1.1  Lagen om förfarande för att lösa internationella skattetvister

1 §.Tillämpningsområde. Paragrafen anger i vilka situationer lagen kan bli tillämplig. Enligt 1 mom. ska lagen tillämpas på de fall som avser tolknings- och tillämpningstvister mellan Finland och en annan stat eller andra stater i fråga om de avtal för undvikande av dubbelbeskattning av inkomst- och förmögenhetsskatt och förhindrande av kringgående av skatt som Finland har ingått (skatteavtal) eller den konvention som nämns i bestämmelsen. Inom tillämpningsområdet faller således i praktiken i huvudregeln problem beträffande beskattningen av enskilda skattskyldiga vid tolkning och tillämpning av skatteavtal mellan Finland och den andra avtalsparten. Lagen kunde också bli tillämplig i fråga om konventionen om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap (90/436/EEG) ) till vilken har gjorts ett ändringsprotokoll (1999/C 202/01) och som Finland tillträdde genom konventionen om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till konventionen om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap, som öppnades för undertecknande i Bryssel den 23 juli 1990 (96/C 26/01) (EU:s skiljemannakonvention). Det kan beröra en tolkningstvist enligt EU:s skiljemannakonvention då Finland och en annan EU-medlemsstat inte har ingått något skatteavtal, men den ifrågavarande andra staten i likhet med Finland har tillträtt EU:s skiljemannakonvention och dess artikel 4 om att undanröja dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap och hänföra inkomst till ett fast driftsställe därför kan tillämpas mellan staterna. Finland har för tillfället (läget den 1 oktober 2018) skatteavtalsförhållande med alla medlemsstaterna i EU. Följaktligen skulle tolkningstvister som ingår i tillämpningsområdet för 1 § i praktiken endast att gälla tolkning och tillämpning av ett skatteavtal. 

Tolknings- och tillämpningsproblem som gäller skatteavtal och EU:s skiljemannakonvention kallas i lagen tvistefrågor. De ska gälla frågor med anslutning till beskattning av en enskild skattskyldig. Själva tolknings- eller tillämpningsproblemet skulle emellertid vara en fråga mellan Finland och en annan part eller andra parter i ett skatteavtal eller i EU:s skiljemannakonvention.  

Enligt 2 mom. ska lagen tillämpas på förfarandet då det är fråga om en tvistefråga enligt 1 mom. mellan Finland och en medlemsstat i EU och förfarandet enligt rådets direktiv (EU) 2017/1852 av den 10 oktober 2017 om skattetvistlösningsmekanismer skulle användas för att lösa tvisten. Då skulle lagen i sin helhet vara tillämplig. Förfarandet kallas EU-tvistlösningsförfarande. 

I 3 mom. föreskrivs om vissa paragrafer som tillämpas också i vissa andra situationer än vid förfarandet enligt EU-tvistedirektivet. I detta lagrum föreskrivs om de namn som ska användas i fråga om dessa andra förfaranden och för vilka delar bestämmelserna i lagen tillämpas på dem. I tillämpliga delar ska 3 §, 8 § 1 och 3—6 mom. 10 §, 16 § 4, 6 och 7 mom., 18 §, 19 § 3 mom. och 20 § 2—4 mom. tillämpas på ett förfarande som grundar sig på ett skatteavtal. Det kallas skatteavtalsförfarande i lagen. Det måste märkas att i fråga om skatteavtalsförfarande man ska alltid betrakta det ifrågavarande skatteavtalet och dess bestämmelser inom vilka den föreslagna lagens bestämmelser alltid ska tillämpas. Om det tillämpliga skatteavtalet inte omfattar till exempel bestämmelser om förfarandet efter förhandlingar mellan de behöriga myndigheterna dvs. en så kallad förmedlingsklausul inte ingår i skatteavtalet kunde 16 § 4, 6 och 7 mom. inte tillämpas. De ovannämnda bestämmelserna kan tillämpas endast på sådana skatteavtal som innehåller förmedlingsklausul. På grund av denna lag skulle regleringen om tvistlösningsfasen i lagen inte tillämpas inom skatteavtalsförfarande på skatteavtal som inte själva innehåller bestämmelser om skiljeförfarande. 

Enligt 3 mom. skulle de nämnda 3 §, 8 § 1 och 3—6 mom. 10 §, 16 § 4, 6 och 7 mom., 18 §, 19 § 3 mom. och 20 § 2—4 mom. i tillämpliga delar motsvarande tillämpas i fall då det har lämnats in en ansökan med stöd av den konventionen som nämns i 1 mom. dvs. EU:s skiljemannakonvention och den handläggs av den behöriga myndigheten i Finland. Förfarandet kallas EU-skiljeförfarande. Följaktligen ska bestämmelserna om innehållet i ansökan och ett ensidigt beslut av den behöriga myndigheten och ett beslut som de behöriga myndigheterna fattar med anledning av avtalet efter ömsesidig förhandlingsförfarande eller skiljeförfarande också tillämpas på fall där parterna har anlitat förfarandet för ömsesidiga förhandlingar antingen med stöd av ett skatteavtal eller av EU:s skiljemannakonvention. Den bestämmelse enligt vilken staten inte svarar för kostnaderna med anslutning till den skattskyldiges förfarande skulle tillämpas också på ansökan på grund av förfaranden enligt skatteavtal och EU-konventionen om skiljeförfarande. Detta lagförslag motsvarar nuläget och därmed bekräftar det rådande rättsläge i vilket den skattskyldige ska stå för sina egna kostnader. I fråga om fördelningen av kostnaderna till exempel med anslutning till kostnader av oberoende skiljemän eller möteskostnader ingår de vederbörliga bestämmelserna i det ifrågavarande tillämpliga avtalet. Också bestämmelserna om hemlighållandet i fråga om skiljemän och parter samt annat hemlighållande och vissa bestämmelser om ändringssökande tillämpas också på förfaranden enligt ansökan som har lämnats på grund av skatteavtal eller EU-konventionen om skiljeförfarande. 

Tolknings- och tillämpningstvister kan uppstå mellan Finland och en annan stat. Men det kan också förekomma tvister mellan Finland och en eller flera jurisdiktioner. Enligt 4 mom. vad som stadgas i denna lag om en stat tillämpas på motsvarande på en jurisdiktion. Därför föreskriver 4 mom. att det som föreskrivs om stater och om avtal för undvikande av dubbelbeskattning av inkomst- och förmögenhetsskatter och förhindrande av skattesmitning mellan Finland och en annan stat tillämpas på motsvarande sätt också på en jurisdiktion och på ett avtal för undvikande av dubbelbeskattning av inkomst- och förmögenhetsskatter och förhindrande av kringgående av skatt mellan Finland och en annan jurisdiktion. Med jurisdiktion avses ett icke-statligt område som utövar lagstiftningsmakt och som har självständig skatteuppbördsrätt. I skattelagstiftningen har man vid sidan av begreppet jurisdiktion också uttrycket jurisdiktionsområde. I denna proposition har man börjat använda begreppet jurisdiktion, som ingår särskilt i de lagpropositioner som har givits under den senaste tiden. 

2 §.Ansökan. Om en EU-tvistlösningsförfarande aktiveras skulle bero på den skattskyldiges åtgärder. För att EU-tvistlösningsförfarandet ska aktiveras ska enligt 1 mom. en berörd person lämna in en ansökan till den behöriga myndigheten. Med berörd person avses en person som har sin skatterättsliga hemvist i Finland eller i annan EU-medlemsstat. Tolknings- eller tillämpningsproblemet borde direkt påverka dennes beskattning. När det bedöms om en skattskyldig har sin skatterättsliga hemvist i en medlemsstat, måste frågan bedömas med avseende på artikeln om hemvist i det ifrågavarande skatteavtalet. Ett tolknings- eller tillämpningsproblem påverkar omedelbart beskattningen av personen när tvisteärendet gäller den skattskyldige själv. En ansökan betyder detsamma som klagomål i EU-tvistlösningsdirektivet. Med behörig myndighet avses bestämmelserna om finsk behörig myndighet i 88 § i lagen om beskattningsförfarande. Då i lagen använder begreppet behöriga myndigheter avses med detta både den finska behöriga myndigheten och de behöriga myndigheterna av en eller flera andra stater. Den behöriga myndigheten av den andra staten skulle bestämmas alltid på grund av nationella regler i den ifrågavarande andra staten. 

Även om aktiveringen av EU-tvistlösningsförfarande skulle bero på den berörda personens åtgärder, är själva förfarandet ett förfarande mellan de berörda avtalsslutande parterna (staterna). Det är således inte fråga om exempelvis ett förfarande mellan en berörd person och den finska staten för att lösa en tolkningstvist mellan dem. 

I 2 mom. föreskrivs om omständigheter beträffande inlämningen av ansökan. Ansökan ska enligt huvudregeln lämnas in till varje stat som tvistefrågan berör. En berörd person ska lämna in ansökan till varje behörig myndighet av ovannämnda stater som kallas de berörda behöriga myndigheterna, och inlämningen ska ske samtidigt till alla och med identisk information. Endast om det är fråga om en fysisk person eller ett små eller medelstor företag som avses nedan i 17 § i denna lag kan ansökan lämnas in till den behöriga myndigheten i hemvistsstaten på det sätt som avses i 17 §. En tidsfrist tillämpas på ansökan. Den ska lämnas in till de behöriga myndigheterna in inom tre år från mottagandet av den första underrättelsen om den åtgärd som leder till eller kommer att leda till en tvistefråga. Sådan först underrättelse skulle i Finland vara till exempel Skatteförvaltningens debiteringsbeslut efter skattegranskning. Bestämmelsen omfattar tidsfristen för inlämning av en ansökan. Det återspeglar emellertid att ansökan måste grundas på en aktiv handling från den berörda staten som leder till tvisten. 

