1.1  Bakgrund

I regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering ”Ett starkt och engagerat Finland, 20.6.2023” finns flera åtgärder för att ändra villkoren för naturalisation (10; En trygg och kristålig rättsstat; 10.3; Invandrings- och integrationspolitiken, s. 213–214). Enligt regeringsprogrammet är finskt medborgarskap inte någonting man får automatiskt, utan förutsättningen för det är en lyckad integration. Enligt programmet ska medborgarskapslagen (359/2003) revideras så att villkoren för naturalisation skärps. 

De åtgärder i regeringsprogrammet som gäller medborgarskapslagen genomförs stegvis i tre separata projekt vid inrikesministeriet (SM034:00/2023, SM055:00/2023 och SM056:00/2023). I den första fasen genomförs de ändringar i regeringsprogrammet som gäller boendetidsvillkoret i medborgarskapslagen. Enligt regeringsprogrammet förlängs boendetiden till åtta år, och enbart vistelse under den tid en person har haft uppehållstillstånd godkänns som boendetid. Även det antal dagar då en person vistats utomlands som ska godkännas som boendetid minskas. Dessutom slopas undantaget i fråga om boendetiden för personer som får internationellt skydd samt utreds slopandet av undantagen i fråga om statslösa. 

1.2  Beredning

Beslutet om tillsättande av ett projekt för ändring av medborgarskapslagen fattades den 16 oktober 2023. Projektet tillsattes för tiden den 16 oktober 2023 till den 30 juni 2024. Förberedande åtgärder inför projektet inleddes dock redan innan projektet officiellt tillsattes. Projektet har beretts som tjänsteuppdrag vid inrikesministeriet. Under projektets gång har utrikesministeriet och Migrationsverket hörts.  

Propositionsutkastet sändes på remiss mellan den 9 februari 2024 och den 4 mars 2024. Grunden för en kortare remisstid än normalt var strävan att överlämna propositionen till riksdagen så att den kan behandlas under vårsessionen 2024. På detta sätt kan regeringsprogrammets åtgärder genomföras och lagändringarna sättas i kraft så snart som möjligt. Inrikesministeriet förlängde den 26 februari 2024 remisstiden till den 11 mars 2024, så remisstiden förlängdes med en vecka. 

Utlåtande begärdes av följande instanser: justitieministeriet, finansministeriet, utrikesministeriet, arbets- och näringsministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, justitiekanslern i statsrådet, riksdagens justitieombudsman, Människorättscentret, diskrimineringsombudsmannen, barnombudsmannen, Migrationsverket, Polisstyrelsen, skyddspolisen, Utbildningsstyrelsen, högsta förvaltningsdomstolen, Helsingfors, Åbo, Östra Finlands, Tavastehus, Vasa och Norra Finlands förvaltningsdomstolar, Finlands Advokatförbund, Amnesty International Finländska sektionen rf, UNHCR Northern Europe, Förbundet för mänskliga rättigheter rf, delegationen för etniska relationer, Suomi-Seura ry, Flyktingrådgivningen rf, Ulkoministeriön puolisoyhdistys ULPU ry och stödcentret för funktionshindrade invandrare Hilma. 

Det kom in 37 utlåtanden om propositionen. Utlåtanden lämnades av justitieministeriet, finansministeriet, utrikesministeriet, arbets- och näringsministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, justitiekanslern i statsrådet, riksdagens justitieombudsman, diskrimineringsombudsmannen, barnombudsmannen, Migrationsverket, Polisstyrelsen, skyddspolisen, Utbildningsstyrelsen, kyrkostyrelsen, Åbo förvaltningsdomstol, Finlands Advokatförbund, UNHCR Northern Europe, Förbundet för mänskliga rättigheter rf, delegationen för etniska relationer, Suomi-Seura ry, Flyktingrådgivningen rf, Finlands Flyktinghjälp rf, Ulkoministeriön puolisoyhdistys ULPU ry, Nätverket för familjers diversitet, Familia ry, Centralhandelskammaren, Teknologiateollisuus ry, Teknikens Akademiker rf, Suomen Ekonomit - Finlands Ekonomer ry, International Working Women of Finland ry, Aalto-universitetet, Helsingfors universitet, forskningskonsortiet Mobile Futures, AlphaSense Oy, Suomen Startup-yhteisö ry och Foreign Specialists in Finland ry. Dessutom kom det in kommentarer om utkastet till proposition från några privatpersoner. Högsta förvaltningsdomstolen meddelade att den inte avger något utlåtande i ärendet. Helsingfors förvaltningsdomstol meddelade att den inte hade något att yttra i ärendet.  

Rådet för bedömning av lagstiftningen har lämnat ett utlåtande om utkastet till proposition den 9 april 2024. 

Remissvaren behandlas närmare i avsnitt 6. 

Beredningsunderlaget till propositionen finns till påseende på inrikesministeriets webbplats på adressen https://intermin.fi/sv/projekt-och-lagberedning/projektsida?tunnus=SM034:00/2023 .  

2.1  Allmänt

I 1 § i medborgarskapslagen föreskrivs det om förutsättningarna för att förvärva, behålla eller förlora finskt medborgarskap samt om förfarandet vid behandlingen av ett sådant ärende. Syftet med medborgarskapslagen är att reglera förvärv och förlust av finskt medborgarskap med beaktande av såväl privatpersoners som statens intressen, förhindra och minska statslösheten samt genomföra och främja principerna för god förvaltning och rättsskydd vid behandlingen av och beslutsfattandet i ärenden som gäller medborgarskap. 

Finskt medborgarskap kan förvärvas vid födseln, genom föräldrarnas medborgarskap, på ansökan eller efter anmälan. Bestämmelser om förutsättningarna för naturalisation, dvs. medborgarskap som beviljas på ansökan, finns i 3 kap. i medborgarskapslagen och bestämmelser om förvärv av medborgarskap efter anmälan i 4 kap. Anmälningsförfarandet är lättare och snabbare än ansökningsförfarandet, och det är i mindre utsträckning förenat med villkor och prövningsrätt i beslutsfattandet än ansökningsförfarandet. Erhållandet av finskt medborgarskap efter anmälan grundar sig på principen att en person som uppfyller villkoren för förvärv av finskt medborgarskap har rätt till finskt medborgarskap. De som har rätt att göra anmälan har i lagen angetts så noggrant som möjligt med beaktande inte bara av ändamålsenlighetsaspekter och statens intresse utan också av de rättigheter som individen med fog anses ha (RP 235/2002 rd, s. 20). Anmälningsförfarandet gäller till exempel personer som redan från tidigare kan anses ha fast anknytning till Finland. Genom anmälningsförfarandet kan bland annat en tidigare finsk medborgare förvärva finskt medborgarskap.  

De ändringar i fråga om boendetiden som föreslås i denna proposition gäller ansökningsförfarandet enligt 3 kap. Det föreslås inga ändringar i bestämmelserna om anmälningsförfarande i 4 kap. 

Flera bestämmelser i medborgarskapslagen grundar sig på internationella förpliktelser. Enligt artikel 6.3 i den europeiska konventionen om medborgarskap (FördrS 93 och 94/2008, nedan medborgarskapskonventionen) ska varje konventionsstat i sin nationella lagstiftning medge möjlighet till naturalisation för personer som har legalt och varaktigt hemvist inom dess territorium. Vid uppställandet av villkor för naturalisation ska konventionsstaten inte fastställa längre tid än tio år för hemvist som ska ha förflutit innan ansökan kan göras. Enligt den förklarande rapporten till konventionen (Explanatory Report to the European Convention on Nationality, s. 9) motsvarar den maximala längden på boendetiden på tio år den allmänna standarden, eftersom de flesta europeiska länder förutsätter en boendetid på fem till tio år. Utöver boendetiden kan konventionsstaten förutsätta till exempel integration för naturalisation.  

Bestämmelser om de allmänna villkoren för naturalisation, dvs. beviljande av medborgarskap på ansökan, finns i 13 § i medborgarskapslagen. Ett allmänt villkor för naturalisation är boendetidsvillkoret. Enligt 1 mom. 2 punkten beviljas en utlänning på ansökan finskt medborgarskap, om han eller hon när ansökan avgörs har och har haft sitt egentliga bo och hemvist i Finland de senaste fem åren utan avbrott (oavbruten boendetid) eller sju år efter det att han eller hon fyllt 15 år, varav de senaste två åren utan avbrott (förvärvad boendetid). I medborgarskapslagen föreskrivs det om när boendetiden börjar (14 §), om vistelse som godkänns som boendetid (15 §) och om avbrott i den oavbrutna boendetiden (16 §). I lagen finns en huvudregel om boendetidens längd och undantag från den i fråga om vissa grupper av sökande. Nedan behandlas de nämnda bestämmelserna i lagen närmare.  

2.2  Boendetidens längd

Som det konstateras ovan förutsätter förvärv av medborgarskap på ansökan enligt 13 § i medborgarskapslagen för närvarande antingen fem års oavbruten boendetid eller sju års förvärvad boendetid. Syftet med den förvärvade boendetiden är enligt förarbetena till medborgarskapslagen (RP 235/2002 rd, s. 40) att den sökande kan förvärva största delen av den krävda boendetiden i olika avsnitt. Därigenom har man strävat efter att beakta de ökade utlandsvistelserna i anslutning till arbetsuppgifter och studier. Den längre boendetiden har motiverats med att perioderna i Finland kan infalla under flera årtionden. 

Enligt medborgarskapskonventionen kan en medlemsstat förutsätta högst tio års hemvist inom dess territorium innan ansökan kan göras. I avsnitt 5.2 beskrivs närmare den boendetid som krävs för att bli medborgare i de jämförelseländer som tas upp i propositionen. På basis av uppgifterna i jämförelsen varierar den boendetid som krävs i jämförelseländerna mellan fem och tio år. På nordisk nivå kräver Finland och Sverige den kortaste boendetiden, medan det i de övriga nordiska länderna krävs en längre boendetid. Även Sverige bereder en förlängning av den allmänna boendetiden. Som allmän nordisk linje kan således betraktas ett boendetidsvillkor på över fem år, så till denna del motsvarar Finlands allmänna boendetidsvillkor inte helt den allmänna nordiska linjen. Också i förhållande till andra jämförelseländer är den allmänna boendetiden i den kortare änden.  

Syftet med boendetiden är att ge personerna färdigheter att leva i det finländska samhället, och därigenom har en person möjlighet att inleda integrationen i det nya hemlandet i god tid innan han eller hon ansöker om medborgarskap. Under boendetiden kan invandraren bland annat stärka sina språkkunskaper och öka sin kännedom om det finländska samhällets regler och värderingar. I och med att dessa kunskaper och färdigheter ökar får personen snabbare också bättre möjligheter till bl.a. sysselsättning och även i övrigt ett självständigt liv i det finländska samhället. I och med naturalisationen blir utlänningen fullvärdig medlem i det finländska samhället med de rättigheter och skyldigheter som medborgarskapet medför.  

Fem år kan anses vara en ganska kort tid för att anpassa sig till det finländska samhället med tanke på naturalisation, särskilt när man granskar detta med tanke på målen i regeringsprogrammet och de riktlinjer som fastställs i det. En förlängning av boendetiden återspeglar regeringens syn på integrations- och naturalisationspolitiken, där en lyckad integration i det finländska samhället leder till medborgarskap. Vid förlängning av boendetiden är det således också fråga om ett något annorlunda förhållningssätt till bestämmelserna i den gällande medborgarskapslagen, som bland annat i fråga om boendetidens längd snarare uttrycker uppfattningen att en lyckad integration stöds av att man får medborgarskap.  

En delfaktor i en lyckad integration av invandrare kan anses vara sysselsättning eller företagande samt mer allmänt att försörja sig själv. Regeringsprogrammets åtgärder gällande medborgarskap betonar en lyckad integration och en bild av en framtid i det finländska samhället. Ett av de mål som beskriver detta kan anses vara regeringsprogrammets åtgärd gällande försörjningsförutsättningen, som genomförs i ett kommande projekt som gäller medborgarskapslagen.  

