1
Lagförslag
1 kap. Allmänna bestämmelser
4 a §.Barnets rätt till en balanserad utveckling och välfärd. Genom paragrafen strävar man efter att förtydliga skillnaden mellan sedvanlig fostran och begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna.
I det föreslagna 1 mom. hänvisas det till lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Enligt 1 § i den lagen är syftet med vårdnaden om barn att trygga en balanserad utveckling och välfärd för barnet enligt dess individuella behov och önskemål. Vårdnaden bör trygga positiva och nära mänskliga relationer i synnerhet mellan barnet och föräldrarna. Vidare föreskrivs det i den paragrafen att barn ska ges en god vård och uppfostran samt ägnas en med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå behövlig tillsyn och omsorg. Barnet bör såvitt möjligt ges en trygg och stimulerande uppväxtmiljö samt en utbildning som motsvarar dess anlag och önskemål. Dessutom bör barn uppfostras så att det får förståelse, trygghet och ömhet. Barnet får inte undertryckas, agas eller utsättas för annan kränkande behandling. Barnet bör stödjas och uppmuntras i sin utveckling till självständighet, ansvarsfullhet och vuxenhet. Allt det ovannämnda ska också tillämpas när barnet har placerats utom hemmet i öppenvård inom barnskyddet eller i vård utom hemmet samt även under eftervården så länge som barnet är minderårigt.
I det föreslagna 1 mom. preciseras de bestämmelser i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt som gäller fostran så, att sedvanlig fostran även omfattar sättande av med omsorgen om barnet förknippade objektivt sett godtagbara gränser för barnet. Gränserna för sedvanlig fostran kan jämföras med vad som i samhället allmänt godtas som sedvanlig fostran och bedömas med tanke på vad som stöder barnets individuella uppväxt, utveckling och välfärd. Vad som anses vara sedvanlig fostran varierar med tiden, och definitionen förändras i takt med nya forskningresultat som gäller barns uppväxt och utveckling. Också lagstiftningen och vilka gärningar som kriminaliseras lever, och något som är lagstridigt kan aldrig godtas som uppfostringsmetod. Reglerna i anslutning till fostran får inte heller vara godtyckliga eller överdrivna. När sådana används ska man alltid beakta barnets ålder och utvecklingsnivå samt barnets övriga individuella behov och förhållanden. Även barnets religion, övertygelse och kulturella bakgrund kan påverka vilka gränser inom ramen för sedvanlig fostran som kan ställas upp för barnet i fråga. Exempelvis bör religiösa och kulturella seder och regler i fråga om mat och måltider erkännas och beaktas också i vård av barn utom hemmet. Vid vilka klockslag ett barn ska komma hem eller gå till sängs och i vilken grad ett barn ska delta i gemensamma vardagssysslor förändras i takt med att barnet blir äldre, växer och utvecklas. Också eventuella funktionsnedsättningar och sjukdomar bör beaktas när man fastslår regler och gränser för barnet. Exempelvis sensorisk överkänslighet, behandling av en sjukdom eller neurologiska problem kan påverka vilka regler som kan och inte kan sättas upp för barnet i vardagen och i vilka situationer man måste göra undantag från reglerna på grund av barnets funktionsnedsättning eller sjukdom.
Syftet med de metoder som används inom ramen för sedvanlig fostran, deras omfattning och intensitet får inte vara samma som de begränsningar som avses i barnskyddslagen. Av denna anledning kan sättandet av gränser inom ramen för fostran inte under några omständigheter jämställas med i lag föreskrivna begränsningar. Det är alltid fråga om sådana val som med fog kan betraktas som åtgärder som hänför sig till den individuella och behovsanpassade omsorgen om barnet. Med gränserna inom ramen för sedvanlig fostran kan man alltså inte ingripa i barnets grundläggande fri- och rättigheter utan det är fråga om att ordna barnets dagliga vård och omsorg och stödja barnets uppväxt och utveckling. De regler och begränsningar som ingår i en god fostran som respekterar barnet som individ ska stå i rätt proportion till syftet med dem. Detta innebär bl.a. att reglerna inom ramen för sedvanlig fostran och de gränser som ställs upp för barnet inte får gå längre och inte fortgå längre än vad som är nödvändigt för att uppnå det allmänt godtagbara syftet med dem. Vid sedvanlig fostran ska barnet bemötas sakligt och med respekt.
Det som samhället betraktar som allmänt godtagbar sedvanlig fostran och sättandet av allmänt godtagbara gränser i anslutning därtill kan betraktas som sedvanlig fostran också vid barnskyddsrelaterad öppenvård och vård utom hemmet. Exempelvis som en följd av den tekniska utvecklingen har barn smarttelefoner, datorer och spelkonsoler. Om användningen av apparaterna är till nackdel för barnets uppväxt och utveckling t.ex. så att barnets sömn och vila blir störda, och barnet inte självt förstår de negativa effekterna för den egna utvecklingen, kan den vuxna som svarar för barnets vård omhänderta de tekniska apparaterna t.ex. nattetid. Under skolgången eller medan terapi ges kan apparaterna fråntas barnet om användningen av dem äventyrar de normala aktiviteter enligt åldersnivå under dagtid som stöder barnets uppväxt och utveckling. Om användningen av apparaterna inte är till nackdel för barnet finns det inte någon grund i anslutning till sedvanlig fostran att ingripa i användningen av dem eller att ta apparaterna i beslag för säkerhets skull, än mindre som straff. Om barnet t.ex. fråntas sin telefon ska det dock säkerställas att detta i själva verket inte begränsar barnets kontakter till sina närstående.
Enligt ett avgörande av riksdagens biträdande justitieombudsman (6.11.2013, dnr 2777/4/12) har ett barn under tiden i vård utom hemmet rätt till goda och varma människorelationer, rätt att visa sina egna känslor, rätt till god vård och omsorg, rätt till fysisk integritet samt okränkbar rätt till självbestämmande både på ett fysiskt och psykiskt plan. Den plats som ordnar vård och omsorg utom hemmet ska vid behov ställa upp sådana gränser inom ramen för den sedvanliga fostran som är anpassade efter barnets ålder och utvecklingsnivå. Syftet med reglerna är att lära barnet att förstå det omgivande samhällets krav samt hjälpa barnet att göra egna val och fatta egna beslut i enlighet med sin ålder och utvecklingsnivå. Syftet med sedvanlig fostran är att främja barnets välfärd på platsen för vård utom hemmet och tillgodose barnets rätt till god vård och omsorg.
Ett barn som placerats i öppenvård, vård utom hemmet eller eftervård har rätt till motsvarande trygghet, vård och omsorg som ett barn som bor med sin familj. Sättandet av gränser är alltid förknippat med omsorgen om barnet och det kan därigenom gälla övervakningen av barnet. Tryggandet av barnets uppväxt innefattar tryggande av barnets liv och hälsa och behovet av övervakning i anslutning därtill. Dessa behov varierar under olika åldrar och är också beroende av barnets utvecklingsnivå och personliga förmågor. Tryggande av ett barns välfärd, liv eller hälsa kan omfatta t.ex. att hålla barnet i handen eller att hindra barnet från att springa ut på vägen.
Ytterdörrarna till den plats utom hemmet där barnet är placerat kan hållas låsta nattetid samt också i övrigt, om det är nödvändigt med tanke på vården av, omsorgen om och övervakningen av barnen eller på grund av att ett visst barn har begränsad rörelsefrihet. Att placeringsplatsens eller barnskyddsenhetens dörrar ständigt är låsta från insidan begränsar inte den rörelsefrihet som tryggas i grundlagen, om de barn som inte förbjudits att avlägsna sig har möjlighet att avlägsna sig från anstalten, om de så vill. Också när det gäller dessa barn kan man av sedvanliga orsaker inom ramen för fostran och vård motivera den praxis enligt vilken barnen diskuterar med personalen om varför de vill avlägsna sig, trots att personalen inte kan förhindra att barnen avlägsnar sig. I detta fall är det fråga om en reglering av användningen av rörelsefriheten, inte en sådan begränsning av rörelsefriheten som är möjlig endast med stöd av 69 § i barnskyddslagen. Placeringsplatsen ska se till att andra barn än de barn som omfattas av förbudet att avlägsna sig har möjlighet att i överenstämmelse med en i samhället allmänt godtagbar dygnsrytm självständigt avlägsna sig från enheten av egen vilja genom att avtala om det med personalen. Ett sådant förfarande kan bidra till att säkerställa att barnen rör sig på ett säkert sätt och att de vuxna som ansvarar för barnen vet var barnen rör sig. En enhet vars dörrar är låsta ska säkerställa att dörrarna öppnas eller lätt kan öppnas i nödsituationer, t.ex. om det börjar brinna.
Låsande av dörrar kan inte användas som ett straff. Dörren till barnets eget rum kan inte heller låsas och barnet kan inte hindras att komma ut från sitt rum. Ett barn får inte skiljas från de övriga barnen på anstalten t.ex. så att barnet förbjuds att delta i gemensamma sammankomster eller att vistas i de gemensamma utrymmena för en lång eller obestämd tid. Att barnet lugnar ner sig i sitt eget rum får under inga omständigheter jämställas med isolering av barnet.
Enligt 2 mom. får sedvanlig fostran av barn inte omfatta undertryckande, kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Sedvanlig fostran får inte omfatta sådant som samhället betraktar som icke-godtagbar behandling av barn. Icke-godtagbara uppfostringsmetoder är t.ex. att utsätta barn för förödmjukelse, matrelaterade straff, hot om begränsande åtgärder, psykiskt undertryckande eller fysisk bestraffning. Ett barn får inte straffas eller förödmjukas genom t.ex. avklädning, beslagtagande av åldersriktiga kläder, smink eller andra saker som inte är farliga för barnet, läsande av barnets dagbok eller sättande av barnet i husarrest så att barnets skolgång förhindras.
De gränser inom ramen för sedvanlig fostran som ställs upp för barnet får inte i praktiken leda till att sådana begränsningar som avses i barnskyddslagen brukas utan att det fattas beslut om det och utan att förutsättningarna i lag uppfylls eller till att barnets andra grundläggande fri- och rättigheter begränsas, såsom rätten till grundläggande utbildning. Ett barn får inte heller straffas på basis av att ett annat barn på samma placeringsplats har handlat i strid med reglerna. Att straffa hela gruppen för ett barns regelvidriga handlande är inte en godtagbar sedvanlig uppfostringsmetod. Ett barn med en funktionsnedsättning eller en sjukdom, t.ex. ett barn som lider av neuropsykiatriska symtom eller ett odiagnostiserat barn som behöver särskilt stöd, kan inte bestraffas för sina symtom, och barnets behov av stöd bör beaktas också i uppfostran. Barnet får exempelvis inte lämnas utan mat för att det på grund av sensorisk överkänslighet inte kan äta den mat som bjuds eller för att det inte klarar att äta i grupp. Vid vård, omsorg och fostran på en placeringsplats eller barnskyddsenhet ska det ställas upp gränser för barnen, liksom i allmänhet vid vård av, omsorg om och sedvanlig fostran av barn. I fostran av ett barn med funktionsnedsättning eller ett barn som behöver särskilt stöd kan det dock behövas andra tillvägagångssätt än när det gäller barn utan funktionsnedsättning, och samarbetet mellan vården utom hemmet, hälso- och sjukvården och föräldrarna är då särskilt viktigt.