I 3 mom. föreskrivs om förhållande mellan tvistlösningsmekanismen enligt den lagen och andra motsvarande tvistlösningsmekanismer. Om en ansökan lämnas i EU-tvistlösningsförfarandet skulle ett förfarande enligt något annat avtal i samma fråga avslutas. Avtal avses avtal enligt 1 §. Således kan andra tillämpliga förfaranden vara förfarande på grund av artikel om förfarandet för ömsesidig överenskommelse i ett skatteavtal eller förfarande enligt konventionen om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap (90/436/EEG). Syftet med bestämmelsen är att flera olika förfaranden inte ska vara i gång samtidigt i samma fråga. Övriga förfaranden upphör den dag när någon av de behöriga myndigheterna tar emot en ansökan första gången. 

3 §.Innehållet i ansökan. Paragrafen föreskriver vad en ansökan till den behöriga myndigheten ska innehålla för att tvistefrågan i första skedet ska behandlas i tvistlösningsförfarandet. Reglerna om innehållet i ansökan ska tillämpas vid sidan av EU-tvistlösningsförfarande också på skatteavtalsförfarande eller EU-skiljeförfarande. Om de föreskrivna uppgifterna inte lämnas in, är det en grund för att besluta avvisa ansökan och avsluta förfarandet.  

Enligt 1 mom. 1 punkten ska det för det första specificeras i ansökan med vilken avses en ansökan enligt 2 § vilket tvistlösningsförfarande ansökan grundar sig på. Med mekanism avses något av de förfaranden som anges i 1 § 2 och 3 mom., det vill säga EU-tvistlösningsförfarande, skatteavtalsförfarande eller EU-skiljeförfarande. I och med att den berörda personen uppger förfarande specificeras det enligt vilket förfarande och på grund av vilka bestämmelser de berörda myndigheterna kommer att förhandla om frågan. När en tvistefråga gäller EU:s medlemsstater kan förfarandet vara EU-tvistlösningsförfarandet, skatteavtalsförfarande eller EU-skiljeförfarande, i enlighet med villkoren för tillämpning av dem och andra bestämmelser. 

Enligt 1 mom. 2 punkten ska den berörda personen uppge i ansökan vilken annan stat ansökan berör och vilka andra stater frågan eventuellt hänför sig till. I praktiken berör en ansökan alltid ett problem av tolkning och tillämpning av ett bilateralt skatteavtal. Också förhandlingar förs bilateralt även om en berörd person skulle ha ett liknande skattemässigt problem med i flera stater. I en sådan situation borde en berörd person lämna in ansökan separat för varje stats del. I ansökan ska också uppges om ansökan har lämnats in till någon annan stat eller till andra berörda stater. Enligt 3 punkten ska ansökan innehålla den information som behövs för att identifiera den person som lämnar in ansökan, och om frågan berör andra berörda personer, information för att identifiera dem. Med information som behövs för identifiering avses namn, adress eller adresser, skatteregistreringsnummer och annan nödvändig information för att utföra identifieringen. Enligt 4 punkten ska de berörda skatteperioderna uppges.  

Enligt 1 mom. 5 punkten ska ansökan innehålla relevanta fakta om tvistefrågan. Med det avses fakta och omständigheter i fallet och omständigheter med detaljerad information om strukturen av rättshandlingen, samt detaljerad information om relationen mellan den berörda personen och andra parter i rättshandlingen. I några stater är det möjligt att skatteförvaltningen och en skattskyldig i god tro kan överenskomma om fakta i fallet. Om en sådan överenskommelse har ingåtts i fallet mellan den ifrågavarande skatteförvaltningen och en skattskyldig i god tro ska dessa omständigheter uppges i ansökan. I synnerhet ska man uppge karaktären och datumet av de åtgärder som ledde till tvistefrågan. Med åtgärder avses den berörda personens inkomster eller kapital som berör fallet samt skatter på dem och skatteförvaltningens åtgärder för att påföra dem. Också detaljerade uppgifter om inkomster som förvärvats från den andra staten och hur dessa inkomster har inkluderats i den beskattningsbara inkomsten i den andra staten samt detaljerade uppgifter om den skatt som har påförts eller ska påföras på sådana inkomster i den andra staten. Dessutom ska man uppge i ansökan information om beloppet av de åtgärder som gett upphov till tvistefrågan uttryckt i den berörda statens valuta med kopior på eventuella styrkande handlingar.  

Enligt 1 mom. 6 punkten ska ansökan för det första innehålla en hänvisning till tillämpliga nationella regler. Dessutom ska det framgå vilket avtal eller vilken konvention enligt 1 § som är tillämplig. Om fler än ett avtal eller en konvention kan tillämpas, ska det i ansökan precisera vilket avtal eller vilken konvention en tvistefråga om tolkning gäller. Sådant avtal ska vara ett skatteavtal som hör till tillämpningsområdet av 1 § eller konvention om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap (90/436/EEG). 

I 1 mom. 7 punkten räknas det upp vilka uppgifter med kopior på styrkande handlingar som en berörd person måste lägga fram i sin ansökan. Enligt punkt a ska en berörd person lämna en förklaring om varför en berörd person anser att en tvistefråga föreligger. Enligt punkt 7 b ska en ansökan innehålla detaljerade uppgifter om eventuella överklaganden eller rättstvister som inletts om tvistefrågan. Vidare ska eventuella beslut och lösningar uppges. Det betyder att beslut om överklaganden och från rättegångar och exempelvis avtal om förhandsprissättning vid förhandsavgöranden eller internprissättning måste uppges enligt denna punkt. Enligt punkt c ska ansökan innefatta personens åtagande att svara så fullständigt och skyndsamt som möjligt på alla relevanta uppmaningar från en behörig myndighet och att tillhandahålla all dokumentation som de behöriga myndigheterna ber. Enligt punkt d ska ansökan innehålla en kopia av det slutgiltiga beslutet om skattebeloppet. I Finland avser detta ett slutgiltigt beslut från Skatteförvaltningen om ärendet inklusive handlingar med anslutning till det där skattebeloppet framgår. I andra länder kan det också från fall till fall vara skattegranskningsrapport eller något annat liknande dokument som har gett upphov till tvistefrågan. Vid behov kan också eventuella andra dokument bifogas som utfärdats av skattemyndigheterna avseende tvistefrågan. 

Enligt punkt e ska i sin ansökan också läggas fram uppgifter om eventuella andra ansökningar som en berörd person har lämnat in inom ramen för ett annat förfarande enligt 1 §. Med detta avses exempelvis förfarande för ömsesidig överenskommelse eller skiljeförfarande enligt ett tillämpligt inkomstskatteavtal eller förfarande enligt konventionen om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap (90/436/EEG). Denna uppgift är väsentlig eftersom de ifrågavarande förfarandena enligt 2 § 3 mom. upphör den dag när den berörda myndigheten första gången tar emot en ansökan beträffande tvistlösningsmekanismen. Därutöver ska en berörd person lämna ett uttryckligt åtagande att denne i tillämpliga fall kommer att iaktta bestämmelserna i 2 § 3 mom. 

Enligt 1 mom. 8 punkten ska en berörd person bifoga eventuell ytterligare information som de behöriga myndigheterna begär och som anses nödvändig för att en prövning i sak ska kunna göras. 

Ansökan kan lämnas in till den behöriga finska myndigheten på finska, svenska eller engelska. De behöriga myndigheterna kommer i de flesta fall att kommunicera med varandra på engelska och i administrativt hänseende vore det därför effektivast om ansökan lämnas in på engelska.  

Enligt 2 mom. kan Skatteförvaltningen meddela närmare föreskrifter och anvisningar om innehållet i och inlämningssättet för ansökan. 

4 §.Behandling av ansökan. Paragrafen föreskriver om skyldigheter och tidsfrister som berör behandlingen av ansökningar. Enligt 1 mom. ska den behöriga myndigheten inom två månader från mottagandet av ansökan informera den berörda personen om att ansökan har mottagits.  

Den behöriga myndigheten kan begära ytterligare information som avses i 3 § 1 mom. 8 punkten och som anses nödvändig för att en prövning i sak ska kunna göras. Enligt 2 mom. ska en berörd person lämna de begärda uppgifterna inom en tidsfrist av tre månader från mottagandet av en begäran. En förutsättning är att myndigheten har begärt om uppgifterna inom tre månader från mottagandet av ansökan. Informationen kan begäras mer än en gång inom ovannämnda tidsfrist. Den berörda personen ska samtidigt också skicka en kopia av svaret till en begäran om tilläggsuppgifter till de behöriga myndigheterna i de andra staterna. De behöriga myndigheterna i de alla berörda staterna kunde således förfoga över samma information samtidigt. Ett undantag från denna förpliktelse är bestämmelsen i 17 § enligt vilken en fysisk person eller ett smått företag som definieras i lagrummet kan lämna in uppgifterna endast till den behöriga myndigheten i hemviststaten. På de uppgifter som den behöriga myndigheten har mottagit tillämpas vad som stadgas i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999). Uppgifter ska således hållas hemliga i fråga om uppgiftsskydd och skydd av handels-, affärs-, industri- eller yrkeshemlighet eller handelsprocesser.  

Enligt 3 mom. är fristen i 2 mom. för begäran om tilläggsinformation inget hinder för att be nödvändiga uppgifter efter dem nämnda tidpunkten har gått ut. På grund av bestämmelsen kunde den behöriga myndigheten be om nödvändig information av den behöriga personen också efter det att fristen på tre månader har beräknats i ett senare skede av EU-tvistlösningsförfarandet. Om information begärs efter fristen i 2 mom., har den ingen inverkan på den utsatta tiden på sex månader som bestäms senare i 5 § och som berör beslutsfattande i fråga om att godta ansökan. Med hjälp av den mottagna nödvändiga informationen kan behandlingen med den högst sannolikheten bli snabbare och lättare. Därmed ligger det i alla parters intresse att de behöriga myndigheterna har så bra och fullständig information som möjligt för att kunna lösa tvistefrågan och att denna information kunde förfogas över i så tidigt skede som möjligt. 