Arbets- och näringsministeriet publicerade den 4 mars 2024 en utredning med ny information om hur personer som flyttat till Finland av olika orsaker klarar sig på arbetsmarknaden (Arbets- och näringsministeriets publikationer 2024:9, på finska med svensk sammanfattning). Enligt utredningen varierar sysselsättningsgraden och medelinkomsterna för dem som anlänt till Finland på olika grunder kraftigt till en början innan skillnaderna minskar vartefter personerna varit bosatta under en längre tid i landet, och i synnerhet sysselsättningen för dem som anlänt till Finland på vissa grunder är vanligen låg under de första åren som de bott i landet. Till exempel i fråga om vissa typer av uppehållstillstånd finns det betydande skillnader i sysselsättning och inkomster när man jämför situationen i fråga om det nuvarande boendetidskravet på fem år med situationen efter åtta eller tio års boende i landet (s. 21, figur 2). I utredningen har man inte tagit ställning till betydelsen av att eventuellt få medborgarskap. 

Till den del en lyckad integration granskas med tanke på sysselsättningen och möjligheterna att skaffa sig egen försörjning, kan det således förutsättas en längre boendetid än nuvarande fem år för naturalisation. Enligt skyddspolisen kan en förlängning av boendetiden för sin del göra det mer sannolikt att man känner till sådana uppgifter om personen som är av betydelse med tanke på den nationella säkerheten och som kan ta längre tid att samla in.  

Enligt forskningsrön har det konstaterats att det finns ett samband mellan förvärv av medborgarskap och integration (t.ex. Gathmann & Garbers 2023: Citizenship and integration. Labour Economics, 82:2023, https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0927537123000180 ). Till exempel sökande som uppfyller språkkunskapsvillkoret kan därför även i fortsättningen få medborgarskap efter en kortare boendetid, varvid den integrationsfrämjande effekt som medborgarskapet har i allt högre grad kopplas samman med tanken att man genom beviljande av medborgarskap också kan belöna personer för att snabbt ha förvärvat de språkkunskaper som krävs. På detta sätt kan man genom de ändringar som görs i boendetiden sträva efter att kombinera integrationsfrämjande delfaktorer och delfaktorer som belönar integration.  

Med beaktande av det som sagts ovan och med beaktande av handlingsutrymmet i fråga om internationella förpliktelser och de mål som ställts upp i regeringsprogrammet kan den allmänna boendetiden höjas från nuvarande fem år. Även om den boendetid som krävs för naturalisation förlängs, kan incitamentet att skaffa språkkunskaper samtidigt betonas så att man genom att uppfylla språkkunskapsvillkoret kan få ett större undantag från det allmänna boendetidsvillkoret än för närvarande. För närvarande är skillnaden till den allmänna boendetiden ett år, men i fråga om en person som i ett tidigt skede förvärvat språkkunskaper kan man avvika från boendetiden också med flera år.  

Bestämmelserna om förvärvad boendetid har gjort det möjligt att förvärva boendetid under separata perioder som tidsmässigt ligger mycket långt från varandra. I praktiken har en person kunnat tillbringa perioder av mycket olika längd åt gången i Finland, varvid tiden för oavbruten vistelse kan ha varit relativt kort. En boendetid och vistelse i Finland som fördelar sig till och med på flera olika årtionden kan inte anses vara motiverad med tanke på boendetidens syfte. Slopandet av den förvärvade boendetiden leder till att en person i fortsättningen de facto ska vistas i Finland en längre oavbruten tid, vilket kan antas stödja en lyckad integration på ett mer ändamålsenligt sätt. Dessutom bör det beaktas att en person i vilket fall som helst kommer att ha möjlighet att vistas utanför Finland under en viss tid på det sätt som föreslås i denna proposition.  

De gällande bestämmelserna om indelningen i oavbruten och förvärvad boendetid har dessutom ansetts svårtolkade vid Migrationsverket. Utmaningarna hänför sig i synnerhet till att bestämmelserna om de utlandsresor som godkänns och om tillämpningen av två olika boendetider i viss mån lämnar rum för tolkning och möjliggör olika bedömningar av om den sökande uppnått den boendetid som krävs eller inte. Eftersom det i fortsättningen kommer att finnas endast ett och således entydigare sätt att beräkna boendetiden, kommer de som behandlar ansökningarna sannolikt att tillämpa den enhetligt, och dessutom minskar risken att beslut om naturalisation fattas på felaktiga grunder. De komplicerade bestämmelserna kan anses problematiska också ur de sökandes synvinkel, eftersom det är utmanande att förutse och bedöma om boendetiden kommer att uppnås.  

2.3  Boendetidens början och vistelse som godkänns som boendetid

Enligt 14 § 1 mom. 1 punkten i medborgarskapslagen börjar boendetiden från dagen för flyttningen eller återflyttningen till Finland, om den sökande har eller tidigare har beviljats tillstånd eller rätt att flytta till Finland i stadigvarande syfte. Boendetiden räknas enligt 2 punkten från dagen för beviljande av det första kontinuerliga uppehållstillståndet, om den sökande inte vid ankomsten till Finland har ett tillstånd som berättigar till inflyttning. Om utlänningen har beviljats asyl i Finland eller uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd eller humanitärt skydd, börjar boendetiden enligt 3 punkten från dagen för ansökan om asyl eller uppehållstillstånd. För en nordisk medborgare räknas tiden enligt 4 punkten från dagen för flyttningen till Finland eller dagen för registreringen av flyttningsanmälan, beroende på vilken av dessa som infaller senare. 

I fråga om asylsökande godkänns som boendetid den tid som gått åt till asylförfarandet, om asylförfarandet leder till ett för den sökande positivt slutresultat. Vad gäller detta undantag bör det observeras att det medan asylförfarandet ännu pågår inte är säkert att personen kommer att få stanna i landet. Asylförfarandet med eventuella besvärsskeden kan i vissa situationer ta en mycket lång tid, och denna tid kan täcka största delen av den boendetid på fyra år som krävs av personer med bakgrund som asylsökande. Målet med regeringsprogrammet är å andra sidan att effektivera asylförfarandet. 

Under förfarandet omfattas asylsökande av sådana mottagningstjänster som det föreskrivs om i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011). Avsikten är att den tid som tillbringas vid förläggningen ska vara tillfällig och kortvarig. Avsikten är att personerna så snart som möjligt antingen flyttar till en kommun eller återvänder till sitt ursprungsland. De är således ännu inte föremål för sådana åtgärder som främjar integration som det föreskrivs om i lagen om främjande av integration (1386/2010). Mottagningstjänsterna omfattar också arbets- och studieverksamhet, men asylsökande har inte nödvändigtvis ännu under asylprocessen möjlighet att förvärva sådana kunskaper och färdigheter som krävs för naturalisation.  

Trots att vistelse under den tid asylansökan behandlas i sig är sådan laglig vistelse som avses i utlänningslagen (301/2004) och asylansökan kan leda till ett beslut som är positivt för den sökande, är det ändå en möjlighet att inleda beräknandet av boendetiden först den dag då uppehållstillståndet beviljades också i fråga om den som får internationellt skydd. Detta är mera enhetligt än för närvarande också när man jämför med andra situationer där beräknandet av boendetiden inleds, eftersom beräknandet i andra situationer börjar när man med säkerhet vet att personen kommer att bosätta sig i Finland till exempel i och med att uppehållstillstånd beviljas. 

Om den sökande har vistats i Finland med stöd av ett tillfälligt uppehållstillstånd innan han eller hon beviljats kontinuerligt uppehållstillstånd, ska enligt 15 § 1 mom. i medborgarskapslagen vid beräknandet av den oavbrutna boendetiden, trots vad som föreskrivs i 14 § 1 mom. 2 punkten, beaktas hälften av den tid som den sökande har vistats i landet med stöd av det tillfälliga uppehållstillståndet. Detta förutsätter emellertid att den sökande har vistats i Finland med stöd av ett kontinuerligt uppehållstillstånd minst ett år omedelbart innan ansökan avgörs. Den allmänna utgångspunkten för medborgarskapslagen är att den som får medborgarskap ska vistas i landet kontinuerligt (RP 80/2010 rd, s. 32). 

Dessutom kan i vissa exceptionella situationer också den tid som en person har vistats utan tillstånd i landet eller en del av den godkännas som boendetid. Enligt 15 § 2 mom. i medborgarskapslagen godkänns med hänsyn till den sökandes ålder eller hälsotillstånd eller någon annan jämförbar orsak också den tid eller en del av den tid som den sökande har vistats i landet utan tillstånd som boendetid. Enligt förarbetena till lagen (RP 80/2010 rd, s. 34) är syftet med bestämmelsen att jämka boendetidsvillkoret i sådana situationer där den sökande anses ha begränsad handlingsförmåga av de skäl som räknas upp i bestämmelsen.  

Dessa bestämmelser i 15 § 2 mom. utgör ett undantag från medborgarskapslagens allmänna utgångspunkt, enligt vilken den tid som en person har vistats i landet utan tillstånd inte räknas in i boendetiden. Undantaget har i praktiken tillämpats ytterst sällan, och då t.ex. på vuxna med intellektuell funktionsnedsättning och äldre med minnessjukdomar. Däremot har det inte tillämpats t.ex. i situationer där tillståndsavbrottet enbart beror på den sökandes glömska och det inte föreligger sådana skälighetsgrunder som nämns i lagen. Utgångspunkten i den gällande lagen kan dock stärkas så att den tid som en person vistats i landet utan tillstånd inte i något fall räknas in i boendetiden, vilket kan vara motiverat också med tanke på tydligheten i lagens struktur och en enhetlig tillämpning av lagen.  

2.4  Dagar utomlands som godkänns som boendetid

I 16 § i medborgarskapslagen föreskrivs det om avbrott i den oavbrutna boendetiden. Paragrafen innehåller bestämmelser om hur olika långa resor utanför Finland påverkar beräknandet av boendetiden och om när man tillämpar bestämmelserna om förvärvad boendetid i stället för oavbruten boendetid. Enligt förarbetena till medborgarskapslagen (RP 235/2002 rd, s. 42) är syftet med bestämmelsen att förtydliga på vilket sätt vistelse utanför Finland inverkar på den oavbrutna boendetiden. Vidare enligt förarbetena återför ett avbrott i boendetiden inte den sökande till ett nolläge i fråga om förvärvande av boendetiden, utan det leder endast till en övergång från oavbruten boendetid till förvärvad boendetid.  

Enligt 16 § 1 mom. i medborgarskapslagen avbryts den oavbrutna boendetiden av andra än korta frånvaroperioder. Den oavbrutna boendetiden avbryts också om frånvaroperioder förekommer så regelbundet och om de är så många att den sökande för det mesta kan anses ha vistats eller vistas utanför Finland. Den oavbrutna boendetiden förblir dock oavbruten om frånvaron berott på en vägande personlig orsak. Enligt förarbetena till lagen (RP 235/2002 rd, s. 42) avbryter flyttning från Finland och långa frånvaroperioder den oavbrutna boendetiden. Den oavbrutna boendetiden avbryts också när den sökande största delen av tiden vistas utomlands. Då kan också samverkan av de korta frånvaroperioder som kan godtas i den oavbrutna boendetiden enligt förarbetena leda till att den oavbrutna boendetiden avbryts. 

Enligt 16 § 2 mom. i medborgarskapslagen räknas korta frånvaroperioder in i den oavbrutna boendetiden. Sådana är 1) frånvaroperioder som omfattar högst en månad, 2) högst sex frånvaroperioder som omfattar mer än en månad men högst två månader och 3) högst två frånvaroperioder som omfattar mer än två men högst sex månader. Enligt regeringens proposition (RP 235/2002 rd, s. 42) kan sådana frånvaroperioder anses vara tillfälliga till sin natur och ska inte dras av från den förvärvade boendetiden. Trots korta frånvaroperioder anses en persons egentliga bo och hemvist hela tiden finnas i Finland även om han eller hon vistas en kort tid åt gången utomlands, t.ex. på semesterresor.  

Korta frånvaroperioder har i lagen indelats i olika grupper på basis av deras längd och antal. Vistelsestaten eller syftet med vistelsen utomlands har inte någon betydelse i fråga om kort frånvaro. Enligt förarbetena till lagen (RP 235/2022 rd, s. 44) får den sökande utnyttja maximitiden för tillåten frånvaro enligt de olika grupperna. Frånvaroperioder enligt 1 punkten som är kortare än en månad är i allmänhet semester- eller arbetsresor eller resor i annat syfte som är tänkta att vara helt tillfälliga och som gjorts som sådana. Högst sex frånvaroperioder på högst två månader vardera tillåts.  

