1.1
Lagen om trafik- och patientskadenämnden
1 §. Trafik- och patientskadenämndens behörighet. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. är nämnden ett oavhängigt och opartiskt rättsskyddsorgan som behandlar trafik- och patientskadeärenden. Nämnden har till uppgift att ge rekommendationer till avgörande och avge utlåtanden i enskilda ersättningsärenden enligt trafikförsäkringslagen, lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen och patientskadelagen. Dessutom ska nämnden vid behov ge allmänna tillämpningsrekommendationer som gäller de nämnda lagarna. I trafikförsäkringsärenden utökas befogenheterna för nämnden i jämförelse med den nuvarande trafikskadenämnden till att omfatta också rehabilitering som ersätts enligt lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen.
Trafikförsäkringsbolagen och, när det gäller statens fordon, Statskontoret svarar för ersättningsverksamheten i fråga om trafikförsäkringar. Trafikskadenämnden ger tillämpningsanvisningar i ärenden som gäller ersättande av trafikskador och ger årligen ut publikationen ”Normer och instruktioner” samt tillhandahåller uppdaterade instruktioner på sin webbplats. Avsikten är att den nya trafik- och patientskadenämnden ska fortsätta bedriva motsvarande verksamhet.
Patientförsäkringscentralen sköter all ersättningsverksamhet för försäkringsbolagens räkning, så centralen ska huvudsakligen själv se till att ersättningspraxis är enhetlig. I fråga om patientförsäkring spelar nämndens rekommendationer till avgörande och nämndens allmänna tillämpningsrekommendationer av ovannämnda orsaker inte motsvarande roll när det gäller att förenhetliga olika aktörers ersättningspraxis som i fråga om trafikförsäkringar. Det kan dock uppstå situationer där sådana allmänna rekommendationer behöver ges. Patientskadenämnden har hittills utnyttjat denna möjlighet endast en gång. Av ovannämnda skäl är det ändå ändamålsenligt att också när det gäller patientskador fortsättningsvis i lag nämnda att nämnden när den ger rekommendationer till avgörande och avger utlåtanden ska säkerställa att ersättningspraxis är enhetlig.
Ett av de huvudsakliga målen med sammanslagningen av patientskadenämnden och trafikskadenämnden är att förbättra nämndens tillhandahållande av information om sin verksamhet och i synnerhet informationen om beslutspraxis, exempelvis med hjälp av en databas över avgöranden. Enligt paragrafens föreslagna 2 mom. är nämnden skyldig att informera om sin verksamhet och beslutspraxis för att främja den allmänna tillgången till information om trafik- och patientskador. Skyldigheten att informera om verksamheten och beslutspraxis är ny när det gäller patientförsäkringsärenden. När det gäller trafikskadeärenden motsvarar skyldigheten bestämmelserna i 4 § i lagen om trafikskadenämnden. Eftersom nämndens trafikskadeavdelning blir ett ADR-organ, ställer också artikel 7 i ADR-direktivet krav på information.
2 §. Nämndens avdelningar och sektioner. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det att trafik- och patientskadenämnden är uppdelad i två avdelningar, av vilka den ena behandlar trafikskadeärenden och den andra patientskadeärenden. Genom att dela upp nämnden i två avdelningar strävar man efter att trygga självständigheten i och kvaliteten på avgörandena av trafikskadeärenden och patientskadeärenden.
Avdelningarna föreslås vara uppdelade i sektioner, som det föreskrivs närmare om genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
3 §. Medlemmar. Enligt paragrafens 1 mom. har nämnden en ordförande, sex vice ordförande och fjorton andra medlemmar samt tjugosex ersättare. Medlemmarna blir två fler till antalet än vad de totalt är i den nuvarande trafikskadenämnden och patientskadenämnden. Enligt förslaget förändras nämndens sammansättning dessutom så att antalet ersättare ökar med två jämfört med nuläget. Ändringen är motiverad för att nämndens beslutskapacitet ska kunna förbättras.
Enligt 2 mom. leds trafik- och patientskadenämndens verksamhet av ordföranden. Ordföranden ska svara för nämndens verksamhet och därmed även för verksamhetsutvecklingen, övervaka att lagtolkningen är enhetlig och svara för nämndens administrativa ärenden på det sätt som närmare fastställs i nämndens arbetsordning. Vice ordföranden med uppdraget som huvudsyssla ska fungera som ordförandens ersättare i administrativa frågor, och vid behov ska ordföranden och vice ordföranden också i övrigt kunna dela på de administrativa uppgifterna. Nämndens ordförande ska dessutom fungera som ordförande för antingen trafik- eller patientskadeavdelningen och svara för avgörandena vid avdelningen i fråga. På motsvarande sätt ska nämndens vice ordförande med uppdraget som huvudsyssla vara ordförande för den andra avdelningen och svara för dess avgöranden. Dessutom ska ordförandena för avdelningarna, som har uppdraget som huvudsyssla, om de så vill också kunna fungera som ordförande för flera sektioner inom sin avdelning. Ordföranden för en avdelning ska huvudsakligen övervaka att den egna avdelningens lagtolkning är enhetlig, men det är nämndens ordförande som i sista hand ansvarar för att hela nämndens avgöranden är enhetliga och som har möjlighet att vid behov överföra vilket ärende som helst till en högre sammansättning för avgörande. En avdelnings vice ordförande med uppdraget som bisyssla ska vid behov fungera som ersättare för sin avdelnings ordförande. På detta sätt är den som svarar för en avdelnings avgöranden alltid en ordförande som är förtrogen med uttryckligen de frågor som behandlas vid avdelningen i fråga. Bestämmelsen är ny, och syftet med den är att precisera vilka uppgifter nämndens ordförande och vice ordförande med uppdraget som huvudsyssla har. Syftet är också att säkerställa att antingen nämndens ordförande eller nämndens vice ordförande med uppdraget som huvudsyssla har specialkunskaper i trafikskadefrågor och att den andra av dem har specialkunskaper i patientskadefrågor.
4 §. Ordförandens, medlemmarnas och föredragandenas behörighet. I paragrafens 1 mom. föreslås bestämmelser om behörighetskraven för nämndens ordförande och vice ordförande. Ordföranden och vice ordförandena ska ha avlagt någon annan högre högskoleexamen i juridik än juris magisterexamen i internationell och komparativ rätt och vara förtrogna med trafikskadefrågor eller patientskadefrågor, beroende på vid vilken avdelning de arbetar. Dessutom ska ordföranden och vice ordföranden med uppdraget som huvudsyssla samt minst två andra vice ordförande vara förtrogna med skadeståndsfrågor. Ansvaret för avgörandena vid en avdelning innebär till stor del ett ansvar för att se till att beslutspraxis är enhetlig, och det är därför nödvändigt med särskild expertis inom området. I praktiken krävs av nämndens ordförande och vice ordförande med uppdraget som huvudsyssla till denna del motsvarande expertis som nu krävs av ordföranden för patientskadenämnden och ordföranden för trafikskadenämnden. Av ordföranden krävs i praktiken visad ledarförmåga, dvs. erfarenhet av arbete i chefsposition. Kravet på i praktiken visad ledarförmåga är nytt. Det är motiverat att kräva ledarförmåga eftersom ordföranden med uppgiften som huvudsyssla i sina uppgifter i synnerhet behöver kunna arbeta som chef inom en självständig organisation. Av ordföranden och vice ordföranden med uppdraget som huvudsyssla krävs inte längre förtrogenhet med domaruppgifter, dvs. titeln vicehäradshövding, som för närvarande krävs av ordföranden för patientskadenämnden och ordföranden för trafikskadenämnden. Ett sådant krav kan medföra att sökanden som annars skulle vara lämpliga inte kan söka uppdraget, och motsvarande krav ställs inte heller på överdirektören och direktörerna för besvärsnämnden för social trygghet. Till övriga delar motsvarar behörighetskraven de behörighetskrav som ställs på ordföranden för patientskadenämnden och ordföranden för trafikskadenämnden. I och med de föreslagna ändringarna av behörighetskraven överensstämmer de behörighetskrav som ställs på trafik- och patientskadenämndens ordförande och vice ordförande med uppdraget som huvudsyssla med behörighetskraven för överdirektören och direktörerna för besvärsnämnden för social trygghet.
Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om behörighetskraven för medlemmarna vid avdelningen för trafikskadeärenden. Medlemmarna vid den avdelningen ska vara förtrogna med trafikskadefrågor, och tre av avdelningens medlemmar ska ha behörighet som specialistläkare. I nuläget krävs behörighet som specialistläkare av två medlemmar vid både trafikskadenämnden och patientskadenämnden. Antalet läkarmedlemmar behöver utökas för att deras arbetsmängd ska hållas inom skäliga gränser. Av medlemmarna vid avdelningen för trafikskadeärenden ska dessutom åtminstone en ha avlagt diplomingenjörsexamen och vara förtrogen med fordonsteknik och en vara förtrogen med fordonsreparationer. Till denna del motsvarar behörighetskraven dem som nu gäller trafikskadenämnden.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska medlemmarna vid nämndens avdelning för patientskadeärenden vara förtrogna med hälso- och sjukvårdsfrågor, och liksom vid trafikskadeavdelningen ska också tre medlemmar vid patientskadeavdelningen ha behörighet som specialistläkare. Dessutom ska åtminstone en av avdelningens medlemmar vara någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården, exempelvis sjukskötare, och åtminstone en ersättare ska vara specialisttandläkare. Det är nytt att kravet på att en ersättare ska vara specialisttandläkare ingår i lag. Patientskador som gäller mun- och tandvård hör till de skador som oftast behandlas inom patientförsäkringen, vilket beror på att det utförs många ingrepp inom mun- och tandvården. Det är därför motiverat att det i lag ställs krav på att åtminstone en ersättare ska vara specialisttandläkare. Ärenden som gäller mun- och tandvård behandlas ändå inte så ofta i nämnden att det skulle vara nödvändigt med en tandläkare som ordinarie medlem. Bestämmelsen motsvarar därmed nuvarande praxis i nämnden. De övriga kraven motsvarar nuvarande lagstiftning.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om föredragandenas behörighet. Föredragandena ska ha avlagt någon annan högre högskole-examen i juridik än juris magisterexamen i internationell och komparativ rätt. Med anledning av föredragandenas ansvarsfulla ställning och den expertis som krävs föreslås det att det till skillnad från nuläget ska finnas bestämmelser om detta i lag.
5 §. Förordnande av ordförandena och medlemmarna, befrielse från medlemskap i nämnden och avgångsålder. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. ska statsrådet förordna ordförandena, vice ordförandena, de övriga medlemmarna och ersättarna. Ordföranden och vice ordföranden med uppdraget som huvudsyssla ska förordnas tills vidare och de övriga vice ordförandena samt medlemmarna för en mandattid på fem år i sänder. Medlemmarnas och ersättarnas mandattid förlängs från tre till fem år. Det faktum att ordföranden och vice ordföranden med uppdraget som huvudsyssla förordnas tills vidare understryker deras oavhängighet och underlättar, vid sidan av medlemmarnas längre mandattid, den långsiktiga planeringen av nämndens verksamhet. Social- och hälsovårdsministeriet ska dessutom ha rätt att förordna en ny medlem i stället för ordföranden, en vice ordförande, en medlem eller en ersättare som avgår eller avlider under mandattiden. Bestämmelsen motsvarar nuläget. Ordföranden, vice ordförandena och medlemmarna ska förordnas till en viss avdelning. Avsikten är att man ska kunna garantera att ärendena vid vardera avdelningen behandlas av sakkunniga som är insatta i just den typen av frågor. De föreslagna bestämmelserna om tillsättandet av nämnden motsvarar gällande bestämmelser.
Enligt det föreslagna 2 mom. får den som har utsetts till nämnden inte avsättas under pågående mandattid utan vägande skäl. Detta understryker att de som har förordnats till nämnden är oavhängiga. Bestämmelsen är ny med avseende på patientskadeärenden, men i fråga om trafikskadeärenden motsvarar den 2 § 2 mom. i den nuvarande lagen om trafikskadenämnden, genom vilket artikel 6.1 b i ADR-direktivet har genomförts.
Enligt 3 mom. ska nämndens medlemmar, ordförande och vice ordförande vara skyldiga att avgå vid 70 års ålder. Bestämmelsen är ny. Detta motsvarar till exempel avgångsåldern för statstjänstemän, som gradvis ska höjas till 70 år.
6 §. Avdelningarnas plenum och nämndens allmänna möte. I paragrafen föreslås bestämmelser om trafikskadeavdelningens och patientskadeavdelningens plenum och deras sammansättning samt om nämndens allmänna möte. Enligt paragrafens 1 mom. sammanträder vardera avdelningen i plenum, och ordförande för en avdelnings plenum är nämndens ordförande eller en vice ordförande som har förordnats till avdelningen i fråga. Därmed kan nämndens ordförande eller en vice ordförande som svarar för trafikskadeavdelningens avgöranden eller som har förordnats till den avdelningen inte fungera som ordförande för patientskadeavdelningens plenum och vice versa. Dessutom ska nämnden enligt förslaget sammanträda i allmänt möte, och ordförande för det ska vara nämndens ordförande eller en vice ordförande.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om avdelningarnas plenums och det allmänna mötets beslutförhet. En avdelnings plenum föreslås vara beslutfört när nämndens ordförande eller en vice ordförande samt minst fem andra medlemmar i avdelningen är närvarande. Det allmänna mötet ska vara beslutfört när nämndens ordförande eller en vice ordförande samt minst tre medlemmar från vardera avdelningen är närvarande. En förutsättning för att det allmänna mötet ska vara beslutfört är att medlemmar från båda avdelningarna deltar, eftersom det allmänna mötet behandlar ärenden som gäller hela nämnden och det då är viktigt att höra båda avdelningarnas synpunkter. Medlemmarna ska inte behöva vara fysiskt närvarande vid en avdelnings plenum eller vid nämndens möte, utan kunna delta till exempel via fjärranslutning. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen nuläget och möjliggör mer flexibla möten i nämnden.
7 §. Avgörande av ärenden vid det allmänna mötet samt i plenum och sektioner. Enligt det föreslagna 1 mom. avgörs ärendena vid nämndens allmänna möte, i en avdelnings plenum eller i en sektion på föredragning och utifrån skriftligt material. Nämnden ska inte kunna ordna muntliga förhandlingar eller höra vittnen. I momentet konstateras dessutom att behandlingen av ärenden i nämnden är avgiftsfri. Ett ärende kan också avgöras utan sammanträde, om samtliga medlemmar i den sammansättning som ska avgöra ärendet är eniga om saken efter att ha tagit del av handlingarna och har godkänt utkastet till beslut som sådant inklusive motiveringar och om ingen av medlemmarna kräver att det ska hållas ett sammanträde. Ordföranden i den sammansättning som avgör ärendet ska, efter att ha läst de övriga medlemmarnas ställningstaganden, genom anteckning fastställa antingen att ärendet ska behandlas i sammanträde eller, om medlemmarna är eniga, att det ska avgöras utan sammanträde. Avsikten är att man vid sektionernas sammanträden ska kunna lägga mera tid på att avgöra svårare ärenden som kräver diskussion och samtidigt behandla andra ärenden snabbare. Bestämmelsen motsvarar 12 § 2 mom. i lagen om rättegång i försäkringsdomstolen (677/2016).
I trafikskadenämnden har det redan tidigare varit möjligt att avgöra ärenden av ringa betydelse utan behandling i en sektion, och bestämmelser om detta förfarande föreslås nu i 10 §. Avgörande av ett ärende genom behandling i en sektion utan sammanträde lämpar sig vid avgörande av ärenden som inte nödvändigtvis är enkla nog att avgöras utan behandling i en sektion, men som ändå är så klara att alla medlemmar i den sammansättning som ska avgöra ärendet kan vara eniga om avgörandet och motiveringen till det.
