2.2.1  Mottagandedirektivet

Bestämmelser om förhållandena vid mottagande i medlemsländerna finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning), nedan mottagandedirektivet . I Finland har direktivet genomförts genom mottagandelagen.  

Enligt skäl 24 i direktivets ingress ska medlemsstaterna lagstifta om krav på mottagandet som tillförsäkrar dem en rimlig levnadsstandard och likvärdiga levnadsförhållanden i samtliga medlemsstater. Medlemsstaterna ska fastställa en nivå för det materiella stödet till de sökande på grundval av relevanta referenser för att man ska kunna säkerställa att det stöd som de beviljas motsvarar de principer som fastställts i mottagandedirektivet. Det betyder inte att det belopp som beviljas bör vara det samma som för de egna medborgarna. Medlemsstaterna får behandla sökande mindre gynnsamt än de egna medborgarna på det sätt som anges i mottagandedirektivet. 

Enligt artikel 17.2, som gäller materiella mottagningsvillkor och hälso- och sjukvård, ska medlemsstaterna se till att de materiella mottagningsvillkoren ger de sökande en rimlig levnadsstandard som säkerställer deras uppehälle och skyddar deras fysiska och psykiska hälsa. Medlemsstaterna ska se till att kraven på levnadsstandard uppfylls även för personer i utsatt ställning och för personer som hålls i förvar. Enligt punkt 3 i artikeln får medlemsstaterna fastställa som villkor för att bevilja samtliga eller några av de materiella mottagningsvillkoren samt hälso- och sjukvård att de sökande inte har tillräckliga medel för att säkerställa en levnadsstandard som täcker deras behov i fråga om hälsa och uppehälle. Enligt punkt 4 får medlemsstaterna kräva att de sökande täcker eller bidrar till kostnaderna för de materiella mottagningsvillkoren och hälso- och sjukvården om de har tillräckliga tillgångar, t.ex. om de har arbetat under en rimlig tidsperiod.  

Om en medlemsstat erbjuder materiella mottagningsvillkor i form av ekonomiskt bidrag eller kuponger ska beloppen enligt punkt 5 i artikeln bestämmas utifrån den eller de nivåer som medlemsstaten i fråga fastställt antingen genom lag eller praxis i syfte att säkerställa en rimlig levnadsstandard för de egna medborgarna. Medlemsstaterna får behandla sökande mindre gynnsamt än de egna medborgarna i detta avseende, särskilt om det materiella stödet delvis tillhandahålls in natura eller om syftet med dessa nivåer, när de tillämpas för de egna medborgarna, är att säkerställa en levnadsstandard som är högre än den som fastställs för sökande enligt detta direktiv.  

I artikel 20 i direktivet föreskrivs det om inskränkning och indragning av materiella mottagningsvillkor. Enligt punkt 1 får medlemsstaterna inskränka eller i vederbörligen motiverade undantagsfall dra in materiella mottagningsvillkor om en sökande lämnar den bostadsort som fastställts av den behöriga myndigheten utan att meddela denna eller om begärt tillstånd inte har erhållits eller underlåter att uppfylla sin anmälningsplikt eller att följa uppmaningar att tillhandahålla information eller komma till en personlig intervju angående asylförfarandet under en rimlig period som fastställs i nationell rätt. När sökanden har spårats upp eller frivilligt anmäler sig till den behöriga myndigheten, fattas ett motiverat beslut baserat på orsakerna till försvinnandet angående återinförande av vissa av de, eller alla, materiella mottagningsvillkor som inskränkts eller dragits in. Enligt punkt 3 får medlemsstaterna inskränka eller dra in materiella mottagningsvillkor till exempel om en sökande har undanhållit ekonomiska tillgångar och därför utan rätt fått del av materiella mottagningsvillkor. Artikel 5 kräver att beslut om inskränkning eller indragning alltid ska vara överklagbart. Beslut om inskränkning eller indragning ska fattas på individuell, objektiv och opartisk grund och innefatta en motivering. Beslut ska grundas på den berörda personens speciella situation, särskilt när det gäller utsatta personer enligt artikel 21, med beaktande av proportionalitetsprincipen. Medlemsstaterna ska under alla omständigheter säkerställa tillträde till sjukvård i enlighet med artikel 19 och säkerställa värdiga levnadsvillkor för alla sökande. Enligt punkt 6 ska medlemsstaterna se till att materiella mottagningsvillkor inte inskränks eller dras in förrän ett beslut har fattats och delgetts den sökande.  

2.2.2  Direktivet om tillfälligt skydd

Bestämmelser om inresa och rättigheter för personer som får tillfälligt skydd finns i rådets direktiv 2001/55/EG om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta, nedan direktivet om tillfälligt skydd . I Finland har den första fasen i mottagandet av personer som söker tillfälligt skydd genomförts med mottagandelagen.  

Enligt artikel 1 i direktivet om tillfälligt skydd är syftet med direktivet att fastställa miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer från tredje land vilka inte kan återvända till sitt ursprungsland och att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta. Dess syfte är att erbjuda snabbt skydd, i en lättare process än asylförfarandet, till en noggrant avgränsad grupp av människor som plötsligt och tillfälligt tvingas fly från sitt hemområde. 

Enligt artikel 4 i direktivet är varaktigheten för det tillfälliga skyddet ett år, men den kan förlängas med högst två år. Enligt artikel 5 grundar sig genomförandet av tillfälligt skydd i alla medlemsstater på Europeiska unionens råds beslut som fastställer huruvida det föreligger massiv tillströmning till EU av fördrivna personer och anger vilka grupper av personer som ska omfattas av det tillfälliga skyddet. Med stöd av rådets beslut är Finland och övriga EU-länder (utom Danmark och Irland) skyldiga att bevilja en bestämd grupp tillfälligt skydd under den tid beslutet är i kraft. Enligt artikel 6 ska det tillfälliga skyddet upphöra att gälla när den längsta tillåtna varaktigheten har löpt ut eller närhelst rådet beslutar om detta med kvalificerad majoritet. I punkt 2 konstateras att rådets beslut (att avsluta det tillfälliga skyddet) ska grundas på ett konstaterande av att situationen i ursprungslandet gör det möjligt för dem som beviljats tillfälligt skydd att tryggt och varaktigt återvända, med vederbörlig respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt för medlemsstaternas skyldigheter i fråga om non-refoulement. 

Enligt artikel 12 i direktivet har personer som åtnjuter tillfälligt skydd rätt att utföra arbete som anställda eller som egenföretagare och att ta del av utbildningsmöjligheter för vuxna eller yrkesutbildning och skaffa sig arbetspraktik. Dessutom ska medlemsstaterna skall se till personer som åtnjuter tillfälligt skydd får lämplig inkvartering eller, om så krävs, medel till att skaffa sig bostad. Därtill ska medlemsstaterna se till att personer som åtnjuter tillfälligt skydd får sina behov tillgodosedda när det gäller social välfärd och uppehälle, om de saknar tillräckliga medel, samt sjukvård.  

2.2.3  Direktivet mot människohandel

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel, om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF, nedan direktivet mot människohandel , antogs i april 2011. Enligt artikel 1 fastställs i direktivet minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder på området människohandel. Det inför också gemensamma bestämmelser, med beaktande av genusperspektivet, för att stärka åtgärderna för att förebygga människohandel och förbättra skyddet av dess offer. I direktivet betonas offrets perspektiv, och det grundar sig till stor del på Europarådets konvention om bekämpande av människohandel. I Finland föreskrivs det om identifierandet av offer för människohandel, tjänster som ska tillhandahållas offer för människohandel och stödåtgärder för dem i mottagandelagen.  

Artikel 11 i direktivet gäller hjälp och stöd till offer för människohandel. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att brottsoffer får hjälp och stöd före, under och en lämplig tid efter de straffrättsliga förfarandena så att de kan utöva de rättigheter som fastställs i direktivet. Punkt 2 förutsätter att hjälp och stöd ges så snart de behöriga myndigheterna har grundad anledning att anta att personen i fråga kan ha varit utsatt för något av de brott som avses i direktivet. Enligt punkt 3 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att hjälp och stöd till ett brottsoffer inte är beroende av att brottsoffret är villigt att samarbeta vid brottsutredning, åtal eller rättegång, utan att detta påverkar tillämpningen av direktiv 2004/81/EG eller liknande nationella bestämmelser. Enligt punkt 4 ska medlemsstaterna inrätta lämpliga mekanismer som syftar till att i ett tidigt skede identifiera brottsoffer samt ge hjälp och stöd till dessa i samarbete med relevanta stödorganisationer.  

Enligt punkt 5 ska de hjälp- och stödåtgärder som tillhandahålls offer för människohandel åtminstone omfatta en levnadsstandard som kan säkerställa brottsoffrens försörjning, genom åtgärder som tillhandahållande av lämplig och säker bostad och materiellt understöd samt nödvändig sjukvård inbegripet psykologiskt stöd, rådgivning och information, översättning och tolkning. Enligt punkt 7 ska särskild vikt fästas vid brottsoffer med särskilda behov i synnerhet när dessa behov har sin grund i graviditet, hälsotillstånd, funktionshinder, mentala eller psykiska störningar, eller att de har utsatts för allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld.  

Artikel 13 innehåller allmänna bestämmelser om hjälp, stöd och skyddsåtgärder för barn som är offer för människohandel. I artikeln betonas att barnets bästa ska komma i främsta rummet. 

2.3.1  Personer som söker internationellt skydd

De som söker internationellt skydd utgör den främsta målgruppen för mottagningstjänsterna, och tjänsterna har planerats med tanke på deras behov. Åren 2018‒2023 lämnades sammanlagt ca 26 000 ansökningar om internationellt skydd. Största delen av sökandena var under den perioden irakiska (6 021), somaliska (2 853) och ryska (2 845) medborgare. Majoriteten av sökandena, det vill säga ca 67 procent, var män och ca 48 procent hörde till åldersspannet 18‒34 år.  

Tabell 1: Antalet ansökningar om internationellt skydd 2018‒2023 

Källa: Migrationsverket, 8.1.2024.  