Enligt förarbetena är syftet med godtagandet av sådan frånvaro att ge den sökande möjlighet att t.ex. varje år tillbringa hela sin semester i sitt tidigare hemland utan att sådana relativt långa och även regelbundna frånvaroperioder påverkar förvärvet av oavbruten boendetid. Enligt förarbetena kan en frånvaro på sex månader inte i sig anses som en kort frånvaro, men godtagandet av en så lång enstaka frånvaro kan anses motiverat i fall då t.ex. arbete eller studier eller skötsel av privata angelägenheter i det tidigare hemlandet förutsätter en ganska lång, men dock klart tillfällig vistelse utomlands.  

Om den oavbrutna boendetiden anses ha blivit avbruten, beaktas enligt 16 § 3 mom. vistelsen i Finland vid beräknandet av den förvärvade boendetiden. Enligt förarbetena till lagen (RP 80/2010 rd, s. 34–35) är syftet med bestämmelsen att förtydliga förhållandet mellan oavbruten boendetid och förvärvad boendetid och att det ska framgå att det finns en möjlighet att beakta den förvärvade boendetiden i sådana situationer där kravet på oavbruten boendetid inte uppfylls trots att den sökande vistats länge i Finland. Om de tillåtna frånvaroperioderna överskrids t.ex. på grund av studier eller arbetsuppgifter, ska bestämmelserna om förvärvad boendetid tillämpas vid beräknandet av boendetiden. För att det ska kunna vara fråga om en vägande personlig orsak enligt 1 mom. krävs det nämligen i regel att det inträffar något oväntat.  

Enligt 16 § 4 mom. i medborgarskapslagen räknas inte tillfälliga frånvaroperioder som omfattar mer än sex månader men högst ett år in i den oavbrutna boendetiden. De avbryter dock inte den oavbrutna boendetiden. Vid beräknandet av boendetiden tillämpas bestämmelserna om förvärvad boendetid på sådana frånvaroperioder som överskrider ett år. Enligt regeringens proposition (RP 235/2002 rd, s. 43) anses frånvaroperioder på minst ett halvt men under ett år vara så långa att den sökande inte har rätt att inräkna dem i den oavbrutna boendetiden. 

Det kan alltså konstateras att nuvarande reglering i medborgarskapslagen som gäller dagar då den sökande vistats utomlands innehåller tre slags bestämmelser. Den sökande får för det första ha utlandsresor av olika längd på sammanlagt över två år under den oavbrutna boendetiden. Under den oavbrutna boendetiden möjliggör medborgarskapslagen sex frånvaroperioder på två månader och två frånvaroperioder på sex månader. Dessutom kan en person som ansöker om medborgarskap ha utlandsresor på högst en månad, förutsatt att han eller hon för det mesta vistas i Finland. 

För det andra föreskrivs det att utlandsresor av en viss längd inte räknas in vid beräknandet av den oavbrutna boendetiden. Sådana resor är utlandsresor som omfattar mer än sex månader men högst ett år. 

Dessutom kan dagarna utomlands leda till att bestämmelserna om förvärvad boendetid tillämpas i stället för bestämmelserna om oavbruten boendetid. Om frånvaron är längre än ett år, tillämpas förvärvad boendetid, som är två år längre än den oavbrutna boendetiden. Dessutom tillämpas bestämmelserna om förvärvad boendetid om den tillåtna frånvaron har överskridits eller om personen har varit utomlands så regelbundet och så mycket att han eller hon för det mesta kan anses ha vistats utomlands. Det att den tillåtna frånvaro som anges i lagen överskrids gör således inte att den redan förvärvade boendetiden går om intet eller börjar räknas från början, men den boendetid som krävs för naturalisation förlängs när man övergår till att tillämpa förvärvad boendetid.  

I utlänningslagen finns också bestämmelser om hur resor utanför Finland inverkar på bedömningen av om den krävda vistelsetiden i Finland uppnås. Sådana bestämmelser finns t.ex. i 56 § om permanent uppehållstillstånd. Permanent uppehållstillstånd beviljas under vissa förutsättningar en utlänning som efter att ha fått kontinuerligt uppehållstillstånd har vistats i landet i fyra år utan avbrott. Vistelsen betraktas som oavbruten, om utlänningen har vistats i Finland under minst hälften av uppehållstillståndets giltighetstid. Också orsakerna till frånvaron beaktas. En oavbruten vistelse avbryts inte av frånvaro som beror på sedvanliga semesterresor eller andra resor eller arbete på en arbetsplats utomlands utsänd av en finländsk arbetsgivare. 

De nuvarande bestämmelserna i medborgarskapslagen tillåter att den sökande vistas utanför Finland till och med hälften av den boendetid som krävs, vilket inte kan anses ändamålsenligt. Boende i Finland kan anses vara ett viktigt bevis på att en person vill bli fullvärdig medlem i samhället. Med tanke på detta är det inte motiverat att en person faktiskt kan vistas utomlands en så stor del av tiden innan han eller hon får medborgarskap. Bestämmelserna i medborgarskapslagen möjliggör lika många frånvarodagar som tillåts i fråga om permanent uppehållstillstånd. Med tanke på utlänningslagstiftningen som helhet kan det anses motiverat att det för att få medborgarskap krävs mer vistelse i Finland än för att få permanent uppehållstillstånd.  

Medborgarskapslagen innehåller inga bestämmelser om hur de tillåtna dagar då den sökande vistats utomlands tidsmässigt kan fördelas i förhållande till den boendetid som krävs. I lagen begränsas t.ex. inte hur länge man får vistas utomlands under året före naturalisationen. Detta innebär att en person kan tillbringa en stor del av året före naturalisationen utomlands och således inte nödvändigtvis faktiskt bo huvudsakligen i Finland. När naturalisation blir aktuell för en person kan det dock förutsättas att personen i verkligheten också är intresserad av att leva och vistas i Finland. Också i 13 § 1 mom. i den gällande lagen är utgångspunkten att villkoren för naturalisation uppfylls när ansökan avgörs. Kravet på boende i Finland kan således betonas genom att det t.ex. föreskrivs om hur mycket vistelse utomlands som godkänns som boendetid under året före naturalisationen.  

I lagstiftningen har det inte heller på något sätt begränsats hur länge den sökande kan vistas utomlands utan avbrott, utan i enlighet med vad som anförts ovan leder det att den sökande vistats för många dagar utomlands endast till att sättet att beräkna boendetiden ändras. Detta innebär att den sökande kan vistas utomlands flera år utan avbrott, till och med årtionden, och sedan återvända till Finland för att fortsätta förvärva boendetid. Detta kan inte nödvändigtvis anses motiverat, eftersom många års frånvaro kan anses visa att personens faktiska vistelse i Finland har avbrutits. Det kan vara motiverat att beräknandet av boendetiden inleds på nytt efter en mycket lång frånvaro.  

De tillåtna frånvaroperioderna enligt medborgarskapslagen avviker också rätt mycket från regleringen i de övriga nordiska länderna. I de övriga nordiska länderna tillåts vistelse utomlands under den boendetid som krävs för medborgarskap i en till tre månader under ett år. Till exempel i Danmark, där den allmänna boendetiden är nio år, anses vistelsen i allmänhet avbrytas om den sökande vistas utomlands i mer än fyra veckor utan avbrott. I Sverige däremot, där det för närvarande i allmänhet krävs fem års boendetid för naturalisation, får det under ett år företas utlandsresor på sammanlagt högst sex veckor. En längre tid utomlands dras i allmänhet av från boendetiden. I de övriga nordiska länderna kan man dock avvika från boendetiden till exempel på basis av den sökandes eget arbete eller hans eller hennes makes arbete utomlands. 

De bestämmelser i medborgarskapslagen som gäller tillåten frånvaro har ansetts svårbegripliga vid Migrationsverket. Utmaningarna gäller framför allt hur man räknar de dagar då den sökande vistats utomlands och när man övergår till att tillämpa bestämmelserna om förvärvad boendetid i stället för oavbruten boendetid. Bestämmelserna om de dagar då den sökande vistats utomlands och indelningen i olika sätt att beräkna boendetiden är nära förbundna med varandra, vilket gör det motiverat att förtydliga bestämmelserna på ett övergripande sätt. Antalet dagar då den sökande vistats utomlands har visserligen en mycket central ställning när man allmänt bedömer om boendetiden uppnås. Det tillåtna antalet dagar då den sökande vistats utomlands är av väsentlig betydelse inte bara ur tillämparens perspektiv, utan också ur de sökandes perspektiv. De komplicerade bestämmelserna kan anses problematiska också ur de sökandes synvinkel, eftersom det är utmanande att förutse och bedöma om boendetiden kommer att uppnås.  

Med stöd av vad som anförts ovan behöver bestämmelserna i medborgarskapslagen om de dagar då den sökande vistats utomlands ändras på ett sätt som stöder uppnåendet av målen i regeringsprogrammet. Samtidigt bör regleringen förenklas så att den blir tydligare än för närvarande, både med tanke på den myndighet som tillämpar regleringen och med tanke på de sökande. I enlighet med vad som anförts ovan främjas detta mål och blir regleringen tydligare om man slopar den förvärvade boendetiden. Det är dock ändamålsenligt att de sökande även i fortsättningen har möjlighet att vistas utomlands en viss tid, men kortare än för närvarande, om vars och ens individuella situation kräver det.  

2.5  Undantag från boendetidsvillkoret

Ovan behandlas den boendetid som är en förutsättning för att medborgarskap ska beviljas på ansökan. Bestämmelser om undantag från detta finns i flera paragrafer i medborgarskapslagen. Undantag från boendetiden kan göras i fråga om vissa persongrupper samt i vissa andra situationer. Undantag från kravet på boendetid enligt medborgarskapslagen kan i vissa situationer göras så att medborgarskap beviljas på basis av en oavbruten boendetid på fyra år eller en förvärvad boendetid på sex år (18 a §, 20 §, 22 §, 23 § 2 mom. och 24 § 3 mom.). I vissa situationer kan man avvika från kravet på boendetid så att det räcker med två års oavbruten boendetid för att få medborgarskap (18 och 21 §). 

Bakom flera undantag ligger internationella avtal som Finland har förbundit sig till och där det förutsätts att förvärv av medborgarskap för vissa grupper underlättas.  

Enligt artikel 34 i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning (FördrS 77/1968) ska de fördragsslutande staterna så mycket som möjligt underlätta flyktingarnas införlivande med samhället och deras naturalisation. Särskilt ska fördragsslutande stat bemöda sig om att påskynda naturalisationsförfarandet och att så mycket som möjligt minska avgifterna och kostnaderna för detta.  

Konventionen angående statslösa personers rättsliga ställning (FördrS 80/1968) innehåller en bestämmelse enligt vilken konventionsstaterna ska underlätta naturalisationen av statslösa personer. Enligt artikel 32 i konventionen ska de fördragsslutande staterna så mycket som möjligt underlätta statslösa personers införlivande med samhället och deras naturalisation. Särskilt ska fördragsslutande stat bemöda sig om att påskynda naturalisationsförfarandet och att så mycket som möjligt minska avgifterna och kostnaderna för detta. 

Också enligt artikel 6.4 i medborgarskapskonventionen ska varje konventionsstat i sin nationella lagstiftning underlätta förvärv av medborgarskap i staten för vissa personer. Dessa är a) äkta makar till medborgare i staten, b) barn till någon medborgare i staten som avses i undantaget i artikel 6.1 a, c) barn till föräldrar av vilka den ene förvärvar eller har förvärvat medborgarskap i staten, d) barn som adopterats av någon medborgare i staten, e) personer födda inom statens territorium som har legalt och varaktigt hemvist där, f) personer som har legalt och varaktigt hemvist inom statens territorium under en tidsperiod som börjat före artonårsdagen; tidsperiodens längd ska bestämmas i den berörda konventionsstatens nationella lagstiftning samt g) statslösa personer och personer som är erkända som flyktingar som har legalt och varaktigt hemvist inom statens territorium. 

Enligt den förklarande rapporten till medborgarskapskonventionen (Explanatory Report to the European Convention on Nationality, s. 9) kan förvärv av medborgarskap för de grupper som nämns i artikel 6.4 underlättas på olika sätt, till exempel genom kortare boendetid, lägre krav på språkkunskaper, enklare förfarande och lägre handläggningsavgifter. Dessutom kan staterna trots förbudet mot diskriminering behandla medborgare i vissa stater gynnsammare och t.ex. bevilja dem medborgarskap på basis av kortare boendetid. 

