1.1  Bakgrund

Livsmedelssäkerhet 

Syftet med livsmedelslagstiftningen är att garantera konsumenterna hälsomässig och ekonomisk säkerhet. En fungerande lagstiftning och tillsyn över att den iakttas garanterar också att livsmedelsföretagarna behandlas lika och konkurrerar på lika villkor. För att lagstiftningens syften ska nås krävs det att företagarna tar ansvar för att se till att livsmedlen är säkra och även i övrigt uppfyller föreskrivna krav. 

Livsmedelslagen ändrades i omfattande grad under 1990-talet i synnerhet i och med EU-medlemskapet. Den reviderade EU-lagstiftningen, beredskapen inför framtida utmaningar för livsmedelssäkerheten, vissa missförhållanden i genomförandet av livsmedelstillsynen samt Finlands grundlag förutsatte en revidering av livsmedelslagen i mitten av 2000-talet. I detta sammanhang ansågs det ändamålsenligt att sammanföra bestämmelserna från tre lagar till en ny livsmedelslag (23/2006), som trädde i kraft den 1 mars 2006.  

Den gällande livsmedelslagen har omarbetats mer än 20 gånger. Största delen av ändringarna är tekniska till sin natur och har samband med ändringar i den nationella lagstiftningen eller i EU lagstiftningen. De väsentligaste ändringarna i lagens innehåll gjordes år 2011. De genomfördes på grund av det nationella ändringsbehov som har framkommit i det praktiska tillsynsarbetet samt till följd av vissa ändringar som företagits i Europeiska unionens livsmedelslagstiftning. I och med ändringarna betonades i synnerhet en riskbaserad tillämpning av lagen och en minskning av företagarnas administrativa börda.  

I samband med att riksdagen behandlade redogörelsen om livsmedelssäkerhet (SRR 5/2013 rd) konstaterades det att jord- och skogsbruksministeriet ska utvärdera livsmedelslagens funktionsduglighet inom ramen för åtgärderna för att minska den administrativa bördan. Utvärderingen skulle särskilt utreda i vilken mån Livsmedelssäkerhetsverket (Evira, nuvarande Livsmedelsverket) kunde åläggas att i större omfattning än nu ge anvisningar om verkställandet av livsmedelslagen.  

Jord- och skogsbruksministeriet genomförde 2014 en enkät om hur livsmedelslagen fyller sin funktion. Med enkäten utreddes om lagens tillämpningsområde samt dess allmänna principer och krav fortfarande fungerar. Dessutom utreddes om de instrument som bygger på livsmedelslagen är ändamålsenliga för att nå målen.  

I regeringsprogrammet 2015 ställdes de strategiska målen sysselsättning, konkurrenskraft och tillväxt, som man strävar efter att uppnå bland annat genom att avveckla onödig reglering och byråkrati. Som ett led i verkställandet av regeringens spetsprojekt för att minska regelbördan förband sig jord- och skogsbruksministeriet samt ämbetsverken inom dess förvaltningsområde att genom lagstiftande och styrande metoder se till att byråkrati som upplevs som överflödig avskaffas.  

Syftet med statsrådets redogörelse om livsmedelspolitik Mat2030 (SRR 2/2017 rd) är att garantera att Finlands myndighetssystem förmår möta utmaningar för tillsynen och att man har beredskap att effektivt identifiera, förebygga och hindra både nya och redan befintliga hot mot livsmedelssäkerheten. Syftet är också att försäkra att Finlands goda livsmedelssäkerhet ses som en viktig exporttillgång och att myndighetsverksamheten stöder exporten. 

Regeringens proposition med förslag till livsmedelslag och till lagar om ändring av hälsoskyddslagen och lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi (RP 262/2018 rd) gavs på hösten 2018. I fråga om livsmedelslagen var fokus på att göra lagen mer fungerande och lättanvänd samt att lätta på den administrativa bördan och byråkratin. Propositionen förföll våren 2019 i och med att regeringens propositioner om landskapsreformen (RP 15/2017 rd och 14/2018 rd) förföll.  

Flera av de föreslagna ändringarna i livsmedelslagen ansågs behövliga och aktuella att genomföra. Beredningen av ändringar i den gällande livsmedelslagen inleddes för att genomföra de ändringarna. En lag om ändring av livsmedelslagen (1397/2019) trädde i kraft den 1 januari 2020.  

I regeringsprogrammet 2019 är Ett livskraftigt Finland en strategisk helhet, och ett av dess mål är en livskraftig och lönsam livsmedelsekonomi. Enligt regeringsprogrammet ska arbetet för en smidigare reglering och tillsyn fortsätta. Enligt regeringsprogrammet ska också en total översyn av livsmedelslagen genomföras. 

Genom att stifta en ny livsmedelslag eftersträvas bättre användbarhet av lagen genom att åtgärda den splittring som förorsakats av åtskilliga revideringar. Samtidigt uppdateras livsmedelslagen att motsvara den nuvarande EU-lagstiftningen. Tillsynen utvecklas så att den bättre motsvarar den nuvarande verksamhetsmiljön genom att tillsynen särskilt riktas till livsmedelsverksamhet i stället för livsmedelslokaler.  

Miljö- och hälsoskydd 

Lagstiftning om miljö- och hälsoskydd finns i livsmedelslagen, veterinärvårdslagen (920/2009), hälsoskyddslagen och tobakslagen (549/2016). Enligt lagen om samarbetsområden för miljö- och hälsoskyddet (410/2009) ska det i ett kommunalt samarbetsområde under en gemensam ledning finnas resurser för minst tio årsverken, med vilka tjänster för miljö- och hälsoskyddet anordnas. Kommunen skulle fatta beslut om att höra till ett samarbetsområde för miljö- och hälsoskyddet fram till utgången av 2009. 

Finlands Kommunförbund och tillsynsenheterna inom miljö- och hälsoskyddet har föreslagit att lagarna om miljö- och hälsoskydd förenhetligas, så att styrningen och tillämpningen av dem underlättas och praxis blir enhetlig på riksnivå.  

1.2  Beredning

Utkastet till proposition har beretts vid jord- och skogsbruksministeriet i samarbete med de myndigheter som är centrala med tanke på tillämpningen av lagen. Beredningen bygger på regeringens proposition med förslag till livsmedelslag (RP 262/2018 rd), som förföll tidigt under 2019 i och med att regeringens propositioner om landskapsreformen förföll. Den beredningen utgick från en enkät som 2014 gjordes bland livsmedelsföretagarna om hur livsmedelslagen motsvarar utmaningarna under 2010-talet och i framtiden. Under det förra lagberedningsprojektet hölls flera möten, och under dem behandlades problem och brister i den gällande lagstiftningen och man försökte genom att diskutera finna de bästa möjliga lösningarna på dem. De lösnings- och utvecklingsförslag som togs fram under mötena har också i stor utsträckning utnyttjats vid utarbetandet av den tidigare propositionen. 

Under beredningen av detta förslag till proposition våren 2020 har det inte varit möjligt att ordna stora fysiska höranden. Under beredningen genomfördes dock en sändning på nätet. Företrädare för livsmedelsindustrin, handeln och turism- och restaurangbranschen samt den kommunala tillsynen gav kommentarer. Sändningen på nätet hade hundratals lyssnare och hundratals kommentarer skrevs på meddelandeväggen. Sändningen på nätet, de frågor som skrevs på meddelandeväggen samt svaren på dem finns sparade på jord- och skogsbruksministeriets webbplats.  

2.1  Lagstiftning

Livsmedelslagen och med stöd av den givna förordningar  

Bestämmelser om krav på livsmedel och livsmedelsverksamhet samt livsmedelstillsyn finns i livsmedelslagen samt i de med stöd av den utfärdade förordningarna. Livsmedelslagen trädde i kraft den 1 mars 2006. Genom den upphävdes livsmedelslagen (361/1995) och lagen om livsmedelshygien i fråga om animaliska livsmedel (1195/1996). I hälsoskyddslagen upphävdes bestämmelser i fråga om livsmedelssäkerhet. De författningar på lägre nivå som utfärdats med stöd av de upphävda bestämmelserna förblev gällande. Lagstiftningen om livsmedel och livsmedelstillsyn grundar sig i hög grad på motsvarande EU-lagar. 

Tillsyn över livsmedlens kvalitet genomförs också med stöd av lagen om en marknadsordning för jordbruksprodukter (999/2012). Lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019) trädde i kraft den 20 december 2019. I den lagen föreskrivs om införselkontroll och åtgärder i anslutning till den i fråga om djur samt embryon och könsceller av dem, livsmedel, foder, animaliska biprodukter och livsmedelskontaktmaterial som importeras från länder utanför Europeiska unionen. Genom den lagen upphävdes lagen om veterinär gränskontroll (1192/1996). 

Livsmedelslagen är en allmän lag, som med vissa undantag gäller samtliga för slutkonsumenten avsedda livsmedel. Lagen tillämpas på livsmedel, på förhållandena vid livsmedelshantering, på livsmedelsföretagare samt på livsmedelstillsynen i alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan.  

Med stöd av livsmedelslagen och de lagar som föregått den har det utfärdats omkring 50 förordningar, med vilka man genomfört EU:s rättsakter om livsmedel och utfärdat sådana nationella bestämmelser som EU-lagstiftningen ger möjlighet till samt beviljat lättnader och anpassningar. Med stöd av livsmedelslagen har det utfärdats omkring fem förordningar gällande områden som inte regleras av EU:s lagstiftning. Sådana är bland annat författningarna om näringsmässig berikning av livsmedel och om ursprungsmärkning av vissa livsmedel. Dessutom har det t.ex. utfärdats nationella bestämmelser om tungmetaller i samband med livsmedelskontaktmaterial.  

Syftet med livsmedelslagstiftningen är att trygga säkerheten hos livsmedel som ska användas av konsumenter samt att säkerställa en god hälsomässig livsmedelskvalitet och annan kvalitet enligt livsmedelsbestämmelserna. Syftet med lagen är också att säkerställa att informationen om livsmedel är sanningsenlig och tillräcklig och att den inte är vilseledande för konsumenten. Ett syfte med lagen är att säkerställa en högklassig och jämlik livsmedelstillsyn som är planmässig, rätt inriktad och effektiv och där olika aktörer bemöts likvärdigt och rättvist. Syftet är dessutom att för egen del förbättra verksamhetsförutsättningarna för livsmedelsföretagare genom klara och konsekventa krav. Det som föreskrivs i lagen om livsmedel gäller i tillämpliga delar även för produkter som kommer i beröring med livsmedel.  

Livsmedelslagen ändrades genom lag (352/2011) år 2011. Då preciserades lagen bland annat så att principen om riskbaserad livsmedelslagstiftning och livsmedelstillsyn framgår tydligt av den. När livsmedelslagen och bestämmelser som utfärdats med stöd av den verkställs och övervakas ska livsmedelsverksamhetens natur och omfattning beaktas, liksom övriga verksamhetsmässiga faktorer som påverkar livsmedelssäkerheten och konsumentskyddet.  

I livsmedelslagen föreskrivs om tillsynsmyndigheter och om ordnande av livsmedelstillsyn. Den administrativa organiseringen av livsmedelstillsynen och anordningssättet för tillsynen överlåter EU-lagstiftningen till det nationella planet. Tillsynsmyndigheternas uppgifter regleras i livsmedelslagen så detaljerat som grundlagen förutsätter.  

När livsmedelslagen antogs 2006 hade handels- och industriministeriet, jord- och skogsbruksministeriet samt social- och hälsovårdsministeriet hand om den högsta styrningen vad gäller den allmänna planeringen och övervakningen av livsmedelstillsynen. För att effektivera beslutsfattandet av livsmedelsärenden inom centralförvaltningen sammanslogs handels- och industriministeriets samt social- och hälsovårdsministeriets uppgifter som hänför sig till livsmedelslagstiftningen med jord- och skogsbruksministeriets uppgifter som hänför sig till livsmedlens säkerhet och kvalitet från början av år 2008. Till följd av detta ändrades livsmedelslagen genom lag (989/2007) så att den högsta ledningen utövas av jord- och skogsbruksministeriet.  

Livsmedelsverket agerar som den centrala myndigheten för livsmedelstillsyn och ansvarar för planering, styrning och utveckling av den nationella livsmedelstillsynen bland annat via det riksomfattande livsmedelstillsynsprogrammet samt i särskilt föreskrivna situationer utövar livsmedelstillsyn. Regionförvaltningsmyndigheterna arbetar som regionala livsmedelstillsynsmyndigheter. För den lokala livsmedelstillsynen svarar kommunen eller samarbetsområdet för miljö- och hälsoskyddet inom sitt verksamhetsområde. Enligt livsmedelslagen kan tillsynsmyndigheterna även låta utomstående tillsynsorgan utföra tillsynsuppgifter.  

I livsmedelslagen hänvisas det i fråga om de allmänna kraven för livsmedelstillsyn till Europeiska unionens livsmedelslagstiftning. EU-lagstiftningen betonar planmässighet, öppenhet och effektivitet. Livsmedelsverket är skyldigt att utarbeta ett riksomfattande tillsynsprogram för styrning och samordning av verkställigheten av tillsynen. För att säkerställa planmässigheten ska även kommunen och de övriga tillsynsmyndigheterna utarbeta en tillsynsplan.  

Tyngdpunkten för livsmedelstillsynen förflyttades år 2011 från godkännande av livsmedelslokaler till praktiskt tillsynsarbete. Huvudregeln är att företagaren ska göra en anmälan om den verksamhet som bedrivs i livsmedelslokalen till den behöriga tillsynsmyndigheten. Ett godkännande av livsmedelslokalen krävs endast för sådana livsmedelslokaler där det hanteras animaliska livsmedel som enligt EU-lagstiftningen ska godkännas innan verksamheten inleds. Ett godkännande krävs också för primärproduktionsställen för groddar. Det finns vissa undantag från kravet om godkännande.  

Egenkontrollförpliktelsen för livsmedelsföretagare är en central del av säkerställandet av livsmedelstillsynen och övrig lagenlighet. Egenkontrollförpliktelsen i livsmedelslagen har under årens lopp utvecklats till en helhet som bättre tjänar livsmedelsverksamheten och konsumenterna. Kraven på godkännande av planen för egenkontroll och tillsynsmyndighetens skyldighet att ange vilka undersökningar egenkontrollen ska omfatta slopades ur livsmedelslagen 2011. Genom en lag som trädde i kraft den 1 januari 2020 slopades kravet att en skriftlig egenkontrollplan ska göras upp som ett särskilt dokument.  

För att förenhetliga tillsynen och förbättra kvaliteten på köttbesiktning koncentrerades köttbesiktningen och tillsynen i anslutning till den 2011 till Livsmedelssäkerhetsverket (nuvarande Livsmedelsverket). Ansvaret för besiktning av renkött stannade hos Regionförvaltningsverket. Tidigare ansvarade kommunen för godkännande av och tillsyn över små slakterier och inrättningar för vilthantering samt tillsynen över anläggningar i anslutning till dessa. I och med ändringen blev också avgifterna för köttbesiktning och övervakning enhetligare, då grunderna för de avgifter som uppbärs av små slakterier och inrättningar för vilthantering blev likadana i hela landet. Till livsmedelslagen fogades samtidigt möjligheten att med statliga medel stödja köttbesiktningen och tillsynen i fråga om slakterier som slaktar små mängder djur och inrättningar för vilthantering. Trots ändringen av livsmedelslagen har kommunen med stöd av 15 § i veterinärvårdslagen kunnat sköta sådan köttbesiktning och övervakning som ålagts staten, om kommunen har ingått ett avtal om detta med Livsmedelsverket. 

År 2011 togs det in i livsmedelslagen en bestämmelse som förpliktar livsmedelsföretagaren att offentliggöra den handling som kommunens livsmedelstillsynsmyndighet utfärdat över inspektionen av en livsmedelslokal, den så kallade Oiva-rapporten. Därtill ska rapporten över inspektionen läggas ut på företagets webbplats. Även kommunens tillsynsmyndigheter ska offentliggöra resultatet för livsmedelstillsynen. Det centrala syftet med offentliggörandet av tillsynsuppgifter är att göra tillsynen genomskådlig. Genomskådliga tillsynsresultat motiverar livsmedelsföretagare till att bättre än förr uppfylla kraven i livsmedelslagstiftningen och på så sätt bidra till en effektivare livsmedelstillsyn.  

Genom en revidering av livsmedelslagen (1397/2019) genomfördes vissa behövliga ändringar som ingick i den proposition (RP 36/2018 rd) som förföll våren 2019. Genom revideringen av lagen genomfördes en del av de mål i regeringsprogrammet 2019 som gäller en smidigare tillsyn, satsning på livsmedelsexport samt bekämpning av grå ekonomi.  

Genom revideringen av livsmedelslagen genomfördes den princip som skrivits in i EU:s livsmedelslagstiftning enligt vilken aktörerna inom livsmedelsbranschen i alla faser av livsmedelskedjan svarar för livsmedelssäkerheten och för att verksamheten uppfyller kraven enligt livsmedelslagstiftningen. Det krävs inte längre att livsmedelsföretagare gör upp en skriftlig plan för egenkontrollen i form av ett separat dokument. Livsmedelssäkerheten baserar sig dock fortfarande i hög grad på att aktörerna har en fungerande egenkontroll. Tillsynen över den första ankomstplatsen för animaliska livsmedel blev en del av övrig riskbaserad livsmedelstillsyn. Till lagen fogades bestämmelser om skötseln av myndighetsuppgifterna i samband med livsmedelsexporten. Som en del av åtgärdsprogrammet för genomförande av strategin för bekämpning av grå ekonomi och ekonomisk brottslighet fogades bestämmelser om företagares tillförlitlighet till livsmedelslagen. I lagen föreskrivs om tillsynsmyndigheternas rätt att få information om hur företagaren skött sina offentligrättsliga förpliktelser, såsom skatter och andra lagstadgade avgifter. 

Unionslagstiftningen förutsätter att verksamhet som bryter mot livsmedelsbestämmelserna ska åtföljas av ändamålsenliga administrativa tvångsmedel eller straffrättsliga tvångsmedel. I livsmedelslagen ingår administrativa tvångsmedel av olika stränghetsgrad och en straffbestämmelse som går under benämningen livsmedelsförseelse. I fråga om lindrigare tvångsmedel har tillsynsmyndigheten getts prövningsrätt när det gäller tillämpningen av tvångsmedlet.  

Enligt unionslagstiftningen ska medlemsstaterna se till att det finns tillräckliga ekonomiska resurser för offentliga kontroller. Principer för fastställandet av tillsynsavgifter ingår i EU-lagstiftningen. Enligt livsmedelslagen ska kommunen i fråga om tillsynsåtgärder från den kommunala myndighetens sida ta ut en avgift av livsmedelsföretagaren enligt en taxa som kommunen har godkänt och för sådana uppgifter som särskilt specificeras i lagen.  

Miljö- och hälsoskydd  

Tidigare år har krav på teoretiskt kalkylerade tillsynsbehov enligt målgrupp framförts i de centrala ämbetsverkens riksomfattande tillsynsprogram. Kraven har principiellt sett varit betydligt högre med tanke på vad kommunerna med tillgängliga resurser haft möjlighet att genomföra. I genomsnitt har under hälften av den planmässiga tillsynen kunnat utföras utan att ansenligt öka den kommunala tillsynsmyndighetens resurser. I effektivitetsrevisionsberättelsen för miljö- och hälsoskyddet som gavs ut i juli 2014 tog statens revisionsverk upp problemet med att staten styr och sätter upp mål, medan kommunerna finansierar tillsynen. Revisionsberättelsen slår fast att miljö- och hälsoskyddet styrs av orealistiska tillsynsmål. I revisionsberättelsen konstateras att tillsynen på lokal nivå kan genomföras relativt bra med tanke på resurserna, även om man inte alltid har nått målen i planen för det riksomfattande tillsynsprogrammet. I och med ändringen av hälsoskyddslagen, som trädde i kraft den 11 november 2016, ändrades bestämmelser i anslutning till anmälningsskyldigheten och den planmässiga tillsynen bland annat så att de obligatoriska bestämmelserna om innehållet i den kommunala tillsynsplanen upphävdes. På detta sätt utvidgades kommunernas prövningsrätt i fråga om genomförandet av tillsynen. Genom ändringen av livsmedelslagen, som trädde i kraft den 1 mars 2017, ändrades bestämmelserna om tillsynsplaner på motsvarande sätt, så att kommunernas prövningsrätt i fråga om planeringen och genomförandet av tillsynen utvidgades.  

Avgifter som ansluter sig till tillsyn över miljö- och hälsoskyddet tas numera ut prestationsvis i kommunerna. Inspektören besöker objektet, varefter kommunen tar ut en avgift för inspektionen enligt en av kommunen godkänd taxa. En inspektion anses omfatta förberedelsen inför inspektionen, inspektionstiden och skrivandet av inspektionsprotokollet. Handledning, rådgivning, utbildning, information och andra motsvarande åtgärder från myndighetens sida är inte längre avgiftsbelagda. För en anmälan som verksamhetsutövaren lämnar in eller för handläggningen av en ansökan tas en separat avgift ut. 

I enlighet med den tidigare gällande tobakslagen (693/1976) tog kommunen av näringsidkare ut avgifter enligt en av kommunen godkänd taxa för sådana kontroller och provtagningar som omfattas av kommunens tillsynsplan. Dessutom tog kommunen ut en avgift hos den som ansöker om tillstånd att sälja tobaksprodukter enligt den taxa som kommunen godkänt, och hos innehavaren av ett försäljningstillstånd en årlig övervakningsavgift för varje försäljningsdisk. Avgifter för kontroller och provtagningar samt den årliga övervakningsavgiften för försäljning har till sin konstitutionella karaktär ansetts utgöra skatter, vilket beskrivs i regeringens proposition till riksdagen med förslag till tobakslag och till vissa lagar som har samband med den (RP 15/2016 rd, s. 50-51). Regleringen överensstämde ändå inte med de krav som ställs på en skattelag. I tobakslagen som trädde i kraft 2016 föreskrivs om den årliga övervakningsavgiften för försäljning, så att regleringen klarare än förr uppfyller grundlagens förutsättningar för skatt. Avgifter tas inte längre ut för kontroller eller provtagningar som ingår i tillsynsplanen, utan alla de kostnader som orsakas av tillsyn i enlighet med tobakslagen täcks med intäkterna av de årliga övervakningsavgifterna.  

2.2  Praxis

Livsmedelssäkerhet 

Antalet livsmedels- och kontaktmaterialföretag som omfattas av myndighetstillsyn var totalt 53 133 år 2019. Antalet registrerade aktörer i det centraliserade verksamhetsstyrning och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet (VATI) var 32 657.  

Bild 1: Livsmedels- och kontaktmaterialföretag som omfattas av myndighetstillsyn 2019 

Den 31 december 2019 omfattade livsmedelstillsynen vid Livsmedelsverket (tillsyn över livsmedelssäkerheten, laboratorietjänster och riskbedömning, vetenskaplig forskning) omkring 357 årsverken. Vid regionförvaltningsverken bidrog år 2019 totalt 9,6 årsverken till livsmedelstillsynen (beräknat enligt ny metod) och på Åland omkring 5,4 årsverken. 

År 2019 användes cirka 747 årsverken till tillsyn över livsmedels-, foder- och ekoverksamhet. Det fanns 62 kommunala tillsynsenheter (kommun – samkommun – samarbetsområde för miljö- och hälsoskyddet). Antalet inspektionsbesök hos livsmedelsföretag då förnyade besök beaktas var 2019 omkring 21 130, varav 86,2 % gällde serverings- och detaljhandlingsförsäljningsställen.  

Bild 2: Antalet inspektionsbesök hos livsmedelsföretag 2019 enligt företagstyp  

Miljö- och hälsoskydd  

Kommunernas totala kostnader för miljö- och hälsoskyddet uppgår till ca 85–115 miljoner euro per år. Den exakta statsandelen går inte att beräkna, men den uppskattas täcka omkring 30 miljoner euro. Av aktörer uppbärs 5–10 miljoner € i tillsynsavgifter, vilket innebär att ungefär 5–10 % av de totala kostnaderna har täckts med avgiftsintäkter. Efter statsandelar och tillsynsavgifter återstår cirka 50–70 miljoner € för kommunerna att betala för miljö- och hälsoskyddet.  

Det finns skillnader i de olika tillsynsenheternas tillsynsavgifter, eftersom beslutet om avgifter fattas i kommunerna och inom samarbetsområdet för miljö- och hälsoskyddet. Avgifterna inom miljö- och hälsoskyddet varierar mellan tillsynsenheter på så sätt att man till exempel uppbär en avgift på cirka 300–1 000 € för anmälningar som lämnas av stora vattenverk, och en avgift på cirka 100–300 € av små objekt, såsom skönhetssalonger. De av tillsynsenheterna definierade timpriserna varierar mellan 40–80 €/h. De nuvarande timpriserna täcker inte till alla delar kostnaderna för tillsynen. 

2.3  EU:s lagstiftning

2.4  Bedömning av nuläget

4.1  De viktigaste förslagen

Vad gäller de förändringar som föreslås i lagen är det fråga såväl om ändringar som måste göras på grund av nationell eller EU-lagstiftning som om ett behov att utveckla den nationella lagstiftningen. Behovet att ändra den nationella lagstiftningen kommer från utvecklingsmål eller problem som identifierats i tillsynsarbetet, samt från förslag som framförts av intressegrupper vid informationsmöten.  

Lagens syfte och tillämpningsområde föreslås i stor utsträckning motsvara den nuvarande livsmedelslagens syfte och tillämpningsområde. Lagens tillämpningsområde har dock preciserats när det gäller livsmedelskontaktmaterial.  

I den nuvarande lagen finns många informativa hänvisningar till bestämmelserna i EU-lagstiftningen. Dessa har slopats eftersom EU-förordningarna tillämpas som sådana och de inte behöver verkställas på nationell nivå.  

I lagen används i så stor utsträckning som möjligt EU-lagstiftningens termer. Då är det lättare både för företagarna och för tillsynsmyndigheterna att tillämpa bestämmelserna i EU-lagstiftningen parallellt med den nationella lagstiftningen.  

Tabell 2: Termer som används i lagen 

Definitionerna i livsmedelsbestämmelserna har så heltäckande som möjligt samlats i den nya livsmedelslagen så att begreppen inte behöver definieras separat i bestämmelser på lägre nivå.  

Organiseringen av livsmedelstillsynen motsvarar i huvudsak bestämmelserna i den gällande lagen. I februari 2020 fastställde regeringens ministerarbetsgrupp för social- och hälsovård att miljö- och hälsoskyddet inte i detta skede ska ingå i landskapets uppgifter. Överföringen ska utredas senare i samband med beredningen av sektorsövergripande landskap. Det är fortfarande jord- och skogsbruksministeriets uppgift att planera och styra genomförandet av livsmedelsbestämmelserna. I egenskap av central myndighet planerar, styr och utvecklar Livsmedelsverket livsmedelstillsynen och utövar också i särskilt föreskrivna situationer tillsynen. Regionförvaltningsverken ska planera och styra livsmedelsverksamheten samt i särskilt föreskrivna situationer övervaka att livsmedelsbestämmelserna iakttas på sitt verksamhetsområde. Kommunen sköter livsmedelstillsynen på sitt område. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården ska sköta tillsynen över alkoholdrycker. Andra myndigheter enligt livsmedelslagen föreslås vara Försvarsmakten och Tullen samt närings-, trafik- och miljöcentralerna.  

Bestämmelserna om laboratorier motsvarar till sitt innehåll i huvudsak bestämmelserna i den nuvarande lagen. Bestämmelserna har anpassats så att de motsvarar kraven och terminologin i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625.  

Bestämmelserna om administrativa tvångsmedel motsvarar i stort sett bestämmelserna i nuvarande lag. Kriterierna för förbud och omhändertagande har ändrats så att villkoret för användning av tvångsmedel inte mera skulle vara att fara inte kan förhindras på annat sätt. Förbud kunde föreläggas också i de fall då den fara som förorsakas inte är allvarlig men överträdelsen av livsmedelsbestämmelserna inte kan avhjälpas. Den behöriga tillsynsmyndigheten kan förbjuda marknadsföring av livsmedel och livsmedelskontaktmaterial och förpliktiga till rättelse av marknadsföring. Nu kan tvångsmedel som gäller marknadsföring användas endast av Livsmedelsverket. Det föreslås att det föreskrivs om en administrativ sanktion, påföljdsavgift för livsmedelstillsyn. Syftet med denna administrativa påföljd av straffkaraktär är dels att förebygga verksamhet som strider mot livsmedelsbestämmelserna, dels att snabbt och effektivt hindra att sådan verksamhet fortsätter.  

Det föreslås att livsmedelstillsynens karaktär och intäktsbas ändras genom att en årlig grundavgift på 150 € tas ut av alla tillsynsobjekt som omfattas av den planmässiga livsmedelstillsynen. Det nuvarande prestationsbaserade avgiftssystemet förblir i kraft, även om myndigheternas provtagning enligt tillsynsplanen skulle täckas genom grundavgifterna för tillsynen. Avsikten är att genom denna förändring stärka livsmedelstillsynens beredande roll och möjliggöra ett mångformigare myndighetsarbete. En årlig grundavgift är både för företagaren och för myndigheten ett penningbelopp som är lättare att förutse och insamlingen av avgifter en gång per år är effektiv. Intäktsbasen utvidgas när den nya årliga grundavgiften uppbärs utöver prestationsavgifter som är nästan lika stora som nu. Den årliga grundavgiften ska i princip betalas av alla tillsynsobjekt som omfattas av den planmässiga livsmedelstillsynen och inte endast de hos vilka det gjorts inspektionsbesök. I det nuvarande systemet täcker avgifterna högst 15 % av kostnaderna för livsmedelstillsynen. Då man övergår till det föreslagna avgiftssystemet skulle denna andel, beroende på kommun, stiga till cirka 40–50 %. Den planmässiga livsmedelstillsynen omfattas för närvarande cirka 53 000 tillsynsobjekt, av vilka uppskattningsvis 62 % är sådana hos vilka görs inspektionsbesök mera sällan än en gång per år, Dessa föreslås för de år då det inte görs något inspektionsbesök betala endast en årsavgift på 150 € för livsmedelstillsynen, men också de skulle ha tillgång till all nytta med livsmedelstillsynen: utredning av matförgiftningsepidemier, rådgivningstjänster, utbildningsmaterial, offentliggörande av resultaten av Oiva-inspektionerna, hygienpassystemet samt att konkurrenter som bryter mot livsmedelsbestämmelserna hålls borta från branschen.  

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

I regeringsprogrammet 2019 är Ett livskraftigt Finland en strategisk helhet, och ett av dess mål är en livskraftig och lönsam livsmedelsekonomi. Enligt regeringsprogrammet ska arbetet för en smidigare reglering och tillsyn fortsätta. Enligt regeringsprogrammet ska också en total översyn av livsmedelslagen genomföras. 

Genom de föreslagna ändringarna syftar man till att genomföra regeringsprogrammet genom att skapa positiva konsekvenser både för företagarna inom livsmedelsbranschen och för myndigheterna. Ett mål med propositionen är också att utan att livsmedelssäkerheten äventyras göra bestämmelserna mer flexibla genom att lagen blir lättare att tillämpa. De splittrade bestämmelser som de många ändringarna lett till struktureras genom att lagen uppdateras så att den svarar mot nuläget inom EU-lagstiftningen Propositionens syfte är att förbättra tillsynens genomslagskraft och möjligheten att inrikta tillsynen i synnerhet på sådana aktörer där tillsynen gör störst nytta. Syftet är också att utveckla arbetsfördelningen mellan tillsynsmyndigheterna och företagen så att myndigheten uttryckligen strävar efter att handleda företagen. På motsvarande sätt ska företagarnas egen goda praxis, såsom livsmedelssäkerhetsprogram, utnyttjas vid den riskbaserade tillsynen. De administrativa tvångsmedlen har reviderats så att de motsvarar den nuvarande verksamhetsmiljön och kostnadsmotsvarigheten för tillsynsavgiftssystemet har förbättrats. 

4.2.1  Ekonomiska konsekvenser

Verksamhetsförutsättningarna för livsmedelsföretagarna förbättras genom att lagens framställningssätt förtydligas. Bestämmelserna i den nuvarande lagen som är osammanhängande på grund av de många ändringarna har strukturerats om i en form som är lättare att förstå. En väsentlig del av reformen av livsmedelslagen är att de centrala förordningar om livsmedelshygien som utfärdas med stöd av lagen samlas under tre förordningar, som tillsammans med lagen bildar en konsekvent helhet. I lagen ingår definitioner av de begrepp som används i förordningarna, vilka också uppdaterats så att de motsvarar gällande EU-lagstiftning. Beskrivningen av innehållet i EU-lagstiftningen i den nationella lagstiftningen har slopats. De gällande EU-förordningarna tillämpas som sådana och de inte behöver verkställas på nationell nivå. Genom reformerna skapas av den nationella livsmedelslagstiftningen en koherent helhet, som företagarna har lättare att tillägna sig och förstå.  

Verksamhetsfältet inom livsmedelsbranschen har i livsmedelslagen förtydligats så att tillsynen kan inriktas på de företagare som behöver mest handledning och tillsyn. Därigenom skapas förtroende inom livsmedelsbranschen och samtidigt går man in för att utnyttja den goda praxis som redan finns inom branschen. 

Det föreslås att det föreskrivs om en administrativ påföljd av straffkaraktär, påföljdsavgift för livsmedelstillsyn. Påföljdsavgiften på 300–5 000 € föreslås endast drabba sådana företagare som inte uppfyller kraven enligt livsmedelsbestämmelserna. 

Enligt gällande lag ska kommunen ta ut en avgift enligt sin godkända taxa för de lagstadgade tillsynsåtgärderna. År 2017 uppbars för den kommunala livsmedelstillsynen med stöd av livsmedelslagen avgifter både för godkännande av livsmedelslokaler och för planmässig tillsyn. Sammanlagt uppbars för livsmedelstillsynen 2017 i kommunerna avgifter för cirka 4,0 miljoner €. Under tidigare år har de influtna avgifternas sammanlagda belopp stigit: 4,4 miljoner euro 2016, 3,9 miljoner euro 2015 och 3,5 miljoner euro 2014. Kostnaderna för livsmedelstillsynen i kommunerna uppskattas till 25—30 miljoner € per år. Med tillsynsavgifter täcks således cirka 12–14 % av kostnaderna för tillsynen. Kommunerna subventionerar således fortfarande kostnader för tillsynen även om den andel som fås in genom avgifter har ökat. Enligt regeringens strategiska program 2015 (bilaga 3) ska man inom tillstånds- och tillsynsmyndighetsverksamheten övergå till kostnadsmotsvarighet. Som exempel på lagar i vilka man kunde övergå till kostnadsmotsvarighet nämndes livsmedelslagen och hälsoskyddslagen.  

Målsättningen med propositionen är att förbättra kostnadsmotsvarigheten för de avgifter som uppbärs för livsmedelstillsynen. Syftet med förslaget är att intäkterna för livsmedelstillsynen ska ökas genom att man inför en ny årlig grundavgift på 150 €, som enligt huvudregeln är lika stor för alla och tas ut av alla tillsynsobjekt som omfattas av den planmässiga kommunala livsmedelstillsynen. Avgiftssystemet blir i fråga om grundavgiften enklare, tydligare och mer förutsägbart än nuvarande praxis. Då fördelas avgiftsansvaret på alla registrerade tillsynsobjekt och tillsynsobjekt som tillsynsmyndigheten godkänt, och inte enbart på dem som under året blir föremål för avgiftsbelagda tillsynsåtgärder. De avgifter som tas ut skulle fördela sig mera jämnt mellan alla avgiftspliktiga och intäkterna skulle vara lättare att prognosticera för kommunerna än de nuvarande intäkterna. Eftersom avgiften automatiskt skulle tas ut av alla avgiftspliktiga tillsynsobjekt i början av kalenderåret skärper det uppbörden av avgifter och innebär därigenom att avgiftsintäkterna för tillsynen ökar i riktning mot kostnadsmotsvarighet.  

De största tillsynsobjekten som omfattas av den planmässiga tillsynen enligt livsmedelslagen (riskklasserna 5—9) är godkända livsmedelslokaler inom fisk-, kött- och mjölkbranschen. För sådana anläggningar, av vilka det finns sammanlagt cirka 500 i Finland, har inspektionsavgifterna varit cirka 300—500 €/besök och inspektionsfrekvensen cirka två till tio gånger per år. Tillsynsobjektens tillsynsavgifter har således varit i medeltal cirka 700—5000 € per år. De mindre tillsynsobjekten (riskklasserna 1—4) är registrerade livsmedelslokaler av olika storlek, från små försäljnings- och serveringsställen ändå till storkök och små godkända livsmedelslokaler. Tillsynsavgifterna för dessa objekt, av vilka det sammanlagt finns cirka 50 000 i Finland, har varit lägre till följd av mindre tillsynsbehov: avgifterna har varit 120—340 €/besök och inspektionsfrekvensen har varierat från en gång per halvår till en gång vart tredje år. Tillsynsavgifterna för dessa tillsynsobjekt har således i medeltal varit 75—700 € per år. Utom ovannämnda avgifter per inspektionsbesök har kommunerna också tagit ut anmälnings- och handläggningsavgifter av tillsynsobjekten, för registrerade livsmedelslokaler cirka 120—160 € och för godkända livsmedelslokaler enligt använd arbetstid cirka 60 €/h. Avsikten är att ovannämnda inspektions-, anmälnings- och handläggningsavgifter också i fortsättningen ska tas ut enligt kommunens taxa, utöver grundavgiften på 150 € som bärs upp av alla tillsynsobjekt.  

För företagarna har kostnaderna för den planmässiga livsmedelstillsynen hittills varit relativt små (i medeltal 78 € per år per tillsynsobjekt), och avgifterna har inte tillnärmelsevis räckt till för att täcka kostnaderna för den kommunbaserade tillsynen. Om tillsynsavgifterna uppbärs på det sätt som här föreslås av alla tillsynsobjekt som omfattas av den planmässiga tillsynen i kommunerna, vilket varit avsikten redan enligt gällande lag, skulle avgiftsintäkterna för livsmedelstillsynen öka från nuvarande 4,9 miljoner € till cirka 12,5 miljoner €. Detta skulle göra det möjligt att effektivera verksamheten och skaffa de tilläggsresurser som saknas till tillsynsenheterna så att tillsynen kunde genomföras mera heltäckande än nu. Det skulle också vara möjligt att ge företagarna effektivare rådgivning och instruktioner. 

Också de livsmedelsföretagare hos vilka det inte årligen görs inspektionsbesök skulle ha nytta av den årliga tillsynsavgiften genom att de har bättre möjligheter än tidigare att få sakkunnigtjänster från myndigheten som stöd för sin egen verksamhet. Dessutom har företagarna nytta av att myndigheterna genom sin tillsyn ser till att ingen får konkurrensfördelar genom att försumma förpliktelserna i samband med livsmedelssäkerheten och livsmedelsbranschens allmänna rykte förblir gott. Alla livsmedelsföretagare kan också vid behov utnyttja sådana allmänna tjänster inom livsmedelstillsynen som utredning av matförgiftningsepidemier. myndigheternas utbildningsmaterial på flera språk, offentliggörandet av resultaten av Oiva-inspektionerna samt hygienpassystemet.  

Figur 3: Den relativa andelen av avgiftsintäkter bland olika företagstyper 2017 och 2021 (uppskattning)  

För att trygga livsmedelstillsynens resurser är det mycket viktigt att genom styrning säkerställa att de avgifter som uppbärs för kommunens enhet för miljö- och hälsoskydd kan användas för att utveckla enhetens verksamhet exempelvis för anställande av behövlig tilläggspersonal. 

Besiktnings- och tillsynsavgifterna är relativt sett högre i de slakterier som slaktar färre djur än i de större slakterierna. På grund av detta föreslås det att man i den nya livsmedelslagen, liksom i den nuvarande, ska möjliggöra att små slakterier kan avvika från principen i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) om kostnadsmotsvarighet och att de avgifter som krävs av små slakterier och vilthanteringsanläggningar kunde jämkas med hjälp av ett anslag som tas från statens budgetmedel. De minimiavgifter som förutsätts i EU-lagstiftningen skulle dock alltid avkrävas slakterierna. Om avgifternas storlek skulle föreskrivas i jord- och skogsbruksministeriets förordning. 

Gällande lagstiftning förutsätter att tillsynsavgifter ska tas ut och tillsynsavgifter har införts i alla kommunala tillsynsenheter. Avgiftsintäkterna har ändå varit små. Även om tillsynen inom miljö- och hälsoskyddet har en lång historia är avgiftsbelagd tillsyn en relativt ny sak, vilket varit en orsak till att kommunerna varit försiktiga med att fakturera. Avgifterna per inspektion är små och det är svårt att förutse avgiftsintäkterna. Kommunerna har inte heller alltid fakturerat kommunala aktörer, vilket för sin del har minskat avgiftsintäkterna. Kommunernas interna fakturerings andel av livsmedelstillsynen har uppskattats till 25 % och av hälsoskyddstillsynen till ungefär hälften.  

Med tillsynsavgifter täcks för närvarande endast cirka 10—15 % av alla kostnader för tillsynen inom miljö- och hälsoskyddet, och i övrigt utövas tillsynen med skattemedel.  

I planeringen och skötseln av kommunens ekonomi är förutsägbarheten ett viktigt element, då den skapar förutsättningar för långsiktig verksamhet. En fast årlig grundavgift skulle delvis underlätta den ekonomiska planeringen och ordnandet av gemensam verksamhet inom ramen för grundavgiften för tillsynen.  