Enligt 3 mom. är begränsningar som inskränker de grundläggande fri- och rättigheterna möjliga endast med stöd av bestämmelserna i 11 kap. i barnskyddslagen. Förutsättningarna för bruk av och skyldigheten att fatta beslut om begränsningar kan inte kringgås genom att göra en faktisk begränsning med hänvisning till skäl som hör samman med fostran. Det är fråga om begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna när man genom en åtgärd blir tvungen att ingripa i någon av de fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen, såsom rörelsefriheten eller rätten till personlig integritet. När man överväger en begränsning ska man bedöma om de krav som i lag ställs på vidtagande av en åtgärd uppfylls och i vilken utsträckning ingripande i barnets grundläggande fri- och rättigheter är godtagbart i respektive fall. Om en begränsande åtgärd inte uppfyller de krav som lagen ställer, får åtgärden inte vidtas med hänvisning till skäl som hör samman med fostran.
6 kap. Procedurbestämmelser
30 §.Klientplan. Paragrafen motsvarar huvudsakligen den gällande 30 §. Enligt vad som föreslås ska 3 mom. kompletteras med att det i klientplanen också ska antecknas hur barnets hälsovård, småbarnspedagogik och grundläggande utbildning ordnas under tiden för vård utom hemmet. Enligt 41 § i socialvårdslagen ska socialarbetaren se till att tillräcklig sakkunskap och kompetens med hänsyn till barnets individuella behov finns att tillgå. Om bedömningen av barnets behov och uppfyllandet av behoven kräver service eller stödåtgärder av socialväsendet eller övriga myndigheter, ska dessa på begäran av den anställda som ansvarar för åtgärden delta i bedömningen av barnets servicebehov och i utarbetandet av en klientplan. Enligt 15 § i barnskyddslagen ska hälsovården ge bl.a. experthjälp.
I 4 mom. föreslås en precisering i fråga om klientplanen för föräldrarna. Planen ska innehålla en bedömning av på vilka sätt man kan ordna särskilt stöd för föräldrarna för att främja en återförening av familjen. Detta betyder att det bör bedömas inte bara vilka tjänster och vilket stöd föräldrarna behöver, utan också vilka tjänster som främjar och stöder förutsättningarna för att familjen ska återförenas. Vid bedömning av servicebehovet och vid beslutsfattandet ska man beakta det i 41 § i socialvårdslagen avsedda sektorsövergripande samarbetet för att tjänsterna ska bilda en helhet som tillgodoser hela familjens och barnets intressen.
30 a §.Komplettering av klientplanen. Paragrafens 1 mom. motsvarar 30 § 5 mom. i den gällande lagen, och dessutom föreskrivs det i momentet om syftet med planen för vård och fostran. Klientplanen för barnet ska precis som för närvarande vid behov kompletteras med en plan för vård och fostran, men syftet med planen tas in i lagen.
Klientplanen för barnet ska dock alltid kompletteras med en plan för vård och fostran för barnet, om begränsningar riktas mot barnet eller det kan antas att begränsningar kommer att riktas mot barnet i vård utom hemmet. Med antagandet om att begränsningar kommer att riktas mot barnet avses t.ex. att man i fall där ett barn har blivit placerat för avbrytande av missbruk måste bereda sig på en situation där man kan bli tvungen att begränsa barnets rörelsefrihet för att hindra barnet från att använda berusningsmedel. Då ska det i planen för vård och fostran på förhand bedömas hur eventuella begränsningar under tiden för vård utom hemmet kan undvikas eller minskas. Till exempel i fråga om ett barn som beter sig aggressivt kan man i planen för vård och fostran på förhand beskriva hur man kan undvika t.ex. fasthållande eller isolering. Planering på förhand berättigar inte till bruk av begränsningar, utan tvärtom strävar man efter att förebygga behovet av begränsningar och att minska bruket av dem. Avsikten är att på detta sätt stärka självbestämmanderätten för barn i vård utom hemmet samt fästa uppmärksamhet vid bruket av begränsningar och vid möjligheterna att och åtgärderna för att minska begränsningarna.
Enligt 2 mom. ska en anställd vid platsen för vård utom hemmet och barnet självt delta i utarbetandet av planen för vård och fostran. Barnets vårdnadshavare ska höras, om det inte är uppenbart onödigt eller omöjligt exempelvis för att föräldrarna inte vill vara delaktiga i barnets liv eller för att de omfattas av begränsning av kontakterna på grund av sitt eget agerande eller beteende. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter kan delta i utarbetandet av planen för vård och fostran när det är möjligt och behövligt. Vid behov ska planen utarbetas genom multiprofessionellt samarbete. Planen för vård och fostran ska tillställas den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter för kännedom.
Om begränsningar har riktats mot barnet i vård utom hemmet eller om det är sannolikt att begränsningar kommer att riktas mot barnet, kan planen för vård och fostran innehålla bl.a. uppgifter om 1) saker som är viktiga för barnet, saker som barnet tycker om och verksamhet som motsvarar barnets behov samt hur dessa kan förverkligas, 2) eventuella orsaker till att begränsningar behöver tillgripas, 3) specificerade metoder för att undvika att de orsaker som avses i 2 punkten uppstår och att begränsningar behöver till-gripas, 4) begränsningar som bör undvikas och specificerade grunder till varför de bör undvikas och 5) särskilt stöd som ordnas på platsen för vård utom hemmet.
I planen kan det ges exempel på situationer som kan orsaka rymning och antecknas hur man förebygger dessa. I planen kan det exempelvis antecknas att man bör undvika fasthållning eller fysisk kontakt i konfliktsituationer som involverar ett barn som utsatts för sexuellt eller fysiskt våld eller ett barn som lider av sensorisk överkänslighet. Avsikten är att undvika begränsningar som kan innebära mer ångest för barnet och leda till att starkare begränsningar tillgrips när barnet reagerar kraftigt på en viss begränsning. Alternativt kan det i planen antecknas att t.ex. en kroppsvisitation eller kroppsbesiktning alltid ska utföras av en person av samma kön när det är nödvändigt på grund av kulturellt betingade uppfattningar om anständighet.
Planen ska även innehålla uppgifter om hurdant särskilt stöd för barnet som ordnas på platsen för vård utom hemmet. Ett barn kan på platsen för vård utom hemmet snabbt behöva särskilt stöd som gäller t.ex. avbrytande av bruk av berusningsmedel. Vid utarbetandet av planen är det särskilt viktigt att en öppen dialog förs med barnet så att barnets åsikter och erfarenheter faktiskt blir beaktade.
32 a §.Information om tillgängliga rättsmedel. Syftet med denna nya paragraf är att stärka både barnets och vårdnadshavarens rättsskydd. Barnet och barnets lagliga företrädare eller vårdnadshavare ska utan dröjsmål ges information om innehållet i och grunderna för beslut och åtgärder samt om de tillgängliga rättsmedlen. Informationen ska ges av den som fattat beslutet. Informationen ska ges i begriplig form och på ett tillgängligt sätt med beaktande av barnets ålder och utvecklingsnivå och de kommunikationsmetoder som barnet, vårdnadshavaren eller den lagliga företrädaren använder. Barnets förälder är inte alltid part i ärendet, men föräldern har enligt 89 § i barnskyddslagen rätt att söka ändring i de ärenden som nämns i 1 och 2 mom. i den paragrafen. Föräldern har även rätt att söka ändring om en begränsning av kontakterna gäller föräldern. Det kan t.ex. vara i enlighet med barnets bästa och förälderns behov att föräldern informeras också om andra beslut och åtgärder. Om man t.ex. begränsar ett barns kontakter till en viss person, är det i enlighet med barnets bästa att också föräldrarna när barnet är hemma är medvetna om en gällande begränsning av kontakterna. När det gäller informerandet av föräldrarna ska dock beaktas barnets rätt att förbjuda utlämnandet av information om angelägenheter som berör barnet till föräldrarna i sådana fall där föräldrarna inte med stöd av lag har rätt till informationen.
Enligt 2 mom. ska den information som avses i 1 mom. ges barnet genast när barnet kan förstå innebörden, efter att begränsningar, brådskande placering eller omhändertagande enligt barnskyddslagen har riktats mot barnet. Detta betyder att information om rättsmedlen ska ges genast efter en akut situation, om barnet t.ex. när det förs till isolering inte förmår ta till sig informationen eller om barnet är upprört efter en brådskande placering. Att information ska ges betyder också att barnet ska informeras om var han eller hon kan få hjälp och råd för att söka ändring eller anföra klagomål.
10 kap. Vård utom hemmet
52 a §.Kulturella rättigheter under tiden för vård utom hemmet. I paragrafen preciseras barnets rätt till småbarnspedagogik och grundläggande utbildning också under tiden för vård utom hemmet. Barnet har rätt till småbarnspedagogik och grundläggande utbildning under tiden för vård utom hemmet i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om småbarnspedagogik (36/2018) och lagen om grundläggande utbildning (628/1998). I barnets klientplan ska det antecknas hur småbarnspedagogiken eller den grundläggande utbildningen ordnas för barnet under tiden för vård utom hemmet.
Rätten till utbildning enligt lagen om grundläggande utbildning gäller också barn och unga personer som placerats utanför hemmet. Anordnande av grundläggande utbildning för elever som placerats med stöd av barnskyddslagen är en uppgift som ska skötas av kommunen. I enlighet med 4 § i lagen om grundläggande utbildning är en kommun skyldig att för barn i läropliktsåldern som bor på kommunens område ordna grundläggande utbildning samt förskoleundervisning året innan läroplikten uppkommer.
Ansvaret för ordnande av småbarnspedagogik och grundläggande utbildning för barn som placerats med stöd av barnskyddslagen och ansvaret för anvisande till utbildning är gemensamt för placerarkommunen och placeringskommunen. Placerarkommunen är i första hand ansvarig för att det ordnas tillräckliga tjänster och stödåtgärder för barnet eller den unga personen. Den är skyldig att aktivt och utan dröjsmål vara i kontakt med placeringskommunen. Dessutom betonas i 41 § i socialvårdslagen betydelsen av samarbete i allt arbete. Placerarkommunen ska försäkra sig om att småbarnspedagogiken eller den grundläggande utbildningen för ett barn kommer att ordnas i placeringskommunen. Det är placeringskommunen som ansvarar för att ordna småbarnspedagogik och grundläggande utbildning.
För ordnandet av grundläggande utbildning i situationer där barnet har placerats i en annan kommun än sin hemkommun svarar i princip i stället för barnets hemkommun den kommun där barnet vistas permanent, dvs. i detta sammanhang placeringskommunen (RP 252/2006 rd, s. 132). Utbildning enligt lagen om grundläggande utbildning kan ordnas inte bara av kommuner utan också av registrerade sammanslutningar, stiftelser och staten enligt tillstånd som beviljats av statsrådet.
Om undervisningen för en elev ordnas i någon annan skola än i den kommun där eleven är bosatt, ska utbildningsanordnaren enligt 41 § 3 mom. i lagen om grundläggande utbildning underrätta den kommun där eleven bor om eleven för att kommunen ska kunna sköta tillsynen över den läropliktige. I fråga om barn som placerats med stöd av barnskyddslagen handlar detta bl.a. om situationer där en elev har placerats i en annan kommun än sin egen hemkommun. Den kommun där eleven är bosatt ska informeras om att utbildningen ordnas i placeringskommunen.
