1.1  Markanvändnings- och bygglag

4 a §.Den nationella säkerheten i områdesanvändningen. Enligt markanvändnings- och bygglagen styrs planläggningen av innehållskrav som är specifika för varje planslag (28, 39 och 54 §) samt av riksomfattande mål för områdesanvändningen (22–24 §). I paragrafen föreslås bestämmelser om att i planläggningen ska utvecklingsbehoven hos landets försvar, gränssäkerheten och gränsbevakningen, befolkningsskyddet och försörjningsberedskapen tillgodoses samt att det ska säkerställas att deras verk-samhetsförutsättningar inte försämras. Paragrafen ska beaktas i all planläggning. 

De utvecklingsbehov som ska tillgodoses för Försvarsmakten ska kunna anknyta till ordnandet av territorialövervakningen, garnisonerna, övningsområdena, depåerna eller Försvarsmaktens övriga funktioner. De utvecklingsbehov som ska tillgodoses för gränsbevakningen och gränssäkerheten ska kunna anknyta till skötseln av gränssäkerhetsuppgifter t.ex. i områden där det finns gränsbevakningsteknik. I fråga om befolkningsskyddet ska utvecklingsbehoven gällande t.ex. ledningscentraler, skyddsrum och andra funktioner inom befolkningsskyddet tillgodoses. Försörjningsberedskapens utvecklingsbehov vid områdesanvändningen ska t.ex. kunna anknyta till utvecklandet av energiproduktionsnät och kommunikationsnät eller funktioner med betydelse för livsmedelstryggheten samt funktioner som är väsentliga med tanke på att hälso- och sjukvården ska fungera, såsom sjukhus. 

Vid planeringen av områdesanvändningen ska det säkerställas att verksamhetsförutsättningarna för försvaret, gränssäkerheten och gränsbevakningen, befolkningsskyddet och försörjningsberedskapen inte försämras. Avsikten med paragrafen ska vara att betona behovet att preventivt vid planeringen beakta möjligheterna att utveckla de områden som behövs för tryggandet av den nationella säkerheten samt att med annan områdesanvändning förhindra att de ovan nämndas verksamhetsförutsättningar försämras. 

Vid planeringen av områdesanvändningen ska planläggningsmyndigheten i enlighet med 9 § i markanvändnings- och bygglagen reda ut vilka betydande konsekvenser den plan som ska utarbetas i samarbete med vederbörande specialmyndigheter har på den nationella säkerheten. 

33 §.Bygginskränkning. Det föreslås att 1 mom. ska ändras så att i landskapsplanen ska ingå en bygginskränkning som direkt riktas mot byggande på ett område som i landskapsplanen anvisats utöver som rekreations- eller skyddsområde också för Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets ändamål. Tillstånd att uppföra en byggnad på ett område som i landskapsplanen anvisats för Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets bruk får inte beviljas så att genomförandet av landskapsplanen försvåras. Tillstånd ska beviljas, om förvägrande av tillstånd på grund av landskapsplanen skulle orsaka sökanden betydande olägenhet och staten inte löser in området eller betalar skälig ersättning för olägenheten. 

1.2  Lag om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter för säkerställande av den nationella säkerheten

1 §.Tillämpningsområde. Enligt paragrafens 1 mom. ska denna lag tillämpas på inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter för tryggande av landets försvar, den territoriella integriteten, ledningen av staten, gränssäkerheten, gränsbevakningen, försörjningsberedskapen, funktionen hos den infrastruktur som är nödvändig för samhället eller något annat med dessa jämförbart samhälleligt intresse. De inlösningsgrunder som hör till lagens föreslagna tillämpningsområde ska huvudsakligen mot-svara begreppet nationell säkerhet sådant det lyder i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 10 § i Finlands grundlag (RP 198/2017 rd). Begreppet nationell säkerhet ska emellertid användas endast i titeln på lagen och om de egentliga inlösningsgrunderna ska föreskrivas mera exakt.  

Enligt 4 § 1 mom. i inlösningslagen får inlösen ske när allmänt behov så kräver. Inlösen är avsedd som den metod man tar till i sista hand och den får inte verkställas, om inlösningens syfte kan uppnås lika lämpligt på något annat sätt eller om det men inlösningen förorsakar enskilt intresse är större än den nytta som den medför för allmänt intresse. I paragrafen ska vad som avses med allmänt behov konkretiseras genom materiella bestämmelser.  

Lagens tillämpningsområde ska omfatta hela den nuvarande försvarsinlösningslagens tillämpningsområde, men också andra inlösningsbehov som anknyter till säkerställandet av den nationella säkerheten. Väsentliga med tanke på den nationella säkerheten är sådana samhälleliga basfunktioner, vilka om de störs eller lamslås i sista hand kan leda till att människors liv eller hälsa äventyras allvarligt. Till dessa hör t.ex. el-, kommunikations- och trafiknäten eller alla de funktioner som upprätthåller livsmedels- och läkemedelsförsörjningen eller den nationella försörjningsberedskapen. Ett hot som riktas mot dem kan utöver i form av öppet våld visa sig t.ex. som attacker mot datanät eller som kombinationer av olika metoder. Verksamhet som utgör ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten kan därmed vara sådan verksamhet som siktar till att störa eller lamslå samhällets basfunktioner eller som gör det möjligt att störa eller lamslå basfunktionerna.  

Inlösen av fast egendom ska ske för att trygga landets försvar t.ex. när det är fråga om fast egendom på vilken sådana objekt är belägna eller på vilken det kan finnas behov att placera sådana objekt som ska ges särskilt skydd med tanke på landets försvar. Sådana objekt kan till exempel vara operativa ledningsutrymmen, signal- och bevakningsstationer, radar-, radio- och länkstationer, depåer och lagerområden, vilka är avsedda enbart för ett truppförbands handlingsberedskap, flygbaser och kustförsvarets fasta objekt. Inlösen för att trygga landets försvar ska det också vara fråga om då ett område behöver ställas till Försvarsmaktens förfogande på samma sätt som enligt gällande försvarsinlösningslag.  

Inlösen för försvarets behov ska också vara möjlig när fullgörandet av de uppgifter som föreskrivits för Försvarsmakten eller ordnandet eller tryggandet av landets försvar annars förutsätter inlösen. Genom inlösning ska man kunna förvärva t.ex. fast egendom, som är belägen i närheten av objekt som är strategiska för garnisonerna eller landets försvar eller för den produktion och de tjänster som stöder försvaret, eller en särskild rättighet som gäller dylik egendom.  

Övervakningen av Finlands territoriella integritet eller upprätthållandet av gränssäkerheten kan förutsätta att t.ex. sådana objekt som finns i närheten av riksgränsen löses in. Områden som är av betydelse med tanke på gränssäkerheten och gränsbevakningen är sådana områden vilkas besittning eller användning kan inverka på skötseln av Gränsbevakningsväsendets lagstadgade gränssäkerhetsuppgifter. Dylika områden kan vara t.ex. sådana där det finns gränsbevakningsteknik. 

Inlösen för att trygga ledningen av staten ska kunna gälla t.ex. en situation där en fastighet kan utnyttjas för att störa eller till och med hindra statens högsta organ i deras verksamhet. Med tanke på den nationella säkerheten är det av betydelse att de högsta statsorganen och andra organ som utövar offentlig makt, liksom också t.ex. de som sörjer för samhällets basfunktioner, kan sköta sina uppgifter utan yttre störningar. Den nationella säkerheten kan därmed också hotas av sådan yttre verksamhet som siktar till att störa det demokratiska samhället och dess institutioner eller lamslå deras verksamhet eller gör det möjligt att störa eller lamslå deras verksamhet. 

För att det ska kunna säkerställas att den med tanke på försörjningsberedskapen och samhället nödvändiga infrastrukturen fungerar, ska som samhällets vitala funktioner räknas de funktioner som är nödvändiga för att samhället ska fungera och vara säkert. Dessa funktioner är det nödvändigt att upprätthålla för att befolkningens livsmöjligheter, samhällets funktion och säkerhet samt försvarets materiella förutsättningar ska kunna tryggas. Dylika funktioner är t.ex. betydande energiproduktions-, energiöverförings- och energidistributionsnät, system, nät och tjänster för information och kommunikation, det centrala trafik- och vattenförsörjningsnätverket, funktioner som är av betydelse med tanke på livsmedels- och avfallshantering samt funktioner som är av betydelse med tanke på hälso- och sjukvården och basservicen, såsom sjukhusen.  

Annat samhälleligt intresse som kan jämställas med ovan nämnda inlösningsgrunder ska kunna anknyta bl.a. till säkerställandet av den inre säkerheten. Inlösning ska därmed kunna göras t.ex. för att skydda polisens verksamhet. 

För inlösen ska inte förutsättas att inlösningsobjektet ska vara nödvändigt för att myndigheterna ska kunna tillgodose sina egna behov, utan genom inlösen ska det också vara möjligt att förhindra eller begränsa att egendom som är föremål för inlösning används för syften som på ett betydande sätt kan äventyra det finska försvaret, den territoriella integriteten eller samhällets vitala funktioner eller andra funktioner som ska tryggas genom inlösen och om vilka det föreslås att de ska ingå i paragrafen. Till exempel sådana objekt ska kunna lösas in, från vilka det är möjligt att orsaka ett betydande hot mot landets försvar, den territoriella integriteten, gränsbevakningen, gränssäkerheten eller samhällets vitala funktioner. Dylika hot kan utgöras av under-rättelseverksamhet som bedrivs i objekten eller hot om sådan eller hot om att objektet vid en krissituation kan användas för angrepp på Finland.  

Den inlösning av fast egendom och särskilda rättigheter som avses i lagen ska förrättas i enlighet med den lag som det i det föreslagna 2 mom. föreslås att ska stiftas samt bestämmelserna i inlösningslagen. Således ska inlösningslagen tillämpas till den del något annat inte föreskrivs i denna lag.  

Enligt definitionerna i 2 § i inlösningslagen avses med fast egendom ägande och därmed jämförbar rätt till fastighet eller annat jord- eller vattenområde samt till dem hörande byggnad eller konstruktion. Med särskild rättighet avses igen nyttjande-, servituts-, lösgörnings- och med dessa jämförbar rätt till annan tillhörig fastighet eller annat jord- eller vattenområde samt byggnad och konstruktion. De bestämmelser som gäller inlösen av fast egendom ska också tillämpas på äganderätt till byggnad eller konstruktion på annans mark. 

Enligt 18 § 8 punkten i självstyrelselagen för Åland har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter. Avsikten är inte att den föreslagna lagen ska träda i kraft inom Ålands territorium. 

2 §.Inlösningstillstånd. Det behöriga ministeriet ska kunna bevilja tillstånd att lösa in fast egendom eller en särskild rättighet, om ett i 1 § avsett allmänt behov kräver det. Huruvida ett allmänt behov är för handen ska bedömas från fall till fall med beaktande av tidigare praxis i saken samt de förändringar som skett i förhållandena. Ett allmänt behov kan här innebära antingen styrkan i det intresse som ska tryggas eller slutresultatet av att olika intressen vägts mot varandra.  

Både ett offentligrättsligt samfund och ett privaträttsligt samfund ska kunna ansöka om inlösningstillstånd. I praktiken kommer de sist nämnda situationerna att vara synnerligen exceptionella. Som sådana kan dock komma i fråga situationer där det för att säkerställa den nationella säkerheten finns ett behov av inlösen för att säkerställa försörjningsberedskapen eller funktionen hos den infrastruktur som är nödvändig för samhället.  

Beslutet om inlösning ska fattas av det ministerium till vars ansvarsområde inlösningen hör. Till exempel när en inlösning görs för att trygga landets försvar bör Försvarsmakten för försvarsministeriet presentera en motiverad utredning utgående från vilken försvarsministeriet kan bedöma hur nödvändig inlösningen är eller konstatera att inlösningsrätt föreligger.  

Gränsbevakningsväsendet, som verkar på inrikesministeriets förvaltningsområde, har till uppgift att upprätthålla gränssäkerheten och gränsbevakningen. Beslutet om inlösning för att trygga dessa intressen som ska skyddas ska därmed fattas av inrikesministeriet på ansökan av Gränsbevakningsväsendet.  