Enligt 2 mom. behandlas vid det allmänna mötet ärenden som gäller nämndens arbetsordning, budget, bokslut och val av revisorer samt allmänna rekommendationer om tillämpningen av lag.
Enligt 3 mom. ska för det första sådana ärenden som är av principiell betydelse för tillämpningen av lag i andra liknande fall avgöras i plenum. Ett ärende kan vara av principiell betydelse om det till exempel är förenat med en ny rättsfråga eller med ett nytt medicinskt ställningstagande i fråga om exempelvis god vårdpraxis. Även utlåtanden som ges till domstolar kan vara av principiell betydelse. Dessutom kan enhetligheten i beslutspraxis vara en orsak till att behandla ett ärende i plenum. För det andra ska ett ärende kunna avgöras i plenum, om en sådan behandling anses vara motiverad av någon annan orsak. Behandling i plenum kan vara motiverad till exempel på den grunden att avgörandet i en sektion skulle komma att avvika från trafik- och patientskadenämndens eller den tidigare trafikskadenämndens eller patientskadenämndens tidigare etablerade praxis eller annars från etablerad avgörande-, tolknings- eller rättspraxis. Beslut om att ett ärende ska behandlas i plenum ska enligt förslaget kunna fattas av nämndens ordförande eller en vice ordförande i enlighet med vad som bestäms i nämndens arbetsordning. Även en sektion ska kunna besluta att ett ärende som den behandlar överförs till plenum för avgörande.
8 §. Avstående från behandling av ett ärende om rekommendation till avgörande samt när behandlingen av ett ärende förfaller. I paragrafen föreslås bestämmelser om trafik- och patientskadenämndens rätt att i vissa situationer inte behandla ett ärende om rekommendation till avgörande. Eftersom trafikskadeavdelningen är ett ADR-organ, måste grunderna för att avstå från behandling vara godtagbara också enligt artikel 5.4 i ADR-direktivet.
Enligt 1 mom. 1 punkten behöver nämnden inte behandla ett ärende, om ett avgörande i ärendet förutsätter att muntliga bevismedel används. Med muntliga bevismedel avses att ett vittne hörs under försäkran och att en part hörs i bevissyfte. Behandlingen i nämnden sker skriftligen, och parterna är inte närvarande vid sammanträdena. Eftersom nämnden inte själv kan använda muntliga bevismedel, skulle nämnden behöva få handräckning av domstolar för att kunna höra vittnen och parter. Ett sådant förfarande lämpar sig alltså dåligt för nämnden, som ger rekommendationer och därmed står utanför systemet för ändringssökande. Det är därför skäl att behandla ärenden som kräver muntlig bevisning i domstol. Motsvarande bestämmelse finns också i till exempel lagen om konsumenttvistenämnden (8/2007).
Ett och samma ärende kan omfatta både tvistefrågor som kan utredas och avgöras utifrån skriftligt material och frågor som kräver muntlig bevisning. Nämnden ska i sådana fall kunna ge en rekommendation till avgörande om de omständigheter som har utretts och avstå från att avgöra de frågor som inte på ett tillförlitligt sätt kan utredas med de metoder som står till nämndens förfogande.
Enligt den föreslagna 1 mom. 2 punkten behöver nämnden inte behandla ett ärende, om begäran om rekommendation till avgörande inte har kommit in till nämnden inom den tid som föreskrivs i lag. Med detta avses exempelvis tidsfristen i 65 § 1 mom. i trafikförsäkringslagen, där det föreskrivs att den skadelidande, försäkringstagaren och övriga ersättningsberättigade har rätt att begära rekommendation till avgörande av nämnden i ett ersättningsärende inom ett år från det att försäkringsbolaget gav sitt beslut. Motsvarande bestämmelse föreslås i 38 § 1 mom. i patientförsäkringslagen, där tidsfristen är ett år. Tiderna för klagomål har varit olika, eftersom tiden i fråga om patientskador hittills har varit tre år, medan tiden för klagomål till trafikskadenämnden år 2016 förlängdes från 90 dagar till ett år i enlighet med kravet i ADR-direktivet. Däremot är till exempel de bestämmelser om preskription som inte behöver beaktas på tjänstens vägnar inte sådana bestämmelser som kan utgöra en grund för att avstå från behandlingen av ett ärende.
Enligt 1 mom. 3 punkten behöver nämnden inte behandla ett ärende, om försäkringsbolagets eller Patientförsäkringscentralens utredning av ärendet är bristfällig. Med detta avses till exempel fall där försäkringsbolaget eller Patientförsäkringscentralen i sitt beslut har låtit bli att ta ställning till något av ersättningssökandens anspråk. Om det är fråga om en liten brist, kan nämnden behandla ärendet och till exempel be försäkringsbolaget eller Patientförsäkringscentralen att i sitt bemötande till nämnden ta ställning till ersättningssökandens anspråk eller påståenden. Om ärendet däremot kräver en mer omfattande utredning, är det inte ändamålsenligt att behandla ärendet i nämnden förrän försäkringsbolaget eller Patientförsäkringscentralen har utrett ärendet tillräckligt. Nämnden kan då i samband med beslutet om att avstå från att behandla ärendet uppmana försäkringsbolaget eller Patientförsäkringscentralen att göra en utredning av ärendet.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om hur ett beslut om att ett ärende inte behandlas fattas. Enligt momentet kan nämndens ordförande eller en vice ordförande samt en föredragande med uppdraget som huvudsyssla på de grunder som nämns i 1 mom. besluta att ett ärende inte behandlas, om de är eniga om beslutet. I annat fall kan ett beslut om att ett ärende inte behandlas fattas i en avdelnings plenum eller i en sektion. Ofta framgår det tydligt om ett ärende inte behöver behandlas. I sådana fall är det inte ändamålsenligt att avgöra ärendet i en sektion. I oklara fall ska det dock avgöras i en sektion eller i en avdelnings plenum om nämnden kan avstå från att behandla ärendet.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska nämnden, om den inte behandlar ett trafikförsäkringsärende, ge den som har begärt en rekommendation till avgörande och vid behov försäkringsbolaget ett motiverat beslut om att nämnden inte behandlar ärendet. Beslutet ska meddelas senast tre veckor efter det att grunden för att avstå från behandling av ärendet framkom. Ett motiverat beslut ska alltid ges den som har begärt en rekommendation till avgörande och vid behov försäkringsbolaget, i praktiken alltså alltid när man har hunnit behandla ärendet i någon mån, man känner till bolaget och man redan har hunnit kontakta bolaget i ärendet. Om man genast avstår från att behandla ärendet, behöver man inte nödvändigtvis ge bolaget ett motiverat beslut. Bestämmelsen motsvarar 5 a § 2 mom. i den nuvarande lagen om trafikskadenämnden, som fogades till lagen i samband med det nationella genomförandet av ADR-direktivet. Nu utvidgas bestämmelsen så att den gäller alla trafikförsäkringsärenden som behandlas i nämnden, inte endast fall där det är en fysisk person som har begärt rekommendation till avgörande.
Enligt det föreslagna 4 mom. förfaller behandlingen av ett ärende i nämnden, om sökanden återkallar sin ansökan.
9 §. Avgörande av ärenden i andra fall. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om vilken rätt ordföranden eller en vice ordförande i trafik- och patientskadenämnden, en föredragande med uppdraget som huvudsyssla och en läkare som fungerar som sakkunnig i personskadeärenden eller en läkare som är medlem i nämnden har att tillsammans avgöra vissa ärenden. En förutsättning är att de ska vara eniga om beslutet.
