.1 § också med beaktande av undersökningens karaktär i enlighet med polislagens 6 kap. 1 § i tillämpliga delar tillämpas förundersökningslagens bestämmelser. Om t.ex. polisundersökning görs i ett ärende som har betydelse för en persons rättigheter eller skyldigheter ska på personen i fråga tillämpas förundersökningslagens bestämmelser om parter.  

Enligt den föreslagna paragrafens 4 mom. ska centralkriminalpolisen årligen ge Polisstyrelsen en rapport om verksamheten vid centralen för utredning av penningtvätt, om antalet rapporter och förordnanden att avbryta transaktioner samt om framstegen i allmänhet när det gäller verksamheten i Finland mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Denna bestämmelse inverkar inte på centralens operativa självständighet. 

3 §.Registret för förhindrande, avslöjande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism. I denna paragraf föreskrivs att det för förhindrande, avslöjande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism finns ett permanent personregister som används av centralen för utredning av penningtvätt och förs med hjälp av automatisk databehandling (penningtvättsregistret). Registeransvarig är centralen för utredning av penningtvätt. I 2 och 3 mom. föreskrivs vilka uppgifter registret kan innehålla och i 4 mom. föreskrivs om vilka personer som får använda registret samt om begränsningar i fråga om användning och utlämnande av information. De föreslagna bestämmelserna motsvarar i övrigt den gällande penningtvättslagens 36 §, men det föreslås att bestämmelsen om uppgifter som registret får innehålla ska justeras i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse om polisens informationssystem i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. Den föreslagna justeringen motsvarar centralens behov när den sköter sina uppgifter. Information får vidare lämnas ut endast för dessa ändamål, vilket motsvarar de allmänna principerna för behandling av personuppgifter.  

I grundlagens 10 § om skydd för privatlivet föreskrivs att vars och ens privatliv är tryggat. Närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. All behandling av personuppgifter ska baseras på lag. Grundlags- och förvaltningsutskottet anser i sin utlåtandepraxis att viktiga regleringsobjekt med tanke på den nämnda bestämmelsen i grundlagen är åtminstone: 1) syftet med behandlingen av personuppgifter, 2) innehållet i de personuppgifter som behandlas, 3) tillåtna användningsändamål för personuppgifterna, 4) utlämnandet av personuppgifter, 5) bevarandetiden för personuppgifter och 6) de registrerades rättssäkerhet. På lagnivå ska regleringen av dessa omständigheter vara heltäckande och detaljerad. Grundlagsutskottet anser i sin utlåtandepraxis också att det måste föreskrivas i lag om sammanslagning av personregister. Om personuppgifter som finns i olika register sammanställs i övervakningssyfte anser grundlagsutskottet att det måste föreskrivas inom vilken tid information som erhållits på detta sätt ska avföras (GrUU 14/2002 rd och GrUU 30/2005 rd). Den som lämnar information svarar alltid för att informationen inte orättmätigt lämnas till utomstående. För att information lagligen ska kunna utlämnas till tredje part (t.ex. till en annan myndighet) ska den som lämnar ut en bl.a. förvissa sig om att mottagaren har en laglig grund för att behandla den begärda informationen och att den information som begäran avser är nödvändig för det angivna användningsändamålet. Det finns i allmänhet noggranna bestämmelser i lag om utlämnande av personuppgifter ur polisregister (vad som får lämnas ut och till vem). 

Den föreslagna paragrafens 5 mom. är nytt men motsvarar vedertagen praxis. Namnet på och identiteten hos den som gör en anmälan om tvivelaktiga transaktioner är enligt momentet sekretessbelagd information. Syftet med bestämmelsen är att trygga anmälarens säkerhet. Momentet har ingen betydelse för tillämpningen av förundersöknings- och tvångsmedelslagen. 

Syftet med penningtvättsregistret är att bevara uppgifter som avser misstankar om penningtvätt och finansiering av terrorism. Uppgifterna i penningtvättsregistret är sekretessbelagda för säkerställande av att uppgifter om tvivelaktiga transaktioner eller eventuella brottsmisstankar mot enskilda personer inte ska komma till utomståendes kännedom. Det är i synnerhet skäl att säkerställa att bestämmelserna motsvarar FATF:s rekommendationer och penningtvättsdirektivets krav när det gäller innehållet i anmälningar om tvivelaktiga transaktioner, inklusive anmälarens identitet. Med detta sammanhänger den parallella skyldigheten att säkerställa arbetarskyddet för personer som sköter uppgifter som har samband med bekämpning av penningtvätt. Förpliktelsen är baserad på artikel 38 i penningtvättsdirektivet. De anställda ska skyddas bl.a. mot hot och annat fientligt agerande samt mot arbetsrelaterade repressalier. Det effektivaste sättet att säkerställa de anställdas trygghet är att hemlighålla anmälarens namn då det inte är nödvändigt att avslöja det för att en misstanke om finansiering av penningtvätt eller terrorism ska kunna utredas. Med tanke på målsättningen att skydda de anställda är det skäl att utsträcka sekretesskravet också till centralen för utredning av penningtvätt. Genom de föreslagna preciseringarna begränsas emellertid inte tillämpningen av förundersökningslagstiftningen och offentlighetslagstiftningen. I stället säkerställs det att penningtvättslagens bestämmelser inte står i konflikt med dem. Sekretessbeläggningen av uppgifter som gäller förundersökning av misstankar om penningtvätt och finansiering av terrorism regleras sålunda fortsättningsvis i förundersökningslagen. 

Den föreslagna paragrafens 6 mom. motsvarar 36 § 5 mom. i den gällande lagen. Enligt bestämmelsen har de registrerade inte rätt till insyn i penningtvättsregistret. Dataombudsmannen kan på begäran av den registrerade kontrollera att behandlingen av uppgifterna om den registrerade är lagenlig. Dessa föreslagna bestämmelser är nödvändiga både med tanke på de registrerades rättssäkerhet och för att säkerställa anmälarens trygghet och förtroende. Bestämmelsen hindrar emellertid inte centralen för utredning av penningtvätt att för tillämpning av 3 § 4 mom. lämna information till tillsynsmyndigheten då informationen är nödvändig för utövande av övervakningsbefogenheterna och utlämnandet inte äventyrar behandlingen av ett enskilt ärende. 

I paragrafens 7 mom. föreskrivs om avförande av uppgifter ur registret. Anmälan och uppgifterna i den avförs ur penningtvättsregistret tio år från det att anteckningen om misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism gjordes. Enligt den gällande bestämmelsen avförs uppgifterna tio år efter den senaste anteckningen. I bestämmelsen beaktas uttryckligen personuppgifter som har samband med beslut om frysning av s.k. terrorismmedel, på så sätt att sådana uppgifter som avses i 7 kap. 1 § 1 mom. 7 punkten ska strykas utan dröjsmål om frysningsbeslutet upphävs med stöd av 12 § i lagen om frysning av tillgångar i syfte att bekämpa terrorism (325/2013). 

I paragrafens 8 mom. föreskrivs om syftet med att bevara logguppgifter och övervakningsuppgifter i anslutning till informationssökning enligt 5 § 5 mom., dvs. att säkerställa skyddet för personuppgifter samt att trygga uppgiftssäkerheten samt hur länge logguppgifter och övervakningsuppgifter ska bevaras. I paragrafen förutsätts också att logguppgifter skyddas mot osaklig hantering. Denna bestämmelse är ny. 

I paragrafens 9 mom. hänvisas till lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (761/2003) där det föreskrivs om polisens personregister. I bestämmelsen hänvisas dessutom till personuppgiftslagen (523/1999). På centralen för utredning av penningtvätt ska fortsättningsvis tillämpas personuppgiftslagen, till den del som det inte finns bestämmelser om saken i denna lag eller i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. Föreslagna 9 mom. är en informativ bestämmelse varmed det samtidigt säkerställs att det i lagstiftningen uppställs minimikrav för att ordna övervakningen av personregistret. 

4 §.Rätten för centralen för utredning av penningtvätt att få, använda och lämna ut uppgifter. I denna paragraf föreskrivs om utredningscentralens rätt att få uppgifter och handlingar som behövs för förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 37 § i den gällande penningtvättslagen. I bestämmelsen föreslås emellertid vissa preciseringar för att understryka att det utöver förhindrande och utredning av penningtvätt och finansiering av terrorism också kan vara fråga om avslöjande av penningtvätt eller förbrott till penningtvätt eller finansiering av terrorism. Motsvarande precisering av ordalydelsen har gjorts i hela lagförslaget. Preciseringarna motsvarar den ändring av den gällande penningtvättslagen som trädde i kraft den 1 juni 2015 (508/2015). 

Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. har centralen för utredning av penningtvätt, trots bestämmelserna om hemlighållande av uppgifter om affärs- och yrkeshemligheter eller uppgifter om en enskild persons, sammanslutnings eller stiftelses ekonomiska förhållanden, ekonomiska ställning eller beskattningsuppgifter, rätt att av myndigheter, av sammanslutningar som har ålagts en offentlig uppgift och av rapporteringsskyldiga avgiftsfritt få uppgifter och handlingar som är nödvändiga för förhindrande, avslöjande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Eftersom en begäran om uppgifter om en enskild sammanslutning eller person förutsätter synnerligen omsorgsfull prövning, ska beslut om inhämtande av sådana uppgifter fattas av en polisman som hör till befälet och arbetar vid centralen för utredning av penningtvätt. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 37 § 1 mom. i den gällande penningtvättslagen, men bestämmelsen har i skenet av gällande lagstiftning om behandling av personuppgifter och grundlagsutskottets på den baserade tolkningspraxis samt EU:s nya dataskyddslagstiftning kostnadsfri tillgång till information preciserats så att behövlighetskriteriet har ersatts med nödvändighetskriteriet. Orsaken till detta är framför allt att i bestämmelsen om utlämnande av uppgifter inte närmare anges vilka uppgifter det är fråga om. Uppgifterna ska lämnas ut avgiftsfritt. Avsikten med ändringen är emellertid inte att inskränka rätten till information, utan i stället att säkerställa att informationen är relevant för det ärende som utreds. Dessutom är det skäl att beakta att registrerade inte har rätt till insyn i penningtvättsregistrets personuppgifter. Den information som inhämtas kan emellertid innehålla också annat än personuppgifter. Centralen för utredning av penningtvätt kommer själv att bedöma vilka uppgifter som är nödvändiga. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om utredningscentralens rätt att få uppgifter av enskilda sammanslutningar och personer. Det är här fråga om uppgifter och handlingar som kan ha betydelse för utredning av en misstanke om penningtvätt och finansiering av terrorism. Med sammanslutningar, stiftelser och personer avses i detta moment andra rapporteringsskyldiga än sådana som gjort anmälan om en tvivelaktig transaktion. Bestämmelsen motsvarar penningtvättslagens 37 § 3 mom. i den gällande lagen men det föreslås att till den fogas en hänvisning till verksamhetsgranskare och att ordet ”behövs” ersätts med uttrycket ”är nödvändiga”. 

Penningtvätt och finansiering av terrorism har ofta samband med yrkesmässig och organiserad brottslighet. En förutsättning för att centralen för utredning av penningtvätt ska kunna förhindra, avslöja och utreda penningtvätt eller förbrott till penningtvätt eller finansiering av terrorism är att centralen har en omfattande rätt att få information. I paragrafens 1 och 2 mom. är det inte enbart fråga om personuppgifter som finns i penningtvättsregistret utan också om andra uppgifter som centralen för utredning av penningtvätt fått från andra myndigheter eller rapporteringsskyldiga för att sköta sina uppgifter enligt penningtvättslagen. Exempelvis beskattningsuppgifter innehåller dock även andra uppgifter än sådana som gäller personers ekonomiska förhållanden och ställning. Uppgifterna kan ha en avgörande betydelse för utredningen av penningtvätt och finansiering av terrorism. Utredningscentralen ber om information från olika myndigheter för utredning av om förhållandena kring en fysisk eller juridisk person som är föremål för en anmälan om en tvivelaktig transaktion är sådana att de medel som förekommer i samband med transaktionen kan ha ett olagligt ursprung. Begäran om sådana tilläggsuppgifter riktas bl.a. till utsöknings- och skattemyndigheterna. I synnerhet med hjälp av uppgifter som innehas av skattemyndigheterna är det möjligt att bedöma en persons inkomster och förmögenhet samt omfattningen av personens transaktioner. Utifrån dessa fakta kan man preliminärt bedöma möjligheten att personen i fråga lagligen innehar de tillgångar som är föremål för transaktionen. Detta har också betydelse då det misstänkta förbrottet till penningtvätt är ett skattebrott. 

Enligt paragrafens 3 mom. får uppgifter lämnas ut till centralen för utredning av penningtvätt som en datamängd eller i elektronisk form. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 37 § 4 mom. i den gällande penningtvättslagen. Syftet är att göra det möjligt att utnyttja modern teknologi, i synnerhet för myndigheternas och de rapporteringsskyldigas vidkommande. Uttrycket ”genom teknisk anslutning” föreslås dock bli preciserat för att understryka att det inte är fråga om en anslutning till utredningscentralens datasystem. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs om begränsning av utlämnandet av uppgifter på motsvarande sätt som enligt paragrafen om penningtvättsregistret. Det är skäl att förhålla sig restriktivt till användningen av penningtvättsregistret och utlämnande av uppgifter från det och likaså till utlämnande av andra uppgifter och handlingar som innehas av centralen för utredning av penningtvätt. Det är alltid utredningscentralen som har prövningsrätt i fråga om utlämnande av uppgifter. Utlämnandet ska alltid ha ett samband med utredningscentralens uppdrag. Uppgifter ska sålunda kunna lämnas ut framför allt till förundersöknings- och åklagarmyndigheter, men också till andra myndigheter då det behövs t.ex. för utredning av ett misstänkt förbrott till penningtvätt. Enligt de föreslagna bestämmelserna ska mottagandet och utlämnandet av uppgifter sålunda sättas i samband med användningsändamålet för informationen på så sätt att centralen för utredning av penningtvätt kan lämna ut och ta emot all slags information som har samband med förhindrande, avslöjande och utredning av penningtvätt och förbrott till penningtvätt samt finansiering av terrorism. Detta anses i enlighet med det fjärde penningtvättsdirektivet och EU:s nya dataskyddslagstiftning vara sådan behandling av personuppgifter som stämmer överens med det ursprungliga användningsändamålet för personuppgifter som ingår i penningtvättsregistret. Det är också nödvändigt att centralen för utredning av penningtvätt får begränsa användningen av uppgifter som lämnas ut. Begränsningar i fråga om utlämnande av uppgifter som ingår i anmälningar om tvivelaktiga transaktioner följer dels av lagstiftningen om behandling av personuppgifter och dels också av penningtvättsdirektivets bestämmelser. Enligt direktivet gäller tystnadsplikt i fråga om uppgifter som ingår i anmälningar om tvivelaktiga transaktioner. Det är både fråga om de registrerades rättssäkerhet och om att skydda anmälarens förtroende. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs dels om begränsning av utlämnandet av uppgifter och dels också om utredningscentralens rätt att till utrikesministeriet och utmätningsmannen lämna ut uppgifter för begränsade ändamål. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 37 § 5 mom. i den gällande penningtvättslagen. Det föreslås dock ett tillägg som innebär att nödvändiga uppgifter får lämnas ut för att den behöriga tillsynsmyndigheten ska kunna utföra de uppdrag som avses i penningtvättslagen. Syftet med tillägget är att säkerställa att den behöriga tillsynsmyndigheten får tillgång till uppgifter som är nödvändiga i synnerhet när det gäller sådana administrativa påföljder som avses i den föreslagna lagen. 