Enligt 40 § 2 mom. i lagen om grundläggande utbildning har de som deltar i elevvårdsarbetet för en elev rätt att av varandra få och att till varandra och elevens lärare, rektorn och den myndighet som ansvarar för undervisningen och verksamheten enligt den lagen ge ut information som är nödvändig för att ändamålsenligt ordna undervisningen för eleven. Enligt 41 § i lagen om grundläggande utbildning har en utbildningsanordnare för att kunna ordna undervisningen för en elev rätt att trots bestämmelserna om sekretess avgiftsfritt få nödvändiga uppgifter av social- och hälsovårdsmyndigheterna, andra tjänsteproducenter inom socialservicen och hälso- och sjukvården samt av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Det är upp till utbildningsanordnaren att avgöra vilka uppgifter som är nödvändiga. Bestämmelsen ger inte utbildningsanordnaren rätt att få allmänna uppgifter om de elever som kommer till skolan, utan nödvändigheten ska alltid kunna motiveras individuellt i begäran om uppgifter. Dessutom erbjuder 17 § i klientlagen en möjlighet för den som ordnar eller lämnar socialvård att trots skyldigheten att iaktta sekretess ur en handling lämna ut sådana uppgifter som är nödvändiga för att behovet av utbildning ska kunna utredas eller för att utbildningen ska kunna ordnas eller genomföras. Det ska vara förenligt med barnets bästa och nödvändigt för ordnandet av undervisningen för eleven att ge ut uppgifterna, och det kan bara handla om uppgifter som är nödvändiga för ordnandet av undervisningen.
60 §.Personal. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar den gällande lagens 60 § 1 och 2 mom., och det föreslagna 3 mom. innehåller liksom den gällande paragrafen en bestämmelse enligt vilken de särskilda behoven bland klienterna och verksamhetens art ska påverka personalstrukturen.
Paragrafens 3 mom. specificeras så att brister i fråga om personaltillgången, personalens kompetens och introduktionen av personalen inte får leda till att begränsande åtgärder.
Enligt förslaget ska producenten av vård utom hemmet vara skyldig att sörja för introduktionen av dem som deltar i tillhandahållandet av tjänsterna och vården så att de begränsande åtgärder som riktas mot barnet genomförs med respekt för barnets människovärde och så att barnets säkerhet garanteras.
11 kap. Begränsningar i vård utom hemmet
61 a §.Allmänna förutsättningar för bruk av begränsningar. I paragrafen fastställs allmänna förutsättningar för bruk av begränsningar. Genom bestämmelsen stärks rättsskyddet för barn i vård utom hemmet och principen att alla begränsningar ska tillgripas som sista alternativ. Med begränsning avses begränsningar och begränsande åtgärder enligt 11 kap. Enligt 61 § i denna lag kan begränsning av kontakterna tillgripas inom både familje- och anstaltsvård och andra begränsningar i anstaltsvård kallas begränsande åtgärder.
I paragrafens 1 mom. understryks det att begränsningen ska vara ett sista alternativ och att den begränsning som tillgrips ska stå i rätt förhållande till de hälso-, säkerhets- eller egendomsrisker som är förknippade med barnets beteende. Barnets åsikt om och syn på begränsningen ska alltid utredas i enlighet med 20 §, om det inte är uppenbart omöjligt.
Enligt 2 mom. får en begränsning inte tillgripas som straff eller som disciplinär åtgärd eller medföra onödig skada eller olägenhet för barnet. En begränsning berättigar heller aldrig till undertryckande, bestraffning eller annan kränkande eller förnedrande behandling av barn. Man ska fästa särskild vikt vid den kumulativa effekten av begränsningar. Ett barns deltagande i grundläggande utbildning kan t.ex. inte begränsas genom begränsning av rörelsefriheten, och medan ett barns rörelsefrihet är begränsad ska barnets rätt till grundläggande utbildning eller fortsatta studier tillgodoses.
Om flera begränsningar samtidigt, olika begränsningar efter varandra eller samma begränsning flera gånger efter varandra riktas mot ett barn, ska förutsättningarna för varje enskild begränsning bedömas separat. En begränsning kan inte tillgripas för att möjliggöra en annan begränsning, t.ex. får man inte hålla fast barnet för att kunna företa en kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. När en begränsning tillgrips ska man dessutom beakta barnets religiösa och kulturella bakgrund och med den sammanhängande i samhället allmänt godtagbara och respektfulla sätt att genomföra begränsningen.
61 b §.Allmän plan om gott bemötande. Serviceproducenten ska enligt vad som föreslås i 1 mom. ansvara för att varje barnskyddsanstalt utarbetar en allmän plan om gott bemötande. Den allmänna planen för självbestämmanderätten kan vara en del av planen för egenkontroll, dock så att den tydligt är en separat helhet, och den ska utvärderas och ses över årligen.
Enligt 2 mom. ska planen om gott bemötande ange de åtgärder genom vilka man stöder självbestämmanderätten för barnen i enheten samt de regler och den praxis för sedvanlig fostran som tillämpas på platsen för vård utom hemmet. I planen ska ingå hur man förbereder sig på bruk av begränsningar och hur begränsningarna kan genomföras så att den begränsande åtgärden inte medför fara för utomstående. Detta kan t.ex. omfatta en plan över vem som ska se till och hur det ska skötas att andra barn samt personer som besöker eller vistas på platsen för vård utom hemmet förs till sidan i situationer där ett barn som beter sig aggressivt plötsligt måste föras bort för fasthållande eller isolering. Ett exempel på detta är att man efter att en begränsande åtgärd har tillgripits för att avvärja en risk för våld ska gå igenom saken inom enheten både med barnet och med de andra barnen på platsen för vård utom hemmet, så att situationen inte förorsakar barnen ytterligare oro. I planen ska det också specificeras vad som i praktiken avses med de lagenliga begränsningarna i enheten i fråga och hur de genomförs i praktiken. På detta sätt stärks både personalens och barnens förståelse om lagstiftningen och om de ansvar och skyldigheter som följer av den.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska man när planen görs upp beakta åsikterna och erfarenheterna hos barnen på platsen för vård utom hemmet, och de ska ges möjlighet att delta i utarbetandet av planen. På detta sätt blir samtidigt de gemensamma allmänt godtagbara reglerna och gränserna inom ramen för sedvanlig fostran samt de rättigheter och skyldigheter som följer av lagstiftningen tydliga för både personalen och barnen. Redan därigenom kan man minska behovet av att tillgripa begränsningar, och processen kan i bästa fall fungera som ett gemensamt öppet fostrande samtal. Planen ska på platsen för vård utom hemmet placeras så att barnen kan se den. Planen ska gås igenom tillsammans med de barn som är placerade i enheten, och det är särskilt viktigt att gå igenom planen med varje barn så snart som möjligt efter att barnet har kommit till platsen för vård utom hemmet.
64 §.Allmänna förutsättningar för bruk av begränsande åtgärder. Det föreslås att paragrafen upphävs och att dess innehåll tas in i lagen som en del av den föreslagna 61 a §.
65 §.Omhändertagande av ämnen och föremål. Paragrafens 1–3 mom. motsvarar 65 § 1–3 mom. i den gällande lagen.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., enligt vilket föreståndaren för anstalten eller en person i anstaltens vård- och fostringspersonal enligt eget övervägande kan ta ifrån barnet tobaksprodukter och nikotinvätska för att omhänderhas av anstalten.
Den som inte har fyllt 18 år får enligt 118 § i tobakslagen (549/2016) inte inneha tobakspro-dukter eller nikotinvätska. Enligt 2 § 1 mom. 1 punkten i tobakslagen avses med tobakspro-dukter produkter som kan förbrukas och som helt eller delvis består av tobak (nicotiana), och enligt 2 § 1 mom. 19 punkten avses med nikotinvätska vätska som innehåller nikotin och är avsedd för förångning med hjälp av en elektronisk cigarett och som inte innehåller mer nikotin än 20 milligram per milliliter och inte ska användas för de ändamål som avses i 3 § 1 mom. i läkemedelslagen (395/1987).
Beslut om omhändertagande fattas av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal, om egendomen inte återlämnas.
Tobaksprodukter och nikotinvätskor ska kunna tas ifrån barnet på anstalten t.ex. när någon i personalen märker att barnet innehar sådana, genom att barnet har en cigarett i handen eller röker eller vid en kroppsvisitation eller kroppsbesiktning som genomförts på någon annan grund och som uppfyller villkoren i lagens 66 och 66 a §. Bestämmelsen berättigar inte till kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av barnet i syfte att hitta tobaksprodukter eller nikotinvätska. Bestämmelsen berättigar inte heller till granskning av egendom och försändelser eller till undersökning av barnets rum enbart i syfte att hitta tobaksprodukter och nikotinvätskor. Förslaget förpliktar inte personalen på anstalter att nödvändigtvis ta ifrån barn tobaksprodukter och nikotinvätskor. Det gäller då att överväga om ett omhändertagande av tobaksprodukterna eller nikotinvätskorna skulle orsaka barnet mer skada i den aktuella situationen eller om rökning kan anses vara ”godtagbart” för barnet i fråga. Barnet ska uppmuntras och stödas att sluta röka. Socialarbetaren och anstalten ska i detta syfte se till att barnet har verkliga möjligheter att sluta röka. Om barnet behöver avvänjningsmediciner mot tobaksberoende, ska en läkare göra en bedömning av behovet.
I 119 § i tobakslagen finns det bestämmelser om förstöring. Enligt bestämmelsen får en an-hållningsberättigad tjänsteman bevisligen förstöra eller låta förstöra en sådan tobaksprodukt, örtprodukt för rökning, elektronisk cigarett eller nikotinvätska jämte förpackning som kan tas i beslag därför att det finns skäl att anta att den kommer att förklaras förverkad och som inte har något nämnvärt försäljnings- eller bruksvärde.
66 §.Kroppsvisitation. Det föreslås att bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning, som det föreskrivs om i den gällande 66 §, ska finnas i två separata paragrafer. Till paragrafen fogas enligt förslaget att kroppsvisitation får företas också om det finns grundad anledning att misstänka att ett barn i sina kläder har eller annars bär på sig sådana i 65 § 3 mom. avsedda andra ämnen eller föremål som sannolikt är till allvarligt förfång för ordnandet av vården av barnet eller andra barn utom hemmet eller för den allmänna ordningen i anstalten. Paragrafens innehåll motsvarar i övrigt vad som i den gällande 66 § föreskrivs om kroppsvisitation.
66 a §.Kroppsbesiktning. Definitionen av kroppsbesiktning i den föreslagna paragrafens 1 mom. motsvarar definitionen av kroppsbesiktning i 66 § 2 mom. i den gällande lagen. En ny precisering som föreslås är att om ett barn som på anstalten har underkastats kroppsbesiktning bestrider bruk av berusningsmedel eller om det för att utreda om resultatet av kroppsbesiktningen är tillförlitligt annars är påkallat, ska ett positivt prov skickas för kontroll på tillbörligt sätt. Ett positivt utslag på ett utandningsprov för läkemedel eller droger eller med alkometer kan visa sig vara falskt, och barnet måste ha rätt att få testresultatet kontrollerat. Provet ska kontrolleras på tillbörligt sätt vid ett för ändamålet lämpligt laboratorium, och i konfliktsituationer ska ytterligare en analys göras för att säkerställa barnets rättsskydd.
I 2 mom. anges vem som ska fatta beslut om kroppsbesiktning. Beslut om kroppsbesiktning ska i fortsättningen kunna fattas endast av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal.