Enligt 1 mom. 1 punkten kan ett ärende avgöras i den sammansättning som föreskrivs i paragrafen, om ärendet är uppenbart ogrundat. Uppenbart ogrundade ärenden är till exempel sådana där ersättningsanspråket grundar sig på någon annan lag än trafikförsäkringslagen i trafikskadeärenden eller patientskadelagen i patientskadeärenden eller där anspråket gäller en ersättningsförmån som inte grundar sig på lag.
Med stöd av den föreslagna 1 mom. 2 punkten kan ett ärende avgöras i den sammansättning som nämns i paragrafen, om ärendet är av ringa betydelse. Exempelvis ärenden i vilka det ekonomiska intresset är mycket litet kan anses vara av ringa betydelse.
Med stöd av 1 mom. 3 punkten kan ett ärende avgöras i den sammansättning som nämns i paragrafen, om beslutspraxis i likartade ärenden är vedertagen. Denna punkt kan tillämpas i situationer då många liknande ärenden kommer in till nämnden och de fakta som avgör ärendena är liknande. Dessutom måste fallen vara så enkla och klara att skillnader mellan de enskilda fallen inte väsentligen kan påverka avgörandet. När det gäller personskador förekommer fler individuella skillnader, vilket måste beaktas när bestämmelsen tillämpas.
Med stöd av 1 mom. 4 punkten kan ett ärende avgöras i den sammansättning som nämns i paragrafen, om samma ärende redan har avgjorts i en avdelnings plenum eller i en sektion. En sådan situation kan vara aktuell exempelvis om ett försäkringsbolag har varit skyldigt att begära rekommendation till avgörande av nämnden innan det ger sitt beslut och den skadelidande senare begär rekommendation till avgörande om samma ärende. Om den senare begäran om rekommendation exempelvis i fråga om grunderna eller beloppet skiljer sig från det ärende som redan har behandlats och från den rekommendation som har getts, ska ärendet behandlas på vanligt sätt i en sektion.
I paragrafens 2 mom. föreslås en bestämmelse om ett undantag från sammansättningen vid avgörande av de ärenden som avses i 1 mom. Om behandlingen av ett ärende väsentligen beror på något annat än en medicinsk fråga, ska ordföranden eller en vice ordförande samt en föredragande med uppdraget som huvudsyssla ha rätt att tillsammans avgöra ärendet. Även då är en förutsättning att ordföranden eller vice ordföranden och föredraganden är eniga om avgörandet.
10 §. Behandling av begäran om rekommendation till avgörande och givande av rekommendation till avgörande i vissa trafikskadeärenden. I paragrafen föreslås bestämmelser om behandlingen av ett ärende och om givande av en rekommendation till avgörande när försäkringstagaren, den skadelidande eller någon annan ersättningsberättigad fysisk person av nämnden har begärt rekommendation till avgörande om ett beslut av ett försäkringsbolag. Paragrafen grundar sig på ADR-direktivet och motsvarar 5 a § och 6 § 2 mom. i den gällande lagen om trafikskadenämnden. Paragrafen gäller endast avgöranden i trafikskadeärenden, eftersom direktivet som paragrafen grundar sig på gäller lösning av konsumenttvister som gäller förpliktelser som härrör från avtal mellan en näringsidkare och en konsument. Det har i fråga om trafikskadeärenden ändå inte ansetts ändamålsenligt att begränsa bestämmelsens tillämpningsområde så att det överensstämmer med direktivet. En begäran om rekommendation till avgörande kan framställas till trafikskadenämnden inte bara av en konsument i egenskap av försäkringstagare, utan även av en skadelidande eller någon annan ersättningsberättigad, till exempel maken eller ett barn till en person som har avlidit till följd av en trafikskada. Det är inte motiverat att behandla personer som begär rekommendation till avgörande på olika sätt beroende på om ärendet behandlas på basis av personens egen eller någon annans trafikförsäkring. Eftersom en patientförsäkring aldrig tecknas av konsumenten själv, är direktivet inte tillämpligt på avgörande av tvister som gäller patientförsäkringar, och de bestämmelser genom vilka direktivet genomförs tillämpas därför inte heller på dem. De skyldigheter i fråga om behandlingen som följer av direktivet, såsom meddelanden till dem som har begärt rekommendation till avgörande samt tidsfrister, behöver inte utvidgas till behandlingen av patientskadeärenden genom ytterligare reglering på nationell nivå. Lagstiftningen utgör inte heller något hinder för att man också på patientförsäkringsavdelningen tar i bruk liknande praxis som trafikförsäkringsavdelningen tillämpar med stöd av lag.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om nämndens skyldighet att utan dröjsmål underrätta parterna om att den har fått allt det material som behövs för att avgöra ärendet.
Enligt paragrafens 2 mom. ska nämnden ge sitt avgörande inom en viss tid i ett trafikskadeärende där det är en fysisk person som har begärt en rekommendation till avgörande. En motiverad rekommendation till avgörande ska ges skriftligen senast 90 dagar efter det att nämnden har fått tillgång till allt det material som behövs för att ge en rekommendation till avgörande. I ett ytterst komplicerat ärende får nämnden enligt prövning förlänga fristen på 90 dagar. Parterna ska då underrättas om att fristen har förlängts samt om den uppskattade tidpunkten för när en rekommendation till avgörande kommer att ges.
11 §. Beslutens karaktär. Det föreslås att det i paragrafen föreskrivs om att nämndens avgöranden har karaktären av rekommendationer och att ett ärende som har avgjorts av nämnden kan föras till domstol. I 1 mom. konstateras det att ett beslut som meddelas av nämnden inte är verkställbart och att det inte har samma rättsverkningar som en dom. Paragrafen motsvarar till denna del 20 § i lagen om konsumenttvistenämnden. I paragrafen används termen ”beslut”, som avser både rekommendationer till avgörande, beslut om att ett ärende inte behandlas och utlåtanden till domstolar. Trafik- och patientskadenämndens rekommendationer till avgörande liknar till sin natur exempelvis konsumenttvistenämndens avgöranden.
Paragrafens 2 mom. är ny, och det föreslås att den tas med i lagen för tydlighetens skull. De trafik- och patientskadeärenden som behandlas i nämnden är inga förvaltningsmål, utan privaträttsliga tvistemål som hör till behörigheten för en allmän domstol. Eftersom nämndens avgöranden inte är verkställbara, utan endast rekommendationer, har de inte samma rättsverkningar som en dom och kan inte överklagas med stöd av förvaltningslagen. Ändring får alltså inte sökas i beslut som innehåller avgörande i sak, och inte heller i beslut om att inte avgöra eller behandla ett ärende. Ett beslut av en försäkringsanstalt som har behandlats eller vars behandling har inletts i nämnden kan således på sedvanligt sätt föras till allmän domstol för prövning.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska nämnden när den informerar parterna om sitt avgörande samtidigt nämna det faktum att avgörandena är rekommendationer. På detta sätt säkerställer man att båda parterna är medvetna om avgörandets karaktär.
12 §. Rättelse av fel i beslut. Paragrafens föreslagna bestämmelser om rättelse av sakfel och skrivfel i beslut bygger på samma principer som bestämmelserna i 8 kap. i förvaltningslagen, men på grund av karaktären av de ärenden som nämnden behandlar och av nämndens beslut behöver det finnas sådana särskilda bestämmelser om rättelse som till vissa delar avviker från förvaltningslagen. Bestämmelsen är ny, och den motsvarar 21 § i lagen om konsumenttvistenämnden. Bestämmelsen behövs för att förtydliga praxis och öka rättssäkerheten. I paragrafen används termen ”beslut”, som avser både rekommendationer till avgörande, beslut om att ett ärende inte behandlas och utlåtanden till domstolar.