Närmare bestämmelser om den behöriga myndighetens förfarande i fråga om behandlingen av ansökan i förhållande till den behöriga myndigheten i en annan stat utfärdas enligt 4 mom. genom förordning av statsrådet. 

5 §. Beslutet om ansökan. Enligt 1 mom. ska den behöriga myndigheten fatta beslut om att godta eller avvisa ansökan till det ömsesidiga förhandlingsförfarande som avses i 9 §. Beslutet ska enligt huvudregeln fattas inom sex månader från mottagandet av ansökan eller av de uppgifter som avses i 3 § 1 mom. 8 punkten, beroende på vilken tidpunkt är senast. Det skulle vara avgörande, vilket av dem ovannämnda tidpunkter är senare. 

I 1 mom. föreskrivs om ett undantag med anslutning till hur tidsfristen för beslutet om godtagande av ansökan till behandling beräknas i vissa särskilda situationer. Om en berörd person hade använt i samma ärende sin rätt att söka ändring i det nationella ändringssökandet antingen i Finland eller i någon annan berörd stat eller i båda staterna, beräkningen av sex månaders tidsfrist kunde uppskjutas så att den börjat från en senare tidpunkt än enligt huvudregeln. Det är fråga om en dag som är senare än dagen enligt huvudregeln och då det beslut som har avkunnats med anledning av det nationella ändringssökandet har blivit slutligt eller då det nationella ändringssökandet på annat sätt slutgiltigt har avslutats eller avbrutits. Användning av rätten att söka ändring betyder att i fråga om Finland en berörd person till exempel hade ursprungligen lämnat in ett rättelseyrkande enligt kapitel 5 i lagen om beskattningsförfarande eller kapitel 10 i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Användning av rätten att söka ändring betyder också en situation där en berörd person för sin del hade satt i gång förfarandet i nationellt ändringssökning för första gången antingen i förvaltningsdomstolen eller först i högsta förvaltningsdomstolen. Det faktum att en berörd person till exempel hade lämnat ett besvär i ärendet till förvaltningsdomstolen utan att lämna ett rättelseyrkande skulle anses vara användning av rätten att söka ändring och tidsfristen för behandlingen av ansökan skulle börja från det laga vunnet beslut som avkunnas på grund ändringssökandet. Det är motiverat att alla ovan beskrivna situationer beträffande användning av rätten att söka ändring inverkar på början av tidsfrister emedan det är fråga om en berörd persons aktiva åtgärder för att få ett beslut från det nationella ändringssökandet i ärendet. EU-tvistlösningsdirektivet ger företräde för nationellt ändringssökandeförfarande då en berörd person driver igenom sin vilja för att ta ärendet framåt och för att få ett beslut i bådaprocesserna. 

Med det slutgiltiga beslut som nämns i bestämmelsen 1 mom. om undantaget med anslutning till hur tidsfrister beräknas avses ett laga vunnet beslut. I bestämmelsen används också begreppet att avbryta ändringssökande. I Finland avses för denna del återkallande av ändringssökande. I några stater är det emellertid möjligt att ändringssökande kan avbrytas och då skulle bestämmelsen omfatta också sådana fall. Enligt 3 § ska man i och för sig redan ursprungligen bifoga till ansökan uppgifter om eventuellt nationellt ändringssökande samt beslut som avkunnats på grund av det. Regleringen i 5 § 1 mom. enligt vilken beslutet att godta ansökan till behandlingen uppskjutas därför att ett slutgiltigt beslut på grund av ändringssökande avvaktas, skapar således för sin del tydliga ram för att en berörd person inte kan få förfaranden enligt det nationella ändringssökandet och tvistlösningsförfarandet enligt lagen fortskrida samtidigt. 

Enligt 2 mom. ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål meddela sitt beslut den berörda personen och de behöriga myndigheterna i de andra staterna. 

I 3 mom. bestäms om påföljderna om en behörig myndighet inte fattar ett beslut om att godta en ansökan till behandling inom den tidsfrist som föreskrivs i 1 mom. I sådana fall ska ansökan anses ha godtagits av den behöriga myndigheten.  

6 §.Avvisande av ansökan. I paragrafen bestäms om omständigheter beträffande avvisandet av en ansökan. I 1 mom. ingår det bestämmelser om fall när den behöriga myndigheten har grundad anledning att låta bli att godta en fråga för behandling. Det faktum att det finns en grund för att avvisa ansökan innebär således att det ifrågavarande fallet inte har rätt att komma till ett EU-tvistlösningsförfarande och man ska alltså inte sätta i gång mellanstatliga förhandlingar för att lösa frågan. Beslutet om att avvisa en ansökan ska fattas av den behöriga myndigheten och beslutet ska fattas inom den tidsfrist som i 5 § 1 mom. i denna lag föreskrivs för ett beslut av en behörig myndighet. 

Det finns en grund för att avvisa en ansökan om någon av de situationer som beskrivs i 1 mom. 1—3 punkten föreligger. För det första får en ansökan avvisas om den inte innehåller den information som krävs enligt 3 § 1 mom. Med information avses det som föreskrivs i 3 § 1 mom. om innehållet i en ansökan. Vidare finns det en grund att avvisa en ansökan om den berörda personen inom den tidsfrist som föreskrivs i 4 § 2 mom. inte har lämnat svar på den berörda myndighetens frågor som avses i 3 § 1 mom. 8 punkten. Den andra grunden för att avvisa en ansökan är att den fråga som ansökan gäller inte är en sådan tvistefråga som definieras i lagen. En sådan fråga ingår således inte i den föreskrivna tvistlösningsmekanismen. Den tredje grunden för avvisande är att den berörda personen inte har lämnat in sin ansökan inom den tidsfrist på tre år som avses i 2 § 2 mom. 

Enligt 2 mom. ska den behöriga myndigheten ange de allmänna skälen när den avvisar en ansökan. Med allmänna skäl avses grunder för det ifrågavarande avvisandet samt anmälan om vilka omständigheter och utredningar har inverkat på lösningen samt omnämnande av bestämmelser som tillämpats. Grunderna ska tas i den anmälan som den behöriga myndigheten ska ge till en berörd person enligt 5 § 2 mom. ovan. 

Om de skede som följer efter ett negativt beslut bestäms senare i 20 § om ändringssökande. 

7 §. Återkallande av ansökan och upphörande av tvistefrågan. I 1 mom. bestäms om frågor med anslutning till återkallande av ansökan. Om en berörd person önskar återkalla sin ansökan den ska lämna in en skriftlig underrättelse om återkallande samtidigt till varje behörig myndighet i de berörda medlemsstaterna. Ett undantag från denna förpliktelse är bestämmelsen i 17 § enligt vilken en fysisk person eller ett smått företag som definieras i lagrummet kan lämna in underrättelsen endast till den behöriga myndigheten i hemviststaten. EU-tvistlösningsförfarandet upphör med omedelbar verkan med sådan underrättelse. 

I 2 mom. bestäms om förfaranden med anslutning till upphörande av tvistefrågan. Om tvistefrågan av något skäl upphör att existera upphör EU-tvistlösningsförfarandet med omedelbar verkan. Den behöriga myndigheten ska utan dröjsmål underrätta den berörda personen om ärendet och om de allmänna skälen till detta. 

Enligt 3 mom. kan närmare bestämmelser om den behöriga myndighetens förfarande i förhållande till den behöriga myndigheten i en annan stat i fråga om återkallande av ansökan utfärdas genom en förordning av statsrådet. 

8 §. Ensidigt beslut från behörig myndighet. Paragrafen gäller fall när en behörig myndighet löser en tvistefråga utan att involvera andra behöriga myndigheter. Det handlar om processuellt sett effektiva situationer där en fråga kan lösas i början av förfarandet utan förhandlingar med de övriga parterna i tvisten. Paragrafen ska tillämpas utom 2 mom. på såväl EU-tvistlösning, förfarandet enligt skatteavtal som förfarandet enligt EU-konventionen om skiljeförfarande för i alla dem kan förekomma en situation där en behörig myndighet löser en tvistefråga utan att sätta igång förhandlingar med andra parter. 

Enligt 1 mom. får den behöriga myndigheten besluta att lösa tvistefrågan ensidigt utan att involvera andra behöriga myndigheter i de berörda staterna.  

Enligt 2 mom. ska beslutet fattas inom den tidsfrist som fastställs i 5 § 1 mom.  

Enligt 3 mom. ska den behöriga myndighet som fattar ett ensidigt beslut utan dröjsmål underrätta den berörda personen och de övriga behöriga myndigheterna i de berörda staterna. Efter underrättelsen ska förfarandena för tvistlösningsmekanismer enligt den föreslagna lagen avslutas. 

I 4 mom. bestäms om de förutsättningar som alla ska uppfyllas för att den behöriga myndighetens beslut är bindande. Den behöriga myndighetens beslut är bindande om den berörde skattskyldige godkänner beslutet och inom 60 dagar från den dag när personen underrättades om beslutet meddelar att han eller hon avstår från rätten till annat ändringssökande. Om förfaranden för sådant annat ändringssökande redan har inletts, ska beslutet bli bindande och verkställbart först då den berörda personen inom 60 dagar förser den behöriga myndigheten med bevis på att åtgärder har vidtagits för att avsluta dessa förfaranden. Beslutet ska sedan verkställas omedelbart oberoende av eventuella tidsfrister. Den berörda personen fortfarande förfogar över den nationella ändringssökandeprocessen som denna hade kunnat sätta i gång redan ursprungligen eller som denne kan sätta i gång om den inte accepterar den behöriga myndighetens beslut och om tidsfristen för ändringssökande inte har slutit. 