Med tanke på att försörjningsberedskapen och funktionen hos den infrastruktur som är nödvändig för samhället ska kunna garanteras kan samhällets vitala funktioner utöver av staten också ordnas av kommunerna eller aktörer inom den privata sektorn, varvid också dessa ska kunna göra inlösningsframställningar till det ministerium till vars verksamhetsområde styrningen av uppgiften hör. Till exempel säkerställandet av energiförsörjningen hör till arbets- och näringsministeriets uppgifter. Kommunikationsministeriet svarar för att trafik- och kommunikationsnäten och farlederna fungerar samt för styrningen och hanteringen av nätanvändningen. Inom social- och hälsovårdens verksamhetsområde svarar social- och hälsovårdsministeriet för styrningen. Styrningen av vattentjänster och avfallshantering hör igen till miljöministeriets verk-samhetsområde. I fråga om livsmedelshanteringen har funktionerna i stor utsträckning ordnats via privata företags verksamhet. Beslut om den inlösning som behövs för att trygga dylika funktioner ska fattas av jord- och skogsbruksministeriet.  

Bevakandet av lägesbilden över säkerheten ska underrättelsemyndigheterna och polisen, som är verksamma på försvarsministeriets och inrikesministeriets förvaltningsområden, ha till uppgift på det sätt som föreskrivs om detta i den lagstiftning som gäller dem. Också övriga statliga myndigheter kan upptäcka att användningen eller överföringen av fast egendom hotar den nationella säkerheten. I situationer där användningen eller överföringen av fast egendom utgör ett hot mot den nationella säkerheten, ska myndigheten vidta åtgärder för att förvärva egendomen till staten. 

Vid statsrådets allmänna sammanträde avgörs i enlighet med 67 § i grundlagen vitt-syftande och principiellt viktiga ärenden samt sådana andra ärenden vars betydelse kräver det. Enligt 12 § 2 mom. i lagen om statsrådet (175/2003, nedan statsrådslagen) avgörs vid allmänt sammanträde bl.a. övriga ärenden vars samhällspolitiska eller ekonomiska betydelse förutsätter det. Enligt 14 § i statsrådslagen kan ärenden som ankommer på ett ministerium i enskilda fall överföras till allmänt sammanträde, om de anses vara så vittsyftande eller principiellt viktiga att de ska avgöras vid allmänt sammanträde. Beslutet om överföring fattas härvid vid allmänt sammanträde på framställning av statsministern eller ministern i fråga. 

Ett ministerium har getts beslutanderätt också i fråga om inlösning som grundar sig på en del andra lagar. Till exempel i vissa inlösningar enligt naturvårdslagen (1096/1996) och markanvändnings- och bygglagen beviljas tillståndet till inlösen av miljöministeriet. I inlösningsfall enligt denna lag ska det i allmänhet vara fråga om inlösning av enskilda, mindre fastigheter, och de kan därmed i princip inte anses så betydande att ärendet alltid bör behandlas i statsrådets allmänna sammanträde.  

Enligt 7 § i inlösningslagen ska vid ansökan om inlösningstillstånd den sökande förete en utredning, med stöd av vilken behovet av inlösen kan bedömas eller förekomsten av rätt till inlösen kan konstateras. Hur omfattande utredningen ska vara bedöms från fall till fall. Även i fråga om beviljandet av inlösningstillstånd ska det betonas att innan inlösningsförfarandet vidtas bör det redas ut om det finns alternativa metoder att uppnå syftet med inlösningen t.ex. genom att fastighetsförmögenheten förvärvas till staten med frivilliga metoder.  

Enligt 4 § i statsrådets förordning om förvärv, arrendering, besittning och skötsel av statlig fastighetsförmögenhet hör förvärv av statlig fastighetsförmögenhet till Senatfastigheter och Forststyrelsen. Dessa statliga affärsverk kan förhandla om förvärv av fastighetsförmögenhet med frivilliga transaktioner, om det är motiverat att förvärva fastighetsförmögenhet till affärsverket med beaktande av affärsverkets i lag föreskrivna uppgifter och affärsverkets skyldighet att vara verksamt enligt företagsekonomiska principer. Också ett i 3 § i förordningen avsett ämbetsverk som besitter fastighetsförmögenhet kan av ett motiverat behov förvärva fastighetsförmögenhet. En myndighet som har upptäckt ett säkerhetshot eller det ministerium som styr denna myndighet får göra en framställning till affärsverket eller ett ämbetsverk som besitter fastighetsförmögenhet om att fastighetsförmögenhet ska förvärvas till staten genom frivilliga transaktioner. För att egendom ska kunna förvärvas och ägarbesittningen av den ges till ett affärsverk som är verksamt på företagsekonomiska principer, bör i praktiken hittas en statlig användare, som ingår ett hyres- eller arrendekontrakt med affärsverket om användningen av egendomen. Till följd av detta bör den myndighet som föreslår förvärvet till affärsverket också göra en framställning om egendomens kommande användare. Forststyrelsen kan förvärva fastighetsförmögenhet också för skötseln av sina offentliga förvaltningsuppgifter t.ex. som naturskyddsområden. I fråga om de förvärv som ett ämbetsverk som besitter fastighetsförmögenhet gör bör dessutom beaktas den bestämmelse i förordningen som gäller beslutanderätt.  

Om det inte är möjligt att förvärva fastighetsförmögenhet till ett statligt affärsverk eller ett ämbetsverk som besitter fastighetsförmögenhet genom frivilliga metoder, ska den myndighet som upptäckt behovet av inlösen kunna ansöka om inlösningstillstånd hos det ministerium, till vars verksamhetsområde inlösningen hör. Ansökan om inlösen ska kunna göras också av någon annan än ett sådant i 4 § i förordningen avsett ämbetsverk som besitter fastighetsförmögenhet.  

När det övervägs om en inlösning ska påbörjas, bör det beaktas att en bestående besittning av den egendom som ska lösas in till staten och fortsatt användning av egendomen kan ordnas.  

Det ministerium som beslutar om inlösning ska utöver en prövning av grunderna för beviljande av inlösningstillstånd i sitt beslutsfattande också beakta hur den bestående besittningen av den fastighet som ska lösas in ska ordnas inom staten och hur de kostnader som orsakas av detta kommer att finansieras. Ministeriet ska besluta vilken statlig enhet som kommer att få utnyttja och besitta den fastighet som ska lösas in. Om det ämbetsverk som ansöker om inlösningstillstånd besitter fastighetsförmögenhet, kan den fasta egendomen anvisas till detta ämbetsverks bestående besittning, om ämbetsverket har motiverad användning för egendomen. Fastighetens förvärvs- och underhållskostnader riktas då till detta ämbetsverk.  

Om ett ämbetsverk som ansöker om inlösningstillstånd inte är ett ämbetsverk som besitter fastighetsförmögenhet, kan föremålet för inlösningen anvisas i ett affärsverks besittning förutsatt att affärsverket i enlighet med de bestämmelser som gäller dess verksamhet har beslutat om förvärv av och investering i fastighetsförmögenhet, förvärvet av fastighetsförmögenheten ryms inom de ramar som ställts för affärsverkets verksamhet och det ämbetsverk som ansöker om inlösning har förbundit sig att med affärsverket ingå ett hyresavtal om objektet, och affärsverket finansierar de kostnader det orsakats av inlösning och underhåll av fastigheten med denna hyra.  

Om det inte är möjligt att anvisa fastighetsförmögenhet till ett affärsverk eller ett ämbetsverk som besitter fastighetsförmögenhet, är det möjligt att anvisa fastighetsförmögenheten till finansministeriet eller jord- och skogsbruksministeriet, vilka är ämbetsverk som besitter fastighetsförmögenhet. Detta är nödvändigt t.ex. i situationer där staten inte har användning för den fastighetsförmögenhet som ska lösas in till staten.  

Enligt lagen om statliga affärsverk ska Senatfastigheter verka enligt företagsekonomiska principer. Senatfastigheter omfattas inte av statens budgetekonomi, utan finansierar sin verksamhet genom hyror enligt statens hyressystem som fungerar enligt självkostnadsprincipen och intäktsför en av finansministeriet beslutad del av sitt resultat till staten. Över fastighetsförmögenhet som anvisats i Senatfastigheters besittning ingår bolaget med ett statligt ämbetsverk eller en statlig inrättning ett hyresavtal och tar ut en hyra för lokalerna som fastställs enligt självkostnadsprincipen. För den fastighetsförmögenhet som ska lösas in till staten och anvisas i Senatfastigheters besittning bör anvisas ett ämbetsverk eller en inrättning som den inlösta fastighetsförmögenheten kan hyras ut till mot en hyra som stämmer överens med statens hyressystem och fastställs enligt självkostnadsprincipen.  

Också Forststyrelsen verkar enligt företagsekonomiska principer. För den mark- och vattenegendom som hör till Forststyrelsens affärsverksamhet gäller ett krav på avkastning. Forststyrelsen kan arrendera ut sådan egendom t.ex. till Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet. På statens mark- och vattenegendom som är avsedd för skötsel av Forststyrelsens offentliga förvaltningsuppgifter ställs inga krav på avkastning. För skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter har Forststyrelsen i sin besittning statsägda naturskyddsområden och ödemarksområden, övriga områden som anvisats eller förvärvats för skyddsändamål samt övrig egendom som behövs med avseende på skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter. De utgifter som föranleds av skötseln av de offentliga förvaltningsuppgifterna finansieras med ett anslag som tas in i statsbudgeten och med inkomster från skötseln av de offentliga förvaltningsuppgifterna. Skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter kan också finansieras med offentlig projektfinansiering. 

Ett ämbetsverk som besitter fastighetsförmögenhet, Senatfastigheter eller Forststyrelsen, vilka i sin besittning får fastighetsförmögenhet som är föremål för inlösning, ska tillsammans med det ämbetsverk som fått inlösningstillstånd eller någon som ämbetsverket har gett fullmakt till det sörja för de praktiska uppgifter som anknyter till inlösningsförrättningen och erlägga inlösningsersättning för den fastighet som anvisats i dess besittning. Dessutom ska ämbetsverket sörja för att den fastighetsförmögenhet som kommit i dess besittning och i statens ägo enligt 8 § i förordningen registreras i lagfarts- och inteckningsregistret, i aktieregistren samt i övriga register där fastighetsförmögenheten enligt lag ska registreras. 

3 §.Interimistiskt förbud mot åtgärder. I 3 § i gällande försvarsinlösningslag finns bestämmelser om interimistiskt förbud mot åtgärder. Den föreslagna 3 § motsvarar i sak 3 § i gällande försvarsinlösningslag. Det föreslagna förbudet att använda egen-domen på ett sådant sätt som kan äventyra ändamålet med inlösningen ska vara i kraft i högst ett år. Förbudet ska kunna förlängas med ett år i sänder, om ministeriet bedömer att ändamålet med inlösningen äventyras utan förbudet.  

Genom ett förbud mot åtgärder kan man försäkra sig om att fastigheten inte medan inlösningsförfarandet pågår används på ett sätt som äventyrar det säkerhetsintresse som ska skyddas. 

4 §.Inlösningsersättning. I 1 mom. ska det, på ett sätt som motsvarar det nuvarande rättsläget enligt försvarsinlösningslagen, föreskrivas att för den egendom som ska lösas in ska full ersättning fastställas enligt egendomens högsta gängse pris. Ersättningen ska fastslås i överensstämmelse med de förfaranden om vilka föreskrivs i inlösningslagen. Med ersättning enligt gängse pris och med högsta gängse pris avses i praktiken ungefärligen samma prisnivå. Med högsta gängse pris ska det emellertid betonas att genom inlösningsersättningen ska garanteras att överlåtarens förmöghetsställning bevaras i alla inlösningsfall. Inlösningsersättningen ska motsvara gällande försvarsinlösningslag, enligt vilken de inlösningar som görs också ersätts enligt det högsta gängse priset. 