I enlighet med det föreslagna 1 mom. ska ett ärende som har avgjorts i nämnden kunna behandlas på nytt, om nämndens beslut grundar sig på en klart oriktig eller bristfällig utredning eller på uppenbart oriktig tillämpning av lag eller om det har skett ett fel i förfarandet när beslutet fattades. Nämnden är inte enligt momentet skyldig att rätta ett sakfel. Vid bedömningen av om ett fel behöver rättas ska man kunna beakta felets betydelse för vardera parten samt om felet beror på partens eget agerande. I de fall som avses i 50 § 1 mom. 4 punkten i förvaltningslagen är i första hand försäkringsanstalterna, Trafikförsäkringscentralen och Patientförsäkringscentralen skyldiga att behandla ett ärende på nytt på basis av ny utredning. Om försäkringsanstalten, Trafikförsäkringscentralen eller Patientförsäkringscentralen trots detta inte behandlar ärendet på nytt, kan nämnden rätta felet genom att avgöra ärendet, som gäller rekommendation till avgörande eller utlåtande, på nytt.
Enligt 2 mom. förutsätter rättelse av ett i 1 mom. avsett sakfel inte parternas samtycke. Parterna ska dock underrättas om det fel som finns i beslutet och om att nämnden ämnar avgöra ärendet på nytt. Bestämmelsen avviker från 50 § 2 mom. i förvaltningslagen, enligt vilket rättelse till en parts nackdel förutsätter att parten samtycker till rättelsen. Enligt förvaltningslagen behövs samtycke dock inte, om felet är uppenbart och det har orsakats av partens eget förfarande. Eftersom nämndens rekommendationer till avgörande inte är bindande utan uttryckligen rekommendationer, medför ett oriktigt avgörande av nämnden inga nya rättigheter eller skyldigheter för parterna. Det troliga är att parterna i stället bara låter bli att följa nämndens oriktiga rekommendation till avgörande. Det kan därför anses motiverat att rätta sakfel utan partens samtycke. Det är troligt att en part till och med har avsevärt större nytta av en felfri rekommendation till avgörande, även om den rättas till partens nackdel. Utifrån en rekommendation till avgörande som saknar sakfel kan parterna exempelvis på ett tillförlitligare sätt avgöra om det lönar sig att väcka talan i tingsrätten på grund av ersättningskrav. Rättelse av en rekommendation till avgörande motsvarar alltså inte rättelse av en myndighets förvaltningsbeslut. Bestämmelsen motsvarar också 21 § 2 mom. i lagen om konsumenttvistenämnden.
Enligt paragrafens 3 mom. ska nämnden dessutom rätta uppenbara skriv- och räknefel och andra med dem jämförbara klara fel i sina beslut. Det är alltså nämndens skyldighet att rätta sådana fel som avses i momentet, och detta lämnar inte rum för prövning. Ett fel ska dock inte behöva rättas, om det har gått mer än två år sedan beslutet meddelades. Motsvarande tidsgräns enligt 52 § 1 mom. i förvaltningslagen är fem år. En tidsfrist på två år för rättelse av fel kan bedömas vara tillräcklig när det gäller nämndens beslut, som har karaktären av rekommendationer, på motsvarande sätt som i 21 § 3 mom. i lagen om konsumenttvistenämnden.
Paragrafens 4 mom. innehåller bestämmelser om den sammansättning i vilken beslut om rättelse av fel ska fattas. I regel ska beslutet om rättelse av fel fattas i en sådan sammansättning i plenum eller en sektion som motsvarar den i vilken det oriktiga beslutet fattades. Ett undantag utgör de fall där ärendet har avgjorts i ett förenklat förfarande med stöd av 9 §. Det är då ordföranden eller en vice ordförande som beslutar om rättelse av felet i enlighet med vad som bestäms i arbetsordningen. Motsvarande sammansättning betyder inte att samma medlemmar som var med om att fatta det oriktiga beslutet också måste besluta om rättelse av felet, utan att det i den sammansättning som beslutar om rättelse av felet ska finnas motsvarande expertis som i den som fattade det oriktiga beslutet.
13 §. Finansiering av verksamheten. Enligt det föreslagna 1 mom. finansieras nämndens verksamhet med avgifter som tas ut hos Trafikförsäkringscentralen och Patientförsäkringscentralen. Trafikförsäkringscentralen ska svara för kostnaderna när det gäller trafikskadeärenden och Patientförsäkringscentralen när det gäller patientskadeärenden. Avgifterna motsvarar de kostnader som uppstår på grund av de uppgifter som föreskrivs för nämnden. Sådana kostnader är exempelvis arvoden och löner till dem som avger utlåtanden och till sakkunniga, sekreterare och kontorspersonal vid nämnden. Gemensamma kostnader som inte kan härledas till antingen patientskadeärenden eller trafikskadeärenden fördelas i samma förhållande som nämndens direkta kostnader som gäller båda försäkringsgrenarna. Nämnden ska organisera sin verksamhet så att den tillräckligt noggrant kan härleda sina kostnader till antingen patientförsäkringsärenden eller trafikförsäkringsärenden.
I momentet konstateras det att bestämmelser om fördelningen av Patientförsäkringscentralens kostnader mellan de försäkringsbolag som bedriver patientförsäkringsverksamhet finns i lagen om Patientförsäkringscentralen och att bestämmelser om fördelningen av Trafikförsäkringscentralens kostnader mellan de försäkringsbolag som bedriver trafikförsäkringsverksamhet och Statskontoret på motsvarande sätt finns i lagen om Trafikförsäkringscentralen. I praktiken motsvarar detta nuläget när det gäller patientförsäkringar, för de kostnader som föranleds av patientskadenämndens verksamhet fördelas nu mellan de försäkringsbolag som bedriver patientförsäkringsverksamhet i samma förhållande som de deltar i betalningen av kostnaderna för Patientförsäkringscentralen. I fortsättningen ska finansieringen gå via Patientförsäkringscentralen. Också finansieringen av trafikskadenämnden har fungerat enligt samma principer så att den har fördelats mellan de försäkringsbolag som bedriver trafikförsäkringsverksamhet och Statskontoret. I fortsättningen ska dock finansieringen också när det gäller trafikförsäkringen gå via Trafikförsäkringscentralen.
Enligt paragrafens föreslagna 2 mom. fastställer Finansinspektionen årligen nämndens budget på framställning av nämnden. Finansinspektionen ska dessutom av särskilda skäl kunna fastställa en tilläggsbudget under räkenskapsperioden. Bestämmelsen motsvarar nuläget.
Enligt det föreslagna 3 mom. fastställer Finansinspektionen storleken av de avgifter som ska tas ut hos Patientförsäkringscentralen och Trafikförsäkringscentralen.
Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om uttagandet och redovisningen av avgiften till nämnden vid behov utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
14 §. Bokföring, bokslut och verksamhetsberättelse. Det föreslås att det i paragrafen för klarhetens skull ska föreskrivas att nämndens bokföring, bokslut och verksamhetsberättelse ska upprättas i enlighet med bokföringslagen (336/1997). Också bokföringsförordningen (1339/1997), som har utfärdats med stöd av bokföringslagen, ska iakttas. Eftersom verksamhetsberättelsen enligt bokföringslagen inte utgör en del av bokslutet, ska det i paragrafen också föreskrivas att verksamhetsberättelsen ska upprättas i enlighet med bokföringslagen och bokföringsförordningen, eftersom den har utfärdats med stöd av lagen.
15 §. Revision. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. ska trafik- och patientskadenämnden ha en i revisionslagen (1141/2015) avsedd GR-revisor och revisorssuppleant. Revisorn och revisorssuppleanten ska väljas för ett kalenderår åt gången. Revisorn ska före utgången av april avge en revisionsberättelse till nämnden.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska nämnden tillställa Finansinspektionen bokslutet och revisionsberättelsen före utgången av juni det år som följer på utgången av räkenskapsperioden.
16 §. Rätt att få uppgifter. I paragrafen föreslås närmare bestämmelser än i den gällande lagstiftningen om nämndens rätt att trots sekretessbestämmelserna få uppgifter på begäran. Nämndens rätt att behandla uppgifter grundar sig, liksom beskrivs ovan, på artikel 6.1 c och e och artikel 9.2 g i den allmänna dataskyddsförordningen, på dataskyddslagen och på 18 § i den föreslagna lagen.
Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten har nämnden rätt att få uppgifter av försäkrings- eller pensionsanstalter som verkställer lagstadgad försäkring, av myndigheter och av andra instanser som lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan offentlighetslagen), tillämpas på. Uppgifter av till exempel skattemyndigheten behövs i ersättningsverksamheten i fråga om både trafik- och patientskador. Rätten att få uppgifter ska med stöd av 4 § 2 mom. i offentlighetslagen utöver myndigheter gälla också alla andra instanser som sköter offentliga uppdrag, såsom Pensionsskyddscentralen. Rätten att få uppgifter ska med stöd av 5 § i offentlighetslagen även gälla instanser som utför uppgifter på uppdrag av ovannämnda instanser, såsom Försäkringsbranschens Rehabilitering rf. Uppgifter om ersättningar som andra försäkringsanstalter har betalat behövs exempelvis vid samordning mellan trafikförsäkring och försäkring för olycksfall i arbetet och yrkessjukdom.
Enligt 1 mom. 2 punkten i lagförslaget har nämnden rätt att av den skadelidandes arbetsgivare få uppgifter om arbetstagarens arbete, om vederlag som arbetsgivaren betalar honom eller henne och om grunderna för dem. Dessutom ska nämnden ha rätt att av arbetsgivaren få också andra uppgifter som är nödvändiga för avgörandet av ett ersättningsärende som behandlas.
Enligt 1 mom. 3 punkten har nämnden rätt att få uppgifter av läkare och av andra yrkesutbildade personer som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994), av i 2 § 4 punkten i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) avsedda verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård, av en instans som verkställer den skadelidandes rehabilitering och av andra verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård. Dessutom ska nämnden ha rätt att få uppgifter av socialserviceproducenter och vårdinstitut. Nämndens rätt att få uppgifter ska gälla de utlåtanden som de instanser som nämns i punkten har sammanställt och andra uppgifter från journalhandlingar, om hälsotillstånd, arbetsförmåga, vård och rehabilitering.
Den bestämmelse som föreslås i 2 mom. är ny. Enligt den förutsätter trafik- och patientskadenämndens rätt att få de uppgifter som nämns i 1 mom. att uppgifterna är nödvändiga för avgörandet av ett ersättningsärende som behandlas. Rätten att få uppgifter ska till skillnad från i den nuvarande lagen gälla nödvändiga uppgifter, eftersom man inte kan göra upp någon uttömmande förteckning över de uppgifter som nämnden behöver, vilket man enligt grundlagsutskottets utlåtanden (GrUU 14/2002 rd, GrUU 30/2005 rd) bör kunna göra när det är fråga om behövliga uppgifter. Bestämmelsen motsvarar det som gäller försäkringsbolagets och Trafikförsäkringscentralens rätt att få uppgifter i enlighet med trafikförsäkringslagen och Patientförsäkringscentralens rätt att få upplysningar i enlighet med patientskadelagen.
Enligt paragrafens föreslagna 3 mom. är nämnden skyldig att för utlämnande av uppgifter enligt 1 mom. 3 punkten betala en skälig ersättning som motsvarar kostnaderna. Bestämmelsen ska dock inte gälla uppgifter som fås av den som bedriver hälso- och sjukvårdsverksamhet som har gett den vård som patientskadeärendet gäller. För de utlåtanden som nämnden begär ska den som avger utlåtande dessutom ha rätt att få ett skäligt arvode.
17 §. Sekretess och rätt att lämna ut uppgifter. I paragrafen föreslås bestämmelser om sekretess för medlemmarna i nämnden, anställda vid nämnden och personer som nämnden anlitar som sakkunniga på grundval av ett uppdrag. I fråga om sekretess, utlämnande av uppgifter som omfattas av sekretess och brott mot sekretess ska i tillämpliga delar gälla det som i 30 kap. 1, 3 och 4 § i försäkringsbolagslagen (521/2008) föreskrivs om försäkringsbolag. Bestämmelsen behövs eftersom det i försäkringsbolagslagen endast föreskrivs om försäkringsbolags sekretess och nämnden därför inte omfattas av den lagens tillämpningsområde. Paragrafen motsvarar 13 § i den gällande patientskadelagen och 10 § i lagen om trafikskadenämnden.
18 §. Nämndens rätt att få handräckning i patientskadeärenden. I paragrafen föreslås bestämmelser om Statens tillstånds- och tillsynsmyndighets skyldighet att i patientskadeärenden ge nämnden handräckning för att den i 16 § avsedda rätten att få uppgifter ska tillgodoses. Rätten att få handräckning ska endast gälla handräckning som behövs för att säkerställa rätten att få uppgifter, eftersom annan handräckning inte behövs. Med handräckning avses därmed hjälp att få utredningar från olika vårdenheter. Bestämmelsen behövs eftersom nämnden från vissa vårdenheter ibland inte får några uppgifter alls om hälsotillståndet, bland annat på grund av yrkesutövarnas likgiltighet. Om nämnden inte har tillgång till sådana uppgifter om sjukdomshistorien som yrkesutövare är skyldiga att sammanställa och förvara, kan ett patientskadeärende inte avgöras i ett skriftligt förfarande. Den myndighet som utövar tillsyn över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården kan i sista hand hämta de behövliga handlingarna så att patientens ersättningsärende kan behandlas. Paragrafen motsvarar det nuvarande 11 a § 4 mom. i patientskadelagen.
19 §. Tjänsteansvar. I paragrafen föreslås bestämmelser om tjänsteansvar. Enligt paragrafen handlar nämndens medlemmar, föredragande, sakkunniga och andra som behandlar nämndens ärenden under straffrättsligt tjänsteansvar när de sköter nämndens uppgifter. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen. Det föreslås att ordalydelsen i paragrafen förtydligas. I övrigt motsvarar bestämmelsen nuläget.
20 §. Tillsyn. I paragrafen föreslås som ett komplement till lagen om Finansinspektionen en bestämmelse enligt vilken Finansinspektionen är skyldig att utöva tillsyn över de förfaranden som iakttas i finansieringen av trafik- och patientskadenämnden och i nämndens verksamhet i övrigt. Det är fråga om de i 14 och 15 § nämnda uppgifter som har samband med tillsynen över ekonomin samt tillsynen över förvaltningssystemet. Därtill utövar Finansinspektionen tillsyn över att nämnden iakttar bestämmelserna i denna lag samt förvaltningslagen. Finansinspektionen utövar emellertid inte tillsyn över lagligheten i fråga om nämndens utlåtanden och rekommendationer till avgörande.
21 §. Närmare bestämmelser. I paragrafens 1 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om trafik- och patientskadenämndens organisation och förvaltning, om avgörande av förvaltningsärenden, om ordförandens uppgifter samt om information om nämndens verksamhet utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Avsikten är att det i förordningen ska föreskrivas om samma saker som i statsrådets gällande förordning om patientskadenämnden (673/2000). I förordningen ska det bland annat finnas bestämmelser om hur avdelningarna är indelade i sektioner och om plenums rätt att till permanenta sakkunniga utse sådana personer som har gett sitt samtycke till uppdraget och som företräder medicinsk eller annan expertis av betydelse för avgörandet av ärenden. I förordningen ska det dessutom finnas bestämmelser om hur nämndens förvaltning ska ordnas, bland annat om förvaltningssektionen och om namnteckningsrätten.
I det föreslagna 2 mom. konstateras det att närmare bestämmelser om hur arbetet i nämnden organiseras meddelas i nämndens arbetsordning, som fastställs vid nämndens allmänna möte.
22 §. Ikraftträdande. I paragrafens 1 mom. anges tidpunkten för ikraftträdandet av lagen. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2021.
I 2 mom. föreslås det att lagen om trafikskadenämnden (441/2002) ska upphävas.
Enligt 3 mom. ska trafikskadenämndens och patientskadenämndens verksamhet upphöra vid ikraftträdandet av lagen.