Centralen för utredning av penningtvätt ska också kunna lämna ut uppgifter utan begäran för utredning av eventuell penningtvätt eller finansiering av terrorism. Framför allt ska centralen enligt förslaget ha möjlighet att utan begäran lämna ut uppgifter till en annan myndighet då uppgifterna har samband med avslöjande av förbrott till penningtvätt. Utredningscentralen kan sålunda uttryckligen kunna samarbeta då det är nödvändigt för att utreda en misstanke om penningtvätt. Uppgifter kan emellertid inte för myndighetsändamål lämnas ut ur penningtvättsregistret utan koppling till misstänkt penningtvätt, för brott till penningtvätt eller finansiering av terrorism, med beaktande av att behandlingen av personuppgifter ska vara ändamålsbunden. Rätten att lämna ut uppgifter har redan utvidgats genom en ändring av penningtvättslagens 35 § 2 mom. som trädde i kraft den 1 juni 2015 (508/2015) varmed definitionen av avslöjande och utredning utsträcktes till att omfatta förbrott till penningtvätt. Detta anses också tjäna syftet att bekämpa penningtvätt, eftersom myndigheterna ges mera omfattande möjligheter att ingripa när det är fråga om brottsvinning som kan leda till penningtvätt. Enligt den föreslagna paragrafens 4 mom. fattas beslut om utlämnande av uppgifter av en polisman som hör till befälet och arbetar vid centralen för utredning av penningtvätt. I 4 mom. förtydligas den gällande lagens bestämmelser genom ett omnämnande om förbrott uttryckligen också i samband med utlämnande av uppgifter. 

I paragrafens 5 mom. föreskrivs uttryckligen att centralen för utredning av penningtvätt kan sätta begränsningar för användningen av uppgifter som lämnas ut och kan vägra att lämna ut uppgifter till någon annan än en förundersökningsmyndighet, om det i ärendet finns skäl att misstänka penningtvätt eller finansiering av terrorism och målen för utredningen kan äventyras om uppgifter lämnas ut. Detta motsvarar de allmänna principerna för behandling av personuppgifter och syftet med bestämmelsen är att säkerställa ett effektivt skydd när det gäller behandling av personuppgifter. 

Enligt paragrafens 6 mom. får förfrågningar eller innehållet i förfrågningar inte avslöjas för den som förfrågningarna gäller. På bevarande och kontroll av förfrågningarna och de svar som getts med anledning av dem tillämpas bestämmelserna om bevarande och kontroll av uppgifter som har samband med penningtvättsregistret och de bestämmelser som gäller registrerades rättigheter. Bestämmelsen motsvarar 37 § 7 mom. i den gällande penningtvättslagen. 

5 §.Utbyte av information. I denna nya bestämmelse föreskrivs om utbyte av information med en främmande stats finansunderrättelseenhet eller en annan behörig myndighet, när det gäller bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. Penningtvättsdirektivets artikel 53 förpliktar till sådant utbyte av information med finansunderrättelseenheterna i EU:s medlemsstater. Centralen för utredning av penningtvätt utbyter redan för närvarande information med både EU:s medlemsstater och med finansunderrättelseenheter i andra stater. För informationsutbytet mellan finansunderrättelseenheterna används mellan EU:s medlemsstater en krypterad kanal som reserverats för ändamålet. I fråga om övriga stater avtalas om informationsutbytet i regel med bilaterala samarbetsprotokoll. 

Enligt FATF:s rekommendation 29 ska för finansunderrättelseenheterna säkerställas tillräckliga befogenheter för att de ska kunna sköta sina uppgifter, inklusive samarbetet med förunderrättelseenheterna i andra stater. Samarbetet med finansunderrättelseenheterna i EU:s medlemsstater är enligt direktivet en förpliktelse som ska beaktas när det genomförs. I direktivet ingår dessutom nya bestämmelser om de samarbetsarrangemang mellan medlemsstaternas finansunderrättelseenheter som ska iakttas vid informationsutbytet och som delvis är baserade på rådets beslut 2000/642/RIF som antogs den 17 oktober 2000, samt bestämmelser om utvidgning och effektivisering av samarbetet. Av denna anledning föreslås jämfört med gällande lagstiftning vissa preciseringar som gäller utredningscentralens rätt att lämna ut uppgifter till utländska finansunderrättelseenheter och till andra behöriga myndigheter när det gäller förhindrande, avslöjande och utredning av penningtvätt och förbrott till penningtvätt samt finansiering av terrorism. Vidare föreslås att i den nya lagen om centralen för utredning av, till åtskillnad från den gällande penningtvättslagen, uttryckligen ska föreskrivas om informationsutbyte mellan finansunderrättelseenheter. Ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen motsvarar bestämmelserna om utlämnande av uppgifter till nationella myndigheter i situationer som omfattas av tillämpningsområdet för penningtvättslagen. Bestämmelserna innebär emellertid ingen betydande förändring i nuläget, då motsvarande samarbete redan har bedrivits i enlighet med FATF:s tidigare rekommendationer och rådets beslut. Särskilda bestämmelser gäller i fråga om informationsutbyte inom polisen och om internationell rättshjälp i brottmål. I sådana fall då centralen för utredning av penningtvätt behandlar ärenden som gäller internationell rättshjälp, regleras dess verksamhet i motsvarande lagstiftning samt internationella överenskommelser och författningar. 

I den föreslagna paragrafens 1 mom. föreskrivs att centralen för utredning av penningtvätt har rätt att begära uppgifter av en främmande stats finansunderrättelseenhet eller en annan behörig myndighet för att förhindra, avslöja, utreda och till förundersökning eller brottsutredning föra penningtvätt, finansiering av terrorism och det brott genom vilket den egendom eller den vinning har fåtts eller kan fås som är föremål för penningtvätt eller finansiering av terrorism samt för att föra ärendet till undersökning. Begäran om utlämnande av uppgifter ska vara så specificerad och motiverad att informationens användningsändamål klart framgår. På motsvarande sätt som i fråga om nationella myndigheter och rapporteringsskyldiga ska uppgifterna kunna tas emot på ett sätt som man gemensamt kommit överens om, antingen som en datamängd eller i elektronisk form. I direktivet föreskrivs om informationsutbyte mellan finansunderrättelseenheterna i EU:s medlemsstater. I den nationella regleringen är det emellertid skäl att beakta också finansunderrättelseenheter i andra än EU-stater. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att uppgifter från en myndighet i en främmande stat får användas och lämnas ut vidare för något annat ändamål än det för vilket de har lämnats ut, endast om den myndigheten har gett sitt samtycke i förväg. Bestämmelsen motsvarar de allmänna krav som gäller behandling av personuppgifter. 

I paragrafens 3 mom. ingår sådana bestämmelser om utlämnande av uppgifter som ska tillämpas då uppgifter lämnas ut till finansunderrättelseenheten eller till en annan behörig myndighet i en främmande stat. En begäran om utlämnande av uppgifter ska i regel besvaras utan dröjsmål, men centralen för utredning av penningtvätt kan sätta begränsningar och ställa villkor för användningen av informationen. Centralen kan vägra lämna ut uppgifter om det kan vara till skada för arbetet med att förhindra, avslöja och utreda penningtvätt, finansiering av terrorism eller det brott genom vilket vinning har fåtts av penningtvätt eller av finansiering av terrorism eller kan äventyra undersökningen, eller av någon annan grundad anledning. En sådan annan grundad anledning kan vara t.ex. en begäran från en annan stats myndighet om begränsning av användningen av personuppgifter. Enligt 3 mom.kan centralen för utredning av penningtvätt också utan begäran lämna ut uppgifter till finansunderrättelseenheten in en främmande stat. Bestämmelsen kan tillämpas framför allt i sådana fall då personuppgifter eller andra uppgifter som har samband med en misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism som är föremål för utredning måste lämnas ut för inhämtande av tilläggsinformation i en gränsöverskridande situation. Centralen för utredning av penningtvätt ska också ha en lagstadgad möjlighet att lämna ut uppgifter i en gränsöverskridande situation som gäller misstanke om penningtvätt eller finansiering av terrorism, i sådana fall då den myndighet som är behörig att behandla anmälan om den tvivelaktiga transaktionen är belägen i en annan stat. 

Enligt paragrafens 4 mom. får uppgifter tas emot och lämnas ut som en datamängd eller i elektronisk form. Det fjärde penningtvättsdirektivet förutsätter användning av skyddade kommunikationskanaler för utlämnande av uppgifter samt ett högklassigt uppgiftsskydd. Medlemsstaterna ska också enligt direktivets artikel 56 uppmuntra finansunderrättelseenheterna att använda den decentraliserade kommunikationslösningen FIU.net eller dess efterföljare, vari ingår en skyddad kommunikationskanal. Systemet möjliggör också automatisk datalokalisering med potentiell sökträff i finansunderrättelseenhetens system i en annan medlemsstat, varefter till medlemsstaten i fråga separat sänds en motiverad begäran om personuppgifter eller om annan information. I direktivet föreskrivs inte närmare om detaljer kring användningen av systemet. Automatisk datalokalisering gäller endast i fråga om referensuppgifter som inte direkt kan sammankopplas med en registrerad person. Finansunderrättelseenheten kan enligt den föreslagna bestämmelsen söka träffar i register som förvaltas av en medlemsstats finansunderrättelseenhet, om en behörig myndighet i medlemsstaten i fråga har gett sitt samtycke. En särskild bedömning ska göras när det gäller rätten att ge en annan medlemsstats finansunderrättelseenhet rätt att söka träffar i penningtvättsregister. Innan systemet och den automatiska datalokaliseringen tas i bruk är det skäl att säkerställa ett högklassigt uppgiftsskydd. 

Europol ansvarar för administreringen och utvecklingen av det decentraliserade system som avses i direktivets artikel 56. Direktivets reglering kommer eventuellt i ett senare skede att kompletteras med mera detaljerad lagstiftning på EU-nivå. Kommissionen har emellertid inte ännu antagit ett kompletterande lagstiftningsförslag. 

Paragrafens 5 mom. skulle innehålla en informativ bestämmelse enligt vilken bestämmelser om internationell rättshjälp i brottmål utfärdas särskilt. 

6 §.Förordnande om avbrytande av en transaktion. Den föreslagna paragrafens bestämmelser motsvarar huvudsakligen bestämmelserna i den gällande penningtvättslagen. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att en polisman som hör till befälet och arbetar vid centralen för utredning av penningtvätt kan ålägga en rapporteringsskyldig att avbryta en transaktion. Bestämmelsen motsvarar 26 § 3 mom. i den gällande penningtvättslagen. Enligt paragrafens 2 mom. kan ett sådant förordnande ges också på begäran av en utländsk myndighet som ansvarar för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism. Bestämmelsen motsvarar 26 § 4 mom. i den gällande penningtvättslagen. 

Enligt 26 § 3 och 4 mom. i den gällande penningtvättslagen kan ett förordnande om avbrytande av en transaktion ges för högst fem vardagar, om en sådan åtgärd behövs för att förhindra eller utreda penningtvätt eller finansiering av terrorism. De föreslagna bestämmelserna motsvarar i övrigt den gällande lagen, men frysningstiden föreslås bli förlängd till tio vardagar, med beaktande av förändringarna i utredningscentralens verksamhetsmiljö och den omständigheten att brottsligheten blivit allt internationellare till sin karaktär. På basis av forskningen kring riskerna med penningtvätt kan den bedömningen göras att det i fråga om en allt större del av misstankarna om penningtvätt och finansiering av terrorism är fråga om gränsöverskridande fall, vilket innebär att en förlängning av frysningstiden leder till att informationshämtningen i synnerhet från stater utanför EU blir effektivare, med beaktande av olika finansieringssystem och myndigheter. Den nuvarande tiden på fem vardagar har i praktiken ofta visat sig vara allt för kort. Det krävs tillräckligt med tid för en tillförlitlig utredning av medlens ursprung och användningsändamål samt de verkliga förmånstagarna. Det är å andra sidan skäl att beakta att frysning för viss tid är en administrativ åtgärd som inkräktar på det grundlagsfästa egendomsskyddet. Dessutom är det skäl att fästa avseende vid rättssäkerhetssynpunkter, med beaktande av att en tvivelaktig transaktion inte nödvändigtvis är förenad med brottsvinning. Syftet med ett beslut om avbrytande av en transaktion är också att effektivisera spårningen av brottsvinning och förverkandet av medel som åtkommits genom brott samt att erbjuda en effektiv metod att inhämta tilläggsutredning för kvarstad och andra tvångsmedel. Ett sådant beslut gör det dels möjligt att utreda penningtvätt och dels att förhindra att medel överförs till terroristisk verksamhet. I synnerhet då det finns misstanke om finansiering av terrorism är det ofta svårt att utreda medlens användningsändamål, eftersom det verkliga objektet avsiktligt hemlighålls. 

Den gällande penningtvättslagens 26 § om avbrytande av transaktioner för viss tid har ansetts vara tillräcklig för utredning av tvivelaktiga transaktioner. Situationen är emellertid en annan när det är fråga om gränsöverskridande penningtvätt eller finansiering av terrorism och där det föreligger misstanke om försök att utplåna egendomens olagliga ursprung. Situationen är i fråga om enkla tvivelaktiga transaktioner i väsentliga avseenden en annan, också då en tvivelaktig transaktion är förenad med invecklade egendomsarrangemang. Vid invecklade arrangemang för att utplåna egendomens ursprung eller för att maskera ursprunget så att egendomen förefaller ha åtkommits på ett lagligt sätt, t.ex. genom att utnyttja s.k. skatteparadis, är det svårt eller ibland rentav omöjligt att i en förundersökning utreda egendomens olagliga ursprung. Sådana fall kan framför allt ha samband med allvarlig ekonomisk brottslighet. Den föreslagna möjligheten att för en längre tid än enligt den gällande lagen avbryta en tvivelaktig transaktion för viss tid, är en åtgärd som kompletterar till en brottsmisstanke anslutna säkringsåtgärder i syfte att utreda invecklade arrangemang redan innan man avgör frågan om det föreligger misstanke om brott. I så fall kan det bli aktuellt att ansöka om kvarstad.  

Den som är föremål för ett förordnande om avbrytande av en transaktion ska ges möjlighet att inkomma med en utredning om medlens lagliga ursprung. Som bevis på lagligt ursprung kan uppvisas en utredning från en kund eller från föremålet för avbrottet, varav med tillräcklig tillförlitlighet framgår medlens ursprung och användningsändamål samt de verkliga förmånstagarna. Det föreslås att till paragrafens 3 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken centralen för utredning av penningtvätt har rätt att begära en utredning om transaktionen av den vars tillgångar eller egendom avbrottet gäller. Ett förordnande om att avbryta en transaktion ska utan dröjsmål återkallas när avbrottet inte längre behövs. Förordnandet återkallas i praktiken om tillräcklig utredning kan fås av personen i fråga eller på något annat sätt eller om det finns anledning att misstänka brott. I så fall blir det aktuellt att ansöka om kvarstad. Motsvarande förutsättning gäller i fråga om kvarstad och beslag. Dessa kompletteras av möjligheten att förordna om avbrytande av en transaktion för viss tid. Kvarstad ska enligt tvångsmedelslagens 6 kap. 4 § hävas om det inte längre finns förutsättningar för kvarstaden. Ett beslag ska enligt tvångsmedelslagens 7 kap. 14 § hävas så snart det inte längre behövs. 