Av dem som sökte internationellt skydd fick ca 44 procent positivt beslut på sin första ansökan. Det tog i genomsnitt 10 månader (295 dygn) att komma fram till det positiva beslutet. Den genomsnittliga tid som personer som söker internationellt skydd omfattas av mottagningstjänster är för dem som får positivt beslut 390 dygn. För dem som överklagat ett första negativt beslut och senare beviljats uppehållstillstånd eller avlägsnats ur landet är den genomsnittliga tiden 1123 dygn. Beräkningarna baserar sig på samtliga sökande som upphört att vara klienter i mottagningssystemet 2023.  

2.3.2  Personer som får tillfälligt skydd

När Ryssland inledde sitt anfallskrig i Ukraina beslutade Europarådet den 4 mars 2022 att aktivera direktivet om tillfälligt skydd. Det var första gången direktivet aktiverades. Europarådets beslut omfattar (1) ukrainska medborgare och deras familjemedlemmar, (2) personer som fått internationellt skydd i Ukraina och deras familjemedlemmar och (3) andra som varit permanent bosatta i Ukraina och som inte kan återvända till sitt hemland. Kravet för alla grupper är att personen ska ha bott i Ukraina och lämnat landet efter att Rysslands storoffensiv inleddes, dvs. 24 februari 2022 eller senare. 

Rådets beslut gav medlemsländerna en viss prövningsrätt att fastställa den exakta målgruppen för skyddet. I Finland utvidgade statsrådet det tillfälliga skyddet till att omfatta också de ukrainska medborgare och deras familjemedlemmar som flydde från Ukraina strax innan anfallskriget inleddes eller som redan uppehöll sig i Finland samt medborgare i länder utanför EU som vistats lagligt i Ukraina och som inte kan återvända till sina hemländer.  

Inrikesministeriet har gjort en temporär ändring i utlänningslagen (301/2004) som möjliggör att ett uppehållstillstånd som beviljats i Finland på grundval av behov av tillfälligt skydd förblir i kraft så länge direktivet om tillfälligt skydd är i kraft i EU. För närvarande gäller direktivet till den 4 mars 2025. 

En person som får tillfälligt skydd har i till en början rätt att få tillgång till tjänster enligt mottagandelagen om personen inte har någon hemkommun enligt lagen om hemkommun. En person som får tillfälligt skydd har rätt att ansöka om hemkommun om personen har ett giltigt uppehållstillstånd på minst ett år och har vistats i Finland i minst ett år. Hemkommun kan beviljas också innan kravet på ett års vistelse blivit uppfyllt till exempel på grundval av familjeband eller om personen har ett giltigt arbetsavtal eller en studieplats för minst 2 år. Om en person som får tillfälligt skydd får hemkommun enligt lagen om hemkommun övergår personen från mottagningssystemet till kommunens och välfärdsområdets tjänster. Att ansöka om hemkommun är dock frivilligt för den som får tillfälligt skydd.  

Personer som får tillfälligt skydd har rätt att arbeta så snart de lämnat in ansökan om tillfälligt skydd. Dessutom kan de som får tillfälligt skydd ha rätt till bosättningsbaserade sociala förmåner från Folkpensionsanstalten om Folkpensionsanstalten anser dem vara stadigvarande bosatta i Finland. Folkpensionsanstalten bedömer vistelsens art självständigt och är inte bunden av en anteckning om hemort i befolkningsdatasystemet. I praktiken uppfylls kriterierna för stadigvarande boende i fråga om största delen av dem som får tillfälligt skydd när de har vistats ett år i Finland. Därefter kan de ha rätt till bosättningsbaserade förmåner.  

Tabell 2: Antalet ukrainare som sökte tillfälligt skydd 2022‒2023  

Vid utgången av 2023 hade det i Finland lämnats sammanlagt ca 65 500 ansökningar om tillfälligt skydd, varav ca 18 800 år 2023. I mottagningssystemet finns det ca 27 200 personer som får tillfälligt skydd.  

Cirka 98 procent av dem som får tillfälligt skydd är ukrainare. Förutom ukrainare har tillfälligt skydd beviljats sammanlagt ca 1 260 medborgare i andra länder som till största delen hör till någon ukrainares familj. Största delen av de övriga som beviljats tillfälligt skydd är ryska eller nigerianska medborgare.  

De som får tillfälligt skydd avviker som grupp från dem som söker internationellt skydd framför allt i fråga om köns- och åldersfördelning och familjesammansättning. Av de personer som är registrerade i mottagningssystemet och får tillfälligt skydd är merparten, ca 57 procent, kvinnor och 26 procent minderåriga. Enligt migrationsverkets bedömning är andelen ensamförsörjare större bland dem som får tillfälligt skydd än den är i övriga klientgrupper. Uppskattningsvis 11 procent av alla som får tillfälligt skydd är ensamförsörjare. Dessutom finns det bland dem som får tillfälligt skydd klart fler gamla och personer med funktionsnedsättning.  

Hittills har ca 19 800 ukrainare beviljats hemort (läget 31.12.2023). Av dem har ca 16 100 flyttat från mottagningssystemet till den kommunala servicen (läget 30.1.2024). För närvarande skulle ca 10 600 ukrainare som är registrerade vid förläggningarna kunna söka hemkommun. Utöver dem som övergått till kommuner har cirka 20 600 andra ukrainare lämnat systemet (läget 7.12.2023). Största delen av dem bedöms ha återvänt till Ukraina eller flyttat till ett annat EU-land. 

2.3.3  Offer för människohandel som saknar hemkommun

Verksamheten inom hjälpsystemet för offer för människohandel drivs av förläggningen i Joutseno. Till klient i hjälpsystemet kan en person föreslås och väljas oberoende av nationalitet och uppehållsrätt. Bland klienterna i hjälpsystemet kan det således finnas personer som inte har laglig rätt att uppehålla sig i Finland men också personer som är finska medborgare eller har en sådan hemkommun som avses i lagen om hemkommun. Välfärdsområdena ansvarar för att hjälp ordnas för de offer för människohandel som har hemkommun i Finland. Förläggningen i Joutseno igen bär ansvar för hjälpen till de offer som saknar hemkommun. De offer för människohandel som saknar hemkommun har rätt till de tjänster som avses i 38 a § i mottagandelagen. Till dessa hör bland annat inkvartering och mottagningspenning.  

Tabell 3: Antalet klienter i hjälpsystemet åren 2018‒2023 

Källa: Systemet för hjälp till offer för människohandel 15.1.2024.  

Systemet för hjälp till offer för människohandel har 2023 tagit emot sammanlagt 326 nya klienter. Av dem hade 64 procent, dvs. 208 personer, blivit offer för människohandel i Finland. Sammanlagt uppgick antalet registrerade klienter i hjälpsystemet 2023 till 1 563 personer. En del av dem so omfattas av hjälpsystemet har hemkommun och får därför inte mottagningstjänster eller mottagningspenning.  

Antalet möjliga eller verifierade offer för människohandel uppgick år 2023 till 1 287. Av klienterna var 105 minderåriga när de började få hjälp. Hjälpsystemet hjälper inte bara offer för människohandel utan också deras minderåriga barn. Bland klienterna fanns sammanlagt 276 sådana minderåriga. Av klienterna var 224 personer som sökt internationellt skydd och får sina tjänster av den förläggning där de är registrerade. Dessutom fanns det 92 klienter som inte hade registrerad hemkommun i Finland och inte heller hade sökt internationellt skydd eller fick tillfälligt skydd. Hjälpsystemet ordnar de tjänster som dessa personer behöver.  

2.3.4  Barnen

Barn som är klienter vid en förläggning kan registreras antingen som barn som kommit till landet med familj eller som barn som kommit utan vårdnadshavare. Ett barn som registrerats som klient på en förläggning tillsammans med sin familj inkvarteras med sin vårdnadshavare antingen på en förläggning för vuxna och familjer eller i enskild inkvartering. Barn som anländer utan vårdnadshavare inkvarteras i regel i grupphem eller enheter för stödboende avsedda för barn. Dessutom kan barn utan vårdnadshavare inkvarteras på andra inkvarteringsställen som är avsedda för barn. Barn utan vårdnadshavare kan också få enskild inkvartering eller inkvarteras vid förläggningar för vuxna och familjer tillsammans med släktingar och andra närstående.  

På grupphemmens verksamhet tillämpas 59 § i barnskyddslagen (417/2007). Avsikten är att garantera barn som bor i grupphem tillräcklig vård, fostran och omsorg sett till behoven hos barn som är åtskilda från sina föräldrar. I en enhet för stödboende får unga som fyllt 16 år och saknar vårdnadshavare inkvarteras, om det är motiverat med tanke på deras utveckling och välfärd. I grupphem och stödboenden avsedda för barn utan vårdnadshavare kan fullt uppehälle ordnas. I mottagningssystemet ingår för närvarande 22 grupphem. Det finns ingen enhet för stödboende som har verksamhet.  

Under perioden från januari 2018 till november 2023 lämnades 4 187 ansökningar om internationellt skydd för barn som kommit med familj. Under samma tid lämnades 1 063 ansökningar för barn som kommit till landet utan vårdnadshavare. Av de barn som kommit utan vårdnadshavare och söker internationellt skydd var största delen 15‒17 år gamla när ansökan lämnades. Av dem som kommit utan vårdnadshavare och söker internationellt skydd har ca 70 procent varit pojkar och ca 30 procent flickor.  

Åren 2022‒2023 har tillfälligt skydd beviljats sammanlagt 13 269 barn som kommit till landet med sin familj och 1 116 som kommit utan vårdnadshavare. Största delen av dem som kommit till landet utan vårdnadshavare och får tillfälligt skydd har varit 17-åringar. En stor del av dem har redan hunnit bli myndiga.  

För närvarande är ca 24 procent av förläggningarnas klienter under 18 år (läget 17.1.2024). Antalet barn som anlänt med sin familj är 7 587. Av dem får 84 procent tillfälligt skydd. Antalet barn som kommit till Finland utan vårdnadshavare och är registrerade vid grupphem är 384. Av dem är 131 ukrainare. Av de ukrainare som bor i Finland utan vårdnadshavare är dessutom 692 registrerade vid förläggningar för vuxna och familjer och är antingen inkvarterade på förläggningen eller har enskild inkvartering tillsammans med en släkting eller någon annan närstående. 