Man får inte söka ändring genom besvär i ett ensidigt beslut av en behörig myndighet på det sätt som bestäms nedan i 17 §. I 5 mom. bestäms om hur ett ensidigt beslut av en behörig myndighet ska verkställas nationellt. En förutsättning för verkställande är att beslutet är bindande då de förutsättningar som bestäms i 4 mom. uppfylls. Beslutet av den behöriga myndigheten kan i vissa fall leda till att Finland måste avstå från sin beskattningsrätt. I paragrafen föreskrivs att det ska göras så att beskattningen av de skattskyldige ändras. Det innebär en ändring i nuläget enligt vilket Finland som regel avstår från beskattningsrätten med anledning av en ansökan gällande förfarande för ömsesidig överenskommelse genom att nedsätta den debiterade skatten med stöd av 89 § i lagen om beskattningsförfarande. Enligt paragrafen har det inte varit möjligt att till exempel ändra förluster vid beskattning, betala ränta på återbäring eller återbära skatteförhöjning. Enligt det föreslagna momentet ska ändringar i beskattningen på grund av ett beslut av den behöriga myndigheten genomföras enligt bestämmelserna om skatterättelse i 55 och 56 § i lagen om beskattningsförfarande eller i 40 och 41 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ (768/2016). De ändringar i beskattningen som avses i momentet genomförs även om förutsättningarna för skatterättelse saknas. På grund av bestämmelsen kan ändringarna göras även om tidsfristerna enligt 55 och 56 § i lagen om beskattningsförfarande och i 40 och 41 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ har gått ut. 

I 6 mom. bestäms om situationen i vilken sådan ändring om vilken bestäms i 5 mom. och som uppfyller förutsättningarna i 5 mom. har inte genomförts utan ogrundat dröjsmål. Den berörda personen kan då överlämna ärendet åt en förvaltningsdomstol för att avgöras där. Om ändringssökande i fråga om en försummelse att genomföra ändringar föreskrivs senare i 20 §. 

9 §.Förfarande för ömsesidiga förhandlingar. I paragrafen bestäms om förfarandet för förhandlingar mellan de behöriga myndigheterna, dess tidsfrister och andra processuella omständigheter. Den fas då de behöriga myndigheterna förhandlar kallas förfarande för ömsesidiga förhandlingar i fråga om EU-tvistlösningsförfarandet. Vid skatteavtalsförfarande använder man vanligen uttrycket förfarande för ömsesidig överenskommelse.  

Om de behöriga myndigheterna i de berörda staterna har godtagit ansökan för behandling de ska därefter enligt 1 mom. sträva efter att lösa tvistefrågan genom förhandlingar. De ska nå ett förhandlingsresultat inom två år räknat från den sista underrättelsen om ett beslut av en av de berörda staterna om att godta ansökan för behandling. Fristen på två år kan förlängas med högst ett år på begäran av en behörig myndighet i en berörd stat. Begäran därom ska lämnas till alla de övriga behöriga myndigheterna i de berörda staterna. Dessutom förutsätts att den begärande behöriga myndigheten skriftligen motiverar sin begäran. 

I 2 mom. föreskrivs om ett undantag med anslutning till hur tidsfristen för förfarandet för ömsesidiga förhandlingar anses börja. Om en berörd person hade använt i samma ärende sin rätt att söka ändring i det nationella ändringssökandet antigen i Finland eller i någon annan berörd stat eller i båda staterna, beräkningen av tidsfristen på två år eller den längre fristen enligt bestämmelsen för förhandlingarna skjuts upp för att börja från den dag då det beslut som fattats till följd av nationellt ändringssökande har blivit slutligt eller då det nationella ändringssökandet annars har slutförts slutligt eller då det har avbrutits. Användning av rätten att söka ändring betyder att i fråga om Finland en berörd person hade ursprungligen lämnat in ett rättelseyrkande enligt kapitel 5 i lagen om beskattningsförfarande eller kapitel 10 i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Användning av rätten att söka ändring betyder också en situation där en berörd person för sin del hade satt i gång förfarandet i nationellt ändringssökande för första gången antingen i förvaltningsdomstolen eller först i högsta förvaltningsdomstolen. Det faktum att en berörd person till exempel hade lämnat ett besvär i ärendet till förvaltningsdomstolen utan att lämna ett rättelseyrkande skulle anses vara användning av rätten att söka ändring och tidsfristen för behandlingen av ansökan skulle börja från det laga vunnet beslut som fattats på grund ändringssökandet. Det är motiverat att alla ovan beskrivna situationer beträffande användning av rätten att söka ändring inverkar på början av tidsfrister emedan det är fråga om en berörd persons aktiva åtgärder för att få ett beslut i det nationella ändringssökandet i ärendet. EU-tvistlösningsdirektivet ger företräde för nationellt ändringssökandeförfarande då en berörd person driver igenom sin vilja för att ta ärendet framåt och för att få ett beslut i båda processerna. 

Med det slutgiltiga beslut som nämns i bestämmelsen 2 mom. om undantaget med anslutning till hur tidsfrister beräknas avses ett laga vunnet beslut. I bestämmelsen används begreppet att avbryta ändringssökande. I Finland avses för denna del återkallande av ändringssökande. I några stater är det emellertid möjligt att ändringssökande kan avbrytas och då skulle bestämmelsen omfatta också sådana fall. Regleringen i 2 mom. enligt vilken utgången av tidsfristen för förhandlingar uppskjuts därför att ett slutgiltigt beslut på grund av ändringssökandet avvaktas, skapar för sin del tydliga ram för att en berörd person inte kan få förfaranden enligt det nationella ändringssökandet och tvistlösningsförfarandet enligt lagen fortskrida samtidigt. 

Bestämmelsen om uppskjuten tidsfrist för förhandlingar blir tillämplig särskilt i de fall när en berörd person först har satt i gång EU-tvistlösningsförfarandet enligt lagen och tvistefrågan har godtagits för att behandlas enligt ett förfarande i denna lag. Om en berörd person enligt detta skede också inleder nationellt ändringssökande, blir bestämmelserna om ömsesidigt fortskridande av olika förfaranden tillämpliga med stöd av denna paragraf. Om en berörd person däremot inleder det nationella ändringssökandet så att tidsfrister för att godta ansökan till behandling fortfarande gäller, ska 5 § 2 mom. tillämpas.  

I 3 mom. bestäms om förfarandet då ett resultat genom överenskommelse inte nås inom tidsfristen enligt 1 och 2 mom. ovan. Den behöriga myndigheten i en stat ska då meddela detta den berörda personen och ange de allmänna skälen till att en överenskommelse inte har kunnat uppnås 

10 §. Beslut med anledning av förfarande för ömsesidiga förhandlingar. I paragrafen bestäms om förfaranden då de behöriga myndigheterna når en lösning i tvistefrågan genom ömsesidiga överenskommelser. Regleringen i paragrafen skulle vara enhetlig med den reglering som förutsätts i EU-tvistlösningsdirektivet. Med en lösning i tvistefrågan avses en sådan lösning som beskrivs i 9 § i denna lag och som har nåtts efter förhandlingarna. Paragrafen ska tillämpas på såväl EU-tvistlösning, förfarandet enligt skatteavtal som förfarandet enligt EU-konventionen om skiljeförfarande för i alla dem kan förekomma en situation där det finns en lösning i ärendet efter förhandlingarna och beslutet på grund av lösningen ska verkställas. I fråga om förfarandet enligt skatteavtal som förfarandet enligt EU-konventionen om skiljeförfarande ska förfarandet för ömsesidiga förhandlingar kallas förfarandet för ömsesidig överenskommelse.  

Enligt 1 mom. ska de behöriga myndigheterna fatta ett beslut som är bindande för alla, förutsatt att den berörda skattskyldige godtar beslutet. Om den skattskyldige inte godtar beslutet, är det inte heller bindande för staterna. 

För att ett beslut av de behöriga myndigheterna blir bindande förutsätts det också att den skattskyldige uppger att han eller hon avstår från rätten till alla övriga åtgärder av ändringssökande. Detta vore ändamålsenligt eftersom man redan nått en lösning i frågan och den skattskyldige inte längre har något behov av att tillgripa andra rättsmedel för att lösa en tvist som gäller tillämpning eller tolkning av ett det tillämpliga avtalet eller ett dubbelbeskattningsproblem. Inte heller enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ska ha rätt att söka ändring. Det är befogat att avstå från rätten att ändra sökning också av den anledningen att det inte vore ändamålsenligt att samma fråga om tolkningen av ett skatteavtal, som staterna redan har kunnat enas om, skulle tas upp till behandling i något annat förfarande. Den skattskyldige ska underrätta den behöriga myndigheten inom 60 dagar från den tidpunkt då den behöriga myndigheten underrättade honom eller henne om sitt beslut. Den berörda personen fortfarande förfogar över den nationella ändringssökandeprocessen som denna hade kunnat sätta i gång redan ursprungligen eller som denne kan sätta i gång om den inte accepterar den behöriga myndighetens beslut och om tidsfristen för ändringssökande inte har slutit. 

Om den berörda personen hade inlett ett förfarande för den här typen av andra rättsmedel, skulle beslutet på grund av förfarandet för ömsesidiga förhandlingar bli bindande och verkställbart först efter att den berörda personen hade försett de behöriga myndigheterna i de berörda staterna med bevis på att åtgärder har vidtagits för att avsluta förfarandena. Beviset ska lämnas inom 60 dagar från den dag då den berörda personen underrättades om beslutet. Därefter ska beslutet verkställas oberoende av eventuella tidsfrister i de berörda staternas nationella lagstiftning. Såsom bestäms nedan i 20 § kan ändring i ett beslut av de behöriga myndigheterna kan inte sökas genom besvär. 