I den föreslagna paragrafens 4 mom. föreskrivs att en polisman som hör till befälet och arbetar vid centralen för utredning av penningtvätt kan meddela tillmyndigheten, för verkställande, och gränsbevakningsbevakningsmyndigheten ett förordnande att under högst tio vardagar hålla inne medel som påträffats i samband med en tullåtgärd eller gränskontroll eller gränsövervakning. Bestämmelsen motsvarar 38 § 2 mom. i den gällande lagen, med undantag för åtgärdens varaktighet som i överensstämmelse med 1 och 2 mom. föreslås bli förlängd till tio dagar. Det finns behov av sådana åtgärder t.ex. i situationer där tull- och gränsbevakningsmyndigheterna innehar medel som det är skäl att hålla inne för utredning av penningtvätt och finansiering av terrorism. 

Med medel avses enligt 38 § 2 mom. i den gällande penningtvättslagen de kontanta medel som avses i artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2005 om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur gemenskapen. Enligt artikel 2 a avses med kontanta medel för det första överlåtbara innehavarpapper, inbegripet penninginstrument utställda på innehavaren, exempelvis resecheckar. Med kontanta medel avses dessutom överlåtbara värdepapper (inbegripet checkar, reverser eller skuldebrev samt postanvisningar) som antingen är utställda på innehavaren, har endosserats utan inskränkning, är utsällda på en fiktiv betalningsmottagare eller annars har en sådan form att rätten till dem övergår vid leverans, samt ofullständiga instrument (inbegripet checkar, reverser eller skuldebrev samt postanvisningar) som är undertecknade men där betalningsmottagarens namn är utelämnat. Enligt artikel 2 b avses med kontanta medel också valuta, dvs. sedlar och mynt som är i omlopp som betalningsmedel. 

Med avvikelse från den gällande lagen föreslås att tillämpningsområdet för paragrafens 4 mom. utvidgas så att med medel, utöver kontanta medel och överlåtbara penninginstrument, avses också annan egendom som lätt kan omvandlas till kontanter. Sådan egendom som kan ha ett brottsligt ursprung kan vara t.ex. värdefulla bilar, guld och annan värdefull egendom. Att begränsa ett förordnande om att innehålla medel till enbart kontanter är inte i linje med de straffrättsliga rekvisiten för penningtvätt. I strafflagens 32 kap. 6 § 1 mom. nämns omvandling av egendom som ett av rekvisiten för penningtvätt. Kännetecknande för penningtvätt är att man försöker omvandla egendom som åtkommits genom brott till annan egendom i syfte att utplåna dess olagliga ursprung. Möjligheten att för viss tid ge ett förordnande också om att stoppa annan egendom vid gränsen eller i tullen gör det i praktiken möjligt att ingripa i försök att föra egendom utom räckhåll för myndigheterna. Denna utvidgning innebär också att begreppet tillgångar förenhetligas med frysningslagen. Enligt förarbetena till frysningslagen (RP 61/2012 rd) definieras begreppet ”tillgångar” inte i lagen eftersom uttrycket i enlighet med den linje som omfattas i regeringens proposition om godkännande av den internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism (RP 43/2002 rd, s. 29) bör anses vara så pass etablerat att någon definition inte behövs. Med tillgångar avses alla slags egendom av ekonomiskt värde. Egendomen kan vara materiell eller immateriell, lös eller fast. Föreslagna 5 § 4 mom. ska emellertid tillämpas på lösegendom som kan ha ett ekonomiskt värde, i synnerhet vid misstanke om värdefull egendoms ursprung. 

Enligt paragrafens 5 mom. ska som vardagar enligt denna paragraf inte räknas lördagar. Bestämmelsen motsvarar 26 § 5 mom. och 38 § 2 mom. i den gällande penningtvättslagen.  

7 §.Ikraftträdande. Det föreslås att lagen träder i kraftsamtidigt med det första lagförslaget. 

1.3  Lagen om Finansinspektionen

10 §.Direktionens uppgifter. Det föreslås att paragrafens 1 mom. 5 punkten ändras så att till Finansinspektionens direktions uppgifter ska höra också att besluta om sådana administrativa påföljder som avses i det första lagförslaget till den del som de gäller Finansinspektionens rapporteringsskyldiga tillsynsobjekt enligt den nämnda lagen.  

40 a §.Ordningsavgift, offentlig varning och påföljdsavgift för vissa överträdelser. I paragrafens hänvisas för tydighetens skull till det första lagförslaget och till förordningen om information om betalaren samt till påföljder med stöd av dem, som det första lagförslaget ska tillämpas på. 

1.4  Handelsregisterlagen

1 a §. I denna paragraf föreslås en sådan ändring att från den gällande handelsregisterförordningen överförs bestämmelsen om rätten att lämna ut personuppgifter ur registret genom teknisk anslutning eller på något annat sätt i elektronisk form. Till följd av ändringen ändras också paragrafens uppbyggnad. Till innehållet motsvarar ändringen handelsregisterförordningens 29 § 2 mom. som samtidigt föreslås bli upphävt. Grundlagsutskottet har i sina ställningstaganden (GrUU 12/2002 rd och GrUU 14/2002 rd) konstaterat att teknisk anslutning möjliggör effektiv och snabb överföring av personuppgifter och att utlämnande av personuppgifter via teknisk anslutning därför alltid måste regleras på lagnivå. Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att det inte var möjligt att öppna en teknisk anslutning till offentliga uppgifter om inkomstbeskattning, eftersom utlämnande av sådana uppgifter med teknisk anslutning inte reglerats i lag (HFD 2015:41). 

Enligt paragrafens 1 mom. har var och en rätt att få uppgifter, utdrag och intyg angående anteckningar i handelsregistret och handlingar som registermyndigheten innehar. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen gällande lag men det föreslås att till den från den gällande förordningen överförs hänvisningen till handlingar som registermyndigheten innehar. 

Enligt paragrafens 2 mom. får registermyndigheten, trots 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, lämna ut personuppgifter ur registret i form av utskrifter eller göra dem allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät eller på något annat sätt lämna ut dem i elektronisk form. Det är viktigt att handelsregistrets uppgifter om företags förmånstagare är lätt tillgängliga för andra företag samt för myndigheter och konsumenter. Av denna anledning anses det behövligt att registeruppgifter får lämnas ut som utskrifter eller att de görs tillgängliga via nätet eller annars i elektronisk form. I registret förs in också uppgifter om fysiska personer, exempelvis namn och personer. Handelsregistret är sålunda delvis ett personregister. Enligt 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) får uppgifter lämnas ut ur en myndighets personregister i form av en utskrift eller i elektronisk form, om mottagaren enligt personuppgiftlagen (523/1999) har rätt att registrera och använda sådana personuppgifter. Ett sådant villkor kan inte ställas då uppgifter lämnas via ett elektroniskt datanät. En sådan begränsning är inte heller behövlig med tanke på skyddet för privatlivet, eftersom registrerade personbeteckningar eller adressuppgifter kan lämnas ut via ett elektroniskt datanät endast i enlighet med 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. 

Enligt paragrafens 3 mom. får registermyndigheten lämna ut i handelsregistret införda uppgifter om personbeteckningens slutled och en utomlands bosatt fysisk persons hemadress ur registret endast om utlämnandet uppfyller kraven i 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. I annat fall ska i stället för en utomlands bosatt fysisk persons hemadress uppges om personens bosättningsland. Till denna del bestäms offentligheten också i fortsättningen i enlighet med 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. En förutsättning för utlämnande av information är att den som ber om den ger registermyndigheten en utredning om att den kommer att skyddas på ett ändamålsenligt sätt. 

5 §. Det föreslås att till paragrafens 1 mom. fogas en ny 9 punkt, enligt vilken i registret ska antecknas de verkliga förmånstagare som avses i det första lagförslagets 6 kap. 2 § samt grunden för och omfattningen av det bestämmande inflytandet eller ägarandelen. I ett öppet bolag är det i praktiken bolagsmannen som är den verkliga förmånstagaren och som redan nu antecknas i handelsregistret i egenskap av bolagsman. I sådana fall då bolagsmannen är en fysisk person behöver uppgift om förmånstagaren i allmänhet inte anmälas separat. Den verkliga förmånstagaren ska emellertid alltid anmälas till registret då bolagsmannen är en juridisk person. Den nya 9 punkten föranleder tekniska ändringar i 7 och 8 punkten. 

6 §. Det föreslås att till paragrafens 1 mom. fogas en ny 10 punkt, enligt vilken i registret ska antecknas de verkliga förmånstagare som avses i det första lagförslagets 6 kap. 2 § samt grunden för och omfattningen av det bestämmande inflytandet eller ägarandelen. I ett kommanditbolag är den ansvariga bolagsmannen i praktiken vanligen den verkliga förmånstagare som redan nu antecknas i handelsregistret i egenskap av bolagsman. I sådana fall då den ansvariga bolagsmannen är en fysisk person behöver uppgift om förmånstagaren i allmänhet inte anmälas separat. Den verkliga förmånstagaren ska emellertid anmälas till registret då den ansvariga bolagsmannen är en juridisk person. Den nya 10 punkten föranleder tekniska ändringar i 8 och 9 punkten. 

9 §. Det föreslås att till 1 mom. fogas en ny 15 punkt. I punkten föreskrivs om registrering av aktieägare. I registret ska föras in personuppgifter om fysiska person. Om juridiska personer antecknas namn, det register där den juridiska personer är införd och FO-nummer eller motsvarande. Den nya 15 punkten föranleder tekniska ändringar i 13 och 14 punkten. 

Vidare föreslås att till 1 mom. fogas också en ny 16 punkt enligt vilken i registret ska antecknas de faktiska förmånstagarna enligt det första lagförslagets 6 kap. 2 § samt grunden för och omfattningen av det bestämmande inflytandet eller ägarandelen. Som ett aktiebolags verkliga förmånstagare ska enligt 6 kap. 2 § i det första lagförslaget, som det hänvisas till i bestämmelsen, i allmänhet betraktas en aktieägare eller styrelseledamöterna. Den verkliga förmånstagaren behöver inte uppges separat om en sådan aktieägare som avses i 15 punkten betraktas som verklig förmånstagare. 

Till paragrafen ska enligt förslaget fogas också ett nytt 7 mom. enligt vilket vad som föreskrivs i 1 mom. 15 punkten om registrering av ägarandelar på mer än 25 procent inte ska tillämpas på bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag. Ändringen behövs eftersom som verkliga förmånstagare i bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag enligt det första lagförslagets 1 kap. 7 § ska betraktas de fysiska personer som är styrelseledamöter. 

10 §. Det föreslås att till 1 mom. fogas en ny 18 punkt enligt vilken i registret ska antecknas de verkliga förmånstagare som avses i det första lagförslagets 6 kap. 2 § samt grunden för och omfattningen av det bestämmande inflytandet eller ägarandelen. I ett andelslag betraktas som verklig förmånstagare enligt det första lagförslagets 6 kap. 2 §, som det hänvisas till i bestämmelsen, vanligen en andelslagsmedlem som har sådant bestämmande inflytande som avses i bestämmelsen eller styrelsemedlemmarna. I praktiken blir det aktuellt att tillämpa bestämmelsen i det fall att ett andelslag har endast ett fåtal medlemmar eller om medlemmarna har olika stora röstetal i andelslaget. Den nya 18 punkten föranleder tekniska ändringar i 16 och 17 punkten. 

11, 12, 13, 13 c och 13 d §. Det föreslås att till dessa paragrafer fogas en ny punkt enligt vilken i registret ska antecknas de verkliga förmånstagare som avses i det första lagförslagets 6 kap. 2 § samt grunden för och omfattningen av det bestämmande inflytandet eller ägarandelen. Som verklig förmånstagare ska enligt det första lagförslagets 6 kap. 2 §, som det hänvisas till i bestämmelsen, vanligen betraktas en fysisk person som direkt eller indirekt utövar över 25 procent av inflytandet i sammanslutningen. Tillägget föranleder tekniska ändringar i andra punkter. 

13 e §. Det föreslås att till lagen fogas en ny 13 e § enligt vilken i en anmälan om de verkliga förmånstagarna för en express trust som avses i artikel 31.1 i penningtvättsdirektivet ska nämnas den utländska trustens namn. Om den utländska trusten har registrerats i sitt hemland ska också anges det register där trusten är införd och trustens registernummer i det. Dessutom ska i anmälan nämnas de i 1 kap. 6 § i penningtvättslagen avsedda verkliga förmånstagarnas personuppgifter. En utländsk trust är emellertid inte en näringsidkare som ska antecknas i handelsregistret, utan uppgifter om truster ska antecknas endast för precisering av uppgifterna om den verkliga förmånstagaren. 

1.5  Kreditinstitutslagen

15 kap. Förfaranden vid kundtransaktioner

6 §.Kunders rätt till grundläggande banktjänster. I paragrafens 2 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen avser det första lagförslaget i stället för den gällande penningtvättslagen. 

20 kap. Administrativa påföljder

1 §.Påföljdsavgift. Det föreslås att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen i paragrafens 2 mom. 6 punkten upphävs, eftersom i det första lagförslaget föreskrivs separat om påföljdsavgift för försummelse eller överträdelse av vissa bestämmelser i det första lagförslaget. 

1.6  Lagen om investeringstjänster

12 kap. Sekretess och kundkontroll

3 §.Kundkontroll. I paragrafens 3 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

15 kap. Administrativa påföljder

2 §.Påföljdsavgift. I paragrafens 2 mom. 6 punkten föreslås en sådan ändring att i den hänvisas till bestämmelser som avses i det första lagförslaget. Punkten motsvarar i sak 6 punkten i den gällande lagen. 

1.7  Lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet

8 kap. Särskilda bestämmelser

4 §.Kundkontroll. I paragrafens 3 mom. föreslås en teknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

1.8  Lagen om placeringsfonder

45 §. I paragrafens 5 mom. föreslås en teknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

144 §. I paragrafens 3 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

1.9  Lagen om betalningsinstitut

7 §.Undantag från tillståndsplikten för tillhandahållande av andra betaltjänster än utgivning av elektroniska pengar. I paragrafens 4 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till den första lagförslaget. 

24 §. Ombud. I paragrafens 4 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

1.10  Lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder

12 kap. Erbjudande av andelar

8 §.Kundkontroll. I paragrafens 3 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget.  

22 kap. Påföljder och överklagande

7 §.Brott mot kravet på kundkontroll och rapporteringsskyldigheten. Det föreslås att denna paragraf upphävs eftersom i det första lagförslaget föreslås en särskild reglering av bestämmelserna om brott mot kravet på kundkontroll och rapporteringsskyldigheten. 

1.11  Lagen om pantlåneinrättningar

28 §. I paragrafens 2 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

40 §. I paragrafens 2 mom. föreslås en lagteknisk ändring. 

1.12  Lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi

6 §.Syftet med fullgöranderapporter. Det föreslås att tillämpningsområdet för paragrafens 1 mom.13 punkten utvidgas så att Enheten för utredning av grå ekonomi ska utarbeta fullgöranderapporter för att stödja de behöriga myndigheters arbete som avses i det första och andra lagförslagen. I den gällande lagen hänvisas endast till centralen för utredning av penningtvätt och dess uppgifter, men i och med det fjärde penningtvättsdirektivet kan flera myndigheter än hittills ha behov av information om fullgörandet, t.ex. för bedömning av företagsledningens tillförlitlighet. 

1.13  Mervärdesskattelagen

Det föreslås att 209 s § 2 mom. i mervärdesskattelagen upphävs, eftersom en bestämmelse motsvarande 13 § i penningtvättslagen inte föreslås i det första lagförslaget. Syftet med det fjärde penningtvättsdirektivet är att införa en riskbaserad metod, vilket innebär att lagstadgade undantag i fråga om kundkontrollen kommer att vara motiverade endast i vissa fall som uttryckligen nämns i direktivet.  