Man strävar efter att behandla ansökningar lämnade av barn som kommit till Finland utan vårdnadshavare snabbt. Den genomsnittliga behandlingstiden per ansökan är ca 6 månader. Största delen (93 procent år 2023) av de barn som vistas i Finland utan vårdnadshavare får ett positivt beslut på sin ansökan om internationellt skydd. En ansökan om tillfälligt skydd behandlas på cirka en vecka. 

2.4.1  Mottagningspenningens grunddel

Enligt 20 § i mottagandelagen är mottagningspenningens belopp är skillnaden mellan utgifter som ska täckas med mottagningspenningens grunddel och utgifter för hälso- och sjukvård som är större än ringa samt de inkomster och tillgångar som står till förfogande. I mottagandelagen föreskrivs det om beloppet av mottagningspenningen och brukspenningen för olika persongrupper. I förarbetena till mottagandelagen (RP 266/2010 rd) konstateras att de belopp som föreslås i mottagandelagen är kalkylmässiga uppskattningar av utgifterna för det dagliga uppehället motsvarande de olika persongruppernas minimikonsumtionsnivå.  

Mottagningspenningens grunddel är lika stor för personer som söker internationellt skydd, personer som får tillfälligt skydd och offer för människohandel utan hemkommun. Mottagningspenningens avses täcka nödvändiga dagliga utgifter. Enligt motiveringarna till 19 § 2 mom. i mottagandelagen ska grunddelen täcka utgifter för kläder, ringa avgifter för hälso- och sjukvård, utgifter för användning av lokaltrafik och telefon samt andra motsvarande utgifter som hänför sig till en persons och familjs dagliga uppehälle samt utgifter för kost i de fall där förläggningen inte ordnar måltider. Andelen för utgifter för kost dras av från den mottagningspenning som betalas ut om förläggningen ordnar måltider. Enligt motiveringarna till mottagandelagen omfattar utgifterna för kläder även skor. Med ringa utgifter för hälso- och sjukvård avses utgifter för det dagliga livet och den första hjälp som ges i familjen, vilka inte äventyrar en individs eller en familjs ekonomi. I dessa utgifter ingår bland annat utgifter för receptfria läkemedel och medicinska förnödenheter, så länge det i genomsnitt rör sig om små mängder. 

Tabell 4. Mottagningspenningens belopp vid förläggningar för vuxna och familjer 2023 

För närvarande är beloppet av mottagningspenningen vid förläggningar med måltidsservice för samtliga klientgrupper ca 28–30 procent av den fulla mottagningspenningen. De kalkylerade utgifterna för kost kan således uppskattas utgöra ca 70 procent av mottagningspenningens grunddel. Det föreskrivs likväl inte i lag om de kalkylerade utgifterna för kost som ska täckas av mottagningspenningen. 

De inkomster och tillgångar som står till personens och familjens förfogande påverkar storleken på mottagningspenningen, och de beaktas på det sätt som anges i lagen om utkomststöd när mottagningspenning beviljas. I varje situation där mottagningspenning söks utreds personens och familjens möjligheter att klara sig med sina egna inkomster och tillgångar. När klienten lämnar sin ansökan ska denne uppge alla inkomster och andra tillgångar som denne själv och familjen de facto förfogar över. Vid behov begärs uppgifter om inkomst och tillgångar av klienten genom en begäran om tilläggsutredning. En förläggning har också enligt 13 § i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen (615/2020) rätt att få uppgifter av Folkpensionsanstalten och skattemyndigheten.  

För fastställande av mottagningspenningen görs en beräkning i vilken sökandens och familjens disponibla inkomster och tillgångar beaktas enligt 11 och 12 § i lagen om utkomststöd. I lagen om utkomststöd föreskrivs det också om inkomster och tillgångar som inte beaktas. Av en arbetande persons förvärvsinkomst beaktas inte 150 euro per månad och inte heller den del som motsvarar utgifter för arbetsresor och övriga av arbetet förorsakade utgifter. Som utgifter i kalkylen beaktas personens och familjens grunddelar och hälso- och sjukvårdsutgifter som är större än ringa. Om de utgifter som beaktas i kalkylen är större än inkomsterna betalas skillnaden som mottagningspenning till sökanden. 

2.4.2  Kompletterande mottagningspenning

Den kompletterande mottagningspenningen är en behovsprövad förmån som beviljas på grundval av individuella behov. Den kompletterande mottagningspenningen är inte avsedd för dagliga utgifter. Enligt 19 § 3 mom. kan den beviljas för att täcka utgifter som ansetts behövliga på grund av en persons eller familjs särskilda behov eller förhållanden. Som särskilt behov eller förhållande anses till exempel en långvarig eller svår sjukdom, varvid man med behovsprövad mottagningspenning kan täcka vardagliga utgifter som orsakas av sjukdomen. Till de utgifter som orsakas av särskilda behov eller förhållanden hör också utgifter för nödvändig specialkost eller barnartiklar. Även till exempel reseutgifter i samband med asylsamtal för en person som söker internationellt skydd kan bekostas. De som inte längre är i läropliktsåldern kan beviljas kompletterande mottagningspenning för kostnader som orsakas av deltagande i studieprogram utanför förläggningen. 

Syftet med stöd som beviljas som kompletterande mottagningspenning är att främja klientens hälsa, välbefinnande och möjligheter att klara sig och fungera självständigt och förhindra att situationen blir betydligt sämre. När beslut om kompletterande mottagningspenning fattas, behövs oftast en mera omfattande utredning av klientens helhetssituation än när det är fråga om mottagningspenningens grunddel. Den kompletterande mottagningspenningen kan spela en viktig roll när man svarar på behovet av särskilt stöd hos en klient som är i utsatt ställning och sörjer för att denne klarar sig. 

2.4.3  Nyttigheter

Förläggningarna ger sina klienter en del av stödet i form av nyttigheter. Enligt förarbetena till mottagandelagen ska mottagningspenningens belopp motsvara utkomststödets grunddel enligt lagen om utkomststöd, dock så att en andel motsvarande de nyttigheter som ordnas av förläggningen har dragits av från beloppet. Den andel som ges i form av nyttigheter ska utgöra 30 procent av det grunddelsbelopp som anges i 9 § i lagen om utkomststöd. Den utgörs av avgiftsfria medier som tillhandahålls vid mottagandet och andra nyttigheter som ska bekostas med grunddelen, såsom städ- och rengöringsredskap samt hobbyutrustning.  

Enligt Migrationsverket ges materiella nyttigheter huvudsakligen till klienter vars inkvartering är ordnad av en förläggning. Klienter i enskild inkvartering får i regel inte materiella nyttigheter.  

Alla nya klienter får ett startpaket av engångskaraktär. Startpaketets värde i pengar är ca 150 euro (gällande Hansel-pris). Paketet utgörs av köksredskap för 29 euro, textiler för 116 euro och hygienartiklar för 5,25 euro. Startpaketet förbättrar en persons utkomst under den första månaden med ca 30 procent (mottagningspenningens grunddel för ensamstående och ensamförsörjare).  

Dessutom tillhandahålls förläggningarnas klienter vid behov bland annat följande nyttigheter: toalettpapper, handdukar på rulle, handtvål, städ- och rengöringsredskap, underhållnings- och informationselektronik (till exempel tv-apparater för gemensamt bruk vid förläggningarna, datorer och telefoner som tillhandahålls klienterna), redskap för fritidsaktiviteter som tillhandahålls klienterna (till exempel olika leksaker och bollspel, såsom fotboll och korgboll). Vid förläggningarna ska det också finnas kläder och skor för särskilda situationer. Dessa kan vid behov ges personer som har akut behov till exempel av vinterkläder. De kläder som förläggningarna har för sådana situationer är i allmänhet använda kläder som de fått som gåva. Värdet av dessa nyttigheter av bestående karaktär och deras andel av personens utkomst år svår att beräkna exakt. De bedöms dock i praktiken inte nå upp till den andel på 30 procent av beloppet av utkomststödets grunddel som avses i förarbetena till mottagandelagen  

2.4.4  Hälso- och sjukvårdsutgifter som är större än ringa

De ringa utgifter för hälso- och sjukvårdsutgifter som uppkommer utan läkarordination, såsom kostnader för receptfria läkemedel, anses i allmänhet beaktade i mottagningspenningens grunddel. Utöver de ringa utgifter för hälso- och sjukvårdsutgifter som ska täckas av grunddelen beaktas som utgifter när mottagningspenningen bestäms de utgifter för hälso- och sjukvård som är större än ringa till nödvändigt belopp. Till de utgifter som är större än ringa hör till exempel läkemedel som skaffats enligt läkarordination, medicinska förnödenheter, proteser och hjälpmedel och andra utgifter för hälso- och sjukvård som till sitt belopp i genomsnitt inte är ringa. Typiska utgifter som är större än ringa är också till exempel de kostnader som glasögon medför. I regel krävs att vården är nödvändig eller läkemedlet nödvändigt för klienten. Förmånen beviljas sökanden i form av en betalningsförbindelse eller mot köpkvitto.  

2.4.5  Arbets- och studieverksamhet och sänkt mottagningspenning

Enligt 29 § i mottagandelagen ska det vid andra förläggningar än transitförläggningar ordnas möjligheter till arbete och studier för att främja självständigt handlande hos personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd. Även vid transitförläggningar kan det ordnas arbets- och studieverksamhet.  

Om en boende vid en förläggning upprepade gånger utan grundad anledning vägrar delta i sådant arbete eller sådana studier som han eller hon anvisats, kan den mottagningspenning som betalas ut till honom eller henne enligt 29 § 2 mom. i mottagandelagen minskas med högst 20 procent under högst två månaders tid. Avdraget får inte äventyra den oundgängliga försörjning som behövs för tryggande av ett människovärdigt liv eller för uppfyllandet av en lagstadgad underhållsskyldighet, och det får inte heller i övrigt vara oskäligt. Beslut om avdrag på mottagningspenningen fattas i enlighet med förvaltningslagen.  

Enligt det direktiv som Migrationsverket har gett förläggningarna gäller skyldigheten att delta i arbets- och studieverksamhet personer som är inkvarterade vid en förläggning. De som har enskild inkvartering är inte skyldiga att delta i verksamheten Dessutom kan en klient bli befriad från skyldigheten att delta i arbets- och studieverksamheten om denne arbetar eller studerar på heltid utanför förläggningen.  

