3.1
Målsättning
Syftet med denna proposition är att i strukturellt hänseende förstärka tingsrätterna så att tillgången till rättsskydd och rättskipningens kvalitet också i framtiden kan tryggas i en ständigt föränderlig verksamhetsmiljö. Detta förutsätter att tingsrätterna är tillräckligt stora. Utgångspunkten för reformen är att sammanslå de allra minsta tingsrätterna. Målet är att stärka tingsrätterna genom att bilda större administrativa enheter i vilka arbetsmängden och resurserna kan fördelas effektivare och jämnare än för närvarande.
På de grunder som närmare beskrivs ovan i avsnittet om nuläget och som bl.a. har samband med ökad jämlikhet mellan medborgarna samt utveckling av rättsvårdens kvalitet och lättare förvaltning, är propositionens syfte att bilda mera jämnstora tingsrätter än de nuvarande. Målet är att bilda sådana tingsrätter att befolkningsmängden i domkretsarna och därmed antalet ärenden ska fördelas jämnare mellan tingsrätterna. Även domarnas specialkunnande ska kunna utnyttjas på ett större geografiskt område, vilket kommer att främja jämlikheten mellan medborgarna.
Propositionens målsättning är att placera domstolarna och deras verksamhetsställen på ett sätt som tryggar tillgången till rättsskydd med hänsyn till geografiska avstånd och befolkningens tyngdpunktsområden. Man har sålunda lagt vikt vid att avståenden inte blir orimligt stora och att verksamhetsställena placeras på orter där behovet är störst. Behovet är störst där befolkningsmängden är störst. Befolkningen är och kommer också i framtiden att vara koncentrerad till landets södra delar. Målet har dock varit att bilda ett tingsrättsnätverk som är tillräckligt täckande från geografisk synpunkt. Eftersom betydelsen av geografisk täckning redan har minskat till följd av att personligt uträttande av ärenden har minskat och kommer att minska ytterligare till följd av möjligheten att uträtta ärenden elektroniskt och använda videokonferenser, har man strävat efter att i större utsträckning koncentrera funktionerna till ett verksamhetsställe. Med tanke på nätverkets geografiska täckning bör det dock finnas ett tillräckligt antal kanslier och sammanträdesplatser.
Ur ett medborgarperspektiv är det inte väsentligt om man uträttar ärenden vid tingsrättens administrativa kansli, något annat kansli eller en sammanträdesplats. För medborgarna har tillgången till rättsliga tjänster och tjänsternas kvalitet betydelse. För att tillgodose medborgarnas rättsskydd har det varit nödvändigt att bevara ett tillräckligt tätt nätverk med verksamhetsställen. Detta har till vissa delar även förutsatt att fler än ett kansli bevaras inom tingsrättens domkrets. En spridning av verksamheten mellan flera orter hindrar inte en god och effektiv tingsrättsverksamhet. Detta innebär dock utmaningar för både ledningen och personalen. Av denna anledning ska särskild vikt läggas vid ledningen och personalens välbefinnande när reformen genomförs.
Såsom ovan redan konstaterats har man vid bedömningen av nätverkets omfattning beaktat också det minskade behovet att uträtta ärenden personligen samt distanstjänster som möjliggörs av tekniska lösningar. Målet är att tingsrätternas samtliga verksamhetsställen i framtiden ska utrustas med AIPA- och videoteknik och likaså att tillräckliga investeringar ska göras i kundernas och personalens säkerhet. Eftersom avsevärda investeringar krävs finns det inte någon anledning att bevara tingsrätters verksamhetsställen om det inte föreligger ett faktiskt behov att bevara ett verksamhetsställe på grund av långa avstånd, av språkliga skäl eller till följd av folk- eller ärendemängderna.
Tingsrätternas domkretsar har så långt som möjligt baserats på landskapsindelningen. Avvikelser har i detta avseende gjorts närmast av språkliga skäl. Likaså har man i huvudsak följt utsöknings-, åklagar- och polisdistrikten. På grund av omfattningen av dessa myndigheters verksamhetsområden har man dock bevarat ett större antal tingsrätter. Detta är motiverat eftersom domstolarna utöver brottmål även behandlar tvistemål och ansökningsärenden. Det finns planer på att förnya utsökningsväsendets och åklagarväsendets organisationer så att funktionerna koncentreras till färre verksamhetsområden än för närvarade. Avsikten är att reformerna ska träda i kraft i början av 2019. De planerade reformerna är anpassade till det tingsrättsnätverk som föreslås i denna proposition.
Ett syfte med propositionen är dessutom att förtydliga domkretsindelningen när det gäller ärendegrupper som har koncentrerats till vissa tingsrätter. Tryggandet av den specialsakkunskap som krävs för dessa ärenden och ett tillräckligt antal sådana ärenden anses motivera att behandlingen koncentreras till färre tingsrätter än för närvarande.
Målet är att tillgodose också de språkliga rättigheterna. Enligt vad som närmare beskrivs nedan är det skäl att särskilt uppmärksamma detta vid reformen.
3.2
Genomförandealternativ
3.2.1
Alternativa modeller för att reformera tingsrättsnätverket
Vid beredningen av ärendet har man utgått från två alternativa modeller för tingsrättsnätverket. Justitieministeriets tjänstemanaarbetsgrupp föreslog en sammanslagning av tingsrätter så att det efter reformen skulle återstå antingen 17 eller 14 tingsrätter (se Betänkanden och utlåtanden 31/2015, s. 72 ss).
Arbetsgruppen tog ställning till tingsrättsnätverket i dess helhet och föreslog sålunda ändringar som berörde nästan samtliga tingsrätters domkretsar och verksamhetsställen. Undantag utgjorde i detta avseende Birkalands, Egentliga Finlands, Helsingfors, Mellersta Finlands, Satakunta och Ålands tingsrätter, vilkas domkretsar inte skulle ha ändrats.
Arbetsgruppen ställde inte sina modellförslag i prioritetsordning. Utgångspunkten för den ena modellen var sammanslagning av de enligt antal ärenden och anställda minsta tingsrätterna samt vissa andra tingsrätter. Enligt den modellen skulle tingsrätterna ha varit 17 till antalet. Den andra modellen följde i stor utsträckning polisens och åklagarens nuvarande verksamhetsområden. Inom vissa polis- och åklagardistrikts områden skulle emellertid fortsättningsvis ha funnits fler än en tingsrätt. Enligt denna modell skulle antalet tingsrätter ha varit 14.