I 2 mom. bestäms hur ett beslut av de behöriga myndigheterna, om det är bindande på det sätt som bestäms i 1 mom., ska genomföras nationellt. Ett beslut av de behöriga myndigheterna som är bindande för parterna är den slutliga lösningen i frågan och att ändring får inte sökas i beslutet. Ett beslut av de behöriga myndigheterna i vilket ändring får inte sökas ska verkställas med ett beslut av Skatteförvaltningen. Detta innebär att varken den berörda personen eller Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt kan söka ändring i en sakfråga som de berörda myndigheterna har avgjort, till den del som frågan är avgjord. Skatteförvaltningen kan inte heller göra skatterättelse för skatteåret till den del som det gäller en fråga som har avgjorts av de behöriga myndigheterna. Beslutet av de behöriga myndigheterna kan resultera i att Finland måste avstå från sin beskattningsrätt. I momentet föreskrivs att detta ska göras genom att beskattningen av den skattskyldige ändras. Detta är en ändring i nuläget eftersom Finland som huvudsakligen med stöd av 89 § i lagen om beskattningsförfarande avstår från beskattningsrätt med anledning av ett förfarande för ömsesidig överenskommelse genom att nedsätta den debiterade skatten. Således har det inte varit möjligt att exempelvis ändra förluster vid beskattning, betala ränta på återbäring eller återbära skatteförhöjning. Ett beslut om skattelättnad får inte överklagas. Enligt föreslagna momenten ska ändringar som görs i beskattningen på grund av ett beslut av de behöriga myndigheterna verkställas enligt bestämmelserna om skatterättelse i 55 och 56 § i lagen om beskattningsförfarande eller i 40 och 41 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. De ändringar i beskattningen som avses i momentet genomförs även om förutsättningarna för skatterättelse saknas. På grund av bestämmelsen får ändringarna göras även om tidsfristerna enligt 55 och 56 § i lagen om beskattningsförfarande och i 40 och 41 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ har gått ut.  

I 3 mom. bestäms om situationen i vilken sådan ändring om vilken bestäms i 2 mom. har inte genomförts utan ogrundat dröjsmål, den berörda personen kan då överlämna ärendet åt en förvaltningsdomstol för att avgöras där. Om ändringssökande i fråga om en försummelse att genomföra ändringar föreskrivs senare i 20 §. 

11 §.Begäran om inrättande av rådgivande kommitté för tvistlösning. Paragrafen föreskriver om en rådgivande kommitté. Den ska kunna inrättas för att behandla tvistefrågan om villkoren i paragrafen är uppfyllda. Kommittén ska gå under namnet rådgivande kommitté för tvistlösning.  

Kommittén ska inrättas på begäran av den berörda personen. Begäran ska lämnas till alla behöriga myndigheter. Ett undantag från denna förpliktelse är bestämmelsen i 17 § enligt vilken en fysisk person eller ett smått företag som definieras i lagrummet kan lämna in uppgifterna endast till den behöriga myndigheten i hemviststaten.  

En begäran kan framställas i två fall. För det första är det möjligt enligt 1 punkten om den ansökan som den berörda personen lämnat in har avvisats enligt 6 § av minst en, men inte av alla de behöriga myndigheterna i de berörda staterna. För det andra är det möjligt om de behöriga myndigheterna i de berörda staterna inte har nått en lösning av frågan i förfarandet för ömsesidiga förhandlingar inom den tidsfrist som föreskrivs i 9 § 1 mom. eller i och i 2 mom., om det tillämpas på beräkningen av tidsfrister. 

I 2 mom. ingår tilläggsvillkor som berör en begäran om inrättande av en rådgivande kommitté för tvistlösning enligt 1 mom. En begäran får lämnas och en rådgivande kommitté ska inrättas endast om man inte får söka ändring enligt tillämpliga nationella regler för ett sådant avvisande som avses i 6 § eller om inget ändringssökande pågår och inte heller någon tidsfrist för ändringssökande återstår. Den berörda personen kan avstå från sin rätt att söka ändring och på den grunden ha rätt att lämna in en begäran enligt 1 mom. 1 punkten om att en rådgivande kommitté för tvistlösning ska inrättas. Begäran ska innehålla en försäkran om detta. Avsikten är att en rådgivande kommitté inte kan inrättas om den behöriga personen kunde föra beslutet om avvisande av ansökan till att avgöras ännu senare i nationellt ändringssökande eller om sådant ändringssökande pågår samtidigt. 

I 3 mom. föreskrivs att ett beslut till följd av ändringssökande ska beaktas när det bedöms om kriterierna i 1 mom. 1 punkten för att inrätta en rådgivande kommitté är uppfyllda. Om rättsmedelsinstansen har hållit det avvisande beslutet och om på grund av det beslutet skulle vara avvisande i alla stater, kunde den berörda personen inte lämna in en begäran på basis av 11 § 1 mom. 1 punkt. Man ska också ta hänsyn till bestämmelserna i 4 mom. i paragrafen och på grund av den en begäran om inrättande av tvistlösningskommitté kan inte lämnas i en situation där rättsmedelsinstansen har hållit det avvisande beslutet i enlighet med 4 mom. punkt 1 och man kan inte avvika från detta beslut. 

I 4 mom. bestäms om undantag från rätten enligt 1 mom. att be och förpliktelsen att inrätta en tvistlösningskommitté. Bestämmelserna om undantaget tillämpas på förfarandet enligt EU-tvistlösningsdirektivet. I fråga om förfaranden enligt ett skatteavtal eller EU-konventionen om skiljeförfarande skulle regleringen basera sig på de bestämmelser i det ifrågavarande avtalet som berör vilka fall ska godtas till tvistlösning. 

Undantagen kan delas in i tre huvudgrupper. Enligt 4 mom. 1 punkten kan man inte lämna en begäran om inrättande av en rådgivande kommitté för tvistlösning, om den behöriga myndigheten har avvisat begäran enligt 6 § och det finns också på grund av ändringssökande i Finland ett laga vunnet beslut enligt vilket det var rätt att avvisa begäran. Inte heller i det fall att det avvisande beslutet har bekräftats i en annan berörd stat i ändringssökande från vars beslut man kan inte avvika i den ifrågavarande staten, får en begäran om att sätta i gång förfarandet för tvistlösning göras och det finns ingen förpliktelse att inrätta sådan kommitté. 

Enligt 4 mom. 2 punkten får en begäran om att inrätta en rådgivande kommitté inte heller göras när fallet gäller beskattning i situation i vilken både artikel i sådant avtal i 1 § som berör ärendet och en bestämmelse som avses i 2 punkten har tillämpats. Med ett avtal enligt 1 § avses antingen ett skatteavtal eller konventionen om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap (90/436/EEG). Om man hade tillämpat både ett avtal som avses i 1 § och 27—30 § i lagen om beskattningsförfarande vilka berör beskattning enligt uppskattning, kringgående av skatt, förtäckt dividend och outredd förmögenhetsökning kan man inte lämna en begäran. Motsvarande skulle tillämpningen av ett avtal enligt 1 § tillsammans med 6 a § 8 mom. om begränsning av skattefriheten för dividend eller 52 h § om kringgående av skatt i företagsomstruktureringarna i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet utesluta förfarande i tvistlösningskommitté. Man kan inte heller be om att tvistlösningskommitté inrättas om man i situationen hade tillämpat lagen om beskattning av delägare i utländska bassamfund (1217/1994) vid sidan av ett avtal enligt 1 §. Vidare kan man inte lämna in en begäran om insättning av kommitté om man hade tillämpat bestämmelse i ett avtal enligt 1 § och en bestämmelse i 29 kap 1 § om skattebedrägeri, 2 § om grovt skattebedrägeri, 3 § om lindrigt skattebedrägeri och 4 § om skatteförseelse i strafflagen (39/1889). 

Bestämmelserna i 4 mom. 2 punkten förverkligar den reglering som EU-direktivet möjliggör och inom vilken en medlemsstat kan neka möjligheter för tillgången till tvistlösningsfasen (fasen efter förhandlingarna mellan de behöriga myndigheterna) då det har ålagts påföljder i den medlemsstaten vad avser den justerade inkomsten eller det justerade kapitalet för skattebedrägeri, avsiktlig försummelse och grov vårdslöshet. 

Skatteavtal har som syfte att vid sidan av att undvika dubbelbeskattning förhindra kringgående av skatt. Även i det nuvarande läget finns det ingen garanti för att dubbelbeskattning skulle undanröjas i en situation som berör undvikande av skatt. Syftet med lagändringsförslaget är att förbättring och effektivisering av tvistlösningsförfarandet är tillgängliga då det är fråga om ett rent läge av att tillämpa skatteavtal och att fallet inte är förknippat med element som berör kringgående av skatt. Den skattskyldige kan om den så vill föra till nationellt ändringssökande frö bedömning om någon eller några bestämmelser har tillämpats riktigt i fallet och få ett laga vunnet beslut i ärendet. Syftet med de skatteavtal som hör till lagens tillämpningsområde är att förhindra att en skattskyldig beskattas dubbelt och på detta sätt erbjuda det ifrågavarande skatteavtalets förmåner till de skattskyldiga. Det faktum att man har tillämpat i fallet både skatteavtalet och de bestämmelser av den nationella skatte- eller strafflagstiftningen som nämns bestämmelsen, skulle den nuvarande möjligheten att söka ändring i den nationella ändringssökandeprocessen bevaras. Det finns skäl att märka att fallen enligt 4 mom. 2 punkten skulle beröra endast sådana sällsynta situationer i vilka man har tillämpat de bestämmelser som nämns i punkten vid sidan av skatteavtalet eller EU-konventionen om skiljefarande. Däremot i de situationer där man har tillämpat uteslutande en bestämmelse av den nationella lagen utan att tillämpa är ett skatteavtal eller konventionen enligt 1 § skulle denna och lag förfarandet enligt den inte alls bli tillämpliga eller vara tillgängliga. 