1.14  Lagen om frysning av tillgångar i syfte att bekämpa terrorism

3 §. Frysning av tillgångar. I paragrafens 2 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget.  

1.15  Konsumentskyddslagen

7 kap. Konsumentkrediter

15 §. Kontroll av kreditsökandens identitet. I paragrafens 3 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

1.16  Lagen om försäkringsavtal

6 a §.Meddelande om avslagsgrund. I denna paragraf föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

16 §.Uppsägning av fortlöpande skadeförsäkring. I paragrafens 2 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

1.17  Kreditupplysningslagen

19 §.Allmänna förutsättningar för utlämnande och användning av personkreditupplysningar. I paragrafens 2 mom. 7 punkten föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. Dessutom föreslås en terminologisk ändring på grund av att i stället för en penningtvättslag man ska ha två skilda lag. Utredning är en uppgift som endast hör till centralen för utredning av penningtvätt. 

30 §.Rätt till insyn. I paragrafens 3 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

1.18  Lotterilagen

14 a §.Åldergränsen för penningspel. I paragrafens 3 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

64 §.Lotteriförseelse. Det föreslås att paragrafens 2 mom. upphävs eftersom i det första lagförslaget uttryckligen föreskrivs om eventuella påföljder för överträdelse av bestämmelsen om kundkontroll. 

1.19  Försäkringsbolagslagen

6 kap. Försäkringsbolagets ledning, företagsstyrningssystem och placering av tillgångar

13 §.Kundkontroll. I paragrafens 3 mom. föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till den gällande penningtvättslagen ersätts med en hänvisning till det första lagförslaget. 

1.20  Föreningslagen

48 §.Grundanmälan. I paragrafens 1 mom. föreslås en sådan ändring att i fråga om grundanmälan hänvisas till 1 kap 10 § i företags- och organisationsdatalagen. Förslaget har samband med den ändring av företags- och organisationsdatalagen som innebär att föreningsregistret fogas till företags- och organisationsdatasystemet som ett stamregister. 

52 §.Ändringsanmälningar. I denna paragrafs 1 mom. föreslås en sådan ändring att i fråga om ändringsanmälan hänvisas till 1 kap. 11 § i företags- och organisationsdatalagen. Förslaget har samband med den ändring av företags- och organisationsdatalagen som innebär att föreningsregistret överförs till företags- och organisationsdatasystemet som ett stamregister. 

1.21  Religionsfrihetslagen

2 kap. Registrerade religionssamfund

18 §.Anmälan om bildande av ett samfund. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att i fråga om anmälan om bildande av ett samfund hänvisas till 1 kap. 10 § i företags- och organisationsdatalagen. Förslaget har samband med den ändring av företags- och organisationsdatalagen som innebär att registret över religionssamfund ansluts till företags- och organisationsdatasystemet som ett stamregister.  

19 §.Anmälan om bildande av ett lokalsamfund. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att i fråga om anmälan om bildande av ett lokalsamfund hänvisas till 1 kap. 10 § i företags- och organisationsdatalagen. Förslaget har samband med den ändring av företags- och organisationsdatalagen som innebär att registret över religionssamfund ansluts till företags- och organisationsdatasystemet som ett stamregister. 

20 §.Anmälan om ändring och upplösning. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att i momentet i fråga om ändringsanmälningar hänvisas till 1 kap. 11 § i företags- och organisationsdatalagen. Förslaget har samband med den ändring av företags- och organisationsdatalagen som innebär att registret över religionssamfund ansluts till företags- och organisationsdatasystemet som ett stamregister.  

1.22  Företags- och organisationsdatalagen

2 §.Definitioner. Syftet med propositionen är att föreningsregistret och registret över religionssamfund ska vara stamregister i företags- och organisationsdatasystemet. Det föreslås att till paragrafens 1 mom. 7 punkten fogas ett omnämnande om att föreningsregistret och registret över religionssamfund är stamregister i företags- och organisationsdatasystemet. Av detta följer att föreningar och religionssamfund ska tilldelas FO-nummer och att uppgifterna om föreningar och religionssamfund blir tillgängliga via informationstjänsten FODS. Det är i praktiken PRS och Skatteförvaltningen som på tjänstens vägnar kommer att tilldela föreningarna och religionssamfunden FO-nummer, utan att de särskilt behöver ansöka om sådana. 

4 §.Uppgifter som skall lagras i företags- och organisationsdatasystemet. Det föreslås att till paragrafens 1 mom. fogas en ny 9 a punkt enligt vilken i företags- och organisationsdatasystemet ska lagras uppgifter om anmälan till och införande i föreningsregistret och registret över religionssamfund. Ändringen behövs på grund av att föreningsregistret och registret över religionssamfund blir ett stamregister i FODS. 

10 §.Etableringsanmälan. Det föreslås att paragrafens 2 mom. 3 punkten ändras genom att till den fogas en hänvisning till föreningsregistret och registret över religionssamfund. 

På grund av det nya 3 mom. föreslås bli fogat till paragrafen blir nuvarande 3 mom. 4 mom. Bestämmelsen innebär en avvikelse från paragrafens 1 mom. och 2 mom. 3 punkten. Uppgifter om utländska trusters verkliga förmånstagare kan endast elektroniskt anmälas till FODS:s stamregister, dvs. till handels-, förenings- eller stiftelseregistret. Uppgifterna kan anmälas till registret elektroniskt, i samband med etableringsanmälan. Om registeranmälan dock görs i pappersform ska uppgifterna om verklig förmånstagare anmälas till stamregistret separat, efter etableringsanmälan i enlighet med 11 kap. 2 mom. Också uppgifter om aktiebolags och europabolags aktieägare ska anmälas till registret elektroniskt.  

11 §. Anmälan om ändring och nedläggning. Det föreslås att paragrafens 2 mom. ändras endast i fråga om anmälan om uppgifter som gäller verkliga förmånstagare. Uppgifter om en sammanslutnings verkliga förmånstagare enligt penningtvättslagens 1 kap. 5 § samt om aktiebolags och europabolags aktieägare ska anmälas elektroniskt. I praktiken görs en elektronisk anmälan genom den elektroniska servicetjänsten FODS. Ändringen inverkar inte på registreringen av andra uppgifter som ska anmälas till registret, utan sådana kan fortsättningsvis lämnas också i pappersform.  

14 §.Ansvaret för att anmälningarna görs. Det föreslås att till paragrafens 1 mom. fogas en ny 7 a punkt enligt vilket de styrelseledamöter som har förts in i registret är ansvariga för anmälan till registret över religionssamfund. Innehållsmässigt motsvarar förslaget samma moments 7 punkt om anmälan till föreningsregistret.  

16 §. Utlämnande av uppgifter ur registret över företags- och organisationsnummer. I denna paragraf föreslås en sådan ändring att ur registret, trots 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, kan lämnas ut uppgifter genom teknisk anslutning eller på något annat sätt i elektronisk form.  

19 §.Straffbestämmelser. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., varvid nuvarande 2 mom. blir 3 mom. Enligt paragrafens 2 mom. ska straffbestämmelsen i paragrafens 1 mom. inte tillämpas på anmälan om uppgifter som avser ägare eller verkliga förmånstagare. Bestämmelsen har samband med de ändringar som föreslås i 10 och 11 § och som innebär att anmälan om ägare och verkliga förmånstagare kan göras endast elektroniskt. I en sådan situation är det viktigt att säkerställa att straffbestämmelsen inte tillämpas i det fall att anmälaren inte har någon faktiskt möjlighet att göra en elektronisk anmälan, t.ex. på grund av att han eller hon inte har tillgång till nätförbindelse. Det är å andra sidan inte nödvändigt att tillämpa 1 mom. heller i fråga om anmälare som har möjlighet att göra en elektronisk anmälan. Handelsregisterlagen samt företags- och organisationsdatalagen revideras som bäst, vilket innebär att också efterlevnaden av bestämmelserna och sanktionerna för överträdelse av dem kommer at bedömas i samband med revideringen. Den nya lagstiftningen träder sannolikt i kraft före utgången av övergångsperioden för registrering av verkliga förmånstagare och före det att uppgifterna har samlats in och förts in i registret.  

1.23  Lagen om fastighetsförmedlingsrörelser och rörelser för förmedling av hyreslägenheter och hyreslokaler

5 a §.Tillförlitlighet. I denna nya paragraf föreskrivs på motsvarande sätt som i det första lagförslagets 5 kap. 5 § om de villkor som ställs på betydande ägares och ledningens tillförlitlighet när det gäller fastighetsförmedlingsrörelser och rörelser för förmedling av hyreslägenheter och hyreslokaler. 

8 §.Förutsättningar för registrering. Det föreslås att till paragrafens 1 mom. fogas en ny 3 punkt där det förutsätts att anmälaren ska uppfylla de förutsättningar i fråga om tillförlitligheten som avses i 5 a §. 

9 §. Uppgifter som skall föras in i förmedlingsrörelseregistret. Det föreslås att bestämmelsen om de uppgifter som ska antecknas i förmedlingsrörelseregistret förenhetligas med 5 kap. 4 § i det första lagförslaget. Vidare föreslås att 3 punkten i det gällande momentet stryks, eftersom hänvisningen till en finländsk juridisk person i 2 punkten ersätts med en hänvisning till en juridisk person. Sålunda kommer 2 punkten att täcka 2 och 3 punkten i den gällande lagen.  

19 §.Strykning ur registret. I paragrafens 1 mom. 2 och 4 punkten föreslås sådana tekniska ändringar att hänvisningen avser 8 § 1 mom. 5 punkten. I övrigt stämmer momentets överens med gällande lag.  

Det föreslås att till paragrafen fogas också en övergångsbestämmelse enligt vilken en förmedlingsrörelse som är införd i fastighetsförmedlingsregistret vid hot om att bli avförd ur registret, inom ett år från det att lagen trätt i kraft, till regionförvaltningsverket ska anmäla de uppgifter om tillförlitlighet som avses i 5 a § och ska antecknas i registret. 

1.24  Lagen om utsläppshandel

67 §.Insyns- och granskningsrätt. Det föreslås att till paragrafens 3 mom. ska fogas ett tillägg som innebär att Energimyndigheten får rätt till information för skötsel av sina uppgifter enligt 7 kap. 1 § 2 mom. i det första lagförslaget. Vidare föreslås att gällande 67 § 3 mom. i lagen om utsläppshandel blir 4 mom.  

73 §.Utsläppshandelsförseelse. I paragrafens 1 mom. 7 punkten föreslås en lagteknisk ändring som innebär att hänvisningen till 67 § 3 mom. ersätts med en hänvisning till 67 § 4 mom. 

1.25  Lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen

13 §.Tullens rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem. I paragrafens 1 mom. föreslås en sådan ändring att till 4 punkten fogas en hänvisning till uppgifter om sammanslutningars ägare och verkliga förmånstagare enligt det första lagförslagets 6 kap. Till 1 mom. fogas en ny 21 punkt enligt vilken Tullen har rätt att ur regionförvaltningsverkets register för övervakning av penningtvätt få ut de uppgifter om den registrerade jämte identifieringsuppgifter som behövs för tullövervakning och tullbrottsbekämpning. 

1.26  Lagen om gräsrotsfinansiering

12 §.Kundkontroll. I paragrafens 1 mom. föreslås en teknisk ändring av hänvisningen, från den gällande penningtvättslagen till det första lagförslaget. 

1.27  Lagen om advokater

6 §. I paragrafens 1 mom. föreslås en sådan ändring att till momentet fogas en ny andra mening enligt vilken advokatföreningens styrelse ska göra en sådan framställning till regionförvaltningsverket som avses i det första lagförslagets 8 kap. 10 §. Liksom enligt den gällande lagen ansvarar advokatföreningens styrelse också för den allmänna tillsynen när det gäller förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism och advokaterna är skyldiga att i enlighet med 6 § visa handlingar som ska granskas.  

3.1  Betydande utövning av offentlig makt samt administrativa ekonomiska påföljder

Enligt grundlagsutskottets vedertagna tolkningspraxis är en avgift som påförs för en lagstridig gärning inte en sådan skatt eller avgift som avses i grundlagens 81 § utan den är en ekonomisk påföljd av straffnatur. Utskottet har i sak jämställt ekonomiska påföljder av straffnatur med straffrättsliga påföljder (GrUU 4/2001 rd, s. 7, GrUU 32/2005 rd, s. 2, GrUU 55/2005 rd, s. 2 och GrUU 17/2012 rd s. 2). De allmänna grunderna för administrativa påföljder ska i enlighet med grundlagens 2 § 3 mom. regleras genom lag, eftersom påförandet av sådana påföljder innebär utövning av offentlig makt. Enligt utskottets åsikt ska i lag utfärdas exakta och tydliga bestämmelser om grunderna för en påföljd och om påföljdens storlek samt om rättsskyddet och grunderna för genomförande av lagen (GrUU 32/2005 rd, s. 2-3, GrUU 50/2005 rd, s.2, GrUU 57/2010 rd, s. 2, och GrUU 17/2012 rd, s. 6). Grundlagskottet har konstaterat att trots att den straffrättsliga legalitetsprincipen som framgår av grundlagens 8 § och exakthetskravet inte i sig gäller reglering av administrativa påföljder, kan det allmänna kravet på exakthet dock inte förbigås i samband med en reglering av detta slag (GrUU 9/2012 rd, s. 2 , GrUU 57/2001 rd, s. 2 och GrUU 74/2002 rd, s. 5). 

Grundlagsutskottet har också ansett att det när en administrativ ekonomisk påföljd påförs är fråga om betydande utövning av offentlig makt. Enligt grundlagens 124 § kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel och inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. Med betydande utövning av offentlig makt avses t.ex. rätten att på basis av självständig prövning använda maktmedel eller att på något annat betydande sätt ingripa i individens grundläggande rättigheter (RP 1/1998 rd, s. 179 och GrUU 28/2001 rd, s. 5-6). I förarbetena till grundlagen görs ingen bedömning av förhållandet mellan administrativa påföljder och betydande utövning av offentlig makt. Grundlagsutskottet har emellertid ansett att påförande av administrativa påföljder innebär betydande utövning av offentlig makt (GrUU 32/2005 rd, s. 2 och GrUU 55/2005 rd, s. 2). Också i den juridiska litteraturen har det ansetts att påförande av administrativa påföljder obestridligen innebär sådan betydande utövning av offentlig makt som avses i grundlagens 124  §.  

En offentligrättslig förening är en förening som enligt lag eller med stöd av lag har grundats för ett visst syfte. En offentligrättslig förening kan ha i lagstiftningen definierade offentliga uppdrag och befogenheter att utöva offentlig makt för att sköta uppdragen på det sätt som avses i grundlagens 124 §, exempelvis disciplinära befogenheter eller tillsynsbefogenheter. I 7 § i lagen om advokater föreskrivs om disciplinära åtgärder, inklusive om en påföljdsavgift på minst 500 och högst 15 000 euro. Enligt förarbetena till bestämmelsen (RP 318/2010 rd) är tillsynsnämnden ingen myndighet, men dess ställning är i många avseenden jämförbar med en sådan. Medlemmarna i tillsynsnämnden handlar under domaransvar och ärenden som gäller påförande av påföljdsavgift behandlas i tillsynsnämndens plenum. 

I propositionens första lagförslag föreslås för de behöriga tillsynsmyndigheter som avses i lagen och för advokatföreningen nya befogenheter i syfte att effektivisera tillsynen över efterlevnaden av lagstiftningen i enlighet med det fjärde penningtvättsdirektivet. 