Enligt 4 mom. ska det som någon annanstans föreskrivs om trafikskadenämnden eller patientskadenämnden efter ikraftträdandet gälla trafik- och patientskadenämnden.
I 5 mom. föreslås det att ärenden som vid ikraftträdandet av lagen är anhängiga vid trafikskadenämnden eller patientskadenämnden överförs till behandling och avgörande i trafik- och patientskadenämnden och att dessa ärenden ska behandlas i enlighet med bestämmelserna i lagen om trafik- och patientskadenämnden samt de bestämmelser i trafikförsäkringslagen och patientförsäkringslagen som gällde vid ikraftträdandet av lagen.
I 6 mom. föreslås en bestämmelse om att mandatperioden för de ordförande, vice ordförande och andra medlemmar och ersättare vid trafikskadenämnden och patientskadenämnden som har uppdraget som bisyssla löper ut vid ikraftträdandet av lagen.
1.2
Trafikförsäkringslagen
14 §. Försummelse av upplysningsplikten. Om en försäkringstagare uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar den upplysningsplikt som föreskrivs i 22 § i lagen om försäkringsavtal (543/1994) och försäkringsbolaget skulle ha beviljat försäkringen till en högre premie om det hade fått den riktiga uppgiften, har försäkringsbolaget, när det har fått uppgiften, enligt den gällande paragrafen rätt att retroaktivt ta ut en högre försäkringspremie. Försäkringspremien får naturligtvis tas ut bara för tiden för försummelsen. Det föreslås därför att det i paragrafens 1 mom. vidare ska konstateras att premien dock inte får tas ut för än längre tid än för det innevarande året och för de fem senaste kalenderåren. Detta överensstämmer med påföljderna för försummelse av försäkringsskyldigheten.
15 §. Försummelse av anmälan om riskökning. I paragrafen konstateras det att försäkringsbolaget, när det har fått den riktiga uppgiften, får ta ut en högre försäkringspremie retroaktivt under den tid risken var förhöjd. Det föreslås att det i paragrafen på motsvarande sätt som i 14 § ska konstateras att försäkringsbolaget dock inte har rätt att ta ut en försäkringsavgift retroaktivt för en längre tid än för det innevarande året och för de fem senaste kalenderåren.
21 §. Överföring av skadehistorieuppgifter till ett annat försäkringsbolag. När ett fordons ägare eller innehavare byter försäkringsbolag överförs inte försäkringen, utan endast skadehistorieuppgifterna, till det andra bolaget. Det nya försäkringsbolaget ingår ett nytt försäkringsavtal med kunden. Det föreslås att ordalydelsen i paragrafen preciseras till denna del.
29 §. Påförande av avgift som motsvarar försäkringspremien och försummelseavgift. Den försäkringspliktige har rätt att överklaga Statskontorets beslut om avgift som motsvarar försäkringspremien och försummelseavgift. Besvären anförs hos förvaltningsdomstolen. Det föreslås att det till 2 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
Försummelseavgift och avgift som motsvarar försäkringspremien betalas enligt 4 mom. till Trafikförsäkringscentralen, som således verkställer Statskontorets beslut i ärendet och sköter faktureringen och indrivningen av avgifterna. Det föreslås att bestämmelsen preciseras så att avgifterna kan drivas in först efter det att Statskontorets beslut om indrivning av avgifterna har vunnit laga kraft. Således kan förfallodagen för Trafikförsäkringscentralens faktura vara tidigast den dag då Statskontorets beslut vinner laga kraft. Beslutet vinner laga kraft 30 dagar efter det att en part har fått del av beslutet, om det inte överklagas genom besvär. På delgivning av ett beslut ska 59 § i förvaltningslagen tillämpas, vilket innebär att om inte något annat visas, anses parten ha fått del av beslutet sju dagar efter att det postades.
32 §. Ersättningsansvar för trafikskada. I paragrafens 3 mom. nämns de bestämmelser om försäkringsbolag som tillämpas också på Statskontoret. Trafikförsäkringslagens 88 § 1 mom. saknas i den gällande bestämmelsen. Eftersom regressrätten gäller även Statskontoret, bör också nämnda bestämmelse om utlämnande av uppgifter tillämpas på Statskontoret. Det föreslås därför att 88 § 1 mom. läggs till i uppräkningen i 32 § 3 mom. av de bestämmelser som ska tillämpas på Statskontoret.
34 §. Ersättning för personskada. Enligt paragrafens 3 mom. kan det i stället för en fortlöpande ersättning som betalas på grund av inkomstbortfall eller förlust av underhåll betalas en engångsersättning med motsvarande kapitalvärde. Engångsersättning betalas endast av särskilt vägande skäl.
Enligt den gällande paragrafens 4 mom. ska det genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet utfärdas beräkningsgrunder för engångsersättning som betalas i stället för fortlöpande ersättning för en personskada. Paragrafen innehåller inga bestämmelser om vilka aspekter som ska beaktas vid fastställandet av beräkningsgrunderna för engångsersättningen. Det föreslås att paragrafen kompletteras så att det i 4 mom. på motsvarande sätt som i 87 § i lagen om olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar (459/2015) föreskrivs om vilka aspekter som ska beaktas när beräkningsgrunderna för engångsersättningen fastställs. Det föreslås att ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen, varvid det nuvarande 4 mom. blir 5 mom.
Enligt det föreslagna 4 mom. ska engångsersättningen räknas ut som ett belopp som motsvarar kapitalvärdet av den fortlöpande ersättningen, med beaktande av den skadelidandes statistiskt uppskattade förväntade livslängd vid tidpunkten för trafikskadan. Om fortlöpande ersättning senare byts ut mot en engångsersättning, ska den skadelidandes uppskattade återstående medellivslängd beaktas vid den tidpunkt då den fortlöpande ersättningen byts ut mot en engångsersättning. Beräkningen av kapitalvärdet ska grunda sig på en på offentlig statistik baserad uppskattning av den förväntade livslängden för i Finland bosatta personer i varje ålders- och födelseårsklass. En eventuell förändring i den förväntade livslängden kan därmed tas i beaktande vid bedömningen av en persons återstående livslängd. Räntesats vid beräkningen av kapitalvärden är den uppskattade framtida riskfria räntan på lång sikt.
42 §. Skador som inträffar under vissa arbetsprestationer. Enligt 1 mom. 1 punkten ersätts inte en trafikskada som inträffar under lastning, lossning eller annan arbetsprestation, om den drabbar fordonets ägare, förare eller någon annan person som utför arbetet i fråga medan fordonet står stilla. I 3 a § i den trafikförsäkringslag som gällde före den 1 januari 2017 konstaterades det att vad som i den lagen föreskrivs om ägare av motorfordon även gäller innehavare av motorfordon som överlåtits i annans bestående besittning. Den bestämmelsen togs inte med i den nuvarande trafikförsäkringslagen, utan fordonets innehavare nämns separat i de fall där avsikten är att bestämmelsen utöver ägaren ska gälla också innehavaren. Eftersom avsikten inte var att ändra det rådande rättsläget, föreslås det att paragrafens 1 mom. 1 punkt ändras så att också fordonets innehavare nämns utöver fordonets ägare och förare.
48 §. Hur användning av alkohol eller andra berusningsmedel påverkar ersättningen. Paragrafen innehåller bestämmelser om hur alkoholhalten i fordonets förares blod eller något annat berusningsmedel påverkar förarens rätt till ersättning från trafikförsäkringen. I både 1 och 2 mom. föreskrivs det dessutom om de fall där det är fråga om samverkan mellan alkohol och något annat berusningsmedel. Enligt förslaget preciseras båda momenten så att det entydigt är fråga om samverkan mellan just alkohol och ett eller flera andra berusningsmedel, och inte om samverkan mellan andra berusningsmedel än alkohol.