Enligt 4 mom. 3 punkten en begäran om att en rådgivande kommitté för tvistlösning inte göras inrättas om det konstateras att tvistefrågan inte gäller sådan dubbelbeskattning som definieras i lagen. I sådana fall ska den behöriga myndigheten i Finland utan dröjsmål underrätta den berörda personen och de behöriga myndigheterna i de andra berörda staterna om detta.  

Bestämmelserna i 4 mom. 3 punkten förverkligar den reglering som EU-tvistlösningsdirektivet möjliggör och inom vilken en medlemsstat kan neka möjligheten för tillgången till rådgivande kommitté för tvistlösning alternativ kommitté för tvistlösning tvistlösningsfasen beträffande tvistefrågan inte gäller sådan dubbelbeskattning. Enligt direktivet ska den behöriga myndigheten då utan dröjsmål underrätta den berörda personen och de behöriga myndigheterna i de andra berörda staterna om detta. I direktivet ingår en definition om dubbelbeskattning för att begränsa de fall som avses i direktivet.  

I 5 mom. bestäms om förhållandet mellan de förfaranden som berör 4 mom. 2 punkten ovan. Enligt det ska ett förfarande enligt denna lag avbrytas tills det finns ett laga vunnet beslut om ärendet beträffande tillämpningen de stadganden och bestämmelser som avses i 4 mom. 2 punkten. Denna reglering motsvarar EU-tvistlösningsdirektivet enligt vilket den behöriga myndigheten kan avbryta ett tvistlösningsförfarande enligt direktivet, om ett rättsligt eller administrativt förfarande pågår samtidigt i ärendet som berör tillämpningen av bestämmelsen om uteslutande. Avbrytande av tvistlösningsförfarandet innebär att bedömningen av uteslutande från tvistlösningsfasen ska göras först efter det då det ett laga vunnet beslut i ärendet beträffande uteslutande. 

Regleringen i 5 mom. skulle för sin del komplettera bestämmelserna i 5 § 1 mom. och 9 § 2 mom. enligt vilka i förfarandet ska ges företräde för nationellt ändringssökandeförfarande och tidsfrister enligt förfarandet i lagen börjar inte löpa före ett slutligt beslut i nationellt ändringssökandeförfarande.  

I 6 mom. definieras begreppet dubbelbeskattning som avses i 4 mom. 3 punkten. Begreppet skulle motsvara definitionen om dubbelbeskattning i EU-tvistlösningsdirektivet. I denna lag avses med dubbelbeskattning avses påförande av skatter som omfattas av ett avtal eller en konvention som avses i 1 § av två eller flera stater på samma beskattningsbara inkomst eller kapital när detta förorsakar antingen tilläggsbeskattning, utvidgande av skattskyldigheten eller en annullering eller minskning av sådana förluster som skulle kunna användas för att kvitta beskattningsbara vinster. Den här typen av dubbelbeskattning kan komma i fråga exempelvis när inkomst beskattas i stat a vid inkomstens källa som royaltyinkomst och samma inkomst är skattepliktig också i hemviststat b. Det är också fråga om dubbelbeskattning då företag X inom samma koncern beskattas i stat x utifrån pris i för affärsverksamhet i intressegemenskap, medan företag Y inom samma koncern beskattas i stat Y till pris e på grundval av debitering som gjorts efter skattegranskning av affärsverksamheten och den skattepliktiga förlusten i Y minskar på grund av debiteringen. 

I 7 mom. ingår bestämmelserna om tidsmässiga förutsättningar för att lämna en begäran om inrättande av en rådgivande kommitté. En begäran ska lämnas senast inom 50 dagar från dagen för mottagandet av meddelandet enligt 6 § 2 mom. eller 9 § 3 mom. Om alla berörda behöriga myndigheter har beslutat att avvisa ansökan och det har överklagats i ärendet, ska en begäran om inrättande av en rådgivande kommitté lämnas inom 50 dagar från den dag när besvärsinstansen har meddelat ett laga vunnet beslut. Om ändringssökandet beträffande ett negativt beslut föreskrivs senar i 20 § 1—3 mom. 

12 §. Inrättande av rådgivande kommitté för tvistlösning. Enligt 1 mom. ska en rådgivande kommitté för tvistlösning bestå av en ordförande, en företrädare för varje berörd behörig myndighet och en eller flera oberoende och kompetenta personer som utses av varje berörd stat. De behöriga myndigheterna kan komma överens om att företrädarna för dem och de oberoende personerna kan vara upp till två för varje behörig myndighet. När de oberoende och kompetenta personerna har utsetts, utses en ersättare för var och en av dem för det fall att någon av personerna är förhindrad att utföra sitt uppdrag och enligt de regler som tillämpas när de oberoende personer utses. Ordföranden ska väljas av de oberoende och kompetenta personerna och de behöriga myndigheterna. Ordföranden ska vara domare om inte kommittén kommer överens om något annat. 

Ordförande och oberoende och kompetenta personer samt deras ersättare utses på basis av en förteckning som berör ärendet och som kallas i lagen en förteckning över oberoende och kompetenta personer som administreras av EU-kommissionen. 

Enligt 2 mom. ska den rådgivande kommittén inrättas 120 dagar från det att en begäran om att inrätta en kommitté har mottagits. Med begäran avses en begäran enligt 11 § som den berörda personen lämnar in om att en rådgivande kommitté ska inrättas. Begäran ska uppfylla villkoren i 11 § eller motsvarande bestämmelser i andra berörda stater. När den rådgivande kommittén har inrättats, ska ordföranden utan dröjsmål underrätta den berörda personen om detta. 

Om man i Finland försummar förpliktelser i 1 mom. att utse en person ur den förteckning över oberoende och kompetenta personer ska ett krav på detta enligt 3 mom. behandlas i förvaltningsdomstolen som förvaltningstvistemål. När oberoende och kompetenta personer utses ska det tillämpas samma förfarande som tillämpas i skiljeförfarande nationella regler om civila och kommersiella ärenden då domstolarna eller nationella organ utser skiljemän därför att parterna har inte kunnat komma överens om ärendet. De bestämmelser i lagen om skiljeförfarande (967/1992) ska iakttas som berör situationer där en domstol utser skiljemannen. Det betyder att förvaltningsklagan kan göras tidigast då den i 2 mom. utsatta tidsfristen för att utse en rådgivande kommitté har gått ut, alltså tidigast inom 120 dagar från mottagande av den berörda personens begäran om att inrätta en kommitté. En klagan ska lämnas inom 30 dagar från det att den ovan nämnda tidsfristen har löpt ut. Ett beslut ska fattas i förvaltningstvistemål och den berörda personen ska underrättas därom. Också Skatteförvaltningen ska underrättas därom och den ska i sin tur utan dröjsmål informera de behöriga myndigheterna i de andra berörda staterna. Om ändringssökande i ett förvaltningstvistemål som avses här bestäms i 20 §. Om de behöriga myndigheterna i alla berörda stater har försummat utnämningen den berörda personen kan framställa en begäran om utnämningen i varje stat. 

Om fler än en berörd person är delaktig i förfarandet, ska sådana personer lämna sin begäran om utnämning av oberoende och kompetenta personer och deras ersättare till varje hemviststat. När endast en berörd person är delaktig, ska begäran lämnas till de stater vars behöriga myndigheter inte har utnämnt minst en oberoende och kompetent person inklusive ersättare. 

I 4 mom. ingår omständigheter beträffande oberoendet av personer som utsett från förteckning över oberoende och kompetenta personer. Det ska tillämpas på EU-tvistlösningsförfarande. I fråga om tvistlösningsförfarande på grund av skatteavtal och EU-tvistlösningsförfarande regleringen skulle alltid grunda sig på bestämmelserna i det ifrågavarande avtalet. Enligt 4 mom. ska de personer som har valts ur förteckningen över oberoende och kompetenta personer vara oberoende och opartiska. De ska på begäran av den behöriga myndigheten lämna uppgifter som påverkar bedömningen av deras oberoende och opartiskhet. Varje berörd behörig myndighet i en berörd stat kan således begära att en person som utnämnd från förteckningen över oberoende och kompetenta personer och dennes ersättare lämnar ut uppgifter om alla sina intressen, relationer och andra omständigheter som sannolikt påverkar personens oberoende eller opartiskhet eller som enligt en skälig bedömning kan ge intrycket av jäv. 

Enligt 4 mom. kan en behörig myndighet invända mot utnämningen av en person ur förteckning över oberoende och kompetenta personer. Möjligheten att invända finns bara om utnämningen inte är förknippad med en försummelse. En försummelse föreligger om en annan stat inte har utnämnt en person inom utsatt tid och den berörda personen har ansökt om utnämning hos det organ som ska utnämna personerna. Invändning mot utnämning av en person kan ske om det finns en rimlig anledning för detta. Sådan rimlig anledning kan vara vilken som helst anledning som de behöriga myndigheterna har kommit överens om i förhand. Det kan också vara någon av följande anledningar: personen i fråga tillhör eller arbetar på uppdrag av en av de berörda skattemyndigheterna eller detta varit fallet någon gång under de föregående tre åren; personen har eller har haft en betydande andel i eller rösträtt i eller är eller har varit anställd av eller rådgivare åt någon inblandad berörd person vid någon tid under de fem år som föregick den dag då vederbörande utnämndes; personen kan inte ge tillräckliga garantier om objektivitet för att lösa den tvist eller tvister som ska lösas; eller personen har eller har haft en betydande andel i eller rösträtt i eller är eller har varit anställd av eller rådgivare åt någon inblandad berörd person vid någon tid under de fem år som föregick den dag då personen utnämndes. 