Det objekt som ska lösas in värderas i allmänhet med saluvärdesmetoden och som hjälpmedel används de uppgifter som finns i köpeskillingsregistret om sådana fastighetsförvärv som har gjorts på samma ort och där transaktionsobjektet till sin art motsvarar inlösningsobjektet. Till följd av handelns karaktär kan de betalda priserna variera också mellan objekt av samma slag. När man värderar med saluvärdesmetoden får man ett visst variationsintervall. Det gängse priset på orten varierar inom den spridning som intervallet visar och det sannolika priset för det objekt som värderas kommer att finnas inom denna spridning i en frivillig transaktion. Det gängse pris som den allmänna inlösningslagen avser motsvarar prisernas genomsnittsnivå, dvs. ett genomsnittspris inom ramen för det variationsintervall för det gängse priset som fastslagits med saluvärdesmetoden. Det dyraste eller högsta gängse priset motsvarar igen den prisnivå som inom ramen för variationsintervallet för det gängse priset ligger ovanför det genomsnittspris som avses ovan, dvs. en högre genomsnittsnivå än de gängse priserna.  

Motsvarande ersättningsgrunder, som avviker från inlösningslagen, finns också i andra lagar, såsom gruvlagen (621/2011) och vattenlagen (587/2011). När fast egendom löses in för att säkerställa den nationella säkerheten är det fortfarande motiverat att bevara det högsta gängse priset som ersättningsgrund i överensstämmelse med försvarsinlösningslagen för att de samhälleliga relationerna ska kunna upprätthållas.  

I situationer där ett förbud mot åtgärder ingår i inlösningstillståndet, ska enligt det föreslagna 2 mom. tidpunkten för beräkningen av den ränta som ska betalas för inlösningsersättningen enligt inlösningslagen inledas vid den tidpunkt då förbudet har delfåtts. Om vederbörande ministerium utfärdar förbudet mot åtgärder före inlösningstillståndet, beräknas räntan från dagen för delfåendet av detta beslut. Den föreslagna regleringen motsvarar vad som föreskrivs i 4 § i försvarsinlösningslagen.  

5 §.Sakkunniga. Enligt 12 § i inlösningslagen utförs inlösningsförrättning av en inlösningskommission bestående av en förrättningsingenjör och två gode män. Enligt 2 mom. ska inlösningskommissionen kunna kalla en eller flera sakkunniga till biträden, om kommissionen anser att en viss fråga som ska behandlas vid förrättningen kräver det. Behovet att använda sakkunniga bedöms särskilt för varje inlösning. Enligt den föreslagna paragrafen ska vid bedömning av huruvida sakkunniga ska kallas in särskilt beaktas att inlösningens syfte är att skydda samhälleliga behov som avses i 1 § och som anknyter till den nationella säkerheten. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i sak 5 § i gällande försvarsinlösningslag.  

6 §.Rätt att få information. I paragrafen ska det föreskrivas om rätt för en myndighet som handlägger inlösningsärenden att av Lantmäteriverket få information som är nödvändig för handläggningen av ett inlösningsärende. I praktiken är det fråga om information om den fastighet som är föremål för inlösningen, dess ägarförhållanden och användningen av den. Bestämmelsen ska också ge rätt att få nödvändiga personuppgifter. Bestämmelser om sättet att överlåta uppgifterna ska ingå i lagen om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster samt i lagen om köpeskillingsregister över fastigheter. Rätten att få information ska gälla det ministerium som avgör ärendet och en annan myndighet som bereder ett inlösningsärende. De myndigheter som handlägger inlösningsärenden och vilka rätten att få information ska gälla, behandlas ovan i motiveringarna till 2 §. 

7 §.Ändringssökande. Den föreslagna paragrafen ska innehålla bestämmelser om ändringssökande i ett beslut av ett ministerium om interimistiskt förbud mot åtgärder. Till övriga delar ska på ändringssökande tillämpas bestämmelserna i den allmänna inlösningslagen och förvaltningsprocesslagen (586/1996). Ministeriets beslut får enligt 7 § i förvaltningsprocesslagen överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen.  

1.3  Lag om statens förköpsrätt inom vissa områden

1 §.Statens förköpsrätt. I paragrafen föreslås bestämmelser om statens förköpsrätt och förutsättningarna för att utnyttja den. Enligt 1 mom. ska staten ha förköpsrätt vid fastighetsköp, om förvärvet av fastigheten till staten behövs för ordnande av landets försvar eller gränsbevakningen, för säkerställande av gränssäkerheten eller för övervakning och tryggande av Finlands territoriella integritet. I paragrafen är det fråga om den materiella förutsättningen för förköpsrätten, och den kompletteras med en geografisk förutsättning i 2 §. Den geografiska avgränsning som det föreskrivs om nedan i 2 § ska fungera som en slags första gallring, och när den uppfylls inleds en prövning enligt 1 § från fall till fall av om det är nödvändigt att utnyttja förköpsrätten just vid det fastighetsköp det är fråga om. 

Det kan vara nödvändigt att förvärva en fastighet för att säkerställa landets försvar åtminstone när besittningen eller användningen av fastigheten kan påverka skötseln av Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter. Bestämmelser om Försvarsmaktens uppgifter finns i 2 § 1 mom. i lagen om försvarsmakten.  

På motsvarande sätt kan det vara nödvändigt att förvärva en fastighet för att säkerställa gränssäkerheten och gränsbevakningen åtminstone när besittningen och användningen av fastigheten kan påverka skötseln av Gränsbevakningsväsendets lagstadgade gränssäkerhetsuppgifter. Upprätthållande av gränssäkerheten är Gränsbevakningsväsendets uppgift enligt 3 § i gränsbevakningslagen (578/2005).  

Vid utnyttjandet av förköpsrätten ska det alltid vara fråga om en riskbedömning från fall till fall, där det åtminstone ska beaktas exakt var på ett område som avses i 2 § den fastighet som är föremål för förvärvet är belägen, vilka egenskaper fastigheten har och dess eventuella användningsändamål samt övriga omständigheter som anknyter till parterna och förhållandena i förvärvet. Utnyttjandet av förköpsrätten förutsätter inte ett konkret bevis på att fastigheten har använts eller avsikten är att den ska användas på ett sätt som äventyrar landets försvar, gränssäkerheten, gränsbevakningen eller övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten, utan det ska vara fråga om en helhetsbedömning av fastigheten och eventuell kommande an-vändning av den.  

Paragrafens 2 mom. ska huvudsakligen motsvara bestämmelserna i 2 § 2 mom., 4 § 2 mom. och 7 § i den gällande kommunernas förköpslag. I momentet ska det föreskrivas närmare om de fastigheter som omfattas av förköpsrätten, om överlåtelsetyperna och om förköpets omfattning. 

2 §.Geografiskt tillämpningsområde för förköpsrätt. I paragrafen ska det föreskrivas om de områden där statens förköpsrätt ska gälla. Omfattningen av de skyddsområden som avses i 1 mom. ska grunda sig på områdenas skyddsbehov och på att vissa tekniska metoder för underrättelseinhämtning fungerar på olika avstånd. I praktiken kommer högst några procent av Finlands areal att omfattas av förköpsrätten under normala förhållanden. Användningen av förköpsrätten i överensstämmelse med 1 § ska också i dessa områden vara beroende av prövning från fall till fall. Eftersom ett förköp alltid ska omfatta hela köpeobjektet, ska det enligt bestämmelsen räcka med att en del av en fastighet som är föremål för ett köp är belägen på ett sådant område som avses i paragrafen. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska förköpsrätt gälla områden som i en landskapsplan, en generalplan eller en detaljplan anvisats för Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets behov och ett skyddsområde på 500 meter som omger dessa områden. Punkten består därmed av två delar, av vilka den första är det egentliga område som i en plan har anvisats Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet och den andra ett skyddsområde som omger detta område. I verkligheten är det sällan det på själva områdena finns sådana av utomstående ägda fastigheter för vilka prövning av förköpsrätt alls skulle komma i fråga. I praktiken är därmed skyddsområdet runt de områden som anvisats Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet av större betydelse. 

Enligt 1 mom. 2 punkten ska förköpsrätt gälla på ett avstånd av högst 1 000 meter från signalstationer, radarstationer, flygplatser eller hamnar eller från mindre objekt som betjänar Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets sjötrafik eller luftfart under normala förhållanden, vid störningar under normala förhållanden eller i undantagsförhållanden. Förköpsrätt ska det därmed utgående från punkten vara möjligt att utnyttja redan under normala förhållanden också för att skydda ett sådant objekt som inte är i Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets användning under normala förhållanden, men som betjänar det användningsändamål som avses där vid störningar under normala förhållanden eller i undantagsförhållanden.  

Enligt 1 mom. 3 punkten ska förköpsrätt dessutom gälla fastigheter på ett avstånd av högst 500 meter från andra fastigheter som används av Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet, där det krävs ett skyddsområde för tryggande av den verksamhet som bedrivs. Punkten gör det möjligt att i enskilda fall inbegripa också andra områden än de som närmare definieras i punkt 1 och 2 inom ramen för statens förköpsrätt.  

Enligt 2 mom. ska det genom förordning av statsrådet vid behov kunna föreskrivas närmare om förköpsrättens geografiska tillämpningsområde. Genom förordning ska det vara möjligt att t.ex. ställa vissa områden utanför förköpsrätten. 

Enligt 3 mom. ska lagen inte tillämpas på landskapet Ålands territorium. I praktiken finns det inga sådana skyddsområden på Åland som hör till lagens tillämpningsområde, och därför är det inte nödvändigt att tillämpa lagen i landskapet. 

3 §.Begränsningar av förköpsrätten. I paragrafen ska det föreskrivas om de begränsningar som gäller förköpsrätten och bestämmelsen motsvarar i tillämpliga delar det som föreskrivs om begränsningar av kommunens förköpsrätt i 5 och 6 § i kommunernas förköpslag. I 1 mom. 1 punkten ska transaktioner mellan släktingar, där köparen är säljarens make eller maka eller arvinge eller dennes make eller maka, ställas utanför förköpsrätten. Begränsningen motsvarar 5 § 1 mom. 2 punkten i kommunernas förköpslag. Enligt 2 punkten ska förköpsrätt inte heller föreligga, om köparen är en kommun eller församling. Enligt 3 punkten föreligger förköpsrätt inte heller, om det på grund av förhållandet mellan köparen och säljaren, överlåtelsevillkoren eller andra omständigheter måste anses uppenbart oskäligt att utnyttja förköpsrätten. Bestämmelsen motsvarar 6 § 1 mom. i kommunernas förköpslag. 

4 §.Förhandsbesked om utnyttjande av förköpsrätt. I paragrafen ska det föreskrivas om fastighetsägarens möjlighet att före transaktionen be om ett förhandsbesked om huruvida staten ämnar utnyttja sin förköpsrätt. I ansökan om förhandsbesked ska uppgifter ges om överlåtelseobjektet, överlåtelsevillkoren och köparen samt övriga uppgifter som behövs för bedömning av huruvida förköpsrätten ska utnyttjas. Ansökan om ett förhandsbesked ska behandlas av försvarsministeriet. Försvarsministeriet ska vid behov kunna begära utlåtanden som behandlingen av ansökan förutsätter t.ex. av Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet. Ett meddelat förhandsbesked binder staten i två år. Förfarandet enligt paragrafen motsvarar det förhandsförfarande i anknytning till kommunens förköpsrätt, om vilket föreskrivs i 8 § i kommunernas förköpslag. 

5 §.Beslut om utnyttjande av förköpsrätt. I paragrafen ska det föreskrivas om avgörande av ett förköpsärende. Enligt paragrafen ska det ministerium med vars förvaltningsområdes skyddande den fastighet som är föremål för förköpsrätten sammanhänger göra en ansökan om att förköpsrätten ska utnyttjas. I praktiken ska därmed försvarsministeriet göra framställningen i fråga om Försvarsmaktens objekt och inrikesministeriet i fråga om Gränsbevakningsväsendets objekt. Om ett objekt har beröringspunkter med båda myndigheternas verksamhetsområden, kan vilket som helst av de behöriga ministerierna göra framställningen. Ett ärende som gäller utnyttjande av förköpsrätt ska enligt 1 mom. avgöras av finansministeriet. 