4.3  Konsekvenser för myndigheterna

Propositionen syftar till att göra bestämmelserna och tillsynen mer flexibla, vilket får konsekvenser såväl för aktörerna som för myndigheterna. Förtydligandet av lagens framställningssätt skulle ha positiv inverkan också på myndigheternas verksamhet. En mera strukturerad helhet är lättare att hantera som verktyg för tillsynsmyndigheterna. Då upprepningen av kraven i EU-lagstiftningen lämnas bort från den nationella lagstiftningen ökar det i någon myndigheternas arbete i form av rådgivning och instruktion, men underlättar samtidigt användningen av lagen som arbetsredskap och minskar tolkningsproblemen och eventuella motstridigheter med EU-lagstiftningen.  

Handeln via nätet och andra nya sätt att idka handel har varit en växande trend redan i flera år också inom livsmedelsbranschen. Den traditionella verksamhetsmodellen som koncentrerar sig på övervakning av livsmedelslokaler har i detta sammanhang visat sig vara opraktisk och inte fungera. Begreppet livsmedelslokal har förlorat sin betydelse i situationer då livsmedlen inte nödvändigtvis finns i det utrymme där företagaren idkar sin verksamhet. Det har med stöd av gällande lag varit besvärligt att övervaka så kallade virtuella lokaler och huvudkontor, eftersom det inte förvaras livsmedel i dem och det inte har varit möjligt att klassificera dem som kivsmedelslokaler. Dessutom kan lokaler där livsmedelsverksamhet bedrivs vara belägna i lokaler som används för privat boende hemma hos företagaren. Genom att i stället för att övervaka livsmedelslokaler fokusera mera på övervakning av livsmedelsverksamhet blir det lättare att i synnerhet övervaka sådan handel. Genom att i vissa fall tillåta inspektioner också i utrymmen som används för permanent boende stöder man denna utveckling. 

Hos Livsmedelsverket koncentreras samlat internationella sakkunniguppgifter och sakkunniguppgifter i samband med EU-rätten. Enligt propositionen ska Livsmedelsverket svara för sådana riksomfattande åtgärder i samband med tillsynen över livsmedelssäkerheten och andra myndighetsuppgifter som kräver särskild sakkunskap samt i frågor som gäller livsmedelstillsynen fungera som nationell myndighet enligt Europeiska unionens lagstiftning och nationell myndighet eller kontaktpunkt enligt internationella avtal då detta inte enligt bestämmelserna ankommer på någon annan myndighet. Den föreslagna ändringen förtydligar och stärker Livsmedelsverkets ställning som sakkunnigmyndighet och klargör myndigheternas befogenheter i situationer då det är oklart vilken den ansvariga myndigheten är.  

Enligt gällande lag är en av tillsynsmyndighetens uppgifter skyldighet att ge rådgivning och instruktioner. I lagförslaget finns ingen motsvarande bestämmelse. I förvaltningslagen (434/2003) föreskrivs det om grunderna för god förvaltning. Till dem hör serviceprincipen, rådgivningsskyldigheten samt samarbete mellan myndigheterna. Med stöd av förvaltningslagen har tillsynsmyndigheterna enligt livsmedelslagen också rätt och skyldighet att ge råd åt och handleda aktörer, trots att det inte längre finns någon uttrycklig bestämmelse om det i lagen.  

Bestämmelser om utredning av skötseln av offentligrättsliga förpliktelser och övrig ekonomisk tillförlitlighet fogades till den gällande lagen genom lag 1397/2019. De uppgifterna innebär en viss ökning av livsmedelstillsynsmyndigheternas arbetsmängd. Utvecklandet av bestämmelserna om informationsutbyte mellan myndigheterna gör det dock möjligt att information som en gång getts till andra myndigheter också skulle kunna vara tillgänglig för livsmedelstillsynsmyndigheterna. Också bland annat analyserna av utredningarna om hur företagarna skött sina förpliktelser och de åtgärder som de medför skulle innebära mera uppgifter, Själva utredningarna om skötseln av förpliktelser ska utföras av enheten för utredning av grå ekonomi.  

I det praktiska övervakningsarbetet har det förekommit situationer då myndighetens begränsade utbud av metoder har förhindrat effektivt ingripande i oärlig verksamhet eller verksamhet som annars strider mot bestämmelserna. Kriterierna för vissa andra tvångsmedel som redan finns i den gällande lagen (förbud, omhändertagande, förbud mot och rättelse av marknadsföring) har ändrats så att de bättre lämpar sig för de situationer som förekommit i det praktiska tillsynsarbetet.  

Den föreslagna nya administrativa påföljden av straffkaraktär, påföljdsavgift för livsmedelstillsyn, föreslås utfärdas av den behöriga myndigheten. Det föreslås att Rättsregistercentralen ska verkställa påföljdsavgiften. Det går inte att ge en uttömmande uppskattning av merarbetet för Rättsregistercentralen, eftersom det beror på hur bestämmelsen om påföljdsavgift för livsmedelstillsyn tillämpas. Åtminstone i inledningsskedet bedöms dock påföljdsavgifternas belopp bli litet. Verkställighetsgrunden förs in i Rättsregistercentralens debiteringssystem Rajsa. Den egentliga debiteringen genomförs manuellt, eftersom antalet påföljdsavgifter på årsnivå bedöms bli litet. I moment 25.01.05 i statsbudgeten (Rättsregistercentralens omkostnader) har för 2020 tagits in 75 000 € för att genomföra påföljdsavgiften för importtillsyn i debiteringssystemet Rajsa. Ändringarna för att utveckla Rajsa-systemet betjänar också debiteringen av de föreslagna påföljdsavgifterna för livsmedelstillsyn.  

Verkställandet av livsmedelslagen och hälsoskyddslagen och den myndighetstillsyn som utövas med stöd av dem bör vara högklassig och riskbaserad samt förebygga farliga situationer. Den planmässiga tillsynen bör vara välplanerad, inriktas enligt riskerna och så mångsidig och effektiv som möjligt i förhållande till de tillgängliga resurserna.  

Genom de föreslagna lagändringarna tryggas myndigheternas förutsättningar att upprätthålla en högklassig tillsyn. Genom lagförslaget tryggas kommunens möjligheter att upprätthålla miljö-och hälsoskyddet genom att effektivera uppbärandet av avgifter för tillsynen och förbättra förutsägbarheten för avgiftsintäkterna. Målsättningen med propositionen är att göra det möjligt att i framtiden tydligare inrikta resurserna på sådana tillsynsåtgärder som har en så god genomslagskraft som möjligt. 

4.4  Konsekvenser för miljön

Syftet med livsmedelslagstiftningen är att säkerställa att de livsmedel som kommer till konsumenterna är trygga och inte medför någon fara för konsumenternas hälsa, omedelbart eller som följd av långvarig användning. Livsmedelssäkerheten i Finland står på en hög nivå internationellt sett. Mängderna skadliga ämnen i livsmedlen är i Finland nästan undantagsvis på en nivå som inte medför några hälsofaror, Propositionen uppskattas ha en positiv inverkan också när det gäller miljökonsekvenserna. Genom de föreslagna ändringarna i lagstiftningen säkerställs myndigheternas förutsättningar att upprätthålla en högklassig livsmedels- och hälsoskyddstillsyn. Den ändring som gäller tillsynsavgifterna styr tillsynen från det nuvarande systemet med avgiftsbelagda inspektionsprestationer mot en mångsidigare tillsyn som använder sig av olika tillsynsmetoder, vilket antas öka tillsynens genomslagskraft också när det gäller att förebygga hälsofaror. Förslaget skulle ge ekonomisk möjlighet att utnyttja också andra tillsynsmetoder i de situationer då inspektioner inte är den effektivaste formen av tillsyn.  

4.5  Samhälleliga konsekvenser

Genom att förenhetliga och utveckla livsmedelslagstiftningen säkerställer man att livsmedlen är trygga från hälsosynpunkt och ekonomiskt. En tydlig lagstiftning ökar säkerheten i företagarnas verksamhet och förebygger osund konkurrens. Genom att göra lagen tydligare förbättrar man livsmedelsbranschens verksamhetsförutsättningar för hela livsmedelskedjans del. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 fastställs principen att det är livsmedelsföretagarna som har det primära ansvaret för livsmedels och foders säkerhet. Myndigheternas skyldighet är att genom sin egen verksamhet säkerställa att livsmedelsföretagarna uppfyller de förpliktelser som gäller dem. Bestämmelser om att näringsidkarna har det primära ansvaret för livsmedelssäkerheten och för skyldigheten att ordna sin egenkontroll ingår redan i den gällande nationella lagstiftningen. Genom att utveckla tillsynen stöder man denna princip och skapar förtroende på marknaden. Samtidigt utvecklas förtroendet mellan myndigheterna och företagarna. Det ligger i näringsidkarnas intresse att företag som bryter mot lagen åker fast. En nytt snabb påföljdsavgift för livsmedelstillsyn främjar den målsättningen. Genom översynen av avgiftsreglerna skapas förutsägbarhet. Då myndigheterna får bättre möjligheter att ingripa i exempelvis misstänkta livsmedelsbedrägerier och livsmedelsförfalskningar skapar det förtroende och förbättrar verksamheten på marknaden.  

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Internationella instanser som påverkar livsmedelslagstiftningen är bland annat Codex Alimentarius-kommissionen, som är ett organ inom FN-systemet, samt den ekonomiska kommissionen för Europa (ECE). 

Codex Alimentarius är en organisation som inom ramen för FN:s lantbruksorganisation FAO:s och Världshälsoorganisationen WHO:s gemensamma program bereder standarder på livsmedelsområdet. Den viktigaste målsättningen med verksamheten är att skydda konsumenternas hälsa och garantera redlighet i internationell handel med livsmedel. Codex-standarderna och övriga med dem jämförbara texter grundar sig i första hand på vetenskaplig prövning, men i beslutsfattandet kan hänsyn också tas till andra berättigade faktorer. Försiktighetsprincipen kan tillämpas som en del av riskhanteringen. Codex Alimentarius har fått en mer framträdande roll inom den internationella handeln med livsmedel i och med Världshandelsorganisationen (WTO). Codex-standarder används inom ramen för WTO-avtalet och särskilt inom ramen för SPS-avtalet som referensstandarder för att lösa handelskonflikter.  

Inom ramen för ECE har det ingåtts en överenskommelse om internationell transport av lättfördärvliga livsmedel och om specialutrustning för sådan transport (FördrS 48/1981, ATP-överenskommelsen). I överenskommelsen finns bland annat bestämmelser om krav på fordon för kyltransport och om besiktning av dessa. 

Livsmedelslagstiftningen i vissa länder  

Livsmedelslagstiftningen i Europeiska unionens medlemsstater är i stort sett harmoniserad EU-lagstiftning. Vissa ärenden såsom organiseringen av tillsynen, tillsynsavgifter och administrativa tvångsmedel ankommer i stor utsträckning på medlemsstaterna att besluta om. Utöver de nordiska länderna har sådana länder tagits med i översikten som skiljer sig från varandra i fråga om organiseringen av tillsynen och avgifterna för tillsynen samt i fråga om tvångsmedel och sanktioner. I översikten har särskild vikt fästs vid de pågående diskussionerna om att reformera lagstiftningen och vid nyligen genomförda ändringar. 

Sverige 

I Sverige regleras livsmedel och livsmedelstillsynen av en allmän lag (Livsmedelslagen, 2006:804). I lagen finns bestämmelser på allmän nivå om livsmedel och livsmedelstillsyn, så att de grundläggande kraven som ställs av EU-lagstiftningen uppfylls. Livsmedelstillsynen i Sverige leds av Livsmedelsverket, som lyder under jordbruksdepartementet, och till vissa delar av Jordbruksverket.  

För godkännande av en livsmedelslokal uppbärs en avgift av engångsnatur av företagaren. För livsmedelstillsynen tas en årlig avgift ut. På kommunnivå täcks omkring 80 % av livsmedelstillsynens kostnader med tillsynsavgifter och resten med skatt. Avgifterna som tas ut av kommunerna kan variera. Årsavgiftens storlek beror på de riskfaktorer som förknippas med verksamheten, på informationen (t.ex. den tilläggstid det tar att granska märkningar) samt på företagarens tillsynshistoria. Utifrån sin tillsynshistoria delas företagarna in i tre kategorier: A (sänkt kontroll), B (normal kontroll, koefficient 1, gäller t.ex. nya företagare) och C (förstärkt kontroll). Kontrolltiden fastställs genom formeln (risken + tilläggstiden gällande informationen) x erfarenhetsklassen för tillsyn. Tillsynen över primärproduktionen finansieras med skattemedel, men för förnyade kontroller kan en avgift tas ut. Den nuvarande modellen för tillsynsavgifter i Sverige ses över för närvarande. Bland annat ses kontrolltiden som ett svårt element i fastställandet av avgifternas storlek. Målet är ett enklare och klarare riskklassningssystem än förr, som baserar sig på standardiserade kontrolltider. (Livsmedelsverkets översyn av riskklassningsmodell för livsmedelskontroll, Rapport Dnr 2018/00787). Syftet är också att övergå till att fakturera årsavgiften i efterhand i stället för på förhand som nu.  

I Sverige håller man på att bereda ändringar i livsmedelslagens straffbestämmelser (Effektivare sanktioner i livsmedelskedjan, Ds 2017:5). Syftet med förslaget är att effektivera sanktionerna för livsmedelsförseelser och att förebygga livsmedelsbrott. Enligt förslaget ges myndigheten rätt att förelägga böter för mindre förseelser, såsom försummad registrering. Meningen är att förfarandet ska vara användarvänligt. Rätten att förelägga böter beviljas sannolikt livsmedelsinspektören eller en högre instans beroende på botens storlek. Dessutom föreslås att fängelsestraffet åter läggs till straffskalan, så att polisen skulle intressera sig för livsmedelsbrott och ha möjlighet att företa husrannsakan. Allvarliga överträdelser kan leda till fängelse i högst två år. Förslaget gäller alla stadier för hantering av livsmedel. 

Danmark 

I Danmark består livsmedelslagstiftningen av en livsmedelslag som trädde i kraft 2006 (lov om fødevarer) samt av flera författningar på lägre nivå. Förordningarna gällande livsmedelshygien och livsmedelstillsyn reviderades nyligen och de trädde i kraft från början av 2017. Reformerna har möjliggjort mindre riskbaserad tillsyn över vissa företagare. 

I Danmark svarar en central myndighet (Fødevarestyrelsen) för livsmedelstillsynen. Till dess ansvarsområde hör också uppgifter i anslutning till djurs hälsa. Fødevarestyrelsen delar in livsmedelsföretagare i fem olika riskgrupper enligt på förhand fastställda riskfaktorer. Omfattningen av tillsynen är beroende av företagarens riskklassificering. Tillsynen över livsmedelsföretagare i Danmark finansieras genom en årligen insamlad tillsynsavgift. Avgiften gäller, med undantag för primärproduktionen, offentliga institutioner och företagare upptagna i momsregistret som har fått verksamhetstillstånd eller registrerat sig. Partihandlare betalar dessutom en separat tillsynsavgift med vilken tillsynen över bokföring och annan verksamhet för partiaffärer finansieras, till exempel för att spåra olagliga operationer. För kontroll av kosttillskott tas en årlig tillsynsavgift ut av företagare. 

Livsmedelstillsynen i Danmark har förnyats de senaste åren. Enligt den reformerade lagstiftningen kan företagare, vars kvalitetssäkringssystem har certifierats av en tredje part, genom ansökan registrera sig som certifierade företagare. Anslutningen till ett frivilligt system minskar automatiskt och permanent på mängden myndighetstillsyn. Målet med det nationella tillsynsprogrammet är också att övergå från grundläggande kontroller till fler prioriterade kontroller och kampanjtillsyn. Syftet är att möjliggöra en mer individuell tillsynsfrekvens för företagare, som baserar sig på företagarens verksamhet i stället för företagarens verksamhetsområde. Experiment där internetbaserad och annan teknikbaserad egenkontroll utnyttjas som en del av den offentliga tillsynen utförs också.  

Som en sanktion för försummelse av efterlevnaden av lagen kan böter åläggas vid lindriga fall, om det inte är motiverat med ett högre straff med stöd av annan lagstiftning. Ett fängelsestraff på högst två år kan utdömas ifall den lagstridiga verksamheten eller försummelsen har skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet och om den har förorsakat fara för hälsan eller hot om sådan, eller om man uppnått eller eftersträvat ekonomisk vinning för sig själv eller andra.  

Norge 

I Norge regleras livsmedel av en allmän lag (lov om matproduksjon og mattrygghet mv. matloven). Norge har med stöd av EES-avtalet genomfört EU:s livsmedelslagstiftning. För livsmedelstillsynen svarar statens livsmedelsmyndighet (Mattilsynet), till vars ansvarsområde hör förutom livsmedels- och dricksvattensäkerhet även djurs hälsa och skydd av växter samt vissa uppgifter i anslutning till kosmetikatillsyn. Mattilsynet är verksam på två nivåer så att det förutom ett centralt ämbetsverk också finns regionala byråer. Inom den riskbaserade tillsynen fastställs företagarens livsmedelssäkerhetsrisk på basis av verksamhetsområdet och den tidigare verksamheten. Mål för tillsynen är särskilt företagare med hög riskpotential. Besiktning, tillsyn och vissa åtgärder som kräver godkännande är avgiftsbelagda för företagarna. 

Nederländerna 

Den myndighet som svarar för livsmedelstillsynen i Nederländerna (Nederlandse Voedsel- en Warenautoriteit, nedan NVWA) sköter också uppgifter i anslutning till djurs hälsa, växtskydd, fiskeri, säkerheten hos konsumtionsnyttigheter och övervakning av försäljningen av tobaksprodukter. NVWA informerar företagare på sina byråer samt ger anvisningar per telefon och via internet.  

NVWA:s offentliga tillsyn bygger på beaktande av risker. Tyngdpunkten för tillsynen ligger på sådana företagare som inte följt lagstiftningen. Företagarna kan utifrån den bedömda risken klassificeras som gröna, gula eller illa beryktade. Företagare som klassificerats som gröna är mer sällan föremål för tillsyn. Dessa har också möjlighet att på basis av god verksamhet samla bonus och på så sätt minska på tillsynsfrekvensen. Godkännandet av livsmedelslokaler och uppgifter i anslutning till tillsynen är avgiftsbelagda för företagare. Försummelse av efterlevnaden av lagen kan leda till bötesstraff. 

Estland 

Estlands livsmedelslag (toiduseadus) från år 1999 bereddes innan landet blev medlem i EU och Estland deltog inte i beredningen av EU:s gällande livsmedelslagstiftning, som skedde i huvudsak före 2004. I och med EU-medlemskapet har Estland omarbetat sin livsmedelagstiftning flera gånger och den har blivit mer detaljerad än tidigare. Lagstiftningens struktur har ändå i huvudsak hållits oförändrad och de ändringar i lagstiftningen som föranletts av EU har genomförts som paragrafhänvisningar till de relevanta EU-bestämmelserna. 

Livsmedelstillsynen i Estland är uppdelad mellan olika myndigheter. Den viktigaste är den under jordbruksministeriet (Maaeluministeerium) lydande tillsynsmyndigheten (Veterinaar- ja Toiduamet, nedan VTA). Till VTA:s ansvarsområde hör tillsynen över livsmedel och foder på varje behandlingsstadium. VTA svarar dessutom för uppgifter i anslutning till djurs hälsa. Det centrala ämbetsverket som ligger i Tallinn svarar för tillsynsplanering och styrning. De praktiska tillsynsuppgifterna sköts av 15 lokala landskapscentrum. Informationen om livsmedel i detaljhandeln och deras riktighet övervakas av konsumentmyndigheten (Tarbijakaitseamet). Befogenheterna gällande den ekologiska produktionen är enligt lagen om ekologisk produktion (mahepõllumajanduse seadus) delad mellan ovan nämnda myndigheter samt jordbruksverket (Põllumajandusamet). 

VTA tillhandahåller allmänna och sektorvisa anvisningar för livsmedelsföretagare på sin webbplats. Det är avgiftsfritt för företagare i livsmedelsbranschen att ansöka om verksamhetstillstånd, men för tillsyn uppbärs en timbaserad avgift enligt längden på inspektionsbesöket. Estlands livsmedelslagstiftning föreskriver inte om beaktande av risker. Om en företagare inte iakttar livsmedelslagstiftningen kan VTA ålägga böter eller beslagta livsmedlet som orsakar fara för hälsa eller miljö. 

Tyskland 

I Tyskland svarar den federala myndigheten för livsmedelssäkerhet och konsumentskydd (Bundesamt für Verbraucherschutz und Lebensmittelsicherheit, BVL), som är underställd livsmedels- och jordbruksministeriet, för utvecklingen av de allmänna administrativa bestämmelserna och tillsynen. Förbundsländerna har behörighet att genomföra den offentliga tillsynen, som koordineras av ministeriet i respektive förbundsland. Livsmedelsföretagare granskas med jämna mellanrum utan förhandsanmälan eller med anledning av klagomål som kommit in. Den riskbaserade verksamheten styr det praktiska tillsynsarbetet i Tyskland på så sätt att företagare som inte följt lagstiftningen granskas oftare. 

Spanien 

I Spanien omfattar livsmedelslagstiftningen även bestämmelser i anslutning till näring (Ley 17/2011 de seguridad alimentaria y nutrición). Den nationella kontaktpunkten i Spanien i fråga om livsmedelssäkerhet är Agencia Española de Consumo, Seguridad Alimentaria y Nutrición (nedan Aecosan), som koordinerar tillsynen inom livsmedelssektorn. Om Aecosans tjänster, såsom avgifter för granskning av prov inom den offentliga tillsynen samt tillsynsavgifter för gränskontroller, föreskrivs i ovan nämnda lag. Statsförvaltningen, självstyrelseområdena och den lokala förvaltningen kan samarbeta för att genomföra tillsynen. På självstyrelseområdena gäller egna livsmedelsbestämmelser som definierar nivån på tillsynen. Enligt lagen ska de olika tillsynsmyndigheternas politik för livsmedelssäkerhet basera sig på riskanalys. Som en sanktion för försummelse av efterlevnaden av lagen kan böter åläggas, som vid allvarliga fall kan uppgå till 600 000 euro. Vid mycket allvarliga brott kan livsmedelslokalen stängas tillfälligt för högst fem år. Som en kompletterande sanktion kan det också bli aktuellt med konfiskation samt offentliggörande av straffet för företagaren. 

7.1  Livsmedelslag

1 kap. Allmänna bestämmelser 

1 §.Lagens syfte. Syftet med lagen är att skydda konsumentens hälsa och ekonomiska intressen. De livsmedel som används av konsumenter ska vara trygga, och de får inte orsaka fara för konsumenternas hälsa direkt eller till följd av långvarig användning. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 anses livsmedel inte vara säkra om de är skadliga för hälsan eller för övrigt otjänliga som människoföda. Även livsmedlens hälsomässiga kvalitet ska vara god. Även om livsmedlet inte nödvändigtvis orsakade egentlig fara, kan livsmedlet vara otjänligt som människoföda, om det till exempel organoleptiskt bedömt på grund av förskämning, nedsmutsning eller främmande lukt eller smak inte motsvarar sådana egenskaper som av motiverad anledning kan förväntas av livsmedel. Den hälsomässiga kvaliteten omfattar även livsmedlens näringsmässiga kvalitet. Ett annat syfte med lagen är att säkra livsmedlens övriga kvalitet enligt livsmedelsbestämmelserna. För vissa produktgrupper, till exempel choklad, fruktjuice och fruktsylt, har det i EU-lagstiftningen ställts detaljerade krav vad gäller sammansättningen och produktnamn. För att trygga konsumenternas ekonomiska intressen ska den information som ges om livsmedel vara sanningsenlig och tillräcklig och den får inte vilseleda vad gäller livsmedlets egenskaper eller andra omständigheter. För att trygga konsumenternas hälsa och ekonomiska intressen ska även livsmedelskontaktmaterialet vara tryggt och de uppgifter som ges om det ska vara tillräckliga och korrekta.  

Enligt 1 mom. ska ett annat syfte med lagen vara att för sin del främja verksamhetsbetingelser för livsmedelsföretagare och kontaktmaterialföretagare. Klara och konsekventa krav förbättrar företagarnas rättssäkerhet. Genom att iaktta kraven i denna lag och i andra livsmedelsbestämmelser ser livsmedelsföretagarna till att deras verksamhet följer lagen och tryggar för sin del att syftet med lagen genomförs. Detta förbättrar företagarnas verksamhetsbetingelser och möjligheter till framgång på marknaden och minskar företagarnas ekonomiska risker när det gäller till exempel tillbakadragning. 

Till skillnad från gällande lag nämns inte tryggandet av en högklassig och jämlik livsmedelstillsyn i hela landet i bestämmelsen om lagens syfte. Det är dock ett viktigt syfte med översynen av lagen. En högklassig livsmedelstillsyn bör vara planmässig, rätt riktad och effektiv och bemöter olika aktörer jämlikt och rättvist samt också på annat sätt förenlig med kraven på god förvaltning, och för den bör tillräckliga resurser anslås. Syftet med de ändringar som föreslås i lagen är att uppnå de målen. 

Enligt 2 mom. i paragrafen är ett annat syfte med lagen att trygga livsmedelsbestämmelsernas riskbaserade tillämpning. Vid genomförandet av förpliktelserna i livsmedelsbestämmelserna och tillsynen av att de följs ska hänsyn tas till karaktären och omfattning av företagarens verksamhet samt andra till verksamheten anknutna omständigheter som påverkar livsmedelssäkerheten och konsumentskyddet. Riskbaseringen ska tillämpas i den omfattning som det från fall till fall enligt ifrågavarande lagstiftning är möjligt. Om det till exempel har föreskrivits detaljerade krav på ett visst livsmedels sammansättning eller märkningar, kan man inte avvika från dem på basis av risker, ifall det inte separat uttryckligen har föreskrivits om detta. Företagarens egenkontroll påverkar den risk som orsakas av verksamheten. Även privata förvaltningssystem av livsmedelssäkerheten som används av företagare (Food Safety Management Systems FSMS) och deras auditering, som genomförs av tredje part, kan påverka den risk som orsakas av verksamheten.  

2 §.Tillämpningsområde. Lagens tillämpningsområde motsvarar till sitt innehåll tillämpningsområdet för den gällande lagen, men tillämpningsområdet är närmare specificerat än för närvarande. Det föreslås att lagen ska tillämpas på livsmedel, djur som används för livsmedelsproduktion, livsmedelskontaktmaterial, livsmedels- och kontaktmaterialverksamhet, livsmedelsföretagare och kontaktmaterialföretagare samt livsmedelstillsynen i alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel och livsmedelskontaktmaterial från primärproduktionen till konsumenter. För att trygga konsumentens hälsa och ekonomiska intressen samt för att möjliggöra företagarnas verksamhetsbetingelser är det viktigt att lagen omfattar livsmedelskedjan i dess helhet, på samma sätt som den nuvarande livsmedelslagen. Avvikande från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) Nr 178/2002 ska den föreslagna lagen inte gälla foder, om vars trygghet det föreskrivs separat. På samma sätt som i den gällande livsmedelslagen ska lagen även tillämpas på överlåtelse av livsmedel utan ersättning till konsumenten i samband med livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet, till exempel som gåva eller prov eller för testning.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om begränsningar i tillämpningsområdet. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 tillämpas inte på primärproduktion avsedd för ett privathushålls eget bruk och privathushålls framställning, hantering eller lagring av livsmedel som är avsedda för eget bruk. En likadan begränsning av tillämpningsområdet ingår även i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. Verksamhet som motsvarar den verksamhet som avses i 2 mom. 1 punkten och som helt ska falla utanför lagens tillämpningsområde ska enligt förslaget vara överlåtelse av en produkt inom primärproduktionen eller livsmedel som tillverkats av en enskild själv i mindre skala till ett annat privathushåll för att användas där. Det kan till exempel vara fråga om att donera ett privat hushålls skördeprodukter eller att ge en fångad hare som gåva till en granne. 

Lagen ska inte heller tillämpas på alkoholdrycker eller alkoholpreparat till den del övrig lagstiftning innehåller bestämmelser om dessa. Alkoholdrycker ingår i definitionen av livsmedel i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. På motsvarande sätt ska även den föreslagna lagen gälla sådana egenskaper av alkoholdrycker och alkoholpreparat som omfattas av livsmedelslagstiftningens tillämpningsområde. Alkohollagstiftningen som speciallagstiftning har företräde framför livsmedelslagstiftningen då det finns bestämmelser om någon omständighet i alkohollagstiftningen. Enligt den gällande lagstiftningen övervakar livsmedelstillsynsmyndigheter inte alkoholdrycker eller alkoholpreparat som avses i alkohollagen (1102/2017) utan endast drycker som innehåller högst 2,8 volymprocent etylalkohol. Till detta föreslås ingen ändring utan överensstämmelsen av drycker som innehåller mer än 2,8 procent etylalkohol med livsmedelslagstiftningen ska även framöver övervakas av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. Kommunen ska emellertid behandla de anmälningar för registrering av detaljhandelsplatser för alkohol som avses i 13 § 2 mom. i alkohollagen.  

Enligt 3 mom. i paragrafen tillämpas kraven på livsmedels- och kontaktmaterialverksamhet i lagens 2 kap. på sådan verksamhet som avses i 7 § 2 mom. 3 punkten led a och b och i 9 § 2 mom. endast vad gäller kraven på spårbarhet i 13 §, egenkontroll i 14 § och företagarens anmälningsplikt i 16 §. Verksamhet som avses i bestämmelsen är livsmedelsverksamhet som inte bedrivs yrkesmässigt eller i större skala. På dylik verksamhet tillämpas inte alla krav i unionens livsmedelshygienlagstiftning enligt Europeiska kommissionens anvisningar. Motsvarande begränsning av tillämpningsområdet finns även i den gällande lagen.  

3 §.Europeiska unionens lagstiftning. I paragrafen föreskrivs om genomförandet och tillsynen av Europeiska unionens rättsakter som hör till lagens tillämpningsområde. I EU-lagstiftningen finns väldigt mycket bestämmelser som gäller livsmedel och livsmedelskontaktmaterial, livsmedels- och kontaktmaterialverksamhet samt livsmedelstillsyn. De viktigaste EU-bestämmelserna har beskrivits i punkt 2.3 i den allmänna motiveringen. Största delen av dessa bestämmelser är EU-förordningar som är allmänt bindande och till alla delar förpliktande. Förordningarna tillämpas som sådana i alla medlemsstater, men tillämpningen av förordningarna kan förutsätta nationella genomförandeåtgärder. I förordningarna ställs det för livsmedelsföretagare förpliktelser, vars iakttagande myndigheterna ska övervaka. De bestämmelser i lagen i vilka det hänvisas till Europeiska unionens medlemsstater gäller också Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och medlemsstaterna inom det i den omfattning som förutsätts i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 

4 §.Förhållande till annan lagstiftning. För att säkerställa livsmedelssäkerheten och skydda konsumenternas hälsa och ekonomiska trygghet ska utöver den föreslagna lagen och de bestämmelser som utfärdas med stöd av den och gällande lagar också iakttas vad som föreskrivs i andra lagar eller med stöd av dem. Enligt definitionen av livsmedel i allmänna livsmedelsförordningen inbegriper livsmedel också vatten från och med den punkt där värdena ska iakttas enligt artikel 6 i rådets direktiv 98/83/EG om kvaliteten på dricksvatten och utan att kraven i direktiv 80/778/EEG och 98/83/EG åsidosätts. Den punkt där värdena ska iakttas är för vatten som tillhandahålls från ett distributionsnät i en lokal eller en anläggning vid den punkt där det tappas ur de kranar som normalt används för dricksvatten. För vatten som tillhandahålls från tank ska värdena iakttas vid den punkt där det tappas från tanken, för vatten som tappas på flaskor eller i behållare som är avsedda för försäljning vid den punkt där vattnet tappas på flaska eller i behållare, och för vatten som används i ett livsmedelsproducerande företag vid den punkt inom företaget där vattnet används. Den föreslagna lagen tillämpas dock inte på hushållsvatten, utan bestämmelser om kvaliteten på hushållsvatten finns fortfarande i 5 kap. i hälsoskyddslagen. I 5 kap. i hälsoskyddslagen föreskrivs det fortfarande också om förebyggande av sjukdomar som sprids med hushållsvatten.  

I EU:s hygienförfattningar ställs det krav på kvaliteten hos vatten som används för primärproduktion av djur och växter. De gäller till exempel vatten som används för bevattning av grönsaker eller som dricksvatten för djur. Vid behov bör det vara möjligt att föreskriva nationellt med stöd av livsmedelslagen om kvaliteten på vatten för primärproduktion. Med stöd av livsmedelslagen övervakas också kvaliteten på vatten som används i livsmedelslokaler. 

Det föreskrivs också om bekämpande av sjukdomar som sprids från djur till människor via livsmedel i lagen om djursjukdomar (441/2013), där det dessutom föreskrivs om krav på livsmedel för att främja djurens hälsa och bekämpa djursjukdomar och om tillsynen över dem.  

I lagen om ett påföljdssystem för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken (1188/2014) finns bestämmelser om genomförandet av Europeiska unionens lagstiftning om tillsynen över iakttagandet av den gemensamma fiskeripolitiken och om gärningar som strider mot den gemensamma fiskeripolitiken. I 7 § i den lagen föreskrivs det att bestämmelser om den tillsyn som Livsmedelssäkerhetsverket, regionförvaltningsverket och de kommunala myndigheterna för livsmedelstillsyn utövar i fråga om spårbarheten för fiskeri- och vattenbruksprodukter och de uppgifter som ges konsumenterna finns i livsmedelslagen.  

I lagen om tillsyn över ekologisk produktion (294/2015) föreskrivs om ekologisk produktion, märkning av ekologisk produktion och ekologiskt producerade produkter. I 2 § i den lagen föreskrivs det att livsmedelslagen tillämpas på marknadskontrollen av ekologiskt producerade livsmedel.  

Om krav som gäller hälsotillståndet hos personer som hanterar livsmedel föreskrivs i lagen om smittsamma sjukdomar (1227/2016) och i de förordningar som utfärdats med stöd av den. Enligt 55 och 56 § i lagen om smittsamma sjukdomar ska arbetsgivaren ska av sina anställda kräva tillförlitliga uppgifter som visar att personen inte lider av vissa allmänfarliga smittsamma sjukdomar, om den anställda utför sådana uppgifter i vilka risken för eller följderna av att sjukdomen sprids är allvarligare än normalt. Förrän arbetstagaren har lämnat en salmonellautredning enligt 56 § får han eller hon bland annat inte utföra sådana uppgifter i en livsmedelslokal som avses i livsmedelslagen som innefattar hantering av oförpackade livsmedel som serveras utan uppvärmning.  

Bestämmelser om grunderna för bedömning av strålsäkerheten hos livsmedel finns i strålsäkerhetslagen (859/2018). Strålsäkerhetscentralen (STUK) är en myndighet för strål- och atomsäkerhetssektorn, till vars verksamhetsområde hör tillsynen över strålsäkerheten i miljön. STUK svarar för den nationella tillsynen över strålsäkerheten i miljön för bedömning och säkerställande av strålsäkerheten. Verksamheten omfattar hela miljön, inklusive livsmedel. Vid strålsäkerhetsincidenter ska STUK:s utfärda meddelanden, varningar och rekommendationer om skyddsåtgärder. 

I lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019) föreskrivs om tillsynen över livsmedel som importeras från länder utanför Europeiska unionen.  

5 §.Definitioner. I paragrafen har samlats definitioner av begrepp som förekommer i lagen eller i förordningar som utfärdats med stöd av lagen. Eftersom propositionen handlar om ett förnyelseprojekt av en bredare lagstiftningshelhet så innehåller paragrafen även sådana definitioner som enbart används i förordningar utfärdade på basis av livsmedelslagen. Med detta har man eftersträvat en lagstiftningshelhet som är lättare att använda och ett mer enhetligt branschspråk.  

I paragrafens 1 mom. finns definitionerna i EU-lagstiftningen. Dessa definitioner har beskrivits genom att hänvisa till bestämmelserna i den EU-rättsakt i vilken definitionerna finns. Till mycket stor del är livsmedelslagstiftningen harmoniserad EU-lagstiftning. En stor andel av de centrala definitionerna är givna i EU-rättsakterna.  

I paragrafens 2 mom. finns de nationella definitionerna: 

1) Med livsmedelsbestämmelser avses bestämmelserna i denna lag, de bestämmelser som utfärdats med stöd av den föreslagna lagen samt de bestämmelser i Europeiska unionens lagstiftning som omfattas av tillämpningsområdet för lagen. Livsmedelsbestämmelser är även bestämmelser utfärdade med stöd av gällande lagar som enligt förslagets ikraftträdandebestämmelse ska förbli i kraft tills de ändras eller upphävs.  

2) Med tillsynsmyndighet avses statens och kommunens myndigheter som sköter tillsynsuppgifter enligt lagen och är behöriga i en fråga. Statens myndigheter är Livsmedelsverket, regionförvaltningsverken, närings-, trafik- och miljöcentralerna, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, Försvarsmakten och Tullen. Tillsynen över slakterier och vilthanteringsanläggningar samt godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem, som Livsmedelsverket ska ansvara för, handhas enligt förslaget av officiella veterinärer som är anställda av Livsmedelsverket. Regionförvaltningsverket ska ansvara för tillsynen av renslakterier och godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem. Tillsynsuppgifter kan också överföras till organ med delegerade uppgifter och till fysiska personer.  

3) Med tillsynsobjekt avses en företagare som bedriver eller av grundad anledning kan antas bedriva, livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet, en fysisk eller virtuell plats där det bedrivs eller av grundad anledning kan antas bedrivas livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet eller där det bevaras information som är av betydelse med tanke på efterlevnaden av livsmedelsbestämmelserna, samt den verksamhet företagaren bedriver på den platsen. Tillsynsobjektet kan vara själva verksamheten eller en helhet som bildas av företagare och information för verksamheten. Med tillsynsobjekt avses också en fysisk eller virtuell plats där det förvaras information som är av betydelse med tanke på iakttagandet av livsmedelsbestämmelserna. Ett livsmedelsverksamhets tillsynsobjekt kan utöver ett traditionellt primärproduktionsställe eller en livsmedelslokal vara till exempel en importörs lager eller distributionscenter. Tillsynsobjektet kan också till exempel vara en centralaffärs huvudkontor där det förvaras information som är av betydelse för att till exempel utreda huruvida förpackningsmärkningarna på de handelns egna produktmärken överensstämmer med livsmedelsbestämmelserna. Tillsynsobjektet kan till exempel också vara verksamhetsplatsen för en livsmedelsföretagare som bedriver försäljning av livsmedel på internet. En plats för förvaring av information kan vara helt virtuell. Också en handelsplats för livsmedel och en virtuell plats kan hanteras från vilken fysisk plats som helst med hjälp av en dator eller någon annan smart apparat, och de behöver inte ha samband med någon särskild fysisk lokal. En nätbutik behöver inte alls ha något lager eller något annat fysiskt verksamhetsställe.  

4) Med primärproduktion avses verksamhet enligt artikel 3.17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Dylik verksamhet är produktion, uppfödning eller odling av växtprodukter, såsom spannmål, frukter, grönsaker och örter samt transport, lagring och hantering av dessa på gården och transport från en gård till en annan eller till en livsmedelslokal. Om produktens karaktär ändras väsentligt vid hanteringen, räknas hanteringen inte längre som primärproduktion. Med primärproduktion avses också produktion och uppfödning av animalieproduktionsdjur på en gård samt all verksamhet i anslutning till dessa, likaså transport av djur till ett slakteri eller från en gård till en annan. Även mjölkning och lagring av mjölk på gården är primärproduktion, men transport av mjölk bort från gården räknas inte som primärproduktion. Produktion och insamling av ägg i producentens lokaler är primärproduktion. Däremot är förpackning av ägg inte primärproduktion. Jakt, fiske och insamling av vilda produkter omfattas också av primärproduktionen. Till primärprodukterna räknas till exempel mjölkråvara, slaktdjur, skjutet vilt som inte flåtts eller plockats, orensad eller på båten rensad fisk samt svamp, bär och grönsaker. Med primärproduktion avses även direkta leveranser av små mängder primärprodukter direkt till konsumenter i enlighet med artiklarna 1.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och 1.3 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004.  

5) Med primärproduktionsställe avses alla de ställen där primärproduktion av livsmedel bedrivs. Primärproduktionsställen är till exempel lantgårdar, trädgårdar, fiskefartyg, vattenbruksanläggningar, mjölkproduktionsenheter och andra djurhållningsenheter. Primärproduktionen, lagringen och iordningställandet av primärprodukter samt transporten av dessa förutsätter inte att verksamheten eller de byggnader, lokaler, anordningar, färdmedel eller utrymmen utomhus eller inomhus som är avsedda för den registreras som livsmedelslokaler. En förutsättning är att primärprodukternas karaktär inte ändras väsentligt. Till exempel produkter ur växtriket, svampar och honung kunde förpackas på primärproduktionsstället utan att kravet på registrering av livsmedelslokal uppfylls. Om produkterna dock förpackas genom användning av förpackningsgaser eller genom att gaser avlägsnas från förpackningen, eller om primärprodukterna hanteras på annat sätt, t.ex. skalas eller skivas, förutsätter denna registrering av livsmedelsverksamheten. 

6) Med primärproduktionsföretagare avses livsmedelsföretagare som bedriver primärproduktion av livsmedel och därmed sammanhängande verksamhet.  