Vidare ingår i 4 mom. bestämmelser om vilka konsekvenser grunderna för att invända mot en utnämning har efter att den rådgivande kommittén har lämnat sitt yttrande. En person som valts ur förteckning över oberoende och kompetenta personer ska under en period av tolv månader efter yttrandet från den rådgivande kommittén för tvistlösning behålla den ställning i vilken det inte fanns några anledningar att invända mot utnämningen. En person som valts ur förteckning över oberoende och kompetenta personer och som tillhör den rådgivande kommittén för tvistlösning får således under en period av 12 månader efter avkunnandet av den rådgivande kommitténs för tvistlösning beslut inte befinna sig i någon situation som skulle ha givit den behöriga myndigheten en anledning att invända mot personens utnämning med hänvisning till bristande oberoende och opartiskhet, om personen hade varit i den ställningen när personen utnämndes till kommittén. Momentet hänvisar också till 13 kap. i rättegångsbalken som berör jäv för domare. Bestämmelserna i kapitlet tillämpas i tillämpliga delar på frågor om jäv för personer som valts ur förteckning över oberoende och kompetenta personer. 

I 5 mom. bestäms om så kallad kommitté för alternativ tvistlösning i stället för den rådgivande kommittén i 1 mom. Möjligheten att inrätta en kommitté för alternativ tvistlösning ger staterna mera flexibla möjligheter att förverkliga inom ramen för tvistlösningsdirektivet den fas i vilken staterna har inte kunnat nå en överenskommelse om ärendet genom förhandlingar. En kommitté för alternativ tvistlösning ska ge ett avkunnande om hur frågan ska lösas. Den behöriga myndigheten kan komma överens om att insätta en kommitté för alternativ tvistlösning. 

De behöriga myndigheterna kan också komma överens om att insätta en kommitté för alternativ tvistlösning som kunde vara en stadigvarande kommitté. Dess form och sammansättning kan vara olika i jämförelse med en rådgivande kommitté. Bestämmelserna om medlemmarnas oberoende i 4 mom. ovan ska tillämpas också på en kommitté för alternativ tvistlösning och de behöriga myndigheterna ska godkänna en arbetsordning enligt 13 §. För en kommitté för alternativ tvistlösning ska också de bestämmelser i 11 § tillämpas som berör när och hur en begäran om insättande av en kommitté för alternativ tvistlösning ska lämnas.  

En kommitté för alternativ tvistlösning kunde, om så är lämpligt, tillämpa andra tvistlösningsförfarande eller metod för att lösa tvisten på ett bindande sätt. De behöriga myndigheterna i de berörda staterna kunde enligt 5 mom. fritt komma överens om ett förfarande, inom vilken en alternativ tvistlösningskommitté skulle hamna i lösningen som presenteras i yttrandet. Ett sådant förfarande kunde till exempel vara skiljeförfarande med ”slutligt bud” (dvs. det så kallade skiljeförfarandet enligt det senaste bästa budet), där den kommittén för alternativ tvistlösning skulle välja en av de förslag till avgörande som de behöriga myndigheterna hade presenterat. 

Enligt 6 mom. kan noggrannare föreskrifter om förteckningen över oberoende och kompetenta personer och förfarandet vid inrättande av en rådgivande kommitté meddelas genom förordning av statsrådet.  

13 §.Arbetsordning för den rådgivande kommittén för tvistlösning och andra uppgifter om behandlingen. I 1 mom. bestäms om den information som den behöriga myndigheten av varje berörd stat ska lämna till den berörda personen. Meddelandet ska ges inom den samma tid enligt 12 § 2 mom. inom vilken en rådgivande kommitté ska insättas dvs. inom 120 dagar efter det att den berörda personens begäran om insättande av kommittén har mottagits. Meddelandet ska innehålla följande information: arbetsordning enligt 1 punkten för den rådgivande kommittén eller kommittén för alternativ tvistlösning undertecknad av de behöriga myndigheterna i de berörda staterna, den dag enligt 2 punkten då yttrandet om tvistefrågans lösning senast ska antas och 3 hänvisningar till eventuella tillämpliga rättsliga bestämmelser i staternas nationella rätt och eventuella tillämpliga avtal eller konventionen om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap (90/436/EEG). 

I 2 mom. preciseras innehållet av den arbetsordning som avses i 1 mom. 1 punkt. Enligt huvudregeln ska den berörda person förses med alla de uppgifter som ingår i förteckningen i 2 mom. Av de uppgifter som ingår i förteckningen finns det endast de uppgifter om vilka bestäms i 1 och 4—6 punkterna om kommittén inrättas endast för att behandla en fråga enligt 11 § 1 mom. 1 punkten. Då behandlar den rådgivande kommittén frågan om ett fall gäller en tvistefråga som ska tas till tvistlösningsförandet enligt lagen. Arbetsordningen ska enligt 1 punkten innehålla beskrivning av och egenskaper hos tvistefrågan. Den ska enligt 2 punkten i momentet innehålla riktlinjer som de behöriga myndigheterna i staterna kommit överens om när det gäller de rätts- och sakfrågor som ska lösas. Enligt 3 punkten ska den innehålla formen för tvistlösningsorganet, alltså antingen en rådgivande kommitté eller en kommitté för alternativ tvistlösning, och typen av förfarande för alternativ tvistlösning om förfarandet skiljer sig åt från det förfarande med oberoende yttrande som tillämpas av en rådgivande kommitté. Enligt 4 och 5 punkterna ska den innehålla tidsramen för tvistlösningsförfarandet och sammansättningen av den rådgivande kommittén eller kommittén för alternativ tvistlösning inbegripet medlemmarnas antal och namn, uppgifter om deras behörigheter och kvalifikationer samt information om deras intressekonflikter. Enligt 6 punkten ska i arbetsordningen presenteras villkoren för deltagande av den berörda personen och tredje parter, utbyte av memorandum, information och bevis, kostnader, typ av tvistlösningsförfarande och övriga relevanta proceduraspekter eller organisatoriska aspekter. Enligt 7 punkten ska i den bekräftas de logistiska arrangemangen för den rådgivande kommitténs förfaranden och utfärdandet av dess yttrande. 

I 3 mom. Bestäms om försummelse beträffande meddelandet om arbetsordning. Om den behöriga myndigheten försummar förpliktelsen att underrätta den berörda personen om arbetsordningen enligt 1 och 2 mom. ska de oberoende och kompetenta personerna och ordföranden meddela arbetsordningen till den berörda personen inom två veckor från dagen för inrättande av den rådgivande kommittén eller kommittén för alternativ tvistlösning. Detta meddelande ska då göras på grund av den standardmässiga arbetsordning som kommissionen har utarbetat. On även de oberoende personerna och ordföranden försummar att underrätta om de ovan nämnda förpliktelserna om att komplettera och underrätta den berörda personen om arbetsordningen, den berörda personens krav beträffande denna försummelse ska behandlas som förvaltningstvistemål i förvaltningsdomstolen. Förutsättningen är att ett motsvarande krav inte har presenterats i en annan stat. Den berörda personen ska inkludera en uppgift om detta i sitt krav. Om ändringssökandet i fråga om förvaltningsdomstolens beslut föreskrivs senare i 20 §. På detta sätt kan den berörda personen förorsaka verkställandet av arbetsordningen.  

14 §.Förfaranden i anknytning till rådgivande kommittén för tvistlösning. I 1 mom. i paragrafen bestäms om de uppgifter och bevis som ska lämnas till den rådgivande kommittén då den behandlar de fall som avses i 11 § i denna lag. Enligt den kan den berörda personen eller kan eller kan de berörda personerna om de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna ger sitt samtycke, förse den rådgivande kommittén med information, bevisning eller handlingar som kan vara av relevans för beslutet. Å andra sidan ska den berörda personen eller de berörda personerna och de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna tillhandahålla information, bevisning eller handlingar på begäran av den rådgivande kommittén. De ifrågavarande behöriga myndigheterna får dock vägra att lämna uppgifter till den rådgivande kommittén i följande fall: 1) att erhålla uppgifterna kräver vidtagande av åtgärder som är oförenliga med nationell rätt, 2) uppgifterna kan inte erhållas enligt den berörda medlemsstatens nationella rätt, 3) uppgifterna gäller handels-, affärs-, industri-, eller yrkeshemligheter eller handelsprocesser och 4) utlämnande av uppgifterna strider mot grunderna för rättsordningen.  

Om närvarande och hörande av de berörda personerna inför en rådgivande kommitté bestäms i 2 mom. De berörda personerna får, på egen begäran och med samtycke från de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna, inställa sig eller låta sig företrädas inför en rådgivande kommitté. Ä andra sidan ska de berörda personerna inställa sig eller låta sig företrädas inför den rådgivande kommittén på dess begäran. 

Vad som bestäms i 1 och 2 mom. ska enligt 3 mom. tillämpas också på en kommitté för alternativ tvistlösning. Ett undantag är den situation om vilken man har överenskommit i arbetsordningen enligt 13 §. 

15 §.Beslut och yttrande av rådgivande kommitté för tvistlösning. I paragrafen föreskrivs om två typer av skriftlig analys som den rådgivande kommittén kan utföra: beslut och yttrande. I paragrafen föreskrivs också om särskilda förfaranden och tidsfrister som berör dem. 