Enligt 3 mom. kan kroppsbesiktningen, liksom i nuläget, utföras av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal eller av någon annan med en för uppgiften lämplig yrkesexamen. Det sistnämnda syftar främst på situationer där barnet lämnar ett urinprov någon annanstans än på anstalten. Den som beslutar om kroppsbesiktning och den som utför den behöver inte nödvändigtvis alltid vara samma person på anstalten. I princip blir det ändå oftast så. Det kan dock exempelvis hända att det är möjligt att genomföra kroppsbesiktningen först efter att arbetsskiftet för den som fattat beslutet är slut, och åtgärden behöver då kunna utföras också av någon annan som förordnats till uppgiften, på basis av det beslut som redan fattats.
I enlighet med den gällande 66 § ska blodprov också i fortsättningen få tas bara av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården.
Paragrafens 4 mom. motsvarar det som i gällande 66 § 3 och 4 mom. föreskrivs om av vilket kön den som företar kroppsbesiktningen får vara.
67 §.Granskning av egendom, försändelser och utrymmen samt kvarhållande av försändelser. Det föreslås att det till 1 och 2 mom. fogas en möjlighet att granska de utrymmen som ett barn i vård utom hemmet förfogar över eller den egendom som barnet innehar också när det finns grundad anledning att misstänka att ett barn innehar ämnen eller föremål som sannolikt är till allvarligt förfång för ordnandet av vården av barnet eller andra barn utom hemmet eller för den allmänna ordningen i anstalten. Enligt förslaget ska en försändelse få kvarhållas med motsvarande argument att den misstänks vara till förfång för vården utom hemmet. I övrigt motsvarar bestämmelsen 67 § i den gällande lagen.
69 §.Begränsning av rörelsefriheten. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll 69 § i den gällande lagen. I 2 mom. föreslås det att bestämmelserna om beslutsfattandet förtydligas. Enligt motiveringen till den gällande lagen är avsikten att den gällande bestämmelsen ska tillämpas så att föreståndaren för anstalten eller en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal får besluta om en begränsning som sammanlagt gäller i högst sju dygn. Om det finns behov av att förlänga begränsningen eller om det redan från början bestäms att begränsningen ska gälla i mer än sju dygn, fattas beslutet om begränsningen av den socialarbetare som enligt 13 b § ansvarar för barnets angelägenheter. Socialarbetaren kan alltså direkt fatta beslut om en längre begränsning som gäller högst 30 dygn. Bestämmelsen förutsätter inte att anstalten alltid först fattar ett beslut om begränsning av rörelsefriheten som gäller sju dagar och att socialarbetaren därefter fattar beslut om en längre begränsning. Bestämmelsen påverkar inte den gällande situationen.
69 a §.Transport av barn som utan tillstånd avlägsnat sig från anstalten. För närvarande finns inga bestämmelser om vem som kan transportera och följa ett barn, som utan tillstånd avlägsnat sig från en barnskyddsanstalt eller låtit bli att återvända dit, tillbaka till anstalten. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter eller en annan anställd inom barnskyddet samt den anställda som svarar för vård och fostran av barn som vårdas utom hemmet ska i enlighet med den gällande 52 § se till att den vård barnet behöver fortgående kan tryggas genom att samarbeta med barnet och dess föräldrar och vårdnadshavare samt med en representant för platsen för vården utom hemmet. Tryggandet av fortgående vård som barnet behöver kan anses omfatta en skyldighet att leta efter ett barn som är på rymmen och transportera det tillbaka till anstalten. Genom denna nya bestämmelse förtydligas nuläget. Det har inte funnits några egentliga bestämmelser om själva transporterna, och i praktiken har också privata tjänsteproducenter anlitats för att ta fast, hämta tillbaka och transportera barn. Privata tjänsteproducenter har ändå ingen rätt att använda maktmedel eller tillgripa begränsande åtgärder enligt barnskyddslagen.
Enligt 1 mom. ska anstalten utan dröjsmål vidta åtgärder för att hitta ett barn som avlägsnat sig utan tillstånd och återföra det till anstalten samt underrätta den myndighet som ansvarar för vården av barnet utom hemmet om barnets olovliga frånvaro. I praktiken är det under tjänstetid den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter eller någon annan socialarbetare som ska underrättas om barnets försvinnande, och under andra tider socialjouren. Därefter ska anstalten och den myndighet som ansvarar för vården av barnet utom hemmet tillsammans avgöra hur man fortgår, t.ex. var man kan börja leta efter barnet, vem man kan kontakta för att få reda på barnets vistelseort, huruvida man behöver handräckning, hur det är bäst att transportera barnet tillbaka till anstalten och vem som ska delta i transporten. Om och när man får reda på barnets vistelseort, ska anstalten och den myndighet som ansvarar för vården av barnet utom hemmet samarbeta för att genomföra transporten av barnet tillbaka till anstalten.
Enligt 2 mom. ska transporten av barnet få genomföras endast av en sådan anställd inom anstaltens vård- och fostringspersonal som har i barnskyddslagen avsedd yrkeskompetens, av den socialarbetare som enligt 13 b § ansvarar för barnets angelägenheter eller av en annan behörig myndighet. En annan myndighet avser här socialvårdsmyndigheten i en annan kommun eller polisen. Det är med stöd av bestämmelsen t.ex. möjligt för den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter att på egen hand transportera tillbaka barnet till anstalten eller att sköta transporten som handräckning tillsammans med en socialarbetare i en annan kommun. En person som deltar i transporten kan för transporten beställa en taxi åt sig själv eller åt barnet, och att transportera avser i denna bestämmelse inte nödvändigtvis att den som deltar i transporten själv måste köra en egen eller arbetsgivarens bil.
Åtgärder för att hitta och transportera barn får enligt förslaget inte genomföras i form av köpta tjänster. Detta innebär att anstalten och socialarbetaren inte får lägga ut åtgärder, som syftar till att hitta, följa och transportera barn tillbaka till anstalten, på entreprenad t.ex. till ett privat företag.
Om det är en anställd vid anstalten som ansvarar för transporten, ska denne alltid vara en sådan yrkesmässigt kompetent anställd i den ordinarie personalen som deltar i vården och fostran på anstalten. Den anställda kan t.ex. vara en vikarie som anställts för viss tid för en familjeledighet, men som ingår i anstaltens permanenta ordinarie vård- och fostringspersonal. Det är att rekommendera att den som ansvarar för transporten är bekant för barnet sedan tidigare, såsom barnets egenvårdare eller en annan vårdare på barnets bostadsenhet, eftersom barnets trygghetskänsla ökar om en bekant person är närvarande. I situationer där transporten ordnas t.ex. genom handräckning tillsammans med en socialarbetare i en annan kommun känner barnet i allmänhet inte dem som deltar i transporten. Eftersom det kan vara utmanande att genomföra en transport t.ex. i en krissituation, är förarens yrkesmässiga kompetens viktig. Särskilt viktig är den i en situation där det är en för barnet obekant myndighet som genomför transporten. Transporten ska alltid genomföras tryggt för barnet och med beaktande av barnets individuella situation. Anstalten kan inte anställa tillfälliga timarbetare för att hämta tillbaka barn. Vid behov kan anstalten anställa timarbetare som arbetar på anstalten under den tid som en för barnet bekant ordinarie anställd deltar i transporten. Anteckningar om åtgärderna för att hitta och transportera barnet ska alltid göras i barnets klienthandlingar i enlighet med lagen om klienthandlingar inom socialvården (254/2015). Anteckningarna gör det möjligt att i efterhand övervaka hur transporterna genomförts.
Enligt 3 mom. ska den som genomför transporten av barnet under de förutsättningar och på de sätt som föreskrivs i 66 § få företa en kroppsvisitation av barnet för att trygga en säker transport. Dessutom får den som transporterar barnet under transporten omhänderta sådana i 65 § 1 och 3 mom. avsedda ämnen och föremål som barnet innehar. I praktiken ska kroppsvisitationen företas och ämnen eller föremål omhändertas innan barnet stiger in i bilen för transport. Om omhändertagna ämnen eller föremål inte återlämnas till barnet efter transporten, ska det enligt förslaget fattas ett beslut om saken i enlighet med 65 § 3 mom.
I 4 mom. föreskrivs det om möjligheten för den som genomför transporten av barnet att under transporten kortvarigt hålla fast barnet för att trygga en säker transport, om barnet på basis av sitt förvirrade eller hotfulla beteende sannolikt skulle skada sig självt eller andra och fasthållandet är nödvändigt på grund av en överhängande fara för barnets eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet. Bestämmelsen berättigar inte till att ta fast barn utanför anstalten och gården i anslutning till den. Den anställda på anstalten, socialarbetaren eller en annan myndighet bör lösa situationen och få barnet att gå med på att återvända genom att lugna barnet och diskutera med det. Grunden för att hålla fast ett barn ska enligt bestämmelsen vara att trygga ett säkert genomförande av transporten, och det förutsätts inte att fasthållandet ska syfta till att lugna barnet i enlighet med 68 §. Ett barn får inte med stöd av bestämmelsen hållas fast utanför bilen före transporten. Fasthållande under transporten kan vara tillåtet t.ex. för att trygga trafiksäkerheten, såsom om barnet försöker ta sig ut ur bilen medan den är i rörelse eller om barnet genom våldsamhet orsakar en risksituation i en bil i rörelse. Ett barn ska inte kunna hållas fast under transporten bara för säkerhets skull, utan situationen ska alltid bedömas individuellt i varje enskilt fall, och fasthållande ska vara berättigat endast för att förhindra risksituationer och bevara säkerheten.
70 §.Isolering. Paragrafen motsvarar i sak huvudsakligen den gällande 70 §, men det föreslås att den längsta tid ett barn får hållas isolerat förkortas från 24 timmar till 12 timmar.
Ett barn ska få isoleras från de andra barnen i anstalten bara om barnet på basis av sitt beteende är till fara för sig självt eller andra eller om isolering av någon annan särskilt grundad anledning är nödvändig med hänsyn till barnets liv, hälsa eller säkerhet. Isolering får alltså inte, liksom inte heller enligt den gällande lagen, användas som straff eller som allmän regel på anstalten, t.ex. när vården utom hemmet inleds eller när ett barn som varit på rymmen återvänder till anstalten.
I 2 mom. föreslås preciseringar om åtgärder för att trygga barnets säkerhet under isoleringen. Enligt förslaget ska den som ser till barnets säkerhet under hela den tid barnet hålls isolerat övervaka barnet inne i samma rum eller i omedelbar närhet av rummet. I isoleringsrummet ska det hela tiden finnas möjlighet för barnet och övervakaren att se och höra varandra, så att barnets säkerhet kan garanteras. Kontakten mellan barnet i isolering och den som ser till barnets säkerhet ska vara direkt och kontinuerlig. Ringklockor och kameraövervakning ersätter inte personlig interaktion.
Den plats som används för isolering ska vara lämplig med tanke på barnets vård och omsorg. Isolering är inte ett straff, så platsen för isoleringen får inte ge intryck av att det är fråga om ett straff. I isoleringsrummet ska det finnas en klocka som är placerad så att barnet kan följa tiden. I isoleringsrummet ska en högre, sängliknande madrass fungera som säng. Isoleringsrummet ska planeras så att det orsakar barnet så lite skada som möjligt, t.ex. genom stoppning i möblerna och madrasserade golv och väggar. Utgångspunkten är ändå inte att en begränsande åtgärd ska medföra begränsad stimulans.