7) Med registrerad primärproduktion avses primärproduktion av livsmedel som anmälts av primärproduktionsföretagaren till den behöriga tillsynsmyndigheten och som registrerats av den myndigheten. 

8) Med godkänt primärproduktionsställe avses ett primärproduktionsställe som godkänts på det sätt som krävs enligt artikel 6.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. 

9) Med livsmedelsverksamhet avses alla skeden av verksamhet för produktion, förädling och distribution av livsmedel som bedrivs av en livsmedelsföretagare. Enligt artikel 3.16 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 ska till stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan höra primärproduktion, framställning, lagring, transport, partihandel, detaljhandel och annan distribution av livsmedel samt gemenskapsintern handel med och import och export av livsmedel. Motsvarande definition finns inte i den gällande lagen.  

10) Med registrerad livsmedelsverksamhet avses verksamhet för produktion, förädling och distribution av livsmedel, om vilken livsmedelsföretagaren gjort en anmälan till den behöriga tillsynsmyndigheten och som registrerats av den myndigheten, dock inte primärproduktion. 

11) Med livsmedelslokal avses en i artikel 2.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 avsedda byggnad, lokal eller del av en sådan samt annat platser utomhus eller inomhus där livsmedel som är avsedda för försäljning eller annan överlåtelse tillverkas, förvaras, transporteras, saluförs, serveras eller på annat sätt hanteras. Ett primärproduktionsställe betraktas inte som livsmedelslokal. En livsmedelslokal kan också vara belägen på passagerarfartyg, i flygplan, på tåg eller i andra allmänna fortskaffningsmedel. Begreppet livsmedelslokal ska i princip omfatta alla lokaler och utrymmen som hör till livsmedelskedjan utöver primärproduktionsställen. På samma sätt som i den gällande lagstiftningen ska livsmedelslokalerna antingen anmälas eller godkännas. I stället för anmälan ska man dock använda termen registrering, som motsvarar terminologin i artikel 6 i Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och artikel 4 i Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Till livsmedelslokalerna räknas också utrymmen där endast konsumentägda livsmedel hanteras, om livsmedlet återbördas till konsumentens privathushåll för användning.  

12) Med godkänd livsmedelslokal avses en livsmedelslokal som har godkänts på det sätt som krävs enligt artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. 

13) Med registrerad livsmedelslokal avses en livsmedelslokal som har registrerats på det sätt som krävs enligt i artikel 6.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. 

14) Med mobil livsmedelslokal avses en flyttbar och tillfällig lokal som avses i kapitel III i bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. Mobila livsmedelslokaler är till exempel en försäljningsbil, en vagn, ett tält, en container, en cykel eller en båt. En mobil livsmedelslokal kan antingen vara en registrerad eller godkänd livsmedelslokal.  

15) Med virtuell lokal avses en lokal som används för försäljning, förmedling eller annan livsmedelsverksamhet utan att livsmedlen finns i lokalen. En virtuell lokal kan t.ex. vara en lokal där förmedling av produkter i internet handel sköts eller är dokument för livsmedelsverksamhet förvaras. Också till exempel vara en centralaffärs huvudkontor kan registreras som virtuell lokal, om där förvaras information som är av betydelse för att till exempel utreda huruvida förpackningsmärkningarna på de egna produktmärkena överensstämmer med livsmedelsbestämmelserna.  

16) Med köttbesiktning avses besiktning av levande djur (besiktning före slakt) samt besiktning av slaktkroppen och andra delar av djuret efter slakt (besiktning efter slakt). Besiktning före slakt och besiktning efter slakt definieras i artikel 17 c och 17 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625.  

17) Med officiellt laboratorium avses ett laboratorium som Livsmedelsverket utsett att undersöka myndighetsprov. 

18) Med utsett egenkontrollaboratorium avses ett laboratorium som Livsmedelsverket har utsett att undersöka egenkontrollprov i enlighet med livsmedelsbestämmelserna.  

19) Med myndighetsprov avses ett prov som tillsynsmyndigheten tar eller låter tas för offentlig tillsyn eller andra offentliga åtgärder i enlighet med livsmedelsbestämmelserna.  

20) Med renskötselområde avses ett renskötselområde enligt renskötsellagen (848/1990).  

21) Med renslakteri avses ett sådant inom renskötselområde beläget slakteri där det huvudsakligen slaktas renar. På ett renslakteri ska man tillfälligt även kunna slakta djur av andra arter förutsatt att renslakteriet har godkännande för detta. 

22) Med slakteri avses alla andra slakterier än de renslakterier som definieras i 21 punkten. Definitionen motsvarar definitionen i gällande lag. Enligt definitionen i punkt 1.16 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 853/2004 avses med slakteri en inrättning för hantering av djur vilkas kött är avsett som människoföda. Definitionen är mycket vid och omfattar också renslakterier. Termen renslakteri behöver dock definieras särskilt nationellt.  

23) Med anläggning avses en anläggning enligt artikel 4.27 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”), dock inte ett slakteri. I den bestämmelsen avses med anläggning vilka som helst utrymmen, strukturer eller i fråga om produktion som sker utomhus omgivningar eller platser där djur eller avelsmaterial hålls på tillfällig eller permanent basis, med undantag av hushåll där sällskapsdjur hålls, veterinärmottagningar och veterinärkliniker. Eftersom definitionen av anläggning i EU-förordningen också omfattar slakterier, bör slakterier uteslutas ur den nationella definitionen av anläggning och definieras särskilt.  

24) Med insekt avses uppfödda insekter som är godkändas enligt artikel 6.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2283 om nya livsmedel och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1169/2011 och upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 258/97 och kommissionens förordning (EG) nr 1852/2001. Definitionen finns inte i den gällande lagen. För livsmedelsanvändningen av insekter skapades harmoniserade principer och regler genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2283, som tillämpas från den 1 januari 2018.  

25) Med livsmedelskontaktmaterial avses material och produkter som direkt eller indirekt är i kontakt med livsmedel, som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel eller som kan antas komma i kontakt med livsmedel. Innehållsmässigt motsvarar definitionen av material och produkter som kommer i beröring med livsmedel enligt artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004 om material och produkter avsedda att komma i kontakt med livsmedel och om upphävande av direktiven 80/590/EEG och 89/109/EEG. Med termen livsmedelskontaktmaterial ersätts begreppet ”produkter som kommer i beröring med livsmedel” i den gällande lagen. 

26) Med kontaktmaterialverksamhet avses tillverkning av slutliga livsmedelskontaktmaterial och tillverkning av material och produkter som används vid tillverkningen av dessa, partihandel med livsmedelskontaktmaterial samt införsel av den inre marknaden och import av den från länder utanför Europeiska unionen. 

27) Med kontaktmaterialföretagare avses företagare som släpper ut livsmedelskontaktmaterial på marknaden.  

28) Med egenkontroll avses ett system som krävs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 178/2002 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 852/2004, genom vilket livsmedelsföretagaren identifierar och hantera faror i anslutning till sin livsmedelsverksamhet och säkerställer att livsmedlet, primärproduktionsstället och livsmedelslokalen samt den verksamhet som bedrivs där uppfyller de krav som ställs i livsmedelsbestämmelserna. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 ska företagare inrätta och genomföra ett permanent förfarande för att identifiera faror, identifiera kritiska styrpunkter, upprätta förfaranden för att övervaka de kritiska styrpunkterna samt vidta korrigerande åtgärder. Företagaren ska på det sätt den behöriga myndigheten kräver visa att de uppfyller de krav som nämns ovan med beaktande av livsmedelsföretagets storlek och art. Med egenkontroll av kontaktmaterialverksamhet avses ett system som krävs enligt kommissionens förordning (EG) nr 2023/2006 och genom vilket en kontaktmaterialföretagare i kontaktmaterialbranschen kontrollerar risker i anslutning till sin verksamhet och säkerställer att livsmedelskontaktmaterialet och kontaktmaterialverksamheten uppfyller de krav som ställs i livsmedelsbestämmelserna.  

29) Med lättfördärvliga livsmedel avses livsmedel som på grund av sina egenskaper erbjuder goda möjligheter för mikrober att föröka sig, och som därför måste förvaras i en temperatur som avviker från rumstemperatur.  

Med temperaturkontrollen av livsmedel förebyggs eller fördröjs tillväxten av mikrober som är menliga för hälsan samt uppståendet av andra eventuella menliga egenskaper i livsmedel. På det här sättet vill man säkerställa att ett livsmedel förvaras som duglig som människoföda och att livsmedlets kvalitativa egenskaper förblir typiska för produkten. Förvaringstemperaturer kan antingen definieras i lagstiftningen eller vara temperatur eller temperaturtidskombinationer definierade av företagaren.  

30) Med annan överlåtelse avses överlåtelse av livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial utan ersättning i samband med livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet, till exempel som gåva eller prov. Livsmedelsbestämmelserna gäller även livsmedel och livsmedelskontaktmaterial som överlåts utan vederlag. Definitionens innehåll motsvarar definitionen i gällande lag. 

31) Med privathushåll avses en familjs eller persons enskilda hushåll, till vilket de huvudsakligen skaffar livsmedel för familjens eller personens eget bruk.  

32) Med namnskyddade produkter avses produkter med ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel samt produkter med garanterade traditionella specialiteter som avses i artikel 5 och 18 i Europaparlamentets och rådets förordning om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EU) nr 1151/2012. Med namnskyddade produkter avses även produkter med geografiska beteckningar som avses i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 251/2014 om definition, beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, aromatiserade vinprodukter och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1601/91 samt produkter med skyddade geografiska beteckningar som avses i artikel 3.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/787 om definition, beskrivning, presentation och märkning av spritdrycker, användning av namn på spritdrycker i presentationen och märkningen av andra livsmedel, skydd av geografiska beteckningar för spritdrycker, användning av jordbruksalkohol och destillat av jordbruksprodukter i alkoholhaltiga drycker samt om upphävande av förordning (EG) nr 110/2008. Definitionen motsvarar definitionen i den gällande lagen sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. 

33) Med lanthandel avses en livsmedelslokal som ligger på den glest bebyggda landsbygden, den egentliga landsbygden, på landsbygden nära en stad eller i ett lokalt centrum på landsbygden, och vars avstånd till närmaste dagligvaruaffär är minst 7,5 kilometer eller som annars är svårtillgänglig och vars försäljning av dagligvaror uppgår till mindre än 2 miljoner € per år. I Finland finns 200–250 lanthandlar som motsvarar denna definition.  

34) Med allmännyttigt samfund avses ett allmännyttigt samfund så som det definieras i 22 § i inkomstskattelagen (1535/1992). Ett samfund är allmännyttigt då det verkar enbart och omedelbart för allmän fördel i materiell, andlig, sedlig eller samhällelig bemärkelse, dess verksamhet inte enbart gäller begränsade personkategorier och det inte genom sin verksamhet bereder dem som är delaktiga i samfundet ekonomisk förmån i form av dividend eller vinstandel eller i form av sådan lön eller annan gottgörelse som är större än skäligt. Som allmännyttiga samfund kan t.ex. anses ungdoms- och idrottsföreningar samt med dem jämförbara föreningar som grundar sig på frivilligarbete och främjar hobby- och fritidsverksamhet. Som allmännyttiga samfund kan också anses sådana organisationer och sammanslutningar för välgörenhet som regelbundet delar ut livsmedel i form av mathjälp. 

Begreppet hälsofara som finns i den gällande lagen definieras inte. Istället används begreppet fara som definieras i artikel 3.23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Med fara avses varje agens eller tillstånd som skulle kunna ha en negativ effekt på människors hälsa, djurs hälsa, växtskydd, djurskydd eller miljön. Inte heller definieras längre begreppet utomstående sakkunnig som finns i den gällande lagen, utan istället används det i artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 definierade begreppet organ med delegerade uppgifter, som avser en separat juridisk person till vilken de behöriga myndigheterna har delegerat vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen eller vissa uppgifter med koppling till annan offentlig verksamhet. I lagen kan uppgifter överföras också till en fysisk person utöver ett organ med delegerade uppgifter. Den nationella definitionen av frilevande vilt har strukits såsom obehövlig, eftersom sälkött enligt EU-lagstiftningen inte längre får släppas ut på marknaden och det alltså inte behöver föreskrivas nationellt om sälkött. 

2 kap. Krav på livsmedels- och livsmedelskontaktmaterialverksamhet 

6 §.Allmänna krav på verksamheten. Det föreslås att de allmänna kraven på livsmedel och uppgifter om livsmedel, livsmedelslokaler och primärproduktionsställe, behandling, förvaring och transport av livsmedel samt djur som används för livsmedelsproduktion i den gällande lagen ska slopas från livsmedelslagen. Upprepande av kraven i den nationella lagstiftningen är inte nödvändigt, eftersom motsvarande krav ingår i EU-lagstiftningen. De centrala EU-bestämmelserna till den här delen är de allmänna EU-bestämmelserna gällande livsmedel och livsmedelskontaktmaterial som beskrivs i punkt 2.3.1 i den allmänna motiveringen samt EU-bestämmelserna om livsmedelshygien.  

I paragrafens 1 mom. föreskrivs livsmedelsföretagarens förpliktelse att se till att livsmedlen till sina kemiska, fysikaliska, mikrobiologiska och hälsomässiga egenskaper är lämpade som människoföda, inte förorsaka hälsofara samt att livsmedlen och informationen om dem inte vilseleder konsumenterna. Detta krav ska tillämpas jämsides med artiklarna 11, 12 och 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 samt med artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2002 och artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 samt med kommissionens förordning (EG) nr 2073/2005.  

Enligt 2 mom. ska kontaktmaterialföretagare se till att livsmedelskontaktmaterial är avsedda för livsmedel och att de är sådana att de inte utgör fara för människors hälsa, inte medför en oacceptabel förändring av livsmedlets sammansättning eller försämrar dess organoleptiska egenskaper och att informationen om dem inte vilseleder konsumenten. Detta krav ska tillämpas tillsammans med kraven i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004.  

I 3 mom. föreskrivs att livsmedelsverksamheten ska vara sådan att den inte orsakar fara för människors hälsa. Livsmedelslokaler och primärproduktionsställen samt den näringsverksamhet som där bedrivs ska vara sådana att säkerheten hos de livsmedel som produceras, tillverkas, förvaras eller hanteras där inte äventyras. Livsmedelslokalerna och primärproduktionsställena ska också i övrigt uppfylla de krav som ställs i livsmedelsbestämmelserna. På primärproduktion och livsmedelslokaler ställs krav av olika slag även i Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 852/2004 och (EG) nt 853/2004. En livsmedelslokal och ett primärproduktionsställe får inte användas för något annat ändamål på sådant sätt att fara för livsmedelssäkerheten kan uppkomma. 

I 4 och 5 mom. föreskrivs det om anmälan om näringsmässig berikning av livsmedel i enlighet med artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2006 samt om anmälan om kosttillskott till Livsmedelsverket enligt artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG. Livsmedelsverket lagrar uppgifterna i datasystemet ELMO, som är gemensamt för Livsmedelsverkets laboratorium och tillsyn. Dessutom förmedlar Livsmedelsverket uppgifterna för kännedom och för tillsyn till den behöriga kommunala tillsynsmyndigheten. Skyldigheten att göra anmälan enligt lagen gäller företagare som tillverkar, för sin räkning låter tillverka eller importerar livsmedel som omfattas av lagens tillämpningsområde och även företagare som på annat sätt släpper ut på marknaden livsmedel som omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna. Kravet gäller alltså också distansförsäljning från ett annat land utan egentlig import. På det här sättet säkerställs en jämlik behandling av livsmedelsföretagarna. Bestämmelserna motsvarar gällande lag sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. 

7 §.Företagares tillförlitlighet. Genom lag 1397/2019 fogades till den gällande lagen 16 a §, enligt vilken en förutsättning för livsmedelsverksamhet är att livsmedelsföretagaren är tillförlitlig. Tidigare har tillsynsmyndigheterna inte vid allokeringen av den planenliga tillsynen över livsmedelslagstiftningen eller vid dess genomförande haft laglig grund att utreda ifall företagaren till exempel under sin verksamhet skött sina offentligrättsliga skyldigheter. Försummelse av skötseln av de offentligrättsliga skyldigheterna har inte heller inverkat på möjligheten att vara verksam inom livsmedels- eller kontaktmaterialbranschen. Problem vid skötseln av sådana skyldigheter kan dock återspegla en risk för grå ekonomi. Det är även möjligt att en företagare som försummar sina offentligrättsliga skyldigheter också försummar andra bestämmelser om verksamheten, till exempel kraven för tillförsäkrandet av livsmedelssäkerheten. Genom bekämpning av grå ekonomi främjas och stöds rättvis praxis vid handel med livsmedel och förhindras otillbörliga förfaringssätt. Samtidigt förbättras verksamhetsbetingelserna för företagare som agerar på korrekt sätt och uppfyller sina skyldigheter och främjas ärlig konkurrens inom livsmedelssektorn.  

Det föreslås att det i paragrafen ska föreskrivas att en förutsättning för livsmedels- och kontaktmaterialverksamhet är att företagaren är tillförlitlig. Paragrafens innehåll motsvarar den bestämmelse som fogades till den gällande lagen genom lag 1397/2019. Enligt paragrafens 1 mom. ska en sådan företagare inte anses vara tillförlitlig som under tre år före bedömningen upprepade gånger har visat uppenbar likgiltighet för tryggandet av livsmedelssäkerheten eller för iakttagandet av livsmedelsbestämmelserna eller för konsumenternas säkerhet, eller under tre år före bedömningen i betydande grad har försummat sina registrerings-, rapporterings- och betalningsåtaganden i anslutning till skatter, lagstadgade pensions-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringsavgifter samt avgifter som Tullen tar ut eller om han eller hon enligt utmätning eller någon annan utredning är oförmögen att svara för sina skulder.  

Med tanke på den jämlika konkurrensen i livsmedelsbranschen samt med tanke på förebyggandet av grå ekonomi är det viktigt att företagen i branschen tar hand om sina förpliktelser gentemot konsumenter och andra företagare samt även sina lagstadgade förpliktelser. De lagstadgade skyldigheterna i anknytning skatter, socialförsäkringsavgifter samt avgifter som tas ut av Tullen är skyldigheter av olika slag som gäller registrering, anmälan samt erläggandet av prestationer. Deras försummelse kan innebära att företagaren är ekonomiskt opålitlig. En företagare som försummar sina skyldigheter får en omotiverad fördel jämfört med andra genom att undvika offentligrättsliga avgifter och försvårar genom sin verksamhet jämlik konkurrens till exempel genom att sälja sina produkter till ett billigare pris än andra. En företagares insolvens ökar också risken för missbruk och försummelsen av skyldigheter och är därmed en faktor som på ett avgörande sätt påverkar ekonomisk pålitlighet.  

Vid bedömningen av tillförlitligheten av en företagare ska man ta hänsyn till huruvida försummelserna upprepas och till dess eurobelopp, ifall det kan mätas. Till exempel enstaka försummelser av anmälningar som är jämförbara med glömska eller oaktsamhet eller försummelser av avgifter vars penningbelopp är lågt ska normalt inte visa att en livsmedelsföretagare är otillförlitlig. En företagare ska inte heller anses vara otillförlitlig om det till exempel finns en betalningsplan för en skatteskuld och företagaren följer dess villkor. 

I 2 mom. föreskrivs vilka det i 1 mom. avsedda kravet på tillförlitlighet gäller när företagaren är en juridisk person. För att kravet på tillförlitlighet i fråga om en juridisk person uppfylls, ska alla de aktörer som nämns i bestämmelsen vara tillförlitliga. Enligt förslaget ska kravet på tillförlitlighet gälla verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och suppleanter i styrelsen, medlemmar och suppleanter i förvaltningsrådet och jämförbara organ, ansvariga bolagsmän och andra som hör till den högsta ledningen. Kravet på tillförlitlighet gäller även personer som direkt eller indirekt innehar minst 25 % av aktierna i ett aktiebolag eller av den rösträtt som aktierna medför eller har motsvarande ägande- eller bestämmanderätt, om det är fråga om en annan sammanslutning än ett aktiebolag. 

I 3 mom. föreskrivs om möjligheten att vid bedömning av tillförlitligheten även ta hänsyn till hur företagare och de företag och organisationer som har en direkt eller indirekt koppling till dess ansvarspersoner har tagit hand om sina skyldigheter. Momentet innehåller en referens till 3 § i företags- och organisationsdatalagen (244/2001), som innehåller en förteckning över de företag och organisationer som registreras enligt nämnda lag. Med företag och organisationer som har en direkt koppling till företaget och organisationen avses till exempel ett aktiebolag som delvis eller helt ägs av organisationen eller ett aktiebolag som är bolagsman i ett öppet bolag. Med företag och organisationer som har en indirekt koppling till företaget och organisationen avses å andra sidan till exempel företag och organisationer som har en koppling till företaget eller organisationen genom dess ansvarsperson eller ett annat företag eller en annan organisation. Ett företag eller en organisation som har indirekt koppling till ett aktiebolag är till exempel ett annat aktiebolag som ägs ensamt av dess styrelseledamot eller ett systerbolag som ägs av moderbolaget. Med företag eller organisation som har direkt koppling med en fysisk person avses företag eller organisation där han eller hon fungerar eller har fungerat som ansvarsperson. Med företag eller organisation som har indirekt koppling med en fysisk person avses företag eller organisation med direkt eller indirekt koppling med personens direkta företags- eller organisationskoppling, till exempel ett moderbolag i vars dotterbolags styrelse personen i fråga sitter. Till den här delen ska livsmedelstillsynsmyndigheten kunna bedöma tillförlitligheten under de tre föregående åren. Utredningen av äldre kopplingar än detta är alltså inte nödvändigt. 

Utredningen av tillförlitligheten gällande den övriga företagsverksamheten hos en företagare eller gällande ansvarspersoner för en juridisk person som är företagare ska vara prövningsbaserad, men förutsätter inte att det finns anledning att betvivla företagarens tillförlitlighet. Utredning ska vara nödvändigt speciellt då det på basis av uppgifterna om enbart företagaren eller dess ansvarspersoner inte är möjligt att bilda en tillräcklig uppfattning för att bedöma tillförlitligheten. Till exempel i en situation där en företagare är ett nyligen grundat aktiebolag eller ifall det har skett betydande förändringar i fråga om ansvarspersonerna, kan det med tanke på bedömningen av tillförlitligheten vara nödvändigt att utreda dess ansvarspersoners och ägares annan eller tidigare företagsverksamhet. Ifall de i 1 mom. avsedda skyldigheterna upprepade gånger eller i betydande grad har försummats i livsmedelsföretagares eller dess ansvarspersons annan eller tidigare företagsverksamhet, ska företagaren eller dess ansvarsperson inte kunna betraktas som tillförlitlig på det sätt som avses i bestämmelsen. Om tillsynsmyndigheten i samband med behandlingen av en ansökan om godkännande enligt 9 eller 11 § eller en anmälan om registrering enligt 8, 10 eller 13 § i denna lag får reda på att en företagare inte anses tillförlitlig på det sätt som avses i 7 §, ska det beaktas vid bedömningen av förutsättningarna för godkännande eller registrering. Att utreda tillförlitligheten på det sätt som avses i 3 mom. är vanligen inte nödvändigt i fråga om företagare vilkas och vars ansvarspersoners verksamhet under flera års tid har varit etablerad och om det inte heller för övrigt har funnits en anledning att misstänka deras tillförlitlighet.  

Bestämmelser om verksamheten av Skatteförvaltningens Enhet för utredning av grå ekonomi finns i lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi (1207/2010). Enligt 4 mom. kan den behöriga tillsynsmyndigheten begära fullgöranderapporter om företagare som avses i 5 § i den ovannämnda lagen för att utreda en företagares tillförlitlighet. De åtgärder som vidtas på basis av utredningarna ska vidtas av den behöriga myndigheten.  

8 §.Registrerad primärproduktion. I paragrafen föreskrivs om primärproduktionsföretagarens skyldighet att senast fyra veckor före verksamheten inleds eller väsentligt ändras göra en anmälan om primärproduktion av livsmedel till den behöriga tillsynsmyndigheten för registrering av verksamheten. Den behöriga tillsynsmyndigheten ska även underrättas om verksamheten avbryts eller läggs ned. Företagaren ska göra anmälan via den elektroniska tjänst som tillhandahålls av tillsynsmyndigheten eller lämna in uppgifterna på annat sätt till tillsynsmyndigheten.  

Primärproduktion definieras i 5 § 2 mom. 4 punkten i lagen. Med primärproduktion avses utöver sådan verksamhet som avses i artikel 3.17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 även direkta leveranser av små mängder primärprodukter till konsumenter som avses i artikel 1.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och i artikel 1.3 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. 

Enligt 2 mom. behöver företagaren inte göra den i 1 mom. avsedda anmälan ifall tillsynsmyndigheten får uppgifter om primärproduktionen från en annan myndighet. Tillsynsmyndigheten kan få uppgifter om primärproduktion bland annat från landsbygdsförvaltningens informationssystem. När kommunen har fått korrekta och tillräckliga uppgifter om primärproduktionsstället av en annan myndighet, ska kommunen underrätta företagaren om detta. Ingen anmälan om primärproduktion behöver heller göras för primärproduktion av vilda växter eller vilda svamp eller jakt på frilevande vilt. Med primärproduktion av vilda växter och svamp avses plockande och samlande av växter eller svamp eller deras delar, såsom rötter, bär och frukt. Lättnaden berör också de verksamheter för insamling och jakt av de produkter som nämns ovan, såsom överlåtelse av små mängder primärprodukter direkt till konsumenter. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagstiftningen. 

En sådan anmälan som avses i paragrafens 1 mom. behöver inte heller göras om primärproduktion av växter och svamp om en enskild person överlåter växter eller svamp som han eller hon producerat direkt till konsumenten, ifall livsmedelssäkerhetsriskerna i anslutning till verksamheten är ringa. Vid bedömningen av riskerna tar man hänsyn till verksamhetens natur och omfattning, till exempel antalet produkter, de mikrobiologiska eller kemiska risker som ingår i produkterna och verksamhetens upprepade eller tillfälliga natur. Samma lättnad gäller även verksamhet som inte kan betraktas som idkande av näring, till exempel leverans av äpplen till en församlings eller en idrotts- eller hobbyförenings evenemang för att där säljas. Enligt 2 § 3 mom. ska på sådan verksamhet av kraven i lagens 2 kapitel endast tillämpas 6 § 1–3 mom. om allmänna krav på verksamheten, spårbarhetsregler enligt 14 §, egenkontrollsregler enligt 15 § samt reglerna i 17 § som gäller anmälan av matförgiftningar. 

Enligt 3 mom. ska den kommun där primärproduktionsstället är beläget handlägga anmälan och registrera uppgifterna om primärproduktionsstället i det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet (VATI) på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer. Företagaren får ett meddelande om att uppgifterna registrerats elektroniskt eller på något annat motsvarande sätt. VATI-systemet har genomförts som ett gemensamt projekt mellan jord- och skogsbruksministeriet och social- och hälsovårdsministeriet. Inom ramen för projektet har tillsynen över miljö- och hälsoskyddet förnyats så att den bättre motsvarar de framtida behoven samt byggts upp ett gränssnitt som betjänar de enhetliga verksamhetsprocesserna i anslutningen till det centraliserade datalagret för miljö- och hälsoskydd. VATI-systemets gränssnitt i realtid gagnar kravet på att tillsynen ska vara riskbaserad och fungerar som ett verktyg för det dagliga tillsynsarbetet.  

Vid behandling av anmälan ska tillsynsmyndigheten utföra den preliminära riskklassificeringen av primärproduktionen. Med riskklassificering avses bedömning av riskerna i verksamheten och fastställande av inspektionsfrekvensen. För en enhetlig tillsyn och en jämlikt bemötande av företagarna är det ytterst viktigt att de livsmedelsrelaterade riskerna och tillsynsbehovet bedöms enligt samma principer i olika kommuner. Därför utarbetar Livsmedelsverket en anvisning om riskklassificering till grund för tillsynsenheternas tillsynsplaner. 

9 §.Godkänt primärproduktionsställe för groddar. I paragrafen föreskrivs om primärproduktionsföretagarens skyldighet, med avvikelse från vad som föreskrivs i 8 §, att ansöka om godkännande för ett primärproduktionsställe av groddar hos den behöriga tillsynsmyndigheten. Förutsättningarna för godkännandet har definierats i enlighet med kommissionens förordning (EU) nr 210/2013, som utfärdats i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. Ansökan om godkännande ska göras innan verksamheten inleds eller väsentligt ändras. Den behöriga tillsynsmyndigheten ska även utan dröjsmål underrättas om verksamheten avbryts eller avslutas. 

Enligt paragrafens 2 mom. behöver en primärproduktionsföretagare som bedriver produktion av groddar i liten skala inte ansöka om godkännande av primärproduktionsstället. Sådan livsmedelsverksamhet ska anmälas för registrering av primärproduktion enligt 8 §. Närmare bestämmelser om primärproduktionsverksamhet i liten skala utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. 

Enligt 3 mom. godkänns primärproduktionsstället av den kommun där primärproduktionsstället är beläget, som ska fatta beslut om godkännandet. När myndigheten fattar beslut om godkännande ska myndigheten genomföra den preliminära riskklassificeringen av primärproduktionen och kan i sitt beslut ställa villkor för förebyggande av faror. För beslutsfattandet har ställts en tidsfrist på 60 dygn, ifall inte särskilda anledningar förutsätter en längre handläggning av ärendet. Kommunen för in uppgifterna om godkännandet av primärproduktionsstället i det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer. Företagaren får en underrättelse om att uppgifterna har förts in elektroniskt eller på något annat motsvarande sätt.  

10 §.Registrerad livsmedelsverksamhet. I paragrafen föreskrivs om en livsmedelsföretagares skyldighet att göra anmälan om livsmedelsverksamheten för registrering av verksamheten till den behöriga tillsynsmyndigheten, så som föreskrivs i artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 och i artikel 4 i förordning (EG) nr 853/2004. Anmälan ska göras fyra veckor innan verksamheten inleds. Det ska vara möjligt att göra anmälan elektronisk enligt bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003). Den behöriga tillsynsmyndigheten ska utan dröjsmål underrättas om verksamheten avbryts eller läggs ned. I den gällande lagen föreskrivs det att också byte av företagare utan dröjsmål ska anmälas till tillsynsmyndigheten. Det föreslås inte längre någon motsvarande bestämmelse. Det föreslås att ingen särskild anmälan om byte av företagare längre ska göras, utan den tidigare företagaren anmäler att verksamheten avslutats och den nya företagaren att verksamheten inletts. Så är också fallet till exempel vid företagsköp, trots att FO-numret förblir oförändrat. 

Enligt 2 mom. behöver anmälan inte göras när verksamheten och de risker som ansluter sig till den är ringa och verksamheten i livsmedelsbranschen äger rum i samma lokal som annan näringsverksamhet som företagaren bedriver eller när företagaren är en enskild person eller när verksamheten inte kan betraktas som idkande av näring. Lättnaderna ska gälla verksamhet i livsmedelsbranschen som inte bedrivs yrkesmässigt eller i större skala. På sådan verksamhet ska enligt EU-kommissionens anvisningar unionens livsmedelshygienlagstiftning inte tillämpas. Som yrkesmässig verksamhet eller idkande av näring ska till exempel inte betraktas försäljning på skolor, livsmedelsförsäljning som ordnas av idrotts- och hobbyklubbar eller försäljningen av livsmedel som enskilda tillrett hemma, ifall denna verksamhet inte är kontinuerlig eller regelbunden. Antalet sålda livsmedel ska vara ringa. Inte heller ringa försäljning eller servering av livsmedel i samband med annan näringsverksamhet, till exempel kaffeservering på en frisersalong eller en bilverkstad, förutsätter en anmälan om livsmedelsverksamhet. Enligt 2 § 3 mom. ska på sådan verksamhet av kraven i lagens 2 kapitel endast tillämpas 6 § 1–3 mom. om allmänna krav på livsmedels- och kontaktmaterialsverksamhet, spårbarhetsregler enligt 14 §, egenkontrollsregler enligt 15 § samt reglerna i 17 § som gäller anmälan av matförgiftningar. Verksamhet som avses i paragrafens 2 mom. ska emellertid omfattas av skyldigheterna enligt artikel 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 och 6 § i denna lag. Tillsynsmyndigheten ska med stöd av 38 och 40 § kunna utföra inspektioner och be information om verksamheten, och på verksamheten ska kunna riktas administrativa tvångsmedel. 

Enligt artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 ska de behöriga myndigheterna upprätta en förteckning över aktörer. Enligt artikel 3.29 i förordningen avses med aktör varje fysisk eller juridisk person som har en eller flera av de skyldigheter som fastställs i de bestämmelser som avses i artikel 1.2. Enligt artikel 1.2 a omfattar den offentliga kontrollen livsmedel och livsmedelssäkerhet samt livsmedelskontaktmaterial. I regel kan sådana företagare som enligt 2 mom. inte omfattas av anmälningsplikten anses vara aktörer enligt artikel 3.29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Eftersom det föreslås att kraven enligt livsmedelslagen endast ska gälla sådana aktörer i mycket begränsad omfattning, är det motiverat att de inte omfattas av registreringsplikten för livsmedelsverksamhet.  

En företagare inom primärproduktionen ska inte behöva göra en anmälan för registrering av en livsmedelslokal när företagaren överlåter små mängder av primärproduktionsprodukter direkt till konsumenten. Sådan verksamhet ska betraktas som en del av primärproduktionen, och företagaren ska göra en anmälan om verksamheten enligt 8 §. Närmare bestämmelser om dylik småskalig verksamhet utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.  

I bedömningen av livsmedelsverksamhetens småskalighet så kan man luta sig på skattelagstiftningen. Enligt 3 § 1 mom. i lagen om mervärdesskatt (1501/1993) är en försäljare inte mervärdesskattskyldig om räkenskapsperiodens omsättning är högst 15 000 €, om inte försäljaren på egen anmälan antecknats som skatteskyldig. På motsvarande sätt kan man anse att sådan livsmedelsverksamhet där den årliga omsättningen understiger 15 000 € inte ska ses som idkande av näring, förutsatt att de till verksamheten hörande riskerna för livsmedelstryggheten är ringa. För sådan verksamhet krävs ingen anmälan för registrering av verksamheten. Om riskerna med verksamheten emellertid inte är ringa, till exempel vid hantering av lättfördärvliga eller glutenfria livsmedel, ska verksamheten registreras och omfattas av den planmässiga tillsynen. Om alltså till exempel en privatperson regelbundet bakar konditoriprodukter för försäljning ska näringsverksamheten registreras också om årsomsättningen inte överskrider gränsvärdet på 15 000 €, eftersom livsmedlen är lättfördärvliga. Sådan livsmedelsverksamhet omfattas av den planmässiga tillsynen. När bedömningen av en företagares tillförlitlighet med hjälp av utredningar om hur skyldigheterna iakttagits enligt 7 § inleds, är det möjligt att begära en utredning om företagare vilkas omsättning misstänks överskrida 15 000 €.  

Enligt 3 mom. handläggs anmälan i regel av den kommun där livsmedelslokalen är belägen. En livsmedelsföretagare som har livsmedelslokaler där livsmedelsverksamhet bedrivs på flera orter ska göra en anmälan för registrering av livsmedelsverksamheten för var och en av dem till tillsynsmyndigheten på den ort där lokalen finns.  

Enligt 4 mom. handlägger livsmedelsföretagarens hemkommun en anmälan om registrering av livsmedelsverksamhet, när livsmedelsverksamheten bedrivs i en mobil livsmedelslokal. Företagarens hemkommun ska handlägga anmälan gällande en livsmedelslokal där livsmedel enbart transporteras eller förvaras i ett eller flera transportfordon eller en eller flera containrar.  

Företagarens hemkommun ska även handlägga anmälan gällande sådan livsmedelsverksamhet som bedrivs i en virtuell lokal, alltså en livsmedelslokal som används enbart för försäljning eller förmedling av livsmedel eller för annan livsmedelsverksamhet utan att livsmedlen finns i lokalen i fråga. Sådana virtuella lägenheter är till exempel verksamhetslokalerna för livsmedelsföretagare som idkar agenturverksamhet samt sådana livsmedelsföretagare som säljer och marknadsför livsmedel via internet eller annan distansförsäljningskanal. Också en centralaffärs huvudkontor kan registreras som virtuell lokal. I 5 § 2 mom. 3 punkten definieras tillsynsobjekt så att det kan vara såväl en fysisk som en virtuell plats. Också en handelsplats för livsmedel och en virtuell lokal kan hanteras från vilken fysisk plats som helst med hjälp av en dator eller någon annan smart apparat, och de behöver inte ha samband med någon särskild fysisk lokal. I fråga om en virtuell lokal kan livsmedlen till exempel lagras i en livsmedelslokal hos en företagare som tillhandahåller lagertjänster. En företagare som erbjuder sådana tjänster bör enligt huvudregeln registrera livsmedelslokalen och den livsmedelsverksamhet som där bedrivs i den kommun där livsmedelslokalen finns. En livsmedelsföretagare som utnyttjar lagertjänsterna bör i sin egenkontroll kunna redogöra för i vilken virtuella lokal som livsmedel för livsmedelsverksamheten lagras.  

I artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 föreskrivs det om företagarnas skyldigheter. Enligt artikel 15.5 b ska aktörerna tillhandahålla den behöriga myndigheten aktuella uppgifter om vilken specifik verksamhet de utför, inklusive verksamhet som utförs genom distanskommunikation, och vilka platser som står under deras kontroll.  

Om företagaren inte har sin hemort i Finland, handläggs anmälan om registreringen av livsmedelsverksamheten av den kommun inom vars område livsmedelsverksamheten inleds. Sådana företagare är exempelvis utländska livsmedelsföretagare som agerar på en internationell marknad.  

I paragrafens 6 mom. föreskrivs om myndigheter som handlägger anmälningar gällande tillverknings- och lagerlokalen samt detaljhandelsställen av alkoholdrycker, som avses i alkohollagen (1102/2017). Anmälningar om tillverknings- och lagerlokalen ska handläggas av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården medan regionförvaltningsverket handlägger anmälningar om detaljhandelsställen.  

Enligt 7 mom. ska den behöriga tillsynsmyndigheten handlägga anmälan och registrera uppgifterna i det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet (VATI) på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer. Vid behandling av anmälan ska tillsynsmyndigheten utföra den preliminära risk klassificeringen av livsmedelsverksamhet. Företagaren får ett meddelande om att uppgifterna registrerats elektroniskt eller på något annat motsvarande sätt.  

11 §.Godkänd livsmedelslokal. I paragrafen föreskrivs om en livsmedelsföretagares skyldighet att göra en ansökan om godkännande av livsmedelslokalen hos den behöriga tillsynsmyndigheten innan verksamheten inledseller en betydande ändring i verksamheten görs. Det ska vara möjligt att göra anmälan om godkännandet av en livsmedelslokal elektronisk enligt bestämmelserna i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003). Den behöriga tillsynsmyndigheten ska också utan dröjsmål underrättas om verksamheten avbryts eller läggs ned.  

Skyldigheten att göra en ansökan om godkännande av livsmedelslokalen hos den behöriga tillsynsmyndigheten innan verksamheten inleds eller en betydande ändring i verksamheten görs ska gälla livsmedelsverksamhet för vilken det enligt artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 förutsätts godkännande av livsmedelslokalen. Godkännande av en livsmedelslokal ska med vissa undantag som unionslagstiftningen tillåter krävas av livsmedelslokaler som hanterar animaliska livsmedel före detaljhandeln. Dessa undantag ska gälla företagare som avses i artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, till exempel företagare som enbart idkar transport av animaliska livsmedel eller företagare som hanterar produkter för vilka det i nämnda förordning inte har föreskrivits särskilda hygienkrav, såsom honung. 

Enligt 2 mom. behöver det inte för livsmedelslokalen ansökas om godkännande, om en primärproduktionsföretagare bedriver sådan tillverkning av livsmedel som är förenad med låg risk för livsmedelssäkerhet av primärprodukter som företagaren själv producerat. som verksamhet som är förenad med låg risk för livsmedelssäkerheten betraktas verksamhet enligt artikel 1.3 d eller e och artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och verksamhet i liten skala av sina primärprodukter enligt artikel 12.1 a i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/624. En primärproduktionsföretagare kan exempelvis överlåta till en konsument eller leverera till den lokala detaljhandeln små mängder fjäderfä från gårdsslakt eller kött av uppfödd kanin från en registrerad livsmedelslokal utan köttbesiktning. En jägare eller en jaktförening kan överlåta direkt till en konsument eller leverera till den lokala detaljhandeln små mängder kött av frilevande vilt från en registrerad livsmedelslokal utan köttbesiktning utan köttbesiktning enligt de nationella bestämmelser som utfärdats med stöd av artikel 1.3 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. En primärproduktionsföretagare kan överlåta direkt till en konsument eller leverera till den lokala detaljhandeln små mängder renkött eller torkat renkött från en registrerad livsmedelslokal utan köttbesiktning enligt de nationella bestämmelser som utfärdats med stöd av artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och artikel 12.1 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/624. Ansökan om godkännande behöver inte heller göras av företagare som idkar lagring eller transport som avses i artikel 1.5 b i eller ringa, lokal och begränsad verksamhet som avses i artikel 1.5 b ii i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Till exempel kan högst 1 000 kg per år animaliska livsmedel levereras från en detaljhandel till en annan nom ett landskap eller något annat motsvarande område, och till överstigande del högst 30 % av detaljhandelns årliga leverans- och överlåtelsevolym enligt de nationella bestämmelser som utfärdats med stöd av artikel 1.5 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Sådan livsmedelsverksamhet ska anmälas för registrering enligt 10 §. Närmare bestämmelser om dylik småskalig verksamhet utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.  