När den myndighet som svarar för bevakningen av lägesbilden har upptäckt ett behov att till staten köpa in en fastighet som är föremål för ett enskilt fastighetsköp för att den nationella säkerheten ska kunna säkerställas, ska myndigheten meddela saken till det behöriga ministeriet, som ska föreslå för finansministeriet att staten ska utnyttja sin förköpsrätt.  

Finansministeriet ska i sitt beslut om förköp bestämma till vilken statlig enhets förfogande och besittning den fastighet ska anvisas som ska förvärvas med stöd av förköpsrätten. I detaljmotiveringen till 2 § i lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter för säkerställande av den nationella säkerheten refereras aspekter som sammanhänger med förvärv, hyrning och arrendering, besittning och skötsel av statlig fastighetsförmögenhet. Motsvarande omständigheter ska bedömas i samband med beslutsfattandet när staten utnyttjar sin förköpsrätt. 

Beslutet om utnyttjande av förköpsrätt ska fattas och det ska delges Lantmäteriverket inom tre månader från det att överlåtelsen har bestyrkts eller köpet har slutits i det elektroniska handelssystemet. Om varken beslutet eller delgivningen görs inom utsatt tid, förlorar staten sin förköpsrätt till förvärvet i fråga.  

6 §.Vidareöverlåtelse av fastighet. I paragrafen ska det föreskrivas om vidareöverlåtelse av fastighet före utgången av den tidsfrist på tre månader som avses i 5 § eller innan beslutet om förköpsrätt vunnit laga kraft. Bestämmelsen motsvarar 14 § i kommunernas förköpslag. 

7 §.Köparens skyldigheter. I paragrafen ska det föreskrivas om köparens skyldigheter i anknytning till förköpsförfarandet och bestämmelsen motsvarar 13 § och 15 § 1 mom. i kommunernas förköpslag. Om en överlåtelse har gjorts i det elektroniska handelssystem som avses i 9 a kap. i jordabalken, har inskrivningsmyndigheten re-dan fått ett elektroniskt överlåtelsebrev som motsvarar ett skriftligt överlåtelsebrev, och följaktligen finns det inte längre något behov att särskilt överlåta ett sådant.  

8 §.Rättsverkan av lagakraftvunnet förköp och statens prestationsskyldighet gentemot säljaren. I paragrafen ska det föreskrivas om rättsverkan av ett förköp och om statens prestationsskyldighet. Enligt 1 mom. ska staten i och med att förköpsrätten utnyttjas träda i stället för köparen på de villkor som avtalats i fastighetens köpebrev. Staten intar samma ställning som köparen i förhållande till tredje part. Vidare kan säljaren inte åberopa ett sådant köpevillkor som säljaren inte har meddelat staten och som staten inte annars heller kände till när den beslutade utnyttja förköpsrätten. Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 mom. i kommunernas förköpslag. 

Enligt 2 mom. ska staten i sitt förhållande till säljaren få räkna sig till godo sådana förpliktelser som grundar sig på köpet och som köparen eventuellt har uppfyllt innan förköpet slutförs. Bestämmelsen motsvarar 16 § i kommunernas förköpslag. 

I 3 mom. ska det föreskrivas om sådana villkor som staten på grund av villkorets art inte rimligen kan uppfylla. I praktiken kan det t.ex. vara fråga om ett villkor enligt vilket köparen betalar en del av köpesumman med arbete. Bestämmelsen motsvarar 17 § i kommunernas förköpslag. 

9 §.Anteckningar i lagfarts- och inteckningsregistret. I paragrafen ska det föreskrivas på motsvarande sätt som i 12 § i kommunernas förköpslag om de anteckningar som ska göras i lagfarts- och inteckningsregistret. 

10 §.Köparens rätt till ersättning för prestationer och kostnader. I paragrafen ska det föreskrivas om statens skyldighet att ersätta köparen för prestationer som denne redan har erlagt till säljaren med anledning av köpet samt en ränta som ska betalas på prestationerna. Bestämmelsen motsvarar 15 § i kommunernas förköpslag. 

11 §.Ersättning för minskat fastighetsvärde. Enligt paragrafen ska staten ha rätt att av köparen få skälig ersättning, om värdet av den egendom som är föremål för förköp har sjunkit genom köparens åtgärder eller försummelser. Bestämmelsen motsvarar 15 § 4 mom. i kommunernas förköpslag. 

12 §.Förköpsförfarandets inverkan på lagfartsförfarandet. Enligt paragrafen ska lagfart inte få beviljas för förvärv av en fastighet som är belägen på ett sådant område som avses i 2 § förrän den i 5 § föreskrivna tiden på tre månader har löpt ut, ett ärende som gäller utnyttjande av förköp har vunnit laga kraft eller den behöriga myndighet som avses i 4 § har meddelat att staten inte utnyttjar sin förköpsrätt. Enligt 2 mom. ska den tid inom vilken staten ska söka lagfart på en fastighet som förvärvats genom förköp räknas från den tidpunkt då beslutet om förköp har vunnit laga kraft. Bestämmelsen motsvarar i tillämpliga delar 19 och 20 § i kommunernas förköpslag. 

13 §.Rätt att få information. I paragrafen ska det föreskrivas om rätt för de ministerier som handlägger förköpsärenden att av Lantmäteriverket få information som är nödvändig för handläggningen av ett ärende. I praktiken är det fråga om information om den fastighet som är föremål för förköpet, dess ägarförhållanden och användningen av den. Bestämmelsen ska också ge rätt att få de nödvändigaste personuppgifterna. Bestämmelser om sättet att överlåta uppgifterna ska ingå i lagen om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster samt i lagen om köpeskillingsregister över fastigheter.  

14 §.Ändringssökande. I paragrafen ska det föreskrivas om hur man söker ändring i finansministeriets beslut om förköpsrätt. 

15 §.Ikraftträdande. Lagen ska tillämpas på fastighetsförvärv som görs sedan den trätt i kraft, och den förutsätter inga övergångsbestämmelser. 

1.4  Lag om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv

1 §.Lagens tillämpningsområde och förhållande till annan lagstiftning. Enligt 1 mom. 1 punkten ska lagen först och främst tillämpas på förvärv av fastighet i Finland som görs av medborgare i andra stater än sådana som hör till Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt av sådana sammanslutningar som har hemort i stater som inte hör till Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare ska lagen enligt 2 punkten i momentet tillämpas på fastighetsförvärv av en sådan sammanslutning som har sin hemort i en stat som är medlemsstat i Europeiska unionen eller hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, men i vilken en sådan fysisk person eller sammanslutning som avses i 1 punkten innehar minst en tiondel av det röstetal som samtliga aktier i ett aktiebolag medför eller som utövar motsvarande faktiska inflytande i det. Lagens tillämpningsområde vad gäller personer ska huvudsakligen motsvara det som föreskrivs i 2 § 3 punkten i lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp (172/2012) och avsikten är att dimensioneringen av tillståndsplikten vad gäller personer ska tillämpas på motsvarande sätt som i nämnda lag. I bestämmelsen ska med sammanslutning avses detsamma som i 2 § 1 mom. i företags- och organisationsdatalagen (244/2001), dvs. den ska också avse stiftelser. Med sammanslutning ska också avses en främmande stat och dess inrättningar. Med koncern ska i bestämmelsen avses samma som i bokföringslagen (1336/1997). En person som är medborgare både i en medlemsstat i EU eller en stat som hör till EES-området och i en annan stat, ska behandlas på samma sätt som övriga medborgare i en EU- eller EES-stat, och tillståndsplikten ska följaktligen inte gälla honom eller henne.  

Lagen ska enligt 4 mom. tillämpas på förvärv av fastighet. Med förvärv av fastighet ska avses en sådan rättshandling genom vilken äganderätten till en fastighet eller en kvotdel eller ett outbrutet område av en fastighet överlåts till någon annan. Med överlåtelse ska på motsvarande sätt som i 1 kap. 1 § i jordabalken avses köp, byte, gåva eller annan överlåtelse. Lagens tillämpningsområde omfattar inte fastighetsförvärv som grundar sig på arv, testamente, avvittring, inlösning samt andra fastighetsförvärv som grundar sig på något annat än överlåtelse. 

2 §.Tillståndspliktigt fastighetsförvärv. I 1–2 mom. ska det föreskrivas om tillståndsplikt för fastighetsförvärv. Skyldigheten att ansöka om tillstånd ska gälla de fysiska personer och sammanslutningar som avses i 1 § 1 mom. när de förvärvar en fastighet på finska statens territorium. 

I 2 mom. ska det föreskrivas om de överlåtelser för vilka tillståndsplikt inte ska gälla. Tillstånd ska inte behövas för en sådan överlåtelse där förvärvaren är överlåtarens make, maka eller sambo eller partner i ett registrerat partnerskap. Tillstånd ska inte heller behövas, om den som överlåter fastigheten är en person som förvärvaren enligt bestämmelserna i 2 kap. i ärvdabalken kan ärva. Tillstånd är inte heller nödvändigt, om makar, sambor eller partner i ett registrerat partnerskap tillsammans förvärvar en fastighet och den ena av dem inte behöver tillstånd enligt denna lag. 

3 §.Utredande av tillståndsplikten för ett förvärv. Bestämmelser om lagens tillämpningsområde ska ingå i 1 och 2 §. I vissa situationer kan det dock vara oklart, huruvida tillstånd behövs för ett förvärv och för dylika fall föreslås det att i lagen ska inbegripas bestämmelser om att köparen på förhand kan reda ut om tillståndsplikt gäller för ett förvärv. Det är följaktligen inte obligatoriskt att på förhand reda ut tillståndsplikten och oftast behövs det inte heller, men det kan påskynda behandlingen av ärendet i en senare fas och säkerställa köparens kommande rättsställning som ägare av fastigheten. I utredningen av tillståndsplikten på förhand ingår inte att överväga om tillstånd kommer att beviljas eller inte, om ett sådant behövs. 

Utredningen av tillståndsplikten ska göras genom att en ansökan lämnas in till försvarsministeriet. I ansökan ska föremålet för överlåtelsen specificeras, dvs. uppgifter ska anges om den fastighet eller det outbrutna område eller den kvotdel av den som är föremål för överlåtelsen samt om parterna i överlåtelsen. Försvarsministeriet ska vid behov kunna be en annan myndighet om ett utlåtande på huruvida förvärvet är tillståndspliktigt eller inte. I praktiken ska det i förhandsbeskedet vara fråga om att reda ut huruvida köparen är en sådan sammanslutning som avses i 1 § 1 mom. I paragrafen ska ingå ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket det genom förordning av statsrådet ska kunna utfärdas närmare bestämmelser om de uppgifter som ska anges i ansökan om förhandsbesked. 

4 §.Ansökan om tillstånd. I paragrafen ska det föreskrivas om tidsfristen för att ansöka om tillstånd. Om tillstånd för ett fastighetsförvärv ska ansökas senast inom två månader från det att överlåtelsen av fastigheten har bestyrkts. Syftet ska emellertid vara att om tillstånd i regel ska ansökas innan fastigheten överlåts, varvid det inte föreligger någon osäkerhet om hur bestående överlåtelsen är. 

Om en köpare, som behöver tillstånd för att förvärva den fastighet som är föremål för förvärvet, inte lämnar in en ansökan inom två månader från det förvärvet bestyrkts, ska försvarsministeriet underrätta förvärvaren om skyldigheten att ansöka om tillstånd samt om påföljderna vid försummelse. Försvarsministeriet ska i sin underrättelse ställa en tidsfrist på högst två månader, inom vilken om tillstånd senast ska ansökas. Utgående från bestämmelsen ska det vara möjligt att också i efterskott ingripa i ett sådant fastighetsförvärv där köparen har försummat sin skyldighet att ansöka om tillstånd. 

För att kunna sköta denna uppgift bör försvarsministeriet få uppgifter om de fastighetsförvärv som gjorts. Dessa uppgifter är det möjligt att få av Lantmäteriverket, som i sin tur får dem genom köpvittnenas anmälningar samt via det elektroniska handelssystemet om de förvärv som gjorts i systemet. 