Båda modellerna följde landskapsindelningen, bortsett från Pyttis kommun som av språkliga skäl också i fortsättningen skulle ha hört till domkretsen för Östra Nylands tingsrätt. En skillnad mellan modellerna skulle ha varit att på Österbottens och Östra Finlands område enligt modellen med 14 tingsrätter administrativt skulle ha sammanslagits flera tingsrätter än enligt modellen med 17 tingsrätter.
Antalet verksamhetsställen och deras placering skulle ha varit överensstämmande i båda modellerna. Arbetsgruppen föreslog att antalet verksamhetsställen skulle minskas från 57 till 33. Utöver 17 eller 14 administrativa kanslier skulle tingsrätterna enligt förslaget ha sju eller tio andra kanslier. Därutöver skulle det finnas sammanträdesplatser på nio orter. Enligt arbetsgruppens förslag skulle tingsrätter eller kanslier ha dragits in på 12 orter. Också av de nuvarande sammanträdesplatserna skulle merparten ha lagts ned. Enligt förslaget skulle sammanträdesplatser bevaras närmast i Lappland, där behovet på grund av de långa avstånden är störst.
Arbetsgruppen föreslog även justering av domkretsindelningen för ärendegrupper som koncentrerats till vissa tingsrätter. Enligt förslaget minskar också antalet tingsrätter som behandlar sjörättsmål, jordrättsmål, utsökningsbesvär, företagssaneringsärenden, grupptalansmål och militära rättegångsärenden.
Enligt arbetsgruppens bedömning hade reformen kunnat minska personalen med cirka 50—60 årsverken jämfört med vad som avtalats för 2015. Detta har beräknats leda till årliga besparingar på cirka 1,5—2 miljoner euro. I fråga om lokalkostnader beräknades besparingarna bli lika stora. Genom att nätverket av verksamhetsställen minskar beräknades det att investeringstrycket när det gäller AIPA-systemet och säkerhetsarrangemang som är nödvändiga minskar med totalt cirka 2,5 miljoner euro och de årliga driftkostnaderna med cirka 2 miljoner euro.
Utifrån tjänstemannaarbetsgruppens betänkande och remissvaren samt den beredning som gjorts som tjänstearbete vid justitieministeriet bestämde justitie- och arbetsminister Jari Lindström våren 2016 att antalet tingsrätter i fortsättningen ska vara 20. Separat kanslier skulle finnas på fyra och sammanträdesplatser på 12 orter. Sålunda skulle 36 verksamhetsställen bevaras, medan de enligt arbetsgruppens förslag skulle ha varit 33 till antalet. Skillnaden jämfört med den 17 tingsrätters modell som arbetsgruppen föreslagit var den att Egentliga Tavastlands, Kajalands och Södra Karelens tingsrätter skulle förbli självständiga. Dessutom skulle sammanträdesplatser, utöver de som nämns i arbetsgruppens förslag, bevaras på tre orter, dvs. Borgå, Kauhava och Nurmes.
3.2.2
Synpunkter på de språkliga rättigheterna
Tryggandet av de språkliga rättigheterna samt den faktiska jämlikheten mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen är frågor som väckt diskussion i synnerhet i Nyland. Det har framförts synpunkter om att det inte är möjligt att genomföra reformen så att de språkliga rättigheterna tillgodoses. Sammanslagningen av tingsrätterna i Nyland anses försvaga medborgarnas språkliga rättigheter så att de grundlagsfästa språkliga rättigheterna inte förverkligas. Man har ansett det vara nödvändigt att bevara kanslierna i Raseborg och Borgå.
Orterna i fråga är starkt svenskspråkiga. Den bedömningen har gjorts att de som för närvarande arbetar i Raseborg och Borgå, med beaktande av de långa avstånden och dåliga trafikförbindelserna, inte har faktiska möjligheter att börja arbeta i Esbo eller Vanda. De sammanslagna domstolarna anses inte i praktiken rekrytera den personal som behövs för att trygga möjligheterna att ge service på minoritetsspråket. Undersökningarna visar att den ort där servicen tillhandahålls har betydelse för användningen av svenska hos myndigheterna. Den fysiska placeringen av ett verksamhetsställe är sålunda viktig för viljan att använda det egna språket. Reformerna har följaktligen bedömts få de största konsekvenserna för den svenskspråkiga befolkningen, på grund av de längre avstånden och dessutom på grund av att tillgången till service på det egna språket blir sämre. Det har ansetts att tillgången till svenskspråkig domstolsservice inom en relativt kort tid blir avsevärt mycket sämre i Nyland.
Ett alternativ har ansetts vara att man håller kvar serviceställena i Raseborg och Borgå, där det vid behov kan arbeta också personal från tingsrätten. Det har ansetts att det med sådana serviceställen bättre kan garanteras att den svenskspråkiga befolkningens språkliga rättigheter förverkligas också i praktiken.
Såsom ovan framgår är syftet med propositionen i första hand att stärka tingsrätterna genom att bilda större administrativa enheter. Detta är nödvändigt för att rättssäkerheten och rättskipningens kvalitet ska kunna tryggas också i framtiden. En förutsättning är att antalet tingsrätter och verksamhetsställen minskas. Domstolarna och deras verksamhetsställen ska enligt propositionens målsättning placeras så att tillgången till rättstjänster tryggas med beaktande av geografiska avstånd och befolkningens tyngdpunktsområden. Propositionens syfte är också att tillgodose de språkliga rättigheterna. I propositionen har man beaktat alla dessa delvis motstridiga syften och försökt hitta en lösning som uppfyller dem alla så väl som möjligt.
Avståndet mellan Raseborg och Esbo är över 80 kilometer och mellan Borgå och Vanda 40 kilometer. Detta kan inte anses vara en exceptionellt lång arbetsresa i Nyland, med beaktande också av bestämmelserna om pendlingsregion (lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice, 1 kap. 9 §). Sannolikt kommer åtminstone en del av de sammanslagna domstolarnas personal att börja arbeta på nya orter. De båda ovan nämnda sammanslagningarna handlar om att sammanslå tvåspråkiga domstolar. För att domstolsservice ska kunna tillhandahållas på svenska förutsätts det inte att kanslipersonalen har svenska som modersmål. För att de språkliga rättigheterna ska tillgodoses räcker det att det bland tjänstemännen finns tillräckligt många personer som kan både finska och svenska för att upprätthålla den tvåspråkiga servicenivån.