50 §. Otillräknelighet och nödläge. I paragrafen föreskrivs det om situationer där den som drabbats av en personskada var otillräknelig eller agerade i nödläge. Enligt paragrafen ska man beakta åldern på och sinnestillståndet hos den som orsakat skadan och andra förhållanden vid tidpunkten för skadan. I vissa fall kan det dock hända att följden av skadan framkommer först när det redan har gått en längre tid efter det att skadan orsakades. Det är därför tydligare att det föreskrivs att det bedöms om en person var otillräknelig eller om nödläge förelåg när försäkringsfallet framkallades, liksom i lagen om försäkringsavtal, i stället för vid tidpunkten för skadan. För att det inte ska uppstå oklarheter vid tillämpningen av lagen föreslås det att ordalydelsen i paragrafen till denna del ändras för att motsvara lagen om försäkringsavtal.
64 §. Trafik- och patientskadenämnden. I paragrafen föreslås ändringar som beror på den nya nämndens namn.
65 §. Rätt att begära rekommendation till avgörande och utlåtande av trafik- och patientskadenämnden. I paragrafens 1 och 2 mom. föreslås ändringar som beror på den nya nämndens namn. Dessutom föreslås det att 1 mom. ändras så att termen ”utlåtande” byts ut mot ”rekommendation till avgörande”, som är det precisare uttryck som nu för tiden används. Rekommendation till avgörande avser avgörandet av ett ärende som avgörs på begäran av försäkringsbolaget eller den skadelidande. Utlåtande däremot avser endast ett avgörande som avges på begäran av en domstol. Därför föreslås det att också 3 mom. ändras så att det i paragrafen konstateras att ett försäkringsbolag av nämnden får begära rekommendation till avgörande och en domstol utlåtande medan de behandlar ett ersättningsärende.
66 §. Skyldighet att begära rekommendation till avgörande av trafik- och patientskadenämnden. I paragrafens rubrik och i 1 mom. föreslås en ändring med anledning av den nya nämndens namn, och i både 1 och 2 mom. ändras termen ”utlåtande” på motsvarande sätt som i 65 § till ”rekommendation till avgörande”.
67 §. Fördröjd ersättning. I paragrafen föreskrivs det om dröjsmålsförhöjning och dröjsmålsränta som ska betalas på grund av fördröjd trafikförsäkringsersättning. Det är möjligt att tolka ordalydelsen i den första meningen i 2 mom. så, att dröjsmålsförhöjning och dröjsmålsränta med anledning av fördröjd ersättning ska betalas redan från den sista dagen inom den tidsfrist som avses i 62 eller 70 §. För att undvika oklarheter föreslås det att meningen ändras så att dröjsmålsförhöjning och dröjsmålsränta ska betalas från dagen efter den dag då försäkringsbolaget enligt 62 och 70 § senast borde ha betalat ut ersättning. I paragrafen föreslås dessutom en ändring som beror på den nya nämndens namn.
79 §. Tid för väckande av talan. I paragrafens 2 mom. föreslås en ändring med anledning av den nya nämndens namn.
80 §. Behandling av ersättningsärenden i domstol. Bestämmelserna i paragrafen gäller behandlingen av ersättningsärenden i domstol när yrkandet grundar sig på trafikförsäkringslagen eller någon annan lag. Syftet med bestämmelserna är att säkerställa att innehållet i en ersättning vid en trafikskada inte beror på om ersättningsärendet avgörs som ett separat tvistemål med stöd av trafikförsäkringslagen eller i samband med ett brottmål, och inte heller på vem som enligt yrkandet ska betala ersättning. I den första meningen i 1 mom. konstateras det att om ersättning för trafikskada yrkas i domstol av ett fordons ägare, innehavare, förare eller passagerare med stöd av någon annan lag än trafikförsäkringslagen, ska ersättning utdömas i enlighet med trafikförsäkringslagen och oberoende av om han eller hon också har en fordran mot den skadelidande. Det är möjligt att tolka den nuvarande ordalydelsen så att ersättning inte kan yrkas för en trafikskada som det inte i trafikförsäkringslagen föreskrivs att ska ersättas. En sådan skada kan vara exempelvis en sakskada som har orsakats det fordon som orsakade trafikskadan. Syftet med bestämmelsen är inte att hindra till exempel ett fordons ägare från att yrka ersättning av fordonets förare för en sådan skada. För tydlighetens skull föreslås det att paragrafens första mening preciseras så att trafikskada ändras till skada som ersätts från trafikförsäkringen. Bestämmelsen motsvarar därmed den trafikförsäkringslag som gällde före den 1 januari 2017.
82 §. Försäkringsbolagets och Trafikförsäkringscentralens rätt att få uppgifter. Bestämmelserna i paragrafen gäller försäkringsbolagets och Trafikförsäkringscentralens rätt att få uppgifter. Enligt paragrafens 1 mom. 1 punkt har ett försäkringsbolag rätt att av försäkrings- eller pensionsinstitut som verkställer lagstadgad försäkring, av myndigheter och av andra instanser som offentlighetslagen tillämpas på få uppgifter om den skadelidandes eller ersättningsberättigades anställningsförhållanden, företagararbete och inkomster, förmåner som utbetalats till honom eller henne och om andra motsvarande omständigheter. Bestämmelsen har i vissa fall tolkats så att försäkringsbolaget endast har rätt att få uppgifter som motsvarar uppgifter om anställningsförhållanden, företagararbete, förmåner och inkomster. Avsikten är dock att ett försäkringsbolag ska ha rätt att få uppgifter också om andra omständigheter som inverkar på ersättningsansvaret, till exempel från polisens förundersökningsprotokoll och från medicinska utredningar som använts som grund för förmånsbeslut. Därför föreslås det att bestämmelsen ändras så att det föreskrivs att försäkringsbolaget har rätt att av försäkrings- eller pensionsanstalter, myndigheter och andra instanser få också andra uppgifter som är nödvändiga för avgörandet av ersättningsansvaret.
Enligt förslaget fogas det till paragrafen ett nytt 2 mom., enligt vilket försäkringsbolaget har rätt att av Skatteförvaltningen få de uppgifter som avses i 1 mom. 1 punkten, även om beskattningen ännu inte är fastställd. Genom den föreslagna bestämmelsen, som motsvarar 252 § 3 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, säkerställs försäkringsbolagets möjlighet att få för verkställigheten av lagen nödvändiga uppgifter om arbetstagarens arbetsinkomst från Skatteförvaltningen innan beskattningen av arbetstagarens inkomster har fastställts. Det skulle leda till en oskälig fördröjning att vänta på att beskattningen fastställs i ärenden som gäller ersättning för inkomstbortfall, som är viktiga med tanke på den skadelidandes försörjning.
87 §. Trafikförsäkringscentralens övriga uppgifter. Paragrafen innehåller bestämmelser om Trafikförsäkringscentralens uppgifter till den del det inte föreskrivs om dem tidigare i lagen. Enligt paragrafens 1 mom. är Trafikförsäkringscentralen nationell byrå för försäkringsbolagen. Det föreslås att det till paragrafen fogas en bestämmelse om att Trafikförsäkringscentralen dessutom är den nationella garantifond som avses i det så kallade direktivet om motorfordonsförsäkring (Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet). Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i 17 § 1 mom. i den trafikförsäkringslag som gällde före den 1 januari 2017 och definitionen i artikel 13 i det så kallade Solvens II-direktivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet).
92 §. Försäkringsbolags likvidation eller konkurs. Det föreslås att första meningen i paragrafens 2 mom. ändras så att det framgår att med försäkringsbestånd som överförs till Trafikförsäkringscentralen avses ett finländskt bolags försäkringsbestånd. Dessutom ska Finansinspektionen i stället för social- och hälsovårdsministeriet vara den myndighet som bestämmer tidpunkten för betalning av ersättningar. Efter dessa ändringar motsvarar momentet det som föreskrivs om saken i 17 § 3 mom. i den upphävda trafikförsäkringslagen (279/1959). Ändringen är av teknisk natur.