Syftet med det nordiska avtal om medborgarskap som ingicks mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige 2010 (FördrS 68 och 69/2012, det nordiska medborgarskapsavtalet ) är enligt artikel 1 att underlätta nordiska medborgares möjligheter att förvärva eller återvinna medborgarskap i ett annat nordiskt land. Avtalet upprätthåller de principer som har följts i årtionden, enligt vilka man på grund av de nära relationerna mellan de nordiska länderna också samarbetar i medborgarskapsfrågor och gör det lättare att få medborgarskap. Avtalet ingicks första gången 1950 och Finland anslöt sig till det 1969. Avtalet har reviderats flera gånger (RP 81/2002 rd, s. 2 och RP 70/2011 rd, s. 3).  

I 18 a § i medborgarskapslagen föreskrivs det om undantag från boendetidsvillkoret då sökanden uppfyller språkkunskapsvillkoret innan det allmänna boendetidsvillkoret uppfylls. Om personen uppfyller språkkunskapsvillkoret är den boendetid som krävs enligt paragrafen de senaste fyra åren utan avbrott eller sammanlagt sex år efter att han eller hon fyllt 15 år, varav de senaste två åren utan avbrott. Dessutom ska han eller hon ha på grundval av laglig och långvarig vistelse i Finland eller av någon annan härmed jämförbar orsak fast anknytning till Finland. Enligt regeringens proposition (RP 80/2010 rd, s. 38) kan avvikelse göras från boendetidsvillkoret då en person har förvärvat sådana språkkunskaper som krävs i lagen och de övriga villkoren för beviljande av medborgarskap är uppfyllda. Syftet med denna paragraf är att sporra till aktiva studier i finska eller svenska och ge den sökande möjlighet att som erkänsla för framgångsrika språkstudier förvärva medborgarskap efter en kortare tid än vad som är möjligt i normalfallet. 

Enligt 20 § i medborgarskapslagen kan medborgarskap beviljas personer som får internationellt skydd och statslösa på basis av en ett år kortare boendetid än normalt. Dessutom föreskrivs det i paragrafen att en sådan persons medborgarskapsansökan ska behandlas skyndsamt. Enligt regeringens proposition (RP 235/2002 rd, s. 46) är syftet med bestämmelsen att möjliggöra en positiv särbehandling av sökande som befinner sig i en svagare ställning beträffande medborgarskapsstatus än andra sökande. 

Medborgarskapslagens 22 § gäller finska medborgares makar, som kan beviljas finskt medborgarskap på basis av en ett år kortare boendetid än normalt. Utöver den boendetid som krävs förutsätts det att makarna bor och har bott tillsammans i minst tre år eller en avliden finsk medborgare och dennes make har bott tillsammans minst tre år före dödsfallet. Enligt förarbetena till lagen (RP 235/2002 rd, s. 48) kan samlevnaden med en finländsk make anses påskynda den sökandes färdighet att fungera självständigt i det finländska samhället. Kravet på att makarna ska bo tillsammans hänför sig å ena sidan till utredandet av förhållandets faktiska giltighet och å andra sidan till uppfattningen, som ligger till grund för undantagsbestämmelsen, att samlevnaden med en finländare främjar en djupare insikt om samhället. 

Barn får oftast medborgarskap på basis av ansökan som medsökande. Medborgarskap beviljas en medsökande i enlighet med 43 § endast tillsammans med en sökande. I praktiken får ett barn som är medsökande således inte medborgarskap, om barnets vårdnadshavare inte uppfyller villkoren för naturalisation och det därför fattas ett negativt beslut på ansökan om medborgarskap. Enligt motiveringen till bestämmelsen (RP 235/2002 rd, s. 61) grundar sig medsökandenas ställning i ansökan och anmälan på omyndighet och på det beroendeförhållande som den försörjda har till vårdnadshavaren. Om den sökande inte beviljas finskt medborgarskap på ansökan är det enligt motiveringen inte ändamålsenligt att naturalisera medsökande. 

Ett barn kan i enlighet med 24 § också naturaliseras ensamt på basis av en ansökan som gjorts på barnets vägnar. En förutsättning är att den som gör ansökan är finsk medborgare och barnet bor hos den som gör ansökan eller att det annars finns sådana vägande skäl för naturalisation som hör samman med barnets bästa. Enligt motiveringen till paragrafen (RP 80/2010 rd, s. 42) kan det i praktiken föreligga situationer där det är förenligt med barnets bästa att barnet beviljas medborgarskap trots att barnet inte bor hos den som lämnar in medborgarskapsansökan. T.ex. i ett sådant fall där myndigheterna har tagit initiativ till att barnet har placerats åtskilt från sina vårdnadshavare av orsaker som hänför sig till barnskyddet kan beviljandet av medborgarskap inte kräva att ansökan har lämnats in av vårdnadshavaren eller att barnet ska bo hos denne. 

Av en medsökande som inte har fyllt 15 år förutsätts enligt 23 § 1 mom. endast att hans eller hennes egentliga bo och hemvist finns i Finland när ansökan avgörs. Om den medsökande har fyllt 15 år är den boendetid som krävs enligt 2 mom. de senaste fyra åren utan avbrott eller sammanlagt sex år efter att han eller hon fyllt sju år, varav de senaste två åren utan avbrott. Kraven på boendetid är enligt 24 § 2 och 3 mom. desamma som för medsökande, om vårdnadshavaren eller intressebevakaren har ansökt om naturalisation av barnet.  

Enligt regeringens proposition (RP 235/2002 rd, s. 49–50) ska på en medsökande som vid tidpunkten för beslutsfattandet har fyllt 15 år tillämpas en kortare boendetid än boendetiden enligt de allmänna villkoren för naturalisation. I oavbruten boendetid krävs fyra år och i förvärvad boendetid sammanlagt sex år. Boendetid kan förvärvas efter fyllda sju år. En förutsättning för att ett barn som fyllt 15 år ska kunna naturaliseras är också en oavbruten boendetid på fyra år eller alternativt en boendetid på sammanlagt sex år.  

Utöver det som sägs ovan kan man i vissa situationer göra undantag från boendetidsvillkoret så att det räcker med två års oavbruten boendetid för att få medborgarskap. På detta sätt kan man enligt 21 § i medborgarskapslagen göra undantag för det första i fråga om nordiska medborgare. Bakgrunden till undantaget är artikel 1 i det nordiska medborgarskapsavtalet, enligt vilken avtalets syfte är att underlätta nordiska medborgares möjligheter att förvärva eller återvinna medborgarskap i ett annat nordiskt land.  

Enligt 18 § i medborgarskapslagen kan undantag från boendetidsvillkoret göras efter två års boendetid också i det fall att en utlänning på grundval av laglig och långvarig vistelse i Finland eller av någon annan härmed jämförbar orsak har fast anknytning till Finland. För att undantag ska kunna göras krävs då dessutom att 1) det är oskäligt svårt för den sökande att sköta ett stadigvarande arbete i huvudsyssla i Finland utan finskt medborgarskap, 2) den sökande utan att själv vara orsak till det i minst 10 år felaktigt har betraktats som finsk medborgare till följd av en finsk myndighets misstag som har lett till en betydelsefull påföljd som sammanhänger med en finsk medborgares rättigheter eller skyldigheter, eller 3) det annars finns synnerligen vägande skäl att avvika från boendetidsvillkoret.  

Enligt förarbetena till lagen (RP 235/2002 rd, s. 44–45) avses i 18 § 2 mom. 1 punkten närmast sådana fall då den sökandes nuvarande försörjning äventyras om han eller hon inte får finskt medborgarskap. I fråga om 2 punkten konstateras det åter att som exempel på en betydelsefull påföljd kan komma i fråga fullgörande av värnplikt. Enligt regeringens proposition (RP 80/2010 rd, s. 37) kan en myndighet med stöd av 18 § 2 mom. 3 punkten utöva prövningsrätt i enskilda fall, som beroende på de sökandes situation och bakgrund kan variera mycket. Ett synnerligen vägande skäl kan t.ex. vara att beviljandet av medborgarskap är av mycket stor betydelse för sökanden på grund av arbete eller av någon annan motsvarande orsak och att det endast fattas litet av den boendetid som krävs. Synnerligen vägande skäl kan också tillämpas på personer vars makar är skyldiga att i sin tjänst övergå till ett annat uppdrag och flytta till ett annat tjänsteställe inom utrikesförvaltningens organisation. Enligt uppgifter från Migrationsverket tillämpas bestämmelsen i fråga i mycket få fall.  

Undantaget enligt 18 § i medborgarskapslagen kan avgränsas närmare till att gälla makar till anställda inom utrikesförvaltningen, på vilka den kortare boendetid som bestämmelsen möjliggör vanligen har tillämpats. På detta sätt beaktas också i fortsättningen att de anställda inom utrikesförvaltningen har till uppgift att representera Finland utomlands och att deras makar således kan ha svårt att uppnå den boendetid som är ett allmänt villkor för naturalisation. Denna grupp av personer som ansöker om medborgarskap är mycket liten och de personer som hör till gruppen har i allmänhet uppfyllt alla andra villkor för naturalisation, inklusive språkkunskapsvillkoret. Det finns inga statistiska uppgifter om det exakta antalet sådana personer, men enligt Migrationsverkets uppskattning är det på årsnivå fråga om endast några enstaka sökande.  

I utrikesförvaltningens rotationssystem för personalen ingår ca två till åtta års arbete utomlands och därefter ca två års arbete i Finland. I synnerhet i krisländer med hög hotnivå framhävs diplomatpassets betydelse som säkerhetsgarant för hela familjen. Diplomatpass utfärdas endast för finska medborgare. Ur denna synvinkel talar statens intresse och skötseln av ärenden för en avvikelse från boendetiden för denna mycket begränsade grupp så att det räcker med två års boende i Finland också i fortsättningen. Tillämpningsområdet för undantaget kan avgränsas till makar till personer som är anställda inom Finlands utrikesrepresentation till exempel på samma sätt som i 3 § 3 mom. i utkastet till ny lag om hemkommun (VN/23399/2021). Även en nordisk och internationell jämförelse stöder ett sådant undantag.  

Eftersom boendetidsvillkoret endast är ett av villkoren för naturalisation, kan sökanden få medborgarskap omedelbart efter att minimiboendetiden har uppnåtts endast om han eller hon också uppfyller de övriga villkoren för naturalisation eller om avvikelse från dem kan göras på någon av de grunder som anges i medborgarskapslagen. Till exempel 2022 var ca 10 % av de beslut som fattades på medborgarskapsansökningar negativa.  

Tillämpningen av bestämmelserna om utredd identitet i 6 § i medborgarskapslagen kan leda till att det i vissa situationer är möjligt att förvärva medborgarskap först efter tio års boende i Finland. Detta gäller framför allt i det fall att sökanden tidigare har använt flera än en identitet, varvid beviljandet av medborgarskap förutsätter att den identitet som används har blivit vedertagen under tio års tid. Om en person som kommit som asylsökande till exempel har ansökt om asyl också i något annat land och då använder ett helt annat namn än i Finland, är det sannolikt inte möjligt att förvärva medborgarskap utan att tidsfristen på tio år har löpt ut. För att få medborgarskap krävs också nöjaktiga kunskaper i finska eller svenska, och utan dessa kunskaper kan beslutet om medborgarskapsansökan vara negativt.  

Outredd identitet och bristfälliga språkkunskaper hör till de vanligaste orsakerna till att medborgarskap inte har beviljats den som ansökt om medborgarskap. Om en person som ansöker om medborgarskap alltså inte uppfyller något annat villkor för naturalisation och det inte finns några grunder för undantag, kan han eller hon i praktiken inte dra nytta av den kortare boendetid än allmänt som föreskrivs för t.ex. en finsk medborgares make, en person som får internationellt skydd eller en statslös. 

Också behandlingstiden för en medborgarskapsansökan kan inverka så att den sökande naturaliseras först klart senare efter det att minimiboendetiden har uppfyllts. Enligt uppgifter från Migrationsverket var den genomsnittliga behandlingstiden i november 2023 för alla ansökningar om medborgarskap 487 dygn. Den genomsnittliga behandlingstiden för ansökningar om medborgarskap för personer som beviljats flyktingstatus var 788 dygn. Medborgarskapsansökningar för personer som fått alternativt skydd behandlades i genomsnitt inom 784 dygn. Den genomsnittliga behandlingstiden för ansökningar om medborgarskap för statslösa var 747 dygn.  