Tjänstemännen vid en tvåspråkig tingsrätt ska enligt språkkunskapsförordningen ha goda muntliga och skriftliga kunskaper i antingen finska eller svenska. Då en sådan tjänst tillsätts ska det beaktas att tjänsteuppdrag som förutsätter användning av finska eller svenska kan tilldelas personer som behärskar språket i fråga. Enligt lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda ska tingsrättens lagman se till att det vid tingsrätten finns tillräckligt med personal som kan ge kundservice på svenska. Detta kan ordnas också genom språkundervisning.
Esbo tingsrätt har för närvarande fem och Vanda tingsrätt tre tingssekreterare eller personer i kundbetjäningen som behärskar svenska. Till personalen vid Västra Nylands tingsrätt hör 11 tvåspråkiga tingssekreterare och av de 12 tingssekreterarna vid Östra Nylands tingsrätt kan nästan alla betjäna både på finska och på svenska. En del av stämningsmännen vid Esbo samt Östra och Västra Nylands tingsrätter behärskar svenska. Vid Hyvinge och Tusby tingsrätter förekommer sällan svenskspråkiga ärenden och behovet av betjäning på svenska är mycket litet.
Hälften av kommunerna i Nyland är tvåspråkiga. I Nyland bor det 1,6 miljoner människor av vilka 8,3 %, dvs. närmare 133 000 personer är svenskspråkiga. Det finns tvåspråkiga orter både i Esbo och i Vanda. I Esbo är andelen svenskspråkiga 7,6 % och i Vanda 2,7 %. Dessutom är andelen svenskspråkiga i Helsingfors nästan 6 %, vilket är något mer än landets medeltal (5,3 %). I Grankulla stad som ligger i omedelbar närhet till Esbo är närmare 35 % av befolkningen svenskspråkig. En majoritet av befolkningen är svenskspråkig i Raseborg (65 %) och dessutom också i Ingå (54,4 %). Tvåspråkiga kommuner i Nyland (de svenskspråkigas andel inom parentes) är också: Kyrkslätt (17,4 %), Lappträsk (33,1 %), Lojo (3,5 %), Lovisa (41,7 %), Mörskom (9,3 %), Borgå (30,1 %), Sibbo (34,8 %) och Sjundeå (29,3 %).
I Nylands finns det för närvarande sju tingsrätter inklusive Västra och Östra Nylands tingsrätter. Befolkningens förvärvsarbete och uträttande av ärenden är sålunda kraftigt koncentrerat till huvudstadsregionen. Avstånden och de allmänna kommunikationerna är i huvudsak rimliga. Då man dessutom beaktar att bevarandet av permanenta separata kanslier eller filialer i Borgå och Raseborg skulle innebära att reformens syften inte nås fullt ut, kan det inte anses motiverat att bevara dem. Det är emellertid möjligt att under en övergångsperiod, dvs. i praktiken under den tid som hyreskontrakten för lokalerna är i kraft, hålla kvar tingsrättspersonal på dessa verksamhetsställen.
Eftersom det med beaktande av reformens syften inte är motiverat att hålla kvar verksamhetsställena i Borgå och Raseborg, måste tillgången till domstolsservice på båda språken tillgodoses på något annat sätt. Detta förutsätter att det vid de tvåspråkiga domstolar som sammanslås finns tillräckligt många domare och annan personal som behärskar både finska och svenska. Större enheter är mera attraktiva som arbetsplatser och förutsättningarna för att rekrytera personal till dem är sålunda bättre. Goda avancemangs- och utbildningsmöjligheter gör tingsrätterna intressanta som arbetsplatser. Tingsrättens storlek har också betydelse för utbildningen av tingsnotarier och rättstradenomer. Större enheter har vidare bättre möjligheter att erbjuda utbildning och inlärning i arbetet också på svenska. Vidare är större enheter mindre sårbara eftersom de har bättre förutsättningar att reagera på frånvaro och andra exceptionella situationer. Större enheter har bättre möjligheter att inrätta en språkavdelning vars arbetsspråk kan vara det språk som domkretsens minoritet använder. Alla dessa omständigheter har betydelse för tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna också i framtiden. Dessutom stödjer befolkningsstrukturen i Nylands län möjligheterna att rekrytera språkkunnig personal till de nya tingsrätterna Västra Nyland och Östra Nyland.
3.3
De viktigaste förslagen
3.3.1
Tingsrätterna
Enligt propositionen minskar antalet tingsrätter med sju. Efter reformen ska sålunda enligt förslaget återstå 20 av 27. Tingsrätter sammanslås enligt följande:
— Esbo och Västra Nylands tingsrätter sammanslås till Västra Nylands tingsrätt,
— De nordliga kommunerna (Hausjärvi, Loppis och Riihimäki) i Hyvinge tingsrätts domkrets och Egentliga Tavastlands tingsrätt sammanslås till Egentliga Tavastlands tingsrätt,
— De sydliga kommunerna (Hyvinge och Nurmijärvi) i Hyvinge tingsrätts domkrets samt Östra Nylands, Tusby och Vanda tingsrätter sammanslås till Östra Nylands tingsrätt,
— Kemi-Torneå och Lapplands tingsrätter sammanslås till Lapplands tingsrätt,
— Mellersta Österbottens och Österbottens tingsrätter sammanslås till Österbottens tingsrätt samt
— Uleåborgs och Ylivieska-Brahestads tingsrätter sammanslås till Uleåborgs tingsrätt.
Efter reformen kommer tingsrätterna således att vara Birkalands, Egentliga Finlands, Egentliga Tavastlands, Helsingfors, Kajanalands, Kymmenedalens, Lapplands, Mellersta Finlands, Norra Karelens, Norra Savolax, Päijänne-Tavastlands, Satakunta, Södra Karelens, Södra Savolax, Södra Österbottens, Uleåborgs, Västra Nylands, Ålands, Österbottens och Östra Nylands tingsrätt.
Tingsrättsnätverket har bedömts som en helhet i syfte att skapa ett i funktionellt hänseende effektivt och geografiskt tillräckligt täckande nätverk av verksamhetsställen. Vid bedömningen har utöver tingsrätternas storlek beaktats också andra kriterier, exempelvis geografiska avstånd, områdesindelningens ändamålsenlighet, de språkliga rättigheterna, tillgången till rättslig service och digitaliseringen. Tingsrätterna och deras verksamhetsställen ska enligt förslaget placeras i de största befolkningskoncentrationerna. Tingsrättsfunktionerna koncentreras till ett verksamhetsställe om det inte t.ex. på grund av ärendemängderna eller avstånden är nödvändigt att bevara flera verksamhetsställen.