Enligt 3 mom. godkänner den kommun där livsmedelslokalen är belägen de livsmedelslokaler som avses i 1 mom. Livsmedelsverket ska godkänna slakterier och anläggningar för vilthantering samt sådana livsmedelslokaler som kräver godkännande i anslutning till dem. Detta motsvarar gällande lagstiftning. Regionförvaltningsverket ska godkänna renslakterier och sådana livsmedelslokaler som kräver godkännande i anslutning till dem.  

Enligt 4 mom. ska mobila livsmedelslokaler i regel godkännas av den kommun där livsmedelsföretagaren har sin hemort. Livsmedelsverket ska godkänna slakterier och anläggningar för vilthantering samt sådana livsmedelslokaler som kräver godkännande i anslutning till dem. Regionförvaltningsverket ska godkänna mobila renslakterier och sådana livsmedelslokaler som kräver godkännande i anslutning till dem.  

Regionförvaltningsverket och kommunen ska anmäla godkända livsmedelslokaler till Livsmedelsverket, som ger lokalen ett godkännandenummer.  

Enligt 6 mom. ska den behöriga tillsynsmyndigheten fatta beslut om godkännande av livsmedelslokalen inom 60 dygn från att ärendet inleds, ifall inte en särskild orsak förutsätter en längre handläggning av ärendet. När myndigheten fattar beslut om godkännande ska myndigheten genomföra den preliminära riskklassificeringen av livsmedelsverksamheten och kan i sitt beslut ställa villkor för förebyggande av faror. Myndigheten för in uppgifterna om godkännandet av livsmedelslokalen i det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet (VATI) på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer. Företagaren får ett meddelande om att uppgifterna registrerats elektroniskt eller på något annat motsvarande sätt.  

12 §.Meddelande om livsmedelsverksamhet i mobil livsmedelslokal. I paragrafen föreskrivs om en livsmedelsföretagares skyldighet att meddela om livsmedelsverksamhet i en mobil livsmedelslokal. Meddelande om registrerad livsmedelsverksamhet i en mobil livsmedelslokal ska ges till de kommuner inom vilkas område verksamheten bedrivs. Livsmedelsverket ska underrätta om livsmedelsverksamhet i mobila slakterier eller i mobila vilthanteringsanläggningar och i godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem. Regionförvaltningsverket ska underrättas om livsmedelsverksamhet i mobila renslakterier och livsmedelslokaler i anslutning till dem. Meddelande om livsmedelsverksamhet i andra godkända mobila livsmedelslokaler ska göras till de kommuner inom vilkas område verksamheten bedrivs. Skyldigheten att meddela ska inte gälla livsmedelslokaler där syftet med den bedrivna verksamheten är enbart transport eller förvaring av livsmedel i ett eller flera transportfordon eller en eller flera containrar.  

Ett meddelande om en mobil livsmedelslokal ska till exempel innehålla uppgifter om de livsmedel som säljs samt om eventuell annan hantering av livsmedel och lagring av livsmedel som sker i den mobila livsmedelslokalen och om vattenförsörjningen för renhållning. 

Det föreskrivs om registrering av livsmedelsverksamhet i mobila livsmedelslokaler i 10 § 4 mom. och om godkännande av mobila livsmedelslokaler i 11 § 4 mom. Varje tillsynsmyndighet ska på sitt område övervaka att livsmedelsbestämmelserna iakttas i fråga om den livsmedelsverksamhet den registrerar och de stationära livsmedelslokaler den godkänner. Dessutom ska tillsynsmyndigheten också övervaka att bestämmelserna iakttas i livsmedelsverksamheten i mobila livsmedelslokaler som temporärt anländer till orten. Därför åläggs livsmedelsföretagare att anmäla mobila livsmedelslokaler och den verksamhet som där bedrivs till tillsynsmyndigheterna i alla de kommuner på vilkas område verksamheten bedrivs. Om den kommunala tillsynsenheten känner till mobila livsmedelslokaler som regelbundet anländer till orten, finns det skäl att beakta det i tillsynsenhetens tillsynsplan. 

Enligt 2 mom. ska uppgifterna lämnas till den behöriga tillsynsmyndigheten senast fyra vardagar före den anmälda verksamheten inleds. Med vardag avses vardagar från måndag till fredag. Uppgifter om försäljning som sker på en söndag bör finnas hos tillsynsmyndigheten senast på tisdag morgon. På det sättet säkerställs det att tillsynsmyndigheten hinner kontrollera anmälan, vid behov ta kontakt med företagaren till exempel för att ge behövliga anvisningar och bereda sig på att inspektera verksamheten på plats. Det ligger i företagarens intresse att få behövliga anvisningar i förväg, och inte först vid en inspektion när verksamheten pågår. 

13 §.Registrerad kontaktmaterialverksamhet. I paragrafen föreskrivs om skyldigheten hos en kontaktmaterialföretagare att göra en anmälan om sitt verksamhetsställe och om den kontaktmaterialverksamhet som bedrivs där till den kommun där verksamhetsstället är beläget. Anmälan ska göras fyra veckor före inledandet av eller väsentliga ändringar i verksamheten. Den behöriga tillsynsmyndigheten ska även utan dröjsmål underrättas om verksamheten avbryts eller läggs ned. Kommunen ska handlägga anmälan och föra in uppgifterna om registrering av kontaktmaterialverksamheten i det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet (VATI) på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer. Vid behandling av anmälan ska tillsynsmyndigheten utföra den preliminära riskklassificeringen av kontaktmaterialverksamhet. Företagaren får ett meddelande över registreringen elektroniskt eller på något annat motsvarande sätt.  

Sådana företagare som inför livsmedelskontaktmaterial på marknaden och omfattas av anmälningsskyldigheten avses vara tillverkare av mellanmaterial och produkter som används vid tillverkningen av livsmedelskontaktmaterial, till exempel tillverkare av tryckfärger, lack och lim, tillverkare av egentligt livsmedelskontaktmaterial samt företagare som bedriver partihandel med livsmedelskontaktmaterial i Finland. Företagare som omfattas av anmälningsskyldigheten ska även vara företagare som importerar livsmedelskontaktmaterial och material och produkter som används i deras tillverkning från inremarknaden och från läder utanför Europeiska unionen. Anmälningsskyldigheten ska inte omfatta livsmedelsföretagare som till exempel vidareförädlar flaskor av plastfilm eller askar av kartong, i vilka livsmedel förpackas. Anmälningsskyldigheten ska täcka alla produkter och allt material som nämns i bilagan till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1935/2004.  

14 §.Spårbarhet. Enligt paragrafens 1 mom. ska den spårbarhetsinformation som krävs i livsmedelsbestämmelserna meddelas mottagaren för livsmedel, djur som används för livsmedelsproduktion och livsmedelskontaktmaterial. Uppgifterna och handlingarna kan även vara i elektroniskt format. En företagare inom livsmedelsbranschen ska föra bok över djur och livsmedel av animaliskt ursprung samt över hanteringen och transporten av dessa. I EU-lagstiftningen finns bestämmelser om sundhetsmärket, identifieringsmärket och dokumenteringen i anslutning till livsmedel av animaliskt ursprung. Slaktkroppar av hov- och klövdjur ska ha ett sundhetsmärke. Slaktkroppar av strutsfåglar (struts, emu, nandu) ska ha ett identifieringsmärke. Därtill ska livsmedel med animaliskt ursprung som härstammar från godkända livsmedelslokaler ha ett identifieringsmärke på livsmedlets omslag eller förpackning, eller direkt på livsmedlet. Enligt bilaga II avsnitt I punkt A.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 är identifieringsmärket inte nödvändigt i fråga om äggförpackningar som förses med förpackningscentralens kod i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1308/2013. Vid tillämpning av 11 § 2 mom. i livsmedelslagen krävs inget sundhetsmärke på slaktkroppar av ren och frilevande vilt.  

Bestämmelser om spårbarhet finns i artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. Enligt bestämmelsen ska livsmedel, foder, livsmedelsproducerande djur och alla andra ämnen som är avsedda för eller kan antas ingå i ett livsmedel eller ett foder kunna spåras på alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan. Livsmedelsföretagarna ska kunna ange alla naturliga och juridiska personer från vilka de har erhållit ett livsmedel, ett foder, ett livsmedelsproducerande djur eller ett ämne som är avsett för eller som kan antas ingå i ett livsmedel. I detta syfte ska företagarna ha system och förfaranden för att på begäran kunna lämna denna information till behöriga tillsynsmyndigheter. Livsmedelsföretagarna är skyldiga att ha system och förfaranden för att kunna identifiera de andra företag som har erhållit deras produkter. Denna information ska göras tillgänglig för de behöriga tillsynsmyndigheterna på begäran. Enligt artikel 18.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 ska livsmedel som släpps eller sannolikt kommer att släppas ut på marknaden inom gemenskapen vara lämpligt märkta eller identifierade för att underlätta spårbarheten med hjälp av tillämplig dokumentation eller information enligt tillämpliga krav i mer specifika bestämmelser. Bestämmelser om kraven på spårbarheten av livsmedel av animaliskt ursprung finns i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 931/2011. Om spårbarhetskrav för groddar och för frön avsedda för produktion av groddar föreskrivs i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 208/2013. 

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött och nötköttsprodukter och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 820/97 och i kommissionens förordning (EG) 1825/2000 och kommissionens genomförandeförordning (EU) 1337/2013 föreskrivs det om ett märkningssystem för nötkött och om spårbarhetskrav i samband med det.  

Enligt 17 § 1 mom. i gällande lag ska en livsmedelsföretagare, utöver de uppgifter som avses i artikel 18.2 och 18.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002, också ha ett system med vars hjälp man, med en sådan precision som lagen förutsätter, kan koppla samman informationen om mottagna och expedierade partier. Motsvarande bestämmelse ska inte längre finnas i paragrafen om spårbarhet. Varje företagare i livsmedelsbranschen ska ansvara för spårbarheten av den del som den är ansvarig för som en del av egenkontrollen. Företagaren får inom ramen för sin egenkontroll bestämma hurdana system uppnåendet av syften enligt artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 förutsätter när det gäller spårbarhet. Det beror bland annat på verksamhetens natur och omfattning vilka uppgifter genomförandet av spårbarheten förutsätter.  

I 2 mom. finns bestämmelser om spårning av fiskeri- och vattenbruksprodukter. Enligt bestämmelser är en företagare inom livsmedelsbranschen skyldig att ordna spårbarheten av fiskeri- och vattenbruksprodukter på det sätt som Europeiska unionens lagstiftning om fiskeripolitiken föreskriver. Bestämmelsen motsvarar kravet i gällande lag.  

15 §.Egenkontroll. I paragrafen föreslås en bestämmelse om att livsmedels- och kontaktmaterialföretagaren ska ha ett system för att identifiera och hantera faror i samband med sin livsmedelsverksamhet och säkerställa att livsmedlet och livsmedelskontaktmaterialet, primärproduktionsstället och livsmedelslokalen samt livsmedelsverksamheten uppfyller de krav som ställs i livsmedelsbestämmelserna.  

Enligt 1 mom. ska en företagare ha ett system för att identifiera och hantera faror i samband med sin verksamhet och säkerställa att verksamheten uppfyller de krav som ställs i livsmedelsbestämmelserna. Det föreslås att det inte längre ska krävas en skriftlig egenkontrollplan utan det system som förutsätts i lagen kan vara till exempel ett livsmedelssäkerhetssystem eller kvalitetsledningssystem. Även anvisningar för god praxis som Livsmedelsverket godkänt eller till och med företagarens egna anvisningar i samband med verksamhet i liten skala kan anses vara system som lagen förutsätter. Enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 ska livsmedelsföretagare inrätta och genomföra ett permanent förfarande för att identifiera faror, identifiera kritiska styrpunkter, upprätta förfaranden för att övervaka de kritiska styrpunkterna samt vidta korrigerande åtgärder. Företagaren ska på det sätt den behöriga myndigheten kräver visa att de uppfyller de krav som nämns ovan med beaktande av livsmedelsföretagets storlek och art. Vid bedömningen av livsmedelssäkerhetssystemets tillräcklighet ska myndigheten i synnerhet se till att det valda systemet tryggar att de personer som deltar i verksamheten agerar enligt på förhand överenskomna planer när de förebygger faror. Även om en skriftlig egenkontrollplan inte krävs som separat dokument, utgör en fungerande egenkontroll hos företagarna grunden för livsmedelssäkerheten och iakttagandet av livsmedelsbestämmelserna i övrigt. Tillsynsmyndigheten bedömer från i det enskilda fallet om egenkontrollskyldigheten enligt lagstiftningen kan uppfyllas utan en skriftlig plan. Egenkontrollens resultat bör dokumenteras tillräckligt noggrant. Om kraven på noteringar i fråga om egenkontroll och primärproduktion föreskrivs också i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagen sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. 

Enligt artikel 9.1 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 ska de behöriga myndigheterna regelbundet och med lämplig frekvens utföra riskbaserad offentlig kontroll av alla aktörer med hänsyn till tillförlitligheten hos och resultatet av de egenkontroller som aktörerna utfört, eller som tredje part utfört på deras begäran, inklusive privata kvalitetssäkringssystem där så är lämpligt, för att säkerställa att de bestämmelser som avses i artikel 1.2 efterlevs. Privata kvalitetssäkringssystem ersätter inte som sådana egenkontrollskyldigheten, och de ersätter inte den offentliga tillsynen. Kvalitetssystemens effekt visar sig i hurudana resultat av Oiva-granskningen företagaren får vid myndighetstillsynen över verksamheten.  

Tillsynen över den första ankomstplatsen för animaliska livsmedel från den inre marknaden blev en del av övrig riskbaserad livsmedelstillsyn genom lag 1397/2019. Enligt paragrafens 2 mom. ska det när en företagare förs in livsmedel som omfattas av de särskilda salmonellagarantierna från en annan medlemsstat i Europeiska unionen till Finland i egenkontrollen inkluderas en plan för provtagning och undersökning av de livsmedlen med tanke på eventuell upptäckt av salmonella. Provtagningen ska basera sig på en bedömning av de faror livsmedlen kan orsaka. Livsmedel som omfattas av de särskilda salmonellagarantierna uppfyller inte kraven enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/200 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, och därför ska företagaren dra bort sådana livsmedel från marknaden eftersom de strider mot bestämmelserna. Livsmedlet ska antingen returneras eller förstöras. Det behövs inga nationella bestämmelser om detta. Enligt 49 § i lagförslaget kan Livsmedelsverket utfärda bestämmelser om de uppgifter om livsmedel av animaliskt ursprung som ska meddelas tillsynsmyndigheterna när livsmedlen kommer från den inre marknaden. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagen sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. 

När tillsynen över den första ankomstplatsen för animaliska livsmedel från den inre marknaden blev en del av den riskbaserade livsmedelstillsyn genom lag 1397/2019, upphävdes jord- och skogsbruksministeriets förordning om verksamhet vid första ankomstplatser (118/2006) som utfärdats med stöd av livsmedelslagen och lagen om djursjukdomar (55/1980). I den förordningen föreskrevs det också om myndighetstillsyn. Trots att förordningen är upphävd, kan de tillsynsmyndigheter som avses i livsmedelslagen fortfarande vidta nödvändiga tillsynsåtgärder om de upptäcker att livsmedel inte uppfyller kraven enligt lagstiftningen om livsmedel eller djursjukdomar. Skyddsbeslut utgör till exempel beslut av Europeiska kommissionen som binder medlemsstaterna, som kommissionen kan fatta till följd av en uppenbar farosituation, såsom ett sjukdomsutbrott, i ett ursprungsland. Genom skyddsbeslut begränsas leveranserna av animaliska livsmedel. Livsmedel från den zon restriktionen gäller får inte ges en märkning som kan förväxlas med en märkning enligt förordning (EG) nr 853/2004 eller en hälsomärkning enligt förordning (EG) nr 854/2004, och sådana livsmedel får inte sändas till andra EU-medlemsstater. Den behöriga tillsynsmyndigheten enligt livsmedelslagen ska fortfarande vidta tillsynsåtgärder om den upptäcker livsmedel som strider mot bestämmelserna.  

16 §.Offentliggörande av tillsynsuppgifter. Enligt paragrafen ska en livsmedelsföretagare som omfattas av planmässig livsmedelstillsyn offentliggöra uppgifter om tillsynen. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagen sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. Utgångspunkten är att kravet på publicering av tillsynsuppgifter gäller alla företagare inom livsmedelsbranschen oberoende av om verksamheten idkas i en registrerad eller godkänd livsmedelslokal. Det centrala syftet med offentliggörandet av tillsynsuppgifter är att göra livsmedelstillsynen mer transparant. Skyldigheten att offentliggöra tillsynsuppgifter motiverar livsmedelsföretagarna att iaktta livsmedelsbestämmelser. Tillsynsuppgifternas offentlighet förbättrar även konsumenternas möjligheter att få information samt deras valmöjligheter. Ett annat syfte med offentliggörandet av tillsynsuppgifter är att göra livsmedelstillsynen bättre känd och öka dess genomslag. Företagarna får en möjlighet att berätta om sin egen verksamhet för konsumenterna. Kravet på offentliggörandet av tillsynsuppgifterna ändrar inte kraven i lagstiftningen eller ger tolkningar om bestämmelserna. Livsmedelsverket uppdaterar Oiva-bedömningsanvisningarna för livsmedelstillsynen när livsmedelslagstiftningen ändras. 

I bedömningen av livsmedelsverksamhetens småskalighet så kan man luta sig på skattelagstiftningen. Enligt 3 § 1 mom. i lagen om mervärdesskatt är en försäljare inte mervärdesskattskyldig om räkenskapsperiodens omsättning är högst 15 000 €, om inte försäljaren på egen anmälan antecknats som skatteskyldig. På motsvarande sätt kan man anse att sådan livsmedelsverksamhet där den årliga omsättningen understiger 15 000 € inte ska ses som idkande av näring, förutsatt att de till verksamheten hörande riskerna för livsmedelstryggheten är ringa. För sådan verksamhet krävs enligt förslaget ingen anmälan för registrering av verksamheten. Utgångspunkten är att en anmälan om sådan verksamhet inte behöver göras för registrering av verksamheten och att verksamheten inte omfattas av den systematiska tillsynen. Om riskerna med verksamheten emellertid inte är ringa, till exempel vid hantering av lättfördärvliga eller glutenfria livsmedel, ska verksamheten registreras och omfattas av den planmässiga tillsynen. Om alltså till exempel en privatperson regelbundet bakar konditoriprodukter för försäljning ska näringsverksamheten registreras också om årsomsättningen inte överskrider gränsvärdet på 15 000 €, eftersom livsmedlen är lättfördärvliga. Sådan livsmedelsverksamhet omfattas av den planmässiga tillsynen.  

Enligt 1 mom. ska en livsmedelsföretagare som omfattas av planmässig livsmedelstillsyn publicera tillsynsmyndighetens rapport över inspektion av livsmedelsverksamheten, så kallade Oiva-rapport där det redogörs för inspektionen av livsmedelsverksamheten. Livsmedelsverket ska utfärda närmare bestämmelser om offentliggörande av tillsynsuppgifter. Oiva-rapporten, som för närvarande är i bruk, berättar det allmänna vitsordet för kontrollen, resultaten för de helheter som har kontrollerats samt ger en kort skriftlig sammanfattning om tillsynsmyndighetens iakttagelser.  

I 2 mom. föreskrivs att skyldigheten att offentliggöra tillsynsuppgifter inte gäller primärproduktionsföretagare. Skyldigheten att offentliggöra tillsynsuppgifter gäller inte heller ställen för tillverkning och lagring av alkoholdrycker eller företagare som i första hand bedriver detaljförsäljning av alkoholdrycker som avses i 10 § 6 mom. Enligt alkohollagen är det möjligt att i samband med ett tillverkningsställe av gårdsvin, sahti och hantverksöl grunda ett försäljningsställe, som är en sådan livsmedelslokal som avses i 10 § i denna lag och om vilken det ska göras en anmälan om registrering till regionförvaltningsverket. Utanför skyldigheten att offentliggöra tillsynsuppgifter faller enbart sådana tillsynsobjekt där företagare i första hand bedriver detaljförsäljning av alkoholdrycker som avses i 10 § 6 mom. Ett försäljningsställe för alkoholdrycker kan även grundas i anslutning till ett sådant tillsynsobjekt där företagaren i första hand bedriver tillverkning eller servering av livsmedel eller detaljförsäljning av andra livsmedel än alkoholdrycker. På ett dylikt tillsynsobjekt ska dokumentet över livsmedelstillsynen offentliggöras på det sätt som anges i 1 mom.  

Enligt 3 mom. ska den senaste Oiva-rapporten från inspektionen av livsmedelsverksamheten tillhandahållas på ett lättillgängligt sätt på företagares webbplats eller på något annat motsvarande sätt. Något annat motsvarande sätt betyder till exempel företagarens sociala medier eller en mobilapplikation via vilken handel sker. Dessutom ska Oiva-rapporten från inspektionen av livsmedelsverksamheten finnas till påseende i en livsmedelslokal som besöks av konsumenter på en plats som konsumenterna lätt kan se, till exempel nära ingången till lokalen. Bestämmelsen motsvarar gällande praxis. När ett företag säljer sina produkter via internet, anses webbplatsens startsida motsvara ingången till en affär, och Oiva-rapporten eller en länk till den ska finnas synlig på webbplatsens startsida så att den är lätt synlig för konsumenterna. Sociala medier och mobilapplikationer likställs med webbplatser.  

17 §.Företagares skyldighet att lämna uppgifter. Om företagarens skyldighet att informera och samarbeta med den behöriga myndigheten föreskrivs i artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. I 1 mom. föreskrivs om livsmedels- och kontaktmaterialföretagares skyldighet att omedelbart underrätta den behöriga tillsynsmyndigheten om sådana allvarliga hälsofaror för människors hälsa som uppdagats i egenkontrollen eller på annat sätt. Företagaren ska också meddela vilka åtgärder som vidtagits för att rätta till dessa missförhållanden. De betydande faror som avses i bestämmelsen kan vara mikrobiologiska, kemiska eller fysikaliska. Företagare ska också underrätta den behöriga myndigheten till exempel om en allergisk konsument fått en anafylaktisk reaktion, om konsumenten inte i enlighet med lagstiftningen underrättats om en allergen som ingår i en portion som i övrigt uppfyller livsmedelsbestämmelserna. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll gällande lag. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om en livsmedelsföretagares skyldigheter när företagaren har fått kännedom om att ett av företagaren producerat, bearbetat eller distribuerat livsmedel har orsakat en matförgiftning eller om livsmedelsföretagaren misstänker att ett livsmedel kan orsaka matförgiftning. Livsmedelstillsynsmyndigheten i den kommun på vars område matförgiftningen misstänks ha inträffat ska omedelbart underrättas. Det kan vara nästan omöjligt för en företagare att ta ställning till om det är fråga om ett enskilt matförgiftningsfall eller en matförgiftningsepidemi. Det kan till exempel vara fråga om en epidemi som fått större spridning via råvaror. Kommunens livsmedelstillsynsmyndighet ansvarar tillsammans med kommunens hälsovårdsmyndighet för att utreda matförgiftningsepidemier. Kommunen ska inleda undersökning av matförgiftningar som motsvarar definitionen av matförgiftning enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen. Det livsmedel eller den råvara som misstänks ha orsakat matförgiftning eller ett prov av dem ska förvaras så att livsmedlet, råvaran eller provet kan undersökas på ett laboratorium för klarläggande av orsaken till matförgiftningen.  

Bestämmelsen motsvarar bestämmelserna om matförgiftning i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen. Bestämmelsen motsvarar också 24 § 2 mom. i den gällande lagen.  

18 §.Zoonoser. I paragrafen föreskrivs om en livsmedelsföretagares skyldighet att under alla omständigheter hindra att zoonotiska smittämnen sprids via livsmedel till människor samt om skyldigheten att följa och kontrollera förekomsten av zoonoser. Bestämmelserna i paragrafen baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv (2003/99/EG) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen. Kraven beträffande uppföljning och tillsyn gäller såväl primärproduktionsställen som livsmedelslokaler. Kraven omfattar sådana zoonoser som enligt EU:s zoonoslagstiftning ska uppföljas. Om uppföljningen och tillsynen över dessa zoonoser ska utfärdas närmare bestämmelser genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. I dag finns det ett nationellt program för salmonellakontroll av fjäderfä, svin och nötkreatur och produkter av dessa, ett program för uppföljning av EHEC hos nötkreatur som ska slaktas samt ett program för uppföljning av campylobakterier hos broilrar. Om verkställigheten av övervakningen av salmonella föreskrivs även i lagen om djursjukdomar (441/2013) och med stöd av den.  

Enligt paragrafen ska företagaren anmäla uppgifter om undersökningar som gäller uppföljning och övervakning av zoonoser till den behöriga tillsynsmyndigheten. På grund av Finlands särskilda salmonellagarantier ska kött från nötkreatur, svin och fjäderfä, malet kött samt hönsägg före leveransen till Finland undersökas med tanke på eventuell upptäckt av salmonella. Detta krav gäller inte länder med motsvarande tillsynsprogram gällande salmonella, som godkänts av Europeiska kommissionen. Enligt artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 ska partier som innehåller sådana livsmedel åtföljas av ett salmonellaintyg eller annat dokument där det framgår att de förutsatta undersökningarna har genomförts. Om företagaren i sin egenkontrollundersökning trots allt konstaterar salmonella i ett livsmedel som omfattas av de särskilda garantierna, ska han eller hon anmäla fyndet till den behöriga myndigheten.  

19 §.Hygienpass. I paragrafen föreskrivs om kraven för uppvisande av livsmedelshygienisk kompetens. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 852/2004 ska varje livsmedelsföretagare säkerställa att alla personer som arbetar i en livsmedelslokal handleds och utbildas så att de kan arbeta enligt god livsmedelshygien. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagen sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019.  

Enligt 1 mom. ska en person som hanterar oförpackade och lättfördärvliga livsmedel i en livsmedelslokal ha ett hygienpass, som påvisar livsmedelshygienisk kompetens, om personen i fråga har arbetat med uppgifter som förutsätter hantering av oförpackade och lättfördärvliga livsmedel under sammanlagt minst tre månader. Det krävs inte att de myndigheter som genomför livsmedelstillsyn påvisar livsmedelshygienisk kompetens med hygienpass. I stället för hygienpass är det meningen att en person som arbetar i en registrerad livsmedelslokal som idkar sådan verksamhet som avses i artikel 1.3 e i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 alltjämt kan uppvisa sin livsmedelshygieniska kompetens genom att genomgå den utbildning av jägare i hälsa och hygien som avses i avsnitt IV kapitel I i bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och som Livsmedelsverket har godkänt. Enligt 82 § 4 mom. 5 punkten i lagen ska Livsmedelsverket föra ett register över de företagare eller personer i företagares tjänst som genomfört utbildningen av jägare i hälsa och hygien. 

I 2 mom. finns bestämmelser om de grupper av personer av vilka ett hygienpass inte krävs. Bestämmelserna motsvarar till sitt innehåll den gällande lagen sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2020. Kravet på hygienpass grundar sig på den nationella lagstiftningen och kan därför inte utsträckas till att gälla besättning ombord på fartyg i internationell fart. En tillräcklig livsmedelshygienisk kompetens hos fartygets besättning kan försäkras på annat sätt och till exempel i fråga om den finländska besättningen är ett sätt fortfarande att avlägga hygienpasstestet. Behovet av hygienpass ska bedömas på basis av de arbetsuppgifter som personen utför.  

Enligt 3 mom. ska livsmedelsföretagaren föra bok över den livsmedelshygieniska kompetensen hos personer som arbetar i livsmedelslokalen. Tillsynsmyndigheten ska kunna kontrollera bokföringen som en del av egenkontrollen. Denna bestämmelse gör det möjligt att övervaka att livsmedelsföretagaren iakttar kraven gällande livsmedelshygienisk kompetens.  

Enligt 4 mom. ska Livsmedelsverket utarbeta ett hygienpasstest och godkänna modellen för hygienpasset. Hygienpasstestet ska ordnas och hygienpasset beviljas av en hygienpasstestare som är godkänd av Livsmedelsverket. Hygienpasstestaren får ta ut en avgift för testet och beviljandet av hygienpasset.  

Enligt 5 mom. kan man få hygienpass genom att genomgå hygientestet med godkänt resultat. Enligt den tidigare lagen kunde man även få ett hygienpass om man hade genomgått utbildning eller avlagt examen som omfattar motsvarande kunskaper. Den möjligheten slopades genom lag 1397/2020. Ett hygienpasstest ska också kunna avläggas som ett test i särskilda fall, och då finns det flera sätt att bearbeta testet enligt avläggarens särskilda behov.  

Vid behov kan hygienpasstestaren även ge ett nytt hygienpass i stället för ett beviljat hygienpass till exempel när passet har försvunnit eller personens namn har ändrats. Då är förutsättningen att testaren kan verifiera att personen i fråga verkligen avlagt testet på ett godkänt sätt. Om personen inte kan uppvisa ett intyg på avläggandet av testet, kan testaren ge ett nytt hygienpass förutsatt att testaren har arkiverat den ursprungliga testblanketten, som visar att personen i fråga har klarat av testet. Ifall rätten till hygienpass inte kan verifieras, måste personen uppvisa sin kompetens genom att avlägga ett nytt test. Vid behov kan Livsmedelsverket på samma förutsättningar som en hygienpasstestare ge ett nytt hygienpass i stället för ett tidigare beviljat pass. Detta kan ske till exempel om hygienpasstestarens rätt att utföra tester har återkallats eller om testaren har avlidit eller annars avslutat sin verksamhet. 

I lagens 80 § föreskrivs det att Livsmedelsverket ska föra ett riksomfattande register över hygienpasstestare och över alla personer som deltar i hygienpasstester. Testaren ska bevara alla dokument som ligger till grund för beviljande av hygienpass för att kunna påvisa på vilka grunder hygienpass beviljats. Testblanketterna för underkända test ska bevaras tillräckligt länge för att den som fått ett underkänt testresultat ska ha möjlighet att yrka på rättelse från den tidpunkt när han eller hon fått del av ärendet. Därför är det nödvändigt att föra in uppgifter om alla personer som deltar i testet i registret. I framtiden kommer registret att göra det lättare att få ett nytt hygienpass till exempel i stället för ett försvunnet.  

20 §.Hygienpasstestare. I paragrafen föreskrivs om förutsättningarna för godkännandet av en person som ansöker om godkännande som hygienpasstestare. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagen sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. Livsmedelsverket kan som hygienpasstestare godkänna en person, som har en högskoleexamen som förutsätts i 32 § eller som är behörig för en tjänst eller befattning som lektor eller lärare vilken anknyter till livsmedelshygien vid en läroanstalt som hör till Utbildningsstyrelsens verksamhetsområde.  

Enligt 2 mom. övervakar Livsmedelsverket hygienpasstestarnas verksamhet och kan vid behov återkalla ett godkännande som hygienpasstestare, om testaren inte ordnat hygienpasstester eller beviljat hygienpass på över tre år. Dessutom kan godkännandet återkallas om testaren bryter mot de bestämmelser och föreskrifter som gäller hygienpass och inte har rättat sin verksamhet på uppmaning av Livsmedelsverket. Syftet med bestämmelsen är att de testare som finns i registret över hygienpasstestare aktivt ska ordna test. Livsmedelsverket kan enligt förslaget även återkalla godkännandet av en testare utan uppmaning att rätta till verksamheten till exempel i situationer där polisen i sina egna utredningar kommer fram till att testaren bryter mot bestämmelser eller föreskrifter om hygienpasstestning eller om det till testarens verksamhet kopplas annan brottslig verksamhet, såsom grå ekonomi eller penningtvätt. Godkännandet kan också återkallas temporärt. 

Enligt 3 mom. tillämpas det på hygienpasstestare det som i 31 § 3 mom. föreskrivs om organ eller fysiska personer med delegerade uppgifter.  

Enligt paragrafens 4 mom. kan Livsmedelsverket meddela närmare föreskrifter om ordnande av hygienpasstester, grunderna för och utarbetande av testerna, de språk som används vid testerna och bedömningen av godkänt avläggande av testet samt om hygienpasset och beviljandet av det, behandlingen av registeruppgifter som gäller hygienpasstestare och informationshanteringen. Hygienpasstestet och andra dokument i anslutning till testet är handlingar som har uppkommit i en uppgift som innefattar utövning av offentlig makt. På behandling av dessa handlingar tillämpas allmänna lagar om informationshantering. Enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordningen) definierar Livsmedelsverket syften med och metoderna för behandlingen av de personuppgifter som behandlas i hygienpasstester, och är därmed den personuppgiftsansvarig som definierats i förordningen. En hygienpasstestare fungerar för Livsmedelsverkets räkning som personuppgiftsbiträde. Livsmedelsverkets föreskrift om anordnandet av datahanteringen är ett bindande juridiskt dokument enligt artikel 28.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 med vilket det säkerställs att personuppgiftsbiträden iakttar förordningens krav. 

21 §.Närmare bestämmelser om livsmedel och livsmedelskontaktmaterial. Det föreskrivs om allmänna krav som gäller livsmedel och livsmedelskontaktmaterial i 6 § 1 och 2 mom. i lagen. I denna paragraf samlas bemyndigandena att utfärda närmare bestämmelser om särskilda krav på livsmedel och livsmedelskontaktmaterial.  

Enligt paragrafens 1 mom. 1–4 och 6 punkten får jord- och skogsbruksministeriet för att verkställa de allmänna kraven på livsmedel och livsmedelskontaktmaterial genom förordning utfärda närmare bestämmelser vad gäller livsmedlens sammansättning, mikrobiologiska kvaliteten hos livsmedel och livsmedelskontaktmaterial och främmande ämnen i livsmedel; tillsatsämnen, aromer, enzymer, näringsämnen och processhjälpmedel i livsmedel; nationella arrangemang som krävs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2283; de uppgifter som ges på förpackningen till ett livsmedel, i en broschyr, i reklam eller i andra marknadsföringssammanhang samt livsmedelskontaktmaterial och deras användning samt märkningar och renhetskraven i fråga om dem. 

Enligt 1 mom. 5 punkten i paragrafen får man genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärda närmare bestämmelser om nationella benämningar på alkoholdrycker, dessa alkoholdryckers sammansättning och de uppgifter som ges om dem, i enlighet med vad Europeiska unionens lagstiftning möjliggör. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i gällande lag. Definitionerna för vissa alkoholdrycker (öl, cider, fruktvin och starkt fruktvin) har funnits i 1 § i förordningen om alkoholdrycker och sprit (1344/1994). Förordningen upphävdes genom alkohollagen (1102/2017) på så sätt att endast paragraferna 2, 3 och 4 i förordningen förblev i kraft. I dessa paragrafer föreskrivs bland annat om sammansättningen av och benämningarna på fruktvin. I bilaga VII del II i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 1308/2013 definieras vad som avses med vin. Enligt bestämmelsen kan medlemsstaterna dock tillåta användning av termen ”vin” om den åtföljs av ett namn på en frukt i ett sammansatt ord i fråga om sådana produkter som erhållits genom andra frukter än druvor. I enlighet med denna bestämmelse har definitionerna för fruktvin och starkt fruktvin funnits i förordningen om alkoholdrycker och sprit (1344/1994). För konsekvent efterlevnad av livsmedelsbestämmelserna och för att garantera att konsumenten inte vilseleds är det motiverat att vissa alkoholdrycker kan definieras i lagstiftningen.  

Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om anmälan gällande näringsmässig berikning som avses i 6 § 4 mom. samt övriga nationella arrangemang som krävs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1925/2004 samt om anmälan av kosttillskott som avses i 5 § 5 mom. utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Bestämmelsen motsvarar gällande lag. 

Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om innehållet i och distributionen av sådant informationsmaterial om föda för spädbarn och småbarn som krävs enligt artikel 10 i kommissionens delegerade förordning (EU) om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 609/2013 vad gäller särskilda sammansättnings- och informationskrav för modersmjölksersättning och tillskottsnäring och vad gäller informationskrav för uppfödning av spädbarn och småbarn utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Bestämmelsen motsvarar gällande lag. 

Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om de nationella arrangemang som krävs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1829/2003 om genetiskt modifierade livsmedel och foder utfärdas genom förordning av statsrådet. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1829/2003 fastställs regler för säkerhetsbedömning, godkännande och märkning av genetiskt modifierade livsmedel. Riskbedömningen för dessa produkters vidkommande görs centraliserat av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet EFSA. Handläggningen av tillståndsärenden sker centraliserat på gemenskapsnivå. Genom statsrådets förordning föreskrivs om bildandet av en nationell ståndpunkt hos olika myndigheter i fråga om godkännandet av genetiskt modifierade livsmedel. På tillsynen över genetiskt modifierade livsmedel tillämpas det som föreskrivs om livsmedelstillsyn på annat håll. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i gällande lag. 

22 §.Närmare bestämmelser om livsmedels- och kontaktmaterialverksamhet. Bestämmelser om de allmänna kraven på livsmedelsverksamhet finns i 6 § 3 mom. Den här paragrafen innehåller bemyndiganden att utfärda närmare bestämmelser vissa särskilda krav på livsmedelsverksamhet.  

Enligt 1 mom. 1 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet närmare bestämmelser utfärdas om verksamheter som avses i artikel 1.2 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004, artikel 1.3 c, d och e, artikel 1.5 b i och ii och artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och artikel 12.1 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/624. En producent kan till exempel överlåta till konsumenter eller leverera till den lokala detaljhandeln små mängder kött från fjäderfä eller kaniner som slaktats på lantgården från en registrerad livsmedelslokal utan köttbesiktning. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagstiftningen.  

Enligt 1 mom. 2 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om krav på utrymmen, konstruktioner och verksamhet i fråga om livsmedelsverksamhet. Exempelvis närmare bestämmelser om kvalitetskrav på vatten och hygienkrav för personalen kan ingå utfärdas genom förordning. Det kan också ingå bland annat bestämmelser om en företagares skyldighet att ändra sina hygienrutiner och omorganisera slaktningen till följd av zoonosfynd. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll gällande lag. 

Livsmedel ska hanteras, förvaras och transporteras på ett sätt som inte äventyrar god hygiennivå. Enligt 1 mom. 3 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om krav som gäller hantering och transport av livsmedel samt krav på temperaturer vid hantering, förvaring, transport, försäljning och servering. Närmare bestämmelser får utfärdas om exempelvis obligatorisk upphettning av ett livsmedel för att undanröja en sanitär olägenhet, transportförhållanden och nödvändiga temperaturer för att bibehålla den hygieniska kvaliteten på livsmedel. Bestämmelsen motsvarar gällande lag. 

Enligt 1 mom. 4 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om det nationella genomförandet av överenskommelsen om internationell transport av lättfördärvliga livsmedel och om specialutrustning för sådan transport (FördrS 48/81, ATP-avtalet). Bestämmelsen motsvarar gällande lag. 

Bestämmelser om djurens hälsotillstånd och hantering av djur vid livsmedelsproduktion finns i artikel 4 i Europaparlamentets och i artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 852/2004 och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Djur som används för livsmedelsproduktion ska ha ett hälsotillstånd som garanterar och de ska behandlas, hanteras och transporteras på ett sätt som garanterar hög hygiennivå på de livsmedel som produceras av dem. Hälsotillstånd inbegriper dels djurens hälsa, dels situationer när ett djur är symtomfritt men bär på en sjukdomsalstrare. Enligt 1 mom. 5 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om hälsotillståndet hos djur som används för livsmedelsproduktion samt om skötsel, hantering, provtagning, undersökningar och transport av dem och om den information som ska ges om djuren. 

Enligt 1 mom. 6 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare nationella bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati som avses i bilaga III kapitel A del I punkt 6.2 och 6.5 och punkt 4.3 i bilaga V i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati.  

Enligt 2 mom. får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om anmälan och handläggning av anmälan för registrering av primärproduktion samt om ansökan om godkännande av primärproduktionsställe och beslut om godkännande. Genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet får närmare bestämmelser även utfärdas närmare om anmälan och handläggning av anmälan för registrering av en livsmedelsverksamhet, ansökan om godkännande av livsmedelslokal och beslut om godkännande, meddelande om livsmedelsverksamhet i en mobil livsmedelslokal samt om anmälan om kontaktmaterialverksamhet. Genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet får närmare bestämmelser utfärdas om spårbarhet för livsmedel, djur som används för livsmedelsproduktion och livsmedelskontaktmaterial, krav på dokumentation och handlingar som gäller livsmedel, djur som används för livsmedelsproduktion, livsmedelskontaktmaterial och hantering och transport av dessa samt märkning av livsmedel av animaliskt ursprung. Genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet får närmare bestämmelser även utfärdas om egenkontroll för livsmedels och kontaktmaterialföretagare och de krav på dokumentation som gäller det, inspektioner i anslutning till offentliggörande av tillsynsuppgifter samt om offentliggörande av tillsynsuppgifter, allvarliga faror som framkommit vid livsmedelsverksamhet och anmälan om matförgiftning. Genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet får närmare bestämmelser även utfärdas om livsmedelsföretagares skyldighet att följa, kontrollera och förhindra förekomsten av zoonotiska smittämnen i animalieproduktionsdjur och livsmedel och att till den behöriga myndigheten lämna in uppgifter om undersökningar, undersökningsresultat och isolerade sjukdomsalstrare. 