Enlig Migrationsverket deltar förläggningarnas klienter i regel samvetsgrant i den arbets- och studieverksamhet som de anvisats, och det förekommer knappt någon ogrundad frånvaro eller vägran att delta. Därför görs väldigt få sänkningar av mottagningspenningen.  

Mottagandedirektivet gör det inte möjligt att sänka mottagningspenningen därför att personen vägrar delta i aktiverande verksamhet som anvisats denne.  

2.4.6  Brukspenning som beviljas barn som kommit till Finland utan vårdnadshavare

Om det grupphem eller det stödboende som svarar för mottagandet av ett barn utan vårdnadshavare ordnar fullt uppehälle, som täcker de utgifter enligt 19 § i mottagandelagen som ska täckas med mottagningspenningens grunddel och den kompletterande mottagningspenningen samt hälso- och sjukvårdsutgifter som är större än ringa, beviljas den minderåriga brukspenning i ställer för mottagningspenning. Grupphemmet eller stödboendet svarar för barnets eller den ungas fulla uppehälle, det vill säga alla oundgängliga grundläggande utgifter och utgifter som beror på särskilda omständigheter. Till dessa utgifter hör exempelvis minderårigas klädutgifter. Vid grupphemmen ordnas måltider som en del av omvårdnaden och fostran. Stödboendets uppgift är att stödja den unga i träningen inför ett självständigt liv, varvid matlagning kan ingå i processen att lära sig leva självständigt och hantera sitt liv.  

Brukspenningen är avsedd att användas av barnet eller den unga för att tillgodose personliga behov. Genom brukspenningen tryggas alltså inte barnets försörjning. Dess syfte är att stödja barnets eller den ungas utveckling mot självständighet. Förläggningen beslutar om betalning av brukspenning som en del av självständighetsfostran. Beviljande av brukspenning är en förvaltningsåtgärd av samma slag som beviljande av mottagningspenning. Brukspenningen sänks inte på disciplinära grunder.  

Brukspenningen för barn och unga utan vårdnadshavare uppgick år 2023 till 30,04 euro per månad för dem som är under 16 år och 54,08 euro per månad för dem som fyllt 16 år. Brukspenningen kan också vara mindre än så, om det är motiverat med tanke på barnets ålder och utvecklingsnivå.  

Om en ung över 16 år har enskild inkvartering eller bor i stödboende som inte erbjuder fullt uppehälle betalas denne mottagningspenning i stället för brukspenning. Mottagningspenningens belopp är det samma som för en ensamstående vuxen, det vill säga 348,50 euro. Även minderåriga under 16 år som har enskild inkvartering beviljas samma mottagningspenning som en ensamstående vuxen. 

2.7.1  Mottagningspenningen och vistelsens tillfälliga karaktär

Mottagningspenning genom mottagandelagen bunden utkomststödets grunddel på det sätt som beskrivits ovan. Enligt 27 § 1 mom. i lagen om utkomststöd beviljas utkomststöd en sökande eller familj som vistas stadigvarande i Finland. Vistelsens faktiska karaktär ska utredas individuellt för varje sökande. Enligt 40 § i utlänningslagen vistas en person som söker internationellt skydd lagligt i Finland under den tid ansökan behandlas. Personen har likväl inte uppehållstillstånd eller hemkommun enligt lagen om hemkommun, och personens vistelse inom ramen för mottagningssystemet avses vara kortvarig. En person som får tillfälligt skydd har uppehållstillstånd, men vistelsen är i överensstämmelse med benämningen avsedd att vara temporär. Personen har i regel inte rätt att under det första året av sin vistelse få en anteckning om hemort i befolkningsdatasystemet. Enligt 4 § 1 mom. 2 punkten i lagen om hemkommun ska en hemkommun bestämmas för en person som har ett i utlänningslagen avsett giltigt uppehållstillstånd som ger rätt till kontinuerlig eller permanent vistelse. Enligt 5 punkten i momentet ska en hemkommun också bestämmas om personen har ett i utlänningslagen avsett giltigt tillstånd som ger rätt till minst ett års tillfällig vistelse och dessutom med beaktande av förhållandena som helhet har för avsikt att stadigvarande bosätta sig i Finland. Som faktorer som visar att boendet är stadigvarande beaktas bland annat att personen har haft tillfällig bostad i Finland i över ett års tid utan avbrott efter inflyttningen (4 § 2 mom. 4 punkten i lagen om hemkommun). En person som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd och som registrerats som klient vid en förläggning kan därför inte anses vistas stadigvarande i Finland. Det som sagts ovan gäller också offer för människohandel som inte har hemkommun.  

Även om utkomststöd i regel är förbehållet sökande som är stadigvarande bosatta i Finland, konstateras det i 27 § 2 mom. i lagen om utkomststöd att var och en som vistas i landet ändå har rätt att i brådskande situationer få stöd för att trygga nödvändig hjälp så att personens rätt till oundgänglig försörjning och omsorg inte äventyras. Enligt regeringens proposition om ändring av lagen om utkomststöd (RP 127/2022 rd) innebär detta att om sökandens faktiska vistelse i Finland inte ska betraktas som stadigvarande, ska en sökande som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv åtminstone ha rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Oftast har man gjort den tolkningen att nödvändighetsartiklar omfattar kost, nödvändiga läkemedel och kläder samt logi. Några entydiga minimibelopp för stödet anges inte i lagen, eftersom det grundar sig på prövning i den aktuella situationen. I regeringens proposition om utkomststöd konstateras dessutom att trots att dessa personer inte har rätt till grunddel enligt lagen om utkomststöd som sådan och det för deras del således inte blir fråga om att sänka grunddelen, kan 10 § i lagen om utkomststöd ändå vara vägledande för hur mycket utkomststödet som beviljas i sista hand på en gång högst kan sänkas i en situation när grunddelen sänks. Enligt paragrafen kan grunddelen sänkas med högst 40 procent. Rätten till tryggad nödvändig hjälp för andra än sådana som vistas stadigvarande i landet betyder alltså inte att de har rätt till så kallat utkomststöd till fullt belopp, som det föreskrivs om i 6 § i lagen om utkomststöd och andra bestämmelser om fastställande av stöd. Det stöd som avses i 27 § 2 mom. kan således vara lägre än så.  

Följaktligen har en person vars vistelse i Finland bedöms vara tillfällig oberoende av vistelsens art rätt till minst en oundgänglig del av det grundläggande utkomststödet om personen är i behov av brådskande utkomststöd och inte kan trygga sin försörjning på något annat sätt. Detta nödvändiga utkomststöd beviljas till exempel personer som vistas i Finland utan uppehållsrätt. I samband med behandlingen av ansökan utreder Folkpensionsanstalten om sökanden har faktisk möjlighet att trygga sin utkomst på något annat sätt, såsom via sin det välfärdsområde som personens vistelseort hör till. I brådskande fall har alla som vistas i ett välfärdsområde rätt att av välfärdsområdet få socialservice enligt 12 § i socialvårdslagen (1301/2014) på basis av deras individuella behov, så att deras rätt till nödvändig omsorg och försörjning inte äventyras. Om välfärdsområdet inte svarar för personens oundgängliga försörjning kan Folkpensionsanstalten vid behov bevilja stöd i form av grundläggande utkomststöd för oundgänglig försörjning och omsorg.  

I praktiken kan en person vars vistelse bedömts vara tillfällig som nödvändigt utkomststöd beviljas den del av det utkomststödets grunddel som motsvarar de kalkylerade utgifterna för kost (49 procent av utkomststödets grunddel). År 2024 uppgår de kalkylerade utgifterna för kost för en ensamstående vuxen utan barn till 9,60 euro per dag, det vill säga eller 288 euro per månad. De kalkylerade utgifterna för kost stiger år 2025 enligt prognosen för folkpensionsindexets poängtal till 293 euro. År 2027 väntas de kalkylerade utgifterna för kost för en ensamstående uppgå till 304 euro. Enligt 9 § i lagen om utkomststöd bestäms utkomststödets grunddel som klientgruppsspecifika procentandelar av grunddelen för ensamstående. Grunddelen för en vuxen i gemensamt hushåll är till exempel 85 procent, grunddelen för ett 10–17 år gammalt barn 60 procent och grunddelen för ett barn under 10 år 63 procent av grunddelen för en ensamstående. Ensamförsörjare betalas grunddelen för ensamstående förhöjd med 14 procent. Följaktligen uppgår de kalkylerade utgifterna för kost för vilka nödvändigt utkomststöd beviljas för en ensamförsörjare år 2024 till 328 euro. Indexjusteringen väntas år 2025 höja stödbeloppet till 334 euro. År 2027 uppgår de kalkylerade utgifter för kost för vilka ensamförsörjare beviljas stöd enligt prognoserna till 346 euro.  

Beslut om nödvändigt utkomststöd kan fattas i brådskande ordning och bara för en kort tid – ett antal dagar – åt gången. Dessutom kan beslutet fattas bara för att täcka utgifter som anses nödvändiga för klienten. Till dessa utgifter hör mat och nödvändiga receptbelagda läkemedel. Förmånen beviljas i huvudsak i form av betalningsförbindelser. Det välfärdsområde inom vars område sökanden eller familjen vistas kan dessutom på ansökan bevilja behovsprövat kompletterande eller förebyggande stöd för andra nödvändiga utgifter. Till dessa hör till exempel barnkläder, receptfria läkemedel, kostnader för användning av närtrafik och kostnader för användning av telefon. Det nödvändiga stödet omfattar också inkvartering. 

Som ovan konstaterats är vistelsen i Finland inte stadigvarande för en person som registrerats som klient vid en förläggning eller för ett offer för människohandel som saknar hemkommun. Därför är det motiverat att vid en bedömning av vad som är rätt storlek på mottagningspenningens grunddel med avvikelse från motiveringarna till gällande mottagandelag i stället för utkomststödets grunddel utgå från den nivå på den sociala tryggheten som en person vars vistelse i Finland inte anses stadigvarande har rätt till.  