Utgångspunkten för reformen är att de allra minsta tingsrätterna (bl.a. Hyvinge, Kemi-Torneå, Mellersta Österbottens, Tusby, Ylivieska-Brahestads och Östra Nylands tingsrätter) ska sammanslås med varandra eller med andra tingsrätter. Undantag har i detta avseende gjorts till exempel av språkliga och regionala skäl (Ålands tingsrätt). Landskapsindelningen talar för de lösningar som föreslås till exempel för Hyvinge och Egentliga Tavastlands tingsrätter. En omständighet som talar för sammanslagning av tingsrätterna i huvudstadsregionen och dess närhet är att avstånden i södra Finland är rimliga och trafikförbindelserna huvudsakligen goda. Inom området finns också relativt många tingsrätter. I Nyland finns sammanlagt sju tingsrätter, dvs. Esbo, Helsingfors, Hyvinge, Vanda, Västra Nylands, Tusby och Östra Nylands tingsrätt, av vilka en del är relativt små.
Enligt propositionen ska tingsrätterna bli mera jämnstora i fråga om personalen, ärendemängderna och befolkningsunderlaget. En på 2015 års ärendemängder baserad beräkning av tingsrätternas ärendemängder efter reformen (Bilaga 3).
3.3.2
Domkretsarna
Tingsrätternas domkretsar kommer att bestå av de sammanslagna tingsrätternas domkretsar. Domkretsindelningen justeras emellertid så att den bättre stämmer överens med landskapsindelningen. Till en tingsrätts domkrets kan enligt förslaget höra ett eller flera landskap eller också kan det i ett landskap finnas flera tingsrätter. Det föreslås att tingsrätternas domkretsar i fortsättningen ska baseras på landskaps- och kommunindelningen, medan domkretsindelningen för närvarande är uteslutande kommunbaserad.
Enligt förslaget ska man i södra Finland följa områdesindelningen mellan Nyland och Egentliga Tavastland. Sålunda ska Tusby, Vanda och Östra Nylands tingsrätter och en del av Hyvinge tingsrätts domkrets bilda en tingsrätt för den östra delen av landskapet Nyland. En del av Hyvinge tingsrätts domkrets samt Egentliga Tavastlands tingsrätt ska bilda en tingsrätt vars domkrets omfattar landskapet Egentliga Tavastland i sin helhet. Således föreslås att Hausjärvi, Loppis och Riihimäki från Hyvinge tingsrätts domkrets ska höra till Egentliga Tavastlands tingsrätt medan Hyvinge och Nurmijärvi ska höra till Östra Nylands tingsrätt. Också den västra delen av landskapet Nyland, dvs. Esbo och Västra Nylands tingsrätter, ska enligt förslaget sammanslås. Inga ändringar föreslås i fråga om Helsingfors tingsrätts domkrets.
Ett undantag när det gäller landskapsindelningen utgörs av Pyttis kommun, en tvåspråkig kommun som hör till landskapet Kymmenedalen och som av språkliga skäl även i fortsättningen föreslås höra till domkretsen för Östra Nylands tingsrätt. Detta är motiverat eftersom alla andra kommuner i Kymmenedalen är enspråkiga.
Såsom det konstateras ovan föreslås också ändringar som berör de nordligaste tingsrätternas domkretsar, genom sammanslagning av Lapplands och Kemi-Torneå tingsrätter samt Uleåborgs och Ylivieska-Brahestads tingsrätter. På Österbottens område sammanslås Mellersta Österbottens och Österbottens tingsrätter. Också på dessa områden ska landskapsindelningen tillämpas.
De övriga tingsrätternas domkretsar följer redan nu landskapsindelningen.
I reformen har beaktats landskapsreformen som föreslås träda i kraft den 1 januari 2019. I det utkast till regeringens proposition med förslag till landskapsreform och reform av ordnandet av social- och hälsovården samt till lagar som har samband med dem, som är daterat den 31 augusti 2016 och 22 december 2016, föreslås att de landskap som avses i landskapslagens 2 § dock ska inrättas som offentligrättsliga samfund redan den 1 juli 2017. Enligt propositionen bör detta ske för att man genom förberedande åtgärder ska kunna säkerställa att landskapens organisationsstruktur, förvaltning, ekonomiska förutsättningar, personal och övriga verksamhetsförutsättningar är i ett sådant skicka att landskapen som självständiga myndigheter inom den offentliga förvaltningen och som offentligrättsliga juridiska personer från och med den 1 januari 2019 kan börja sköta de uppgifter som tilldelats dem och utöva de befogenheter som sammanhänger med uppgifterna.
Enligt propositionen ska bestämmelser om landskapsindelningen tas in i 5 § i lagen om införande av landskapslagen och lagen om ordnandet av social- och hälsovården. Den föreslagna landskapsindelningen och namnen på landskapen motsvarar huvudsakligen de nuvarande. Det föreslås emellertid att landskapsindelningen justeras så att Heinävesi överförs från landskapet Södra Savolax till landskapet Norra Karelen, Itis från landskapet Kymmenedalen till landskapet Päijänne-Tavastland, Storkyro från landskapet Österbotten till landskapet Södra Österbotten och Jorois från landskapet Södra Savolax till landskapet Norra Savolax.
Tingsrätternas domkretsar ska enligt förslaget anpassas till dessa nya landskap. Dessutom har de kommunsammanslagningar beaktats som trädde i kraft den 1 januari 2017 och som innebär att Rääkkylä sammanslås med Kides, Juankoski med Kuopio och Luvia med Euraåminne. Kommunsammanslagningarna berör inte domkretsarna för Norra Karelens, Norra Savolax eller Satakunta tingsrätter.
3.3.3
Verksamhetsställen
I propositionen föreslås att tingsrätternas verksamhetsställen som för närvarande är 57 till antalet minskas till 36. Tingsrätterna har utöver 20 administrativa kanslier fyra andra kanslier. Dessutom finns det sammanträdesplatser på 12 orter.