Den skyndsamma behandling som föreskrivs för ansökningar om medborgarskap för personer som får internationellt skydd och statslösa har således inte genomförts i praktiken i ljuset av dessa uppgifter. Även om en person som får internationellt skydd eller en statslös alltså kan naturaliseras efter en kortare boendetid än vanligt, påverkar i praktiken också de långa behandlingstiderna tidpunkten för förvärv av medborgarskap. Ansökningar om medborgarskap för makar till finska medborgare behandlades däremot i genomsnitt inom 142 dygn. Behandlingstiden för deras ansökningar om medborgarskap var således relativt kort. 

2.6  Övrigt

I 2 § i medborgarskapslagen har definierats separat personer som är ofrivilligt statslösa och personer som är frivilligt statslösa. Med ofrivilligt statslös avses enligt 3 punkten en person som inte har någon stats medborgarskap och som är statslös utan sin egen eller sin vårdnadshavares vilja. Med frivilligt statslös avses enligt 4 punkten en person som inte har någon stats medborgarskap och som har blivit statslös av egen eller sin vårdnadshavares vilja.  

Finland har förbundit sig till konventionen angående statslösa personers rättsliga ställning och till konventionen om begränsning av statslöshet (FördrS 96 och 97/2008). Enligt artikel 1 i konventionen angående statslösa personers rättsliga ställning avses med statslös person den som ej av någon stat med tillämpning av dess lagstiftning anses såsom dess medborgare. Ordet ”stateless” i den engelska konventionstexten har översatts till valtioton, men det vedertagna uttrycket på finska är numera kansalaisuudeton, vilket också har använts i den gällande medborgarskapslagen och i konventionen om begränsning av statslöshet.  

Definitionen i konventionen om statslösa personers rättsliga ställning innehåller ingen indelning i personer som är ofrivilligt statslösa och personer som är frivilligt statslösa. Indelningen har inte heller haft någon betydelse i Migrationsverkets tillämpningspraxis. Skillnaden syns t.ex. inte i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden, och vid bestämmandet av en persons medborgarskapsstatus specificeras inte om det är fråga om en person som är ofrivilligt eller frivilligt statslös.  

Av ovannämnda orsaker är det motiverat och ändamålsenligt att medborgarskapslagen innehåller endast en definition av en person som är statslös. 

4.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås det att medborgarskapslagens bestämmelser om boendetidsvillkor i anslutning till ansökningsförfarandet ändras på det sätt som regeringsprogrammet förutsätter. Till denna del föreslås ändringar i bestämmelserna om boendetidens längd, vistelse som godkänns som boendetid, inverkan av de dagar då den sökande vistats utomlands och avvikelse från boendetiden. Den boendetid som utgör ett allmänt villkor för naturalisation förlängs från nuvarande fem år till åtta år. Samtidigt slopas indelningen mellan oavbruten boendetid och förvärvad boendetid, eftersom detta förtydligar och förenklar bestämmelserna om boendetid. Boendetiden ska inte längre kunna förvärvas under olika perioder på samma sätt som för närvarande, så att det inte finns någon begränsning av längden på de perioder som en person vistas utomlands. Som boendetid ska dock fortfarande godkännas ett visst antal vistelser utanför Finland på det sätt som föreslås i denna proposition.  

Boendetiden ska i regel förlängas för alla som ansöker om medborgarskap i syfte att uppnå målen i regeringsprogrammet. Detta innebär för det första att det undantag som gäller kortare boendetid för personer som får internationellt skydd stryks ur lagen. Således förutsätts i fortsättningen i regel åtta års boendetid också för personer som får internationellt skydd, om det inte finns andra grunder för att avvika från boendetiden. Dessutom höjs kravet på boendetid med ett år i fråga om andra sökande som förutsätts ha en kortare boendetid än det allmänna kravet på boendetid. För statslösa, makar till finska medborgare, barn som fyllt 15 år och personer som uppfyller språkkunskapsvillkoret krävs i fortsättningen fem års boendetid i stället för nuvarande fyra år. Incitamentet för att skaffa språkkunskaper ökar jämfört med nuläget.  

Av synnerligen vägande skäl kan man avvika från boendetiden efter tre års boende i Finland, i stället för som nu efter två år. Till lagen fogas dessutom en separat grund för undantag för makar till anställda vid finska beskickningar, för vilka det förutsätts en boendetid på två år. Enligt tillämpningspraxis har maken till en anställd vid en finsk beskickning även för närvarande beviljats medborgarskap efter två års boende i Finland, men nu föreslås det tydligare bestämmelser om detta än för närvarande. Av en nordisk medborgare förutsätts också i fortsättningen två års boende i Finland.  

Tabell 1. De viktigaste förslagen.  

För att underlätta förvärv av medborgarskap för en sökande som får internationellt skydd eller är statslös fogas till lagen en bestämmelse om maximitiden för behandling av ansökan. Enligt förslaget ska ansökan om medborgarskap behandlas skyndsamt och beslutet fattas inom ett år från det att ansökan lämnades in. I vissa situationer kan beslutet fattas senare, om avgörandet av ansökan är förenat med särskilt komplicerade och utmanande omständigheter.  

Som en persons boendetid godkänns i fortsättningen enbart vistelse under den tid personen har haft uppehållstillstånd. Detta genomförs för det första genom att man i bestämmelserna om boendetidens början upphäver den punkt enligt vilken boendetiden börjar från dagen för ansökan om asyl eller uppehållstillstånd, om utlänningen på basis av ansökan har beviljats asyl i Finland eller uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd eller humanitärt skydd. Detta innebär att den tid som gått åt till behandlingen av asylärendet inte längre räknas in i boendetiden och att boendetiden för dem som fått internationellt skydd i Finland i fortsättningen börjar räknas från det att uppehållstillståndet har beviljats. I övrigt föreslås inga ändringar i boendetidens början. 

Dessutom föreslås det att bestämmelsen om vistelse som godkänns som boendetid ändras så att den tid eller en del av den som en person vistats utan tillstånd i Finland i fortsättningen inte längre i något fall ska beaktas vid beräknandet av boendetiden, oberoende av orsaken till vistelsen utan tillstånd. Sökandens ålder, hälsotillstånd eller någon därmed jämförbar orsak ska inte längre vara en grund för att godkänna den tid som en person vistats i landet utan tillstånd som en del av boendetiden. I praktiken räknas till exempel tiden mellan uppehållstillstånd inte in i boendetiden, och tiden mellan tillståndsavbrottet skjuter upp uppfyllandet av boendetidsvillkoret i samma utsträckning. På detta sätt stärks medborgarskapslagens allmänna utgångspunkt, enligt vilken den tid som en person har vistats i landet utan tillstånd inte räknas in i boendetiden.  

Det antal dagar då personen vistats utomlands som ska godkännas som boendetid minskas. Samtidigt ändras regleringen på ett övergripande sätt för att den ska vara tydligare och mer förutsägbar både för den som tillämpar lagen och för den sökande. Under hela boendetiden får frånvaron uppgå till sammanlagt ett år. Under året före naturalisationen får dock frånvaron uppgå till högst tre månader. På detta sätt betonas att sökanden måste de facto vara bosatt i Finland när ansökan avgörs.  

En överskridning av det tillåtna antalet dagar då den sökande vistats utomlands ska inte längre leda till att sättet att beräkna boendetiden ändras, eftersom det i denna proposition föreslås att den förvärvade boendetiden slopas. De dagar som överstiger det enligt propositionen tillåtna antalet dagar då den sökande vistats utomlands tas inte med i beräknandet av boendetiden. I praktiken innebär detta att om den sökande vistats mycket utomlands, fördröjer detta uppfyllandet av boendetidsvillkoret och därmed förvärvet av medborgarskap. Dessutom leder en oavbruten frånvaro på över fem år till att boendetiden börjar räknas från början, eftersom en så lång frånvaro kan anses innebära att en persons faktiska vistelse i Finland har avbrutits. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

6.1  Remissbehandling

Det kom rikligt med remissvar om förlängningen av den boendetid som krävs för medborgarskap, och det framfördes också betydande kritik mot innehållet i och motiveringen till de föreslagna ändringarna. I remissvaren ansågs det vara positivt att den som uppfyller språkkunskapsvillkoret även i fortsättningen kan få medborgarskap efter fem års boende i Finland. I en del utlåtanden ansågs det dock att konsekvenserna av ändringarna i allmänhet inte motsvarar målen för integrationen och att de till och med kan vara motsatta. I vissa myndighetsutlåtanden ansågs det vara positivt att ändringarna gör det möjligt att bättre än tidigare beakta säkerhetsaspekter.  

I utlåtandena understöddes en förenkling av bestämmelserna så att indelningen i oavbruten och förvärvad boendetid slopas och sättet att beräkna utlandsresor förenklas. En del av remissinstanserna bedömde dock att en förlängning av boendetiden kan ha en negativ inverkan på möjligheterna att flytta till och stanna i Finland samt på tillgången på arbetskraft. I utlåtandena fästes också uppmärksamhet vid Finlands konkurrenskraft och attraktionskraft med tanke på internationella experter. I vissa utlåtanden föreslogs det att dagar då den sökande vistats utomlands i anslutning till arbete och studier borde kunna inkluderas i boendetiden också för längre tid än ett år.  

Remissinstanserna fäster uppmärksamhet vid att ändringarna särskilt i boendetiden för personer som får internationellt skydd är kännbara och försämrar ställningen avsevärt för dem som hör till denna grupp. Den lagstadgade maximibehandlingstiden för medborgarskapsansökningar av statslösa och personer som får internationellt skydd ansågs i sig vara positiv, men det ställdes också frågor om åtgärdens inverkan, det faktiska genomförandet av den samt om huruvida den är tillräcklig med tanke på de internationella förpliktelserna.  

Flera remissinstanser ansåg det vara viktigt att man i propositionen också bedömer de sammantagna konsekvenserna av de ändringar som föreslås i olika projekt. I utlåtandena önskades dessutom kompletteringar i synnerhet i fråga om bedömningen av de konsekvenser som gäller barn och utsatta sökande. Man önskade också att konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna skulle kompletteras. I en del utlåtanden kritiserades den korta remisstiden.  

Motiveringen till regeringspropositionen kompletterades utifrån remissvaren särskilt i fråga om konsekvensbedömningen och motiveringen till lagstiftningsordningen. Också till exempel beskrivningen och bedömningen av nuläget preciserades. Dessutom kompletterades beskrivningen av kommande projekt som hänför sig till medborgarskapslagen. Inga ändringar gjordes i lagförslaget. 

6.2  Utlåtande av rådet för bedömning av lagstiftningen

Rådet för bedömning av lagstiftningen har lämnat ett utlåtande om utkastet till proposition den 9 april 2024. Enligt rådet för bedömning av lagstiftningen beskrivs de viktigaste förslagen tydligt i utkastet till proposition. Problemen och utmaningarna i nuläget bör ytterligare klargöras. Av utkastet till proposition framgår inte vilka problem eller utmaningar som har förekommit i anslutning till integration eller säkerhet på grund av bestämmelserna i nuläget. En beskrivning av de centrala problemen i nuläget underlättar bedömningen av hur förslagen påverkar de problem som uppdagats på ett sätt som främjar propositionens mål. Också konsekvenserna för integrationen och den nationella säkerheten bör beskrivas närmare. Utkastet till proposition ger dessutom ingen uppfattning om de sammantagna konsekvenserna i fråga om andra ändringar som gäller naturalisation och utlänningslagstiftningen. De ändringar som hänför sig till villkoren för naturalisation kommer sannolikt att påverka samma människor, Migrationsverket och företag som utnyttjar internationell arbetskraft, så konsekvenserna bör också behandlas tillsammans. I utkastet till proposition bör konsekvenserna för företagen preciseras.  

Med anledning av utlåtandet från rådet för bedömning av lagstiftningen kompletterades de avsnitt i propositionen som gäller nuläget och konsekvenserna särskilt när det gäller integration och säkerhet. Också bedömningarna av de indirekta konsekvenserna för individer och företag samt av de sammantagna konsekvenserna av andra planerade ändringar i medborgarskapslagen kompletterades. Till propositionen fogades tabeller som åskådliggör centrala förslag samt antalet personer som ansökt om naturalisation och naturaliserats.  