3 kap. Myndigheterna och deras uppgifter 

23 §.Jord- och skogsbruksministeriets uppgifter. Enligt reglementet för statsrådet (262/2003) är det ministeriets uppgift att behandla lagberedningsärenden i anslutning till dess verksamhetsområde. Enligt paragrafen planerar och styr jord- och skogsbruksministeriet alltjämt verkställigheten av livsmedelsbestämmelserna. Med livsmedelsbestämmelser avses enligt 5 § 2 mom. 1 punkten bestämmelser i eller utfärdade med stöd av livsmedelslagen samt de gemenskapsbestämmelser som omfattas av tillämpningsområdet för lagen. Jord- och skogsbruksministeriet och Livsmedelsverket kommer med ett resultatavtal överens om de verksamhetsmässiga målen för varje enskilt år inom ramen för de beviljade anslagen.  

24 §.Livsmedelsverkets uppgifter. Enligt paragrafens 1 mom. planerar, styr, utvecklar och utför Livsmedelsverket livsmedelstillsyn på riksnivå på detta sätt som anges i livsmedelslagen. Bestämmelserna om Livsmedelsverkets allmänna uppgifter och resultatstyrning finns i lagen om Livsmedelsverket. Livsmedelsverket uppgör ett riksomfattande tillsynsprogram för styrning och samordning av den nationella planen för livsmedelstillsyn, som avses i 38 §.  

I paragrafens 2 mom. listas de uppgifter för Livsmedelsverket som inte annanstans i lagen separat föreskrivits som verkets uppgifter. Enligt 1 punkten ska Livsmedelsverket styra regionförvaltningsverken vid planeringen, styrningen och utvärderingen av den kommunala livsmedelstillsynen.  

Enligt 2 mom. 2 punkten ska Livsmedelsverket sköta köttbesiktning och annan livsmedelstillsyn i slakterier, vilthanteringsanläggningar och godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem. Bestämmelsen motsvarar gällande lag.  

Enligt 2 mom. 3 punkten ska Livsmedelsverket vid behov sköta besiktning före slakt på den jordbruksanläggning som djuren kommer från eller någon annanstans utanför slakteriet. Därtill ska Livsmedelsverket enlig 4 punkten vid behov utse andra veterinärer än de som är anställda hos Livsmedelsverket eller kommunen att utföra besiktning före slakt på den jordbruksanläggning som djuren kommer från. I 25 och 26 § föreskrivs det på motsvarande sätt att regionförvaltningsverket och kommunen vid behov ska sköta besiktning före slakt på den jordbruksanläggning som djuren kommer från eller på någon annan plats som inte är ett slakteri. I fråga om besiktning före slakt på den jordbruksanläggning som djuren kommer från motsvarar bestämmelserna gällande lag sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. Syftet är att ordna ante besiktning före slakt på ett så flexibelt och ändamålsenligt sätt som möjligt. Livsmedelsverkets officiella veterinär ska kunna genomföra besiktning före slakt till exempel på en den jordbruksanläggning som djuren kommer från i samband med ett litet slakteri under samma besök som besiktning efter slakt av slaktade djur. I andra fall kan det vara ändamålsenligt att kommunens officiella veterinär genomför besiktning före slakt på den jordbruksanläggning som djuren kommer från. Därtill kan Livsmedelsverket befullmäktiga en annan veterinär som finns nära den jordbruksanläggning som djuren kommer från att genomföra besiktning före slakt till exempel på grund av långa avstånd. Besiktning före slakt och besiktning efter slakt definieras i artikel 17 b och 17 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Den jordbruksanläggning som djuren kommer från definieras i artikel 2.2 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/624 och avser den jordbruksanläggning där djuren senast uppföddes. Enligt huvudregeln utförs besiktning före slakt antingen i slakteriet eller på den jordbruksanläggning som djuren kommer från. För djur som nödslaktas kan dock besiktning före slakt utom på den jordbruksanläggning som djuren kommer från också utföras någon annanstans utanför slakteriet. En sådan situation kan till exempel uppkomma om ett djur skadas under transporten till slakteriet. 

Enligt 2 mom. 5 punkten ska Livsmedelsverket offentliggöra resultaten av utförd livsmedelstillsyn.  

Enligt 2 mom. 6 punkten ska Livsmedelsverket övervaka att de laboratorier som avses i 34 § följer livsmedelsbestämmelserna.  

Enligt 2 mom. 7 punkten ska Livsmedelsverket vid behov i samarbete med kommunerna svara för planeringen och genomförandet av de nationella uppföljnings- och tillsynsprogram som Europeiska unionens lagstiftning förutsätter. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen kräver att zoonoser följs upp och kontrolleras. I dag finns det ett nationellt program för salmonellakontroll av fjäderfä, svin och nötkreatur och produkter av dessa, ett program för uppföljning av EHEC hos nötkreatur som ska slaktas samt ett program för uppföljning av campylobakterier hos broilrar. Livsmedelsverket ska t.ex. göra upp provtagningsplaner för programmen för uppföljning och tillsyn av zoonoser. Tillsynsprogrammet gällande djur och livsmedel av animaliskt ursprung har tidigare genomförts årligen enligt kraven i rådets direktiv 96/23/EG och tillsynsprogrammet har gällt ämnen som är förbjudna vid veterinär vård samt rester av tillåtna veterinära läkemedel. Dessutom har mängden främmande ämnen undersökts. Direktivet kommer att ersättas av förordningar som kommissionen utfärdar med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/2090 gäller åtgärder vid misstänkt eller konstaterad bristande efterlevnad av kraven. Förordningen tillämpas från den 14 december 2019. De övriga tre förordningarna kommer att gälla offentlig tillsyn och årlig rapportering om den, import från tredje land samt analysmetoder och provtagning. De förordningarna bedöms träda i kraft så att de kan börja tillämpas före utgången av 2022. Proverna tas av kommunerna samt av Livsmedelsverkets officiella veterinärer och undersöks av Livsmedelsverket. Årligen genomförs även tillsynsprogrammet av växtskyddsämnesrester på det sätt som EU-lagstiftningen förutsätter. I tillsynsprogrammet undersöks förbjudna västskyddsämnesrester samt rester av tillåtna ämnen. Proverna tas av kommunerna och undersöks av Livsmedelsverket. För koordineringen av tillsynsprogrammen svarar Livsmedelsverket i samarbete med kommunerna. Livsmedelsverket rapporterar resultaten för tillsynsprogrammen årligen till Europeiska kommissionen.  

Enligt 2 mom. 8 punkten ska Livsmedelsverket i samarbete med kommunerna delta i planeringen och genomförandet av provtagning och analys när det gäller myndighetsprov inom livsmedelstillsynen och prov inom de uppföljnings- och tillsynsprogram som avses i 7 punkten. Provtagning är en tillsynsåtgärd som den behöriga myndigheten ska kunna välja enligt egen prövning i en tillsynssituation. De behöriga tillsynsmyndigheterna planerar tagningen av myndighetsprov utifrån sina egna förutsättningar. Provtagningen sker som en del av de behöriga myndigheternas normala livsmedelstillsyn. Även Livsmedelsverket kan ta myndighetsprov som avses i 35 §. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i gällande lag.  

Enligt 2 mom. 9 punkten ska Livsmedelsverket svara på riksnivå för sådana tillsynsuppgifter inom livsmedelsäkerheten som kräver särskild sakkunskap och för andra officiella uppgifter samt för sammanställning av tillsynsrapporter i de fall då ingen annan myndighet ålagts denna uppgift. Det kan exempelvis vara att samla in och leverera uppgifter för den rapport om uppföljning av och tillsyn över zoonoser som avses i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG. Det kan också till exempel handla om hantering och avvärjande av riksomfattande och internationella epidemier och andra särskilda situationer, omfattande riskbedömningar samt särskilda analyser, till exempel uppgifter som kräver stamtypning eller isotopanalyser. Vidare kan det ingå att delta i verksamheten vid nationella expertorganisationer, bland annat vid Kompetenscentret för biologiska hot och att samarbeta med myndigheter i andra länder, Europeiska kommissionen samt EU:s myndigheter och referenslaboratorier i uppgifter som ansluter sig till livsmedelssäkerheten. En bestämmelse med motsvarande innehåll finns även i den gällande lagen och Livsmedelsverket har skött de uppgifterna. Livsmedelsverkets verksamhet som nämns ovan ska antecknas i den årliga tillsynsplanen.  

Enligt 2 mom. 10 punkten ska Livsmedelsverket vara nationell myndighet eller nationella kontaktpunkt enligt Europeiska unionens lagstiftning eller enlig internationella avtal i frågor som gäller livsmedelstillsynen, om detta inte enligt bestämmelserna är någon annan myndighets uppgift. Enligt 30 § 6 punkten i den gällande lagen är Livsmedelsverket den nationella kontaktpunkten i systemet för snabb varning (RASFF) som avses i artikel 50 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002. EU-lagstiftningen har flera olika system som förutsätter en nationell kontaktpunkt. I nuläget är Livsmedelsverket den huvudsakliga kontaktpunkten inom livsmedelstillsynen. Livsmedelsverket är till exempel EFSA Focal Point-kontaktpunkt, liksom också kontaktpunkt i informationsförmedlingsnätverket i anslutning till livsmedelsbedrägerier. Den nationella myndighet som avses i Europaparlamentets och rådets förordning om näringspåståenden och hälsopåståenden om livsmedel (EG) nr 1924/2006 samt Europaparlamentets och rådets förordning om tillsättning av vitaminer och mineralämnen samt vissa andra ämnen i livsmedel (EG) nr 1925/2006 är Livsmedelsverket. Det är inte motiverat att i lagen särskilt föreskriva om alla dessa nationella kontaktpunkter. Enligt den föreslagna allmänna bestämmelsen ska Livsmedelsverket verka som den nationella kontaktpunkten i ärenden som ansluter sig till livsmedelstillsynen i de fall då ingen annan myndighet ålagts denna uppgift. Med stöd av denna bestämmelse ska Livsmedelsverket, liksom i nuläget, godkänna den utbildning av jägare i hälsa och hygien som avses i avsnitt IV i bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. Livsmedelsverket utgör den nationella myndighet som nämns i artikel 3.2 1 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/1839 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning om informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder som avser jordbruksprodukter som genomförs på den inre marknaden och i tredjeland (EU) nr 1144/2014 när det bedömer huruvida hälsopåståenden som används i marknadsföringsmaterialet överensstämmer med lag. Med stöd av bestämmelsen är Livsmedelsverket också behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/515 om ömsesidigt erkännande av varor som är lagligen saluförda i en annan medlemsstat och om upphävande av förordning (EG) nr 764/2008. 

Enligt 2 mom. 11 punkten ska Livsmedelsverket bedöma de riktlinjer för god praxis som avses i artikel 8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004. Bestämmelsen motsvarar gällande lag.  

Enligt 2 mom. 12 punkten ska Livsmedelsverket utarbeta den nationella beredskapsplan för livsmedel som avses i artikel 115 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. I beredskapsplanen specificeras de åtgärder som ska genomföras om livsmedel visar sig utgöra en allvarlig risk för människors hälsa. 

Enligt 2 mom. 13 punkten ska Livsmedelsverket leda den nationella tillsynen över de bestämmelser som krävs enligt ATP-avtalet och godkänna de säsongkontroll- och typkontrollstationer som krävs enligt avtalet. Om uppgiften har tidigare föreskrivits genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Eftersom bestämmelser om myndighetsuppgifter ska ingå i lag, höjs bestämmelsen nu till lagnivå.  

25 §.Regionförvaltningsverkets uppgifter. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak bestämmelsen i den gällande lagen. Enligt 1 mom. ska regionförvaltningsverket planera, styra och övervaka livsmedelsverksamheten samt övervaka att livsmedelsbestämmelserna iakttas på sitt verksamhetsområde. Regionförvaltningsverket ska delta i genomförandet av tillsynsprojekt enligt den nationella beredskapsplanen för livsmedel. Dessutom ska regionförvaltningsverket bedöma livsmedelstillsynen i kommunerna genom att företa bedömnings- och handledningsbesök hos de kommunala tillsynsenheterna. Bedömnings- och handledningsbesökens syfte är att säkerställa en jämn och hög kvalitet, enhetlighet och utveckling hos tillsynen i olika delar av Finland samt att främja att resurserna inriktas enligt de risker som uppdagas. Bedömnings- och handledningsbesöken genomförs enligt Livsmedelsverkets riktlinjer. Regionförvaltningsverket ska offentliggöra resultatet av utvärderingen samt bedöma kommunernas tillsynsplaner, kontrollera att de följs och bedöma hur livsmedelstillsynen genomförs regionvis. Vid bedömningen av genomförandet av den kommunala livsmedelstillsynen betonas starkt utnyttjandet av tillsynsuppgifter i det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystemet för miljö- och hälsoskyddet (VATI). Tillsynsenheternas genomföranderapporter utgör en relativt liten del av bedömningen av genomförandet av den regionala livsmedelstillsynen. Regionförvaltningsverket ska offentliggöra resultaten av sin livsmedelstillsyn. Regionförvaltningsverket ska också övervaka internationella transporter av lättfördärvliga livsmedel och den specialutrustning som används vid dessa transporter i enlighet med ATP-avtalet. En motsvarande bestämmelse ingår i den gällande lagstiftningen i social- och hälsovårdsministeriets förordning (971/2006). 

Enligt alkohollagen är det möjligt att i samband med ett tillverkningsställe av gårdsvin, sahti och hantverksöl grunda ett försäljningsställe, som är en sådan livsmedelslokal som avses i 10 § i denna lag och om vilken det ska göras en anmälan om registrering till regionförvaltningsverket. Om det i samband med ett sådant försäljningsställe bedrivs sådan annan småskalig livsmedelsverksamhet där riskerna är små, till exempel ett sommarkafé, kan regionförvaltningsverket med stöd av 25 § 1 mom. också sköta tillsynen för den livsmedelsverksamheten. Tillsynen över försäljningsställen för gårdsvin, sahti eller hantverksöl i anslutning till sådana tillsynsobjekt där företagaren i första hand bedriver tillverkning eller servering av livsmedel eller detaljförsäljning av andra livsmedel än alkoholdrycker kan skötas av den kommunala livsmedelstillsynsmyndigheten. 

Enligt 2 mom. ska regionförvaltningsverket sköta köttbesiktningar och annan livsmedelstillsyn vid renslakterier och godkända livsmedelslokaler i anslutning till dem. I regionförvaltningsverkets interna arbetsfördelning har godkännandet och tillsynen av renslakterier koncentrerats till regionförvaltningsverket i Lappland. Dessutom föreslås det att i fråga om djur som slaktas i renslakteri regionförvaltningsverket vid behov ska sköta besiktning före slakt på den jordbruksanläggning som djuren kommer ifrån eller på någon annan plats som inte är ett slakteri. I fråga om besiktning före slakt på den jordbruksanläggning som djuren kommer från motsvarar bestämmelsen gällande lag sådan den lyder ändrad i lag 1397/2019. Enligt huvudregeln utförs besiktning före slakt antingen i slakteriet eller på den jordbruksanläggning som djuren kommer från. För djur som nödslaktas kan dock besiktning före slakt utom på den jordbruksanläggning som djuren kommer från också utföras någon annanstans utanför slakteriet.  

Enligt 3 mom. ska Livsmedelsverket meddela närmare föreskrifter om offentliggörandet av resultaten av utvärderingen av kommunens livsmedelstillsyn som avses i 1 mom. 1 punkten och resultaten av sin livsmedelstillsyn som avses i 1 mom. 3 punkten.  

26 §.Närings-, trafik- och miljöcentralens uppgifter. Enligt paragrafen ska Närings-, trafik- och miljöcentralen utföra de inspektioner som hänför sig till övervakningen av de tvärvillkor som avses i lagen om verkställighet av jordbruksstöd och som gäller livsmedelshygienen inom växtproduktion. Närings-, trafik- och miljöcentralerna får i samband med övervakningen av tvärvillkoren ta myndighetsprov för att undersöka rester av växtskyddsmedel. Dessutom får närings-, trafik- och miljöcentralerna ta andra myndighetsprov på uppdrag av Livsmedelsverket.  

I 34 § 6 mom. i den gällande lagen föreskrivs det att Närings-, trafik- och miljöcentralerna övervakar att skyldigheterna enligt 17 § 2 mom. fullgörs i samband med landningar från fiskefartyg. Kommunerna övervakar kraven på spårbarhet för fiskeri- och vattenbruksprodukter enligt den gemensamma fiskeripolitiken. I 7 § i lagen om ett påföljdssystem för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken (1188/2014) föreskrivs det att bestämmelser om den tillsyn som Livsmedelssäkerhetsverket, regionförvaltningsverket och kommunen för livsmedelstillsyn utövar i fråga om spårbarheten för fiskeri- och vattenbruksprodukter och de uppgifter som ges konsumenterna finns i livsmedelslagen.  

27 §.Kommunens uppgifter. Paragrafen motsvarar gällande lag. Enligt paragrafens 1 mom. svarar kommunen för livsmedelstillsynen inom sitt verksamhetsområde. I kommunen sköts dessa uppgifter av en nämnd eller av något annat kollegialt organ som kommunen utser. Det som i livsmedelslagen föreskrivs om en kommun gäller också en samkommun och ett samarbetsområde för miljö- och hälsoskyddet.  

Enligt lagen om samarbetsområden för miljö- och hälsoskyddet (410/2009) ska det i ett kommunalt samarbetsområde för att ordna uppgiften och möjliggöra en ändamålsenlig arbetsfördelning och specialisering för denna uppgift ha personalresurser som motsvarar minst 10 årsverken. Om en kommun inte har de personalresurser som krävs, ska den tillsammans med en eller flera andra kommuner bilda ett samarbetsområde. Enligt 2 mom. ska en uppgift som enligt lag åligger kommunen eller dess myndighet och som kan delegeras till en tjänsteinnehavare genom avtal anförtros en annan kommuns eller samkommuns tjänsteinnehavare som sköter uppgiften under tjänsteansvar.  

Enligt 3 mom. kan kommunfullmäktige ge en nämnd eller ett organ rätt att vidaredelegera beslutanderätt som har delegerats till den till en tjänsteinnehavare eller en sektion. Det föreslås att beslutanderätt som gäller tvångsmedel och påföljder ska kunna delegeras i fråga om 55–59 och 67 §. Ett arrangemang som avviker från kommunallagen (410/2015) behövs i livsmedelstillsynen för det första för att kommunerna i väldigt stor utsträckning har delegerat beslutanderätt i tillämpningen av livsmedelslagstiftningen till tjänsteinnehavare. Det är alltså möjligt att nämnden eller organet inte har någon erfarenhet av beslutsfattande enligt livsmedelslagstiftningen. När utövandet av administrativa tvångsmedel delegeras till en tjänsteinnehavare försnabbar vanligen handläggningen av ärenden, vilket också ligger i företagarnas intresse. Dessutom är det ofta fråga om väldigt tekniska saker, exempelvis när det i ett livsmedelsparti konstateras halter av skadliga ämnen som överskrider gränsvärdena enligt lagstiftningen.  

Enligt grundlagen ska det föreskrivas i lag om de uppgifter som åläggs kommunerna. 4 mom. motsvarar gällande lag. Enligt 4 mom. 1 punkten ska kommunen till regionförvaltningsverken och Livsmedelsverket sända sådana meddelanden och rapporter som avses i livsmedelsbestämmelserna. Enligt 2 punkten ska kommunerna ge råd till livsmedelsföretagare och konsumenter samt ge information i frågor som hänför sig till tillämpningsområdet för livsmedelslagen.  

Enligt 4 mom. 3 punkt. svarar kommunen vid behov i samarbete med Livsmedelsverket och mot ersättning för planeringen och genomförandet av de nationella uppföljnings- och tillsynsprogram som EU-lagstiftningen förutsätter. Planeringen och genomförandet av uppföljnings- och tillsynsprogram beskrivs ovan i samband med 24 § 2 mom. 7 punkten, som berör Livsmedelsverkets uppgifter. I praktiken skickar kommunen en räkning på de kostnader som föranleds av provtagningen till Livsmedelsverket, som betalar den till kommunen. På Livsmedelsverket bokförs dessa kostnader som tillsynsprogrammets kostnader, som sedan på basis av Livsmedelsverkets avgiftsförordning tas ut av företagare tillsammans med andra kostnader som föranleds av tillsynsprogrammet, till exempel analyskostnader. Förfarandet motsvarar förfarandet enligt gällande lag.  

Enligt 4 mom. 4 punkten ska kommunen vid behov i samarbete med Livsmedelsverket delta i planeringen och genomförandet av myndighetsprov som tas av livsmedelstillsynen och analysen av dem. Provtagningen ingår i kommunernas normala livsmedelstillsyn.  

Enligt 4 mom. 5 punkten ska kommunen vid behov sköta besiktning före slakt på den jordbruksanläggning som djuren kommer från eller på någon annan plats som inte är ett slakteri. I 24 § föreskrivs det på motsvarande sätt att Livsmedelsverket och kommunen vid behov ska sköta besiktning före slakt på den jordbruksanläggning som djuren kommer från eller på någon annan plats som inte är ett slakteri. Syftet är att ordna besiktning före slakt på ett så flexibelt sätt som möjligt och från fall till fall bedöma vad som är det mest ändamålsenliga sättet att ordna besiktningen. Närmare motiveringar har presenterats i samband med 24 § 2 mom. 3 punkten. 

Enligt 4 mom. 6 punkten övervakar kommunen att de skyldigheterna enligt 14 § 2 mom. som gäller spårbarheten följs i fråga om fiskeri- och vattenbruksprodukter.  

Enligt 4 mom. 7 punkten offentliggör kommunen resultaten av utförd livsmedelstillsyn.  

Enligt 4 mom. 8 punkten utarbetar kommunen för sitt område den nationella beredskapsplan för livsmedel som avses i artikel 115 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. 

Enligt 2 mom. 9 punkten övervakar kommunen internationella transporter av lättfördärvliga livsmedel och den specialutrustning som används vid dessa transporter enligt ATP-avtalet. 

Enligt 5 mom. kan kommunen med avvikelse från 24 § 2 mom. 2 punkten sköta sådan köttbesiktning och annan livsmedelstillsynen i slakterier och vilthanteringsanläggningar och livsmedelslokaler i anslutning till dem, vilket enligt lag är Livsmedelsverkets uppgift, om kommunen ingått ett avtal om detta med Livsmedelsverket.  

Enligt 6 mom. ska Livsmedelsverket meddela närmare föreskrifter om sändande av de meddelanden och rapporter som avses i 1 mom. 1 punkten.  

28 §.Tillsyns- och tillståndsverket för social- och hälsovårdens uppgifter. Bestämmelsen motsvarar gällande lag. Det föreslås att Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården ska planera, styra och verkställa tillsynen i fråga om drycker som innehåller mer än 2,8 volymprocent etylalkohol och styra kommunerna i tillsynen över detaljhandelsställen för alkoholdrycker. Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården ska också sköta tillsyn över alkoholdrycker enligt alkohollagen. Därför anses det alltjämt vara motiverat att Tillstånds- och tillsynsmyndigheten för social- och hälsovården även övervakar alkoholdryckernas livmedelsegenskaper, till exempel tillsatsämnen och främmande ämnen.  

29 §.Försvarsmaktens uppgifter. Enligt förslaget ska Försvarsmakten svara för de uppgifter som enligt denna lag ska skötas av kommunerna till den del det gäller livsmedelsverksamhet som omfattas av försvarsmaktens tillsyn. Bestämmelsen motsvarar gällande lag. Den tillsyn som försvarsmakten bedriver omfattar Försvarsmaktens livsmedelslager, garnisonsrestauranger med tillhörande personalmatsalar, distributionskök och lager, materiel för livsmedelstransport, marinens fartyg, företag som i förekommande fall tillhandahåller kosthållsservice för Försvarsmakten, soldathemsbilar, permanenta och tillfälliga övningsområden, nationella och internationella militära övningar som Finland ansvarar för och militära krishanteringstrupper samt personalmatsalar, soldathem och garnisonsklubbar som är belägna på platser som med tanke på försvaret är särskilt skyddade eller på svåråtkomliga platser. Tillsynen omfattar de tillsynsobjekt som finns på de ställen som nämns ovan och den livsmedelsverksamhet som bedrivs där. 

30 §.Tullens uppgifter. Om offentlig kontroll av import från tredje land föreskrivs i lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019), där det också finns bestämmelser om Tullens importkontrolluppgifter. Genom lag 1278/2019 ändrades bestämmelsen om Tullens uppgifter i den gällande livsmedelslagen så att de punkter som berörde kontroll av andra än animaliska livsmedel som importeras från länder utifrån EU samt kontroll av dokumentens äkthet för andra än animaliska livsmedel som transporteras som transitgods.  

Bestämmelsen motsvarar gällande lag sådan den lyder ändrad genom lag 1278/2019. Enligt 1 mom. 1 punkten kontrollerar Tullen att de livsmedel av icke-animaliskt ursprung och det livsmedelskontaktmaterial som föras in till Finland från Europeiska unionens medlemsstater motsvarar livsmedelsbestämmelserna vid lossning eller därtill hörande lagring av livsmedelspartiet i Finland. För att Tullens och kommunens övervakning inte ska vara överlappande, avses Tullen övervaka första lossning och därtill rörande lagring av livsmedelspartier i Finland. Detta är fallet även i den gällande lagen. I gällande lag är förutsättningen för Tullens övervakningsrätt att produktpartiet lossas och lagras i Finland. Inom internmarknadshandeln finns även företagare som inte har eget lager i Finland, och därför har Tullen inte kunnat övervaka dem. Antalet sådana företagare har under de senaste åren ökat. Därför föreslås det inte längre vara en förutsättning för Tullens tillsynsrätt att företagaren har ett lager i Finland.  

Enligt 1 mom. 2 punkten ska Tullen kontrollera att handlingarna rörande de livsmedel av icke-animaliskt ursprung samt livsmedelskontaktmaterial som exporteras från Finland till länder utanför Europeiska unionen är korrekta,  

Enligt 1 mom. 3 punkten ska Tullen vid import och export och i handel på den inre marknaden i enlighet med ATP-avtalet övervaka internationella transporter av lättfördärvliga livsmedel och den specialutrustning som används vid dessa transporter.  

Enligt 2 mom. kan närmare bestämmelser om Tullens uppgifter i övervakningen av exportkraven utfärdas genom förordning av statsrådet. 

31 §.Statens näringsdelegation. En bestämmelse om utseendet av statens näringsdelegation fogades till livsmedelslagen genom lag 1397/2019. Tidigare har det inte föreskrivits i lag om statens näringsdelegation. Däremot finns det lagbestämmelser om tillsättande av liknande nationella delegationer, bland annat om folkhälsodelegationen och statens idrottsråd. Finland har haft en statlig näringsdelegation sedan 1936. Till en början tillsattes den av statsrådet och sedan 1954 har den tillsatts av jord- och skogsbruksministeriet. Det ansågs att en bestämmelse om tillsättande av statens näringsdelegation i livsmedelslagen stöder genomförandet av delegationens omfattande uppdrag och stärker ytterligare samarbetet mellan livsmedelstillsynen och hela mat- och kostsektorn. 

Enligt förslaget ska jord- och skogsbruksministeriet för en mandattid på tre år utse statens näringsdelegation, som är underställd ministeriet. Delegationen ska vara sakkunnigorgan för främjande av befolkningens näringsvanor, utarbeta nationella näringsrekommendationer, uppgöra åtgärdsförslag och ta initiativ för att förbättra näringsvanor och livsmedelssystemet, ge utlåtanden i anslutning till sitt verksamhetsområde och följa upp och bedöma åtgärdernas inverkan på näringen, hälsan och livsmedelssystemet. 

Statens näringsdelegation ska vara ett nationellt expertorgan som främjar och följer upp näringsläget i befolkningen. Arbetet är fast förknippat och har en viktig koppling till livsmedelstillsynen eftersom ett flertal delområden inom livsmedelstillsynen har ett tydligt samband med befolkningens näring.  

För närvarande är tjänsten som generalsekreterare för statens näringsdelegation placerad på Livsmedelsverket. Enligt överenskommelse arbetar en av Livsmedelsverket utsedd tjänsteman som generalsekreterare för delegationen. Ledamöterna i delegationen är näringsexperter från ministerier, universitet, forskningsinstitut och nationella myndigheter inom området.  

32 §.Kompetensen hos personer som utför tillsynsuppgifter. Enligt förslaget ska personer som utför uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och annan offentlig verksamhet ha för uppgiften lämplig högskoleexamen eller vid behov en sådan behörighet som förutsätts i Europeiska unionens lagstiftning. Enligt 24 § kan Livsmedelsverket vid behov befullmäktiga andra veterinärer än de som är anställda hos Livsmedelsverket eller kommunen att utföra besiktning före slakt på den jordbruksanläggning som djuren kommer från. Därför föreskrivs det inte längre om behörighetskrav för tjänsteinnehavare, utan om behörighetskrav för offentliga tillsynsuppgifter och andra myndighetsuppgifter. 

Bestämmelser om utbildningen av tjänsteinnehavare som sköter uppgifter inom livsmedelstillsynen och om upprätthållandet av personalens kompetens finns i artikel 5.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625, enligt vilken personal som utför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet ska få ändamålsenlig utbildning för sitt kompetensområde så att den på ett kompetent sätt kan utföra sina uppgifter och utföra offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet på ett enhetligt sätt. Personalen ska hålla sig uppdaterad på respektive kompetensområde och vid behov få regelbunden vidareutbildning. Personal som utför offentlig kontroll ska få utbildning på de områden som anges i kapitel I i bilaga II till förordningen och om de behöriga myndigheternas skyldigheter till följd av denna förordning, på lämpligt sätt. De behöriga myndigheterna och organ med delegerade uppgifter ska utarbeta och genomföra utbildningsprogram för att säkerställa att personal som utför offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet får den utbildning som avses artikel 4.4. Enligt artikel 5.5 ska effektiv och verkningsfull samordning och effektivt och verkningsfullt samarbete mellan dessa olika enheter säkerställas när det inom en behörig myndighet finns mer än en enhet med behörighet att utföra offentlig kontroll eller annan offentlig verksamhet.  

Om minimikrav på utbildning för officiella veterinärer, officiella assistenter och personal som är utsedd av de behöriga myndigheterna samt slakteripersonal som bistår vid utförandet av uppgifterna i samband med köttbesiktning föreskrivs i artikel 13 och 14 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/624.  

Enligt paragrafens 2 mom. får närmare bestämmelser om behörighets- och språkkrav samt fortbildning för dem som utför uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och annan offentlig verksamhet utfärdas genom förordning av statsrådet. Med stöd av bestämmelsen kan det också föreskrivas exempelvis om behörigheten för veterinärer som Livsmedelsverket utser.  

33 §.Organ och fysiska personer med delegerade uppgifter. Ett organ med delegerade uppgifter definieras i artikel 3.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Enligt definitionen ska organ med delegerade uppgifter vara juridiska personer. Tillsynsmyndigheterna dock också kunna befullmäktiga fysiska personer att utföra inspektioner som hör till myndighetsuppgifterna eller att ta myndighetsprov. Tillsynsmyndigheten ska från fall till fall fastställa vilka uppgifter ett organ eller fysiska personer med delegerade uppgifter får utföra. Uppgifterna får dock inte innefatta administrativa beslut.  

Enligt 1 mom. får en tillsynsmyndighet under de förutsättningar som anges i artiklarna 28–33 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 skriftligen delegera utförandet av kontroller, undersökningar och utredningar i samband med offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet till ett organ med delegerade uppgifter. Tillsynsmyndigheter kan också delegera uppgifter som behövs för offentlig kontroll till fysiska personer. Enligt artikel 28–33 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 kan inga andra offentliga uppgifter delegeras till fysiska personer. Övriga offentliga uppgifter är tillstånd, godkännanden och bestämmelser samt exempelvis certifieringar och kartläggningar. De förvaltningsbeslut som eventuellt fattas utifrån dessa kontroller, undersökningar och utredningar ska fattas av den tillsynsmyndighet som delegerat uppgiften.  

Enligt 2 mom. godkänner Livsmedelsverket organ med delegerade uppgifter, och en tillsynsmyndighet kan delegera myndighetsuppgifter till organen.  

Enligt 3 mom. bestämmelser om de principer för god förvaltning som ska iakttas vid fullgörandet av uppgifter enligt denna paragraf finns i förvaltningslagen (434/2003), språklagen (423/2003), samiska språklagen (1086/2003), lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019), lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019) och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) på organ och fysiska personer med delegerade uppgifter. På personer som är anställda av eller har ledningsuppdrag hos ett organ med delegerade uppgifter tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när personerna deltar i skötseln av de uppgifter som avses i denna lag. Bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar gäller också fysiska personer med delegerade uppgifter och organs personal när de sköter uppgifter enligt livsmedelslagen eller andra livsmedelsbestämmelser. Om skadeståndsansvar föreskrivs i skadeståndslagen (764/1974). 

Enligt EU-lagstiftningen kan besiktning före slakt på den jordbruksanläggning som djuren kommer från eller på någon annan plats som inte är ett slakteri även utföras av en veterinär som inte är anställd av en myndighet, till exempel en veterinär som har befullmäktigats av Livsmedelsverket enligt 24 § 2 mom. 4 punkten. På en sådan privat veterinär ska det som paragrafens bestämmelse om organ och fysiska personer med delegerade uppgifter tillämpas, med undantag av ackrediteringskravet enligt artikel 29 i förordning (EU) 2017/625. Om det vid besiktningen framkommer något som förutsätter myndighetsåtgärder, ska den privata veterinären överföra ärendet till Livsmedelsverkets eller kommunens officiella veterinär för avgörande. På motsvarande sätt ska på sådan utbildad person som avses i avsnitt IV kapitel I i bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 853/2004 tillämpas bestämmelserna om organ och fysiska personer med delegerade uppgifter när personen gör en första undersökning av viltet på jaktplatsen, med undantag av kravet på ackreditering. 

Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om utseendet av organ och fysiska personer med delegerade uppgifter samt om delegering av uppgifter i samband med offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet utfärdas genom förordning av statsrådet.  

4 kap. Laboratorier 

34 §.Utseende av laboratorier. Enligt 1 mom. ska jord- och skogsbruksministeriet utse nationella referenslaboratorier och fastställer deras uppgifter. Utseendet ska ske genom ett administrativt beslut av ministeriet, där även referenslaboratoriets uppgifter samt matriser och analyser som uppgifterna gäller specificeras. Med nationellt referenslaboratorium avses laboratorier som medlemsstaterna enligt artikel 100 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 ska utse för att motsvara EU:s referenslaboratorier. En medlemsstat kan utse ett nationellt referenslaboratorium även för ett område som inte har ett EU-referenslaboratorium och bestämma om dess uppgifter.  

Som nationellt referenslaboratorium kan på vissa villkor även ett laboratorium i en annan EU- eller EES-medlemsstat utses. Medlemsstaterna ska då underrätta Europeiska kommissionen och andra medlemsstater samt EU:s referenslaboratorium om referenslaboratorierna. Medlemsstaten ska därtill publicera en förteckning över nationella referenslaboratorier. Om det finns flera nationella referenslaboratorier på EU:s mandat, ska medlemsstaten säkerställa nära samarbete mellan de nationella referenslaboratorierna samt gott samarbete med andra nationella laboratorier och EU:s referenslaboratorier.  

Bestämmelser om skyldigheter och uppgifter för nationella referenslaboratorier finns i artikel 101 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Nationella referenslaboratorier ska samarbeta med EU:s referenslaboratorier och delta i referensprovsundersökningar som ordnas av dem. De nationella referenslaboratorierna ska koordinera verksamheten vid de officiella laboratorierna för att samordna och förbättra analys- och diagnostikmetoder, vid behov ordna referensprovstester för jämförande tester mellan officiella laboratorier samt följa med de officiella laboratoriernas framgång i referensprovsundersökningar och informera de behöriga myndigheterna om detta. De nationella referenslaboratorierna ska distribuera den information som de får av EU:s referenslaboratorier till officiella laboratorier och behöriga tillsynsmyndigheter samt assistera de behöriga tillsynsmyndigheterna vid genomförandet av den nationella planen för livsmedelstillsyn och myndigheternas tillsynsplaner. De nationella referenslaboratorierna validerar vid behov reagens och upprättar förteckningar över tillverkare och leverantörer av referensämnen och reagens. Vidare assisterar de nationella referenslaboratorierna medlemsstaterna vid epidemier (matförgiftningar, zoonoser) och vid undersökningen av partier som strider mot livsmedelsbestämmelserna, till exempel verifiering av diagnosen och typningen av patogen- och mördarbakteriestammar samt taxonomiska och epidemiologiska undersökningar. 

Enligt 2 mom. utser Livsmedelsverket officiella laboratorier. Termen officiellt laboratorium definieras i 5 § 2 mom. 15 punkten. Ett officiellt laboratorium kan vara en mobil laboratorieenhet eller laboratoriet kan ha en sådan enhet. Livsmedelsverket kan utse ett laboratorium för viss tid, om laboratoriet uppfyller alla de krav för att bli utsett i standard ISO/IEC 17025, men bristerna är sådana att undersökningarnas tillförlitlighet inte äventyras. Laboratoriet ska inom den tid som Livsmedelsverket utsatt avhjälpa bristerna och ansöka om slutlig ackreditering.  

Bestämmelser om kraven på utseendet av officiella laboratorier föreskrivs i artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Behöriga myndigheter kan även utse som officiella laboratorier ett laboratorium som finns i en annan EU-medlemsstat eller inom EES-området förutsatt att den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars område laboratoriet finns har utsett det som officiellt laboratorium. Om inget officiellt laboratorium som utsetts i unionen eller inom EES har den sakkunskap som krävs för att utföra nya eller särskilt ovanliga laboratorieanalyser, laboratorietester och laboratoriediagnostik, får man enligt artikel 37.6 anlita ett laboratorium som inte uppfyller kraven. Ett officiellt laboratorium ska enligt artikel 37.4 ha den nödvändig sakkunskap, utrustning och infrastruktur samt kompetent personal. Uppgifterna ska utföras utan dröjsmål, opartiskt och utan intressekonflikter. Ackrediteringen av ett officiellt laboratorium ska överensstämma med standarden EN/ISO 17024, och ackrediteringen ska omfatta de metoder som används för myndighetsundersökningar.  

Vidare finns det bestämmelser om undantagen till ackrediteringskravet i artikel 40 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Som officiellt laboratorium utan ackreditering kan utses ett laboratorium vars enda verksamhet består av detektion av trikiner i kött eller endast analyser i anslutning till andra officiella åtgärder. Dessa laboratorier ska verka under överinseende av myndigheterna eller av ett nationellt referenslaboratorium, delta i referensprovsundersökningar och med undantag för trikinlaboratorierna också ha ett kvalitetssystem. Enligt artikel 42 i förordningen får de behöriga myndigheterna i en medlemsstat på de förutsättningar som nämns i förordningen för en begränsad tid ge ett undantag från ackrediteringen av en metod till ett officiellt laboratorium. 

Enligt 3 mom. utser Livsmedelsverket på ansökan laboratorierna för egenkontroll för att undersöka de egenkontrollprov som livsmedelsbestämmelserna förutsätter. Termen ackrediterat egenkontrollaboratorium definieras i 5 § 2 mom. 18 punkten. På kompetensen av egenkontrollaboratorier ställs inga krav i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Eftersom egenkontrollen bildar grunden för livsmedelssäkerheten, är det motiverat att ställa krav även på laboratorier som undersöker egenkontrollprov. Inga krav ställs på egenkontrollaboratorier som enbart undersöker prov som företagaren anser vara nödvändiga till exempel i anslutning till kvalitetssäkringen. Livsmedelsverket kan utse ett laboratorium för viss tid, om laboratoriet inte uppfyller alla de krav som ställs för at bli utsett av officiellt laboratorium i standard ISO/IEC 17025, men bristerna är sådana att undersökningarnas tillförlitlighet inte äventyras. Laboratoriet ska inom den tid som Livsmedelsverket utsatt avhjälpa bristerna och ansöka om slutlig ackreditering.  

I 4 mom. föreskrivs om förutsättningarna för utseende av egenkontrollaboratorier. En förutsättning är att laboratoriets kompetens påvisats på basis av ackreditering eller utlåtelse om kompetens som utfärdats av ackrediteringsenheten vid Mätteknikcentralen (FINAS), såsom det föreskrivs i lagen om konstaterande av tillförlitligheten hos tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven (920/2005). Enligt 6 § 2 mom. i den lagen är en förutsättning för ackreditering att bedömningsorganets organisation, personal, lednings- och kvalitetssystem, interna kontroll samt produktion av tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven är ändamålsenlig med beaktande av de bedömningsgrunder som tillämpas med stöd av 1 mom. Ett laboratorium kan utse om det uppfyller kraven enligt ISO/IEC 17025-standarden. Det utvärderade laboratoriet ska av organet begära att laboratoriets kompetens bedömas med tre års intervaller, eller oftare om Livsmedelsverket anser det vara nödvändigt. 

Enligt 5 mom. kan Livsmedelsverket på ansökan av en livsmedelsföretagare utse ett laboratorium i en annan EU-medlemsstat eller EES-medlemsstat att undersöka de egenkontrollprov som livsmedelsbestämmelserna förutsätter. Förutsättningen är att detta laboratoriums kompetens i medlemsstaten i fråga har påvisats genom ackreditering eller därmed jämförbar bedömning av kompetens.  