Enligt 3 mom. kan isoleringen förlängas omedelbart genom nytt beslut endast om de i 1 mom. angivna förutsättningarna för isolering fortfarande föreligger. Dessutom förutsätts det att det alltjämt inte är ändamålsenligt eller möjligt att ordna barnets vård på något annat sätt. Om det visar sig att isoleringen behöver förlängas, ska man på platsen för vård utom hemmet bedöma barnets behov av hälso- och sjukvårdstjänster. Inte heller i detta fall får isoleringstiden sammanlagt överskrida 24 timmar. För ett isoleringsbehov som är längre än detta ska det krävas en bedömning av hälso- eller sjukvården.
I 4 mom. föreslås en ny bestämmelse enligt vilken en läkarundersökning vid behov ska företas inte bara vid isoleringens början och medan isoleringen pågår, utan också när isoleringen avslutas och om barnet begär det.
Paragrafens 5 mom. motsvarar det gällande 70 § 5 mom.
74 §.Anteckningar om begränsande åtgärder. Paragrafen motsvarar 74 § 1 mom. och delvis 2 mom. i den gällande lagen, dock så att de uppgifter som ska antecknas preciseras i paragrafen. En noggrann anteckning om de begränsande åtgärder som tillgripits och genomförts samt orsaken till och grunderna för åtgärden samt om vilka personer som deltagit i genomförandet gör det möjligt att i efterhand övervaka åtgärderna.
I 2 mom. föreslås det att det i ett beslut om isolering av ett barn dessutom ska göras tydliga anteckningar om den situation och det uppförande hos barnet som lett till isoleringen, hur isoleringen genomförts, på vilket sätt grunderna för förlängning av isoleringen fortlöpande har bedömts under isoleringen, barnets uppförande under isoleringen och orsaken till att isoleringen hävts. Om isoleringen av ett barn även har innefattat fasthållande eller kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, ska om dessa göras separata handlingar och anteckningar på det sätt som föreskrivs i lag. I ett beslut om isolering ska dessutom antecknas namnen på alla de personer som deltagit i isoleringen.
74 a §.Bedömning av en begränsning som riktats mot ett barn. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 74 a §, i vilken det föreskrivs om bedömning i efterhand av en begränsning som riktats mot ett visst barn.
Enligt 1 mom. ska bruket av en begränsning på platsen för vård utom hemmet bedömas tillsammans med barnet genast när barnet kan förstå innebörden. I plötsliga, akuta situationer är detta inte möjligt, men när barnet har lugnat sig ska man gå igenom saken med barnet. Vid denna genomgång i efterhand ska man analysera den situation som lett till begränsningen samt behovet av, grunderna för och genomförandet av begränsningen i enlighet med 61 a § och barnets i 30 § avsedda klientplan. Dessutom ska barnet informeras om möjligheten att söka ändring i fråga om beslut i vilka ändring kan sökas och om möjligheten att anföra klagomål, så att barns och unga personers rättsskydd tryggas. Eftersom begränsningarna ska minskas och barnets tillväxt och utveckling ska stödjas, ska det tillsammans med barnet bedömas hur begränsningar kan undvikas i fortsättningen. På platsen för vård utom hemmet ska man analysera den situation som lett till begränsningen, behovet av och grunderna för begränsningen samt hur den personal som deltog i åtgärden agerade i situationen. Syftet med bedömningen är att analysera sitt eget agerande och att fundera på vad man kunde göra för att undvika att motsvarande situation upprepas. Begränsningen och det sätt på vilken den genomförs ska också gås igenom tillsammans med barnets vårdnadshavare, om det inte är uppenbart onödigt.
I 2 mom. föreslås att platsen för vård utom hemmet ska underrätta den socialarbetare som an-svarar för barnets angelägenheter om begränsningar har riktats mot barnet.
Om man har blivit tvungen att tillgripa flera begränsande åtgärder efter varandra eller samtidigt ska socialarbetaren enligt 3 mom. bedöma barnets situation, om barnet får tillräcklig vård och lämpliga tjänster och om den plats där barnet är placerat är lämplig för barnet med beaktande av barnets behov samt med beaktande av antalet anställda, personalens kompetens och lokalerna på platsen för vård utom hemmet. Vid bedömningen ska man fundera på om t.ex. bruket av begränsningar beror på något som gör att barnet borde flyttas till en annan plats för vård utom hemmet. En plats för vård utom hemmet kan visa sig vara olämplig för ändamålet, eller också kan det visa sig att där inte finns sådan specialkompetens som barnet behöver. Även den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska med barnet diskutera orsakerna till de begränsningar som riktats mot barnet och begränsningarnas eventuella in-verkan på t.ex. planen för vård och fostran och klientplanen. På detta sätt kan man sträva efter att minska de begränsningar som i fortsättningen riktas mot barnet. Det är viktigt att samarbeta med barnets vårdnadshavare och därför bör man också med dem diskutera begränsningar som riktats mot barnet, om det inte är uppenbart onödigt eller omöjligt.
13 kap. Övervakning
80 §.Övrig tillsyn. Paragrafen motsvarar huvudsakligen den gällande 80 §, men nytt är att regionförvaltningsverket i samband med övervakningen och vid inspektionsbesök på en plats för vård utom hemmet ska höra barnens åsikter och erfarenheter. Övervakningen kan vara en chimär, om barnen inte i något skede hörs. Bestämmelsen stärker hörandet av barn och barns möjligheter att blir hörda och effektiviserar övervakningen av vård utom hemmet. Med hörandet av barn strävar man också efter att förebygga vanvård av barn i vård utom hemmet.
3
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
3.1
Grundläggande fri- och rättigheter som är centrala med tanke på propositionen
Avsikten är att här granska de föreslagna ändringarna i förhållande till de grundläggande fri- och rättigheter som är centrala med tanke på barnskyddet. Denna bedömning finns inte bara i motiveringen till lagstiftningsordningen utan också i motiveringen till de föreslagna paragraferna.
De grundläggande fri- och rättigheterna och förutsättningarna för att begränsa dem har man i lagförslaget strävat efter att beakta separat för varje bestämmelse. När det gäller kravet på att regleringen ska vara noggrant avgränsad och exakt har man i enlighet med vad grundlagsutskottet förutsatt strävat efter att också särskilt ta fasta på att det tillräckligt klart av varje föreslagen bestämmelse vid behov framgår vem som vid genomförande av barnskydd får utöva de befogenheter som avses i bestämmelsen i fråga och hur befogenheterna ska utföras.
Genom den föreslagna regleringen fullgörs också det allmännas skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses enligt 22 § i grundlagen. Den föreslagna regleringen hör dessutom nära samman med det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa och tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster enligt 19 § 3 mom. i grundlagen liksom med den rätt till oundgänglig försörjning och omsorg som föreskrivs i 1 mom. i den paragrafen. Lagförslaget har också ett nära samband med bestämmelsen om personlig trygghet i 7 § 1 mom. i grundlagen. Momentet förutsätter att staten vidtar åtgärder för att skydda vars och ens säkerhet mot externa kränkningar.
Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Förslaget innebär att denna förpliktelse uppfylls, eftersom den centrala utgångspunkten och det centrala syftet är att stärka och främja klienternas och patienternas självbestämmanderätt. Självbestämmanderätten ligger till grund för användningen av flera andra rättigheter. Den anknyter i synnerhet till det som i 7 § i grundlagen föreskrivs om liv, personlig frihet, integritet och trygghet samt till det som i 10 § i grundlagen föreskrivs om skydd för privatlivet.
I vård utom hemmet kan man tvingas begränsa barns grundläggande fri- och rättigheter enligt grundlagen och de mänskliga rättigheter som tryggas i internationella människorättskonventioner för att skydda det berörda barnets eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet eller för att förhindra egendomsskador i större omfattning exempelvis när barnet inte kan förstå den allvarliga risk barnet löper eller förstå följderna av sitt beteende.
I de situationer där man tvingas använda begränsande åtgärder för att garantera omsorgen om ett barn ingriper de föreslagna begränsande åtgärderna beroende på situationen i det skydd för liv och personlig frihet och integritet som garanteras enligt grundlagens 7 § 1 mom., den rörelsefrihet som garanteras i 9 §, det skydd för privatlivet som garanteras i 10 § eller det egendomsskydd som garanteras i 15 §.
Samtidigt som de begränsande åtgärderna ingriper i dessa grundläggande fri- och rättigheter tryggar de i sista hand den rätt som det barn som begränsningen riktas mot har till oundgänglig omsorg enligt 19 § i grundlagen och till liv och personlig trygghet enligt 7 § i samma lag. Syftet med åtgärderna kan dessutom vara bl.a. att skydda andras liv samt personliga frihet, integritet och trygghet, privatliv eller egendom.
Förutom till de angivna bestämmelserna i grundlagen anknyter förslagen till bestämmelsen i grundlagens 1 §, enligt vilken konstitutionen ska trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället. Förslagen har också samband med grundlagens 2 §, som gäller demokrati och rättsstatsprincipen och enligt vilken det i demokratin ingår att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling. Demokrati och rättsstatsprincipen kan anses utgöra utgångspunkten för bedömning av innehållet i det allmännas skyldigheter. Förslagen anknyter vidare till grundlagens 80 §, enligt vilken bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter ska utfärdas genom lag, till lagens 118 § där det föreskrivs om ansvar för ämbetsåtgärder, till lagens 121 § som gäller kommunalt självstyre och till lagens 124 §, där det föreskrivs om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Rättskyddsbestämmelsen i 21 § i grundlagen är viktig när förslaget analyseras.
Rätten till social trygghet
Till skillnad från andra bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter har bestämmelsen i 19 § 1 mom. i grundlagen formulerats som en subjektiv rätt. Enligt bestämmelsen har alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Rätten till oundgänglig försörjning och omsorg är ett sådant minimiskydd i sista hand som samhället ska garantera under alla förhållanden. Syftet med förslagen är att säkerställa det barnskydd som barnet, den unga och dess familj behöver och i sista hand den subjektiva rätten till oundgänglig omsorg som i alla livssituationer garanteras var och en i 19 § 1 mom. i grundlagen.
Förslagen stöder också uppdraget enligt 19 § 3 mom. i grundlagen, nämligen att det allmänna ska tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Vid bedömning av om tjänsterna är tillräckliga betraktas som utgångspunkt en sådan nivå på tjänsterna som ger alla människor förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället. I den mening som avses i 19 § 3 mom. i grundlagen kan tillräckliga tjänster dock inte likställas med det skydd i sista hand som avses i 1 mom. i den paragrafen. Bestämmelsen i 19 § 3 mom. är av särskild betydelse för bedömningen av självbestämmanderätten och de begränsande åtgärderna i den bemärkelsen att man genom tillräckliga frivilliga tjänster som tillhandahålls i rätt tid kan påverka människans funktionsförmåga och till en del undvika mer begränsande åtgärder.
Rätten till liv, personlig frihet och integritet
Enligt 7 § 1 mom. i grundlagen har alla rätt till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet. Grundlagens 7 § och de skyldigheter den medför har två dimensioner. Det allmänna ska själv avstå från att kränka dessa rättigheter, men det ska också skapa förhållanden där dessa grundläggande fri- och rättigheter åtnjuter skydd mot enskilda kränkningar. Det allmänna kan följaktligen ha skyldighet att ingripa i de rättigheter som individen, dvs. klienten eller patienten, tillförsäkras i 7 § i grundlagen, också för att trygga motsvarande rättigheter för någon annan.