11.1  Samband med andra propositioner

Regeringsprogrammets åtgärder som gäller medborgarskap genomförs i etapper. I denna proposition föreslås det ändringar i bestämmelserna om den boendetid som är ett villkor för naturalisation. Det kommer att föreslås ändringar i villkoren för naturalisation också i två andra regeringspropositioner som avses bli överlämnade till riksdagen under höstsessionen 2024 och vårsessionen 2025.  

I den andra fasen genomförs bland annat de åtgärder i regeringsprogrammet som gäller utkomst, oförvitlighet och utredning av identitet. I den andra fasen ingår dessutom åtgärder som gäller förlust och återkallande av medborgarskap. Olika alternativa lösningar för att genomföra åtgärderna i regeringsprogrammet utreds för närvarande vid inrikesministeriet. Således finns det i detta skede ännu inte mer detaljerad information om vilka alla bestämmelser i medborgarskapslagen som det kommer att föreslås ändringar i och hur dessa bestämmelser kommer att ändras innehållsmässigt. Regeringsprogrammets mål är dock att allmänt taget skärpa förutsättningarna för naturalisation, så regeringsprogrammets åtgärder som gäller medborgarskap granskas utifrån denna utgångspunkt. Till exempel kravet på oförvitlighet och försörjningsförutsättning hör till de allmänna villkoren för naturalisation, om vilka det föreskrivs i 13 §, och därför torde ändringar föreslås åtminstone i bestämmelserna om dessa villkor. 

Den tredje fasen kommer att innehålla förslag om ibruktagande av ett medborgarskapsprov. För detta ändamål utreds under ledning av inrikesministeriet först bland annat hurdant medborgarskapsprov som ska tas i bruk och vilken instans som ska administrera avläggandet av provet. En förvaltningsövergripande arbetsgrupp har tillsatts för utredningen av medborgarskapsprovet. Avsikten är att utredningen ska vara klar på sommaren 2024. I detta skede finns det ännu inga närmare uppgifter om innehållet i eller ordnandet av provet. Utgångspunkten enligt regeringsprogrammet är i vilket fall som helst att som villkor för naturalisation ska ställas att medborgarskapsprovet har avlagts med godkänt resultat. I Finland används ännu inget medborgarskapsprov, så i praktiken är det fråga om ett nytt villkor för naturalisation som en person ska uppfylla för att få finskt medborgarskap. 

I enlighet med vad som beskrivs ovan genomförs de reformer som hänför sig till samma helhet stegvis genom separata regeringspropositioner. Det är fråga om en omfattande helhet som består av flera åtgärder i regeringsprogrammet och vars syfte är att betona lyckad integration. Detta mål förverkligas i enlighet med regeringsprogrammet genom att villkoren för naturalisation skärps. Utöver de ändringar som nu föreslås i fråga om boendetiden finns också förändringsmål som gäller andra allmänna villkor för naturalisation. I detta skede är det ännu inte möjligt att närmare bedöma konsekvenserna av de kommande ändringarna, men som det också konstateras i avsnitt 4.2 i propositionen kommer konsekvenserna av de olika ändringarna antagligen att kumuleras. Med beaktande av de planerade ändringarna är det sannolikt att konsekvenserna för till exempel olika grupper av människor som helhet kommer att vara större, vilket i denna proposition kan bedömas endast i fråga om ändringar som gäller boendetiden. Således strävar man i de kommande regeringspropositionerna efter att bedöma reformernas konsekvenser på ett så övergripande sätt som möjligt i fråga om olika typer av konsekvenser. Avsikten är att bedöma de sammantagna konsekvenserna också särskilt med tanke på konstitutionen och de internationella människorättsförpliktelserna.  

12.1  Grundlagens bestämmelser om medborgarskap

Enligt 5 § i grundlagen får barn finskt medborgarskap vid födelsen och genom föräldrarnas medborgarskap enligt vad som närmare bestäms genom lag. Enligt grunder som bestäms i lag kan medborgarskap också beviljas efter anmälan eller på ansökan. Ingen kan fråntas eller befrias från sitt finska medborgarskap annat än på i lag bestämda grunder och under förutsättning att han eller hon har eller får medborgarskap i en annan stat. 

Enligt förarbetena till grundlagsreformen har den statsförfattningsrättsliga betydelsen av finskt medborgarskap minskat efter att bestämmelserna i grundlagen om de grundläggande fri- och rättigheterna genom en reform år 1995 utsträcktes till att i regel omfatta alla personer inom Finlands jurisdiktion (RP 1/1998 rd, s. 78/I). Medborgarskapet utgör dock fortfarande ett viktigt band mellan den enskilde och staten och är således både rättsligt och de facto en viktig institution för den enskilda människan (GrUB 8/2010 rd, s. 2/I). 

I förarbetena till grundlagen (RP 1/1998 rd, s. 78/I) konstateras det att direkt till medborgarskap anknyts rösträtt i statliga val och folkomröstningar (14 § l mom.), valbarhet i riksdagsval (27 § 1 mom.) och i val av republikens president (54 § l mom.). Finskt medborgarskap förutsätts också för medlemskap i statsrådet (60 § 1 mom.). Genom lag kan bestämmas att endast finska medborgare får utnämnas till bestämda offentliga tjänster eller uppdrag (125 § 1 mom.). Skyldigheten att försvara landet gäller enligt 127 § finska medborgare. Enligt 9 § 3 mom. i grundlagen får finska medborgare inte hindras att resa in i landet, landsförvisas eller mot sin vilja utlämnas eller föras till ett annat land.  

Enligt 14 § 1 mom. i grundlagen har varje finsk medborgare som har fyllt aderton år rätt att rösta i statliga val och folkomröstningar. Enligt 27 § 1 mom. i grundlagen är varje röstberättigad som inte är omyndig valbar i riksdagsval. Enligt 54 § 1 mom. i grundlagen utses republikens president genom direkt val för en ämbetsperiod av sex år. Presidenten ska vara infödd finsk medborgare. Enligt 60 § 1 mom. i grundlagen ska de ministrar som hör till statsrådet vara för redbarhet och skicklighet kända finska medborgare.  

Erhållandet av finskt medborgarskap på basis av ansökan medför således flera rösträtter och behörigheter. Endast i presidentval är enbart infödda finska medborgare valbara. Skyldigheten att försvara landet enligt 127 § i grundlagen och skyddet mot landsförvisning enligt 9 § 3 mom. i grundlagen gäller alla finska medborgare.  

I sitt betänkande om medborgarskapslagen (GrUB 8/2002 rd, s. 4/II) fäste grundlagsutskottet uppmärksamhet vid att det på grund av 5 § i grundlagen måste föreskrivas genom lag om villkoren för att få medborgarskap. Utskottet ansåg att en alltför långtgående prövningsrätt inte harmonierar med detta. Beslut om medborgarskap kan därför enligt utskottet inte i sista hand vara beroende av lämplighetsprövning utan är i alla delar bundet av lag. I denna proposition föreslås inga sådana ändringar i medborgarskapslagen som ökar prövningen i anslutning till naturalisation jämfört med nuläget.  

12.2  Grundlagens bestämmelser om jämlikhet

Enligt förarbetena till grundlagsreformen (RP 1/1998 rd, s. 78/II) är det lagstiftaren som avgör förutsättningarna för beviljande av medborgarskap. Enligt motiveringen är det emellertid klart att det inte får uppställas sådana villkor för erhållande av medborgarskap som strider mot de grundläggande fri- och rättigheterna eller de mänskliga rättigheterna eller som på något annat sätt är godtyckliga. För erhållande av medborgarskap får således inte uppställas t.ex. sådana förutsättningar som enligt 6 § 2 mom. utgör förbjuden diskriminering.  

Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt 2 mom. får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Barn ska enligt 3 mom. bemötas som jämlika individer och de ska ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva.  

I den allmänna jämlikhetsklausulen i 6 § 1 mom. i grundlagen ingår ett förbud mot godtycke och ett krav på enahanda bemötande i likadana fall (RP 309/1993 rd, s. 46). Klausulen förutsätter inte att alla människor ska bemötas likadant i alla avseenden, om inte de förhållanden som inverkar på ärendet är likadana. Särbehandlingen får inte vara godtycklig eller skillnaderna bli oskäliga (se t.ex. GrUU 68/2022 rd, s. 3, GrUU 11/2012 rd, s. 2, GrUU 37/2010 rd, s. 3, GrUB 11/2009 rd, s. 2). Särbehandlingen ska också kunna motiveras på ett sätt som är godtagbart med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd, s. 48, GrUU 54/2022 rd, s. 3, GrUU 23/2012 rd, s. 2, GrUU 1/2006 rd, s. 2, GrUU 15/2001 rd, s. 3). Grundlagens bestämmelser om jämlikhet utgör inget hinder för nödvändig positiv särbehandling, dvs. åtgärder som förbättrar ställningen och förhållandena för en viss grupp (RP 309/1993 rd, s. 48, GrUU 4/2016 rd, s. 3, GrUU 56/2010 rd, s. 4, GrUU 38/2006 rd, s. 2, GrUU 10/2003 rd, s. 3).  

De undantag i medborgarskapslagen som gäller den boendetid som krävs för naturalisation baserar sig delvis på kraven i internationella avtal. De har också till övriga delar ansetts vara godtagbara (GrUB 8/2002 rd, GrUB 8/2010 rd). I denna proposition föreslås inga helt nya undantag från det allmänna boendetidsvillkoret.  

Makar till anställda vid finska beskickningar nämns tidigare i motiveringen till 18 § som ett exempel på sådana sökande som kan beviljas medborgarskap efter två års boende i Finland (RP 80/2010 rd, s. 37). Paragrafen har också av hävd tillämpats i en sådan situation. Det föreslås att bestämmelser om denna grund för undantag i fortsättningen ska ingå i en ny 22 a §. Det är fråga om positiv särbehandling av makar till tjänstemän som i sitt arbete representerar Finland utomlands. Särbehandlingen behövs eftersom makarna på grund av utlandsperioder som hänför sig till representation av Finland har svårt att uppfylla det allmänna boendetidsvillkoret. Bestämmelserna i den nya paragrafen innebär ingen ändring i det nuvarande rättsläget, men den vedertagna tillämpningen uttrycks i lagens ordalydelse noggrannare och exaktare än för närvarande.  

I denna proposition föreslås det i enlighet med regeringsprogrammet att undantaget i fråga om boendetiden för personer som får internationellt skydd slopas. Dessutom förlängs boendetiden i anslutning till flera andra grunder för undantag med ett år. Staterna kan bland olika metoder välja hur det ska göras lättare för vissa grupper att få medborgarskap. En kortare boendetid än den allmänna är ett av dessa alternativ. Förvärv av medborgarskap för personer som får internationellt skydd underlättas även i fortsättningen genom att deras ansökan om medborgarskap behandlas skyndsamt. För att effektivera den skyndsamma behandlingen föreslås det också en ny lagstadgad maximibehandlingstid.  

Även om erhållande av internationellt skydd inte längre som sådant är en grund för avvikelse från boendetiden, kan man även i fortsättningen avvika från boendetiden för en sökande som får internationellt skydd på olika andra grunder enligt medborgarskapslagen. Om den sökande uppfyller språkkunskapsvillkoret innan det allmänna boendetidsvillkoret uppfylls, har han eller hon möjlighet att få medborgarskap på basis av en boendetid på fem år. På samma sätt kan till exempel den föreslagna boendetiden på fem år för en finsk medborgares make också gälla en sökande som får internationellt skydd.  

I avsnitt 2.5 konstateras det att den genomsnittliga behandlingstiden för ansökningar om medborgarskap för personer som beviljats flyktingstatus har varit 788 dygn. Ansökningar om medborgarskap av sådana personer ska i fortsättningen ha en maximibehandlingstid på ett år. På detta sätt förkortas den tid som går åt till att få medborgarskap, vilket i praktiken i någon mån lindrar konsekvenserna av andra ändringar som gäller sökande som får internationellt skydd. Maximibehandlingstiden gäller också sådana sökande som får internationellt skydd och i fråga om vilka undantag från boendetiden kan göras på någon annan grund som avses i medborgarskapslagen, till exempel på grund av att de uppfyller språkkunskapsvillkoret.  

De föreslagna ändringarna kan således anses vara möjliga med tanke på jämlikheten och diskrimineringsförbudet, även om de undantag som gäller den boendetid som är ett villkor för naturalisation minskar jämfört med nuläget. I lagen kvarstår fortfarande flera grunder för att avvika från boendetiden, och boendetiden är i sådana situationer flera år kortare än enligt det allmänna villkoret. På detta sätt kan det anses att de föreslagna ändringarna inte blir oskäliga.  