I 2 mom. ska det föreskrivas om innehållet i en tillståndsansökan. Av en ansökan ska framgå uppgifter om fastighetens säljare och köpare, den fastighet eller det outbrutna område eller den kvotdel av fastigheten som är föremål för överlåtelsen samt det avsedda användningsändamålet för fastigheten. Dessa uppgifter är nödvändiga för att det ska kunna redas ut, om tillstånd till fastighetsförvärvet kan beviljas. Vidare föreslås det att i lagen ska ingå ett bemyndigande att utfärda förordning, med stöd av vilket det genom en förordning av statsrådet ska kunna utfärdas närmare bestämmelser om innehållet i ansökan. Försvarsministeriet ska också vid behov kunna be den som ansöker om tillstånd om en tilläggsutredning, som kan gälla bl.a. det avsedda användningsändamålet för fastigheten eller ägar- och inflytandeförhållandena i en sammanslutning som är köpare. 

5 §.Förutsättningar för beviljande av tillstånd. I 1 mom. ska det föreskrivas om grunderna för tillståndsprövningen. Förutsättningarna för att tillstånd ska beviljas sammanhänger med tillståndssökarens person, det användningsändamål som angetts för fastigheten och det hot som ägandet av området orsakar landets försvar, övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten, säkerställandet av gränsbevakningen eller gränssäkerheten samt med tryggandet av försörjningsberedskapen. Det ska vara fråga om en helhetsbedömning, med vilken ska sammanhänga en omfattande prövningsrätt. 

Enligt 6 § i grundlagen är alla lika inför lagen. Det är därmed inte acceptabelt att behandla fastighetsköpare olika enbart på den grunden att de inte är medborgare i en stat inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I sig kan utländskt fastighetsägande i närheten av nämnda objekt inte heller anses hota den nationella säkerheten. Det är emellertid inte egalt vem som äger fastigheter i områden som är av betydelse med tanke på den nationella säkerheten. Med tanke på att de ovan nämnda intressena ska kunna tryggas är det vidare problematiskt, om man med olika sammanlänkade innehav eller skenarrangemang genom att utnyttja ägande i juridiska personer försöker skingra vetskapen om vem som faktiskt äger och har bestämmande inflytande i en fastighet som är belägen i närheten av områden som är av betydelse med tanke på den nationella säkerheten.  

Kärnan i tillståndsprövningen ska utgöras av en bedömning av om ägandet kan utgöra ett hot när det gäller att trygga de intressen om vilka föreskrivs i lagen. Framför allt ska det vara fråga om, huruvida ägandet av fastigheten gör det möjligt att utnyttja den på ett sätt som kan anses påverka tryggandet av de intressen om vilka föreskrivs i lagen. En fastighetsägare kan i regel bygga på sitt område samt vistas permanent på det. Detta möjliggör också att fastigheten kan utnyttjas för osakliga syften eller på ett sätt som kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten utan att verksamheten uppdagas. 

Betydelse ska också ges det användningsändamål som sökanden har uppgett. Till exempel förvärv av fastighet i ett område som är viktigt med tanke på den nationella säkerheten för ett ändamål som fastigheten inte alls lämpar sig för eller som den lämpar sig dåligt för, kan inte anses vara ett normalt förfarande. Ett sådant kan till exempel vara förvärv av en fastighet som fritidsbostad eller permanent bostad i omedelbar närhet av ett skjutområde eller en flygplats. 

De uppgifter som gäller landets försvar, övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten samt säkerställandet av gränssäkerheten och gränsbevakningen är endast i begränsad utsträckning offentliga. Försvarsmakten eller Gränsbevakningsväsendet kan därför inte redogöra exakt för detaljerna i sin verksamhet och anföra exakta motiveringar till varför ägaren i fråga eller hurdan verksamhet på en fastighet, som är föremål för ett köp, hotar skötseln av deras uppgifter. Både köparens och säljarens rättsskydd måste dock anses förutsätta att det åtminstone på en allmän nivå anförs en grund för varför tillstånd inte bör beviljas. 

I 2 mom. ska det föreskrivas om tillståndsmyndighetens skyldighet att begära utlåtanden som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. I de mest typiska fallen ska utlåtanden begäras av Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, skyddspolisen eller Försörjningsberedskapscentralen, men vid behov ska det vara möjligt att begära utlåtande också av andra myndigheter. I vissa situationer kan begäran om utlåtande dock vara så klart onödig att någon begäran inte behöver sändas. 

På de avgifter som ska tas ut för handläggningen av ett tillståndsärende ska bestämmelserna i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) tillämpas.  

6 §.Vidareöverlåtelse av fastighet. Syftet med regleringssystemet ska vara att köparen på förhand ska reda ut om han eller hon för sitt fastighetsförvärv behöver ett sådant tillstånd som avses i denna lag och vid behov skaffa sig tillståndet innan köpet avslutas. Det är dock inte nödvändigt att skaffa tillståndet på förhand, utan tillstånd för fastighetsförvärvet kan också skaffas i efterskott. Vid ansökan om tillstånd först sedan fastighetsförvärvet har avslutats tar köparen en risk för att tillståndet eventuellt inte beviljas. I så fall är köparen skyldig att avstå från sin fastighet, vilket kan göras genom att fastigheten överlåts till någon som har rätt att förvärva den. I vissa situationer kan det också vara möjligt att häva fastighetsköpet, varvid äganderätten återgår till säljaren. 

Beroende på objekt och marknadssituation kan försäljningstiderna för fastigheterna vara till och med mycket långa. Därför kan det inte anses skäligt att fastighetsöverlåtelsen bör ske med en mycket snabb tidtabell. Men med tanke på att fastighetssystemet ska vara klart och tydligt kan det inte heller anses acceptabelt att en lagstridig situation pågår mycket länge. När det beaktas att om tillstånd bör ansökas på förhand, får mellanfasen inte räcka längre än ett år. Om köparen har ansökt om tillstånd för sitt fastighetsköp, börjar tidsfristen på ett år löpa den dag då beslutet om att tillstånd förvägras har vunnit laga kraft. Om köparen förhåller sig passiv, börjar tidsfristen på ett år löpa fyra månader efter att fastighetsöverlåtelsen har bestyrkts. 

I 2 mom. ska ingå bestämmelser om försäljning av fastigheten på åtgärd av en myndighet. Syftet är att fastighetens köpare ska ha tillräckligt med tid för att överlåta fastigheten vidare genom frivilligt förvärv. Om fastighetsköparen inte kan nås eller om han eller hon inte lyckas överlåta fastigheten vidare under den tid som föreskrivs i 1 mom., ska myndigheten vidta åtgärder för att överlåta fastigheten vidare. Bestämmelserna om förfarande och delgivning i förvaltningslagen ska följas i saken. För-svarsministeriets beslut i saken ska utgöra en utsökningsgrund, med stöd av vilken fastigheten i sista hand ska kunna säljas på det sätt som föreskrivs i 5 kap. i utsökningsbalken (705/2007). 

7 §.Rätt att få information. I lagen ska försvarsministeriet anvisas uppgifter, vilkas skötsel förutsätter att uppgifter om utlänningars fastighetsförvärv och om parterna i förvärvet kan fås. Det föreslås därför att i lagen ska ingå en paragraf enligt vilken försvarsministeriet ska ha rätt att få nämnda uppgifter, inklusive de personuppgifter som är nödvändiga för handläggningen av ett ärende, av Lantmäteriverket oberoende av sekretessbestämmelserna och avgiftsfritt. Bestämmelser om sättet att överlåta uppgifterna ska ingå i lagen om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster och i lagen om köpeskillingsregister över fastigheter. 

8 §.Ändringssökande. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur man söker ändring i ett beslut som försvarsministeriet har fattat. Ändring ska kunna sökas i ett beslut som försvarsministeriet har fattat med stöd av 5 § om tillstånd att förvärva en fastighet och i ett beslut enligt 6 § om förordnande av att en fastighet ska överlåtas vidare. I paragrafen ska det inte föreskrivas om vilka parter som är berättigade att anföra besvär, vilket gör att vilka parter som är berättigade att anföra besvär ska fastslås i enlighet med 6 § i förvaltningsprocesslagen. 

I egenskap av part ska ändring i regel kunna sökas av den som ansökt om tillstånd för fastighetsköp. Eventuella konkurrerande köpare kan inte anses ha sådant juridiskt intresse att de kunde söka ändring i ett beslut som gäller förvärvstillstånd. Däremot kan säljaren av en fastighet i vissa situationer ha sådant intresse i saken att han eller hon kan anses ha besvärsrätt i saken. Rätt att söka ändring ska också en sådan myndighet kunna ha vars uppgiftsskötsel kan påverkas av det nämnda beslutet. En dylik situation kan närmast komma i fråga när försvarsministeriet har beviljat tillstånd för fastighetsköp i strid med ett utlåtande av en myndighet. 

Vilken förvaltningsdomstol som är behörig i saken bestäms enligt 12 § i förvaltningsprocesslagen. 

9 §.Ikraftträdande. Inga övergångsbestämmelser behövs i denna lag. Lagen ska tillämpas på alla fastighetsöverlåtelser som omfattas av lagens tillämpningsområde och som bestyrks efter att lagen har trätt i kraft. Lagen ska också gälla sådana på föravtal baserade fastighetsförvärv, där överlåtelsen bestyrks efter att lagen har trätt i kraft. 

1.5  Jordabalk

12 kap. Lagfartsförfarandet

2 §.Vilandeförklaring av lagfartsansökan. Regelverket om vilandeförklaring i 12 kap. 2 § 1 mom. i jordabalken (540/1995) föreslås bli kompletterat så att som grund för vilandeförklaring också nämns att den tid som fastställts för statens förköpsrätt inte har löpt ut. 

1.6  Lag om köpvittnen

6 §.Meddelande om bestyrkta överlåtelser. Det föreslås att till innehållet i köpvittnets meddelande, om vilket föreskrivs i 2 mom., ska fogas uppgift om nationaliteten på parterna i överlåtelsen samt uppgift om sammanslutningens hemort. Enligt gällande 2 mom. ska köpvittnets meddelande innehålla uppgift om parterna i överlåtelsen. I praktiken har det förekommit situationer där det t.ex. har varit omöjligt att identifiera personer med samma namn endast utgående från namnet. Det föreslås att paragrafen ska preciseras så att i köpvittnets meddelande ska ingå också andra uppgifter som identifierar parterna i en överlåtelse. I situationer där en part i en överlåtelse inte har en finsk personbeteckning kan andra identifieringsuppgifter vara t.ex. födelsetid, födelseort, passnummer och giltighetstiden för det pass som använts för identifiering.  

De föreslagna ändringarna ökar fastighetsdatasystemets tillförlitlighet och omfattning. Dessutom ger de bättre möjligheter att nå fastighetsägaren.  

Det föreslås att motsvarande ändring gällande nationalitet och en sammanslutnings hemort ska göras också i 3 mom. 

1.7  Lag om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster

6 §.Utlämnande av uppgifter som informationstjänst. Gällande 6 § 3 mom. i lagen innehåller de parter till vilka Lantmäteriverket får lämna ut uppgifter ur fastighetsdatasystemet med hjälp av teknisk anslutning på en sådan myndighets vägnar som avses i 4 § samt de ändamål för vilka Lantmäteriverket på ansökan får bevilja tillstånd att få och förmedla uppgifter med hjälp av teknisk anslutning. Paragrafens 3 mom. föreslås bli ändrat så att Lantmäteriverket på en sådan myndighets vägnar som avses i 4 § med hjälp av teknisk anslutning får lämna ut uppgifter ur fastighetsdatasystemet också till försvarsministeriet, Försvarsmakten, polisen och räddningsmyndigheterna. Vidare föreslås det att 3 mom. ska ändras så att Lantmäteriverket på ansökan får bevilja tillstånd att få och förmedla uppgifter med hjälp av teknisk anslutning för säkerställande av den nationella säkerheten.  

1.8  Lag om köpeskillingsregister över fastigheter

1 §. I 1 § 2 mom. i gällande lag ingår ändamålet med köpeskillingsregistret och informationstjänsterna. Det föreslås att 2 mom. ska ändras så att till ändamålet med köpeskillingsregistret och informationstjänsterna fogas säkerställande av den nationella säkerheten. 