Tingsrättsorterna är enligt förslaget Björneborg, Esbo, Helsingfors, Joensuu, Jyväskylä, Kajana, Kouvola, Kuopio, Lahtis, Mariehamn, Rovaniemi, Seinäjoki, S:t Michel, Tammerfors, Tavastehus, Uleåborg, Vanda, Vasa, Villmanstrand och Åbo. Separata kanslier ska enligt förslaget finnas i Hyvinge, Kemi, Karleby och Ylivieska. På följande orter bevaras sammanträdesplatser: Enare (Ivalo), Kauhava, Kittilä, Kuusamo, Nurmes, Borgå, Raseborg, Raumo, Salo, Nyslott, Sodankylä och Utsjoki.
Till följd av reformen läggs en tingsrätt eller ett kansli ner på 12 orter. På tre av dessa har tingsrätten ett administrativt kansli. Samtliga är belägna i södra Finland (Träskända, Borgå och Raseborg). Av de övriga kanslierna läggs de fem ned som bevarades i samband med 2010 års reform (Idensalmi, Kotka, Lojo, Brahestad och Sodankylä) och likaså de fyra som hade verksamhet under övergångsperioden (Imatra, Kuusamo, Nyslott och Varkaus).
De huvudsakligen korta avstånden och goda trafikförbindelserna i södra Finland talar för en nedläggning av de huvudsakliga verksamhetsställena i Tusby, Östra Nylands och Västra Nylands tingsrätter som för närvarande är placerade i Träskända, Borgå och Raseborg. Enligt förslaget ska sammanträdesplatser bevaras i Borgå och Raseborg.
En omständighet som talar för en nedläggning av andra kanslier är att antalet ärenden eller kundbesök vid dem inte är tillräckligt stort med beaktande av nätverket som en helhet. Arbetsgruppen för utvecklande av tingsrättsnätverket riktade till tingsrätterna en enkät som bekräftade att avgörandet var motiverat i fråga om de kanslier som lades ned i samband med 2010 års reform men som på grund av övergångsperioden fortfarande hade haft verksamhet. Detta gäller också de så kallade provkanslierna i Kuusamo och Nyslott. Delvis gäller detta också de fem kanslier som bevarades i samband med den föregående reformen. De minsta av dessa är kanslierna i Brahestad och Sodankylä. De ärenden som behandlas vid dessa samt antalen sammanträden och kundbesök talar inte för att de ska bevaras. Också avstånden till de andra verksamhetsställena är rimliga. Enligt förslaget ska en sammanträdesplats bevaras i Sodankylä. Filialkanslierna i Idensalmi, Lojo och Kotka är större i fråga om ärendemängden och personalstorleken. Avstånden och de i många fall goda trafikförbindelserna talar dock för att även dessa läggs ned.
Av de nuvarande sammanträdesplatserna ska enligt förslaget 14 läggas ned (Alajärvi, Alavus, Jakobstads, Kauhajoki, Kemijärvi, Kimitoöns, Kristinestads, Kuhmois, Kyrkslätts, Nystads, Pieksämäki, Pudasjärvi, Suomussalmi och Torneå) på grund av att användningsgraden är låg, och säkerheten bristfällig samt på grund av att den tekniska utrustningsnivå som krävs förutsätter stora investeringar i förhållande till användningsbehovet. De långa avstånden talar för att Lapplands tingsrätts sammanträdesplatser (Kittilä och Utsjoki samt Enare sammanträdesplats i Ivalo) bevaras. Avståndet till det administrativa kansliet talar också för att Södra Österbottens tingsrätts sammanträdesplats i Kauhava och Norra Karelens tingsrätts sammanträdesplats i Nurmes bevaras. Också de sammanträdesplatser som bevarades i samband med nedläggningen av Egentliga Finlands tingsrätts kansli i Salo och Satakunta tingsrätts kansli i Raumo ska bevaras enligt förslaget. På fem nuvarande kansliorter, dvs. Kuusamo, Borgå, Raseborg, Nyslott och Sodankylä, bevaras sammanträdesplatsen.
Befolkningsprognoserna stödjer förslagen. Det föreslås att tingsrätternas verksamhetsställen placeras i befolkningskoncentrationer, dvs. i de största städerna. Det är å andra sidan på grund av avstånden skäl att bevara sammanträdesplatser också på andra orter.
Förslagen till placeringsorter för tingsrätternas administrativa kanslier motsvarar i stor utsträckning placeringen av de huvudsakliga verksamhetsställena för åklagarämbetena, utsökningsverken och polisinrättningarna. Också rättshjälpsbyråerna har verksamhetsställen på alla orter där tingsrätterna har kanslier. Likaså är hovrätterna och förvaltningsdomstolarna placerade på de orter där det även i fortsättningen ska finnas tingsrätter. Också polisfängelserna är placerade på dessa orter, vilket gör det lättare att ordna behandlingen av ärenden som berör häktade. Således har även andra myndigheter verksamhetsställen på alla de orter där tingsrätterna enligt förslaget har verksamhetsställen. Placeringen av domstolar och andra justitieförvaltningsmyndigheter på samma orter medför fördelar både när det gäller lokallösningar och organiseringen av det praktiska arbetet.
I synnerhet privata juridiska tjänster kommer eventuellt på sikt att koncentreras till orter där tingsrätterna har verksamhetsställen. Minskat utbud av sådana tjänster på vissa orter kan emellertid inte i sig anses vara en avgörande omständighet för bedömningen av tingsrättsnätverket. Dessutom är nätverket med statliga rättshjälpsbyråer heltäckande.
De längre avstånden medför extra kostnader till exempel i form av resekostnader för parter, biträden och nämndemän. Å andra sidan har nämndemännens deltagande i sammanträden minskat till följd av den reform som trädde i kraft våren 2014. De längre avstånden påverkar också stämningsmännens arbete. Antalet stämningsmannadelgivningar har dock minskat till följd av att nya delgivningsförfaranden införts. Denna trend kommer att fortsätta om förfarandet med bevislig delgivning utvecklas.
Vid bedömningen av verksamhetsställena har man inte velat tillmäta längden på hyresavtalen för de nuvarande lokalerna en avgörande betydelse. Med reformen eftersträvas en långsiktig strukturell lösning, vilket förutsätter såväl en lång övergångsperiod som lokalinvesteringar.
De förslagna tingsrätternas domkretsar samt placeringen av deras kanslier och sammanträdesplatser framgår av bifogade karta (Bilaga 5).