35 §.Undersökning av prov. De myndighetsprov som tillsynsmyndigheten tagit eller låtit ta för officiell tillsyn över livsmedelsbestämmelserna eller annan officiell verksamhet ska undersökas i ett officiellt laboratorium eller i ett nationellt referenslaboratorium. Definitionen av myndighetsprov finns i 5 § 2 mom. 19 punkten. Bestämmelsen motsvarar 39 § 1 mom. i den gällande lagen. Undersökningar som görs som en del av köttbesiktningen hör till myndighetstillsynen. Vissa undersökningar i anslutning till köttbesiktningen, till exempel pH-definitionen och kokningsprovet, är till sin natur sådana att det inte är ändamålsenligt att ställa kraven på myndighetsprov på dem. Därför kan undersökningar som är liknande som dessa undersökningar även göras under förhållanden som det inte ställs lika strikta krav på som på laboratorier som utför myndighetsundersökningar. Lättnaden ska ske inom ramen för EU-lagstiftningen.  

Enligt 2 mom. ska de egenkontrolprov som ska undersökas enligt livsmedelsbestämmelserna undersöka i ett utsett egenkontrollaboratorium, i ett officiellt laboratorium eller i ett nationellt referenslaboratorium. Med egenkontrollprov som enligt livsmedelsbestämmelserna ska bi undersökta avses till exempel prov som tagits för att utföra undersökningar som föreskrivs i kommissionens förordning om mikrobiologiska kriterier för livsmedel (EG) nr 2073/2005.  

36 §.Laboratoriernas anmälningsskyldighet. Enligt paragrafens 1 mom. ska ett officiellt laboratorium, ett utsett egenkontrollaboratorium och ett nationellt referenslaboratorium meddela Livsmedelsverket om det sker betydande ändringar i verksamheten. Sådana är åtminstone förändringar i omständigheter som gäller förutsättningarna för ackrediteringen, till exempel i kvalitetssystemet, personalens utbildning och regelbundna bedömningar. Laboratorier ska även underrätta Livsmedelsverket om verksamheten avbryts och om verksamheten upphör.  

Enligt 2 mom. ska ett officiellt laboratorium, ett utsett egenkontrollaboratorium och ett nationellt referenslaboratorium på begäran till Livsmedelsverket lämna provspecifika uppgifter eller ett sammandrag om de undersökningar enligt 35 § som laboratoriet utfört eller låtit utföra. Skyldigheten beror framför allt på myndigheternas behov att följa förekomsten av sjukdomsalstrare regionalt och på riksnivå. Uppgifter för identifikation av personer eller tillsynsobjekt som ingår i de provspecifika uppgifterna eller sammandragen ska förmedlas på ett tryggt sätt enligt vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/680.  

Enligt 3 mom. ska ett officiellt laboratorium, ett utsett egenkontrollaboratorium och ett nationellt referenslaboratorium utan dröjsmål underrätta sin uppdragsgivare om undersökningsresultat som tyder på fara. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 ska en livsmedelsföretagare genast anmäla en fara till myndigheten. En sådan informationskedja kan dock orsaka onödigt dröjsmål med tanke på åtgärder för att förhindra eller begränsa faran. Därför ska laboratoriet utan dröjsmål också informera den myndighet som utövar tillsyn över uppdragsgivaren och Livsmedelsverket om ett undersökningsresultat som tyder på allvarlig fara. Med tanke på beredskapen inför och förebyggandet och utredningar av epidemier ska nationellt samlas in information om faktorer som föranleder fara, det vill säga mikrobiologiska, kemiska och fysikaliska agenser, bland annat mikrober, parasiter, prioner och kemikalier. För att faktorerna ska kunna identifieras mer ingående och annan undersökning utföras ska laboratoriet på begäran också sända ett prov till ett nationellt referenslaboratorium i sådana situationer. Beroende på fallet kan provet bestå av exempelvis ett vävnadsprov, en provbit, en lösning eller en bottenfällning. Laboratoriet ska bevara prov och sjukdomsalstrare från undersökningar som avses i detta moment samt uppgifterna om dem och på Livsmedelsverkets begäran sända dessa till ett nationellt referenslaboratorium.  

Enligt 4 mom. ska ett officiellt laboratorium, ett utsett egenkontrollaboratorium och ett nationellt referenslaboratorium underrätta Livsmedelsverket om i 18 § avsedda undersökningar och undersökningsresultat som har samband med uppföljningen och kontrollen av zoonoser samt sända in prov och i undersökningarna isolerade sjukdomsalstrare till ett nationellt referenslaboratorium enligt anvisningar från Livsmedelsverket.  

Enligt paragrafens 5 mom. ska det nationella referenslaboratoriet lämna Livsmedelsverket och Institutet för hälsa och välfärd den information som behövs för den epidemiologiska uppföljningen. Hos Livsmedelsverket ska uppgifterna ges till den enhet som svarar för kontrollen. Uppgifter för identifikation av tillsynsobjekt som ingår i uppgifter som ska meddelas till Institutet för hälsa och välfärd ska förmedlas på ett säkert sätt enligt vad som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/680.  

37 §.Närmare bestämmelser om laboratorier. Genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om de standarder som beskriver officiella laboratorier som avses i 34 § 2 mom. och hos de organ som utvärderar laboratorierna samt de krav som ställs på laboratoriernas kvalitetssystem, om de förutsättningar för utseende av laboratorier som anges i Europeiska unionens lagstiftning, om utbildnings- och behörighetskraven i fråga om laboratoriernas personal och om innehållet i och lämnande av meddelande och uppgifter samt innehållet i och lämnande av sammandrag som avses i 36 § 1 och 2 mom. samt om fara som avses i 36 § 3 mom.  

Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet om undersökning av sjukdomsalstrare som avses i 36 § 4 och 5 mom. om undersökningsmetoder, om meddelande av undersökningsresultat samt om sändande av sjukdomsalstrare utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.  

5 kap. Livsmedelstillsyn 

38 §.Den riksomfattande livsmedelstillsynplanen. I paragrafen föreskrivs det om Livsmedelsverkets skyldighet att upprätta en riksomfattande livsmedelstillsynsplan för styrning och samordning av livsmedelstillsynen. Planen behöver inte upprättas som ett separat dokument, utan den utarbetas som en del av den fleråriga nationella tillsynsplan som förutsätts i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 och som omfattar hela livsmedelskedjan. Enligt 2 mom. ska planen uppdateras vid behov. I livsmedelstillsynplanen ska hänsyn tas till de gemensamma mål för miljö- och hälsoskyddet som har satts upp av Livsmedelsverket och tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården i det riksomfattande programmet för tillsyn över miljö- och hälsoskyddet. I det fleråriga riksomfattande programmet för tillsyn över miljö- och hälsoskyddet fastställs allmänna och gemensamma principer för den tillsyn som utövas av de tillsynsmyndigheter som avses i lagstiftningen om miljö- och hälsoskydd. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll gällande lag.  

39 §.Myndigheternas tillsynsplaner. I 1 mom. föreskrivs det att de tillsynsmyndigheter som avses i denna lag för att genomföra den riksomfattande livsmedelstillsynsplanen ska utarbeta tillsynsplaner för den livsmedelstillsyn som de ansvarar för och svara för att de samordnas så att tillsynen beaktar riskerna med livsmedels- och kontaktmaterialverksamheten och så att tillsynen motsvarar de allmänna krav som gäller tillsynen, förebygger faror för människors hälsa och skyddar konsumenterna från ekonomisk förlust. Det finns inga bestämmelser om tillsynsplanens innehåll eller obligatoriska uppgifter utan i synnerhet kommunerna kan koncentrera sig på behoven inom sitt eget område när de upprättar och uppdaterar planen. Tillsynsplanen kan kopplas till kommunens egna strategier. I tillsynsplanens mål och vid bedömningen av hur de har genomförts kan man framför allt lyfta fram målen för kommunens eget område och lokal riskbedömning. Tillsynsplanerna ska uppdateras vid behov. Tillsynsplanerna ska uppdateras exempelvis om det är nödvändigt med avseende på prioriteringarna i den nationella planen för livsmedelstillsyn.  

40 §.Inspektionsrätt och rätt att närvara. I 1 mom. föreskrivs det om rätt för tillsynsmyndigheten eller organ och fysisk person med delegerade uppgifter enligt i 33 § att utföra sådana inspektioner i ett tillsynsobjekt som tillsynen förutsätter, ta del av handlingar och uppgifter om livsmedel, inspektera de utrymmen, den utrustning, och de redskap som används i verksamheten och som enligt tillsynsmyndighetens grundade misstanke används i tillsynsobjektets livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet. I 5 § 2 mom. 3 punkten definieras tillsynsobjekt som en företagare som bedriver eller av grundad anledning kan antas bedriva livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet och en fysisk eller virtuell plats där det bedrivs, eller av grundad anledning antas bedriva livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet eller där det bevaras information som är av betydelse med tanke på efterlevande av livsmedelsbestämmelserna, samt den verksamhet företagaren bedriver på den platsen. Tillsynsobjektet kan utöver ett traditionellt primärproduktionsställe eller en livsmedelslokal vara till exempel en importörs lager eller distributionscenter. Tillsynsobjektet kan också till exempel vara en centralaffärs huvudkontor där det förvaras information som är av betydelse för att till exempel utreda huruvida förpackningsmärkningarna på de handelns egna produktmärken överensstämmer med livsmedelsbestämmelserna. Tillsynsobjektet kan till exempel också vara verksamhetsplatsen för en företagare i livsmedelsbranschen som bedriver försäljning av livsmedel på internet.  

Tillsynsmyndigheten ska vid behov företagare behövliga uppmaningar så att livsmedelsbestämmelserna följs. Bestämmelsen innehåller gällande praxis inom livsmedelstillsynen, som innebär att administrativa tvångsmedel vanligen vidtas först efter att tillsynsmyndighetens anvisningar och uppmaningar inte har iakttagits, om fallets omfattning eller allvar inte förutsätter omedelbar användning av tvångsmedel. Bestämmelser om myndigheternas allmänna handlednings- och rådgivningsplikt finns i förvaltningslagen.  

Enligt 1 mom. har en studerande som handleds av tillsynsmyndigheten och som utför praktik som ger introduktion i myndighetsverksamhet rätt att närvara när tillsynsmyndigheten utför tillsyn och inspektioner. Bestämmelsen motsvarar 49 § 1 mom. i den gällande lagen. Därtill föreslås det att Livsmedelsverket ska ha rätt att närvara när regionförvaltningsverket och kommunen utför tillsyn och inspektioner. Det anses motiverat att föreskriva om närvarorätt i lagen, eftersom Livsmedelsverket enligt 23 § 2 mom. 1 punkten ska styra planeringen, styrningen och utvärderingen av den kommunala livsmedelstillsynen och enligt 24 § 2 mom. 1 punkten ska Livsmedelsverket styra planeringen, styrningen och utvärderingen av den kommunala livsmedelstillsynen vid regionförvaltningsverken. Regionförvaltningsverket har inom sitt verksamhetsområde rätt att närvara när en kommun utför tillsyn och inspektioner. Närvarorätten är motiverad, eftersom regionförvaltningsverket enligt 25 § 1 mom. 1 punkten ska bedöma ordnandet av den kommunala livsmedelstillsynen.  

I 2 mom. föreskrivs det om inspektioner i lokaler som omfattas av hemfriden. Bestämmelsen motsvarar 49 § 2 mom. i den gällande lagen sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. I ett tillsynsobjekt som finns i utrymmen som används för boende av permanent natur får inspektion förrättas för att genomföra de krav på offentlig kontroll som ställs i artiklarna 9, 10 och 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625, om en inspektion är nödvändig för att utreda de omständigheter som är föremål för inspektion. Inspektionen får endast utföras av en behörig tillsynsmyndighet.  

Enligt artikel 5.1 h i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 ska den behöriga myndigheten ha till sitt förfogande rättsliga förfaranden för att säkerställa att personalen har tillträde till aktörernas lokaler och tillgång till deras dokumentation, så att de kan utföra sina uppgifter på ett korrekt sätt. I Finland har hemfriden starkt skydd genom grundlagen. Hemfrid, som skyddas med grundlagen, omfattar bostaden och andra motsvarande lokaler som är avsedda för långsiktigt boende, till exempel husvagn. Förutsättningen för begränsandet av de grundläggande fri- och rättigheterna är att det föreskrivs om ärendet genom lag, bestämmelsen är noga begränsad och befogenheten kan inte delegeras. För att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna begränsas, måste detta vara nödvändigt, acceptabelt och det måste finna ett vägande samhälleligt behov till detta. I den föreslagna bestämmelsen begränsas befogenheten till genomförandet av de krav som i artiklarna 9, 10 och 14 i förordning (EU) 2017/625 ställs på officiell tillsyn. Detta motiverar också bestämmelsens nödvändighet. Det är inte möjligt att tillgodose kraven på kontroll av alla livsmedelsföretag i alla faser av produktion, förädling, distribution och konsumtion enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 om inte den behöriga myndigheten har tillträde till de lokaler där livsmedelsverksamhet bedrivs. Grunden för acceptabilitet och vägande samhällelig nödvändighet är säkrandet av livsmedelssäkerheten när genomförandet av en inspektion i en lokal som omfattas av hemfrid är nödvändigt för att utreda de omständigheter som är föremålet för inspektionen. Delegeringsförbudet ingår i bestämmelsen om att inspektioner som omfattas av hemfriden bara kan genomföras av tillsynsmyndigheten. En motsvarande bestämmelse finns i 13 § i lagen om tillsyn över ekologisk produktion (294/2015), 50 § i lagen om animaliska biprodukter (517/2015) och 16 § i växtskyddslagen (1110/2019).  

Enligt 49 § 3 mom. i den gällande lagen har regionförvaltningsverket och länsveterinären och en av Livsmedelsverket eller regionförvaltningsverket förordnad annan veterinär rätt att inspektera det primärproduktionsställe från vilket ett livsmedel härrör, om tillsynsmyndigheten i samband med övervakningen eller inspektionen misstänker eller konstaterar att ett animaliskt livsmedel innehåller främmande ämnen i en mängd som strider mot bestämmelserna. Bestämmelsen gäller övervakningen av rester i animaliska livsmedel. Bestämmelsen har tagits med i den gällande lagen för att det ska vara möjligt att även förordna annan veterinär är en kommunal eller länsveterinär att ta prov av levande djur för tillsynen av rester. Bestämmelsen har inte tillämpats på flera år. Därför föreslås det att bestämmelsen inte längre ska ingå i lagen.  

Enligt 3 mom. har tillsynsmyndigheten rätt att närvara vid Europeiska kommissionens inspektioner som avses i artikel 116 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Även inspektörer som avses i Europeiska unionens lagstiftning eller annat internationellt avtal som binder Finland ska ha inspektionsrätten och rätten att ta del av information som avses i paragrafen. Bestämmelsen motsvarar 49 § 5 mom. i gällande lag.  

41 §.Provtagning. I paragrafen föreskrivs om rätt för tillsynsmyndigheten och organ och fysiska personer med delegerade uppgifter att utan ersättning ta eller låta ta en sådan mängd prov som behövs för tillsynen samt att lagra ljud och bilder. Bestämmelsen motsvarar 51 § 1 mom. i den gällande lagen till den delen att tillsynsmyndigheten och organ och fysiska personer med delegerade uppgifter har rätt att utan ersättning ta en sådan mängd prov som behövs för tillsynen. Dessutom föreskrivs det att tillsynsmyndigheten och organ och fysiska personer med delegerade uppgifter har rätt att lagra ljud och bild. Rätten till fotografering har också i nuläget ansetts ingå i bestämmelserna om genomförande av inspektioner i livsmedelslagen och förvaltningslagen. Avsaknaden av en tydlig bestämmelse kan dock leda till meningsskiljaktigheter. En motsvarande bestämmelse finns bland annat i 172 § i miljöskyddslagen (527/2014). Intyg ska utställas till livsmedels- och kontaktmaterial företagaren över provtagningen.  

Eftersom tillsynsåtgärderna ofta baserar sig på prov som myndigheterna tagit eller låtit ta, ska provtagningen vara pålitlig och högklassig. Om kraven på provtagning, analyser, test och diagnoser föreskrivs i kapitel IV i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. 

Distansförsäljningens betydelse i handeln med livsmedel har ökat. Vid distansförsäljning är konsumenten och säljaren inte närvarande samtidigt. Tillsynsmyndigheterna behöver oftare än tidigare ta prov för offentlig kontroll av livsmedel som säljs genom på distans för att säkerställa att produkterna uppfyller livsmedelsbestämmelserna. Tillsynsmyndigheterna har i praktiken haft svårigheterna att få tillgång till proverna på distans. För att effektivera tillsynen bör myndigheten kunna göra beställningar utan identifiering (s.k. mystery shopping).  

2 mom. motsvarar gällande lag sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. Enligt bestämmelsen ska tillsynsmyndigheten utan att identifiera sig få beställa prov av livsmedel och livsmedelskontaktmaterial som erbjuds genom teknik för distanskommunikation av livsmedelsföretagare, och sådana prov ska få utnyttjas vid den offentliga kontrollen. När ett prov har mottagits ska företagaren underrättas om att provet har beställts för offentlig kontroll. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 36 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. I punkt 2 i artikel föreskrivs att när de behöriga myndigheterna har fått tillgång till proverna ska de vidta alla åtgärder för att säkerställa att de aktörer från vilka dessa prover beställts underrättas om att proverna har tagits i samband med offentlig kontroll och, i förekommande fall, analyseras eller testas för denna offentliga kontroll, och har möjlighet att på egen bekostnad utöva rätten till ett andra expertutlåtande enligt artikel 35 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625.  

Icke-identifiering är viktigt för att man ska kunna se samma uppgifter på en webbplats som en konsument ser. Vid kontakt från en myndighets dator kan den information som ges på en webbplats avvika från den som t.ex. ges den som tar kontakt från sin privata dator. Det kan också vara så att inköp via nätet inte kan genomföras från en myndighets dator, trots att det fungerar utan problem från en privat dator. När en tillsynsdator används utanför myndighetsnätet tas kontakt inte till exempel via Livsmedelsverkets nät utan exempelvis via mobiltelefon. Kontrolldatorns IP-adress har då inget samband med, och kan inte spåras till, Livsmedelsverket. Med kontrolldatorn kan information sökas om produkter och ansvariga samt bevis dokumenteras. Allt annat kontrollarbete ska genomföras med egentliga myndighetsdatorer. Kontrolldatorerna ska ha särskilda program för lagring av webbplatser. Kontroll av distansförsäljning är utmanande och tidskrävande. När den ansvariga har identifierats, kan kontrollen ske på samma sätt som kontrollen av andra livsmedelsföretagare som bedriver försäljning. Tillsynsmyndighetens rätt att ta prov utan identifiering ska begränsa sig till sådana livsmedel som det inte heller för myndigheter i någon som helst situation är straffrättsligt sanktionerat att skaffa.  

42 §.Skriftligt beslut om köttbesiktning. Enligt 1 mom. ska den behöriga tillsynsmyndigheten på begäran utfärda ett skriftligt beslut om köttbesiktning till livsmedelsföretagare. Till beslutet ska fogas anvisning om rättelseyrkande enligt vad som föreskrivs i 46 § 1 mom. i förvaltningslagen. Parterna behöver inte höras innan ett beslut om köttbesiktning fattas. Beslutet behöver inte undertecknas. Med undantag ör hörandeplikten motsvarar bestämmelsen gällande lag sådan den lyder ändrad i lag 1397/2019. Momentet avviker, liksom som gällande lag, från huvudprincipen i förvaltningslagen enligt vilken ett förvaltningsbeslut ska utfärdas skriftligt. I bestämmelsen föreslås nu också ett undantag från principen i förvaltningslagen enligt vilken en part ska höras innan ärendet avgörs. I 34 § 2 mom. i förvaltningslagen föreskrivs om de situationer i vilka ett ärende får avgöras utan att en part hörs. De undantagen ger inte i sig någon möjlighet att avvika från hörandeplikten när ett beslut om köttbesiktning fattas. Vid en köttbesiktning kan slaktkroppen underkännas helt eller delvis. Ett systematiskt hörande när beslut om köttbesiktning fattas förutsätter att alla slaktkroppar i vilka åtminstone sådana förändringar som förutsätter att delar avlägsnas ska förvaras avskilt från andra slaktkroppar så länge parten bereds tillfälle att bli hörd. Enbart i slakterier för rött kött och i små slakterier innebär det på årsnivå att över 200 000 slaktkroppar ska förvaras åtskilt under tiden för hörandet. Det är i praktiken ytterst utmanande, om inte rent av omöjligt att genomföra. Därför anses det motiverat att föreskriva att ett beslut om köttbesiktning får fattas utan att parten hörs.  

Besluten om köttbesiktning sågs över 2008 när det hade visat sig vara omöjligt att upprätta beslut som uppfyllde formkraven i förvaltningslagen eftersom besluten var så många. Tanken var då att processen skulle bli smidigare genom att kravet på skriftligt beslut slopades, så att ett skriftligt beslut om köttbesiktning endast utfärdas på begäran. I praktiken kan ett beslut om köttbesiktning fattas med hjälp av en utskrift eller ett utdrag ur slakteriets datasystem. Till utskriften fogas också en anvisning om hur man begär omprövning. På motsvarande sätt görs köttbesiktningsprocessen smidigare genom att kravet på hörande av part enligt förvaltningslagen frångås. Förslagets syfte är att förbättra förvaltningens serviceförmåga och servicenivå så att myndighetsresurserna riktas till och koncentreras på de ställen som är väsentliga för parten, dock utan att partens rättssäkerhet äventyras. Parten har möjlighet att på begäran få ett skriftligt beslut om köttbesiktning, till vilket en anvisning om hur man begär omprövning fogas. Förslaget anses motiverat med beaktande av köttbesiktningsprocessens särdrag. 

I 2 mom. föreskrivs det om delgivning av ett skriftligt beslut om köttbesiktning. Beslutet ska delges parterna genom brev enligt vad som föreskrivs i förvaltningslagen eller genom vanlig elektronisk delgivning som avses i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (12/2003). Med samtycke av den berörda parten kan beslutet delges via e-post. Beslutet anses då ha delgivits vid den tidpunkt när den berörda parten har skickat en kvittering av mottagandet till tillsynsmyndigheten. Med kvittering avses här att den berörda parten skickar ett e-postmeddelande eller att epostsystemet skickar ett automatiskt leveranskvitto. Om den berörda parten inte hämtar beslutet eller skickar ett kvitto på delgivningen per e-post inom sju dagar från myndighetens meddelande, delges beslutet på något annat sätt. Om elektronisk delgivning av beslutsdokumentet eller delgivning per e-post inte sker eller misslyckas i tekniskt hänseende, räknas besvärstiden från och med delgivningen på något annat sätt. Därmed äventyras inte personens rättssäkerhet av misslyckade försök att delge beslutet på elektronisk väg. 

43 §.Myndighetens rätt att få information. Enligt 1 mom. har tillsynsmyndigheten trots sekretessbestämmelserna rätt att av statliga och kommunala myndigheter samt av livsmedels- och kontaktmaterialföretagare och andra som omfattas av skyldigheterna enligt denna lag få den information som behövs för tillsynen. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagen sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. Bestämmelser om hemlighållande av de uppgifter som fås inom ramen för tillsynen finns i 83 §.  

Enligt 2 mom. har tillsynsmyndigheten oberoende ev sekretessbestämmelserna rätt att av myndigheter och andra som sköter offentliga uppdrag få sådana uppgifter om hur livsmedels- och kontaktmaterialföretagare skött registrerings-, rapporterings- och betalningsåtaganden i anslutning till skatter, lagstadgade pensions-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringsavgifter och av Tullen uttagna avgifter samt om företagarens verksamhet, ekonomi och kopplingar, som är nödvändiga för att klargöra den tillförlitlighet som avses 7 § eller återkallande av godkännande av primärproduktionsställen eller en livsmedelslokal enligt 60 § eller för avbrytande eller nedläggning av livsmedelsverksamhet som bedrivs i registrerad livsmedelslokal enligt 61 §. 

I 3 mom. föreskrivs om tillsynsmyndighetens rätt att trots sekretessbestämmelserna få uppgifter ur det bötesregister som avses i 46 § i lagen om verkställighet av böter (672/2002). 

Enligt 4 mom. har tillsynsmyndigheterna rätt att få informationen utan avgift. Det ska också vara möjligt att få informationen via teknisk anslutning eller i annan elektronisk form. Detta ska göra det möjligt för myndigheten att i sina uppgifter gällande bedömningen av pålitligheten, återkallande av godkännande eller avbrytande av verksamheten även utnyttja elektroniska fullgöranderapporter som upprättats av Enheten för utredning av grå ekonomi.  

44 §.Myndighetens rätt att på eget initiativ lämna information. Enligt paragrafen har livsmedelstillsynsmyndigheterna rätt att på eget initiativ, trots sekretessbestämmelserna i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, till en annan myndighet eller den som sköter ett offentligt uppdrag lämna ut sådan information om informationen är nödvändig för att utreda tillförlitligheten enligt 7 § eller för att återkalla godkännandet av primärproduktionsstället och livsmedelslokalen enligt 60 § eller för att avbryta eller avsluta den registrerade verksamhet som avses i 61 §. . Bestämmelsen möjliggör effektiv informationsförmedling och effektivt samarbete med olika aktörer som deltar i bekämpningen av grå ekonomi i situationer där livsmedelstillsynsmyndigheten till exempel upptäckt att löner betalas svart eller andra problem i anknytning till anställningsförhållanden eller olaglig försäljning av alkohol. 

45 §.Myndighetens anmälningsskyldighet och skyldighet att lämna uppgifter. Enligt förslaget ska den i lagen avsedda tillsynsmyndigheten underrätta Livsmedelsverket om konstaterade faror för människors hälsa och vid behov om sådana andra omständigheter som uppdagats i tillsynen och som kan inverka på säkerheten eller spårbarheten beträffande livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial eller informationen om dem. Vidare ska tillsynsmyndigheten underrätta de myndigheter som avses i lagen om smittsamma sjukdomar (1227/2016) om uppdagade faror som kan leda till att människor insjuknar. Enligt 30 § i lagen om smittsamma sjukdomar ska hälsomyndigheter på motsvarande sätt meddela livsmedelstillsynsmyndigheter om konstaterade eller misstänkta epidemier i anslutning till livsmedel. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 52 § i den gällande lagen. 

Enligt 2 mom. tillsynsmyndigheten ska på begäran lämna Livsmedelsverket andra uppgifter om inspektioner och avgifter som verket behöver för uppföljningen av tillsynen enligt denna lag. Sådana uppgifter är bland annat uppgifter om myndigheternas inspektionsbesök och inspektionsåtgärder. Information kan även levereras i elektroniskt format. 

Information kan även levereras i elektroniskt format.  

46 §.Skyldighet att lämna uppgifter om djurs hälsotillstånd och uppfödningsförhållanden. Paragrafen föreskrivs det om anmälningsskyldighet för en veterinär som gör veterinärsbesök på ett primärproduktionsställe eller för en person som utför myndighetsuppgifter på ett primärproduktionsställe att om de vid besöket noterar att djurens hälsotillstånd eller uppfödningsförhållandena är sådana att de väsentligt försämrar den säkerheten eller kvaliteten hos sådana livsmedel av animaliskt ursprung som härrör från djuren. Kvaliteten på livsmedlen kan försämras till exempel för att djuren är mycket smutsiga eller att uppfödningsförhållandena inte är ändamålsenliga. En veterinär eller en person som besöker ett primärproduktionsställe i ett myndighetsuppdrag ska utan dröjsmål underrätta djurens ägare eller innehavare, samt den myndighet som sköter de uppgifter som avses i denna lag i den kommun där primärproduktionsstället finns om omständigheter som försämrar den livsmedelshygieniska kvaliteten på livsmedel. Kommunen har å sin sida rätt att underrätta företagare som tar emot djur eller livsmedel samt Livsmedelsverket och regionförvaltningsverket om det som framkommit.  

47 §.Utredning av matförgiftningar. I paragrafens föreskrivs allmänt om inledandet av utredningar om matförgiftning. En kommun som har tagit emot en anmälan enligt 17 § 2 mom. om matförgiftning eller misstanke om matförgiftning eller som av någon annan orsak befarar matförgiftning ska utan dröjsmål utreda fallet. Utredningar ska enligt samma praxis som nu göras i samarbete med de myndigheter som nämns i lagen om smittsamma sjukdomar. Paragrafens innehåll motsvarar bestämmelserna om matförgiftning i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/99/EG. Anmälan om misstänkta matförgiftningsfall ska lämnas till Institutet för hälsa och välfärd och anmälan om utredning till Livsmedelsverket. Den kommun inom vars område matförgiftningen misstänks ha ägt rum ska alltid underrättas om matförgiftningen. Slakterier, vilthanteringsanläggningar och livsmedelslokaler i anslutning till dem ska även underrätta den officiella veterinär som övervakar anläggningen om misstanke rörande matförgiftning. Den officiella veterinären ska även delta i utredningen av matförgiftningen. Anmälningar om matförgiftning får inte innehålla personuppgifter. Grundlagsutskottet har ansett att skyddet för personuppgifter i första hand ska tryggas med stöd av allmänna dataskyddsförordningen och nationell allmän lagstiftning (GrUU 14/2018 rd). Inom tillämpningsområdet för dataskyddsförordningen är det inte längre nödvändigt att i speciallagstiftningen ta in omfattande och detaljerade bestämmelser om behandling av personuppgifter. I fråga om anmälningar om matförgiftning anses det dock motiverat att föreskriva att anmälningarna inte får innehålla personuppgifter.  

48 §.Uppföljning och kontroll av zoonoser hos djur och livsmedel. I paragrafen föreskrivs om de åtgärder myndigheterna ska vidta för att följa upp och kontrollera zoonoser. I den gällande lagen finns ingen motsvarande bestämmelse. 

I 1 mom. föreskrivs det att Livsmedelsverket ska göra upp de provtagningsplaner som behövs för uppföljning och kontroll av zoonoser. Livsmedelsverket ska t.ex. göra upp årliga provtagningsplaner för uppföljning av EHEC, campylobakter och salmonella. Enligt 2 mom. ska Livsmedelsverket göra behövliga anmälningar om positiva resultaten av de zoonosundersökningar som avses i 18 § till livsmedelsföretagare och behöriga myndigheter.  

I 3 mom. föreskrivs om de åtgärder som ska vidtas om det på en anläggning för djur som används för livsmedelsproduktion återkommande förekommer zoonoser eller om anläggningen misstänks vara smittkälla för en zoonos som konstaterats hos en människa. Kommunen ska då vidta behövliga åtgärder för att utreda ärendet, vid behov i samarbete med de myndigheter som anges i lagen on smittsamma sjukdomar. En sådan åtgärd kan t.ex. vara att kommunveterinären genomför en inspektion på ett uppfödningsställe som misstänks ha samband med zoonossmitta till människa, samt rådgivning till företagare. Också till exempel vid återkommande förekomster av campylobakter på uppfödningsställen för broiler ska kommunveterinären besöka gården och kontrollera förhållandena.  

49 §.Närmare bestämmelser om livsmedelstillsynen. Enligt förslaget ska det vara möjligt att genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärda närmare bestämmelser om köttbesiktning och tillsyn och anmälningar i anslutning till den enligt 24 § 2 mom. 2–4 punkten, 24 § 2 mom. och 25 § 4 mom. 4 punkten och 5 mom. samt om skriftligt beslut om köttbesiktning enligt 42 §. Enligt 2 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om innehållet i och genomförandet av uppföljnings- och tillsynsprogram enligt 24 § 2 mom. 6 punkten. Enligt 3 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om sändandet av meddelanden och rapporter som kommunen ska lämna till Livsmedelsverket och regionförvaltningsverket enligt 27 § 4 mom. 1 punkten. Enligt 4 och 5 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om provtagning enligt 41 § samt om tillsynsmyndigheters anmälningsskyldighet och skyldighet att lämna uppgifter enligt 45 §. Enligt 5 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om provtagningsplaner, lämnande av uppgifter hur anmälningar ska göras och vad de ska innehålla samt myndigheternas åtgärder för utredning av zoonoser enligt 48 §. 

Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om utredning av och anmälan om matförgiftningar enligt i 47 §, ges genom förordning av statsrådet.  

Enligt 3 mom. 1 punkten kan Livsmedelsverket meddela förskrifter om de uppgifter om livsmedel av animaliskt ursprung som ska meddelas tillsynsmyndigheterna när livsmedlen förs in från den inre marknaden. Tillsynen över den första ankomstplatsen för animaliska livsmedel från den inre marknaden blev en del av kommunernas riskbaserade tillsyn genom lag 1397/2019. Bestämmelserna i 10 och 11 § om skyldighet att underrätta om väsentliga ändringar i livsmedelsverksamheten förpliktar företagarna att göra anmälan till tillsynsmyndigheterna om att de har inlett eller avslutat import av livsmedel av animaliskt ursprung från den inre marknaden. Bestämmelserna förpliktar dem också att anmäla betydande förändringar i importen av livsmedel av animaliskt ursprung från den inre marknaden, exempelvis när volymerna eller livsmedelskategorierna ändras i betydande grad. När verksamheten inleds eller ändras kan tillsynsmyndigheterna begära kompletterande information om importen av livsmedel av animaliskt ursprung från den inre marknaden till det centraliserade verksamhetsstyrnings- och datahanteringssystem för miljö- och hälsoskyddet, bland annat importvolymer, livsmedelskategorier eller om de importerar produkter med särskild salmonellagaranti. I den gällande lagen grundar sig kraven på provtagningar och dokument i 23 § på Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och kommissionens förordning (EG) nr 1688/2005, och det behövs därför inga nationella bestämmelser. Enligt den gällande 23 § ska företagaren på den första ankomstplatsen returnera eller förstöra ett livsmedel där salmonella har upptäckts inom ramen för egenkontrollen. Livsmedel som omfattas av de särskilda salmonellagarantierna uppfyller inte kraven enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/200 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004, och därför ska företagaren dra bort sådana livsmedel från marknaden eftersom de strider mot bestämmelserna. Förordningarna tillåter också att livsmedlen returneras kommersiellt. Följaktligen behövs det inga nationella bestämmelser om detta.  

Enligt 3 mom. 2 punkten kan Livsmedelsverket meddela föreskrifter om de metoder som ska användas vid köttbesiktning. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i den gällande lagen. Följande gällande beslut och förordningar av jord- och skogsbruksministeriet ersätts av bestämmelser som utfärdas av Livsmedelsverket: beslut 1/EEO/2000 (bakteriologisk undersökning vid köttbesiktning) samt förordningarna 5/EEO/2001 (ändring av beslut om bakteriologisk undersökning vid köttbesiktning) och 21/EEO/2001 (påvisande med mikrobiologisk metod av mikrobläkemedelssubstanser vid köttbesiktning). Det är motiverat att ge bestämmelser om de metoder som används vid köttbesiktningen med ett lättare förfarande än lagstiftningsvägen. Enligt 3 mom. 3 punkten får Livsmedelsverket även meddela förskrifter om trikinundersökningarnas frekvens och omfattning om kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1375 tillåter undersökning eller kräver det. Bestämmelsen motsvarar gällande lag. 

6 kap. Myndighetsuppgifter inom export av livsmedel 

50 §.Utredningar i anslutning till export. I lagen om Livsmedelssäkerhetsverket (25/2006) nämns internationellt samarbete bland Livsmedelsverkets uppgifter. I lagen om Livsmedelsverket (371/2018) nämns främjande och styrning av export av livsmedel samt djur, växter och produkter från dem bland Livsmedelsverkets uppgifter. Utifrån detta och inom ramen för sina resurser har tidigare Evira och från den 1 januari 2019 Livsmedelsverket varit aktivt i projekt framför allt för att hjälpa livsmedel att få tillträde till marknaden och fotfäste där, samt deltagit i projekt som på andra sätt skapat förutsättningar för export av livsmedel. I många länder krävs det att myndigheterna samarbetar nära i syfte att öppna exportmarknaden. Bestämmelser om export togs in i livsmedelslagen genom lag 1397/2019.  

Från och med regeringsprogrammet 2015, när Livsmedelsverket beviljades temporära extraanslag för ändamålet, har det satsats på exportfrämjande. I spetsprojektet Bioekonomi och rena lösningar i regeringsprogrammet 2015 ingick satsningar på nya exportmarknader i åtgärderna. Åtgärderna inbegriper att starta nya projekt för marknadstillträde, utveckla systemet för exportkontroll och satsa på större exportkompetens i små och medelstora företag. Fokus sätts särskilt på de utredningar och kontroller som målländerna kräver att myndigheterna och på kontrollförfaranden vid exportprojekt. Också i regeringsprogrammet 2019 betonas främjandet av livsmedelsexporten. 

Enligt paragrafens 1 mom. är det i första hand livsmedels- eller kontaktmaterialföretagaren som är skyldig att utreda och uppfylla de importkrav och eventuella transiteringskrav som myndigheterna i destinationsstaten ställer.  

Enligt 2 mom. ska Livsmedelsverket vid behov delta i utarbetandet av de dokument och i annat utredningsarbete som krävs för att få tillträde till och stanna kvar på marknaden. Livsmedelsverket ska besluta om att delta i utredningarna av de myndighetskrav som avses i 1 mom. bland annat utifrån sannolikheten att exporten kommer i gång, det förväntade värdet av exporten, företagarens möjligheter att vara med i exportfrämjande åtgärder, hur många aktörer som drar nytta av projektet och hur snabb och förutsebar utrednings- och rapporteringsprocessen är. Livsmedelsverket får dessutom avbryta sitt deltagande i dessa uppgifter om det inte längre finns sådana förutsättningar för att fortsätta med utredningsarbetet som är väsentliga med tanke på exporten.  

Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om förutsättningarna för att Livsmedelsverket ska vara med och utföra de uppgifter som avses i 2 mom. och om innehållet i utredningsarbete utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. 

51 §.Tillsyn vid export. Enligt 1 mom. ska tillsynsmyndigheterna utöva tillsyn över exporten av livsmedel och livsmedelskontaktmaterial inom sina verksamhetsområden. Vid behov ska Livsmedelsverket också delta i tillsynen inom regionförvaltningsverkens och kommunernas uppgiftsområden. Det kan anses motiverat eftersom en del destinationsstater kräver att tillsynen över deras importkrav ska utövas av en central statlig myndighet. Tillsynen ska läggas upp på grundval av de importkrav som myndigheterna i destinationsstaten ställer.  

Enligt 2 mom. ska tillsynsmyndigheterna på sina verksamhetsområden på en företagares begäran utfärda exportintyg om livsmedels och livsmedelskontaktmaterials överensstämmelse med livsmedelsbestämmelserna, om myndigheterna i destinationsstaten kräver sådana intyg. Livsmedelsverket ska vid behov få utfärda exportintyg också på andra myndigheters verksamhetsområden, om myndigheterna i destinationsstaten kräver ett intyg som utfärdats av en central myndighet. Kraven i 50 § tillämpas på utredning av de krav som destinationslandet ställer på innehållet i intygen. Bestämmelser om exportintyg för produkter av animaliskt ursprung ingår i 71 § i lagen om djursjukdomar. Kommunala veterinärer är behöriga att utfärda veterinärintyg. Destinationsstaterna kan dock också kräva intyg som ett villkor för export av andra livsmedel än de som har animaliskt ursprung samt för livsmedelskontaktmaterial. Om destinationsstaten inte kräver andra utredningar som villkor för export än exportintyg, är exportintyget det utredningsdokument som avses i 50 §.  

Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om förutsättningarna för och innehållet i den tillsyn som avses i 1 mom. utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.  

7 kap. Nationella kvalitetssystem för livsmedel och kontrollerade uppfödningsförhållanden 

52 §.Nationella kvalitetssystem för livsmedel. Enligt 1 mom. ska Livsmedelsverket på ansökan godkänna ett nationellt kvalitetssystem för livsmedel. Bestämmelsen motsvarar gällande lag. Bestämmelser om nationella kvalitetssystem finns i 5 § 1 mom. 10 punkten och kraven för godkännande av systemen ingår i artikel 16.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1305/2013 om stöd för landsbygdsutveckling från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1698/2005. Godkännandekraven gäller inte programmet för kvalitetssystemet, utan bestämmelsen avser att verifiera att den beskrivning av kvalitetssystemet som ingår i ansökan uppfyller kraven i artikeln. Uppdraget att verifiera att kvalitetssystemet fungerar enligt sina egna regler är inte en fråga för lagstiftningen och måste överlåtas till någon oberoende part.  

Enligt 2 mom. ska ett nationellt kvalitetssystem vara kontrollerat av ett utomstående oberoende organ. Organet kan vara vilken utomstående part som helst som utför auditering inom livsmedelsområdet. Sökanden ska regelbundet rapportera resultaten av den utomstående kontrollen till Livsmedelsverket. Sökanden ska också underrätta Livsmedelsverket om förändringar i reglerna eller innehållet i kvalitetssystemet. Sökanden ska publicera information om kvalitetssystemet på sin webbplats eller på något annat motsvarande sätt. Sökanden ska åtminstone publicera information om kvalitetssystemet, dess innehåll och vilka som deltar i det. 

Enligt 3 mom. ska Livsmedelsverket övervaka att de nationella kvalitetssystem som verket har godkänt uppfyller kraven för godkännande. Livsmedelsverket kan återkalla sitt godkännande av ett kvalitetssystem om kraven för godkännande inte längre uppfylls. 

Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om ansökan om godkännande av, godkännande av och återkallelse av godkännande av ett nationellt kvalitetssystem för livsmedel samt kontroll som utförs av ett oberoende organ, rapportering av resultaten från kontrollen och publicering av information om kvalitetssystemet utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. 