4 §. I enlighet med den skyldighet som ingår i 4 § 1 mom. i gällande lag ska förvärva-ren i det fall som avses i 2 kap. 1 § 2 mom. i jordabalken meddela den som för köpeskillingsregistret om överlåtelse av fast egendom eller avtal om upplösning av samägandeförhållande. Det föreslås att 1 mom. i paragrafen ska ändras så att förvärvaren också ska meddela den som för köpeskillingsregistret uppgift om nationalitet och andra uppgifter som identifierar parterna. I situationer där en part i en överlåtelse inte har en finsk personbeteckning, kan andra identifieringsuppgifter vara t.ex. födelsetid, födelseort, passnummer och giltighetstiden för det pass som använts för identifiering. 

5 §. I 5 § 1 mom. i gällande lag ingår de ändamål för vilka Lantmäteriverket på ansökan får bevilja tillstånd att få och förmedla uppgifter ur köpeskillingsregistret med hjälp av en teknisk anslutning. Det föreslås att 1 mom. ska ändras så att Lantmäteriverket med hjälp av teknisk anslutning får lämna ut uppgifter ur köpeskillingsregistret till justitieförvaltningsmyndigheter, regionförvaltningsverk, närings-, trafik- och miljö-centraler, kommuner, Skatteförvaltningen, försvarsministeriet, Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, polisen och andra förundersökningsmyndigheter, räddningsmyndigheter, myndigheter som sköter fastighetsbildningsuppgifter, myndigheter inom folkbokföringsförvaltningen, Forststyrelsen, Senatfastigheter och köpvittnen. De myndigheter som nämns i momentet motsvarar de myndigheter till vilka Lantmäteri-verket får lämna uppgifter ur fastighetsdatasystemet med hjälp av en teknisk anslutning med stöd av 6 § 3 mom. i lagen om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster, vilket föreslås bli ändrat. Vidare föreslås det att 1 mom. ska ändras så att Lantmäteriverket på ansökan ska få bevilja tillstånd att få och förmedla uppgifter med hjälp av teknisk anslutning även för säkerställande av den nationella säkerheten.  

4.1  Lagförslagens förhållande till grundlagen

Inledning 

Denna proposition innehåller åtta lagförslag, med vilka syftet är att förbättra den nationella säkerheten vid överlåtelse och innehav av fast egendom. De viktigaste författningarna med tanke på grundlagen är lagen om ändring av markanvändnings- och bygglagen (lagförslag 1), lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter för säkerställande av den nationella säkerheten (lagförslag 2), lagen om statens förköpsrätt inom vissa områden (lagförslag 3) och lagen om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv (lagförslag 4). I fråga om dessa lagförslag är det nödvändigt att bedöma vissa av de föreslagna bestämmelserna ur grundlagsperspektiv och i synnerhet med tanke på likabehandlingen, egendomsskyddet och rättsskyddet enligt 2 kap. i grundlagen. 

Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Paragrafens 1 mom. innehåller en allmän klausul om likabehandling. Denna bestämmelse uttrycker huvudprincipen om likabehandling och jämställdhet. I principen ingår ett förbud mot godtycke och ett krav på enahanda bemötande i likadana fall.  

Enligt 15 § i grundlagen är vars och ens egendom tryggad och om expropriation av egendom för allmänt behov mot full ersättning ska bestämmas genom lag. Egendomsskyddet är en principiell utgångspunkt som man under vissa förutsättningar kan avvika ifrån. I 15 § 1 mom. i grundlagen ingår en allmän klausul om egendomsskydd, utgående från vilken bl.a. bedöms i vilken mån olika begränsningar av ägarens frihet att använda sin egendom kan tillåtas. I 15 § 2 mom. i grundlagen ingår ett specificerat (kvalificerat) lagförbehåll som gäller expropriationssituationer, vilket inbegriper krav på ett allmänt behov och full ersättning. I fråga om begränsningar av användningen av egendom finns dock inte motsvarande lagförbehåll, vilket gör att i fråga om en bedömning av dem gäller de allmänna förutsättningarna för begränsningar i de grundläggande rättigheterna (se GrUB 25/1994 rd).  

Grundlagens 21 § innehåller en grundläggande bestämmelse som garanterar var och en rätt att få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet. Paragrafens 2 mom. gäller en rättvis rättegång och andra dimensioner av god förvaltning.  

Allmänna förutsättningar för begränsning 

Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis (GrUB 25/1994 rd, s 4-5) ställt följande krav som förutsättningar för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska få be-gränsas: 

1. Begränsningarna ska grunda sig på en bestämmelse i lag. 

2. Begränsningarna ska vara noga avgränsade och tillräckligt exakt definierade. 

3. Grunderna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna ska med tanke på systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna vara godtagbara och påkallade av ett vägande samhälleligt intresse. 

4. Genom lag kan man inte föreskriva om en begränsning som hör till kärnan av de grundläggande fri- och rättigheterna.  

5. Begränsningarna ska vara nödvändiga för att uppnå en målsättning samt i fråga om sin omfattning stå i proportion till de rättsliga intressen som de grundläggande rättigheterna skyddar samt till vikten av det samhälleliga intresse som ligger till grund för begränsningen. 

6. Då de grundläggande fri- och rättigheterna begränsas ska ett tillräckligt rättsskydd säkerställas. 

7. Begränsningarna får inte stå i strid med Finlands internationella förpliktelser gällande de mänskliga rättigheterna. 

Det kan allmänt konstateras att den prövning som gäller begränsningarna stöder sig på de allmänna krav som gäller begränsningar och som utformats i grundlagsutskottets praxis. De väsentligaste av dessa är noggrann avgränsning och exakthet, samhällelig acceptans och proportionalitet (t.ex. när det är fråga om egendomsskydd att normal användning förhindras). Av betydelse är också de arrangemang som gäller avvikelser och rättsskydd. 

Ändringarna i markanvändnings- och bygglagen 

Enligt den föreslagna 33 § i markanvändnings- och bygglagen gäller inskränkning av byggandet på ett område som i landskapsplanen anvisats som rekreations- eller skyddsområde, för Försvarsmaktens ändamål eller för nätverk eller områden för trafik eller teknisk service. Ett område med bygginskränkning kan utvidgas eller inskränkas genom en särskild bestämmelse i planen.  

Det föreslagna tillägget är av betydelse särskilt med tanke på 15 § i grundlagen som gäller markägares egendomsskydd. Bestämmelsen innebär en utvidgning av tillämpningsområdet till den nuvarande bestämmelsen, som grundlagsutskottet har ansett stå i samklang med bestämmelserna i den då gällande regeringsformen (GrUU 38/1998 rd, s. 5–6). Landets försvar ska anses som ett med tanke på systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna acceptabelt och vägande samhälleligt behov. Begränsningen grundar sig på en bestämmelse i lag, fastän den får sitt innehåll utifrån myndighetens prövning från fall till fall. Den föreslagna paragrafen ger myndigheten en synnerligen omfattande prövningsrätt, som dock begränsas av övriga kriterier i 33 § i markanvändnings- och bygglagen. Kravet på proportionalitet i lagstiftningen tryggas av de bestämmelser om skälighet som skyddar markägaren i markanvändnings- och bygglagen. Till sådana begränsningar som är oskäliga för markägaren har kopplats en inlösningsskyldighet för det allmänna. Eftersom ägaren till ett område i samband med behandlingen av ett planläggningsärende kan säga sin uppfattning om bestämmelsens innehåll och ändring i ett planläggningsavgörande kan sökas genom besvär, kan det anses att arrangemangen gällande rättssäkerheten är tillräckliga.  

Lag om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter för säkerställande av den nationella säkerheten 

I propositionen föreslås det att en ny lag om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter för säkerställande av den nationella säkerheten ska stiftas. Lagen ska ersätta gällande lag om inlösen av egendom för försvarsändamål. Den föreslagna nya lagen ska på samma sätt som den nuvarande försvarsinlösningslagen i omfattande grad stödja sig på den allmänna inlösningslagen och främst precisera den i fråga om grunden för inlösen. Det ska vara fråga om expropriation i författningsrättslig mening enligt 15 § 2 mom. i grundlagen, och därför föreslås det att bestämmelserna i lagen ska utvärderas med tanke på bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna och i synnerhet 15 § i grundlagen som gäller egendomsskydd. 

I 1 § i lagen ska det föreskrivas om de samhälleliga intressen för vilkas tryggande ett område ska kunna lösas in med stöd av denna lag. Det är fråga om sådana funktioner av grundläggande art med tanke på den samhälleliga verksamheten, vilka med tanke på 15 § 2 mom. i grundlagen kan anses acceptabla och motiverade av ett vägande samhälleligt behov. I bestämmelsen ska kravet på ett allmänt behov konkretiseras inom lagens tillämpningsområde, vilket gör att de begränsningar som riktas mot egendomsskyddet kan anses bli exaktare avgränsade och noggrannare definierade än i dagens läge, där motsvarande inlösningar måste göras utgående från den generella klausulen i den allmänna inlösningslagen. Genom lagen breddas inte egentligen statens möjligheter till inlösning från vad de är i dag, eftersom det allmänna behov som avses i inlösningslagen i sig redan är ett synnerligen brett begrepp som täcker behov av flera slag.  

Enligt den föreslagna lagen ska inlösen i exceptionella situationer vara möjlig också för något annat än det offentliga samfundets bästa. Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att kravet på ett allmänt behov inte nödvändigtvis förutsätter att en in-lösning görs för det offentliga samfundets bästa, utan förvärvaren av den inlösta egendomen kan också vara någon annan part (GrUU 32/2010 rd, GrUU 3/2005 rd, GrUU 15/2004 rd, GrUU 49/2002 rd, GrUU 53/2001 rd, GrUU 28/2000 rd, GrUU 4/2000 rd). Utskottet har emellertid ansett att i så fall måste man sträva efter att konkretisera kravet på ett allmänt behov genom materiella bestämmelser som tas in i lagen. Det föreslagna regelverket uppfyller också till denna del de förutsättningar som ställs i nämnda praxis.  

När det allmänna behovet vägs är det framför allt fråga om att bedöma hur starkt det samhälleliga intresset är. Bedömningen är dock inte uttömd i och med detta, utan i en del situationer kan det också vara fråga om att mot varandra väga olikriktade samhälleliga intressen. Vilket som helst projekt som ger nyttiga effekter med tanke på det allmänna ska inte automatiskt anses vara påkallat av ett allmänt behov. De projekt som är nödvändiga med tanke på samhället uppfyller kravet på allmänt behov, men bestämmelsens tillämpningsområde kan inte begränsas till att gälla endast sådana nödvändiga projekt för vilkas realiserande det inte finns något alternativ. Ett allmänt behov ska anses inbegripa också sådana projekt som ska anses behövliga och vilka när man bedömer helheten i betydande grad främjar genomförandet av samhällets intressen. 

Vid övervägningen om en inlösning ska göras ska det bedömas vilken betydelse det objekt som ska skyddas har med tanke på att aktören, t.ex. Försvarsmakten, ska kunna sköta sina i lag föreskrivna uppgifter samt vilken inverkan skyddsåtgärden förutses ha. Det ovan nämnda ska vidare bedömas i förhållande till förlusten av ett enskilt intresse på så sätt att inlösningen totalt sett ska vara en samhälleligt godtag-bar och proportionell åtgärd. Inlösning ska användas som en sistahandsmetod, medan man i första hand ska eftersträva frivilliga avtal med markägarna.  

Ägaren till ett objekt som ska lösas in ska enligt 8 § i inlösningslagen reserveras ett tillfälle att säga sin uppfattning om ansökan om inlösningstillstånd, och dessutom kan han eller hon söka ändring i inlösningstillståndet genom att anföra besvär om det hos förvaltningsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen. På motsvarande sätt kan ägaren till ett objekt vid inlösningsförrättning föra fram sin uppfattning om inlösnings-ansökan och anföra besvär om inlösningsbeslutet. De arrangemang gällande rättsskyddet som ingår i den föreslagna lagen kan följaktligen anses tillräckliga.  