3.3.4
Koncentrering av särskilda ärendegrupper
3.3.5
Jordrättsärenden
Det finns för närvarande åtta jorddomstolar: Egentliga Finlands, Egentliga Tavastlands, Lapplands, Norra Savolax, Södra Savolax, Uleåborgs, Vanda och Österbottens tingsrätt. Vid dem behandlas varje år cirka 600—700 mål, varav 400—500 är avgöranden i sak. Eftersom jorddomstolarna för närvarande fungerar bra föreslås inga ändringar i fråga om deras antal eller domkretsar. Till följd av sammanslagningarna kommer Östra Nylands tingsrätt i stället för nuvarande Vanda tingsrätt att i fortsättningen vara behörig i jordrättsärenden. Det är skäl att i fastighetsbildningslagen och i statsrådets förordning om tingsrätternas domkretsar i mål och ärenden som ska behandlas av jorddomstol göra de tekniska ändringar som detta förutsätter.
I propositionen föreslås dessutom att jorddomstolarnas behörighet att behandla ärenden i skriftligt förfarande utökas. Detta ska gälla behandling av besvär i inskrivningsärenden. Enligt förslaget ska besvär över sådana avgöranden i inskrivningsärenden som avses i jordabalkens 9 kap. i princip uteslutande behandlas i skriftligt förfarande. Huvudförhandling måste dock ordnas på yrkande av en part eller då avgörandet av ett ärende annars förutsätter detta.
3.3.6
Sjörättsärenden
I propositionen föreslås att behandlingen av sjörättsärenden koncentreras till två tingsrätter i stället för sex. Detta är motiverat med beaktande av att antalet sjörättsliga ärenden är litet samt med beaktande av den specialkunskap som dessa ärenden kräver. År 2014 avgjordes sammanlagt 62 ärenden varav 44 vid Helsingfors tingsrätt och år 2015 endast 13 ärenden varav 3 vid Helsingfors tingsrätt.
Som sjörättsdomstolar ska enligt förslaget i fortsättningen verka endast Ålands och Helsingfors tingsrätter. Sjörättsärenden ska sålunda inte längre behandlas vid Egentliga Finlands, Södra Savolax, Uleåborgs eller Österbottens tingsrätt. Domkretsen för Ålands sjörättsdomstol är landskapet Åland och för Helsingfors sjörättsdomstol hela övriga Finland.
Det är klart att avståenden blir långa då domkretsen består av hela landet. En omständighet som minskar olägenheterna av de långa avstånden är att trafikförbindelserna mellan Helsingfors och alla orter i landet är relativt goda. Dessutom kan skötseln av ärenden underlättas genom servicepunkter och ökad användning av e-tjänster. Sjörättsdomstolen kan vid behov hålla sammanträden också på andra orter. För behandlingen av ärenden kan också användas videoförhandling.
3.3.7
Grupptalansmål
På samma grunder som nämns ovan i samband med sjörättsärenden, dvs. små ärendemängder och behovet av specialkunskap, föreslås det att också behandlingen av grupptalansmål koncentreras till Helsingfors tingsrätt, vars domkrets i fråga om dessa ärenden skulle omfatta hela landet. Enligt förslaget ska grupptalansmål inte längre behandlas vid Egentliga Finlands, Norra Savolax, Uleåborgs och Österbottens tingsrätter.
Endast konsumentombudsmannen har rätt att väcka grupptalan. Lagen om grupptalan trädde i kraft 2007, men i skrivande stund har inte ett enda grupptalansmål behandlats vid tingsrätterna. Enligt reformprogrammet för rättsvården (punkt 28) har den bedömningen gjorts att den föreslagna ändringen av tillämpningsområdet för lagen om grupptalan eller grupptalansystemet inte utgör något hinder för ändring av tingsrätternas behörighet. Beredningen av ärendet har inte ännu inletts.
3.3.8
Företagssaneringsärenden och utsökningsbesvärsärenden
I propositionen föreslås att behandlingen av företagssaneringsärenden och utsökningsbesvärsärenden ska koncentreras till nio tingsrätter i stället för nuvarande 14. Båda ärendegrupperna kräver specialkunnande som förutsätter att personalen kan specialisera sig på behandling av dessa ärenden. Genom koncentreringen främjas uppkomsten och utvecklingen av sådant specialkunnande. Ärendegrupperna behandlas huvudsakligen i ett skriftligt förfarande vilket innebär att den extra belastningen på grund av de längre avstånden blir liten i förhållande till nyttorna av det tätare nätverket. Genom fjärråtkomst är det möjligt att minska olägenheterna av de längre avstånden. Med tanke på behörighetsgrundernas tydlighet är det skäl att dessa ärenden huvudsakligen behandlas av samma tingsrätter.
I fråga om utsökningsbesvärsärenden är det skäl att beakta placeringen av utsökningsväsendets specialindrivningsenheter. Specialindrivning i svårutredda utsökningsärenden varmed man också vill bekämpa grå ekonomi, ökar sannolikheten för utsökningsbesvär. Specialindrivningen sköts utgående från specialindrivningsdistriktens centralorter som för närvarande är Helsingfors, Kuopio, Tammerfors, Uleåborg, Vasa och Åbo. Utsökningsväsendet är för närvarande föremål för en strukturreform som ska träda i kraft 2019. Ändring i utsökningsverkets beslut söks hos den tingsrätt inom vars domkrets verkställigheten har skett. Strukturreformen inom utsökningsväsendet inverkar sålunda inte på hur utsökningsbesvärsärendena överförs till tingsrätterna. Å andra sidan kan koncenteringen av vissa ärendegrupper till vissa verksamhetsställen leda till att besvär som avser dessa ärendegrupper hopar sig och till följd av den ort där verkställigheten skett styrs till en viss tingsrätt.
Med beaktande av det som anförs ovan föreslås i propositionen att utsökningsbesvärsärenden ska behandlas av de tingsrätter inom vilkas domkrets utsökningsverket har sitt huvudsakliga verksamhetsställe och där specialindrivningsenhetens huvudort är belägen (Birkalands, Egentliga Finlands, Helsingfors, Norra Savolax, Uleåborgs och Österbottens tingsrätter). Dessutom är det med beaktande av ärendemängderna motiverat att dessa ärenden också i fortsättningen behandlas vid Päijänne-Tavastlands och Västra Nylands tingsrätter. Dessutom är också Ålands tingsrätt behörig. Företagssaneringsärenden ska enligt förslaget koncentreras till dessa samma tingsrätter. I ett tidigare beredningsskede har det föreslagits att utsökningsbesvärsärendena inom Östra Finlands hovrätts domkrets ska koncentreras till Norra Savolax tingsrätt medan företagssaneringsärendena ska koncentreras till Södra Karelens tingsrätt. Detta har ansetts motiverat för att utjämna antalet ärenden. Den stora omfattningen av Östra Finlands hovrätts domkrets och i synnerhet ärendemängderna talar dock för att båda ärendegrupperna koncentreras till två tingsrätter. Tingsrätternas storlek och de resurser som behövs för behandlingen talar för att ärendegrupperna koncentreras till Norra Savolax och Päijänne-Tavastlands tingsrätter. Koncentreringen till dessa tingsrätter kan motiveras eftersom vid dem redan för närvarande behandlas flest utsökningsbesvärs- och företagssaneringsärenden, jämfört med hovrättsdomkretsens övriga tingsrätter.