Dessutom föreslås i det första lagförslaget att de behöriga tillsynsmyndigheterna ska få rätt att påföra ordningsavgift, meddela offentlig varning och påföra påföljdsavgift vars maximibelopp för rapporteringsskyldiga (juridiska personer) som är verksamma på finansmarknaden är fem miljoner euro och för andra rapporteringsskyldiga (juridiska och fysiska personer) en miljon euro. De befogenheter som ges behöriga myndigheter är i enlighet med grundlagsutskottets tolkningspraxis exakta och noga avgränsade. 

Enligt artikel 48.1 i det fjärde penningtvättsdirektivet ska medlemsstaterna kräva att de behöriga myndigheterna effektivt övervakar och vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att detta direktiv efterlevs. Enligt det fjärde penningtvättsdirektivet kan övervakningsuppgifter dock anförtros självreglerande organ. Enligt direktivets artikel 48.9 får medlemsstaterna tillåta att uppgifterna i artikel 48.1 utförs av självreglerande organ, under förutsättning att dessa självreglerande organ överensstämmer med artikel 48.2. I direktivet föreskrivs inte om påförande av påföljder genom försorg av självreglerande organ. 

Advokatföreningen ska enligt det första lagförslagets 7 kap. 1 § vara ett självreglerande organ som övervakar advokaternas och dessas biträdens verksamhet. Advokatföreningen föreslås dock inte få befogenhet att påföra administrativa ekonomiska påföljder eller därmed jämförbar befogenhet att meddela offentlig varning, eftersom sådana befogenheter enligt grundlagsutskottets innebär betydande utövning av offentlig makt och eftersom advokatföreningen inte är en myndighet. Enligt det första lagförslaget ska advokatföreningen däremot göra framställning till regionförvaltningsverket om påförande av ordningsavgift, meddelande av offentlig varning eller påförande av påföljdsavgift. 

När det gäller bestämmelserna om administrativa sanktioner är det dessutom skäl att beakta att de i vissa fall omfattas av begreppet ”anklagelse för brott” i artikel 6 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (FördrS19/1990, Europakonventionen) och av förbudet mot att bli lagförd eller straffad två gånger, som ingår i artikel 4 i konventionens protokoll nr 7 (GrUU 9/2012 och GrUU17/2013 rd). Enligt artikel 4 i protokoll nr 7 får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. I Europadomstolens praxis inskränker sig förbudets tillämpningsområde inte endast till egentliga straffrättsliga domar utan det sträcker sig också till olika typer av administrativa påföljder av straffkaraktär (se t.ex. Jussila v. Finland, Europadomstolens dom 23.11.2006 och Ruotsalainen v. Finland, dom 16.2.2009). Kraven på en rättvis rättegång i Europakonventionens artikel 6 har beaktats i det första lagförslagets 9 kap. 4 och 5 §, som gäller överklagande av en behörig tillsynsmyndighets beslut samt verkställande av administrativa påföljder. Dessutom finns den möjligheten att avsikten med sådana administrativa påföljder som föreslås i det första lagförslaget är att straffbelägga förfaranden som samtidigt också kan uppfylla rekvisiten för ett brott. Ne bis in idem -förbudet enligt artikel 4 i Europakonventionens protokoll nr 7 har beaktats i det första lagförslagets 8 kap. 6 §. Dessutom föreslås en sådan ändring i lagstiftningen om förhindrande och utveckling av penningtvätt och terrorism att i penningtvättslagen inte längre, liksom i den gällande penningtvättslagen, ska föreskrivas om böter som en straffrättslig påföljd som kan påföras för överträdelse av bestämmelserna om kundkontroll, för registreringsförseelse och för underlåtelse att rapportera penningtvätt. 

3.2  Skydd för privatlivet

Hemfrid 

Enligt grundlagens 10 § 1 mom. är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Utgångspunkten för bestämmelsen om skydd för privatlivet är att individen har rätt att leva sitt eget liv utan att myndigheter eller andra utomstående godtyckligt eller grundlöst inbegriper i hans eller hennes privatliv (RP 309/1993 rd).  

Hemfriden omfattar i princip alla lokaler som används för boende av permanent natur (GrUU 49/2005 rd, s. 3 och GrUU 8/2006 rd, s. 2), men också utrymmen i motorfordon som eventuellt används för boende av permanent natur (GrUU 46/2001 rd, s. 3/II). I affärs- och lagerlokaler kan också finnas utrymmen som används för boende.  

Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis är proportionalitetskravet i fråga om begränsning av grundläggande rättigheter inte uppfyllt då inspektion utförs i hemfridsskyddade affärslokaler, på grund av misstanke om en överträdelse som inte kan leda till strängare straff än ett bötesstraff (GrUU 40/2002 rd, s. 2 och GrUU 7/2004 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har ansett det vara godtagbart att inspektion utförs med anledning av motiverade misstankar om straffbara gärningar för vilket maximistraffet är ett bötesstraff, när det är fråga om inspektioner som avser tillsyn över användningen av understöd och bidrag som beviljats ur offentlig medel (GrUU 69/2002 rd, s. 2-3). Inspektioner får utföras inom hemfridssfären när det finns grundad anledning att misstänka att en lagöverträdelse har begåtts eller kommer att begås på ett straffbart sätt. 

Grundlagsutskottet har ansett att det inte står i strid med dess tolkningspraxis att inspektionsrätten kopplas ihop med ett sanktionerat beteende genom en avgift av straffkaraktär, dvs. en påföljdsavgift (GrUU 7/2004 rd, s. 2). Grundlagsutskottet anser att det med tanke på proportionaliteten i fråga om begränsningen av den grundläggande rättigheten är av betydelse att det är fråga om en sådan administrativ påföljdsavgift av straffkaraktär vars storlek påverkas bl.a. av överträdelsens klandervärdhet och skadlighet för samhället samt av den vinning som överträdelsen medfört.  

Förordningen om information om betalaren är direkt tillämplig rätt i Finland. I förordningen föreskrivs om sådana uppgifter om betalaren och betalningsmottagaren som ska åtfölja överföringar av medel i samtliga valutor, i syfte att förebygga, undersöka och upptäcka penningtvätt och finansiering av terrorism, när minst en av de betalningsleverantörer som deltar i överföringen är etablerad inom unionen. Enligt förordningens artikel 17.1 ska de administrativa påföljderna och åtgärderna vara effektiva, proportionella och avskräckande samt förenliga med de påföljder som avses i penningtvättsdirektivets kapitel IV avsnitt 4. Enligt förordningens artikel 18 ska bestämmelserna om administrativa och ekonomis påföljder enligt artiklarna 59.2 och 59.3 i det fjärde penningtvättsdirektivet tillämpas åtminstone på följande överträdelser av förordningen: 

a) betalningsleverantören lämnar upprepade gånger eller systematiskt bort uppgifter om betalaren eller betalningsmottagaren i strid med artiklarna 4, 5 eller 6 i förordningen, 

b) betalningsleverantören försummar upprepade gånger, systematiskt eller allvarligt sina skyldigheter att säkerställa bevarandet av uppgifterna i strid med artikel 16 i förordningen,  

c) betalningsleverantören tar i strid med artiklarna 8 eller 12 i förordningen inte i bruk effektiva riskbaserade metoder,  

d) den förmedlande betalningsleverantören försummar allvarligt efterlevnaden av artiklarna 11 och 12 i förordningen. 

Enligt det första lagförslaget genomförs förordningens nationella bestämmelser om administrativa påföljder och åtgärder. Betaltjänster och i synnerhet penningförmedling tillhandahålls ofta i hemfridsskyddade lokaler. En begränsning av den behöriga tillsynsmyndighetens, dock inte PRS:s, inspektionsrätt i enlighet med grundlagsutskottets nuvarande tolkningspraxis till situationer där det finns skäl att misstänka en överträdelse för vilken kan påföras påföljdsavgift eller där det finns anledning att misstänka brott som avses i strafflagens 36 kap. 6—10 § skulle försämra myndighetens möjligheter att förhindra penningtvätt och terrorismfinansiering. Tillsynsmyndigheten skulle inte kunna övervaka efterlevnaden av förordningen om information om betalaren eller bestämmelserna om kundidentifiering och kundkontroll, lagring av data, intern kontroll eller oberoende rapporteringskanal. Den behöriga tillsynsmyndigheten blir för sin verksamhet beroende av uppgifter som den rapporteringsskyldiga själv har gett. Den behöriga tillsynsmyndigheten kan inte utnyttja sin rätt att för överträdelse av bestämmelserna påföra ordningsavgift, meddela offentlig varning eller påföra påföljdsavgift, eftersom den inte kan övervaka den rapporteringsskyldigas hemfridsskyddade lokaler utan skulle vara beroende av anmälningar från tredje part.  

Enligt det första lagförslaget ska den behöriga tillsynsmyndigheten få göra inspektioner också i hemfridsskyddade lokaler, om myndigheten har grundad anledning att misstänka att en rapporteringsskyldig allvarligt, upprepade gånger eller systematiskt, på det sätt som avses i den föreslagna bestämmelsen om påföljdsavgift, har brutit mot penningtvättslagen och inspektionen är nödvändig för utredning av omständigheter som är föremål för inspektion. Genom förslaget tryggas genomförandet både av de bestämmelser som avses i artikel 17 i förordningen om information om betalaren och bestämmelser som avses i kapitel IV avsnitt 4 i det fjärde penningtvättsdirektivet. 

Grundlagsutskottet har i fråga om inspektioner av företag understrukit att Europadomstolens rättspraxis när det gäller tillämpning av artikel 8 i Europakonventionen ska beaktas vid tolkningen av grundlagens 10 § 1 mom. om skydd för privatlivet. Lagstiftningen om myndigheternas inspektionsbefogenheter måste följaktligen vara tillräckligt exakt och ge tillräckliga garantier mot missbruk. För ändamålet måste den innehålla adekvata garantier för procedur och rättssäkerheter. Utskottet har också uppmärksammat att inspektionerna utförs under tjänsteansvar vilket innebär att lagenligheten kan underkastas domstolsprövning. Eftersom det emellertid med beaktande av förarbetena till förvaltningslagen inte är helt klart om förvaltningslagens 39 § är tillämplig på inspektioner av tillsynskaraktär, har utskottet ansett att det i dessa fall är skäl att till inspektionsbestämmelserna foga en hänvisning till 39 § i förvaltningslagen (se GrUU 5/2013 rd, s. 3, GrUU 5/2010 rd, s. 3 och GrUU 2/2010 rd, s. 10-11). 

Skydd för personuppgifter 

Enligt grundlagens 12 § 2 mom. är handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Grundlagens 10 § 1 mom. är en generalklausul om skydd för privatlivet och för personuppgifter (GrUU 40/2005 rd, s. 2). Utifrån grundlagsbestämmelserna om skydd för privatlivet och personuppgifter är utgångspunkten den att tillämpningsområdet inte omfattar juridiska personer (GrUU 4/2014 rd, s. 2). 

Grundlagsutskottet har med tanke på skyddet för personuppgifter ansett att viktiga bestämmelser om register är åtminstone de som gäller syftet med registreringen, innehållet i de personuppgifter som registreras, tillåtna användningsändamål för uppgifterna, inklusive uppgifternas överlåtbarhet samt bevarandetiden för registeruppgifterna och de registrerades rättssäkerhet. Regleringen av dessa omständigheter på lagnivå bör dessutom vara heltäckande och detaljerad (GrUU 14/2002 rd, s. 2, GrUU 27/2006 rd, s. 2). 

Kravet att närmare bestämmelser ska utfärdas genom lag sträcker sig också till möjligheten att lämna ut personuppgifter genom teknisk anslutning. Grundlagsutskottet har ansett att den som begär uppgifter ska åläggas att innan den tekniska anslutningen öppnas lägga fram en utredning om att uppgifterna kommer att skyddas på ett ändamålsenligt sätt (GrUU 12/2002 rd, s. 5). Grundlagsutskottet har ansett att detta krav är befogat bl.a. eftersom den registeransvariga kan handla i enlighet med sina skyldigheter som är baserade på personuppgiftslagens 32 §. Grundlagsutskottet har emellertid konstaterat att regleringen samtidigt avslöjar att en betydande del av de omständigheter som sammanhänger med mottagande och utlämnande av uppgifter, inklusive i sista hand tolkningen av de tillämpliga bestämmelserna, i betydande grad blir beroende av praxis mellan parterna. Det är till exempel fråga om på vilket sätt omständigheter som enligt lagen faller utanför rätten att erhålla uppgifter de facto hemlighålls vid den tekniska anslutningen samt hur det i lagen eventuellt föreskrivna nödvändighetskriteriet eller andra kriterier i enskilda fall konstateras. Också ansvarsfrågorna kan vara problematiska (GrUU 14/2002 rd, s. 5-6). 

Grundlagsutskottet har i fråga om skyddet för privatlivet ansett det vara av betydelse att användning av sekretessbelagda personuppgifter och röjande av uppgifter i strid med registrets syfte är straffbara gärningar enligt strafflagen, enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och enligt personuppgiftslagen (GrUU 4/2014 rd, s. 4 och GrUU 39/2009 rd, s. 3). Bestämmelserna om utlämnande av uppgifter utgör inget problem i grundlagshänseende. Avsikten med det första och det andra lagförslagets bestämmelser om utlämnande av uppgifter till centralen för utredning av penningtvätt och de behöriga tillsynsmyndigheterna är att i överensstämmelse med gällande lagstiftning om behandling av personuppgifter säkerställa att ett kriterium för utlämnandet är att behandlingen av personuppgifterna ska vara nödvändig för att den behöriga myndigheten ska kunna utföra en uppgift på ett sådant sätt att informationen kan lämnas ut också för ett syfte som är förenligt med registrets användningsändamål. Grundlagsutskottet har uppmärksammat bl.a. frågan om hur rätten till information ska sammankopplas med kriteriet att uppgifterna är nödvändiga. Möjligheten att få och lämna ut information har då eventuellt haft samband med att ”uppgifterna behövs” för ett visst ändamål, om avsikten varit att i lagen uttömmande räkna upp de datainnehåll som avses. Om datainnehållen däremot inte har förtecknats på samma sätt har det varit nödvändigt att uppställa kravet att ”uppgifterna är nödvändiga” för ett visst ändamål (GrUU 19/2012rd, s. 3-5 och Gruu62/2010rd, s. 4/I). Kriterierna för utlämnande av personuppgifter förändras inte väsentligt till följd av att EU:s nya dataskyddslagstiftning träder i kraft. 

I det första lagförslagets 3 kap. föreskrivs om insamling av kundkontrolluppgifter och om bevarande av sådana och i 4 kap. föreskrivs på motsvarande sätt som i den gällande lagen i vilka situationer rapporteringsskyldiga ska rapportera tvivelaktiga transaktioner till centralen för utredning av penningtvätt. I kapitlet föreskrivs att rapporten ska innehålla sådana kundkontrolluppgifter som avses i lagen. Det anses nödvändigt att dessa personuppgifter ska utlämnas för att centralen för utredning av penningtvätt ska kunna utreda en transaktions karaktär och misstankar om eventuell penningtvätt eller finansiering av terrorism. För att skydda rapportobjektets integritet och säkerställa de anställdas trygghet föreslås det att rapporter om tvivelaktiga transaktioner ska vara sekretessbelagda. I det första lagförslagets 4 kap. föreskrivs också att personuppgifter i anslutning till tvivelaktiga transaktioner ska förvaras separat från kundregistret. Vidare föreskrivs i kapitlet om förvaringstiden för personuppgifter och om begränsning av registrerades rätt till insyn. Integritetsskyddet anses inbegripa också tillgång till personuppgifter om sig själv. I fråga om personuppgifter som innehas av den rapporteringsskyldiga gäller begränsningen av registrerades rätt till insyn endast personuppgifter i anslutning till tvivelaktiga transaktioner, medan registrerade i enlighet med personuppgiftslagen har rätt till insyn i andra personuppgifter som har samband med kundförhållanden. Begränsningen av integritetsskyddet är sålunda proportionerlig i förhållande till målsättningarna i det första och det andra lagförslaget. En rapporteringsskyldig får enligt lagförslaget inte lämna ut kundkontrolluppgifter för andra ändamål än de har samlats in, enbart i syfte att tillämpa det första och det andra lagförslaget.  