4.2.1  Ekonomiska konsekvenser

Genom propositionen eftersträvas besparingar i den offentliga ekonomin som åstadkoms så att de mottagningspenningar och brukspenningar som betalas klienterna i mottagningssystemet sänks. Storleken på besparingen beror på antalet klienter, klientelens sammansättning, förläggningens inkvarteringssätt och den tid klienterna omfattas av mottagningssystemet. Enligt Migrationsverkets antaganden uppskattas ca 33 000 personer omfattas av mottagningssystemet år 2024 och 22 000 år 2025, varvid besparingarna blir 6,9 miljoner euro år under perioden juli–december 2024 och 9,2 miljoner euro år 2025. Besparingarna bedöms bli knappt 5 miljoner euro mindre än det sparmål på 21 miljoner euro för åren 2024‒2025 som angetts i regeringsprogrammet. Beräkningen grundar sig på de antaganden om antalet personer som omfattas av mottagningstjänsterna som presenterats ovan. Av dessa bedöms att 33 procent är ensamstående, 32 procent bor i gemensamma hushåll, 10 procent är ensamförsörjare och 25 procent är barn. I beräkningen har det bedömts att högst 500 personer är inkvarterade i förläggningar med måltidsservice. När det gäller barnen bedöms att högst 380 personer beviljas brukspenning i stället för mottagningspenning. 

Migrationsverket orsakas endast små kostnader genom förslagen i propositionen. Dessa sammanhänger dels med ändringar i datasystemen, dels med kostnader för tolkning av information vid förläggningarna. Även kostnaderna för den kompletterande mottagningspenningen kan växa. Eftersom det är fråga om behovsprövad förmån är det dock svårt att göra en bedömning.  

Propositionen kan inverka på möjligheterna för dem som har enskild inkvartering att klara kostnaderna för sitt boende. För närvarande har ca 40 procent av klienterna i mottagningssystemet enskild inkvartering. Om de klienter som har enskild inkvartering i allt större utsträckning söker sig till inkvartering som tillhandahålls av förläggningen ökar kostnaderna för mottagningen. Kostnaden per person på en förläggning är i genomsnitt 47 euro per dygn. Vid enskild inkvartering är den genomsnittliga kostnaden per person 16 euro per dygn. Om fem procent av de personer som enligt mottagningstjänsternas antaganden omfattas av mottagningstjänster och har enskild inkvartering 2024 övergår till inkvartering ordnad av en förläggning, innebär det en ökning i kostnaderna för mottagningstjänsterna på uppskattningsvis 7,4 miljoner euro per år. Effekterna är emellertid mycket svåra att bedöma i detta skede, och effekterna av förslagen på valet av inkvartering kommer att följas åren 2024‒2025.  

Övergången av sådana som får tillfälligt skydd till kommuner medför besparingar för mottagningssystemet. Om de 10 000 som får tillfälligt skydd och som för närvarande har rätt att söka hemkommun övergår från mottagningstjänsterna till kommunerna innebär det en månatlig besparing på uppskattningsvis 9 miljoner euro i kostnaderna för mottagningstjänsterna och månatliga besparingar på 2 miljoner euro i mottagningspenningen. Ansvaret för att ordna tjänster och kostnaderna för tjänsterna överförs från Migrationsverket till kommunerna, välfärdsområdena och Folkpensionsanstalten. De totala kostnaderna bedöms bli minst lika höga när personen omfattas av kommunens och välfärdsområdets tjänster som de är i mottagningssystemet. Storleken på de totala kostnaderna beror i betydande grad på hur många av dem som får tillfälligt skydd som kan trygga sin försörjning genom att arbeta. Kommunerna och välfärdsområdena har möjlighet att få ersättning enligt lagen om främjande av integration (1386/2010) för mottagningen av och ordnandet av tjänster för dem som få tillfälligt skydd. På lång sikt stöder en flyttning av dem som får tillfälligt skydd till kommuner dessutom bäst ukrainarnas välfärd och integration, och är således för samhället som helhet fördelaktigare än en utdragen tid i mottagningssystemet. 

Sammanlagda effekter av att mottagningspenningen och brukspenningen sänks och indexjusteringarna fryses

Propositionen innebär att mottagningspenningen för ensamstående, andra personer över 18 år som bor i gemensamt hushåll, barn under 10 år som bor tillsammans med sin familj och barn utan förmyndare sjunker med 14 procent. Mottagningspenningen för ensamförsörjare sjunker med 4 procent och mottagningspenningen för barn i åldern 10–17 år med 6 procent. Den föreslagna frysningen av folkpensionsindexet inverkar å sin sida indirekt så att klienternas köpkraft minskar, och effekten kumuleras om frysningen är i kraft länge. De sammanlagda konsekvenserna av förslagen i propositionen och indexfrysningen för ensamstående, personer som bor i gemensamt hushåll och barn under 10 år beräknas bli en minskning av de månatliga disponibla medlen med 20 procent år 2024 och 22 procent år 2025. För ensamförsörjare blir minskningen sammanlagt 9 procent år 2024 och 11 procent år 2025. För ett barn i åldern 10–17 år blir minskningen i de månatliga disponibla medlen sammanlagt 11 procent år 2024 och 13 procent år 2025. 

Förslagen innebär att mottagningspenningen sjunker i förhållande till utkomststödets grunddel. År 2024 kommer mottagningspenningen för en ensamstående att uppgå till 51 procent av utkomststödets grunddel. Indexfrysningen av mottagningspenningen leder till att skillnaden ökar med en procent år 2025. Mottagningspenningens grunddel kommer för ensamstående år 2024 att vara 4 procent större än de kalkylerade utgifter för kost som beaktas i utkomststödet. År 2025 kommer den att vara 2,5 procent större. Om man beaktar den del av stödet som ges i form av nyttigheter på samma sätt som i gällande lag blir värdet av det stöd som ges i form av materiella nyttigheter och mottagningspenning i fortsättningen sammanlagt 80 procent av utkomststödets grunddel och 34 procent högre än de kalkylerade utgifterna för kost som beaktas i utkomststödet.  

Tabell 10: Sammanlagd effekt av sänkt mottagningspenning och indexfrysning på utkomsten för förläggningarnas klienter åren 2024‒2025 

Störst blir effekten av förslaget på mottagningspenningens belopp för ensamstående som bor på en förläggning utan måltidsservice eller har enskild inkvartering. Mottagningspenningens grunddel sjunker enligt förslaget med 48,50 euro. Den sammanlagda effekten av sänkningen av mottagningspenningen och indexfrysningen på utkomsten uppgå 2024 till 68,97 euro per månad och 2025 till 75,34 euro per månad.  

Effekterna av förslagen i propositionen blir minst för ensamförsörjare och barn i åldern 10–17 år. För dem minskar mottagningspenningen vid förläggningar som inte tillhandahåller måltidsservice med ca 12 euro per månad. Den sammanlagda effekten av indexfrysningen och sänkningen av mottagningspenningen på de medel som en ensamförsörjare ges att disponera varje månad blir 11 procent år 2024 och 13 procent år 2025. På de medel som ett barn i åldern 10–17 år som bor med sin familj ges att disponera varje månad inverkar sänkningen av mottagningspenningen och indexfrysningen med sammanlagt 10 procent år 2024 och med 11 procent år 2025.  

Tabell 11: Sammanlagd effekt av sänkt brukspenning och indexfrysning  

Sänkningen av den brukspenning som beviljas barn utan vårdnadshavare uppgår för barn under 16 år till 4,04 euro per månad och för 16- och 17-åringar till 7,08 euro per månad. Tillsammans med indexfrysningen blir effekten 2024 för barn och unga under 16 år 5,80 euro per månad och för 16- och 17-åringar 10,26 euro per månad.  

I följande tabell visas effekterna av de föreslagna sänkningarna och indexfrysningen på de mottagningspenningar som beviljas familjer med olika sammansättning åren 2024‒2025.  

Tabell 12: Sammanlagd effekt av sänkt mottagningspenning och indexfrysning på utkomsten för familjer med olika sammansättning 2024‒2025 

Effekterna på en familj med ett 4 och ett 10 år gammalt barn är 124 euro och på en familj som består av en ensamförsörjare med två barn i samma åldrar 56 euro per månad om de bor på en förläggning som inte tillhandahåller måltidsservice. Vid en förläggning med måltidsservice får familjen med två barn 39 euro mindre och en ensamförsörjarens familj 20 euro mindre i mottagningspenning.  

4.2.2  Konsekvenser för människor

Konsekvenser för förläggningarnas klienter

Sänkningen av mottagningspenningen och brukspenningen inverkar direkt på de månatliga inkomsterna för samtliga klienter som får mottagningspenning. Dessutom påverkas mottagningspenningen av en indexfrysning. Den sammanlagda effekten blir störst på den månatliga inkomsten för de ensamstående som bor på en förläggning som inte tillhandahåller måltidsservice eller har enskild inkvartering. De bör således anpassa sina utgifter i enlighet med förslagen. Förläggningen stöder vid behov klienterna i planeringen av penninganvändningen och vardagen och ger klienterna handledning exempelvis om hur de kan dra nytta av de lokala möjligheterna att skaffa mat och andra förnödenheter förmånligt (bland annat olika rabatterade produkter, lopptorg).  

I propositionen har ensamförsörjares familjers och barnfamiljers särskilda behov beaktats. En ensamförsörjare svarar för hushållets alla utgifter ensam, varför förhöjningen för ensamförsörjare ger stöd för att klara vardagen. Det är också troligt att familjens vardagliga kostnader är desto större ju äldre barnen i familjen är. Därför är det motiverat att stödja dessa familjers försörjning genom att föreslå en högre mottagningspenning för barn i åldern 10–17 år än för andra barn. Barnens särskilda behov, såsom barnvagn och hobbyer, kan dessutom stödjas med den kompletterande mottagningspenningen. 

Den lägre mottagningspenning som betalas vid förläggningar som tillhandahåller måltidsservice möjliggör inte lika stor flexibilitet i de månatliga utgifterna som den högre mottagningspenning som betalas vid övriga förläggningar. Klienterna vid dessa förläggningar garanteras inkvartering och måltider, men den sammanlagda effekten av lagändringen och indexfrysningen inskränker naturligtvis särskilt deras ekonomiska manöverutrymme. Måltidsservice tillhandahålls likväl bara vid några förläggningar som i regel är så kallade transitförläggningar där det är meningen att klienterna ska stanna en kortare tid än vid övriga förläggningar. 