Dessa ärendegrupper ska således inte behandlas i Lapplands, Mellersta Finlands, Satakunta eller Södra Karelens tingsrätter. Företagssaneringsärenden ska enligt förslaget inte heller behandlas vid Norra Karelens tingsrätt. Inte heller ska utsökningsbesvärsärenden behandlas i sammanslagna Östra Nylands tingsrätt (för närvarande är Vanda tingsrätt behörig).
Domkretsarna ska enligt förslaget bestämmas tingsrättsvis så att det i ett hovrättsdistrikt finns en eller flera tingsrätter som är behörig i utsökningsbesvärsärenden och företagssaneringsärenden. Eftersom utsökningsdistrikten för närvarande i stor utsträckning sammanfaller med landskapsindelningen kommer den omständigheten att grunden för fastställande av tingsrätternas domkrets ändras från utsökningsverkets distrikt till domkretsindelningen som är baserad på landskapsindelningen, inte att innebära någon förändring i nuläget.
3.3.9
Militära rättegångsärenden
I militära rättegångsärenden är i regel den tingsrätt behörig som ligger närmast förläggningsorten för den truppavdelning där svaranden tjänstgör. I propositionen föreslås att antalet tingsrätter som behandlar militära rättegångsärenden ska minskas från nuvarande 15 tingsrätter till åtta. Dessa är enligt förslaget Egentliga Finlands, Egentliga Tavastlands, Helsingfors, Kajanalands, Kymmenedalens, Lapplands, Satakunta och Västra Nylands tingsrätter. Militära rättegångsärenden ska sålunda inte längre behandlas i Birkalands, Mellersta Finlands, Norra Karelens, Norra Savolax, Päijänne-Tavastlands, Södra Karelens och Österbottens tingsrätter.
Minskningen av antalet tingsrätter som behandlar militära rättegångsärenden är motiverad med beaktande av den reform som åren 2012—2015 genomfördes i Finlands försvarsmakt och som ledde till att antalet truppavdelningar minskade. Ärendena ska sålunda koncentreras till tingsrätterna som är belägna i närheten av de truppavdelningar från vilka det med beaktande av antalet beväringar kan antas inkomma flest ärenden. Med beaktande av det totala antalet militära rättegångsärenden (år 2014 sammanlagt 286 och år 2015 sammanlagt 202 ärenden) behöver antalet behöriga tingsrätter inte vara större än åtta.
Truppförbanden med det största antalet beväringar är Björneborgs brigad i Säkylä (cirka 4000 beväringar/år), Kajanalands brigad i Kajana (3800), Karelska brigaden i Kouvola (3600) och Jägarbrigaden i Sodankylä (2600). Därutöver har Gardets Jägarregemente i Helsingfors och Pansarbrigaden i Tavastehus vardera cirka 2000 beväringar per år. Antalet beväringar i de övriga enheterna är betydligt mindre. En omständighet som talar för att bevara Egentliga Finlands tingsrätts behörighet är den sakkunskap som krävs för behandlingen av brottmål i anslutning till marinen och militär sjöfart.
Mellersta Finlands tingsrätt behandlar för närvarande ärenden från Flygstaben och Luftkrigsskolan i Jyväskylä. Antalet ärenden (cirka 10 per år) är så litet att det inte är motiverat att sammankalla två militära ledamöter, en domare och en åklagare för enkla ärenden. Eftersom ärendena i allmänhet behandlas i svarandens frånvaro eller i skriftligt förfarande har avståndet (cirka 190 km) till följande behöriga tingsrätt, dvs. Egentliga Tavastlands tingsrätt i Tavastehus de facto ingen stor betydelse. Det är sålunda motiverat att Mellersta Finlands tingsrätt inte längre ska vara behörig i dessa ärenden.
Helsingfors och huvudstadsregionen utgör ett av de viktigaste försvarsobjekten, vilket förutsätter att de tingsrätters kapacitet som behandlar militära rättegångsärenden måste säkerställas också under undantagsförhållanden. Av denna anledning är det motiverat att Helsingfors tingsrätt fortfarande ska vara behörig trots att antalet ärenden som behandlas i den är relativt litet under normala förhållanden. Dessutom är Helsingfors tingsrätt den enda tingsrätten som är behörig att behandla brottmål som hänför sig till personer i krishanteringsuppdrag (Lagen om militär krishantering, 29 §).
3.3.10
Tillgodoseendet av språkliga rättigheter
3.3.11
Svenska språket
Förslagen innebär att antalet tvåspråkiga tingsrätter minskar från nuvarande åtta till fem, då Esbo och Västra Nylands tingsrätter, Östra Nylands och Vanda tingsrätter samt Mellersta Österbottens och Österbottens tingsrätter sammanslås.
Majoritetsspråket i Österbottens tingsrätt blir finska. Arbetsspråket ändras från svenska till finska. Handläggningsspråket bestäms dock på basis av språklagens 3 kap. så att i brottmål i regel används svarandens språk och i tvistemål endera partens språk. Av befolkningsunderlaget i domkretsen för nya Österbottens tingsrätt kommer de svenskspråkigas andel att vara 39 % medan den för närvarande är cirka 50 %. Andelen svenskspråkiga avgöranden kommer att sjunka från 14 till 10 %.
Vid Österbottens tingsrätt finns det för närvarande tre tingsnotarier som utför domstolspraktik på svenska. Då domstolens arbetsspråk byts från svenska till finska innebär detta att också att de svenskspråkiga tingsnotarierna blir färre. I fortsättningen kommer det enligt förslaget att finnas endast två svenskspråkiga tingsnotarier (på Åland) i stället för nuvarande fem. Det är skäl att värna om kontinuiteten i den svenskspråkiga domstolspraktiken, för att kompetenta och språkkunniga domare ska kunna rekryteras också i framtiden.