De förpliktelser som gäller insamling av kundkontrolluppgifter har också betydelse med tanke på jämlikhetsprincipen. Till dessa förpliktelser hör i synnerhet de som gäller insamling av uppgifter om en persons politiska inflytande och förmögenhet och skyldigheten att i samband därmed effektivt följa upp kundförhållandet. Denna skyldighet gäller utöver personer i politiskt utsatt ställning också dessas familjemedlemmar och nära medarbetare. Det föreslås att skyldigheten i förhållande till gällande lag ska utsträckas till att utöver utlänningar gälla också inhemska personer. Trots att jämlikhetsprincipen i första hand gäller privatpersoner kan den ha betydelse också när det gäller utvärdering av regelverk som rör juridiska personer, i synnerhet när det är fråga om regelverk som indirekt kan påverka fysiska personers rättsliga ställning (GrUU 11/2012 rd, s. 2). I grundlagens 6 § 2 mom. räknas upp ett antal förbjudna diskrimineringsgrunder. Förteckningen är emellertid inte uttömmande. Med de uttryckligen förbjudna diskrimineringsgrunderna jämställs ”någon annan orsak som gäller hans eller hennes person”. Det kan t.ex. vara fråga om en persons samhälleliga ställning, förmögenhet, deltagande i föreningsverksamhet, familjeförhållanden och boningsort. Diskrimineringsbestämmelsen förbjuder inte alla slag av särbehandling, trots att särbehandlingen baseras på en orsak som uttryckligen nämns i bestämmelsen. Det är av en avgörande betydelse om särbehandlingen kan motiveras på ett med tanke på de grundläggande rättigheterna godtagbart sätt. De krav som ställs på motiveringen är emellertid höga, i synnerhet i fråga om de diskrimineringsgrunder som räknas upp i bestämmelsen (GrUU 1/2006 rd, s. 2, GrUU 60/2012 rd, s. 3 och GrUU 23/2012 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har i sin praxis, utöver frågan om särbehandlingen är godtagbar, också beaktat om de valda medlen står i proportion till ändamålet (GrUU 38/2006 rd, s. 3 och GrUU 23/2012 rd, s. 2). Också en persons politiska övertygelse klassificeras som en känslig personuppgift, vilket innebär att det bör fästas särskilt avseende vid hur sådana uppgifter behandlas. Med tanke på principerna i grundlagens 6 § samt med tanke på jämlikhetsprincipen i artikel 20 och diskrimineringsförbudet i artikel 21 i EU:s grundstadga har också den omständigheten betydelse att uppgifter om politiskt utsatt ställning samlas in hos en anmälningsskyldigs samtliga kunder. Å andra sidan aktualiseras frågan om hur den föreslagna bestämmelsen förhåller sig till vissa lagstadgade tjänster, i synnerhet försäkringar. Åtgärder får sålunda inte leda till diskriminerande behandling. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att göra det lättare att upptäcka framför allt sådana med politisk makt relaterade ekonomiska transaktioner vilka kan stå i samband med misstankar om mutbrott som förbrott till penningtvätt. Den som är anmälningsskyldig kan också ställa ett förfarande i proportion till de risker för penningtvätt och terrorismfinansiering som är förenade med kundförhållandena och verksamheten. Den föreslagna bestämmelsen kan sålunda anses stå i proportion till det syfte som eftersträvas. 

Vad beträffar rapporter om tvivelaktiga transaktioner föreslås i 4 kap. också bestämmelser om hur rapporteringen i regel ska ske. Förutom att rapporteringen till centralen för utredning av penningstvätt ska göras elektroniskt, förutsätts det i lagen att rapporteringen görs med en särskild tillämpning som reserverats för ändamålet eller via en krypterad anslutning. En särskild tillämpning via det allmänna datanätet möjliggör skyddad kommunikation, eftersom uppgifter om tvivelaktiga transaktioner är sekretessbelagda. Detta har relevans för integritetsskyddet enligt grundlagens 12 §. Merparten av rapporteringen sker redan nu elektroniskt, på det sätt som avses i den föreslagna bestämmelsen. Med beaktande av att det enligt lagförslagets 4 kap. 2 § är möjligt att använda också någon annan typ av krypterad anslutning eller en annan säker metod, anses den föreslagna bestämmelsen inte vara problematisk med tanke på den grundlagsfästa jämlikhetsprincipen. Grundlagsutskottet framhåller i flera utlåtanden att jämlikhetsprincipen inte får innebära snäva gränser för lagstiftarens prövning när de gäller lagstiftning som beaktar samhällsutvecklingen (se t.ex. GrUU 35/2010 rd, s. 2, GrUU 28/2009, s. 2/II, GrUU 21/2007 rd, s. 2/I, GrUU 38/2006 rd, s. 2/I och GrUU 1/2006 rd, s. 2/I).  

Enligt det första lagförslagets 5 kap. ska vid regionförvaltningsverket inrättas ett nytt register för övervakning av penningtvätt. I lagen föreskrivs i överensstämmelse med grundlagsutskottets tolkningspraxis om syftet med registreringen och om vilka personuppgifter som ska registreras, om tillåtna användningsändamål och överlåtbarhet för uppgifterna samt hur länge uppgifterna ska bevaras och om de registrerades rättssäkerhet. 

I lagförslagen 1, 3 och 19-21 föreskrivs i överensstämmelse med det fjärde penningtvättsdirektivet om registrering av företags ägare och verkliga förmånstagare. Uppgifterna skulle utgöra en del av handelsregistret, stiftelseregistret och föreningsregistret samt registret över religionssamfund. Enligt det första lagförslagets 6 kap. ska offentligheten när det gäller registeruppgifter om verkliga förmånstagare bestämmas enligt den offentlighet som gäller i fråga om det relevanta registret. Europadomstolen har ansett att skyddet för privatlivet enligt artikel 8 inte utesluter skydd för yrkes- eller affärsmässiga förhållanden. I synnerhet när det är fråga om enskilda näringsidkare kan det vara svårt att göra skillnad mellan privatlivet och yrkesmässiga förhållanden (se t.ex. Niemietz v. Tyskland, Europadomstolens dom 16.12.1992; Campagnano v. Italien, dom 23.3.2006). Också bl.a. skyldigheten att ge myndigheter uppgifter om sig själv har i många fall ansetts vara betydelsefull med tanke på skyddet för privatlivet (GrUU 3/2010 rd, s. 5 och GrUU 31/2008 rd, s. 2-3). Personuppgifter som måste lämnas ut ska vara nödvändiga för att uppnå ett visst syfte. För identifiering av en person kan det anses vara tillräckligt att utöver namnet nämna födelsetiden och hemkommunen. För förhindrande av missbruk är det nödvändigt att begränsa offentlig tillgång till information. Dessutom ska det fästas avseende vid hur uppgifterna hålls tillgängliga, med beaktande av de krav på begränsning av tillgängligheten som de tillämpliga specialbestämmelserna ställer. Trots att juridiska personer i princip inte hör till tillämpningsområdet för grundlagens 10 § 1 mom. innebär företagens skyldighet att registrera verkliga förmånstagare enligt det första lagförslaget en ny förpliktelse som innebär att uppgifter om egendom som ägs av en enskild förmånstagare i egenskap av fysisk person blir offentliga. Att egendomsuppgifter blir offentliga innebär ett ingrepp i privatlivet som är skyddat enligt Europakonventionens artikel och 8 och grundlagens 10 §. Genom att en förmånstagares ägarandel blir offentlig kan man också dra slutsatser om förmånstagarens förmögenhet. Detta innebär emellertid inte ett ingrepp i privatlivets kärnområde. (Se t.ex. GrUU 3/2010 rd, s. 5, GrUU 2/2009 rd, s. 4/II, och GrUU 8/2000 rd, s.2/II) 

Ingrepp i privatlivet har å andra sidan ansetts vara godtagbart när det är fråga om att skydda ett annat konkurrerande intresse. Integritetsskyddet måste ibland i vissa avseenden ses i relation till yttrandefriheten. Att ägarandelar offentliggörs på det sätt som avses i det första lagförslaget har betydelse för förverkligandet av yttrandefriheten som tryggas i grundlagens 12 §. I den paragrafen föreskrivs att till yttrandefriheten hör rätten att framföra, sprida och ta emot information, åsikter och andra meddelanden utan att någon i förväg hindrar detta. I grundlagens 12 § 2 mom. föreskrivs om offentlighetsprincipen. Att tillräcklig offentlighet garanteras är en förutsättning för att de enskilda individerna ska kunna påverka och delta i samhällelig verksamhet. Offentlighet är också en förutsättning för att maktutövning och myndighetsverksamhet ska kunna kritiseras och övervakas (GrUU 43/1993 rd, s. 2). Mediernas uppgift är att behandla bl.a. från samhällets synpunkt viktiga frågor, vilket har betydelse för avslöjande av missförhållanden. Att betydande ägarandelar blir offentliga främjar sålunda förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism samt förebyggande av ekonomisk brottslighet. Också Europadomstolen har i flera avgöranden tagit ställning till frågan om att ställa yttrandefriheten i relation till skyddet för privatlivet. Europadomstolen har konstaterat (se t.ex. von Hannover v. Tyskland, Europadomstolens dom 24.6.2014) att tidningspressen har en viktig uppgift i ett demokratiskt samhälle. Trots att den inte får överskrida vissa gränser, i synnerhet när det gäller skyddet för människors anseende och rättigheter, är dess uppgift dock att på ett i förhållande till sina skyldigheter och åtaganden lämpligt sätt sprida information och tankar om alla frågor av allmänt intresse. Europadomstolen har å andra sidan ansett att också skyddet för privatlivet bör ägnas större uppmärksamhet eftersom moderna kommunikationsteknologier gör det möjligt att bevara och sprida personlig information. Vid bedömningen är det skäl att beakta i vilken utsträckning ett agerande kan anses främja en intressant samhällsdebatt, snarare än att lösryckt från samhällsdebatten tillfredsställa enskilda personers nyfikenhet. Användningsändamålet för de register som utnyttjas vid tillämpningen av de första och andra lagförslagen är också mera omfattande, vilket bör beaktas vid bedömningen.  

En begränsning av skyddet för privatlivet bör baseras på ett godtagbart samhälleligt intresse och begränsningen bör också stå i proportion till det syfte som eftersträvas. Det betyder att inskränkningarna måste vara nödvändiga för att ett godtagbart syfte ska nås. Det är tillåtet av inskränka en grundläggande fri- och rättighet endast om målet inte kan nås med medel som utgör ett mindre intrång i rättigheten. En inskränkning får inte heller vara mer genomgripande än vad som är motiverat med hänsyn till hur tungt vägande det bakomliggande intresset är i relation till det rättsobjekt som ska inskränkas (se GrUU 25/1994 rd, s. 5/I-II och t.ex. GrUU 56/2014 rd, s. 3/I-II och GrUU 18/2013 rd, s. 3). Ökad öppenhet när det gäller företags ägande och sålunda förhindrande av att företagsstrukturer utnyttjas för missbruk samt för penningtvätt och terrorismfinansiering, kan anses vara ett vägande samhälleligt intresse. Användningsändamålet för registren är å andra sidan inte bundet till förhindrande av penningtvätt och terrorism, till åtskillnad vad som är fallet med de register som avses i det första lagförslaget. Med beaktande av proportionalitetsprincipen måste definitionen av begreppet verklig förmånstagare avgränsas på ett ändamålsenligt sätt. Med tanke på det syfte som eftersträvas kan det anses vara förenligt med proportionalitetsprincipen att uppgifter om verkliga förmånstagare samlas in och hålls offentligt tillgängliga då dessas ägarandelar eller faktiska bestämmande inflytande överskrider en viss gräns (i fråga om offentliga uppgifter, se EU-domstolens förenade mål C-465/00, C-138/0l och C-139/0l Österreichischer Rundfunk m.fl.). Den lagstiftningslösning som valts för registreringen av förmånstagare förefaller de facto leda till en försvagning av skyddet för privatlivet som föreskrivs i grundlagens 10 §. Dessa begränsningar kan å andra sidan motiveras framför allt med att aktieinnehavens offentlighet garanteras, vilket stödjer öppenheten i samhället och förutsättningarna för deltagande i den samhälleliga verksamheten och debatten. Detta innebär att propositionen har betydelse också för de rättigheter som avses i grundlagens 2 § 2 mom., 12 § och 14 § 4 mom. Grundlagsutskottet ha tidigare tagit ställning till frågan om begränsning av näringsverksamhet (GrUU 15/2016 rd, s. 3).  

I det andra lagförslaget föreskrivs om det register som upprätthålls av centralen för utredning av penningtvätt. De registrerade har inte rätt till insyn i registrets personuppgifter. De personuppgifter som finns i penningtvättsregistret kan ha samband med misstankar om penningtvätt eller finansiering av terrorism, vilket innebär att de intressen som är förenade med en eventuell brottsutredning kan äventyras om uppgifterna kommer till registrerades eller utomståendes kännedom. Det finns sålunda en vägande samhällelig grund för att begränsa integritetsskyddet i detta avseende. I lagförslaget föreskrivs med beaktande av grundlagsutskottets tolkning också om de förutsättningar under vilka uppgifter kan lämnas ut till andra myndigheter och till finansunderrättelseenheter eller behöriga myndigheter i andra stater. Då personuppgifter lämnas ut ur penningtvättsregistret till andra myndigheter i Finland eller till en behörig myndighet i en annan stat ska det enligt den gällande lagstiftningen om behandling av personuppgifter och EU:s nya dataskyddslagstiftning vara fråga om sådan behandling av personuppgifter som är förenligt med användningsändamålet för penningtvättsregistret. Som sådan lämplig behandling av personuppgifter ska betraktas t.ex. utlämnande av nödvändiga personuppgifter till en annan myndighet, om det för utredning av en misstanke om penningtvätt måste bedömas om det har begåtts ett förbrott till penningtvätt. I fråga om länder utanför EU och EES ska dessutom tillämpas personuppgiftslagens bestämmelser om en tillräcklig dataskyddsnivå. Nivåkravet kan också härledas från grundlagens 10 § 1 mom. I och med genomförandet av det nya dataskyddsdirektivet som ska tillämpas på informationsutbyte mellan lagövervakningsmyndigheterna blir det aktuellt att tillämpa mot personuppgiftslagen svarande bestämmelser om en tillräcklig dataskyddsnivå. I och med dataskyddsdirektivet accentueras också de registeransvarigas ansvar och de krav som gäller övervakningen, som för närvarande är baserade på personuppgiftslagen. Till denna del är det skäl att redan i detta skede i det andra lagförslaget hänvisa till personuppgiftslagen och dess bestämmelser bl.a. om överföring av uppgifter till tredjeländer (GrUU 2/2008 rd, s. 3, GrUU 43/2006 rd, s. 4, GrUU 51/2002 rd, s. 3 och GrUU 14/2002 rd, s. 5).  