Bestämmelser om fastslåendet av inlösningsersättning ingår i 4 § i den föreslagna lagen. Enligt 1 mom. i nämnda paragraf ska för egendom som inlöses full ersättning bestämmas enligt egendomens högsta gängse pris. Den föreslagna ersättningsgrunden ska garantera ägaren till den egendom som ska lösas in en högre ersättning än den allmänna inlösningslagen och på detta sätt överskrids den miniminivå som förutsätts i 15 § 2 mom. i grundlagen. Vidare ska inlösningslagens bestämmelser om gottgörande av andra förluster som inlösningen orsakar bli tillämpliga.  

De situationer där fast egendom ska lösas in för att säkerställa den nationella säkerheten kan sinsemellan vara mycket olika. Till exempel i situationer där ett skjut- eller övningsområde ska upprättas eller förstoras, kan det vara nödvändigt att till staten lösa in flera fastigheter som omfattas av projektets inflytelsesfär, medan det igen i en annan situation kan vara tillräckligt att lösa in en enskild fastighet. Markägarna i området kan behandlas olika beroende på vilket hot som bedöms vara riktat mot den nationella säkerheten. Olika behandling av ägare till fastigheter som är föremål för inlösen i förhållande till övriga markägare i området kan anses godtagbart med tanke på 6 § i grundlagen till följd av ett godtagbart samhälleligt intresse som anknyter till behandlingen. Också när man överväger att lösa in en enskild fastighet ska det naturligtvis beaktas att åtgärden eller grunden för den inte blir diskriminerande. 

I 3 § i den föreslagna lagen ska det föreskrivas om interimistiskt förbud mot åtgärder i en situation där en inlösning har börjat förberedas. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska det ministerium som förbereder ett inlösningsärende för högst ett år kunna förbjuda att egendomen eller den särskilda rättigheten används på ett sådant sätt som kan äventyra ändamålet med inlösningen. Det interimistiska förbud som avses i paragrafen inverkar på fastighetsägarens rätt att bestämma om sin egendom och om användningen av den. Också för det interimistiska förbudet ska grunden vara att skydda ett säkerhetsintresse, om vilket ska föreskrivas närmare i lagen. Detta kan anses vara en vägande samhällelig grund för begränsningen. Bestämmelsen om grunden för ett beslut om ett interimistiskt förbud ska vara lika exakt formulerad som bestämmelsen om grunden för ett inlösningstillstånd. Det är dessutom fråga om en åtgärd som gör ett mindre ingrepp i egendomsskyddet än vad en inlösning gör, och därmed kan den inte anses stå i strid med proportionalitetsprincipen. Fastighetsäga-ren ska ha rätt att överklaga beslutet, vilket gör att rättsskyddsarrangemangen också till denna del kan anses tillräckliga.  

I sammandrag kan det konstateras att de krav som gäller den nationella säkerheten i princip inriktas på alla objekt i hela landet på lika grunder och att det är fråga om att uppfylla de behov som säkerheten ställer. Det är inte heller fråga om en slumpmässig inriktning av kraven. Med skyddandet av den nationella säkerheten sammanhänger ett godtagbart och vägande skäl. Med tanke på grundlagen är även synnerligen långtgående begränsningar för att garantera den nationella säkerheten möjliga. På den kravnivå som gäller säkerheten är det inte i sig fråga om begränsningar riktade mot vissa enskilda fastigheter, utan om en kravnivå som gäller hela landet, och som måste uppnås när vissa förutsättningar, om vilka föreskrivs närmare, uppfylls. 

Lag om statens förköpsrätt inom vissa områden 

Enligt den föreslagna lagen ska staten kunna träda i stället för köparen i ett fastighetsköp i de situationer som föreskrivs i lagen. Vad gäller den rättsliga ställningen för parterna i ett fastighetsförvärv är det fråga om ett förfarande av samma typ som det som kommunernas förköpslag föreskriver om. Grundlagsutskottet har ansett att utnyttjande av förköpsrätt är en lindrigare åtgärd än expropriation och att den innebär endast obetydligt ingripande i säljarens och köparens rättsliga ställning (GrUU 15/2005 rd). 

Utgående från den allmänna klausulen om egendomsskydd i 15 § 1 mom. i grundlagen bedöms i första hand olika begränsningar i ägarens nyttjanderätt och bestämmande inflytande. Enligt det kvalificerade lagförbehållet i 2 mom. kan om expropriation bestämmas genom lag endast om egendom exproprieras för ett allmänt behov och mot full ersättning. Det kan anses att statens förköpsrätt innebär en begränsning av det egendomsskydd som har tryggats i 15 § 1 mom. i grundlagen, eftersom förköpsrätt innebär att ägarens rätt att använda egendomen och bestämma om den begränsas och i ett visst hänseende också att ett ingrepp görs i avtalsförhållandenas beständighet. 

Med tanke på de allmänna förutsättningarna att begränsa grundläggande fri- och rättigheter är det väsentligt för det första att det för begränsningarna finns en grund som är godtagbar i systemet för de grundläggande rättigheterna. I 1 § i lagen ska det föreskrivas om de materiella förutsättningarna för att staten ska få utnyttja sin förköpsrätt. Staten ska ha förköpsrätt vid fastighetsköp, om förvärvet av fastigheten till staten är nödvändigt för säkerställande av landets försvar, gränsbevakningen eller gränssäkerheten eller för övervakning och tryggande av den territoriella integriteten. Med de geografiska förutsättningarna i 2 § ska lagens tillämpningsområde precise-ras. Liksom i fråga om lagförslag 2 ska det även här vara fråga om sådana samhälleliga intressen att de ur grundlagsperspektiv kan anses utgöra ett godtagbart och vägande samhälleligt behov.  

Enligt de allmänna förutsättningarna för att grundläggande fri- och rättigheter ska få begränsas ska en begränsning grunda sig på en bestämmelse i lag. Den föreslagna lagen ska innehålla ett bemyndigande att utfärda en förordning genom vilken det ska vara möjligt att precisera lagens geografiska tillämpningsområde. Tillämpningsområdet ska dock vara tillräckligt exakt definierat i lagen, och det ska inte kunna breddas genom förordning, vilket gör att kravet på att om begränsningen ska föreskrivas i lag kan anses vara uppfyllt.  

Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis (se t.ex. GrUU 15/2005 rd) med stöd av sin tidigare praxis ansett att ur säljarens perspektiv innebär användningen av förköpsrätten en begränsning av säljarens rätt att fritt bestämma om förvärvaren (GrUU 5/1988 rd). Utskottet har dock inte ansett att denna begränsning är särskilt betydande i sådana situationer som är av samma typ som den nu föreslagna lagen, där säljarens förmögenhetsrättsliga ställning dock tryggas av att staten utgående från lagen är bunden vid de köpevillkor som ursprungligen har överenskommits mellan säljaren och köparen. Begränsningen av säljarens bestämmande inflytande gällande hans eller hennes förmögenhetsrättsliga ställning kan i skenet av grundlagsutskottets ovan anförda tolkningspraxis bedömas vara synnerligen obetydlig vid användningen av förköpsrätten. 

Ur köparens synvinkel har grundlagsutskottet ansett att det vid förköpsrätt är fråga om att han eller hon inte får den fastighet som är föremål för köpet (se t.ex. GrUU 15/2005 rd). Av betydelse med tanke på avsaknaden av egendomsskydd för köparen har utskottet ansett det att ersättning betalas för de utgifter som köparen har haft. Enligt 10 § i den föreslagna lagen ska staten ersätta köparen för de finansieringskostnader och andra behövliga kostnader som följer av köpet samt för de behövliga kostnader som härrör från besittning, skötsel och underhåll av fastigheten.  

I 49 § i inkomstskattelagen föreskrivs det om partiell skattefrihet för överlåtelsevinster. Som en följd av bestämmelsen är beskattningen av en överlåtelsevinst i en situation med förköp eller inlösen i allmänhet lindrigare än om en fastighet säljs genom fri handel. Bestämmelsen tryggar för sin del fastighetsägarens förmögenhetsrättsliga ställning i en förköps- och inlösningssituation.  

Parterna i ett förvärv ska ha rätt att söka ändring i ett beslut som gäller utnyttjande av förköpsrätt, vilket gör att kraven på rättsskydd kan anses bli uppfyllda. 

Lag om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv 

Den föreslagna lagen om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv ska särskilt bedömas med tanke på grundlagens 6 § som gäller jämlikhet, 15 § som gäller egendomsskydd och 21 § som gäller rättsskydd. 

Med tanke på grundlagen är lagen av betydelse framför allt vad gäller den likabehandling som tryggas i 6 § i grundlagen. Enligt 6 § i grundlagen får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Den föreslagna lagens tillämpningsområde ska delvis fastställas enligt en persons nationalitet, dvs. lagen särbehandlar medborgare i stater som inte hör till Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i förhållande till medborgare i stater som hör till dessa när de är fastighetsköpare. 

Bestämmelsen om lagens tillämpningsområde enligt 1 § innebär olika behandling mellan de personer som är medborgare i en stat som hör till Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och dem som inte är det. Olika behandling utgående från nationalitet kan anses ingå i begreppet ursprung och följaktligen höra till de diskrimineringsgrunder som uttryckligen är förbjudna enligt 6 § 2 mom. i grundlagen och i fråga om vilka kraven på att olika behandling ska motiveras är relativt höga (RP 309/1993 rd, s 44, se t.ex. GrUU 37/2014 rd, GrUU 23/2012 rd, GrUU 60/2010 rd, GrUU 1/2006 rd, GrUU 15/2001 rd). Paragrafen hindrar emellertid inte allt åtskiljande mellan människor, även om åtskiljandet uttryckligen skulle grunda sig på ett skäl som nämns i diskrimineringsbestämmelsen. Det väsentlig är om åtskiljandet kan motiveras på ett sätt som är acceptabelt med tanke på systemet för de grundläggande rättigheterna (se RP 309/1993 rd). Grundlagsutskottet har i sitt utlåtandepraxis ansett att omständigheter som sammanhänger med den nationella säkerheten är ett sådant vägande skäl till följd av vilket bl.a. utländska personers och sammanslutningars företagsköp inom försvarsindustrisektorn kan begränsas (GrUU 16/2011 rd). 

Den i lagen avsedda olika behandlingen ska i första hand gälla frågan om vem som är skyldig att ansöka om tillstånd.  

Med tanke på bedömningen av de verkningar av den föreslagna lagen som har kopplingar till likabehandlingsbestämmelserna ska som en viktig aspekt anses att det egentliga tillståndsbeslutet inte ska basera sig på en persons nationalitet eller ett bolags hemort, utan avgörandet ska grunda sig på försvarsministeriets bedömning av att beviljandet av ett tillstånd för ett fastighetsförvärv skulle försvåra ordnandet av landets försvar, övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten eller säkerställandet av gränsbevakningen, gränssäkerheten eller försörjningsberedskapen. Detta innebär bl.a. granskning av om fastighetsinnehavet gör det möjligt att utnyttja fastigheten på ett sådant sätt som kan anses påverka tryggandet av de intressen om vilka föreskrivs i lagen. Vid bedömning av detta kan som en faktor användas det användningsändamål som sökanden har meddelat och t.ex. en betydande konflikt mellan detta ändamål och områdets egenskaper. Det egentliga tillståndsavgörandet ska således fastställas på basis av ovan nämnda vägande säkerhetsintressen och fastighetens geografiska läge, inte på basis av tillståndssökandens nationalitet. 

Viktigt med tanke på om den tillståndspraxis som anknyter till den föreslagna lagen är diskriminerande eller inte är också att tillämpningen av regelverket inte heller faktiskt blir diskriminerande. Detta kan anses förutsätta framför allt att för de beslut genom vilka ett förvärvstillstånd avslås kan ges sakliga grunder som är juridiskt kontrollerbara, och att de inte i verkligheten enbart grundas på nationalitet. Försvarsministeriets tillståndsövervägning ska till denna del också vara bunden av bestämmelserna i diskrimineringslagen (1325/2014) vid sidan av 6 § i grundlagen. Bestämmelser om förbud mot diskriminering finns i 8 § och om legitima grunder för särbehandling i 11 § i diskrimineringslagen. 