53 §.Kontrollerade uppfödningsförhållanden för svin. Enligt paragrafen ska Livsmedelsverket vara den myndighet som godkänner kontrollerade uppfödningsförhållanden för svin. På ansökan ska Livsmedelsverket erkänna primärproduktionsställena och de delområdena som bildas av dem, om de uppfyller kraven på kontrollerade uppfödningsförhållanden för svin enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1375. Livsmedelsverket övervakar att de uppfyller kraven på kontrollerade uppfödningsförhållanden. Livsmedelsverket har rätt att godkänna bedömningar av om kraven är uppfyllda som görs av andra än myndigheter, exempelvis av en auktoriserad veterinär. Livsmedelsverket kan återkalla erkännandet, om förutsättningarna för erkännande inte längre uppfylls. Materiellt motsvarar bestämmelsen 54 c § i den gällande lagen.  

I syfte att utreda trikinförekomsten hos svin som är uppfödda under kontrollerade uppfödningsförhållanden kan Livsmedelsverket enligt 2 mom. bestämma att det ska göras undersökningar enligt artikel 11 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/1375 för övervakning av trikinförekomsten hos svin som fötts upp under kontrollerade uppfödningsförhållanden. 

Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om ansökan om offentligt erkännande av, erkännande av, tillsyn över och återkallelse av erkännande av primärproduktionsställe och delområden bildas av dem som uppfyller kraven på kontrollerade uppfödningsförhållanden får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

8 kap. Registrering av namnskyddade produkter och anmälan av framställning 

54 §.Registrering av namnskyddade produkter och anmälan av tillverkning. I paragrafen föreskrivs om registrering av namnskyddade produkter och anmälan av framställning. Bestämmelsen stämmer överens med den gällande lagen sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019.  

I bestämmelserna ingår inga hänvisningar till Europeiska unionens förordningar, eftersom de specificeras i 5 § 2 mom. 32 punkten i samband med definitionen av namnskyddade produkter. Enligt Europeiska unionens direkt tillämpbara lagstiftning om namnskydd förutsätter registrering av namnskyddade produkter i regel att ett nationellt invändningsförfarande ordnas innan ansökan lämnas till Europeiska kommissionen för avgörande. I paragrafen hänvisas till det förfarandet och föreskrivs om Livsmedelsverkets behörighet att ordna sådana förfaranden i Finland, liksom i nuläget. Uppgiften har överförts från Landsbygdsverket till Livsmedelsverket.  

I 2 mom. föreskrivs om Livsmedelsverkets behörighet. I vissa fall är en nationell myndighet enligt Europeiska unionens lagstiftning behörig att godkänna ansökan. Till exempel enligt artikel 31 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/787 om destillerade spritdrycker ska små ändringar godkännas nationellt. I momentet föreskrivs om Livsmedelsverkets behörighet till den delen.  

I 3 mom. föreskrivs om ansökan om namnskydd och om hur beslutet ska publiceras. Om publiceringsskyldigheten föreskrivs i Europeiska unionens lagstiftning om namnskydd. Publiceringsmetoden hör dock till det nationella prövningsutrymmet. På grund av sakens natur är det motiverat att tillämpa de ändrade bestämmelserna om offentlig delgivning i förvaltningslagen i fråga om publiceringsmetoden. I momentet hänvisas till den lagstiftningen.  

I 4 mom. föreskrivs om anmälningsskyldigheten för tillverkare av namnskyddade produkter. Till följd av definitionen av namnskyddade produkter omfattar den också tillverkningen av spritdrycker. Livsmedelsföretagare som framställer en registrerad namnskyddad produkt ska innan de släpper ut produkten på marknaden anmäla produktens namn och framställningsplats till Livsmedelsverket, regionförvaltningsverket och kommunen. Tillsynsmyndigheten ska likaså genast underrättas om framställningen avbryts eller läggs ned. Ingen anmälan krävs dock om namnskyddade alkoholprodukter om den behöriga myndigheten får vetskap om att produkten släppts ut på marknaden genom en anmälan som görs med stöd av annan lagstiftning. I social- och hälsovårdsministeriets förordning om tillsynen över alkohollagen (158/2018) föreskrivs om skyldigheten för den som tillverkar, bedriver partihandel med och importerar alkoholdrycker att till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården lämna en grundanmälan om den tillverkade eller importerade alkoholdrycken innan den släpps ut på marknaden.  

Enligt 5 mom. får närmare bestämmelser om ansökan om registrering och ordnande av invändningsförfarandet enligt 1 och 2 mom. och om anmälningsskyldiga företagare, de uppgifter som ska uppges i anmälan och hur anmälan ska göras enligt 3 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet.  

9 kap. Administrativa tvångsmedel, administrativa sanktioner och straffrättsliga sanktioner 

55 §.Åtgärder vid överträdelse av livsmedelsbestämmelserna. Enligt artikel 138 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 ska de behöriga myndigheterna vidta någon av åtgärder som nämns i förordningen om de konstaterar bristande efterlevnad. När de behöriga myndigheterna beslutar vilka åtgärder som ska vidtas ska de ta hänsyn till den bristande efterlevnadens art och till den utsträckning i vilken aktören tidigare har efterlevt bestämmelserna. Materiellt motsvarar åtgärderna de tvångsmedel som föreslås i 9 kap. I paragrafen föreskrivs om de lindrigaste tvångsmedel som är tillgängliga och som är tillämpliga när en uppmaning enligt 40 § inte leder det att åtgärder som strider mot bestämmelserna avhjälps eller en uppmaning inte kan ses vara ett tillräckligt strängt medel vid återkommande försummelse eller av någon annan orsak. Materiellt motsvarar bestämmelsen 55 § i den gällande livsmedelslagen. 

Tillsynsmyndigheten kan förelägga en företagare att ett missförhållande ska avhjälpas, om ett livsmedel, ett livsmedelskontaktmaterial, en livsmedelslokal, ett primärproduktionsställe, livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet kan orsaka hälsofara eller på annat sätt strider mot livsmedelsbestämmelserna. Vidare kan tillsynsmyndigheten förelägga en företagare att ett missförhållande ska avhjälpas, om den information som lämnats om ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial kan orsaka fara för människors hälsa eller vilseleda konsumenterna. Att avhjälpa ett missförhållande kan innebära exempelvis att rätta till vilseledande, bristfälliga eller i övrigt lagstridiga märkningar på förpackningar eller att ändra sammansättningen i ett livsmedel. I vissa fall kan ett livsmedel som strider mot bestämmelserna används som livsmedel efter upphettning. Ett livsmedel anses strida mot bestämmelserna också när en lagstadgad anmälan, exempelvis en anmälan om näringstillskott som krävs för marknadstillträde, inte har gjorts. Livsmedelsverksamheten uppfyller inte bestämmelserna bland annat när obligatoriska dokument saknas eller företagaren inte kan visa med vilket system han eller hon säkerställer att riskerna med verksamheten identifieras och förebyggs (egenkontroll). I förekommande fall måste det av tillsynsmyndighetens beslut framgå hur man ska gå till väga med ett livsmedel eller hur verksamheten ska fortsätta innan de uppfyller bestämmelserna. Om myndigheten kan försäkra sig om att ett missförhållande kan avhjälpas på något annat sätt än genom ett föreläggande, behöver den inte med nödvändighet meddela föreläggande.  

Enligt 2 mom. kan Livsmedelsverket förelägga ett laboratorium som utför undersökningar som avses i 35 § att avhjälpa de missförhållanden, om den strider mot livsmedelsbestämmelserna. Det kan vara en brist i analysmetodernas prestanda, försummelse att delta i jämförelsemätningar eller uteblivna analysresultat trots begäran.  

Enligt 3 mom. kan tillsynsmyndigheten förelägga den som gör en ansökan om ett nationellt kvalitetssystem för livsmedel enligt 52 § att avhjälpa ett missförhållande, om kvalitetssystemet strider mot livsmedelsbestämmelserna. 

Enligt 4 mom. ska tillsynsmyndigheten i sitt beslut förelägga att den som överträtt bestämmelserna att avhjälpa överträdelsen av livsmedelsbestämmelserna omedelbart, eller inom den tid som tillsynsmyndigheten bestämmer.  

56 §.Förbud. Tillsynsmyndigheten måste vidtas nödvändiga åtgärder för att hindra att konsumenter får tillgång till ett livsmedel, om ett livsmedel eller informationen om det, ett primärproduktionsställe eller en livsmedelslokal eller verksamheten där är av den arten att de orsakar eller av grundad anledning kan misstänkas orsaka allvarlig fara för människors hälsa. I sådana fall har tillsynsmyndigheten rätt att förbjuda primärproduktion av, tillverkning av, handel på den inre marknaden med, export av, partihandel med och annan distribution av samt servering och annan överlåtelse eller användning för tillverkning av livsmedel. En motsvarande bestämmelse finns i 56 § i den gällande lagen. Om administrativa tvångsmedel i samband med import av livsmedel föreskrivs i lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019). 

I 1 mom. föreskrivs det dessutom att tillsynsmyndigheten ska vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att konsumenter får tillgång till ett livsmedel, också när ett livsmedel och informationen om det, ett primärproduktionsställe eller en livsmedelslokal eller den verksamhet som bedrivs där inte är av den arten att faran för människors hälsa är allvarlig, men överträdelsen av livsmedelsbestämmelserna beror på omständigheter som inte kan avhjälpas. Det kan vara fallet när den tillåtna gränsen för en livsmedelstillsats överskrids en aning eller likaså när den tillåtna gränsen för ett bekämpningsmedel överskrids en aning, men referensvärdet för akut toxicitet inte överskrids. Sådana fall ger som regel inte upphov till allvarlig fara för människors hälsa, även om ett livsmedel strider mot bestämmelserna. I sådana fall kan tillsynsmyndigheten exempelvis förbjuda eller saluföring av livsmedlet. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i gällande lag. 

Enligt 2 mom. kan tillsynsmyndigheten förbjuda tillverkning av, handel på den inre marknaden med, export av, partihandel med eller annan distribution av ett livsmedelskontaktmaterial, om materialet eller informationen om materialet eller kontaktmaterialverksamheten orsakar eller om dessa av grundad anledning kan befaras orsaka allvarlig fara för människors hälsa eller hälsofara till följd av en överträdelse av livsmedelsbestämmelserna som inte kan avhjälpas. Tillsynsmyndigheten kan meddela förbud exempelvis om det i tillverkningen av materialet har använts något ämne som inte finns upptaget på positivlistan i kommissionens förordning (EG) nr 10/2011 om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel. Förbudet ska gälla så länge ämnet är tillåtet eller användningen av ämnet upphör. I 2 mom. föreskrivs dessutom att tillsynsmyndigheten får vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra att konsumenter får tillgång till livsmedelskontaktmaterial trots att den fara det orsakar inte är allvarlig om det strider mot livsmedelsbestämmelserna av en orsak som inte kan undanröjas. En sådan situation kan till exempel vara användning av bambumjöl som råvara i plastkärl. Bambu orsakar ingen allvarlig fara för hälsan, men produkterna strider mot bestämmelserna eftersom bambumjöl inte finns på positivlistan i Kommissionens förordning (EU) nr 10/2011. Ett förbud kan också vara aktuellt om gränsvärdet för ett godkänt ämne enligt lagstiftningen om ett material överskrids en aning. Sådana fall ger som regel inte upphov till allvarlig fara för människors hälsa, men produkten strider mot bestämmelserna. 

Enligt 3 mom. kan förbudet meddelas temporärt för den tid det tar att utreda ärendet eller avhjälpa missförhållandet. Tillsynsmyndigheten fattar också ett överklagbart beslut om det temporära förbudet.  

57 §.Tillbakadragande från marknaden och information till allmänheten. Paragrafen ger tillsynsmyndigheten möjlighet att förelägga att ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial ska dras tillbaka från marknaden, om företagaren inte iakttar skyldigheten enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 att dra tillbaka ett livsmedel från marknaden och informera allmänheten. Materiellt motsvarar bestämmelsen 57 § i den gällande livsmedelslagen. 

Enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 ska en livsmedelsföretagare som anser eller har skäl att anta att ett livsmedel som han har importerat, producerat, bearbetat, framställt eller distribuerat inte uppfyller kraven för livsmedelssäkerhet, omedelbart inleda förfaranden för att dra tillbaka detta livsmedel från marknaden i de fall livsmedlet inte längre står under denna livsmedelsföretagares omedelbara kontroll och informera de behöriga myndigheterna om detta. Om produkten kan ha nått konsumenten ska företagaren på ett effektivt och noggrant sätt informera konsumenterna om varför livsmedlet dragits tillbaka från marknaden, och vid behov återkalla livsmedel som konsumenter redan har erhållit, om andra åtgärder är otillräckliga för att upprätthålla en hög hälsoskyddsnivå. En livsmedelsföretagare med ansvar för återförsäljning eller distribution som inte påverkar förpackningen, märkningen, säkerheten eller sammansättningen av livsmedlet ska inom ramen för sina respektive verksamheter inleda förfaranden för att dra tillbaka sådana produkter som inte uppfyller kraven på livsmedelssäkerhet från marknaden och bidra till livsmedelssäkerheten genom att lämna den information som behövs för att spåra ett livsmedel i samarbete med producenter, bearbetningsföretag, tillverkare och/eller de behöriga myndigheterna. Vidare ska en livsmedelsföretagare enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 omedelbart informera de behöriga myndigheterna om han anser eller har skäl att anta att livsmedel som släppts ut på marknaden kan vara skadliga för människors hälsa. Företagaren ska informera de behöriga myndigheterna om de åtgärder som vidtagits för att förhindra faror för slutkonsumenten och får inte hindra eller avråda en person från att samarbeta, i enlighet med nationell lagstiftning och rättspraxis, med behöriga myndigheter, om detta samarbete kan förhindra, minska eller undanröja en risk som uppstår på grund av ett livsmedel. Livsmedelsföretagarna ska samarbeta med de behöriga myndigheterna om åtgärder för att undvika eller minska farorna med ett livsmedel som de tillhandahåller eller har tillhandahållit. 

Enligt 2 mom. får tillsynsmyndigheten bestämma att ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial ska dras tillbaka från marknaden också när den information som ges om det väsentligt strider mot livsmedelsbestämmelserna. Det kan exempelvis vara fråga om ett medicinskt påstående som uppenbart strider mot livsmedelsbestämmelserna.  

Enligt 3 mom. får tillsynsmyndigheten på strider mot kraven i livsmedelsbestämmelserna, om livsmedels- eller kontaktmaterialföretagaren inte iakttar skyldigheten enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 att informera allmänheten.  

58 §.Omhändertagande. Enligt 1 mom. är en förutsättning för omhändertagande att ett livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial orsakar fara eller det finns skäl att befara att det orsakar fara för människors hälsa. I motsats till den gällande lagen saknas de gällande kraven för omhändertagande att en fara för människors hälsa ska vara omedelbar eller att andra åtgärder enligt lagen inte anses vara tillräckliga. Tillsynsmyndigheten får också omhänderta ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial trots att det inte orsakar eller misstänks orsaka fara för människors hälsa, om det på något annat sätt väsentligen strider mot livsmedelsbestämmelserna. I det praktiska tillsynsarbetet har det upptäckts att villkoren för att tillämpa bestämmelsen i den gällande lagen är för stränga både för att förhindra uppenbar hälsofara och annan verksamhet som väsentligen strider mot livsmedelsbestämmelserna. Det har varit svårt att tillämpa bestämmelsen exempelvis när man hos en företagare har upptäckt stora mängder livsmedel som riskerar att fördärvas i bristfälliga förvaringsförhållanden. Till övriga delar motsvarar bestämmelsen 58 § i den gällande lagen.  

59 §.Beslut om användning och förstörande. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att ett livsmedel som är olämpligt som livsmedel eller material är olämpligt som livsmedelskontaktmaterial inte återinträder i livsmedelskedjan. Bestämmelsen motsvarar 59 § i den gällande lagen. Enligt 1 mom. ska tillsynsmyndigheten besluta hur man ska gå till väga, om det inte går att ändra ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial så att det överensstämmer med bestämmelserna. Bestämmelserna har i många fall samband med de beslut som fattas med stöd av 55 eller 56 §. Tillsynsmyndigheten behöver inte uttömmande uppge för vilket ändamål livsmedlet eller livsmedelskontaktmaterialet ska användas, utan den kan i sitt beslut ge exempel på möjliga användningsändamål. Det måste dock framgå att produkten inte får användas som livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial.  

Om produkten inte kan användas för något annat ändamål eller om hälsoaspekter eller av livsmedelsbestämmelserna ska tillsynsmyndigheten enligt 2 mom. bestämma att livsmedlet eller livsmedelskontaktmaterialet ska förstöras. En företagare kan också ha rätt att återsända ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial till en annan EU-medlemsstat eller till ett tredje land. 

Enligt 3 mom. ska beslut enligt 1 och 2 mom. fattas utan dröjsmål, och myndigheten ska sätta ut en skälig tid inom vilken företagaren ska vidta de nödvändiga åtgärderna. Målet med beslutet ska dessutom vara att den ekonomiska förlusten för livsmedlets eller livsmedelskontaktmaterialets ägare blir så liten som möjligt. 

60 §.Återkallelse av godkännande av ett primärproduktionsställe eller en livsmedelslokal. Paragrafen föreskriver om återkallelse av godkännande av ett primärproduktionsställe och en livsmedelslokal. Bestämmelsen stämmer överens med 61 § i den gällande lagen sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. Godkännandet ska återkallas av den som har godkänt primärproduktionsstället eller livsmedelslokalen. Enligt 1 mom. är återkallelse möjlig, om en fara inte kan förhindras på något annat sätt med hjälp av tvångsmedelsbestämmelserna i denna lag.  

Enligt 2 mom. kan ett beslut om godkännande dessutom återkallas, om primärproduktionsstället eller livsmedelslokalen eller den livsmedelsverksamhet som bedrivs där väsentligen strider mot livsmedelsbestämmelserna och livsmedelsföretagaren inte har iakttagit ett föreläggande eller ett förbud som tillsynsmyndigheten har meddelat. 

Enligt 3 mom. kan ett godkännande dessutom återkallas, om företagaren inte längre är tillförlitlig på det sätt som avses i 7 §. I och med att ett återkallat godkännande är ett kraftfullt ingrepp i en näringsidkares rättsliga ställning, måste försummelserna vara allvarliga och väsentliga med avseende på verksamheten. Företagaren måste ges möjlighet att avhjälpa försummelsen och en förutsättning för återkallelse av ett godkännande är att företagaren trots en myndighets anvisning inte har korrigerat sin underlåtelse.  

Ett godkännande kan också återkallas exempelvis beträffande en viss verksamhet eller funktion. 

61 §.Avbrytande eller avslutande av registrerad verksamhet. I paragrafen föreskrivs det om avbrytande och avslutande av registrerad verksamhet. Bestämmelsen motsvarar 61 a §, som fogades till den gällande lagen genom lag 1397/2019. Verksamheten hos företagare som berörs av registrering och anmälningsförfarande fick tidigare avbrytas med stöd av ett föreläggande enligt 55 § eller ett förbud enligt 56 § i den gällande lagen. För tydlighetens skull fogades till den gällande lagen en bestämmelse enligt vilken tillsynsmyndigheten kan avbryta eller stoppa registrerad primärproduktion och livsmedelsproduktion och anmäld kontaktmaterialverksamhet, om verksamheten i väsentlig grad strider mot livsmedelsbestämmelserna och företagaren inte har iakttagit ett föreläggande eller ett förbud som tillsynsmyndigheten har meddelat med stöd av livsmedelslagen.  

Också företagare som bedriver registrerad livsmedelsverksamhet eller livsmedelskontaktverksamhet är skyldiga att uppfylla tillförlitlighetskraven i 7 §. Myndigheten måste ha möjligheter att ingripa i verksamheten om en företagare inte uppfyller tillförlitlighetskraven.  

Enligt 2 mom. får tillsynsmyndigheten avbryta eller avsluta registrerad primärproduktion och livsmedelsverksamhet på ett anmält verksamhetsställe, liksom också registrerad kontaktmaterialverksamhet, om företagaren inte längre är tillförlitlig på det sätt som avses i 7 §. I och med att ett avbrott eller stopp i verksamheten är ett kraftfullt ingrepp i en näringsidkares rättsliga ställning, måste försummelserna vara allvarliga och väsentliga med avseende på verksamheten. Företagaren måste också ges möjlighet att avhjälpa försummelsen.  

62 §.Återkallelse av utseende av ett laboratorium. Enligt 1 mom. kan jord- och skogsbruksministeriet återkalla utseendet av ett nationellt referenslaboratorium, om laboratoriet eller den verksamhet som bedrivs där inte uppfyller kraven i 36 § eller i artiklarna 100 och 101 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. En brist som leder till återkallelse av utseendet ska vara väsentlig. Ett villkor för återkallelse är dessutom att referenslaboratoriet inte har avhjälpt bristerna trots föreläggande från jord- och skogsbruksministeriet.  

Enligt 2 mom. ska Livsmedelsverket kunna återkalla utseendet av ett officiellt laboratorium och av ett utsett egenkontrollaboratorium om laboratorium eller den verksamhet som bedrivs där väsentligt strider mot 34 eller 37 § i denna lag. Återkallelsen kan bland annat ha att göra med ett skriftligt kvalitetssystem, teknisk kompetens, resultatens tillförlitlighet, personalens kvalifikationer, ackreditering, bedömning eller bedömningsorganets sakkunskap. Ett villkor för återkallelse är att laboratoriet inte har avhjälpt bristerna trots föreläggande från Livsmedelsverket, och att bristerna är väsentliga och allvarliga. En allvarlig brist kan exempelvis vara att ett laboratorium upprepade gånger låter bli att anmäla en fara eller försummar att utföra regelbundet återkommande bedömningar. Också ett temporärt utseende kan återkallas.  

Enligt 3 mom. kan Livsmedelsverket också återkalla ett utseende för den tid som krävs för att behandla ett ärende, om bristen i det utsedda laboratoriets verksamhet kan äventyra undersökningsresultatens tillförlitlighet. En sådan kan exempelvis vara att ett bedömningsorgan gör sig skyldigt till grov försummelse av skyldigheten att avhjälpa en brist. 

63 §.Stängning av webbplats. Bestämmelsen motsvarar den bestämmelse som fogades till den gällande lagen genom lag 1397/2019. Livsmedelsverket kan bestämma att en webbplats som en företagare driver eller använder ska stängas, om det är uppenbart att ett livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial som saluförs via den eller uppgifter som lämnas om ett sådant orsakar eller av grundad anledning kan befaras orsaka fara för människors hälsa, vilseleda konsumenter på ett väsentligt sätt eller på något annat sätt väsentligen strida mot livsmedelsbestämmelserna. Stängningen av webbplats ska tillämpas med iakttagande av proportionalitetsprincipen så, att det ska bestämmas att en del av webbplatsen ska stängas där det saluförs livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial som strider mot livsmedelsbestämmelserna på det sätt som avses ovan. Om stängningen av en del av webbplatsen inte undanröjer överträdelsen av livsmedelsbestämmelserna, ska det vid behov bestämmas att hela webbplatsen ska stängas. Livsmedelsverket kan få behövlig information om de livsmedel som saluförs via en webbplats exempelvis genom sådan provtagning utan identifiering som avses i 41 § 2 mom. Föreläggandet att stänga webbplatsen kan meddelas temporärt för den tid då ärendet utreds eller missförhållandet avhjälps. Den temporära stängningen gäller tills Livsmedelsverket har fattat ett slutligt beslut i ärendet.  

Artikel 138 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 föreskriver om åtgärder vid konstaterad bristande efterlevnad. Den behöriga myndigheten ska vidta lämpliga åtgärder och exempel på dem ingår i artikel 138.2. En av åtgärderna är att beordra att de webbplatser som aktören driver eller använder stängas under en lämplig tidsperiod.  

64 §.Skyndsamma åtgärder. Enligt paragrafen kan en kommunal tjänsteinnehavare i brådskande fall fatta beslut enligt 55, 56, 58 och 59 §. Exempel på sådana fall är situationer när en allergen som ingår i ett livsmedel inte nämns i förpackningspåskriften och snabba åtgärder behövs för att produkten inte ska nå en konsument. Det kan också vara bråttom om en misstanke om matförgiftning orsakad av livsmedel har kommit till tillsynsmyndighetens kännedom och det är nödvändigt att brådskande avbryta verksamheten för den tid undersökningen pågår för att förhindra fara. Med avvikelse från den gällande lagen ska en kommunal tjänsteinnehavare också kunna fatta ett beslut om användning eller förstörande av livsmedel enligt 59 §. Med stöd av 27 § 3 mom. kan beslutanderätt i fråga om tvångsmedel enligt 55–59 § delegeras till en kommunal tjänsteinnehavare, och då behöver 64 § inte tillämpas. Beslut som tjänsteinnehavaren fattar med stöd av denna paragraf ska utan dröjsmål hänskjutas till en nämnd eller något annat kollegialt organ som kommunen utsett eller en tjänsteinnehavare till vilken också beslutanderätt om administrativa tvångsmedel har delegerats. 

65 §.Livsmedelsverkets beslut om att använda administrativa tvångsmedel. Enligt 1 mom. kan Livsmedelsverket fatta beslut om användningen av sådana administrativa tvångsmedel som avses i 55–59, 66 och 67 § när det gäller områden som är större än en kommun. Materiellt motsvarar bestämmelsen i huvudsak 65 § 1 mom. i den gällande lagen. Syftet är att Livsmedelsverket ska kunna fatta besluten centraliserat i stället för att flera kommuner är tvungna att fatta beslut om exempelvis livsmedelspartier som säljs på många olika ställen i landet. Livsmedelsverket får besluta om att sätta in tvångsmedel redan när beslutet kommer att gälla ett område som är större än en kommun. Beslutet fattas av den berörda kommunen om det är meningen att det bara ska avse produkter som tillverkaren eller importören lagerför. 

Enligt 2 mom. kan Livsmedelsverket fatta beslut om användningen av administrativa tvångsmedel också inom området för en enda kommun, om verket av grundad anledning bedömer att de åtgärder som kommunen vidtar inte räcker till för att undanröja överträdelsen av bestämmelserna. Enligt 62 § 2 mom. i den gällande lagen kan Livsmedelsverket besluta om administrativa tvångsmedel på en kommuns område, om kommunens åtgärder bedöms som otillräckliga för att hindra en hälsofara. Det kan förekomma att kommunen inte agerar tillräckligt effektivt i livsmedelstillsynen. Syftet är dock inte att en kommun exempelvis med hänvisning till bristande resurser ska kunna överföra sina uppgifter på Livsmedelsverket. Det handlar om ett exceptionellt förfarande som Livsmedelsverket kan tillgripa, om Livsmedelsverket anser att det finns grundad anledning att anse att den kommunala tillsynsmyndighetens åtgärder är otillräckliga för att garantera människornas säkerhet. Vidare ska Livsmedelsverket kunna sköta en tillsynsfråga som hör till kommunen också i sådana undantagsfall när det anses nödvändigt att den centrala myndigheten ingriper för att styra livsmedelstillsynen och efterlevnaden av livsmedelsbestämmelserna. Detta kan komma i fråga exempelvis när tillsynsmyndigheten i kommunen inte vidtar åtgärder trots att det finns ett uppenbart behov av att sätta in tvångsmedel.  

För att kommunerna ska bli informerade om att Livsmedelsverket har vidtagit åtgärder ska verket enligt 3 mom. utan dröjsmål underrätta de berörda kommunerna om beslut som verket fattat med stöd av 1 och 2 mom. 

66 §.Förbud mot marknadsföring och rättelse av marknadsföring. Enligt 1 mom. ska den behöriga tillsynsmyndigheten kunna förbjuda en företagare att fortsätta med marknadsföring som strider mot livsmedelsbestämmelserna eller förbjuda att sådan eller därmed jämförbar marknadsföring återupptas. Förbudet kan också meddelas temporärt, och gäller då tills tillsynsmyndigheten har fattat sitt slutliga beslut i ärendet.  

Enligt 65 § i den gällande lagen har endast Livsmedelsverket rätt att förbjuda marknadsföring som strider mot livsmedelsbestämmelserna. Den felaktiga marknadsföringen kan dock vara lokal och så tydligt strida mot livsmedelsbestämmelserna, att också någon annan myndighet bör kunna ingripa. Marknadsföring av livsmedel ingår i den livsmedelsinformation som företagaren svarar för. Tillsynen över marknadsföringen ingår i den sedvanliga livsmedelstillsynen. Tidigare koncentrerades marknadsföringen till livsmedelsförpackningarna och tidningarna, men den har i allt större omfattning flyttat över till företagens webbplatser och sociala medier. Marknadsföring bedrivs idag på flera fronter och är omfattande. Följaktligen ingår det i livsmedelstillsynen att kontrollera dels märkningen på förpackningarna, dels företagens marknadsföring på webben. Det faktum att endast Livsmedelsverket har rätt att förbjuda marknadsföring som strider mot bestämmelserna gör att behandlingen av övervakningsfallen går betydligt långsammare, eftersom de lokala tillsynsmyndigheterna måste föra över ärendena på Livsmedelssäkerhetsverket. Marknadsföring kännetecknas vanligen av snabbhet och den utdragna administrativa överföringen kan leda till att myndigheten inte hinner ingripa i tid vid marknadsföring som uppenbart strider mot bestämmelserna. En viktig princip i förvaltningslagen är att alla parter ska behandlas lika. Den gällande lagstiftningen erbjuder inte tillräckligt effektiva medel för det. De företag i vars lagstridiga marknadsföring myndigheten ingriper upplever att de blir orättvist behandlade, när myndigheten inte ingriper vid likadan marknadsföring i andra företag. För att livsmedelstillsynen ska ha bättre effekt och vilseledning av konsumenternas förhindras så snabbt som möjligt måste också tillsynsmyndigheter ha tillgång till effektiva administrativa tvångsmedel. Med effektiva tillsynsåtgärder kan man även förhindra konkurrenssnedvridning mellan företagen. Därför föreslås det att de behöriga myndigheterna får rätt att förbjuda marknadsföring som strider mot bestämmelserna.  

Enligt 2 mom. kan tillsynsmyndigheten, utöver de åtgärder som nämns i 1 mom., vidta åtgärder enligt 55—58 § tills marknadsföringen har bringat att stämma överens med livsmedelbestämmelserna, om det vid marknadsföringen av ett livsmedel eller ett livsmedelskontaktmaterial lämnas information som kan medföra allvarlig fara för människors hälsa eller om marknadsföringen på ett väsentligt sätt är vilseledande. Tillsynsmyndigheten får vidta åtgärderna tills marknadsföringen överensstämmer med livsmedelsbestämmelserna. 

Enligt 3 mom. kan tillsynsmyndigheten, när den meddelar ett förbud enligt momentet, förelägga den företagare som förbudet gäller att inom utsatt tid rätta marknadsföringen, om detta ska anses nödvändigt på grund av de uppenbara olägenheter som marknadsföringen orsakar. I sitt beslut kan tillsynsmyndigheten bestämma att rättelsen av marknadsföringen ska göras i samma omfattning som den marknadsföring som är föremål för rättelsen har genomförts. Bestämmelsen motsvarar i övrigt 66 § i den gällande lagen, men andra tillsynsmyndigheter än Livsmedelsverket ska nu också ha rätt att förplikta en företagare att rätta till marknadsföringen på samma sätt som tillsynsmyndigheterna enligt 1 mom. har rätt att förelägga en företagare att rätta marknadsföring som strider mot bestämmelserna.  

67 §.Påföljdsavgift inom livsmedelstillsynen. Det föreslås att det föreskrivs om en påföljdsavgift inom livsmedelstillsyn. Någon motsvarande administrativ sanktion finns inte i gällande lag. Enligt artikel 139 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i förordningen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Det anses motiverat att föreskriva om en påföljdsavgift inom livsmedelstillsyn för att garantera livsmedelssäkerheten genom en effektiv och funktionerande offentlig kontroll. De former av administrativ styrning och administrativa tvångsmedel som kan påföras för verksamhet som bryter mot livsmedelsbestämmelserna kan inte alltid anses tillräckligt effektiva och ändamålsenliga, men förseelsernas art kräver inte nödvändigtvis att det straffrättsliga systemet tillämpas.  

I 1 mom. specificeras de skyldigheter för brott mot vilka en påföljdsavgift inom livsmedelstillsynen ska kunna påföras. Tillämpningsområdet för den föreslagna påföljdsavgiften omfattar sådana underlåtelser för vilka det är lätt att leda i bevis åsidosättande av skyldigheterna enligt lagstiftningen utan några undersökningsinsatser. Det föreslås att den behöriga tillsynsmyndigheten ska få påföra en påföljdsavgift till exempel om de administrativa tvångsmedlen enligt 55–58 § anses otillräckliga. Påföljdssystemets funktionalitet och proportionalitet kan i enskilda fall tala för tillämpning av administrativa sanktioner framom administrativa tvångsmedel.  

Det föreslås att påföljdsavgiftens belopp ska vara minst 300 och högst 5 000 euro. Det är något högre än exempelvis försummelseavgiften enligt lagen om skyldighet att erbjuda kvitto vid kontantförsäljning (658/2013), som är 300–1 000 euro. Syftet med avgiftens belopp är framför allt att påföljden ska ha preventiv verkan. Påföljdsavgiftens belopp bör vara tillräckligt kännbart för objektet, så att den allmän- och individprevention som krävs av sanktionssystemet uppnås. Om en påföljdsavgift med motsvarande belopp föreskrivs till exempel i lagen om införselkontroll av djur och vissa varor.  

Det är motiverat att behörigheten att påföra påföljdsavgiften ges till den myndighet som har de bästa förutsättningarna och den bästa sakkunskapen för att bedöma de fakta som beslutet att påföra påföljdsavgiften grundar sig på. Därför föreslås det att alla behöriga tillsynsmyndigheter enligt livsmedelslagen ska ha behörighet att påföra påföljdsavgifter inom sina verksamhetsområden. Påföljdsavgiften kan påföras såväl fysiska som juridiska personer. Med stöd av 1 mom. ska en behörig tillsynsmyndighet kunna påföra en påföljdsavgift för en företagare som bedriver livsmedelsverksamhet eller kontaktmaterialverksamhet utan ett godkännande enligt 9 eller 11 § eller som det inte gjorts anmälan om enligt 8, 10 eller 13 §. En påföljdsavgift kan också påföras en företagare som marknadsför livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial på ett sätt som strider mot livsmedelsbestämmelserna. Marknadsföring bedrivs idag på flera fronter och marknadsföringsåtgärderna är vanligen snabba. Det kan till exempel vara fråga om marknadsföring i strid med livsmedelsbestämmelserna om ett icke-godkänt hälsopåstående används om ett livsmedel. En påföljdsavgift kan påföras en företagare som inte iakttar anmälningsplikten för mobila livsmedelslokaler enligt 12 §, kravet på spårbarhet enligt 14 § eller egenkontrollskyldigheten enligt 15 §. En påföljdsavgift kan också påföras en företagare som inte iakttar anmälningsplikten i fråga om allvarlig fara eller matförgiftning enligt 17 § eller om zoonoser enligt 18 §. Vidare kan en påföljdsavgift påföras ett laboratorium om det eller den verksamhet som bedrivs där inte iakttar de krav som 34 och 36 § ställs.  

Ett syfte med påföljdsavgifterna är att åtgärda de vanligaste bristerna och brotten mot bestämmelserna som uppdagas vid livsmedelstillsynen. Påföljdsavgifter ska dock inte påföras för alla brister, utan i praktiken beror tillämpningen av den administrativa påföljden på hur allvarligt, uppsåtligt och återkommande företagarens beteende är. Kravet på proportionalitet och andra krav på god förvaltning samt kravet på rättssäkerhet ska uppfyllas när avgiften påförs. Det ska gå att söka ändring i ett beslut om påföljdsavgift för livsmedelstillsyn. En påföljdsavgift som tillsynsmyndigheten påför kan verkställas först när den vunnit laga kraft.  

Enligt 2 mom. ska det när påföljdsavgiftens storlek bedöms hänsyn tas till förfarandets art och skadlighet och hur ofta förfarandet upprepats. Att gärningen upprepas är inte i och för sig en förutsättning för att en påföljdsavgift ska kunna påföras. Bedömningen av upprepningen kan dock inverka på huruvida påföljdsavgiften påförs. Upprepningen kan också inverka på påföljdsavgiftens belopp. Det ska vara möjligt att avstå från att påföra en avgift eller bestämma ett påföra avgiften till et mindre belopp än minimibeloppet, om gärningen kan anses ringa och det är skäligt att avstå från att påföra en avgift eller att bestämma ett lägre belopp än minimibeloppet om det med tanke på försummelsens art, hur ofta den upprepats, försummelsens planmässigt och andra omständigheter. Det föreslås inte heller vara nödvändigt att påföra en påföljdsavgift inom livsmedelstillsynen i fall det bestäms att ett livsmedel eller livsmedelskontaktmaterial ska förstöras, vilket redan i sig orsakar importören en avsevärd ekonomisk förlust. Eftersom det är fråga om en administrativ påföljdsavgift, ska avgiftens belopp bestämmas med beaktande av påföljdens straffkaraktär och preventiva verkan. Påföljdsavgiften ska betalas till staten.  

I 3 mom. ingår ett förbud mot dubbel bestraffning (principen ne bis in idem), enligt vilket flera påföljder av straffkaraktär inte får påföras för samma gärning. Förbudet omfattar också administrativa påföljder av straffkaraktär enligt andra lagar för samma gärning. En påföljdsavgift får inte påföras den som misstänks för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett sådant brottmål som är anhängigt vid en domstol, eller som har dömts för samma gärning genom en lagakraftvunnen dom. Om en påföljdsavgift har påförts en fysisk eller juridisk person, får en domstol inte döma ut ett straff för samma gärning. Förbudet mot dubbel bestraffning hindrar också att behandlingen av ett åtal inleds vid domstol eller avbryter den, om en påföljdsavgift har påförts för samma gärning, eller ett beslut har fattats om att inte påföra den, och beslutet har vunnit laga kraft. Enligt etablerad praxis anses principen ne bis in idem vara knuten till gärningsmannen. Om en juridisk person har dömts till straff för en viss lagstridig gärning, hindrar det inte att ärendet undersöks och ett straff döms ut för en fysisk person eller tvärtom. Förbudet mot dubbel bestraffning hindrar inte heller att en administrativ påföljdsavgift påförs utöver administrativa tvångsmedel. Exempelvis ett föreläggande om avbrytande eller avslutande av verksamhet enligt 61 § och en påföljdsavgift för livsmedelstillsyn får påföras samtidigt.  

Ett vitesförfarande, till vilket hör utfärdande av vite och om föreläggandet inte iakttas en dom om att vitet ska betalas, är inte avsett som en påföljd av straffkaraktär, utan förfarandets syfte är att säkerställa att huvudskyldigheten uppfylls (HD:2016:96). Ett omedelbart förvaltningstvång anses inte utgöra en ne bis in idem-situation, liksom inte heller utövandet av sådant medelbart förvaltningstvång där inget vite behöver utfärdas. Ett medelbart förvaltningstvång i form av ett verkställt vite kan bli aktuellt i en ne bis in idem-situation. Vitet gäller då emellertid underlåtenhet att iaktta en myndighets föreläggande, inte som sådan den lagstridiga gärning som utgör en förutsättning för förvaltningstvånget.  

Med stöd av den föreslagna bestämmelsen om myndigheternas rätt att få information har myndigheterna rätt att ur bötesregistret får nödvändiga uppgifter för att försäkra sig om att en person inte redan har dömts till böter för samma brott. Rätten att få information behövs för att garantera att förbudet mot dubbel bestraffning följs innan den administrativa avgiften påförs. Att uppgifterna i bötesregistret kontrolleras innan avgiften påförs ligger också i de aktörs intresse som påförs en påföljdsavgift för livsmedelstillsyn.  

Utfärdandet av en administrativ sanktion innebär handläggning av förvaltningsärenden. Vid förfarandet för utfärdandet iakttas därför i regel förvaltningslagen. I förvaltningslagen föreskrivs det också om hörande av part och förfarandet för det. När en påföljdsavgift enligt livsmedelslagen påförs, ska partens rätt att bli hörd och få ett motiverat beslut säkerställas.  

I lagstiftningen finns ingen sådan allmän bestämmelse om preskription av förseelser för vilka en påföljdsavgift kan utfärdas, och inte heller föreskrivs det i lagen om verkställighet av böter om preskription av fordringar. Därför föreskrivs det i 4 mom. att påföljdsavgiften inte får påföras om det har förflutit mer än ett år sedan gärningen begicks. Många tillsynsobjekt inspekteras en gång per år, och då kan en kortare tid leda till att en underlåtelse uppdagas för sent för att en påföljdsavgift ska kunna påföras.  

Det föreslås att påföljdsavgiften ska preskriberas fem år efter att ett beslut om påföljdsavgift som vunnit laga kraft utfärdades. Påföljdsavgiften förfaller vid en betalningsskyldig fysisk persons död.  

Det föreslås att det ska föreskrivas om verkställighet av påföljdsavgift inom livsmedelstillsyn i lagen om verkställighet av böter. Därför föreslås det att den lagen ändras så att till dess tillämpningsområde enligt 1 § fogas påföljdsavgift för livsmedelstillsyn. Det föreslås att Rättsregistercentralen, som också har andra motsvarande verkställighetsuppgifter, ska verkställa påföljdsavgiften. I fråga om verkställigheten av beslut ska lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) tillämpas. Ingen ränta tas ut på påföljdsavgiften.  

68 §.Vite samt hot om tvångsutförande och avbrytande. Enligt paragrafen kan tillsynsmyndigheten förena ett föreläggande eller ett förbud som meddelats med stöd av denna lag med vite eller hot om tvångsutförande eller avbrytande. Bestämmelser om vite och hot om tvångsutförande och avbrytande finns i viteslagen (1113/1990).  