I det andra lagförslaget föreslås en bestämmelse enligt vilken finansunderrättelseenheten i en annan EU-stat kan ges rätt att göra sökningar i referensuppgifterna i penningtvättsregistret. Centralen för utredning av penningtvätt har motsvarande rätt att göra sökningar i en annan medlemsstats finansunderrättelseenhets registers referensuppgifter under förutsättning att den medlemsstaten ger sitt samtycke. Sökningar kan göras i fråga om personregister vars uppgifter får behandlas enligt principen om ändamålsbundenhet på det sätt som avses i det fjärde penningtvättsdirektivet. Registrerande personer har inte rätt till insyn i penningtvättsregistrets personuppgifter, utan de kan med hjälp av dataskyddsmyndigheterna säkerställa lagligheten när det gäller behandling av personuppgifter. 

Det andra lagförslagets bestämmelser om sökning för att en annan medlemsstats myndighet ska få veta om det i penningtvättsregistret finns uppgifter om en viss person, är i princip av betydelse när det gäller skydd för personuppgifter och privatlivet enligt grundlagens 10 § 1 mom., framför allt med beaktande av att registeruppgifterna kan leda till brottsutredning. De föreslaga bestämmelserna om sökning ger emellertid inte centralen för utredning av penningtvätt självständiga befogenheter att samla in eller lagra uppgifter ur en annan medlemsstats register, utan befogenheten att lämna ut personuppgifter som är föremål för sökning bestäms i enlighet med respektive medlemsstats nationella lagstiftning. Med tanke på skyddet av personuppgifter är det dessutom av betydelse att avtalsparterna får tillgång endast till sådana referensuppgifter i penningtvättsregistret, som inte direkt kan sammankopplas med enskilda personer. På överlåtelse av personuppgifter i anslutning till uppgifter som åtkommits genom sökning ska i första hand tillämpas det andra lagförslagets bestämmelser om informationsutbyte. Utlämnande av personuppgifter förutsätter alltid prövning av ett polisbefäl som arbetar vid centralen för utredning av penningtvätt. Grundlagsutskottet har inte ansett att avtalsbestämmelserna om motsvarande sökning i polisens personregister är problematiska med avseende på grundlagens 7 och 10 § (GrUU 56/2006 rd, s. 4). Övervakningen av behandlingen av personuppgifter och logguppgifter i anslutning till informationssökning måste emellertid ske i enlighet med det andra lagförslagets 3 § 8 mom. 

3.3  Egendomsskydd

Det andra lagförslagets 5 § har betydelse för egendomsskyddet enligt grundlagens 15 § 1 mom. Enligt bestämmelsen är vars och ens egendom tryggad. Enligt vedertagen tolkning av grundlagen och Europakonventionen ska åtgärder som begränsar grundläggande rättigheter vara baserade på lag och de ska vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna bör inte heller gå längre än vad som är nödvändigt för att uppnå det syfte som eftersträvas. Grundlagsutskottet har i flera utlåtanden ansett att grundlagens 15 § 1 mom. inte erbjuder skydd för egendom som har åtkommits genom brott eller som annars har ett direkt samband med brottslig verksamhet (se t.ex. GrUU 8/2016 rd, s. 3, GrUU 65/2010 rd, s. 3, GrUU53/2006 rd, s. 4, och GrUU 33/2000 rd, s. 2). Säkringsåtgärder är nödvändiga för att förhindra utnyttjande av brottsvinning. Kvarstad har i Europadomstolens rättspraxis ansetts vara en proportionerlig åtgärd i förhållande till det syfte som eftersträvas, med beaktande av att egendomen inte nödvändigtvis förloras för alltid. Det är emellertid fråga om en åtgärd som begränsar användningen av egendom (se t.ex. Raimondo v. Italien, Europadomstolens dom 22.2.1994). 

Ett förordnande från centralen för utredning av penningtvätt om att en transaktion ska avbrytas för viss tid kan ges endast när det är fråga om potentiell brottsvinning. Avsikten med ett sådant förordnande om avbrytande av en transaktion för viss tid som avses i den gällande penningtvättslagen, och som nu föreslås bli förlängt, är emellertid att trygga myndigheternas möjligheter att komma åt potentiell vinning redan i ett tidigare skede än under brottsutredningen, för att förhindra att den misstänkte hinner gömma undan medlen och att på så sätt komplettera åtgärden med möjligheten att ansöka om kvarstad. Med beaktande av de allt längre utvecklade metoderna för penningtvätt och finansiering av terrorism kan detta anses vara en nödvändig åtgärd för att förbättra förutsättningarna att återfå brottsvinning. Det kan anses föreligga ett vägande samhälleligt behov och en godtagbar grund för avbrytande av transaktioner för viss tid. Då centralen för utredning av penningtvätt utreder rapporter om tvivelaktiga transaktioner är det inte alltid fråga om säkra brottsmisstankar utan om misstankar som eventuellt kan leda till brottsutredning. Ett beslut om avbrytande av en transaktion begränsar emellertid användningen av medel till dess att en adekvat utredning om deras ursprung eller användningsändamål har fåtts. Ett förordnande om avbrytande av en transaktion påverkar å andra sidan inte i sak vederbörandes lagliga förmögenhet i andra avseenden än det belopp som anses vara tvivelaktig. I detta skede föreslås också att ett avbrytande för viss tid begränsas till tio dagar. Begränsningarna kan sålunda anses stå i proportion till det syfte som eftersträvas. Till följd av det krav på exakthet och precision som ställs på begränsningar av grundläggande rättigheter är det också skäl att närmare definiera de åtgärder som innebär att medel kan innehållas. Det är fråga om en möjlighet som i praktiken ska tillämpas i sådana fall då avbrytande av en transaktion enligt en utredande polismans bedömning i praktiken är nödvändig för utredningen. Rätten att avbryta en transaktion för viss tid kräver noggrann prövning och bör tillämpas endast då detta är nödvändigt för utredning av en tvivelaktig transaktion. 

Den person som är föremål för ett förordnande om avbrytande av en transaktion har möjlighet att bidra till utredningen av ärendet och lägga fram utredning som visar medlens lagliga ursprung. När det är fråga om laglig egendom är det i princip lätt för innehavaren att skaffa behövlig bevisning som visar att egendomen har ett lagligt ursprung. Denna princip har också godkänts i Europadomstolens rättspraxis (se t.ex. Phillips v. Förenade Konungariket, Europadomstolens dom 5.7.2001, punkterna 43-45). Grundlagsutskottet anser det i sig vara klart att den i vars besittning egendomen har påträffats i allmänhet har de bästa förutsättningarna att bevisa egendomens ägarförhållanden och ursprung. Trots att centralens förordnande inte nödvändigtvis behöver ha samband med en brottsmisstanke är det med tanke på svarandens rättssäkerhet skäl att understryka att bevisbördan inte bör överföras på denne om påståendet om egendomens brottsliga ursprung inte enligt en objektiv bedömning är motiverat och bygger på ett tillräckligt faktaunderlag (se GrUU 8/2016 rd, s. 4-5, och GrUU 33/2000 rd, s. 3). Grundlagsutskottet har behandlat frågan om s.k. omvänd bevisbörda och ansett det vara viktigt att förfarandet inte ställer orimliga krav när det gäller frågan om när svaranden anses ha visat att egendomen sannolikt har ett lagligt ursprung (GrUU 8/2016 rd, s. 5). När det gäller ett förordnande om avbrytande av en transaktion är det inte i egentlig mening fråga om omvänd bevisbörda och den person som är föremål för åtgärden kan sålunda inte åläggas att lägga fram utredning om egendomens lagliga ursprung, men det kunde vara fråga om en snarlik situation. Från rättssäkerhetssynpunkt är det också skäl att beakta att ett sådant förordnande om avbrytande av en transaktion för viss tid är en tillfällig administrativ åtgärd som begränsar användningen av egendomen och sålunda inte är överklagbart. Endast i det fall att vederbörande inte kan lägga fram trovärdig utredning om medlens ursprung och ett avbrytande av transaktionen för viss tid skulle leda till kvarstad enligt 6 kap. i tvångsmedelslagen (806/2011) skulle personen i fråga ha möjlighet att söka ändring i beslutet om kvarstad. Ett grundlöst förordnande om avbrytande av en transaktion innebär dock att den person som åtgärden riktats mot kan få ersättning för skadorna enligt skadeståndslagen (412/1974). 

Med beaktande av att det när centralen för utredning av penningtvätt ger ett förordnande om avbrytande av transaktion inte är fråga om en straffrättslig åtgärd eller en förundersökningsåtgärd, utan om att trygga en eventuell brottsutredning, kommer åtgärden inte att påverka den s.k. oskuldspresumtionen och inte heller att utgöra ett ingrepp i vederbörandes skydd mot självinkriminering. Det är inte heller möjligt att genom lagstiftning ålägga en person att medverka till utredningen i ett ärende, med beaktande av att en sådan skyldighet inte heller gäller i förundersökningsskedet eller under en rättegång. Också i Europadomstolens praxis anses skyddet mot självinkriminering höra till kärnområdet för en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen (t.ex. Saunders v. Förenade Konungariket, Europadomstolens dom 17.12.1996, punkt 68). Grundlagsutskottet har vidare i samband med behandlingen av en fråga som gällde s.k. omvänd bevisbörda ansett att den föreslagna regleringen inte får leda till kränkning av skyddet mot självinkriminering i praktiska tillämpningssituationer av det aktuella slaget (GrUU 8/2016 rd, s. 5). Det är å andra sidan skäl att beakta den möjligheten att en vägran att lägga fram utredning eller ett åberopande av skyddet mot självinkriminering kan leda till en brottsanmälan. I skenet av Europadomstolens rättspraxis bör förfarandet sålunda hållas inom rimlighetens gränser och berörda personers rättigheter bör vederbörligen beaktas. 

3.4  Näringsfrihet

Enligt grundlagens 18 § 1 mom. har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Grundlagsutskottet har ansett att näringsverksamhet i undantagsfall kan vara tillståndspliktig. Det måste i så fall stiftas en lag om saken och denna måste uppfylla de allmänna förutsättningarna för en lag som begränsar en grundläggande rättighet. Lagstadgade begränsningar av näringsfriheten måste vara exakta och noga avgränsade och dessutom ska omfattningen och villkoren framgå av lagen. När det gäller innehållet har utskottet ansett det viktigt att bestämmelserna om tillståndsvillkor och tillståndets giltighet garanterar en tillräcklig förutsägbarhet i myndigheternas verksamhet. Av betydelse i detta avseende är bland annat i vilken omfattning myndigheternas befogenheter bygger på bunden prövning eller ändamålsenlighetsprövning. Dessutom ska myndighetens befogenhet att förena tillstånd med villkor grunda sig på tillräckligt exakta bestämmelser i lag (se t.ex. GrUU 32/2010 rd, s. 7/II). 

När det gäller bestämmelser om näringsverksamhet har grundlagsutskottet brukat anse att återkallande av tillstånd får mer kännbara konsekvenser än ett avslag på en tillståndsansökan. Därför har utskottet ansett att det för att lagstiftningen ska vara proportionerlig är nödvändigt att möjligheten att återkalla tillstånd sammankopplas med allvarliga eller väsentliga förseelser och försummelser samt konstaterat att eventuella anmärkningar och varningar till tillståndshavaren inte har lett till att brister i verksamheten avhjälpts (se t.ex. GrUU 13/2014 rd, s. 2-3, GrUU 31/2006 rd, s. 2, GrUU 8/2006 rd, s. 3/II och GrUU 48/2005 rd, s. 2/I). 

Enligt gällande lagstiftning kan advokatföreningen och revisionsnämnderna begränsa advokaters och revisorers näringsfrihet som tryggas i grundlagens 18 §. Advokatföreningen kan utesluta en advokat ur föreningen och revisionsnämnderna kan återkalla godkännandet av en revisor. 

Med disciplinförfarandet sammanhänger frågan om dess förhållande till det straffrättsliga förfarandet. Enligt artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 4 i Europakonventionens protokoll nr 7 får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen. Ett förfarande ska på vedertaget sätt bedömas som ett brottmål som avses i Europakonventionen i enlighet med ne bis in idem -förbudet och de s.k. Engel-kriterierna (Engel m.fl v. Nederländerna, Europadomstolens dom 8.6.1976). Kriterierna är för det första den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen i nationell rätt, för det andra överträdelsens art och för det tredje arten av och strängheten i den sanktion som den berörde kan åläggas. 

I fallet Müller-Hartburg v. Österrike (dom 19.2.2013) hade Europadomstolen dömt ändringssökanden till ett tre års fängelsestraff och med beaktande av de fakta som låg till grund för fängelsestraffet beslutat frånta ändringssökanden medlemskapet i det lokala advokatförbundet. Europadomstolen konstaterade utifrån Engel-kriterierna att det var fråga om ett disciplinärt förfarande mot en viss avgränsad grupp och att syftet med förfarandet bl.a. var att bevara aktningen och allmänhetens förtroende för yrkeskåren. Enligt domstolen hade påföljden betydelse framför allt för ändringssökandens civilrättsliga möjligheter att utöva sitt yrke och ändringssökanden kunde efter en viss tid på nytt ansöka om medlemskap i förbundet. Det saknade betydelse att den gärning som låg till grund för den disciplinära åtgärden i det aktuella fallet också uppfyllde rekvisiten för ett brott. Domstolen ansåg sålunda att uteslutningen ur advokatförbundet inte var liktydig med en straffrättslig påföljd och att ne bis in idem -förbudet inte var tillämpligt i ärendet. Helsingfors hovrätt har gjort motsvarande tolkning i avgörandet (HelHR:2014:9) där det var fråga om rättegångsbiträdesnämndens beslut enligt vilket sökanden, som var jurist, på grund av att han var straffad ansågs vara olämplig att uppträda som rättegångsombud och -biträde. Hovrätten ansåg att det var fråga om en säkerhetsåtgärd och inte om en administrativ påföljd. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i sitt avgörande (HFD:2014:95), som gällde meddelande av temporärt körförbud utöver tidigare vites- och bötesstraff, att meddelande av ett körförbud inte är liktydigt med en sådan rättegång i samma ärende som är förbjuden enligt artikel 4 i det sjunde protokollet till Europakonventionen. Europadomstolen har å andra sidan fäst avseende vid hur stor den grupp är som är föremål för en disciplinär påföljd och huruvida påföljden kan omvandlas till ett fängelsestraff (Weber v. Schweiz, Europadomstolens dom 22.5.1990) samt vid hur stort bötesbelopp det är fråga om (Janosevic v. Sverige, Europadomstolens dom 23.7.2002) för att avgöra om påföljden ska betraktas som en straffrättslig påföljd. Den nationella klassificeringen av en gärning är sålunda inte ett avgörande kriterium när det gäller att bedöma dess verkliga karaktär och förfarandet i anslutning till gärningen. 

Också bestämmelserna om övervakning av näringsidkare i det första lagförslaget har beröringspunkter med näringsfriheten. I det första lagförslagets 5 kap. föreskrivs om skyldigheten att registrera sig i regionförvaltningsverkets register för övervakning av penningtvätt. Skyldiga att registrera sig är sådana rapporteringsskyldiga som inte är auktoriserade tillsynsobjekt eller skyldiga att registrera sig något annat register som upprätthålls av en behörig tillsynsmyndighet än det register som avses i det nämnda kapitlet. Avsikten med regionförvaltningsverkets register är förhindra och utreda penningtvätt och finansiering av terrorism. 