Individens rätt till liv är den viktigaste av de grundläggande fri- och rättigheterna. I vissa situationer omfattar bestämmelsen också en särskild skyldighet att ge skydd och är speciellt nära förknippad med den rätt till oundgänglig försörjning och omsorg som tillförsäkras genom 19 § 1 mom.
Den personliga friheten har karaktären av en allmän grundläggande fri- och rättighet som skyddar inte bara människans fysiska frihet utan också hennes viljas frihet och självbestämmanderätt. Rätten till personlig integritet ger skydd mot kroppsvisitationer och medicinska eller motsvarande åtgärder som vidtas med tvång.
Rätten till personlig integritet har ett nära samband med det skydd för privatlivet som gäller enligt 10 § i grundlagen. Förutom skydd för fysisk integritet omfattar skyddet för personlig integritet också större ingrepp i individens psykiska integritet också när ingripandet inte kan betraktas som en sådan behandling som kränker människovärdet som förbjuds i samma paragraf. Enligt motiveringen till regeringens proposition om de grundläggande fri- och rättigheterna innebär den personliga integritetens status som en grundläggande fri- och rättighet att tröskeln för ingripande är hög. Begränsningarna ska grunda sig på lag och uppfylla de krav på godtagbarhet och nödvändighet som preciseras i tolkningspraxis. Grundlagsutskottets nyare tolkningspraxis samt samverkan av det skydd som bestämmelserna om de grundläggande rättigheterna och människorättskonventionerna erbjuder har relevans till denna del.
Bestämmelsen om personlig trygghet skyddar det angivna rättsobjektet mot kränkningar från det allmännas sida, men förutsätter också att staten genom lagstiftningsskydd skyddar rättigheterna mot yttre kränkningar. Den personliga tryggheten understryker i synnerhet det allmännas positiva förpliktelser att vidta åtgärder för att skydda samhällsmedlemmarna mot rättsstridiga gärningar. Det att en myndighet försummar att vidta de åtgärder för avvärjande av fara som det i ljuset av omständigheterna kan krävas av den kan innebära kränkning av denna rätt.
Det i ovillkorlig form skrivna förbud mot behandling som kränker människovärdet som ingår i 7 § 2 mom. i grundlagen gäller både fysisk och psykisk behandling. Förbudet är avsett att omfatta alla former av grym, inhuman eller skymfande bestraffning eller annan behandling.
I 7 § 3 mom. i grundlagen ingår bestämmelser som preciserar den personliga friheten och integriteten. Enligt momentet får den personliga integriteten inte kränkas och får ingen berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. Lagligheten av frihetsberövanden ska kunna underkastas domstolsprövning. Rättigheterna för den som har berövats sin frihet ska tryggas genom lag. Enligt motiveringen till bestämmelsen avses med frihetsberövande ett arrangemang genom vilket en person förbjuds och förhindras att avlägsna sig från en för honom eller henne fastställd och noggrant avgränsad vistelseplats. En gärning som innebär att en människa oberoende av sin vilja stängs in i ett låst rum betraktas som ett sådant frihetsberövande som avses i bestämmelsen. I vissa fall kan en åtgärd som är lindrigare än åtgärden att låsa in en person i ett rum betraktas som sådant frihetsberövande som avses i bestämmelsen, om frihetsbegränsningen på grund av sin varaktighet, grad och de förhinder för sociala förhållanden som den medför kan jämställas med de begränsningar som följer av att man placerar en människa i ett låst rum.
Omhändertagande enligt barnskyddslagen är inte som sådant frihetsberövande. Särskilda begränsningar (förbud att avlägsna sig, isolering och särskild omsorg) som eventuellt genomförs inom vård utom hemmet som ordnas i form av anstaltsvård kan dock bli föremål för granskning som frihetsberövande.
Till skillnad från den regleringsteknik som används i Europakonventionen innehåller inte 7 § i grundlagen någon förteckning över godtagbara grunder för ett frihetsberövande. Detta är en av orsakerna till att det varit nödvändigt att inkludera ett uttryckligt förbud mot godtyckligt frihetsberövande i bestämmelsen. Förbudet mot godtyckligt frihetsberövande begränsar också lagstiftarens möjligheter att fastslå grunderna för frihetsberövande. Det förutsätter att man genom lag garanterar rättssäkerheten också i samband med frihetsberövande. Detsamma gäller även ingrepp i den personliga integriteten. Då man t.ex. hindrar en person från att avlägsna sig eller håller en person i ett rum som kan låsas utifrån (frihetsberövande) och samtidigt använder begränsande anordningar (ingrepp i den personliga integriteten) ska samtliga åtgärder uppfylla kraven i bestämmelsen. Även om 7 § i grundlagen inte innehåller några motsvande villkor för frihetsberövande som specificeras i Europakonventionen får inte förpliktelserna beträffande de mänskliga rättigheterna kränkas genom godtagbara begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Med andra ord avgränsas bestämmelsen via den folkrättsliga förpliktelsen till att gälla under de förutsättningar för frihetsberövande som ingår i artikel 5 i Europakonventionen.
Skyddet för privatlivet
I 10 § i grundlagen föreskrivs det om skydd för privatlivet. Enligt paragrafen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Enligt 2 mom. i den paragrafen är brev- och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden okränkbar. Enligt 3 mom. i samma paragraf kan dock genom lag föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggandefri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Genom lag kan också föreskrivas om sådana begränsningar i meddelandehemligheten som är nödvändiga vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet eller hemfriden, vid rättegång och säkerhetskontroll samt under frihetsberövande.
Enligt motiveringen till regeringens proposition om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna är utgångspunkten för skyddet för privatliv enligt 10 § 1 mom. att individen har rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. I privatlivet ingår bl.a. individens rätt att fritt knyta och upprätthålla kontakter till andra människor och miljön samt att själv bestämma om sig själv och sin kropp. I alla situationer går det inte att helt och hållet göra en åtskillnad mellan privatliv, heder och hemfrid. Enligt motiveringen kan privatlivet som begrepp förstås som ett samlande begrepp för en persons privata krets. Också familjelivet omfattas av skyddet för privatliv i bestämmelsen, även om familjelivet inte nämns särskilt. I artikel 8 i Europakonventionen och i artikel 17 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter tryggas skydd för familjelivet jämsides med skydd för privatlivet.
I förarbetena till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna är kärnområdet för hemfridsskyddet enligt riksdagens grundlagsutskotts tolkning bostaden, även om skyddet i sig också har större räckvidd än så. Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis täcker hemfriden i princip in alla lokaler som används för stadigvarande boende, såsom rum på hotell och resandehem samt husvagnar och husbilar. Sådana lokaler är emellertid en gråzon för hemfriden som man med stöd av lag kan ingripa i på lindrigare grunder än i fråga om en egentlig bostad. Utskottet har emellertid betonat att t.ex. gränskontroller av husvagnar och husbilar bör genomföras med iakttagande av stor finkänslighet.
Enligt 10 § 2 mom. i grundlagen har var och en rätt till förtrolig kommunikation utan att utomstående på ett obehörigt sätt kan få vetskap om innehållet i de förtroliga meddelanden som en person har sänt eller som har adresserats till honom eller henne. Detta innebär ett skydd t.ex. mot att brev eller andra förslutna försändelser öppnas eller förstörs och mot att samtal avlyssnas eller bandas. Bestämmelsen skyddar inte bara avsändaren utan det handlar om en grundläggande rättighet för båda parterna i kommunikationen. Bestämmelsen tryggar på ett allmänt plan sekretessen för förtroliga meddelanden. Därmed gäller skyddet utöver brev- och telefonhemligheten också de nyare former av telekommunikation som den tekniska utvecklingen för med sig.
I 10 § 3 mom. i grundlagen uppräknas på ett uttömmande sätt möjligheterna att utföra en undersökning som ingriper i hemfriden. Grundlagsutskottet har förutsatt att ingripande i hemfriden ska regleras i lag och att ingrepp i regel är möjliga endast då ett viktigt allmänt intresse kräver det. Utskottet har dessutom framhållit att endast en person med tjänsteansvar får göra ingreppen men att han eller hon inte får beviljas rätt att själv bruka tvångsmedel utan måste be polisen om handräckning när det behövs.
Rörelsefriheten
I 9 § 1 mom. i grundlagen föreskrivs det om rätten att röra sig fritt inom landet och att välja bostadsort. Enligt motiveringen till bestämmelsen ska man vid bedömning av om begränsningar av rörelsefriheten är tillåtna beakta inte bara de allmänna förutsättningarna för att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna utan också hur skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna och bestämmelserna i internationella människorättskonventioner samverkar och tolkningsmässigt anpassas till varandra.
Egendomsskyddet
Bestämmelser om egendomsskydd finns i 15 § i grundlagen. Med egendom avses enligt motiveringen till bestämmelsen intressen som har förmögenhetsvärde. Av dessa hör äganderätten till den mest omfattande. Äganderätten omfattar i sin tur i princip alla de rättigheter som på någon särskild grund inte hör till någon annan än till ägaren eller inte har särskilts från äganderätten. Det är bara med stöd av en lag möjligt att ingripa i eller begränsa det egendomsskydd som tryggas i bestämmelsen.
Kulturella rättigheter
I 16 § i grundlagen föreskrivs det om kulturella rättigheter. I den paragrafen föreskrivs det att alla har rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning och att bestämmelser om läroplikten utfärdas genom lag. Rätten omfattar dessutom en skyldighet för det allmänna att, enligt vad som närmare föreskrivs genom lag, säkerställa lika möjligheter för var och en att oavsett medellöshet enligt sin förmåga och sina särskilda behov få även annan än grundläggande utbildning samt utveckla sig själv. Även vetenskapens, konstens och den högsta utbildningens frihet är tryggad.
Begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna
Med begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna avses en inskränkning av de rättigheter som omfattas av tillämpningsområdet för de grundläggande fri- och rättigheterna eller ett ingripande genom åtgärder av det allmänna i den rättsliga ställningen för individen som skyddas av bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna. Den person som begränsningen riktas mot får inte utöva sin grundläggande rättighet fullt ut när den har begränsats genom ett sådant förfarande som grundlagen förutsätter och på ett sådant sätt som grundlagen tillåter.
De tillåtna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna bestäms dels på basis av de allmänna lärorna om grundläggande fri- och rättigheter, dels på basis av enkla eller specificerade lagförbehåll eller regleringsförbehåll som hänför sig till vissa bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna. Det att en bestämmelse om en grundläggande fri- och rättighet inte innehåller något omnämnande av begränsningsmöjligheter innebär inte nödvändigtvis att fri- och rättigheten i fråga är oinskränkt, utan frågan om möjligheten att begränsa den avgörs enligt de allmänna lärorna om grundläggande fri- och rättigheter. Tillgodoseendet av någon annan grundläggande fri- och rättighet för individen eller av andra människors fri- och rättigheter liksom vägande samhällsintressen kan kräva att en persons grundläggande fri- och rättigheter begränsas. En rättslig kollision avgörs genom en vägning av de grundläggande fri- och rättigheterna i syfte att försöka nå en lösning som på bästa sätt garanterar att alla fri- och rättigheter som konkurrerar med varandra tillgodoses samtidigt. Vid en sådan vägning har de rättigheter som tryggas i 7 § i grundlagen konstaterats ha en stark dignitet. En del av bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna har dock getts en ovillkorlig formulering i den bemärkelsen att de inte får begränsas genom en vanlig lag.