De föreslagna lagändringarna bedöms inverka särskilt på ställningen för de personer som har enskild inkvartering. Förläggningen ersätter inte kostnader för enskild inkvartering, som i fortsättningen måste täckas med en lägre mottagningspenning än tidigare. De som söker internationellt skydd och de som får tillfälligt skydd har likväl alltid möjlighet till inkvartering som ordnas av förläggningen. Även offer för människohandel kan ordna sin inkvartering självständigt i enskild inkvartering om det ses som den bästa lösningen med tanke på återhämtningen. Offer för människohandel har rätt till ett mera omfattande stöd som beviljas av hjälpsystemet, varför till exempel stöd för eventuella utgifter som uppkommer på grund av offrets boende vid behov kan ges via de sociala tjänster som hjälpsystemet kan bevilja.  

Även barn utan vårdnadshavare, som inkvarteras antingen enskilt eller på en förläggning för vuxna och familjer tillsammans med en släkting eller en annan närstående, får mottagningspenning. Konsekvenserna av propositionen drabbar dem på motsvarande sätt som ensamstående vuxna. En familj som ett minderårigt barn utan vårdnadshavare är inkvarterat med har ingen försörjningsplikt gentemot barnet. Beroende på familjens situation kan den föreslagna sänkningen av mottagningspenningen inverka på barnets ställning och situation i familjen. Den företrädare som förordnats för barnet och förläggningen där barnet är registrerat som klient ska följa barnets situation och säkerställa att barnets bästa tillgodoses.  

En person som söker internationellt skydd har till en början begränsade möjligheter att förbättra sin utkomst genom egna insatser. Den som söker internationellt skydd har rätt att arbeta antingen tre eller sex månader efter att ansökan blivit anhängig beroende på om personen kan visa upp ett giltigt resedokument. Personer som får tillfälligt skydd har rätt att arbeta så snart de lämnat in ansökan om tillfälligt skydd. Dessutom kan de anmäla sig som arbetssökande vid en arbets- och näringsbyrå där de kan erbjudas integrations- och sysselsättningsfrämjande tjänster. Utöver detta har de som får tillfälligt skydd rätt att efter att ha vistats i Finland i ett år söka bosättningsbaserade sociala förmåner som beviljas av Folkpensionsanstalten även när de fortsätter att omfattas av mottagningstjänster. En del av ukrainarna arbetar fortfarande på distans för arbetsgivare i sitt hemland eller får olika förmåner från hemlandet, till exempel pension. Den ekonomiska situationen för de ukrainare som får tillfälligt skydd ter sig vid förläggningarna ofta bättre än situationen för de klienter som söker internationellt skydd, och konsekvenserna av att mottagningspenningen sänks blir därför i många fall mindre.  

Lagförslaget innebär inga ändringar i grunderna för bestämning av förmånerna eller rätten att få förmånerna. Propositionen inverkar inte heller på förläggningarnas klienters rätt att få andra mottagningstjänster. Mottagningssystemet har till uppgift att säkerställa sökandens försörjning och omsorg genom mottagningstjänster. Till dessa hör förutom mottagningspenningen bland annat inkvartering, social- och hälsovårdstjänster samt kompletterande mottagningspenning när den anses behövlig på individuella grunder. I propositionen föreslås inte heller några ändringar i storleken på det stöd som ges i form av nyttigheter. Därför bedöms det att den oundgängliga försörjningen och omsorgen för sökandens del inte äventyras trots att mottagningspenningen sänks.  

Även i förhållande till referensbudgeten är mottagningspenningens belopp efter sänkningen av mottagningspenningens grunddel och indexfrysningen fortfarande tillräcklig för att täcka kostnaderna för hälsosam mat. Efter utgifterna för kost är det belopp som återstår för övriga utgifter som ska täckas med mottagningspenningen för en ensamstående vuxen enligt referensbudgeten högre än om mottagningspenningen bara jämförs med det nödvändiga utkomststöd som beviljas för att täcka de kalkylerade utgifterna för kost. Detta förklaras åtminstone delvis genom det antagande om nivån i referensbudgeten enligt vilket hushållet kan förvara mat och därför planera sina matuppköp för en längre tid. Detta är möjligt även för dem som får mottagningspenning. De som vistas i landet olagligt beviljas till exempel stöd endast för ett antal dagar eller veckor, varvid matuppköpen kan planeras endast för en kort tid åt gången.  

I propositionen ändras inte möjligheten enligt 29 § i mottagandelagen att sänka mottagningspenningen om en boende vid en förläggning upprepade gånger utan grundad anledning vägrar delta i sådant arbete eller sådana studier som personen anvisats. Förläggning ska också framöver på det sätt som anges i gällande lag från fall till fall bedöma om avdraget på mottagningspenningen till följd av ogrundad vägran att delta i arbets- eller studieverksamhet äventyrar den oundgängliga försörjningen och därigenom tryggandet av ett människovärdigt liv.  

Enligt propositionen sänks beloppet av den brukspenning som betalas barn utan vårdnadshavare, vilket ökar skillnaden mellan dispositionsmedlen enligt barnskyddslagen och brukspenningen. Eftersom ett grupphem ger barn utan vårdnadshavare fullt uppehälle, kan den sänkta brukspenningen likväl inte ses som en betydande förändring med tanke på försörjningen av ett barn utan vårdnadshavare. Brukspenningen är medel som har karaktären av fickpengar, och de är inte avsedda att täcka utgifter som uppkommer i barnets vardag, såsom kläder, telefon eller hygienartiklar. Sänkningen av brukspenningen kan emellertid försvåra till exempel träningen i hantering av pengar, som är en del av den dagliga vården och fostran vid grupphem och lär barnen livskontroll och sparsamhet. De föreslagna ändringarna i brukspenningens belopp är likväl mycket små. 

Propositionens konsekvenser för förläggningarnas klienter bedöms bli desto större ju längre tid klienten är beroende av mottagningstjänsterna och mottagningspenningen. Mottagningstjänsterna är avsedda att vara kortvariga, vilket för en asylsökande som beviljas uppehållstillstånd innebär högst cirka sex månader. För dem som får tillfälligt skydd är den tid de omfattas av mottagningstjänster cirka ett år om de använder sig av sin rätt att ansöka om hemkommun. Det är allt som allt en ganska kort tid under vilken en klient vid en förläggning blir tvungen att anpassa sitt liv enligt en inkomstnivå som motsvarar den oundgängliga försörjningen. För dem som får negativt beslut varar mottagningstjänsterna klart längre på grund av sökande av ändring. Av dessa sökande har största delen sannolikt ändå möjlighet att återvända till hem- eller utreselandet och få ekonomiskt stöd för återresan. Om personens långa tid som klienter i mottagningssystemet orsakar utsatthet, beaktas detta dessutom när tjänsterna ordnas.  

Även för offer för människohandel kan tiden med mottagningspenning bli lång. Om personen beviljas tillfälligt uppehållstillstånd för offer för människohandel med stöd av 52 a § i utlänningslagen kan det till exempel ta ett år innan offret har rätt att söka hemkommun och börja omfattas av kommunens tjänster. Stödnätverket för offer för människohandel och möjligheten att få stöd av hjälpsystemet till exempel i form av sociala tjänster är likväl starkare än för dem som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd. Därför bedöms det att den oundgängliga försörjningen och omsorgen inte heller för offer för människohandel äventyras trots att mottagningspenningen sjunker.  

Den föreslagna sänkningen av mottagningspenningen uppmuntrar sannolikt personer som får tillfälligt skydd och har rätt att ansöka om hemkommun att snabbare än tidigare gå över från förläggningarna till kommunerna. En sådan konsekvens är önskvärd, eftersom de tjänster som erbjuds inom mottagningssystemet är mera begränsade än kommunernas och välfärdsområdenas tjänster. Som kommuninvånare har en person som får tillfälligt skydd bland annat rätt till mera omfattande socialtjänster och till utkomststöd som beviljas av Folkpensionsanstalten. Om en person som får tillfälligt skydd är klient vid en förläggning under hela den tid direktivet om tillfälligt skydd är i kraft, kan det innebära att personen är beroende av mottagningstjänster i upp till tre år. En utdragen tid i mottagningssystemet kan orsaka olika former av servicesvikt.  

Mottagningstjänsterna har byggts upp så att de säkerställer utkomsten och omsorgen tillfälligt. Ju längre tid en person är beroende av mottagningspenningen desto svårare kan det bli att anpassa vardagen och desto mera kan det också framträda särskilda behov som kräver en stor del av mottagningspenningen. När denna tid blir lång bedöms särskilt barnfamiljers försörjning bli ansträngd. Det är viktigt att följa dessa konsekvenser av den föreslagna lagen noggrant. Med tanke på tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna är det särskilt viktigt att den tid en person är beroende av mottagningstjänster blir så kort som möjligt, vilket säkerställs genom projekt som effektiviserar asylförfarandet.  

Sociala konsekvenser och konsekvenser för hälsan

Som ovan konstaterats leder de föreslagna ändringarna till att den mottagningspenning som klienterna i mottagningssystemet får tillgång till varje månad minskar men förblir högre än det utkomststöd som beviljas som nödvändigt utkomststöd och ska täcka de kalkylerade utgifterna för kost. Trots det stöd som mottagningssystemet tillhandahåller kan en del av förläggningarnas klienter likväl börja söka sig till matutdelningar som sköts av kyrkan och olika organisationer. Detta är inte avsikten med propositionen. Klienterna vägleds vid behov att stödja sig på förläggningens tjänster.  

Ändringen kan leda till ökad institutionalisering och passivering av del klienter, om utkomsten inte i samma utsträckning som tidigare möjliggör till exempel fritidsaktiviteter. Klienter i mottagningssystemet stöds likväl av det övriga säkerhetsnätet i mottagningssystemet och dess tjänster, vilka lindrar de negativa effekterna av att utkomsten försämras. Om mottagningspenningens grunddel inte på motiverade individuella grunder anses tillräcklig, tillgodoser förläggningen klientens grundläggande behov antingen genom att ge baslivsmedel eller genom att bevilja kompletterande mottagningspenning. Dessutom främjas och stöds klienternas funktionsförmåga och sociala välbefinnande genom förläggningarnas sociala tjänster och det familjearbete som bedrivs vid förläggningarna. Klienternas aktivitet upprätthålls genom arbets- och studieverksamhet. Därtill ordnas olika slags fritidsaktiviteter för klienterna också av förläggningen, olika organisationer och frivilliga aktörer. 