De uppgifter som används vid tillståndsprövning är i allmänhet inte till alla delar offentliga, och därför är det nödvändigtvis inte möjligt att i beslutet i detalj redovisa för alla motiveringar. Detta kan emellertid inte betyda att ett beslut kan lämnas utan motiveringar, utan det ska vara fråga om framför allt hur exakt nivån på motiveringarna är. Tillräckliga motiveringar i tillståndspraxis kan sist och slutligen anses avgörande med tanke på att den tillståndspraxis som ingår i förslaget inte de facto blir problematisk med tanke på förbudet mot diskriminering i 6 § i grundlagen.  

Den föreslagna lagen kan anses vara av betydelse också med tanke på egendomsskyddet om vilket föreskrivs i 15 § i grundlagen. Lagen begränsar fastighetsägarens frihet att bestämma om sin egendom, dvs. besluta om vem han eller hon vill överlåta egendomen till. 

I det föreslagna tillståndssystemet ska det vara möjligt att avslå en tillståndsansökan, om beviljande av tillstånd skulle försvåra ordnandet av landets försvar, övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten eller säkerställandet av gränsbevakningen, gränssäkerheten eller försörjningsberedskapen. Dessa kan i sig anses vara vägande samhälleliga grunder, och en begränsning av ägarens bestämmanderätt utgående från dem kan i princip inte anses problematisk med tanke på kravet att en begränsning ska stå i rätt proportioner. Såsom det betonas ovan i fråga om likabehandling i förhållande till grunderna för tillståndsprövningen, kan det också i fråga om rätt proportion för begränsning av äganderätten anses centralt att vägran av ett tillstånd faktiskt grundar sig på en bedömning av om möjligheterna att uppnå lagens mål försvåras i det enskilda fallet, och inte t.ex. enbart på nationalitet. 

Enligt 6 § i den föreslagna lagen ska köparen vara skyldig att vidareöverlåta fastigheten i en situation där köparen inte beviljas det tillstånd om vilket ska föreskrivas i lagen. Vidare enligt 2 mom. i samma paragraf föreslås det att om försäljning av fastigheten på åtgärd av myndigheten ska föreskrivas, om inte köparen själv har lyckats sälja fastigheten under den tidsfrist på ett år som föreslås. Såväl köparens egen skyldighet att avstå från fastigheten som i synnerhet försäljning av den på åtgärd av myndigheten innebär att man ingriper i egendomsskyddet som skyddas i 15 § i grundlagen. 

Med tanke på hur godtagbar den föreslagna begränsningen är, är försäljningsskyldigheten kopplad till samma grunder som själva tillståndssystemet. I detta hänseende kan det anses att också i fråga om försäljningsskyldigheten finns det med tanke på systemet för de grundläggande rättigheterna en grund som är godtagbar och kopplad till ett vägande allmänt behov. I praktiken kan det anses att uppkomsten av försäljningsskyldigheten sammanhänger med en risk som köparen har tagit i försäljningssituationen om att han eller hon inte kommer att beviljas tillstånd att förvärva fastigheten efter att köpet har slutits. För att köparen ska kunna försäkra sig om att förvärvet är lagenligt, bör han eller hon alltså ansöka om tillstånd på förhand. Den föreslagna lösningen kan i detta hänseende anses utgöra en stark styrning av köparen i riktning mot att skaffa tillstånd innan det egentliga förvärvet görs. 

Det tillståndssystem som gäller fastighetsförvärv är av betydelse också med tanke på grundlagens 15 § som gäller egendomsskydd. Tillståndssystemet begränsar inte användningen av fastigheten, men nog den frihet som ankommer på fastighetsägaren att bestämma om sin egendom, dvs. besluta om överlåtelse av den till vem han eller hon vill. Av denna anledning ska bestämmelsen bedömas utifrån de allmänna förutsättningarna att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Av betydelse med tanke på grundlagens 21 § som gäller rättsskydd är i synnerhet bestämmelserna i 5 § som gäller beviljande av tillstånd och i 6 § som gäller vidareöverlåtelse av fastighet. På behandlingen av ärendena ska tillämpas bestämmelserna i förvaltningslagen, vilka kan anses trygga kraven på korrekt behandling. Fastighetsköparen ska med stöd av 8 § i den föreslagna lagen ha rätt att överklaga de beslut som utfärdats med stöd av nämnda paragrafer genom besvär hos förvaltningsdomstolen, vilket gör att den av grundlagen följande rätten att få ett beslut som gäller ens rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan till denna del kan anses vara uppfylld. 

4.2  Lagförslagens förhållande till internationella förpliktelser

Skyddet för personuppgifter och de föreslagna lagarnas förhållande till EU:s dataskyddsförordning 

De föreslagna ändringarna i lagen om köpvittnen, lagen om fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster och lagen om köpeskillingsregister över fastigheter ökar något mängden personuppgifter som ska samlas in i samband med fastighetsförvärv och överlåtelsen av uppgifter till säkerhetsmyndigheterna genom en teknisk anslutning. Vidare ska de myndigheter som handlägger inlösnings-, förköps- och tillståndsärenden i små mängder behandla personuppgifter om parterna i ett förvärv när de överväger och vidtar åtgärder. Behandlingen av personuppgifter ska till sin karaktär vara mycket småskalig, det kommer inte nödvändigtvis att uppkomma några personregister av uppgifterna och i samband med tillämpningen av lagarna kommer det inte att vara nödvändigt att behandla sådana uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter enligt artikel 9 i Europeiska unionens förordning (EU) 2016/679, av den 27 april 2016, om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (nedan allmänna dataskyddsförordningen).  

Grundlagsutskottet har i sin färska praxis ansett att det inte finns något hinder för att kraven på räckvidd för, exakthet hos och noggrann avgränsning av bestämmelser om skyddet för personuppgifter till vissa delar kan uppfyllas genom en allmän unionsförordning eller genom en allmän nationell lag. Enligt utskottet ska tillgodoseendet av skyddet för personuppgifter i framtiden i första hand grunda sig på den allmänna dataskyddsförordningen och den nationella allmänna lag som ska stiftas. I det sammanhanget bör man undvika nationell speciallagstiftning, som bör reserveras för situationer då den är dels tillåten enligt dataskyddsförordningen, dels nödvändig för att tillgodose skyddet för personuppgifter (se t.ex. GrUU 2/2018 rd).  

I propositionen föreslås det att gällande lagstiftning om behandling av personuppgifter i liten mån ska kompletteras främst i fråga om innehållet i de uppgifter som ska samlas in i samband med fastighetsförvärv. I samband med denna proposition är det inte möjligt att göra en mera omfattande bedömning av i vilken relation till allmänna dataskyddsförordningen de nämnda författningarna och deras lagstiftningsteknik står. Med beaktande av att de personuppgifter som ska behandlas till mängden är små och att i dem inte ska ingå sådana uppgifter som hör till de särskilda kategorierna av personuppgifter, ska ett tillräckligt skydd av personuppgifter till övriga delar kunna garanteras med stöd av allmänna dataskyddsförordningen och den nationella allmänna lagstiftning som kommer att komplettera den. Enligt regeringens uppfattning finns det inget behov att föreskriva mera i detalj i speciallagstiftning om behandlingen av personuppgifter i samband med inlösnings-, förköps- och tillståndsärenden. Behandlingen av personuppgifter ska huvudsakligen grunda sig på myndighetens lagstadgade skyldighet, vilken avses i artikel 6.1 c i allmänna dataskyddsförordningen. 

De föreslagna lagarnas förhållande till europeiska människorättskonventionen, EU:s stadga och de fria kapitalrörelserna 

Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till europeiska människorättskonventionen ska envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom lämnas okränkt. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser. Enligt artikelns andra stycke inskränker ovanstående bestämmelser likväl inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter och andra pålagor eller av böter och viten. 

Europeiska människorättskonventionen ger staterna en relativt omfattande marginal för övervägning när det föreskrivs om begränsningar i egendomsskyddet. Staterna har rätt att stifta lagar som de anser nödvändiga för att övervaka användningen av egendom i det allmänna intressets namn. Konventionen förutsätter därmed inte att en viss, enskild åtgärd måste vara nödvändig för att uppnå ett mål, utan kravet på nödvändighet riktar in sig på den fas när lagen stiftas och återgår i sista hand för politisk prövning. Garanterandet av den nationella säkerheten är entydigt ett sådant godtagbart allmänt intresse som avses i artikeln.  

Egendomsskyddet garanteras också i artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt 1 punkten i bestämmelsen har var och en rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det, i de fall och under de förutsättningar som föreskrivs i lag och mot rättmätig ersättning för sin förlust i rätt tid. Nyttjandet av egendomen får regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen. Enligt artikel 20 i stadgan är alla människor lika inför lagen. 

Enligt artikel 52.1 i stadgan ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. 

Säkerställande av den nationella säkerheten är också ur unionsrättens synvinkel en godtagbar grund för att begränsa de rättigheter som tryggas i stadgan. De föreslagna lagarna uppfyller dessutom kravet på att det ska föreskrivas i lag om begränsningar och kravet på full ersättning. Syftet med de föreslagna lagarna om förköp och till-ståndsplikt är delvis uttryckligen att minska behovet att lösa in fastigheter, vilket ska vara den kraftigaste metoden att ingripa i egendomsskyddet och därmed den metod som ska användas i sista hand. Som helhet sett skyddar de föreslagna lagarna därmed uttryckligen realiserandet av proportionalitetsprincipen. 

EU-rätten begränsar i princip inte medlemsstaternas behörighet att lagstifta om ett system som gäller förvärv av fast egendom, men på systemet ska tillämpas bl.a. bestämmelserna om förbud mot diskriminering, etableringsfrihet och fria kapitalrörelser. Etableringsfriheten enligt artikel 49 i FEUF innehåller rätten att börja idka och idka ett självständigt yrke samt rätten att grunda och leda företag under de förutsättningar som enligt lagstiftningen i etableringsstaten gäller dess medborgare. 

Principen om fria kapitalrörelser är inte absolut. Enligt artikel 65.1(b) i FEUF begränsar artikel 63 inte medlemsstaternas rätt att vidta åtgärder som är motiverade med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet. Enligt 2 punkten i samma artikel ska bestämmelserna i kapitlet inte påverka tillämpligheten av sådana restriktioner för etableringsrätten som är förenliga med fördragen. I skenet av EU-domstolens rättspraxis är det möjligt att begränsa de fria kapitalrörelserna också genom att åberopa omständigheter som är förenliga med det allmänna intresset. De kan sammanhänga med bl.a. säkerheten och organiserandet av markanvändningen. Enligt artikel 65.3 i FEUF får de nationella restriktionerna och förfarandena inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning av de fria kapitalrörelserna. Också proportionalitetsprincipen måste uppfyllas. 

Enligt lagförslag 4 i propositionen ska fastighetsförvärv som en fysisk person eller sammanslutning, som inte har hemort i EU- eller EES-området, gör i Finland vara tillståndspliktigt. Tillståndsplikten ska också gälla en sådan sammanslutning med hemort i EU- eller EES-området, där en person eller sammanslutning med hemort utanför EES-området innehar minst en tiondedel av det röstetal som samtliga aktier i ett aktiebolag medför eller utövar motsvarande faktiska inflytande. Till denna del har propositionen efter remissförfarandet kompletterats utgående från remissresponsen för att det inte ska vara möjligt att kringgå bestämmelserna med enkla bulvanarrangemang. I lagförslaget ska det inte ställas strängare villkor för fastighetsförvärv på sammanslutningar med hemort i andra stater än EU- eller EES-stater än de som ställs på en sammanslutning med hemort i Finland. Enligt regeringens uppfattning kan den föreslagna lagstiftningen och dess tillämpningsområde anses motiverade med tanke på den allmänna ordningen och säkerheten på det sätt som avses i artikel 65 i FEUF, och propositionen kan inte heller anses stå i strid med proportionalitetsprincipen. Enligt regeringens uppfattning medför bestämmelserna därmed inte heller något problem ur EU-rättens synvinkel. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Med hänsyn till de statsförfattningsrättsliga synpunkter som hänför sig till propositionen anser regeringen det dock önskvärt att utlåtande om propositionen inhämtas av riksdagens grundlagsutskott.