Av de bestämmelser som är centrala för förslagen innehåller 7 § 2 och 3 mom. i grundlagen ett sådant ovillkorligt förbud. I grundlagens 7 § 3 mom. ingår dessutom en bestämmelse som ålägger det allmänna en skyldighet att trygga fri- och rättigheterna. I grundlagens 10 § 3 mom. ingår vidare ett specificerat lagförbehåll. Syftet med lagförbehåll är att så exakt och strikt som möjligt fastställa förutsättningarna för en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna så att texten i grundlagen inte ger en större befogenhet att begränsa fri- och rättigheterna än vad som är nödvändigt. I sitt betänkande om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna beskriver grundlagsutskottet förutsättningarna för en begränsning av fri- och rättigheterna.
Grundlagsutskottet har i sitt betänkande om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna beskrivit förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Dessa förutsättningar har senare konkretiserats i utskottets tolkningspraxis. Alla förutsättningar för begränsning ska uppfyllas samtidigt för att begränsningen inte ska stå i strid med den aktuella bestämmelsen om de grundläggande fri- och rättigheterna. Förteckningen är inte uttömmande, utan också andra faktorer kan ha betydelse för bedömningen av om begränsningen kan anses vara tillåten.
De grundläggande fri- och rättigheterna får begränsas bara genom reglering på lagnivå. Kravet på reglering på lagnivå utgår från tanken att individens grundläggande fri- och rättigheter ska skyddas från ingripanden som inte bygger på en lag. I kravet ingår ett förbud mot delegering av befogenheter att utfärda bestämmelser om begränsning av fri- och rättigheterna på en nivå som hierarkiskt ligger under lagnivå. Begränsningarna får inte grunda sig på förordningar, administrativa föreskrifter eller så kallad institutionell makt. Dessutom förutsätter 80 § 1 mom. i grundlagen att bestämmelser utfärdas genom lag. I momentet sägs att genom lag ska utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. De begränsande åtgärder som föreskrivs i förslaget till barnskyddslag ingriper i självbestämmanderätten för barn i vård utom hemmet då förutsättningarna för bruket av åtgärderna och andra omständigheter inte får regleras genom bestämmelser på lägre nivå än lag. Den föreslagna lagen innebär att nuläget blir överskådligare genom att det i lag föreskrivs t.ex. om transport av barn som utan tillstånd avlägsnat sig från anstalten.
För att trygga så vidsträckta grundläggande fri- och rättigheter som möjligt i alla situationer, måste begränsningarna vara noga avgränsade och tillräckligt exakt definierade. Deras innehåll ska till väsentliga delar framgå av lagen. Kraven på noggrann avgränsning och exakthet förutsätter att man utifrån de angivna begränsningarna ska kunna förutse det faktiska bruket av dem. För varje begränsande åtgärd som utvidgas anges i lagförslaget exakt och noga avgränsat de förutsättningar som särskilt föreskrivs för bruket.
Begränsningarna ska vara godtagbara och påkallade av ett vägande samhälleligt behov. Med godtagbarhet kan förstås exempelvis godtagbara grunder för begränsning som gäller enligt motsvarande bestämmelser i Europakonventionen, vilket dock inte innebär att grunderna är direkt godtagbara grunder för att begränsa en grundläggande fri- och rättighet. Med tanke på systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna kan också strävan att trygga andra individers grundläggande fri- och rättigheter utgöra en godtagbar grund för att begränsa rättigheterna. En begränsning är godtagbar om den är nödvändig för att trygga ett annat intresse som väger tyngre. En godtagbar grund för begränsning ska täcka varje begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna separat. Godtagbarhet inrymmer också bl.a. det att begränsande åtgärder inte får användas som disciplinära åtgärder eller som åtgärder med karaktär av bestraffning. Godtagbarheten för de åtgärder som ingår i lagförslaget och som begränsar grundläggande fri- och rättigheter har i fråga om varje begränsande åtgärder analyserats i förhållande till de rättsobjekt som är skyddade genom åtgärderna. Godtagbarheten för en begränsning av grundläggande fri- och rättigheter baserar sig i fråga om respektive åtgärd på att en annan fri- och rättighet som väger tyngre än den grundläggande fri- och rättighet som begränsningen gäller tryggas.
Också kravet på proportionalitet har betraktats som en förutsättning för begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Begränsningarna ska vara nödvändiga för att ett godtagbart syfte ska nås och till sin omfattning stå i rätt proportion till rättsobjektet som är skyddat genom de grundläggande fri- och rättigheterna och till vikten av det samhälleliga intresset bakom begränsningarna. När förutsättningarna för begränsning avvägs gäller det att säkerställa att den eftersträvade nyttan är mer betydande än olägenheterna och att det eftersträvade slutresultatet inte kan nås genom åtgärder som i lindrigare grad ingriper i individens grundläggande fri- och rättigheter. En bedömning av proportionaliteten baserar sig på avvägning av de intressen som de grundläggande fri- och rättigheterna skyddar mot de intressen som ligger till grund för en begränsning av fri- och rättigheterna. Bestämmelserna i grundlagen har en accentuerad ställning vid avvägningen. En grundläggande fri- och rättighet får inte begränsas, om lindrigare åtgärder är tillräckliga. I lagförslaget har kraven i fråga om de begränsande åtgärdernas godtagbarhet och proportionalitet specificerats i de bestämmelser som gäller allmänna förutsättningar för bruk av begränsande åtgärder, och separat för de olika begränsande åtgärderna i bestämmelsen om respektive begränsande åtgärd.
Enligt den föreslagna lagen ska det vara tillåtet att använda begränsande åtgärder bara i sådana situationer som avses i lagförslaget när det är nödvändigt och lindrigare medel inte är lämpliga eller tillräckliga med avseende på den begränsande åtgärdens syfte. Orsaken till att lindrigare medel inte används ska således vara exempelvis att de är olämpliga för situationen, inte att t.ex. personalstyrkan är liten. Den begränsande åtgärden ska också vara motiverad med tanke på vården utom hemmet samt lämpa sig för och stå i rätt förhållande till ändamålet. Om flera begränsande åtgärder samtidigt eller efter varandra riktas mot ett barn, ska särskild uppmärksamhet ägnas åt hur åtgärderna samverkar. Begränsande åtgärder ska genomföras med respekt för barnets människovärde, med iakttagande av så stor säkerhet som möjligt och med omsorg om hans eller hennes grundläggande behov.
För begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna krävs det också tillräckliga rättsskyddsarrangemang. Kravet täcker såväl möjligheten att söka ändring som andra processuella rättsskyddsgarantier. Utöver bestämmelser om sökande av ändring i fråga om vissa begränsande åtgärder har det i lagförslaget genomgående tagits in olika rättsskyddsarrangemang i olika paragrafer.
Kravet på okränkbarhet skyddar kärnområdet i de grundläggande rättigheterna. Enligt grundlagsutskottet kan det inte genom vanlig lag föreskrivas om en inskränkning av kärnan i en grundläggande fri- eller rättighet. En grundläggande fri- och rättighet kan inte begränsas i så hög grad att dess centrala innehåll förlorar sin betydelse. Det har inte gått att entydigt definiera denna innehållsmässiga kärna. Lagstiftaren har i princip ett större spelrum, om begränsningarna av de grundläggande fri- och rättigheterna inte sträcker sig längre än till randområdena av skyddet för de grundläggandefri- och rättigheterna.
Begränsningarna får inte stå i strid med Finlands internationella förpliktelser i fråga om de mänskliga rättigheterna. Begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna får inte sträcka sig så långt att följden blir att bestämmelserna i en internationell människorättskonvention som är förpliktande för Finland kränks. Exempelvis artikel 5 i Europakonventionen anger sådana villkor för frihetsberövande som ska beaktas när det föreskrivs om begränsande åtgärder. Också när kravet på godtagbarhet i fråga om grunderna för begränsning av skyddet för privatlivet bedöms, gäller det att beakta den förteckning över grunder för att ingripa i det skydd för privatlivet som Europakonventionen tryggar vilken ingår i artikel 8.2 i konventionen. Grunder för begränsningar är enligt förteckningen den nationella och den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skydd för hälsa och moral samt skydd för andra personers fri- och rättigheter.
För skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna och med tanke på deras permanenta karaktär är det viktigt att restriktionerna är så obetydliga som möjligt.
3.2
Granskning av enskilda föreslagna paragrafer i lagförslaget
Syftet med den nya 4 a § i barnskyddslagen är att förtydliga gränsdragningen mellan sedvanlig fostran och begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna och att på det sättet stärka barnets grundläggande fri- och rättigheter. Enligt paragrafen omfattar sedvanlig fostran sättande av därmed förknippade godtagbara gränser samt omsorg om barnet i enlighet med barnets ålder, utvecklingsnivå, kulturella bakgrund och andra individuella behov. Bestämmelsen stärker den rätt barn enligt 6 § i grundlagen har till jämlikhet, jämlikt bemötande samt rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Samtidigt är syftet att säkerställa barnets rätt till personlig frihet, integritet och trygghet som föreskrivs i 7 § i grundlagen genom att förbjuda undertryckande, kroppslig bestraffning och annan kränkande behandling av barn. Genom paragrafen stärks barnets rätt till god vård, fostran och oundgänglig omsorg inom socialvården på det sätt som föreskrivs i 19 § i grundlagen. Med gränserna inom ramen för sedvanlig fostran ingriper man inte i barnets grundläggande fri- och rättigheter utan det är fråga om att ordna barnets dagliga vård och omsorg och stödja och trygga barnets uppväxt och utveckling. De regler och begränsningar som ingår i en god fostran som respekterar barnet som individ ska stå i rätt proportion till syftet med dem. Ett sådant godtagbart syfte kan t.ex. vara att skydda barnet från farliga situationer. Genom regleringen säkerställs alltså också barnets rätt till rörelsefrihet (9 §), skydd för privatlivet (10 §), religions- och samvetsfrihet (11 §), egendomsskydd (15 §), kulturella rättigheter (16 §) samt till eget språk och egen kultur (17 §).
Det allmänna ska enligt grundlagens 22 § se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Dessutom har finska staten genom konventionen om barnets rättigheter åtagit sig att tillförsäkra sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för barnets välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet. Dessa grundläggande och mänskliga rättigheter stärks i den föreslagna 30 § genom en precisering i fråga om klientplanen för föräldrarna. Planen ska innehålla en bedömning av på vilka sätt man kan ordna särskilt stöd för föräldrarna för att främja en återförening av familjen. Detta betyder att det bör bedömas inte bara vilka tjänster och vilket stöd föräldrarna behöver, utan också vilka tjänster som främjar och stöder förutsättningarna för att familjen ska återförenas.
Begränsningarnas exakta avgränsningar och deras användning i sista hand preciseras i 30 a §. Enligt paragrafen ska en plan för vård och fostran alltid utarbetas om begränsande åtgärder har riktats mot barnet. Syftet med planen för vård och fostran är att trygga ett gott bemötande av barnet och att motverka begränsningar. Genom förslaget stärks den rätt ett barn enligt 7 § i grundlagen har till personlig frihet, integritet och trygghet genom att osaklig och kränkande behandling av barnet förbjuds. Genom paragrafen stärks barnets rätt till god vård, fostran och oundgänglig omsorg inom socialvården på det sätt som föreskrivs i 19 § i grundlagen, även i sådana fall där i lagen godkända begränsningar måste riktas mot barnet.