Undersökningar visar att ekonomisk osäkerhet också inverkar på människors funktionsförmåga och hälsa, särskilt den psykiska hälsan. Förekomsten av psykofysiska symtom och behovet av psykosocialt stöd kan öka vid förläggningarna. Den ökade belastningen av de vuxna bedöms av förläggningarnas personal indirekt kunna ta sig uttryck i ett ökande behov av barnskyddsåtgärder, ökande familjevåld och att familjerna generellt börjar må sämre. Den försämrade ekonomisk situationen kan ta sig uttryck till exempel i en ensidigare kost. Konsekvenserna för hälsan och välfärden lindras likväl av att de social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls som mottagningstjänster är avgiftsfria för dem som får mottagningspenning, varför klientens ekonomiska situation inte blir ett hinder för att få tillgång till dem.  

Propositionen kan öka antalet klienter som behöver sociala tjänster, men den medför inte att tjänsternas innehåll och omfattning ändras. Sociala tjänster som bedöms som nödvändiga ska ordnas för de klienter som behöver dem. När sociala tjänster tillhandahålls ska särskild vikt fästas vid tidigt ingripande och identifiering av eventuella problem innan de kumuleras. Det är av stor vikt att klienter som är i utsatt ställning identifieras. Migrationsverket ordnar regelbundet utbildning för förläggningarnas arbetstagare om hur arbetssätt som stöder klienternas välbefinnande kan användas i förläggningarnas vardag. Utbildning har getts bland annat i att ge psykosocialt stöd och i Föra barnen på tal-metoden. Dessutom har förläggningarna tillgång till kris- och familjearbetare som stöder särskilt beaktandet av barnens och barnfamiljernas individuella situation.  

De som har enskild inkvartering löper större risk att bli utnyttjade än övriga mottagare av mottagningstjänster. En försämrad utkomst kan öka denna risk. De som har enskild inkvartering har likväl alltid rätt att söka sig till inkvartering ordnad av förläggningen. Emellertid kan den låga mottagningspenningen i en del situationer också leda till att den som har enskild inkvartering inte är intresserad av att besöka förläggningen för att ta emot mottagningspenningen, vilket innebär att kontakten mellan myndigheterna och dem som har enskild inkvartering försvagas. Förutom att detta kan öka risken att personen blir utnyttjad, kan det också till exempel göra det svårare att verkställa ett negativt beslut och att avlägsna personen ur landet. Förläggningarna har också möjlighet att ordna möten och ge handledning samt stödja personer som har enskild inkvartering på distans, vilket främjar såväl kontakten till dem som har enskild inkvartering som deras möjligheter att ta del av tjänster som de behöver.  

Enligt förläggningarna mottar de ukrainare som får tillfälligt skydd mera gåvor (t.ex. kläder, hemaccessoarer och möbler) och stöd av olika slag från organisationer och frivilliga aktörer än de som söker internationellt skydd. Dessutom ordnar olika aktörer ofta mera hobbyverksamhet och klubbar av olika slag för vuxna och barn som får tillfälligt skydd. De som får tillfälligt skydd har på grundval a direktivet om tillfälligt skydd rätt att röra sig fritt inom EU-området. Många ukrainare besöker mycket riktigt antingen sitt hemland eller andra EU-länder regelbundet. Klienternas olika situation kan inverka negativt på stämningen såväl vid förläggningarna som på grupphemmen.  

De sociala konsekvenserna och hälsokonsekvenserna av de föreslagna ändringarna är svåra att bedöma som helhet. De beror i betydande grad också på hur länge asylprocessen varar. Att lagen är temporär erbjuder en möjlighet att följa konsekvenserna och vid behov göra korrigeringar. 

Offer för människohandel som saknar hemkommun

Situationen för offer för människohandel kan avvika i betydande grad från situationen för dem som får mottagningspenning. Ett offer för människohandel kan vara sen person som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd, men propositionen kan också gälla personer vars tjänster ordnas av systemet för hjälp till offer för människohandel i stället för en förläggning. Sänkningen av mottagningspenningen gäller också dessa personer.  

Enligt en bedömning gjord inom systemet för hjälp till offer för människohandel kan en sänkning av mottagningspenningen leda till att människohandel och exploatering av arbetskraft inte uppdagas. Om den utkomst som systemet för hjälp till offer för människohandel erbjuder leder till ekonomiskt trångmål, vill offret inte nödvändigtvis stödja sig på hjälpsystemets bistånd. I sådana fall kommer den exploatering som offret blivit utsatt för inte till myndigheternas kännedom. Sannolikheten för att på nytt bli offer för människohandel ökar om mottagningspenningen inte erbjuder en tillräckligt trygg försörjning. Hjälpsystemet och förläggningarna stöder den fysiska, psykiska och sociala återhämtningen hos offer för människohandel genom individuella åtgärder. Offrets sämre utkomst inverkar inte på dessa stödåtgärder.  

Barn som är offer för människohandel är särskilt utsatta. I statsrådets handlingsprogram mot människohandel bedöms att människohandel där offren är barn eller unga ofta förblir dold fastän barn och unga bedöms löpa större risk att bli offer för människohandel än andra. Antalet minderåriga offer som årligen omfattas av hjälpsystemet har hittills varit relativt litet. Däremot har systemet omfattat ett anmärkningsvärt stort antal barn till offer för människohandel. Även dessa barn till offer kan behöva stödinsatser, och de löper risk att själva bli utnyttjade och bli offer för människohandel. I propositionen har familjers utsatthet beaktats när mottagningspenningens grunddel har fastställts för ensamförsörjare och barn.  

Systemet för hjälp till offer för människohandel tillhandahåller en bredare tjänstepalett än förläggningarna. Försörjningen och välbefinnandet för ett offer för människohandel som omfattas av hjälpsystemet kan främjas på olika sätt med beaktande av det individuella stöd som offret behöver för att återhämta sig. Propositionens konsekvenser ska dock i detta avseende följas särskilt noga så att det kan säkerställas att inte fler familjer, barn och unga som omfattas av mottagningspenningen blir utnyttjade.  

Konsekvenser för barn

Enligt forskningen har fattigdom långvariga effekter till exempel på barns hälsa, kognitiva och socioemotionella utveckling, skolframgång, subjektiva välbefinnande och självförtroende. Konsekvenserna av barnfattigdom har i en finsk kohortundersökning befunnits vara desto allvarligare ju längre tid fattigdomen hade varat och ju yngre barnet var när det upplevde fattigdom. Därför är det viktigt att se till att beroendet av mottagningstjänsterna särskilt när det gäller barn och familjer blir så kortvarigt som möjligt. Såsom ovan konstaterats får förslagen inte betydande konsekvenser för försörjningen och välfärden för de barn utan vårdnadshavare som bor på grupphem och får brukspenning.  

Propositionen inverkar inte på barnens rätt att delta i grundläggande utbildning eller förskoleundervisning. Under tiden med mottagningstjänster stöds och främjas barnens och familjernas funktionsförmåga, sociala välbefinnande och delaktighet på olika sätt. Barn och familjer beaktas i förläggningens vardagliga arbetsrutiner genom förebyggande handledning och stöd till familjer. Stöd kan ges såväl i form av sociala tjänster som i form av kompletterande mottagningspenning. Behoven i familjer som behöver särskilt stöd, till exempel familjer där det finns barn med funktionsnedsättning, tillgodoses genom förläggningens sociala tjänster. En förälder som har svårt att orka kan få stöd till exempel genom familjearbete eller genom att ordna en plats inom småbarnspedagogisk verksamhet för barnet. Vid förläggningarna ordnas dessutom ofta till exempel läxklubbar och olika fritidsaktiviteter för barn. Även barns deltagande i hobbyverksamhet kan stödjas genom kompletterande mottagningspenning.  

Man strävar efter att lindra konsekvenserna av förslagen för ensamförsörjares familjer och barn, vars ställning är särskilt utsatt, genom förhöjningar som gäller ensamförsörjare och barn i åldern 10–17 år. Det är likväl viktigt att noga följa effekterna av förslagen på ställningen för de barn som är inkvarterade med familjer. Om regeringsprogrammets mål att göra behandlingen av asylansökningar och besvärsärenden snabbare inte verkar uppfyllas och sänkningen av mottagningspenningen får negativa konsekvenser, behöver åtgärder för att stödja barnens och familjernas försörjning övervägas under det fortsättningsprojektet där mottagandelagen revideras. 

Konsekvenser för jämställdheten mellan könen

Könsfördelningen bland mottagningssystemets klienter är för närvarande mycket jämn: ungefär hälften av klienterna i systemet är kvinnor och ungefär hälften män. Av alla klienter under 40 år som omfattas av systemet är största delen män, medan största delen av de klienter som är över 40 år ar kvinnor. Av de klienter som söker internationellt skydd är största delen – 67 procent – män. Däremot är över hälften – 57 procent – av dem som får tillfälligt skydd kvinnor. Av systemets klienter är 11 procent ensamförsörjare. Största delen av dem är kvinnor. Av ensamförsörjarna får ca 88 procent tillfälligt skydd. Från förläggningarnas klientdatasystem går det inte att få exakta uppgifter om antalet kvinnor och män som lever i gemensamt hushåll. Det kan likväl antas att en betydande del av de kvinnor som inte är ensamförsörjare lever i parförhållande. Eftersom ensamförsörjarnas och barnens särskilda situation har beaktats i mottagningspenningens belopp, bedöms de mest betydande konsekvenserna av propositionen gälla särskilt ensamstående män under 40 år som söker internationellt skydd och vars tid i mottagningssystemet har blivit utdragen.  

Andra utsatta grupper

Bland förläggningarnas klienter finns också gamla personer, personer med funktionsnedsättning och personer som hör till sexual- eller könsminoriteter. Propositionen kan leda till att grupper som är i utsatt ställning råkar i en ännu mera utsatt ställning när deras ekonomiska situation blir sämre. Det är förläggningarnas uppgift att identifiera sårbarheter hos klienterna och bedöma behovet av stödåtgärder för att upprätthålla deras funktionsförmåga och välbefinnande. Individuellt stöd och individuella tjänster av olika slag kan ordnas vid förläggningarna i form av sociala tjänster eller via den kompletterande mottagningspenningen. Villkoret att det föreligger särskilda behov eller förhållanden för att stödet ska kunna beviljas uppfylls lättare för klienter i utsatt ställning. Detta kan till exempel innebära att institutionsvård eller måltidsservice ordnas för en äldre klient eller en klient med funktionsnedsättning som behöver sådan. Det väsentliga är att identifiera olika slags utsatthet för att tjänster och stöd ska kunna riktas till de klienter som behöver dem. De föreslagna ändringarna inverkar inte på ordnandet av dessa stödåtgärder eller möjligheterna att få del av dem. 

Konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna

Propositionen får på det sätt som beskrivs ovan direkta konsekvenser för försörjningen för personer som söker internationellt skydd, personer som får tillfälligt skydd och offer för människohandel som inte har hemkommun. Dessutom kan propositionen få ovan beskrivna indirekta konsekvenser för dessa personers funktionsförmåga och välbefinnande. I 19 § 1 mom. i grundlagen tillförsäkras alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätten till oundgänglig försörjning och omsorg. Rätten gäller alla, och dess syfte är att trygga en miniminivå på förutsättningarna för ett människovärdigt liv (RP 309/1993 rd). Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna dessutom se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. 

Trygghet enligt 19 § 1 mom. i grundlagen tillförsäkras personer som söker internationellt skydd och personer som får tillfälligt skydd genom mottagningstjänster enligt mottagandelagen. De personer som påverkas av propositionen har trots de föreslagna ändringarna och indexfrysningen fortfarande rätt till dessa tjänster. Mottagningssystemen erbjuder dessutom särskilt stöd till dem som behöver det på individuella grunder eller på grund av förhållandena. En sådan individuell grund kan till exempel vara personens utsatta ställning eller hälsoproblem eller sociala problem som en långvarig tid som klient i mottagningssystemet orsakat.  

Offer för människohandel som inte har hemkommun har rätt till den hjälp som hjälpsystemet tillhandahåller. Enligt punkt Europarådets konvention om bekämpande av människohandel ska hjälpen till offer för människohandel innefatta bland annat en levnadsstandard som kan trygga deras uppehälle genom åtgärder som lämplig och trygg bostad och psykologiskt och materiellt bistånd. Även i fråga om offer för människohandel består tryggandet av försörjningen och välfärden således av en uppsättning av olika tjänster. Enligt 38 b § i mottagandelagen ordnas hjälpinsatserna utifrån en bedömning av det individuella stödbehovet hos offret för människohandel. 

Enligt 6 § i grundlagen får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Enligt diskrimineringslagen (1325/2014) får ingen diskrimineras på grund av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person.  

Den sänkning av mottagningspenningen som föreslås i propositionen gäller alla som får mottagningspenning på samma sätt. Konsekvenserna av propositionen för personer som söker internationellt skydd, personer som får tillfälligt skydd och offer för människohandel som inte har hemkommun kan dock indirekt bli olika. Personer som får tillfälligt skydd har enligt vad som sagts ovan rätt till mera omfattande tjänster och större möjligheter att förbättra sin egen försörjning. Även offer för människohandel som inte har hemkommun har rätt till det mera omfattande utbud av tjänster som hjälpsystemet tillhandahåller. Sålunda blir konsekvenserna av propositionen störst för dem som söker internationellt skydd och särskilt dem vars tid som klienter i mottagningssystemet blir lång. Även dessa personer har likväl möjlighet att få särskilt stöd av förläggningen. Dessutom har särskilt en person som fått ett negativt beslut som vunnit laga kraft möjlighet att återvända till sitt hemland och få ekonomiskt stöd för hemresan och återintegrationen. 

Artikel 3.1 i barnkonventionen innebär en skyldighet att i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa. Dessutom ska det allmänna enligt 19 § 3 mom. i grundlagen stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. I propositionen har man beaktat barnfamiljernas situation och särskilt situationen för de ensamförsörjares familjer som befinner sig i en utsatt ställning. Dessutom stöds barns och barnfamiljers funktionsförmåga och välfärd på många olika sätt genom förläggningarnas och hjälpsystemets tjänster. Propositionen medför inga konsekvenser för barnens kulturella rättigheter.  

4.2.3  Samhälleliga konsekvenser

Genom propositionen strävar man efter att göra asyl- och mottagandesystemet mindre attraktivt så att folk inte ska komma till Finland för att söka internationellt skydd om de inte har ett verkligt skyddsbehov. Detta är särskilt viktigt till exempel med tanke på situationen vid Finlands östgräns samt hybridpåverkan. Det finns inte verifierad information om hur mottagningspenningens belopp inverkar på antalet personer som söker internationellt skydd utan grund. I vilket land en person ansöker om asyl beror också på många andra faktorer, såsom landets rykte och levnadsstandard och om personen har släktingar som vistas i landet. Emellertid förekommer det också flyttning mellan medlemsländer i EU och EES. Det har till exempel observerats att personer som får tillfälligt skydd flyttar från Polen och Tyskland till Norge, där storleken på förmånerna är klart större. För att undvika oönskad vidareflyttning borde man se till att de mottagningstjänster och asylsystem som olika medlemsstater erbjuder är så likvärdiga som möjligt. Genom att antalet ogrundade ansökningar minskar säkerställs dessutom att asylsystemets tjänster bättre än för närvarande riktas till dem som behöver skydd. De direkta effekter som de föreslagna ändringarna får på antalet personer som söker utan grund är mycket svårt att bedöma, eftersom de beror på många faktorer av vilka en del inte har samband med hur Finland agerar.  

I Petteri Orpos regeringsprogram ingår flera skrivningar som inverkar på utlänningars ställning och syftar till att strama åt villkoren för inresa och beviljande av uppehållstillstånd och medborgarskap och effektivisera tillståndsförfarandena. När det gäller konsekvenserna av att mottagningspenningen sänks är de åtgärder som krävs i regeringsprogrammet för att effektivisera asylprocessen särskilt betydelsefulla. Ju kortare den tid en person behöver mottagningspenning och omfattas av mottagningstjänster desto bättre är dennes förutsättningar för integration och fortsatt vistelse i landet. En lång tid som klient i mottagningssystemet kan orsaka marginalisering och därigenom försämra förutsättningarna för integration. Av de övriga lagprojekt som anges i regeringsprogrammet är de projekt där det föreslås ändringar som gäller sökande av asyl mest betydelsefulla med tanke på denna proposition.  

I projektet för införande av ett gränsförfarande är målet att se över regleringen om påskyndat förfarande i utlänningslagen. Medan gränsförfarandet pågår har asylsökanden inte rätt att avlägsna sig från förläggningens område, och personen inkvarteras på en förläggning med måltidsservice där mottagningspenningens belopp är lägre än vid andra förläggningar. Införandet av ett gränsförfarande har samma syfte som sänkningen av mottagningspenningen: målet är att vårt mottagningssystem i mindre utsträckning ska locka till att lämna ogrundade asylansökningar. Gränsförfarandet ska likväl omfatta bara en relativt liten grupp inresande, medan sänkningen av mottagningspenningen gäller alla som får mottagningspenning. 

Den proposition om ändring av utlänningslagen i enlighet med regeringsprogrammet genom vilken det förhindras att asylförfarandet används som kanal för arbetskraftsinvandring kan i någon mån göra det svårare för personer som söker internationellt skydd att förbättra sin försörjning genom arbete om arbetsgivarna bedömer att anställningen blir kortvarig. De som söker internationellt skydd får likväl huvudsakligen tidsbestämda och kortvariga anställningar till exempel med säsongsbetonade arbetsuppgifter. Enligt Migrationsverkets statistik har i genomsnitt runt tvåhundra personer som fått negativt beslut årligen under de senaste tre åren fått uppehållstillstånd på grund av arbete.  

Konsekvenser för myndigheterna och förläggningarna

Propositionen inverkar inte på praxis gällande sökande, beviljande eller återkrav av mottagningspenning.  

De föreslagna ändringarna bedöms i någon mån inverka på arbetsmängden vid förläggningarna. Deras klienter kommer eventuellt att söka kompletterande mottagningspenning i flera situationer än tidigare där deras inkomst inte räcker för att täcka de vardagliga utgifterna. Kompletterande mottagningspenning beviljas på grund av klientens individuella och särskilda situation, varför det när beslut fattas behövs en mera omfattande helhetsbedömning av klientens specifika situation än vid sökande av mottagningspenningens grunddel. Den eventuella ökningen i antalet avslag på ansökningar om kompletterande mottagningspenning kan också leda till att antalet besvärsärenden som gäller mottagningspenningen ökar och därigenom till att förvaltningsdomstolarna får mera arbete.  

De föreslagna ändringarna kan i någon mån öka behovet av såväl socialhandledning och socialt arbete som hälsovårdstjänster vid förläggningarna. Det är möjligt att klienterna söker sig till mottagningarna för social- och hälsovårdstjänster för att diskutera sina frågor om försörjning och välfärd, vilket kan leda till att tjänsterna överbelastas. Är tjänsterna tidvis överbelastade kan det inverka på klienternas tillgång till tjänsterna.  

Förläggningarnas klienter har inte rätt till det grundläggande utkomststöd som beviljas av Folkpensionsanstalten eller det kompletterande utkomststöd som beviljas av välfärdsområdena. Till följd av att mottagningspenningen sjunker kan det hända att en del klienter vid förläggningarna försöker trygga sin utkomst genom att utöver mottagningspenningen söka stöd hos Folkpensionsanstalten eller välfärdsområdet, vilket ökar dessas arbetsbörda. Detta är naturligtvis inte syftet med de föreslagna ändringarna, och det ska förebyggas genom informationsverksamhet och andra mottagningstjänster vid förläggningarna. 

Konsekvenser för säkerheten

Förläggningarna bedömer att den försämrade utkomsten kan öka frustrationen bland klienterna och därigenom påverka atmosfären vid förläggningarna och leda till konflikter mellan klienterna. Frustration bland klienterna kan också riktas mot arbetstagare och då särskilt mot dem som sköter utkomstrelaterade frågor. De föreslagna ändringarna kan ha inverkan på trygghetskänslan hos dem som arbetar vid förläggningar som hos de klienter som är inkvarterade där.  

När mottagningspenningen minskar kan antalet personer som vistas i landet utan uppehållsrätt öka, om människor bedömer att de har bättre förutsättningar att få sin utkomst om de vistas olagligt i landet än de har som klienter i mottagningssystemet.