Den svenskspråkiga befolkningens rättigheter i Österbottens tingsrätts domkrets kan också i fortsättningen tryggas genom att ett tillräckligt antal språkdomartjänster placeras vid den. För dessa tjänster förutsätts utmärkta kunskaper i svenska. I praktiken betyder detta att det i stället för de nuvarande finskspråkiga språkdomarna ska finnas svenskspråkiga språkdomare vid Österbottens tingsrätt. Med hänsyn till antalet svenskspråkiga ärenden och domkretsens svenskspråkiga befolkningsunderlag ska antalet språkdomare vara åtta. Av dessa kan en del vara placerade vid Karlebykansliet. Detta är ett tillräckligt antal även för att bilda förstärkta sammansättningar för behandling av svenskspråkiga ärenden. På grund av befolkningsunderlaget måste man försäkra sig om att ett tillräckligt antal personer med kunskaper i både finska och svenska ingår i tingsrättens övriga personal. Detta har hittills inte varit något problem i Österbotten. Såsom ovan redan konstaterats är det skäl att i fortsättningen också se till tillräckligt många språkkunniga tingsnotarier rekryteras till Österbottens tingsrätt. Det är sålunda skäl att särskilt beakta detta i domarutbildningsnämnden som från och med år 2017 ska utse och utnämna domstolspraktikanter.
Reformen inverkar också på den svenskspråkiga befolkningens andel i de nyländska tingsrätternas domkretsar. Av befolkningen i nya Västra Nylands tingsrätts domkrets kommer cirka 14 % att vara svenskspråkig, medan de svenskspråkigas andel i nuvarande Västra Nylands tingsrätts domkrets nu är 21 % och i Esbo tingsrätts 9 %. På motsvarande sätt kommer de svenskspråkigas andel i domkretsen för nya Östra Nylands tingsrätt att vara endast cirka 7 %, medan den för närvarande är 30 % och på Vanda tingsrätts område 3 %. Andelen svenskspråkiga avgöranden sjunker i båda tingsrätterna till 5—6 %.
Tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna är inget problem för domarnas vidkommande, eftersom de nuvarande språkdomarna ska placeras vid tingsrätterna i enlighet med de föreslagna sammanslagningarna. Det finns inget behov av att ändra antalet språkdomartjänster. Vid Västra Nylands tingsrätt ska det således finnas fem och vid Östra Nylands tingsrätt tre språkdomartjänster.
Det ska fästas särskilt avseende vid att det vid tingsrätterna finns tillräckligt många anställda som kan både finska och svenska. De tingsrätter som sammanslås har gjort uppskattningen att det vid nya Västra Nylands tingsrätt bör finnas åtminstone fyra personer i kundbetjäningsuppgifter och i tingssekreteraruppgifter mellan sju och tio personer som kan svenska, beroende på vad som beslutas om koncentreringen av summariska ärenden. På motsvarande sätt ska det vid nya Östra Nylands tingsrätt i kundbetjäningsuppgifter finnas åtminstone fyra och i tingssekreteraruppgifter sju eller åtta personer som kan svenska (inklusive handläggare av summariska ärenden). Dessutom ska det vid båda tingsrätterna finnas tillräckligt många stämningsmän och förvaltningspersonal som kan svenska. Som det konstateras ovan i avsnittet om genomförandealternativ har större tingsrätter bättre möjligheter att tillgodose de språkliga rättigheterna t.ex. genom att bilda förstärka sammansättningar eller inrätta en språkavdelning för behandling av svenskspråkiga ärenden. I större tingsrätter kan man också satsa på språkundervisning för personalen samt erbjuda mångsidiga möjligheter för rättstradenomutbildning och domstolspraktik. Också vid rekryteringen av rättstradenomer och tingsnotarier bör större avseende fästas vid språkkunskaperna. Eftersom större enheter också i allmänhet är attraktivare som arbetsplatser, torde rekryteringen av språkkunnig personal inte utgöra något problem. Också Nylands befolkningsstruktur talar detta.
Reformen påverkar inte antalet språkdomare vid andra tvåspråkiga tingsrätter, dvs. Helsingfors och Egentliga Finlands tingsrätter.
3.3.12
Samiska språket
Enligt den gällande domkretsindelningen hör samernas hembygdsområde i sin helhet till Lapplands tingsrätts domkrets. Lapplands tingsrätt ska sålunda tillämpa samiska språklagen.
Enligt förslaget kommer Lapplands tingsrätts domkrets att utvidgas när Kemi-Torneå tingsrätt sammanslås med den. Nätverket med verksamhetsställen vid Lapplands tingsrätt ändras i den norra delen av domkretsen så att kansliet i Sodankylä och sammanträdesplatsen i Kemijärvi läggs ned. En sammanträdesplats bevaras dock i Sodankylä. Sammanträdesplatserna inom samernas hembygdsområde (Enare och Utsjoki) ska bevaras. Förslagen leder inte till försämring av samernas språkliga rättigheter.
Samiska språklagen tillämpas också inom de särskilda ärendegrupper som har koncentrerats till vissa tingsrätter. Lapplands tingsrätt bevaras som behörig domstol i jordrättsmål och militära rättegångsärenden. Däremot föreslås att utsöknings- och företagsfinansieringsärenden som kommer från Lapplands tingsrätts domkrets ska koncentreras till Uleåborgs tingsrätt. Motsvarande situation gäller för närvarade också i fråga om sjörättsmål och grupptalansmål. Situationen i fråga om dessa ändras inte genom att ärendena koncentreras till Helsingfors tingsrätt. Samernas språkliga rättigheter kan tryggas tillräckligt väl trots koncentreringen, med beaktande av det ringa antalet ärenden och situationer där ärenden uträttas.
3.3.13
Hovrätternas domkretsar
Av de tingsrätter som sammanslås i samband med reformen hör Esbo tingsrätt till Helsingfors hovrätts domkrets medan Västra Nylands tingsrätt hör till Åbo hovrätts domkrets. Sammanslagningen överskrider sålunda hovrättsdomkretsarnas gränser, vilket innebär att domkretsindelningen måste justeras också till denna del. Enligt förslaget placeras det administrativa kansliet för Västra Nylands tingsrätt i Esbo och dessutom ska tingsrätten ha en sammanträdesplats i Raseborg. Med beaktande av det administrativa kansliets placering ska nya Västra Nylands tingsrätt höra till Helsingfors hovrätts domkrets.