De kulturella rättigheter som ett barn har enligt 16 § i grundlagen tas in separat i 52 a § i barnskyddslagen. Härigenom betonas småbarnspedagogikens eller skolans och barnskyddets samarbete redan när vård utom hemmet bereds och klargörs att barnets kulturella rättigheter inte kan begränsas genom en sådan begränsning som avses i barnskyddslagen. Bestämmelsen har också samband med grundlagens 6 § 3 mom., enligt vilket barn ska bemötas som jämlika individer. Ett barn i vård utom hemmet får inte försättas i en ojämlik situation när det gäller småbarnspedagogiken eller den grundläggande utbildningen.
Enligt 60 § i barnskyddslagen ska antalet anställda ställas i relation till klienternas behov, och personalens kompetens och introduktionen av personalen ska tryggas. Även denna bestämmelse säkerställer de rättigheter som barn har enligt 7 och 19 § i grundlagen.
Under tiden för vård utom hemmet av ett barn som omhändertagits med stöd av den gällande barnskyddslagen kan barns grundläggande fri- och rättigheter enligt grundlagen och de rättigheter som tryggas i internationella människorättskonventioner begränsas med fog och av nödvändiga orsaker för att trygga barnets vård och omsorg eller för att skydda det berörda barnets eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet. De grundläggande förutsättningarna för begränsningar finns i den gällande 64 § i barnskyddslagen. I den föreslagna nya 61 a § preciseras de allmänna förutsättningarna för bruk av såväl begränsningar som begränsande åtgärder. I paragrafen förtydligas och stärks begränsningens användning i sista hand, proportionalitetsprincipen, principen om lindrigaste åtgärd samt åtgärdens nödvändighet för att förhindra en allvarlig risk för hälsan, för att garantera fysisk integritet eller för att förhindra omfattande egendomsskada. I paragrafen föreskrivs det också att begränsningen ska ske med respekt för barnets människovärde, så tryggt som möjligt och så att barnets grundläggande behov tillgodoses. Bruket av en begränsning ska upphöra genast när den inte längre är nödvändig. En begränsning får inte tillgripas som straff eller som disciplinär åtgärd eller medföra onödig skada eller olägenhet för barnet. En begränsning får inte tillgripas, om behovet av den beror på att de tjänster och den vård barnet behöver saknas, på att personalen är för liten eller på andra motsvarande brister i de ekonomiska och verksamhetsmässiga förutsättningarna vid platsen för vård utom hemmet. Den föreslagna 61 a § stärker det människovärdiga bemötande som krävs enligt 7 § 2 mom. i grundlagen.
I 61 b § föreslås för serviceproducenten en skyldighet att ansvara för att varje barnskyddsanstalt som ordnar vård och omsorg för barn som placerats i vård utom hemmet med stöd av barnskyddslagen har en allmän plan om gott bemötande. En allmän plan om gott bemötande stärker förebyggandet och behovet av begränsningar och minskar i bästa fall de begränsningar och bruket av de begränsningar som riktas mot barn i vård utom hemmet. Således säkerställer även denna bestämmelse de rättigheter som barn har enligt 7 och 19 § i grundlagen.
Den gällande 65 § ingriper i barnets egendomsskydd enligt 15 § i grundlagen. Det föreslås att denna rätt utvidgas så att föreståndaren för anstalten eller en person i anstaltens vård- och fostringspersonal enligt eget övervägande, utöver vad som föreskrivs i den gällande bestämmelsen, ska kunna ta ifrån barnet tobaksprodukter och nikotinvätskor för att omhänderhas av anstalten. Bestämmelsen berättigar inte till kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av barnet i syfte att hitta tobaksprodukter och nikotinvätskor. Bestämmelsen berättigar inte till granskning av egendom och försändelser eller till undersökning av barnets rum enbart i syfte att hitta produkterna i fråga. Syftet med bestämmelsen är att skydda barnets hälsa och utveckling samt att klargöra anstaltspersonalens möjligheter att agera lagenligt i en situation där ett barn innehar tobaksprodukte eller nikotinvätskor, även om barnet enligt tobakslagen inte med stöd av sin ålder har rätt att inneha sådana. Genom bestämmelsen skyddas alltså barnets rätt till liv (7 §) och till oundgänglig omsorg enligt 19 § i grundlagen.
Vid kroppsbesiktning och kroppsvisitation är det fråga om den rätt till personlig integritet som tryggas i grundlagen. Bestämmelser om kroppsvisitation finns för närvarande i 66 § 1 mom. och bestämmelser om kroppsbesiktning i 66 § 2 mom. I propositionen föreslås det att bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning ska finnas i separata paragrafer för att göra skillnaden mellan dessa två åtgärder tydligare.
Det föreslås att de nuvarande bestämmelserna om kroppsvisitation utvidgas i den nya 66 § så att åtgärden ska vara tillåten också i en situation där det finns grundad anledning att misstänka att ett barn i sina kläder eller annars bär ämnen eller föremål som sannolikt är till allvarligt förfång för ordnandet av vården av barnet eller andra barn utom hemmet eller för den allmänna ordningen och säkerheten i anstalten. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa rätten till liv (7 §) för barnet självt och för andra barn i vård utom hemmet och därutöver rätten till oundgänglig omsorg och trygghet inom socialvården i enlighet med 19 § i grundlagen.
I 67 § i den gällande barnskyddslagen begränsas barnets skydd för privatlivet som tryggas i grundlagens 10 § och barnets yttrandefrihet och offentlighet som tryggas i grundlagens 12 §. Enligt 67 § i barnskyddslagen får egendom och försändelser granskas och försändelser kvarhållas. Det föreslås att denna begränsning utvidgas så att anstalten får omhänderta andra än berusningsframkallande ämnen som sannolikt är till allvarligt förfång för ordnandet av vården av barnet eller andra barn utom hemmet eller för den allmänna ordningen i anstalten, redskap som lämpar sig för användning av sådana ämnen samt farliga föremål. Ett barn kan omfattas t.ex. av begränsning av kontakterna eller begränsning av rörelsefriheten och av denna orsak skaffa sig en annan telefon eller kontaktanordning. För att hindra rymning eller olovlig kontakt kan det vara nödvändigt att anstalten kan kontrollera att barnet inte kan kringgå de begränsningar som riktas mot det. Endast på detta sätt kan man säkerställa barnets trygghet och oundgängliga omsorg enligt 19 § i grundlagen.
Enligt den gällande 69 § i barnskyddslagen får man ingripa i barnets rörelsefrihet, som tryggas i 9 § i grundlagen. Bestämmelsen förändrar inte nuläget, utan preciserar det från det nuvarande. En socialarbetare kan direkt fatta beslut om en längre begränsning som gäller högst 30 dygn. Bestämmelsen förutsätter inte att anstalten alltid först fattar ett beslut om begränsning av rörelsefriheten som gäller sju dagar och att socialarbetaren därefter fattar beslut om en längre begränsning.
I barnskyddslagen föreslås en ny 69 a § som gäller transport av barn som utan tillstånd avlägsnat sig från anstalten. Bestämmelsen ingriper i den personliga frihet och integritet som tryggas i 7 § i grundlagen och i den rörelsefrihet som tryggas i 9 § i grundlagen. För närvarande finns det inga bestämmelser om vem som kan transportera och följa ett barn, som utan tillstånd avlägsnat sig från en barnskyddsanstalt eller låtit bli att återvända dit, tillbaka till anstalten. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter eller en annan anställd inom barnskyddet samt den anställda som svarar för vård och fostran av barn som vårdas utom hemmet ska i enlighet med den gällande 52 § se till att den vård barnet behöver fortgående kan tryggas genom att samarbeta med barnet och dess föräldrar och vårdnadshavare samt med en representant för platsen för vården utom hemmet. Tryggandet av fortgående vård som barnet behöver kan anses omfatta en skyldighet att leta efter ett barn som är på rymmen och transportera det tillbaka till anstalten. Genom bestämmelsen stärks barnets rätt till liv och personlig trygghet enligt grundlagens 7 §, eftersom ett barn som är på rymmen är i en särskilt utsatt ställning och löper risk att behandlas illa. Det har inte funnits några egentliga bestämmelser om själva transporterna, och i praktiken har också privata tjänsteproducenter anlitats för att ta fast, hämta tillbaka och transportera barn. Privata tjänsteproducenter har ändå ingen rätt att använda maktmedel eller tillgripa begränsande åtgärder enligt barnskyddslagen. Genom den nya bestämmelsen skyddas också barnets rätt till oundgänglig omsorg enligt 19 § i grundlagen.
Anteckningar om åtgärderna för att hitta och transportera barnet ska alltid göras i barnets klienthandlingar i enlighet med lagen om klienthandlingar inom socialvården (254/2015). Anteckningarna gör det möjligt att i efterhand övervaka hur transporterna genomförts. Detta stärker barnets rättsskydd (21 §), som tryggas i grundlagen.
Den som genomför transporten av barnet får under de förutsättningar och på de sätt som föreskrivs i 66 § företa en kroppsvisitation av barnet för att trygga en säker transport. Dessutom ska den som transporterar barnet under transporten få omhänderta sådana i 65 § avsedda ämnen och föremål som barnet innehar. Enligt den nya paragrafen ska den som genomför transporten av barnet under transporten kortvarigt få hålla fast barnet för att trygga en säker transport, om barnet på basis av sitt förvirrade eller hotfulla beteende sannolikt skulle skada sig självt eller andra och fasthållandet är nödvändigt på grund av en överhängande fara för barnets eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet. Genom bestämmelsen tryggas alltså barnets rätt till liv (7 §) och till oundgänglig omsorg (19 §).
Enligt 70 § i den gällande barnskyddslagen får ett barn isoleras från de andra barnen i anstalten, om barnet på basis av sitt beteende är till fara för sig självt eller andra eller om isolering av någon annan särskilt grundad anledning är nödvändig med hänsyn till barnets liv, hälsa eller säkerhet. Det får inte bestämmas att isoleringen ska pågå i större omfattning eller längre än vården av och omsorgen om barnet nödvändigt förutsätter. Det föreslås att den tid en isolering som ingriper i den personliga frihet och integritet som tryggas i grundlagens 7 § maximalt kan vara förkortas från nuvarande 24 timmar till 12 timmar. Likaså föreslås det att ett beslut om isolering kan förlängas med inte mer än 12 timmar jämfört med 24 timmar i nuläget. På detta sätt skärps bruket av en begränsning som ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna på ett sätt som stärker barnens grundläggande fri- och rättigheter.
Det rättsskydd som tryggas i 21 § i grundlagen stärks genom att regionförvaltningsverken åläggs att i samband med övervakningen och vid inspektionsbesök på platser för vård utom hemmet höra barnens åsikter och erfarenheter. Samtidigt stärks barnens rätt att vara delaktiga och uttrycka sina egna åsikter i ärenden som gäller dem själva.
Förslaget uppfyller grundlagens krav på exakthet, noggrann avgränsning och proportionalitet. Även individens rättssäkerhet har tillgodosetts som sig bör. Lagförslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Det är dock motiverat att grundlagsutskottet ombeds yttra sig om förslaget.