En registrering i regionförvaltningsverkets register för övervakning av penningtvätt är inte en förutsättning för att bedriva näring. För försummelse att registrera sig kan emellertid enligt 9 kap. 9 § påföras ordningsavgift. Registreringsskyldighet uppkommer 14 dygn efter att den rapporteringsskyldiga omfattas av lagens tillämpningsområde. I lagen föreskrivs om förutsättningar för att blir införd i registret och om vissa rapporteringsskyldigas tillförlitlighet. Registreringsskyldigheten kan delvis jämställas med ett tillståndberoende. Enligt grundlagsutskottets vedertagna tolkningspraxis ska en sådan reglering uppfylla de allmänna förutsättningarna för en lag som begränsar en grundläggande rättighet. Lagstadgade begränsningar av näringsfriheten bör vara exakta och noggrant avgränsade. Dessutom bör omfattningen av och förutsättningarna för begränsningen framgå av lagen. I fråga om regleringens innehåll har utskottet ansett det vara viktigt att bestämmelserna om förutsättningarna för ett tillstånd och tillståndets varaktighet ger myndighetsverksamheten blir tillräcklig förutsägbarhet. Det är med hänsyn till detta bl.a. relevant i vilken utsträckning en myndighets befogenheter bestäms i enlighet med bunden prövning eller ändamålsprövning (GrUU 32/2010 rd, s. 7, och GrUU 31/2006 rd, s. 2). 

I propositionens första lagförslag finns inga bestämmelser om villkor för koncession, eftersom sådana ska tas in i speciallagar. Lagförslaget förenhetligar emellertid de behöriga tillsynsmyndigheternas möjligheter att återkalla och begränsa koncessioner. Myndigheterna har också möjlighet att för högst fem år avstänga en person i ledningen för en rapporteringsskyldig, om personen i fråga har gjort sig skyldig till allvarliga eller väsentliga överträdelser och om eventuella anmärkningar eller varningar inte har lett till att brister i verksamheten har avhjälpts. Föreslagna 8 kap. 5 § 1 mom. motsvarar 28 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen. Grundlagsutskottet har ansett att den sistnämnda bestämmelsen inte är problematisk från grundlagssynpunkt (GrUU 28/2008 rd, s. 2). Bestämmelsen har sedermera preciserats i överensstämmelse med EU-lagstiftningen. Grundlagsutskottet har i ett tidigare tolkningsutlåtande ansett att det bör finnas en enligt grundlagens 18 § godtagbar grund för en sådan begräsning av näringsfriheten (GrUU 67/2002 rd, s. 3). Förbudets tidsmässiga varaktighet måste enligt grundlagsutskottets praxis stämma överens med proportionalitetsprincipen (GrUU 41/2000 rd, s. 8, jfr. dock GrUU 24/2013 rd, s. 2).  

Grundlagsutskottet har, när det gällt reglering av näringsverksamhet, av hävd ansett att en återkallelse av ett tillstånd är en myndighetsåtgärd som innebär ett djupare ingrepp i individens rättsställning än ett avslag på en tillståndsansökan. Utskottet har därför, med tanke på proportionaliteten, ansett att det är nödvändigt att sammankoppla möjligheten att återkalla tillstånd med allvarliga eller väsentliga överträdelser eller försummelser samt med att eventuella anmärkningar eller varningar som getts tillståndshavaren inte har lett till att brister i verksamheten har avhjälpts (GrUU 32/2010 rd, s. 8, GrUU 31/2006 rd, s. 2, GrUU 8/2006 rd, s. 3/II och GrUU 48/2005 rd, s. 2/I). Lagförslagets 8 kap. 5 § 1 mom. uppfyller de nödvändiga förutsättningar som utskottet fastställt. 

3.5  Rättsskydd

Enligt grundlagens 21 § har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundad dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. 

Trots att grundlagens 21 § inte innehåller någon separat förteckning över rättsskyddets delområden anses begreppet ”rättvis rättegång” enligt vedetagen tolkning omfatta bl.a. rätten att försvara sig personligen eller genom förmedling av ett rättegångsbiträde som man själv har valt (GrUU 58/2002 rd, s. 2 och GrUU 32/2002 rd, s. 2) och rätten att förhandla konfidentiellt med sitt biträde (GrUU 28/2008 rd, s. 3 och GrUU 58/2002 rd, s. 2). Denna tolkningspraxis stämmer överens med artikel 6.1 och 6.3 c i Europakonventionen. De konkreta arrangemangen och eventuella begränsningarna när det gäller delområden av begreppet ”rättvis rättegång” ska närmare regleras i lag, men inte heller i dessa avseenden får lagstiftningen äventyra någons rättsskydd. 

Det är sålunda skäl att i lagstiftningen om förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism säkerställa att den t.ex. gör det möjligt att bibehålla advokatsekretessen för försvarsadvokatens vidkommande när det är fråga om rätten till en rättvis rättegång. I det fjärde penningtvättsdirektivets artiklar 14.4 och 34.2 föreskrivs om undantag från tillämpningen av direktivet när det är fråga om notarier, andra oberoende jurister, revisorer, externa revisorer och skatterådgivare, i samband med att de utreder en klients rättsliga ställning, försvarar eller företräder klienten i eller rörande rättsliga förfaranden, inbegripet att tillhandhaålla rådgivning om att inleda eller undvika förfaranden. Medlemsstaterna bör föreskriva hur tystnadsplikten, sekretessen och den personliga integriteten ska skyddas. Det föreslås att detta undantag ska beaktas i det första lagförslagets 1 kap. 3 § 3 mom. 

Europadomstolen har också i sin praxis tagit ställning till förhållandet mellan å ena sidan penningtvättslagstiftningen och å andra sidan integritetsskyddet mellan advokaten och klienten, då domstolen i fallet Michaud v. Frankrike bedömde den enligt lagstiftningen också för advokater gällande skyldigheten att rapportera tvivelaktiga transaktioner till finansunderrättelseenheten. Domstolen ansåg att skyddet för privatlivet enligt Europakonventionens artikel 8 i väsentliga avseenden inbegriper brevhemligheten, oberoende av meddelandenas innehåll, och att skyddet för privatlivet omfattar också en advokats brevväxling som ett element i en rättvis rättegång. Europadomstolen förenade sig om den nationella domstolens (Conseille d’Etat) ståndpunkt, dvs. att rapporteringsskyldigheten som i Frankrike har ordnats så att rapporteringen i det första skedet ska ske via ett självreglerande organ, inte strider mot Europakonventionens artikel 8, eftersom rapporteringsskyldigheten inte gäller rättegångsbiträden. Domstolen beaktade advokatföreningens roll som självreglerande organ. Dessutom uppmärksammande domstolen lagstiftningens målsättning, dvs. att förebygga allvarliga hot mot samhället. I sådana fall utgör integritetsskyddet mellan advokaten och klienten inte något hinder för rapporteringsskyldigheten (Michaud v. Frankrike, 6.12.2012, domslutet 121-132). Frågor som gäller integritetsskyddet mellan advokaten och klienten kan aktualiseras i samband med tillsynen över advokater enligt det första lagförslagets 7 och 8 kap. och i samband med övervakningen av administrativa påföljder. Detta har så långt som möjligt beaktats i det första lagförslagets bestämmelser på så sätt att det är advokatföreningen som i egenskap av ett självreglerande organ i det första skedet ska bedöma om förpliktelserna enligt lagen har iakttagits. 

Begreppet god förvaltning får sin innebörd av den helhet som grundlagens 21 § utgör. Därmed avses dels det i paragrafens 1 mom. nämnda kravet att behörig myndighetsbehandling ska ske utan ogrundat dröjsmål och dels också de element i en god förvaltning som räknas upp i 2 mom. Denna bestämmelse har ingen direkt inverkan på förutsättningarna att inleda ett förvaltningsärende. En förutsättning kan i vissa fall vara att ett formkrav iakttas, t.ex. att uppgifter ska lämnas på en blankett som myndigheten fastställt. 

Enligt propositionen ska uppgifter om företags ägare och verkliga förmånstagare anmälas till handels-, förenings- och stiftelseregistret. Anmälan ska göras i enlighet med 10 och 11 § i företags- och organisationsdatalagen. Rapporteringen ska i regel ske genom stark autentisering, vilket förutsätter att kunden har antingen nätbankskoder eller ett elektroniskt identitetskort. Rapporteringen kan emellertid ske också utan stark autentisering, och i så fall räcker det att den rapporteringsskyldiga har tillgång till nätbanksförbindelse. Uppgifter om verkliga förmånstagare är informativa till sin natur, eftersom en registeranteckning varken är rättsskapande eller har offentlig trovärdighet. Myndigheten undersöker inte heller riktigheten i anmälan, utan uppgifterna registreras på anmälarens ansvar. Anmälningsförfarandet berör sålunda inte direkt sökandens rätt eller skyldighet. I 19 § i företags- och organisationsdatalgen föreskrivs om straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet försummar att göra en anmälan. Dessutom kan den som uppsåtligen lämnar en felaktig uppgift påföras en straffrättslig påföljd för registeranteckningsbrott. 

Den föreslagna bestämmelsen har betydelse också med avseende på grundlagens 6 §. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att alla är lika inför lagen och i 2 mom. om diskrimineringsförbudet enligt vilket ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas av orsaker som räknas upp i momentet. Enligt generalklausulen i slutet av momentet får ingen heller särbehandlas av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Eftersom det inte är fråga om särbehandling i den bemärkelse som avses i 2 mom. måste förslaget bedömas utifrån den allmänna jämlikhetsbestämmelsen i paragrafens 1 mom. Det finns ett samband mellan särbehandling och utövande av grundläggande rättigheter. Enligt grundlagens 21 § 1 mom. har var och en rätt att få sin sak behandlad av en behörig myndighet. Grundlagsutskottet har i sin praxis brukat poängtera att likabehandlingsprincipen inte kan följa strikta gränser för lagstiftarens prövning när syftet är att stifta lagar enligt de krav som samhällsutvecklingen vid respektive tidpunkt kräver (se t.ex. GrUU 28/2009 rd, s. 2/II, GrUU 21/2007 rd, s. 2/I, GrUU 38/2006 rd, s. 2/I och GrUU 1/2006 rd, s. 2/I). I grundlagsutskottets praxis har det på vissa villkor med tanke på likabehandlingsprincipen ansetts vara tillåtet att t.ex. införa skilda behandlingsavgifter för ärenden som sköts med pappersdokument respektive elektroniskt (GrUU 35/2010 rd, s. 2). 

Av ordalydelsen i grundlagens 6 och 21 §, av grundlagsutskottets utlåtandepraxis och av Europadomstolens rättspraxis framgår inte entydigt om de föreslagna bestämmelserna eventuellt de facto begränsar förverkligandet av de grundläggande rättigheterna. De faktiska verkningarna av de föreslagna bestämmelserna i detta avseende måste bedömas i förhållande till arten av myndighetsservicen, målgruppen och kundernas möjligheter att sköta sina myndighetsärenden elektroniskt. 

Riksdagens biträdande justitieombudsman har behandlat delvis samma situation i sitt beslut (dnr 4653/4/14) i ett fall där Skatteförvaltningen hade beslutat att en företagare skulle använda en viss elektronisk kommunikationskanal. Beslutet beaktade dock inte att fungerande elektroniska kommunikationer inte finns i alla delar av landet. Biträdande justitieombudsmannen uppmärksammade i sitt avgörande att myndigheterna måste se till att förvaltningskunderna har jämlika möjligheter att sköta sina ärenden. Hur kundsservicen och dess omfattning måste bedömas framför allt utifrån de personers och organisationers behov som utnyttjar tjänsterna. För alla som behöver tjänster bör tryggas jämlika möjligheter till ärendehantering, oberoende av vilken typ av tjänster det är fråga om. Till grunderna för en god förvaltning hör enligt förvaltningslagen också serviceprincipen och kravet att servicen ska vara ändamålsenlig. Servicen ska ordnas bl.a. med beaktande av att tjänsternas tillgänglighet och kundernas valfrihet. Servicen ska också i regionalt hänseende ordnas på ett jämlikt sätt.  

Enligt biträdande justitieombudsmannens avgörande är det skäl att vid bedömningen av frågan om Skatteförvaltningens beslut är lagligt beakta också att en försummelse av anmälningsskyldigheten kan leda till en betydande försummelseavgift. Enligt beslutet innebär Skatteförvaltningens beslut en inskränkning av de rättigheter som lagen tryggar för förvaltningskunder. Skatteförvaltningen har sålunda inte gjort en tillräcklig bedömning av alla sina anmälningsskyldiga kunders möjligheter att uppfylla sina skyldigheter endast elektroniskt. Proportionalitetsprincipen, som hör till förvaltningens rättsprinciper, bör tillmätas betydelse framför allt i situationer där en försummelse av en myndighets åläggande leder till rättsliga påföljder för förvaltningskunden.  

I biträdande justitieombudsmannens avgörande är det delvis fråga om en annan sak, eftersom det inte finns bestämmelser på lagnivå om elektronisk ärendehantering. Dessutom gäller det aktuella förslaget inte enskilda näringsidkare utan endast företag och organisationer som kan betraktas som juridiska personer. Vidare ska straffbestämmelsen i företags- och organisationsdatalagens 19 § enligt förslaget inte tillämpas endast på elektroniska meddelanden.  

Det är framför allt fråga om huruvida företagens ansvarspersoner i allmänhet kan anses behärska elektronisk ärendehantering. Användning av nätet och elektronisk hantering av myndighetsärenden blir allt vanligare. Å andra sidan har hanteringen av myndighetsärenden i pappersform eventuellt varit förenad med regionala eller faktiska tillgänglighetsbegränsningar. Dessa har emellertid i allmänhet inte ansetts inskränka de grundläggande rättigheter som det här är fråga om.  

Användare av den elektroniska servicetjänsten FODS identifieras med nätbankskoder eller ett chipförsett identitetskort (HST-kort). Nätbankskoder används i synnerligen stor utsträckning, eftersom uppskattningsvis 87 procent av alla finländare mellan 16 och 74 år numera använder nätbank. Befolkningsregistercentralens medborgarcertifikat används för närvarande med ett chipförsett identitetskort som beviljas av polisen. Certifikatet används för identifiering samt för kryptering av e-post och dokument och för elektronisk underskrift. Nästan vem som helst kan skaffa sådana medel som behövs för elektroniska anmälningar (nätbankskoder och chipförsett identitetskort).  

Enligt det första lagförslaget kan en person som saknar finsk personbeteckning utnyttja elektroniska tjänster utan stark autentisering. Meddelanden behandlas då manuellt. Motsvarande förfarande kan användas i situationer där en person t.ex. på grund av avsaknad av nätbankskoder inte kan sända meddelanden. I sådana situationer räcker det att personen i fråga har en nätförbindelse till sitt förfogande. 

Målgruppen för de tjänster som avses i det första lagförslaget är de personer hos företagen och sammanslutningarna som enligt lagen ansvarar för registeranmälningar (14 § i företags- och organisationsdatalgen). Anmälningsskyldigheten gäller i typfallet medlemmarna i en sammanslutnings styrelse eller motsvarande organ. Med tanke på servicens tillgänglighet är det sålunda t.ex. inte nödvändigt att varje styrelsemedlem har tillgång till utrustning för elektronisk ärendehantering. 

Juridiska personers ansvariga aktörer har numera goda möjligheter att övergå till elektronisk ärendehantering. Autentiseringsverktyg för elektronisk ärendehantering används i stor utsträckning och kompletteras av möjligheten att ansöka om ett chipförsett identitetskort. Anmälningsförfarandet som avses i lagförslaget är också närmast informativt till sin karaktär, eftersom en registeranteckning varken är rättsskapande eller har offentlig trovärdighet. Med stöd av det som anförs ovan kan det anses att de ovanstående bestämmelserna inte äventyrar jämlikheten enligt grundlagens 6 § och inte heller rätten att enligt 21 § få sin sak behandlad av en behörig myndighet.  

Eftersom propositionens första och andra lagförslag innehåller förslag som har betydelse ur grundlagens synpunkt är det skäl att också inhämta grundlagsutskottets utlåtande om propositionen.