69 §.Livsmedelsförseelse. I 1 mom. föreskrivs om livsmedelsförseelse, som kan bestraffas med böter. Straffbarheten har inskränkts jämfört med 79 § i den gällande lagen så att största delen av de gärningar som tidigare uppfyllde rekvisitet nu faller inom tillämpningsområdet för påföljdsavgift för livsmedelstillsyn enligt 67 §. I föreskrifter om administrativa sanktioner ska överlappningar med strafflagen i allmänhet undvikas.  

Enligt 2 mom. kan tillsynsmyndigheten låta bli att anmäla en förseelse till förundersökningsmyndigheten, om gärningen eller underlåtelsen är ringa och det inte är fråga om tredska mot myndighetens förbud eller förelägganden. Bestämmelsen motsvarar gällande lag. 

I 3 mom. föreskrivs det om Livsmedelsverkets expertroll i straffprocesser på samma sätt som exempelvis beträffande arbetarskyddsmyndigheten. Vid förundersökning av en gärning som avses i strafflagen eller i denna paragrafs 1 mom. ska Livsmedelsverket ges möjlighet att bli hört. Åklagaren ska ge Livsmedelsverket tillfälle att yttra sig innan åtalsprövningen avslutas. Livsmedelsverket har rätt att närvara och yttra sig vid den muntliga förbehandlingen i ärendet vid domstolen. Med Livsmedelsverkets expertyttrande och deltagande i straffprocessen ska det säkerställas att det finns relevant sakkunskap om verksamheten i livsmedelskedjan och om tillämpningen av livsmedelsbestämmelserna i förundersökningen, under åtalsprövningen och i domstolsbehandlingen. Det underlättar polisens och åklagarens beslutsfattande och ger stöd vid en eventuell rättegång. Brott avseende livsmedel kan uppfylla rekvisitet för hälsobrott enligt 44 kap. 1 § i strafflagen och för livsmedelsförseelse enligt 1 mom. i samma paragraf, men också för ett flertal andra brott. Följaktligen är Livsmedelsverkets expertroll inte avgränsad till hälsobrott och livsmedelsförseelse, utan den ska också gälla andra gärningar som är straffbara enligt strafflagen.  

70 §.Straffbestämmelser. I paragrafen har samlats hänvisningar till vissa straffbestämmelser i strafflagen (39/1889). Bestämmelser om straff för hälsobrott finns i 44 kap. 1 § i strafflagen. Bestämmelser om straff för smuggling, försök till smuggling och lindring smuggling av livsmedel samt olaga befattningstagande med införts gods och lindrig olaga befattningstagande med infört gods finns i 46 kap. 4–6 och 6 a § i strafflagen. Till straff för brott mot tystnadsplikten enligt 84 § döms med stöd av 38 kap. 1 eller 2 § i strafflagen, om inte gärningen utgör brott enligt 40 kap. 5 § i strafflagen eller om inte strängare straff för den föreskrivs någon annanstans i lag. Straffbestämmelserna motsvarar 79 och 80 § i den gällande lagen. 

10 kap. Avgifter 

71 §.Avgifter för statliga myndigheters prestationer. För de prestationer som statliga myndigheter utför enligt denna lag ska tas det ut en avgift, om inte något annat föreskrivs i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Bestämmelserna om grunderna för när prestationer ska vara avgiftsbelagda och för storleken av avgifterna finns i den lagen.  

Enligt 2 mom. 1 punkten kan man genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet göra avsteg från bestämmelserna om överenstämmelse i lagen om grunderna för avgifter till staten avgifterna och nedsätta avgifterna för köttbesiktning och kontroll i slakterier och vilthanteringsanläggningar som slaktar små mängder djur med hjälp av ett anslag i statsbudgeten. De minimiavgifter som fastställs i kapitel II i bilaga IV till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 måste dock alltid tas ut. Materiellt motsvarar bestämmelsen 70 § 1 mom. i den gällande lagen.  

Enligt 2 mom. 2 punkten får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet utfärdas närmare bestämmelser om de nationella arrangemang och storleken på de avgifter som avses i artiklarna 79–82 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625. Materiellt motsvarar bestämmelsen 70 § 2 mom. i den gällande lagen.  

72 §.Årlig grundavgift för tillsyn som tas ut för den kommunala livsmedelstillsynen. Enligt 1 mom. ska en årlig grundavgift på 150 € tas ut för den kommunala livsmedelstillsynen av de tillsynsobjekt som omfattas av den planmässiga livsmedelstillsynen. Grundavgiften ska årligen tas ut av de tillsynsobjekt som bedriver sådan verksamhet som nämns i 1 mom.  

Grundavgiften för tillsynen ska inte tas ut för planmässig livsmedelstillsyn av registrerad primärproduktion enligt 9 §. Grundavgiften för tillsynen ska inte tas ut av livsmedelsföretagare som avses i 8 § 2 mom. eller 10 § 2 mom. som inte omfattas av registreringsplikten eller i den planmässiga tillsynen eftersom verksamheten och riskerna är obetydliga. 

Bedömningen av huruvida en verksamhet omfattas av den planmässiga tillsynen kan stödjas på skattelagstiftningen. Enligt 3 § 1 mom. i lagen om mervärdesskatt är en säljare inte mervärdesskattskyldig om räkenskapsperiodens omsättning är högst 15 000 €, om inte försäljaren på egen anmälan antecknats som skatteskyldig. På motsvarande sätt kan man anse att sådan livsmedelsverksamhet där den årliga omsättningen understiger 15 000 € inte ska ses som idkande av näring, förutsatt att de till verksamheten hörande riskerna för livsmedelstryggheten är ringa. För sådan verksamhet krävs inte en anmälan för registrering av verksamheten och verksamheten omfattas inte av den planmässiga tillsynen. Om riskerna med verksamheten emellertid inte är ringa, till exempel hanteringen av lättfördärvliga livsmedel eller hantering av glutenfria livsmedel, ska verksamheten registreras och omfattas av den planmässiga tillsynen. Om till exempel en privatperson regelbundet bakar konditoriprodukter för försäljning ska näringsverksamheten registreras också om årsomsättningen inte överskrider gränsvärdet på 15 000 €, eftersom livsmedlen är lättfördärvliga. Sådan livsmedelsverksamhet omfattas av den planmässiga tillsynen, och den årliga grundavgiften för tillsynen tas ut av tillsynsobjektet. 

Den största nyttan av att ingå i den planmässiga livsmedelstillsynen kommer företagarna att ha av att tillsynen sätter stopp för eventuella olagligheter och verksamhet som snedvrider hederlig konkurrens inom livsmedelsbranschen. Tack vare den årliga grundavgiften för tillsynen kommer kommunerna att kunna utveckla sin livsmedelstillsyn mot mer handledning, när inspektionerna inte är lika centrala för tillsynsenheternas intäkter. 

Enligt 2 mom. ska grundavgiften för tillsynen inte tas ut för sådana livsmedelslokaler som uppfyller definitionen på lanthandel enligt 5 § 2 mom. 33 punkten och inte heller av allmännyttiga samfund som definieras i 5 § 2 mom. 34 punkten. Definitionen på lanthandel bygger på en utredning som har gjorts av Pellervon taloustutkimus PTT (Pellervo ekonomiska forskningsinstitut). I redogörelsen om livsmedelspolitik Mat2030 (2017) föreslår statsrådet att det utreds vilka verksamhetsmöjligheter det finns för lanthandeln och vilka instrumenten är i så fall. I anslutning till detta gjorde Pellervon taloustutkimus PTT 2017 en utredning av lanthandeln på uppdrag av jord- och skogsbruksministeriet. I utredningen uppdaterades definitionen av dagligvarubutiker som kan klassificeras som lanthandel. För att förbättra verksamhetsmöjligheterna för lanthandeln anses det i utredningen befogat att befria lanthandeln från den årliga grundavgiften för tillsyn. Om stöd för lanthandlar i form av mångservicecenter föreskrivs i statsrådets förordning (357/2019). Med allmännyttiga sammanslutningar avses i första hand välgörenhetsorganisationer och liknande som regelbundet delar ut mathjälp i form av lättfördärvliga livsmedel och berörs av livsmedelstillsynen. I livsmedelsbestämmelserna ingår det krav på verksamheten, men verksamheten får också en del eftergifter för att mathjälp ska kunna ges. Följaktligen anses det motiverat att befria den typen av organisationer och sammanslutningar från den årliga grundavgiften för tillsyn.  

Enligt 2 mom. ska grundavgiften för tillsynen inte heller tas ut för sådana tillsynsobjekt som bedriver småskalig verksamhet enligt de nationella bestämmelser som utfärdats med stöd av EU-lagstiftningen. Sådan verksamhet är primärproduktionsföretagares produktion av livsmedel i liten skala av sina primärprodukter enligt artikel 1.3 e och artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 eller artikel 12.1 a i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/624. Sådan livsmedelsverksamhet som nämns ovan ska registreras enligt 10 § 2 mom. En jägare eller en jaktförening kan överlåta direkt till en konsument eller leverera till den lokala detaljhandeln små mängder kött av frilevande vilt från en registrerad livsmedelslokal utan köttbesiktning utan köttbesiktning enligt de nationella bestämmelser som utfärdats med stöd av artikel 1.3 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004. En primärproduktionsföretagare kan överlåta direkt till en konsument eller leverera till den lokala detaljhandeln små mängder renkött eller torkat renkött från en registrerad livsmedelslokal utan köttbesiktning enligt de nationella bestämmelser som utfärdats med stöd av artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 och artikel 12.1 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/624. 

Tillsynsobjekt som är befriade från den årliga grundavgiften för tillsynen faller inte automatiskt utanför den planmässiga tillsynen. Om till exempel en allmännyttig sammanslutning tillreder matportioner, är verksamhetens risker med livsmedelssäkerheten inte ringa. Lanthandlar och allmännyttiga sammanslutningar som är befriade från grundavgiften för tillsynen bedriver i regel registrerad livsmedelsverksamhet och omfattas av den planmässiga, riskbaserade tillsynen. Trots att ingen årlig grundavgift för tillsynen tas ut av de företagarna ska prestationsbaserade avgifter enligt 73 § tas ut.  

Enligt 3 mom. ska grundavgiften för tillsynen endast tas ut en gång om en företagares verksamhet vid ett tillsynsobjekt omfattar flera sådana funktioner som nämns i 1 mom. 

Enligt 4 mom. ska den årliga grundavgiften för tillsynen tas ut i början av kalenderåret för tillsynsobjekt i kommunens tillsynsregister som bedriver livsmedels- eller kontaktmaterialverksamhet. Av ett tillsynsobjekt som under kalenderåret börjar omfattas av den planmässiga tillsynen ska ingen grundavgift för tillsyn tas ut för kalenderåret i frågan. För ett sådant tillsynsobjekt tas dock ut en handläggningsavgift enligt 73 § 1 mom. 1 punkten, samt vid behov andra avgifter enligt 73 §. Om en företagare under kalenderåret anmäler att verksamheten avslutats upphör uttagen av grundavgift för tillsyn vid ingången av följande kalenderår. 

Om säsongbetonad verksamhet bedrivs vid ett tillsynsobjekt under några månader till exempel på sommaren eller vintern, bör bedömningen av huruvida verksamheten omfattas av den planmässiga tillsynen ske utifrån verksamhetens omfattning och de risker den medför. Till exempel restaurangerna vid ett stort nöjesfält kan i fråga om verksamhetens volym och de risker den medför vara likställda med tillsynsobjekt med verksamhet året om. Vid en del säsongbetonade tillsynsobjekt kan verksamheten däremot vara mycket småskalig, och de risker verksamheten medför kan vara små. Tillsynsobjekt med regelbunden säsongbetonad verksamhet anmäler vanligen inte att verksamheten upphör, utan kvarstår i det kommunala tillsynssystemet året om.  

73 §.Andra avgifter som tas ut för den kommunala livsmedelstillsynen. I paragrafen föreskrivs om de prestationsbaserade avgifter som kommunen får ta ut enligt sin godkända taxa.  

I 1 mom. föreskrivs om de åtgärder för vilka kommunen får ta ut en prestationsbaserad. Enligt 1 punkten tas avgiften ut för handläggningen av anmälningar om registrering enligt 10 och 13 §. Utom för en anmälan om att verksamheten inletts tas avgiften också ut för handläggning av anmälningar om att verksamheten ändrats väsentligt eller avslutats. Avgiften tas också ut för handläggning av ansökningar om godkännanden enligt 9 och 11 §. Också i det fallet tas avgiften ut utom för en anmälan om att verksamheten inletts tas avgiften också för handläggning av anmälningar om att verksamheten ändrats väsentligt eller avslutats.  

Enligt 2 punkten får en avgift tas ut för inspektion och undersökning av prov som avser sådan verksamhet som avses i 72 § 1 mom. och som ingår i kommunens tillsynsplan. Provtagningar inom ramen för planmässig tillsyn ska ingå i grundavgiften. Kommunen fakturerar företagarna för de kostnader provtagningen medför. I fråga om registrerad primärproduktion tas prestationsbaserade avgifter endast ut för förnyade inspektioner enligt 1 mom. 3 och 4 punkten. Övriga avgifter enligt 1 mom. stämmer i hög grad överens med de prestationsbaserade avgifter som kommunerna tar ut enligt den gällande lagstiftningen. 

Enligt 71 § ska ingen årlig grundavgift tas ut för den livsmedelstillsyn kommunerna utför i slakterier och vilthanteringsanläggningar och livsmedelslokaler i anslutning till dem på det sätt som föreskrivs i 27 § 5 mom. I sådana fall tas en prestationsbaserad avgift ut för tillsynen enligt 2 mom. En prestationsbaserad avgift tas också ut för besiktning före slakt som kommunen genomför enligt 27 § 4 mom. 5 punkten på den jordbruksanläggning som djuren kommer från eller på någon annan plats som inte är ett slakteri.  

Enligt 3 mom. får de prestationsbaserade avgifter som kommunen tar ut inte överskrida kostnaderna för tillsynen. Det föreslås inget minimibelopp i lagstiftningen för de prestationsbaserade avgifter kommunen tar ut enligt 1 mom. Målet bör vara att kommunerna har så samstämmiga tariffer som möjligt, så att jämlikheten mellan företagarna säkerställs. 

Enligt 4 mom. ska staten ersätta kommunerna för deras kostnader för de inspektioner, provtagningar, undersökningar och utredning inom livsmedelstillsynen som Livsmedelsverket har påfört dem genom sin styrning och som enligt denna lag ankommer på Livsmedelsverket eller som hänför sig till beredningen av författningar eller Livsmedelsverkets anvisningar.  

74 §.Indrivning av avgifter utan dom eller beslut samt dröjsmålsränta. Enligt bestämmelsen ska avgifter enligt 10 kap. få drivas in utan dom eller beslut i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Om den avgift som påförts för en åtgärd inte har betalts på förfallodagen, får på det belopp som inte betalats i tid enligt 2 mom. tas ut årlig dröjsmålsränta högst enligt den räntesats som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982). Förfallodagen kan infalla tidigast två veckor efter att den åtgärd för vilken avgiften bestämts har tillhandahållits. I stället för dröjsmålsränta kan myndigheten ta ut en dröjsmålsavgift på fem euro om beloppet av dröjsmålsräntan blir mindre än detta. Om en avgift återbetalas på grund av rättelse av debiteringen eller ändringssökande, betalas enligt 3 mom. på den återbetalade avgiften krediteringsränta enligt 32 § i lagen om skatteuppbörd (609/2005) från och med betalningsdagen till och med återbetalningsdagen. Bestämmelsen motsvarar 72 § i den gällande lagen.  

11 kap. Ändringssökande  

75 §.Sökande av ändring i beslut av en statlig eller kommunal myndighet. I paragrafen föreskrivs om sökande av ändring i beslut som en statlig eller kommunal myndighet fattar med stöd av livsmedelslagen. Förfarandet för sökande av ändring har gjorts tydligare så att ändring söks på samma sätt oberoende av om en statlig eller kommunal myndighet har fattat beslutet. Den lösningen kan anses motiverad för att underlätta tillämpningen av lagen för livsmedelsföretagarna.  

Det föreslås att ändring ska sökas i ett beslut av en statlig myndighet, med undantag för beslut som avses i 9, 11, 20, 52, 55—63 och 65—67 §, genom begäran om omprövning enligt 7 a kap. i förvaltningslagen. I ett beslut som fattats med anledning av en begäran om omprövning enligt 1 mom. får ändring sökas genom besvär med stöd av förvaltningslagen. Redan i gällande lagen har det ansetts vara bäst att avvika från ändringssökande i två steg i fråga om de beslut som räknas upp. Också i de myndighetsbeslut som förtecknas i 1 mom. får ändring sökas genom besvär I många fall gäller beslutet lättfördärvliga livsmedel, och då är det motiverat att avgöra ärendet så snabbt som möjligt.  

Enligt 1 mom. får omprövning av ett beslut som gäller köttbesiktning begäras hos Livsmedelsverket inom 14 dagar från delfåendet av beslutet på det sätt som anges i förvaltningslagen. Tiden för sökande av ändring, som avviker från förvaltningslagen, kan anses motiverad eftersom kött som berörs av beslut om köttbesiktning är lättfördärvligt. Ändring i det beslut som meddelas med anledning av begäran om omprövning får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Bestämmelsen motsvarar gällande lag sådan den lyder ändrad genom lag 1397/2019. 

Enligt 2 mom. ändring ska sökas i ett beslut av ett kommunalt organ, med undantag för beslut som avses i 9, 11, 55—61, 66 och 67 §, och andra beslut av kommunala tjänsteinnehavare än sådana som avses i 64 §, genom begäran om omprövning enligt 7 a kap. i förvaltningslagen. Bestämmelsen innebär ett undantag från sökandet av ändring i beslut av kommunala myndigheter enligt kommunallagen. Beslut av kommunala tjänsteinnehavare i brådskande fall har lämnats utanför förfarandet för sökande av ändring. I dem söks ändring först när den kommunala tillsynsmyndigheten har fattat beslut i ärendet.  

I 3 mom. föreskrivs att bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. I sådana beslut av kommunala tjänsteinnehavare som avses i 64 § får ändring inte besökas genom besvär.  

Enligt 4 mom. tillämpas dock i fråga om ändringssökande som gäller kommunala tillsynsplaner vad som anges i kommunallagen.  

Enligt 5 mom. tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden när det gäller sökande av ändring i beslut som Tullen fattat med stöd av denna lag. Tullens införselkontroll har sedan december 2019 baserat sig på lagen om införselkontroll av djur och vissa varor. Enligt den lagen söks ändring i Tullens förvaltningsbeslut om införselkontroll genom besvär hos förvaltningsdomstolen enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Enligt den gällande livsmedelslagen har ändring i Tullens förvaltningsbeslut som avser införsel från den inre marknaden sökts genom begäran om omprövning hos Tullen. För en enhetlig praxis för ändringssökande föreslås det att ändring också i förvaltningsbeslut som Tullen fattar med stöd av livsmedelslagen ska sökas enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

76 §.Sökande av ändring i fråga om avgifter som påförts av myndigheter. I paragrafen föreskrivs om sökande av ändring i fråga om avgifter som en statlig eller kommunal myndighet påför. Enligt 1 mom. får ändring i en avgift som en statlig myndighet har påfört sökas på det sätt som anges i lagen om grunderna för avgifter till staten.  

Enligt 2 mom. söks ändring i ett beslut om att ta ut en avgift som en kommun fattar med stöd av 72 eller 73 § genom en begäran om omprövning enligt förvaltningslagen på samma sätt som det föreskrivs om statliga myndigheters beslut i 75 §. Genom att det också här avviks från kommunallagen bildar förfarandet för sökande av ändring en konsekvent helhet ur företagarens perspektiv. Omprövning av en grundavgift för tillsyn som avses i 72 § får begäras såväl till den betalningsskyldiges fördel som till betalningsmottagarens fördel på samma sätt som i till exempel 77 och 78 § i alkohollagen. Omprövning av ett beslut om grundavgiften för tillsyn får begäras, om avgiften har påförts den betalningsskyldige felaktigt eller den betalningsskyldige utan egen förskyllan inte har påförts någon tillsynsavgift eller på grund av ett fel eller på grund av att ärendet till någon del inte har utretts. En sådan situation kan till exempel föreligga om verksamheten har upphört, och avgiften har påförts trots företagarens anmälan.  

I det fall som avses i 2 mom. 1 punkten kan omprövning göras inom tre år från ingången av kalenderåret efter det år då avgiften togs ut och i det fall som avses i 2 punkten inom ett år från ingången av kalenderåret efter det år då avgiften togs ut eller borde ha tagits ut. 

Enligt 4 mom. tillämpas i fråga om ändringssökande som gäller taxor för kommunala avgifter vad som anges i kommunallagen.  

77 §.Tillsynsmyndighetens rätt att söka ändring. Enligt 7 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får besvär över ett förvaltningsbeslut anföras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet samt av den som har besvärsrätt enligt särskilda bestämmelser i lag. En myndighet får även anföra besvär över ett förvaltningsbeslut om överklagandet är behövligt med anledning av det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka. I likhet med parternas besvärsrätt är också myndigheternas besvärsrätt beroende av om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärsrätt eller inte. Om beviljande av besvärstillstånd föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

Enligt 1 mom. har Livsmedelsverket rätt att söka ändring i ett beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket förvaltningsdomstolen har upphävt eller ändrat ett beslut som ett kommunalt organ har fattat med anledning av något annat än en begäran om omprövning. Livsmedelsverket har därmed rätt att överföra ärendet till en högre rättsinstans bland annat om kommunen inte är villig att låta ärendet gå vidare, men Livsmedelsverket bedömer att det vore befogat att söka ändring på grund av livsmedelssäkerheten eller av någon annan orsak som hänför sig till konsumentskyddet.  

78 §.Verkställighet. Enligt 1 mom. kan det i ett sådant beslut enligt 9 kap. som inte avser påföljdsavgift för livsmedelstillsyn enligt 67 § bestämmas att beslutet ska iakttas innan det har vunnit laga kraft eller innan en begäran om omprövning har behandlats, om inte besvärsmyndigheten eller den myndighet som behandlar begäran om omprövning bestämmer något annat. När tillsynsmyndigheten fattar ett beslut om administrativa tvångsmedel ska den alltså samtidigt bedöma om situationen kräver att beslutet verkställs innan det har vunnit laga kraft. Med hänsyn till syftet med lagen enligt 1 § har myndigheten i ett flertal fall anledning att bestämma att ett beslut ska verkställas med en gång. Om det exempelvis är fråga om ett livsmedel eller en verksamhet som medför eller kan medföra fara för konsumenternas hälsa, kan man inte vänta med verkställigheten tills beslutet har vunnit laga kraft. Också information som strider mot livsmedelsbestämmelserna och som kan medföra ekonomisk förlust och i värsta fall fara för konsumenternas hälsa ger i de flesta fall anledning att verkställa myndighetsbeslutet omedelbart med hänvisning till konsumentskyddet. Omedelbar verkställighet medför ofta ekonomiska förluster för företagarna. Dessutom är det ofta kännetecknande för tvångsmedelsbeslut som fattas med stöd av den föreslagna lagen att verkställigheten har påföljder som är definitiva och som inte senare kan upphävas. Om ett beslut ändras till följd av omprövning eller besvär, kan det hända att det uppkommer rätt för företagaren att få ersättning. Därför måste myndigheten se till att beslutet uppfyller både materiella och formella krav. Enligt 122 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden år ett beslut verkställas trots att besvär har anförts, om besvärstillstånd behövs i ett ärende. Följaktligen kan ett beslut av förvaltningsdomstolen verkställas så snart det är fattat. Enligt 1 mom. ska begäranden om omprövning och besvär behandlas utan dröjsmål. Materiellt motsvarar bestämmelsen 78 § 1 mom. i den gällande lagen.  

Enligt 2 mom. ska ett beslut om återkallelse av hygienpass enligt 19 § 5 mom. iakttas trots besvär, om inte Livsmedelsverket eller besvärsmyndigheten bestämmer något annat. 

Enligt 3 mom. ska ett i 42 § avsett skriftligt beslut om köttbesiktning iakttas trots begäran om omprövning och besvär, om inte Livsmedelsverket eller besvärsmyndigheten bestämmer något annat.  

12 kap. Register 

79 §.Register. I 1 mom. föreskrivs det om riksomfattande register som Livsmedelsverket och kommunerna ska föra med tanke på att styra och utveckla tillsynen och utöva tillsyn i egenskap av är gemensamt personuppgiftsansvariga. Register ska föras över registrerad primärproduktion enligt 8 § och godkända primärproduktionsställen enligt 9 §, registrerade livsmedelsverksamhet enligt 10 § och godkända livsmedelslokaler enligt 11 §, verksamhetsställen som bedriver kontaktmaterialverksamhet och avses i 13 § och sådana officiella laboratorier och utsedda egenkontrollaboratorier som avses i 34 §.  

Det föreskrivs om gemensamt personuppgiftsansvariga i artikel 26 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679. Om två eller fler personuppgiftsansvariga gemensamt fastställer ändamålen med och medlen för behandlingen ska de vara gemensamt personuppgiftsansvariga. Gemensamt personuppgiftsansvariga ska under öppna former fastställa sitt respektive ansvar för att fullgöra skyldigheterna enligt förordningen, särskilt vad gäller utövandet av den registrerades rättigheter och sina respektive skyldigheter att tillhandahålla den information som avses i artiklarna 13 och 14, genom ett inbördes arrangemang, såvida inte de personuppgiftsansvarigas respektive skyldigheter fastställs genom unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som de personuppgiftsansvariga omfattas av. Enligt artikel 4 avses med register en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgänglig enligt särskilda kriterier, oavsett om samlingen är centraliserad, decentraliserad eller spridd på grundval av funktionella eller geografiska förhållanden. Enligt 2 mom. i paragrafen ska Livsmedelsverket och kommunerna använda och uppdatera registren i den omfattning som det är nödvändigt för de uppgifter som avses i denna lag i egenskap av gemensamt personuppgiftsansvariga. Livsmedelsverket ska svara för underhåll och utveckling av de informationssystem som hänför sig till registrens funktion eftersom det ingår i verkets myndighetsuppgifter att planera, styra, utveckla och utföra livsmedelstillsyn på riksnivå.  

Enligt 3 mom. har andra tillsynsmyndigheter som avses i denna lag rätt att använda registeruppgifterna i de register som avses i 1 mom. i den utsträckning det krävs för skötseln av deras lagstadgade uppgifter.  

Med tanke på att styra och utveckla tillsynen och för att utföra tillsyn ska Livsmedelsverket enligt 4 mom. föra riksomfattande register över hygienpasstestare som avses i 20 § 1 mom. och över personer som deltar i ett test för hygienpasset, organ med delegerade uppgifter enligt 33 §, omständigheter som hänför sig till utredning av matförgiftningar och till uppföljning och kontroll av zoonoser utifrån underrättelser och anmälningar som avses i 36 § 4 mom. och 47 §, sådana primärproduktionsställen och delområdena och primärproduktionsställena i dem enligt i 53 § som Livsmedelsverket har erkänt uppfyller kraven på kontrollerade uppfödningsförhållanden för svin, personer som genomgått den utbildning av jägare i hälsa och hygien som avses i avsnitt IV kapitel I i bilaga III till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 samt sådana veterinärer som avses i 24 § 2 mom. 4 punkten som utsetts av Livsmedelsverket och som inte är anställda hos Livsmedelsverket eller en kommun. 

Tillstånds- och tillsynsmyndigheten för social- och hälsovården ska enligt 5 mom. föra register över försäljningsställen för alkoholdrycker och ställen för tillverkning och lagring av alkoholdrycker. 

De register som avses i 1 och 4 mom. utgår en del av enligt 6 mom. i det informationssystem för landsbygdsnäringsförvaltningen som avses i lagen om landsbygdsnäringsförvaltningens informationssystem (284/2008). Bestämmelser om de personuppgiftsansvarigas uppgifter ingår i 5 §.  

I 83 § 4 mom. i den gällande lagen föreskrivs det att register över fiskefartyg och vattenbruksanläggningar förs i enlighet med lagen om det nationella genomförandet av Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik (1048/2016) av jord- och skogsbruksministeriet. I enlighet med lagen om registrering av fiskefartyg och vattenbruksfartyg som används till havs (690/2010) för jord- och skogsbruksministeriet och kommunerna register över fiskefartyg och vattenbruksfartyg. Det föreslås att bestämmelsen stryks såsom obehövlig. Register över fiskefartyg och vattenbruksfartyg ska föras enligt dessa lagar. Vattenbruksanläggningar räknas som primärproduktionsställen och bestämmelser om register över dessa ingår i 1 mom.  

80 §.Uppgifter som införs registret. I de register som nämns i 79 § ska följande uppgifter införas: tillsynsobjekts identifikationsuppgifter, identifikationsuppgifter för primärproduktionsställen, delområden och i delområden ingående primärproduktionsställen som har erkänts enligt 53 §, i fråga om officiella laboratorier och utsedda egenkontrollaboratorier uppgifter om de analysmetoder som tillämpas vid bedömningen samt namnen på dem som svarar för undersökningarna. Dessutom ska andra uppgifter i enlighet med livsmedelsbestämmelserna som behövs för tillsynen föras in i registret. 

Enligt 2 mom. är de identifikationsuppgifter som avses i 1 mom. företagarens namn, adress och företags- och organisationsnummer samt namn och adress för tillsynsobjektet. Identifikationsuppgifter om personer ska avregistreras när användningsändamålet inte längre existerar. I vissa fall kan användningsändamålet finnas kvar länge efter att verksamheten har upphört.  

Enligt 3 mom. ska Livsmedelsverket publicera en förteckning över officiella laboratorier och utsedda egenkontrollaboratorier, av vilken de uppgifter som avses i 1 mom. 4 punkten framgår. I registret kan också uppgifter om tillsyn över laboratorierna antecknas. 

Enligt 4 mom. antecknas i registret i fråga om hygienpasstestare testarens namn, personbeteckning och kontaktinformation. För personer som deltar i hygienpasstestet antecknas namn och personbeteckning samt hygienpasstestarens namn, adressen till testplatsen och dag när testet utförts. För personer som testaren har beviljat hygienpass antecknas dessutom dagen då hygienpasset beviljades. Uppgifterna specificeras också i Livsmedelsverkets dataskyddsbeskrivningar. En förteckning med personuppgifter kan betraktas som ett personregister. För att personuppgifterna ska kunna publiceras krävs det bestämmelser i lag som anger att publicering av registret är ett av ändamålen med insamlingen av personuppgifter. Bestämmelsen motsvarar den bestämmelse som fogades till den gällande lagen genom lag 1397/2019.  

I övrigt tillämpas dataskyddslagen (1050/2018) och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet på insamling av personuppgifter och införande av dem i registren samt på användning och utlämnande av registeruppgifter. 

13 kap. Särskilda bestämmelser 

81 §.Skydd för rapportörers identitet. Bestämmelsen motsvarar den bestämmelse som genom lag 1397/2019 fogades till den gällande lagen, där det föreskrivs om hemlighållande av identiteten för fysiska personer som gör anmälningar om överträdelser av livsmedelsbestämmelserna.  

I paragrafen föreskrivs om det skydd för rapportörens identitet som avses i artikel 140 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 625/2017. Enligt artikel 140.1 ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter har verkningsfulla mekanismer för att möjliggöra rapportering av faktiska eller potentiella överträdelser av förordningen. Enligt artikel 140.2 ska mekanismerna åtminstone omfatta förfaranden för mottagande av rapporter om överträdelser och uppföljning av dem (led a), lämpligt skydd för personer som inrapporterar en överträdelse mot repressalier, diskriminering och andra former av missgynnande behandling (led b) och skydd av personuppgifter för den person som inrapporterar en överträdelse i enlighet med unionsrätten och nationell rätt (led c).  

Enligt skäl 91 i ingressen till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 625/2017 bör vem som helst bör ha möjlighet att inkomma med nya uppgifter till de behöriga myndigheterna för att hjälpa dem att upptäcka fall av överträdelser av denna förordning och av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och i sådana fall ålägga sanktioner. Vidare konstateras det att avsaknad av tydliga förfaranden eller rädsla för repressalier avskräcka visselblåsare.  

Skyddet för rapportörers identitet har också samband med lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Enligt 24 § 1 mom. 6 punkten i den lagen är handlingar som avser en klagan sekretessbelagda innan ärendet har avgjorts, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle försvåra ärendets utredning eller utan vägande skäl vara ägnat att åsamka den som har del i saken skada eller lidande. Sekretessbelagda enligt 1 mom. 3 punkten i den paragrafen är dessutom anmälan om brott till en kontroll- och tillsynsmyndighet tills ärendet har tagits upp till behandling vid ett domstolssammanträde eller åklagaren beslutat låta bli att väcka åtal eller ärendet avskrivits, om det inte är uppenbart att utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling inte äventyrar brottsutredningen eller undersökningens syfte eller utan vägande skäl vållar den som har del i saken skada eller lidande eller hindrar domstolen från att utöva sin rätt att sekretessbelägga handlingar enligt lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007). 

Den föreslagna bestämmelsen är mer omfattande än de bestämmelser som nämns ovan i fråga om skyddet för identiteten, eftersom den också gäller anmälningar om sådana avvikelser från bestämmelserna som inte ännu när anmälan görs kan kopplas till en viss straffrättslig kriminaliseringsbestämmelse eller som inte alls är kriminaliserade. För genomförandet av syftet med artikel 140 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 kan ett mer omfattande skydd för personuppgifter anses motiverat.  

Enligt den föreslagna bestämmelsen är en förutsättning för skydd för rapportörens identitet att rapportören kan åsamkas skada om identiteten avslöjas. Skadan kan till exempel ha samband med att rapportören har en särskild relation till den anmälan gäller. Enbart visselblåsarens uppfattning om en skadlig följd räcker inte för att bestämmelsen om grund för hemlighållande ska tillämpas. Den föreslagna bestämmelsen skyddar inte en gärningsman som till exempel är vittne vid en eventuell rättegång.  

Om skydd för rapportörers identitet föreskrivs också till exempel i 36 § i dataskyddslagen och i 71 § i lagen om Finansinspektionen (878/2008). Det föreskrivs också om kanaler för rapportering av överträdelser (eng. whistleblowing) till exempel för kreditinstitut med stöd av 7 kap. 6 § i kreditinstitutslagen (610/2014), för försäkringsbolag med stöd av 6 kap. 17 § a § i försäkringsbolagslagen (521/2008) och med stöd av 3 § i lagen om ändring av värdepappersmarknadslagen (519/2016).  

Skydd för rapportörers identitet är en bestämmelse som berör noggrant avgränsade situationer. Det är inte råga om en sekretessgrund som ska bli allmänt tillämplig, utan om en sekretessgrund som strikt inskränks till att gälla tillsynsförordningen. Därför är det ändamålsenligt att föreskriva om den sekretessgrunden i livsmedelslagen, trots att huvudregeln är att sekretessbestämmelser koncentreras till offentlighetslagen. Det är också kongruent med de så kallade whistleblowing-bestämmelserna.  

82 §.Sekretessbelagda uppgifter. Bestämmelser om sekretess för uppgifter som erhållits vid tillsyn finns enligt paragrafen i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Bestämmelsen motsvarar 80 § i den gällande lagen. Bestämmelser om öppenhet i myndigheternas verksamhet finns i artikel 8 i Europaparlamentets och rådet förordning (EU) 2017/625. Den berörda myndigheten ska se till att den offentliga kontrollen är så öppen som möjligt. Enligt artikel 10 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 ska myndigheter, när det finns välgrundad anledning att misstänka att ett livsmedel kan utgöra en risk för människors hälsa, vidta lämpliga åtgärder för att informera allmänheten. I sådana fall får de oberoende av sekretessbestämmelserna informera om hälsoriskens art, typ av livsmedel och de åtgärder som man har vidtagit för att hantera denna risk. Om de behöriga myndigheternas skyldigheter i fråga om konfidentiell behandling föreskrivs också i artikel 8 i Europaparlamentets och rådet förordning (EU) 2017/625. I artikel 8.3 förtecknas de uppgifter som omfattas av tystnadsplikten. Det kan vara uppgifter vars röjande skulle undergräva syftet med inspektioner, undersökningar eller revisioner, skyddet av en företagares eller en annan fysisk eller juridisk persons affärsintressen, eller skyddet för domstolsförfaranden och juridisk rådgivning  

83 §.Handräckning. Enligt 1 mom. ska tillsynsmyndigheterna på begäran lämna varandra handräckning för att utföra de uppgifter som avses i denna lag. I den gällande lagen föreskriver 82 § bara om Tullens skyldighet att lämna handräckning. Det är dock befogat att precisera kravet på handräckning och utsträcka det till alla tillsynsmyndigheter som avses i denna lag.  

Enligt 2 mom. ska tillsynsmyndigheterna på begäran lämna tillsynsmyndigheter enligt avfallslagen (646/2011) handräckning för tillsynen över den bokföringsskyldigheten enligt xx § i avfallslagen . Det är fråga om handräckning för fullgörandet av tillsynsuppgifter enligt avfallslagen, som inte innebär någon befogenhet som tillsynsmyndighet. Skyldigheten enligt xx a § i avfallslagen att föra bok över livsmedelsavfall är begränsad till sådana aktörer som omfatta av livsmedelstillsynen enligt livsmedelslagen. Tillsynsuppgifterna handhas av tillsynsmyndigheterna enligt avfallslagen, det vill säga den kommunala avfallsmyndigheten och närings-, trafik- och miljöcentralen, med de befogenheter och tillsynsmetoder som anges i avfallslagen. Övrig tillsyn enligt avfallslagen omfattar endast sällan sådana aktörer som är bokföringsskyldiga enligt xx a § i avfallslagen. Därför är det kostnadseffektivt att ordna den praktiska tillsynsverksamheten med hjälp av livsmedelstillsynens handräckning. Tillsynsmyndigheterna enligt livsmedelslagen kan vid handhavandet av en tillsynsuppgift enligt livsmedelslagen underrätta en myndighet enligt avfallslagen om uppdagade brister i bokföringen över livsmedelsavfall. Utifrån uppgifterna kan tillsynsmyndigheten enligt avfallslagen vidta tillsynsåtgärder enligt avfallslagen. Enligt den förslagna bestämmelsen ska en tillsynsmyndighet enligt livsmedelslagen inte ha befogenhet att vidta egentliga tillsynsåtgärder i fråga om bokföringsskyldigheten enligt xx a § i avfallslagen, utan handräckningen är av teknisk art.  

På begäran av tillsynsmyndigheterna ska polisen enligt 3 mom. lämna dem handräckning för att myndigheterna ska utföra uppgifter i enlighet med i livsmedelsbestämmelserna. Bestämmelsen motsvarar 82 § i den gällande lagen.  

84 §.Statsandel. Enligt paragrafen tillämpas på verksamhet som en kommun ordnar med stöd av denna lag lagen om statsandel för kommunal basservice (1704/2009), om inte något annat föreskrivs i lag. 

85 §.Maskinell underskrift. I paragrafen föreslås det att ett beslut enligt denna lag som utarbetas med hjälp av automatisk databehandling och handlingar som hänför sig till ärendet får undertecknas maskinellt. Enligt 20 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) föreskrivs det särskilt om maskinell underskrift av handlingar som kommit till i förvaltningsmyndigheternas verksamhet. Maskinell underskrift är ett enklare förfarande än elektronisk signering av beslutshandlingar enligt 16 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet, och därför föreslås en bestämmelse om det ingå i lagen. 

15 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. 

86 §.Ikraftträdande. I paragrafen föreskrivs det om hur lagen träder i kraft.  

I 2 mom. föreslås det att livsmedelslagen (23/2006) ska upphävas genom den lag som nu stiftas. Hänvisningar till den upphävda lagen ska efter ikraftträdandet av denna lag anses avse motsvarande bestämmelser i denna lag.  

Enligt 3 mom. ska de författningar som utfärdats med stöd av den upphävda lagen förblir i kraft tills de ändras eller upphävs. Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.  

87 §.Övergångsbestämmelse. Enligt 1 mom. ska 72 § om årlig grundavgift för den kommunala livsmedelstillsynen börja tillämpas den 1 januari 2022.  

Enligt 2 mom. ska de livsmedelslokaler och primärproduktionsställen som har godkänts eller anmälts enligt den upphävda lagen, den tidigare livsmedelslagen (361/1995) eller hälsoskyddslagen samt primärproduktionsställen som har registrerats enlig lagen om livsmedelshygien i fråga om animaliska livsmedel (1195/1996) få fortsätta med sin verksamhet utan separat godkännande eller anmälan. 

Enligt 3 mom. ska den som vid ikraftträdande av denna lag är behörig att sköta en uppgift inom livsmedelstillsynen anses uppfylla kompetenskraven enligt denna lag för motsvarande uppgifter. 

7.2  Lag om ändring av 1 § i lagen om verkställighet av böter

1 §.Lagens tillämpningsområde. Rättsregistercentralen svarar för verkställigheten av försummelse- och påföljdsavgifter enligt olika lagar och på det sätt som föreskrivs för verkställighet av böter. Det föreslås att till 2 mom. fogas en bestämmelse om att en påföljdsavgift för livsmedelstillsyn enligt 67 § i livsmedelslagen ska verkställas på det sätt som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter.  

Enligt 4 § i lagen om verkställighet av böter ska den myndighet som bestämmer en avgift och den domstol där ändring söks anmäla sina beslut till Rättsregistercentralen, som kan bevilja betalningstid enligt 14–18 § i den lagen.