I denna proposition föreslås inga ändringar i hörandet av barn, så deras möjligheter att påverka sin egen naturalisation kvarstår oförändrade. De föreslagna ändringarnas betydelse med tanke på tillgodoseendet av barnets rättigheter granskas ytterligare nedan i avsnitt 12.4.  

12.3  Grundlagens bestämmelser om rättsskydd och respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna

I denna proposition föreslås det att den boendetid som krävs för naturalisation ska förlängas och att undantag från boendetidsvillkoret i fortsättningen inte längre ska kunna göras uttryckligen på den grunden att den sökande är en person som får internationellt skydd. Som det konstateras ovan strävar man dock efter att delvis balansera den förlängda boendetiden genom att effektivera den skyndsamma behandling som föreskrivs för medborgarskapsansökningar av statslösa och personer som får internationellt skydd. 

Grundlagens 21 § innehåller en grundläggande bestämmelse om vars och ens rätt att få sin sak behandlad och avgjord av en domstol eller någon annan myndighet. Begreppet god förvaltning får sitt innehåll av helheten i 21 § (RP 309/1993 rd, s. 78). Enligt 1 mom. har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag. Paragrafens 2 mom. innehåller ett grundlagsenligt uppdrag att genom lag utfärda bestämmelser om garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning, till vilka hör en behandling av ärendet utan ogrundat dröjsmål. Det krav på skyndsam behandling som ställs i grundlagen har upprepats i 23 § i förvaltningslagen (434/2003), enligt vilken ett ärende ska behandlas utan ogrundat dröjsmål.  

Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. När det gäller tillgodoseende av de grundläggande fri- och rättigheterna i praktiken räcker det inte att det allmänna avstår från att ingripa i de grundläggande fri- och rättigheterna. Ofta förutsätter det faktiska förverkligandet av de grundläggande fri- och rättigheterna aktiva åtgärder från det allmännas sida, till exempel för att skydda individens grundläggande fri- och rättigheter mot kränkningar från utomståendes sida eller för att skapa faktiska förutsättningar för utövning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Till metoderna för att fullgöra skyldigheten att trygga fri- och rättigheterna hör att stifta lagar som tryggar och preciserar utövningen av en grundläggande fri- och rättighet (RP 309/1993 rd, s. 80). Grundlagsutskottet har särskilt understrukit att beredningen av propositioner bör utvecklas för att lagstiftningsordningen ska motiveras också med avseende på skyldigheten enligt 22 § i grundlagen att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses och inte enbart med avseende på eventuella motsatsförhållanden i fråga om rättigheterna (GrUU 52/2014 rd, s. 3/II). 

Varken 21 § i grundlagen eller förvaltningslagen medför någon fast tidsfrist för behandlingen av ärendet. De högsta laglighetsövervakarna har i sina beslut tagit ställning till Migrationsverkets behandlingstider både i medborgarskapsärenden och i uppehållstillstånds- och asylärenden (t.ex. OKV/530/70/2020, EOAK/4068/2016, EOAK/1141/2021). I dessa avgöranden har behandlingstiderna bedömts också med tanke på grundlagens och förvaltningslagens krav på att behandlingen ska ske utan dröjsmål. Också grundlagsutskottet tog vid stiftandet av den gällande utlänningslagen ställning till behandlingstiderna och konstaterade att det med tanke på grundlagens 21 § är viktigt att komma på lösningar som kan förkorta behandlingstiderna (GrUU 4/2004 rd, s. 15).  

I lagen har det inte föreskrivits någon maximibehandlingstid för medborgarskapsansökningar, men som det tidigare har framförts i propositionen är den genomsnittliga behandlingstiden för alla ansökningar relativt lång. Dessutom har skyndsam behandling inte alltid i praktiken genomförts i fråga om de persongrupper vars ansökningar enligt lag ska behandlas skyndsamt. Således kan de nuvarande behandlingstiderna inte nödvändigtvis i alla situationer anses helt uppfylla kravet på behandling utan dröjsmål enligt 21 § 1 mom. i grundlagen.  

Genom förslagen i denna proposition kan man genom lagstiftning bidra till att påskynda behandlingen av ett ärende och stödja behandlingen av ett förvaltningsärende utan dröjsmål. Den föreslagna maximibehandlingstiden på ett år för behandlingen av medborgarskapsansökningar som gäller personer som får internationellt skydd och statslösa kan anses uppfylla kravet på behandling utan dröjsmål enligt 21 § 1 mom. i grundlagen på ett mera effektivt sätt än bestämmelserna i den gällande medborgarskapslagen. Propositionen främjar således tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna på det sätt som avses i 22 § i grundlagen med avseende på 21 § i grundlagen. Propositionen innehåller inga sådana förslag som annars bör granskas med tanke på 21 § i grundlagen. Avgränsningen av maximibehandlingstiden till ärenden som gäller sökande som får internationellt skydd och statslösa kan anses vara en nödvändig positiv särbehandling för dessa grupper, vars förvärv av medborgarskap enligt internationella avtal ska underlättas.  

12.4  Internationella avtal och unionsrätten

Rätten till medborgarskap erkänns i artikel 15 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna (1948). Den ingår i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 7 och 8/1976), i den internationella konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (FördrS 37/1970) och i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (FördrS 26 och 27/2016). Rätten till medborgarskap hör också till de principer som nämns i artikel 4 i medborgarskapskonventionen. Enligt den förklarande rapporten till medborgarskapskonventionen (Explanatory Report to the European Convention on Nationality, s. 7) innebär vars och ens rätt till medborgarskap en central skyldighet för staterna att undvika statslöshet, dvs. förhindra att personer blir statslösa. 

Enligt artikel 24 stycke 3 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har varje barn rätt att förvärva ett medborgarskap. Barnets rätt till medborgarskap nämns särskilt också i konventionen om barnets rättigheter (FördrS 59 och 60/1991). I konventionen avses med barn enligt artikel 1 varje människa under 18 år, om inte myndighet uppnås tidigare enligt den lag som gäller för barnet. Nedan granskas närmare de olika bestämmelser i konventionen som gäller förvärv av medborgarskap för barn. 

Enligt artikel 2 stycke 1 i konventionen om barnets rättigheter ska konventionsstaterna respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad av något slag och oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. Konventionsstaterna ska enligt stycke 2 vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro. 

Enligt artikel 3 stycke 1 i konventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. FN:s kommitté för barnets rättigheter har behandlat barnets bästa i sin allmänna kommentar nr 14 från 2013 (CRC/C/GC/14). Kommittén har i punkt 30 i sin allmänna kommentar betonat att beslut som fattas av administrativa myndigheter på alla nivåer spänner över ett mycket stort område och bl.a. gäller tillgång till medborgarskap. Enskilda beslut som fattas av administrativa myndigheter måste bedömas utifrån principen om barnets bästa och vägledas av den.  

Enligt artikel 7 stycke 1 i konventionen om barnets rättigheter ska barnet registreras omedelbart efter födseln och från födseln ha rätt till ett namn, rätt att få ett medborgarskap och, så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Konventionsstaterna ska säkerställa genomförandet av dessa rättigheter i enlighet med sin nationella lagstiftning och sina skyldigheter enligt tillämpliga internationella instrument på detta område, särskilt i de fall då barnet annars skulle vara statslöst. Konventionsstaterna åtar sig enligt artikel 8 stycke 1 att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olagligt ingripande.  

Enligt artikel 12 i konventionen om barnets rättigheter ska konventionsstaterna tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål ska barnet särskilt beredas möjlighet att höras i alla rättsliga och administrativa förfaranden som rör barnet, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler.  

FN:s kommitté för barnets rättigheter har behandlat barnets rätt att bli hörd i sin allmänna kommentar nr 12 från 2009 (CRC/C/GC/12). Enligt punkt 20 i den allmänna kommentaren ska konventionsstaterna förutsätta att barnet är i stånd att bilda sina egna åsikter och erkänna att barnet har rätt att uttrycka dessa. För att barnets rätt att fritt uttrycka sina åsikter ska förverkligas måste enligt 25 punkten de som är ansvariga för att höra barnet, samt barnets föräldrar eller vårdnadshavare, informera barnet om de frågor det gäller, vilka valmöjligheter som finns och vilka beslut som kan komma att fattas, och vad de kan få för följder. Denna rätt till information är av central betydelse eftersom det är själva förutsättningen för att barnet ska kunna göra ett informerat val.  

I denna proposition föreslås ändringar i den boendetid som är ett villkor för naturalisation. Ändringarna gäller endast förvärv av medborgarskap genom ansökningsförfarande enligt 3 kap. i medborgarskapslagen. De inverkar däremot inte på förvärv av medborgarskap på basis av medborgarskapsanmälan (4 kap. i medborgarskapslagen). I propositionen föreslås det inte heller några ändringar i de grunder på vilka ett barn får finskt medborgarskap t.ex. vid födelsen direkt med stöd av lag (2 kap. i medborgarskapslagen).  

De föreslagna ändringarna har betydelse för barn i synnerhet till den delen att den boendetid som krävs för barn som fyllt 15 år höjs från fyra till fem år. I fråga om barn under 15 år är ett villkor även i fortsättningen att barnets egentliga bo och hemvist finns i Finland när medborgarskapsansökan avgörs. Eftersom ett barn oftast får medborgarskap på basis av ansökan tillsammans med sin vårdnadshavare, har också uppnåendet av boendetiden för vårdnadshavaren betydelse för barnets förvärv av medborgarskap.  

I samband med naturalisation kan det anses vara barnets bästa att få medborgarskap i bosättningslandet, eftersom barnet då inte är utlänning i landet och till exempel inte behöver uppehållstillstånd. Även ett gemensamt medborgarskap för familjen kan anses vara barnets bästa. Barnet har också rätt att behålla sitt medborgarskap, och det ursprungliga medborgarskapet är en del av barnets identitet. Med tanke på tillgodoseendet av barnets rättigheter är det väsentligt att barnet i enlighet med 5 § i medborgarskapslagen ska höras om en ansökan som gäller barnet. Barnet ska höras om en ansökan om medborgarskap både när medborgarskap söks för barnet som medsökande tillsammans med sin vårdnadshavare och när ansökan har gjorts enbart på barnets vägnar. I denna proposition föreslås inga ändringar i bestämmelserna om hörande av barn.  

Barn kan i enlighet med 43 § i medborgarskapslagen naturaliseras tillsammans med sin vårdnadshavare, vilket inte föreslås bli ändrat i denna proposition. Medborgarskapslagen möjliggör således även i fortsättningen att hela familjen kan naturaliseras samtidigt. Erhållandet av medborgarskap för familjer har också underlättats genom att medsökandenas ansökningar inte har några separata behandlingsavgifter, utan de ansökningar som gäller barn som är medsökande behandlas med behandlingsavgiften för vårdnadshavarens ansökan (4 § 1 mom. 8 punkten i inrikesministeriets förordning om Migrationsverkets avgiftsbelagda prestationer 2024 ).  

Ett barn kan dessutom även i fortsättningen naturaliseras ensamt under de förutsättningar som anges i 24 § i medborgarskapslagen. I dessa föreslås inga andra ändringar än att den boendetid som krävs för ett barn som fyllt 15 år förlängs från fyra till fem år. Ansökan kan även i fortsättningen göras på barnets vägnar av barnets vårdnadshavare eller intressebevakare.  

Även ett barn som är statslöst eller får internationellt skydd kan också i fortsättningen naturaliseras både som medsökande och i enlighet med 24 § i medborgarskapslagen på basis av en ansökan som gjorts enbart på barnets vägnar. I fortsättningen ska ett barn som fyllt 15 år i stället för fyra år uppnå en boendetid på fem år, vilket också gäller barn som är statslösa och får internationellt skydd och som fyllt 15 år. För att få medborgarskap som medsökande förutsätts det även i fortsättningen att också den vårdnadshavare som är sökande samtidigt kan beviljas medborgarskap. Det föreslås att den boendetid som krävs av en sökande som är statslös höjs från fyra till fem år, liksom till exempel den boendetid som krävs av en sökande som uppfyller språkkunskapsvillkoret.  

Såväl ett barn som är statslöst som ett barn som får internationellt skydd ska under dessa förutsättningar ha möjlighet att få medborgarskap efter fem års boende i Finland, även om man i fortsättningen inte längre kan avvika från boendetiden uttryckligen på grund av internationellt skydd. För ett barn under 15 år förutsätts det inte heller i fortsättningen ett visst antal boendeår i Finland.  

Konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 18 och 19/1990, sådan den lyder senare ändrad i FördrS 71 och 72/1994, FördrS 85 och 86/1998, FördrS 8 och 9/2005, FördrS 6 och 7/2005 samt FördrS 50 och 51/2010), nedan Europakonventionen , och dess tilläggsprotokoll innehåller inte någon bestämmelse som gäller rätten till medborgarskap. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) har konstaterat att godtyckligt förvägrande av medborgarskap kan bedömas med tanke på skyddet för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen (bl.a. Karassev mot Finland, 31414/96, 12.1.1999). Europadomstolen har dessutom bedömt förvärv av medborgarskap med tanke på förbudet mot diskriminering enligt artikel 14 (bl.a. Genovese mot Malta, 53124/09, 11.10.2011). I fråga om den boendetid som förutsätts för medborgarskap har Europadomstolen konstaterat att det i lagstiftningen om beviljande av medborgarskap (Savoia och Bounegru mot Italien, 8407/05, 16.2.2006) är allmänt att det krävs en viss boendetid eller att äktenskapet varat en viss tid. Europadomstolen har i flera fall också bedömt förlust av medborgarskap (bl.a. Ramadan mot Malta, 76136/12, 21.6.2016; K2 mot Förenade kungariket, 42387/13, 9.3.2017).  

Även Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) har i sina avgöranden behandlat förlust av medborgarskap (bl.a. Rottmann mot Freistaat Bayern, dom 2.3.2010 C-135/08; Tjebbes m.fl. mot Nederländerna, dom 12.3.2019 C-221/17). Bestämmelserna om förvärv och förlust av medborgarskap hör till medlemsstaternas behörighet, men förlust av unionsmedborgarskap och därtill hörande rättigheter hör till unionsrättens tillämpningsområde. Vid bedömningen av förlust av medborgarskap ska uppmärksamhet fästas vid konsekvenserna av förlust av unionsmedborgares rättigheter för personen själv och eventuellt för hans eller hennes familjemedlemmar. Enligt EU-domstolen hindrar unionsrätten inte medlemsstaterna från att under vissa förutsättningar föreskriva om förlust av medborgarskap. I dessa fall måste man dock bedöma om det är förenligt med proportionalitetsprincipen att förlora sitt medborgarskap och sin ställning som unionsmedborgare.  

I denna proposition föreslås inga ändringar i bestämmelserna om förlust av medborgarskap. Finskt medborgarskap kan inte heller i fortsättningen förloras så att en person till följd av detta blir statslös. Lagens syfte, att förhindra och minska statslöshet, anger målen i medborgarskapslagen. Denna princip styr myndigheternas verksamhet och utövandet av prövningsrätten. I medborgarskapslagen föreskrivs det särskilt att lagens bestämmelser om förlust av och befrielse från medborgarskap inte får tillämpas, om en person till följd av tillämpningen av dem skulle bli statslös. I denna proposition föreslås inga ändringar i de nämnda bestämmelserna. 

På basis av de ändringar som föreslås i denna proposition kan en person inte förlora sitt finska medborgarskap och därmed unionsmedborgarskap i fler situationer än för närvarande. Unionsrätten hindrar inte att den boendetid som krävs för naturalisation höjs i enlighet med vad som föreslås i denna proposition. De föreslagna ändringarna gäller inte finska medborgare, som samtidigt är unionsmedborgare.  

I avsnitt 4.2.3 i denna proposition behandlas unionsmedborgarskap och rättigheter i anslutning till det. Enligt artikel 20 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är varje person som är medborgare i en medlemsstat unionsmedborgare. Enligt EU-domstolen utgör artikeln ett hinder för nationella åtgärder på grund av vilka unionsmedborgare de facto inte kan utöva de rättigheter som de har på grund av sin ställning som unionsmedborgare (Rucz Zambrano mot Office national de l'emploi, dom 8.11.2011 C 34/09).  

I denna proposition föreslås det ändringar i efter hur lång tid en person som är bosatt i Finland kan få finskt medborgarskap på basis av ansökan och, om han eller hon är tredjelandsmedborgare, därmed också unionsmedborgarskap. De föreslagna ändringarna påverkar däremot inte unionsmedborgarnas möjligheter att i Finland utöva sina rättigheter som unionsmedborgare. De ändringar som föreslås i denna proposition gäller till exempel inte unionsmedborgarnas fria rörlighet.  

Bestämmelser om naturalisation ingår i medborgarskapskonventionen, konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, konventionen angående statslösa personers rättsliga ställning och det nordiska medborgarskapsavtalet. Ändringarna i den boendetid som krävs för naturalisation ska genomföras inom ramen för dessa avtalsbestämmelser, som behandlas närmare nedan.  

12.5  Förutsättningar för och underlättande av naturalisation

Enligt artikel 6.3 i medborgarskapskonventionen ska varje konventionsstat i sin nationella lagstiftning medge möjlighet till naturalisation för personer som har legalt och varaktigt hemvist inom dess territorium. Vid uppställandet av villkor för naturalisation ska konventionsstaten inte fastställa längre tid än tio år för hemvist som ska ha förflutit innan ansökan kan göras. I denna proposition föreslås det i enlighet med regeringsprogrammet att boendetiden förlängs till åtta år. Ett allmänt villkor för naturalisation är i fortsättningen en boendetid på åtta år. Medborgarskapskonventionen möjliggör ett sådant krav på boendetid som inte överstiger tio år.  

Den gällande medborgarskapslagen innehåller vissa sådana undantag från boendetiden som baserar sig på bestämmelser i internationella överenskommelser. Naturalisation har underlättats på detta sätt för personer som får internationellt skydd, statslösa, makar till finska medborgare samt barn som är medsökande och vissa andra barn.  

Enligt artikel 34 i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning ska de fördragsslutande staterna så mycket som möjligt underlätta flyktingarnas införlivande med samhället och deras naturalisation. Särskilt ska fördragsslutande stat bemöda sig om att påskynda naturalisationsförfarandet och att så mycket som möjligt minska avgifterna och kostnaderna för detta.  

Enligt artikel 32 i konventionen angående statslösa personers rättsliga ställning ska de fördragsslutande staterna så mycket som möjligt underlätta statslösa personers införlivande med samhället och deras naturalisation. Särskilt ska fördragsslutande stat bemöda sig om att påskynda naturalisationsförfarandet och att så mycket som möjligt minska avgifterna och kostnaderna för detta.  

I dessa konventioner förutsätts således att naturalisation av både flyktingar och statslösa ska underlättas. I båda konventionernas ordalydelse har det särskilt betonats att staterna ska sträva efter att påskynda naturalisationsförfarandet. (”They shall in particular make every effort to expedite naturalization proceedings”). En skyndsam behandling av ansökningarna kan således anses vara ett viktigt sätt att underlätta förvärv av medborgarskap för de sökande som hör till dessa grupper. För att den lagstadgade behandlingstid som föreslås i denna proposition ska kunna betraktas som underlättande av naturalisation enligt internationella avtal, ska skyndsam behandling också de facto genomföras. Såsom beskrivs ovan i avsnitt 10 kommer genomförandet av den lagstadgade behandlingstiden att följas upp. 

Enligt artikel 6.4 i medborgarskapskonventionen ska varje konventionsstat i sin nationella lagstiftning underlätta förvärv av medborgarskap i staten för följande personer: a) äkta makar till medborgare i staten, b) barn till någon medborgare i staten, c) barn till föräldrar av vilka den ene förvärvar eller har förvärvat medborgarskap i staten, d) barn som adopterats av någon medborgare i staten, e) personer födda inom statens territorium som har legalt och varaktigt hemvist där, f) personer som har legalt och varaktigt hemvist inom statens territorium under en tidsperiod som börjat före artonårsdagen; tidsperiodens längd ska bestämmas i den berörda konventionsstatens nationella lagstiftning, g) statslösa personer och personer som är erkända som flyktingar som har legalt och varaktigt hemvist inom statens territorium. Enligt den förklarande rapporten till medborgarskapskonventionen (Explanatory Report to the European Convention on Nationality, s. 9) kan förvärv av medborgarskap för dessa grupper underlättas på olika sätt, till exempel genom kortare boendetid, lägre krav på språkkunskaper, enklare förfarande och lägre handläggningsavgifter.  

I denna proposition föreslås det i enlighet med regeringsprogrammet att undantaget i fråga om boendetiden för personer som får internationellt skydd slopas. Förvärv av medborgarskap för personer som hör till denna grupp underlättas dock också i fortsättningen så att deras ansökan om medborgarskap enligt lagen ska behandlas skyndsamt och inom en viss tid. För naturalisation av barn förutsätts i fortsättningen en boendetid på fem år, om de har fyllt 15 år innan ansökan avgörs, likaså för statslösa och makar till finska medborgare. På detta sätt underlättas förvärv av medborgarskap för dessa grupper även i fortsättningen med kortare boendetid. I denna proposition beaktas således bestämmelserna i internationella avtal om underlättande av förvärv av medborgarskap för flyktingar, statslösa, makar och barn till medborgare i en avtalsstat.  

Artikel 5 i medborgarskapskonventionen innehåller ett förbud mot diskriminering, enligt vilket en konventionsstats medborgarskapsregler inte ska innebära åtskillnad eller omfatta någon praxis liktydig med diskriminering på grund av kön, religion, ras, hudfärg eller nationell eller etnisk härkomst. Varje konventionsstat ska vägledas av principen om icke-diskriminering mellan sina medborgare, oavsett om de är medborgare från födelsen eller har förvärvat medborgarskapet senare. Enligt den förklarande rapporten till medborgarskapskonventionen (Explanatory Report, s. 8) kan staterna trots förbudet mot diskriminering behandla medborgare i vissa stater gynnsammare och t.ex. bevilja dem medborgarskap på basis av kortare boendetid.  

Den internationella konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering förutsätter å sin sida att lagstiftningen om naturalisation inte diskriminerar något särskilt medborgarskap. Enligt artikel 1 punkt 3 i konventionen får inget i konventionen tolkas så att det på något sätt inverkar på konventionsstaternas rättsregler rörande nationalitet, medborgarskap eller naturalisering, under förutsättning att dessa regler icke diskriminerar mot någon särskild nationalitet.  

Syftet med det nordiska medborgarskapsavtalet är i enlighet med artikel 1 att underlätta nordiska medborgares möjligheter att förvärva eller återvinna medborgarskap i ett annat nordiskt land. I denna proposition föreslås inga ändringar i den boendetid på två år som förutsätts för naturalisation för en nordisk medborgare. Den boendetid som krävs av nordiska medborgare ska således även i fortsättningen vara kortare än den allmänna. I ljuset av bestämmelserna om medborgarskap i olika internationella avtal utgör en sådan gynnsammare behandling av medborgare i andra nordiska länder inte förbjuden diskriminering.  

Grundlagsutskottet har konstaterat att det nordiska samarbetet med sina långa traditioner, den sociala och kulturella sammanhållningen i Norden och den nordiska gemenskapen i övrigt talar för en sådan särbehandling och att dessa omständigheter sammantaget bildar en godtagbar grund för särbehandling på det sätt som grundlagen avser (GrUU 30/2002 rd). Grundlagsutskottet har dessutom ansett att den positiva särbehandlingen av nordiska medborgare inte heller förefaller att stå i strid med diskrimineringsförbudet i artikel 5 i medborgarskapskonventionen och i konventionens motiveringspromemoria konstateras det att stater i fall av det här slaget kan ge medborgare i vissa andra stater positiv särbehandling (GrUB 2/2012 rd). 

12.6  Övrigt att beakta

I denna proposition föreslås det att definitionen av statslös i medborgarskapslagen ändras så att indelningen i ofrivilligt statslösa och frivilligt statslösa slopas. Den föreslagna ändringen är förenlig med konventionen angående statslösa personers rättsliga ställning. Enligt artikel 1 punkt 1 i konventionen angående statslösa personers rättsliga ställning avses med statslös person den som ej av någon stat med tillämpning av dess lagstiftning anses såsom dess medborgare. En sådan person kallas numera i allmänhet kansalaisuudeton (statslös) på finska. Definitionen i konventionen innehåller ingen indelning i frivilligt och ofrivilligt statslösa. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Regeringen anser det dock önskvärt att grundlagsutskottet ger ett utlåtande i frågan.