I 1 mom. bestäms om den situation då den rådgivande kommittén har inrättats för att fatta beslut om godkännande av ansökan för behandling enligt 11 § 1 mom. 1 punkten i denna lag, dvs. när en ansökan som den behöriga personen har lämnat har med stöd av 6 § i denna lag har avvisats av minst en av de behöriga myndigheterna i de berörda staterna men inte av alla. Den slutsats som kommittén har enats om kallas den rådgivande kommitténs beslut och det ska fattas inom sex månader efter den dag när kommittén inrättades. Kommittén ska meddela de behöriga myndigheterna om sitt beslut inom 30 dagar från det att det har fattats. 

I 2 mom. anges hur behandlingen av fallet kommer att fortskrida om ansökan enligt kommitténs beslut ska godtas för behandling. Om kommittén anser att förutsättningar enligt 2—4 § beträffande den berörda personen har uppfyllts och det inte finns sådana grunder för att avvisa ansökan som avses i 6 § 1 mom., ska det förfarande för ömsesidiga förhandlingar som anges i 9 § inledas. Det ska inledas om av en av de behöriga myndigheterna begär om det. Den berörda behöriga myndigheten ska då underrätta kommittén, de övriga berörda behöriga myndigheterna och den berörda personen om denna begäran. Den tidsfrist som föreskrivs i 9 § för dessa förhandlingar ska inledas den dag då kommitténs beslut om godkännande av ansökan meddelas. 

I 3 mom. bestäms om den situation då den rådgivande kommittén behandlar själva tvistefrågan och presenterar sin slutsats om hur den ska lösas. Detta kallas den rådgivande kommitténs yttrande. Yttrande kan avges i två fall. Det kunde avges enligt 3 mom. 1 punkten i en situation då ingen av de behöriga myndigheterna har begärt att förfarandet för ömsesidiga förhandlingar ska inledas enligt 2 mom. ovan inom 60 dagar från dagen för meddelandet av den rådgivande kommitténs beslut. Yttrande kan också avges i en situation enligt 3 mom. 2 punkten dvs. då den rådgivande kommittén behandlar frågan på grund av 11 § 1 mom. 2 punkten i denna lag. Det är fråga om att de behöriga myndigheterna har förhandlat om fråga utan att nå en överenskommelse inom den tidsfrist som avses i 9 § 1 eller 2 mom. i denna lag och den berörda personen har begärt om inrättande av en rådgivande kommitté. De behöriga myndigheterna kunde ha inlett förhandlingar som sed visade sig resultatlösa antingen i en situation i vilken de hade ursprungligen godkänt ansökan för behandling eller det förs förhandlingar om ärendet som följd av ett beslut av den rådgivande kommittén i enlighet med 1 mom. ovan. 

Den rådgivande kommitténs yttrande i tvistefrågan ska enligt 4 mom. avges de behöriga myndigheterna i de berörda staterna inom sex månader från den dag när kommittén inrättades. Om yttrandet avges i en situation då enligt kommitténs beslut ansökan skulle ha godtagits till behandling men ingen av de behöriga myndigheterna har begärt att förfarandet för ömsesidiga förhandlingar ska inledas kommittén ska anses ha blivit inrättad inom 60 dagar från dagen för meddelandet av kommitténs beslut. Om tidsfristen av 6 månader för att avge yttrandet är för kort med hänsyn till tvistefrågans art kan den förlängas med tre månader. Kommittén ska då underrätta den berörda personen och de behöriga myndigheterna i de berörda staterna om förlängningen.  

I 5 mom. bestäms om vad den rådgivande kommittén ska grunda sitt yttrande. Yttrandet ska grunda sig på ett sådant tillämpligt avtal som avses 1 § i denna lag och på möjligen tillämpliga nationella bestämmelser. Sådant tillämpligt avtal skulle omfatta skatteavtal eller avtal om undanröjande av dubbelbeskattning vid justering av inkomst mellan företag i intressegemenskap (90/436/EEG) som avses i 1 §. 

I paragrafen avser 6 mom. ska innehålla formen att fatta beslut i den rådgivande kommittén för tvistlösning. Beslutet är skriftligt och ska antas med enkel majoritet av medlemmar. Om en majoritet inte kan uppnås, ordförandens röst avgör innehållet i det slutliga yttrandet. Ordföranden ska lämna de behöriga myndigheterna yttrandet från den rådgivande kommittén eller kommittén för alternativ tvistlösning. 

Enligt 7 § ska de bestämmelser i 3—6 mom. som berör yttrande av den rådgivande kommitté för tvistlösning tillämpas också i tillämpliga delar på yttrande av kommittén för alternativ tvistlösning. 

16 §.Slutligt beslut grundat på den rådgivande kommitténs yttrande. Paragrafen föreskriver om förfarandena när de behöriga myndigheterna fattar slutligt beslut efter att den rådgivande kommittén eller alternativa kommittén för tvistlösning har avgett yttrande.  

I 1 mom. bestäms om en tidsgräns inom vilken den behöriga myndigheten ska enas om tvistefrågan med den andra behöriga myndigheten. De ska enas om en lösning i tvistefrågan inom sex månader från delgivningen av yttrandet från den rådgivande kommittén eller kommittén för alternativ tvistlösning. 

De behöriga myndigheterna är enligt 2 mom. inte bundna vid den ståndpunkt som rådgivande kommittén eller alternativa kommittén för tvistlösning företräder. Då den rådgivande kommittén eller alternativa kommittén för tvistlösning ska avge ett yttrande kan de behöriga myndigheterna också fatta ett beslut som avviker från yttrandet. Om de inte lyckas nå en överenskommelse om hur tvistefrågan ska lösas, är de bundna vid yttrandet. 

Den behöriga myndigheten ska enligt 3 mom. meddela den berörda personen sitt slutliga beslut om lösningen av tvistefrågan. Det ska göras utan dröjsmål och senast inom 30 dagar efter att myndigheten fattade beslutet. Med beslutet avses ett ömsesidigt beslut i frågan i 1 eller 2 mom. mellan de behöriga myndigheterna. Beslutet ska fattas inom 6 månader efter yttrandet av den rådgivande kommittén för tvistlösning eller alternativa kommittén för tvistlösning och den ska meddelas den berörda personen inom 30 dagar. Om den behöriga myndighet har inte meddelat beslutet 30 dagar som föreskrivs den berörda personen kan genom ansökan vända sig till en förvaltningsdomstol. Ansökan kan alltså lämnas tidigast då meddelandet borde senast ha gjorts. Den ska emellertid lämnas senast inom 30 dagar från den ovannämnda tidsgränsen. Om ändringssökande i fråga om förvaltningsdomstolens beslut föreskrivs senare i 20 §. 

I 4 mom. bestäms om den bindande karaktären av de behöriga myndigheternas slutliga beslut. Det tillämpas vid sidan av EU-tvistlösningsförfarandet också på skatteavtalsförfarandet och förfarandet enligt EU-konventionen för skiljeförfarande. Enligt 4 mom. är den behöriga myndighetens slutliga beslut bindande och det ska genomföras nationellt om den berörda personen godkänner beslutet och avstår från rätten till att använda inhemskt ändringssökande. Som det har konstaterats ovan i paragrafer som gäller liknande situationer vore detta ändamålsenligt eftersom man redan kommit fram till en lösning i frågan och den skattskyldig inte längre har något behov av att tillgripa andra rättsmedel för att lösa en tolkningstvist beträffande ett skatteavtal eller ett dubbelbeskattningsproblem. Inte heller Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ska ha rätt att söka ändring. Det är befogat att avstå från rätten att söka ändring också av den anledningen att det inte vore ändamålsenligt att samma fråga om tolkningen av ett skatteavtal, som staterna redan har kunnat enas om, skulle tas upp till behandling i något annat förfarande. Underrättelsen ska ske inom 60 dagar från den dag när de behöriga myndigheternas beslut delgavs. Den berörda personen fortfarande förfogar över den nationella ändringssökandeprocessen som den hade kunnat sätta i gång redan ursprungligen eller som den kan sätta i gång om den inte accepterar den behöriga myndighetens beslut och om tidsfristen för ändringssökande inte har gått ut. 

För att beslutet ska kunna verkställas bestäms i 4 mom. också att ett ärende beträffande villkoren för oberoende i 12 § inte pågår eller man har inte konstaterat att det har brutits mot dessa villkor. Beslutet kan alltså inte verkställas om det har konstaterats av en domstol eller annat organ för lagskipning att förutsättningarna av oberoende inte har uppfyllts i fråga om en medlem i rådgivande kommittén eller i alternativa kommittén för tvistlösning. Frågan om oberoende skulle vara relaterad till de berörda staternas förfaranden och den berörda personen skulle inte ha rätt att invända. 

I 4 mom. föreskrivs vidare att ett beslut i frågan inte är ett prejudikat. Beslutet har därmed inte de karakteristika som nämns i 13 § i förvaltningsprocesslagen (586/1996) och som är ett villkor för att ett mål ska behandlas av högsta förvaltningsdomstolen med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller för en enhetlig rättspraxis är av vikt att ärendet avgörs av högsta förvaltningsdomstolen. Rådgivande kommittén och alternativa kommittén för tvistlösning avger yttrande och de behöriga myndigheterna fattar alltid beslut i enskilda fall inom ramen för omständigheterna i det enskilda fallet. Följaktligen har frågan ingen vägledande betydelse för hur en tvistefråga ska lösas i andra fall.  

I 5 mom. anges hur det slutliga beslutet efter förhandlingar i rådgivande kommittén för tvistlösning eller alternativa kommittén för tvistlösning ska offentliggöras. De behöriga myndigheterna kan enas om att offentliggöra de slutliga besluten i sin helhet om varje berörd person ger sitt samtycke till det. Om de behöriga myndigheterna eller den berörda personen inte ger sitt samtycke till detta, de behöriga myndigheterna ska offentliggöra en sammanfattning av det slutliga beslutet. Den ska innehålla en beskrivning av frågan och sakinnehållet, datum, berörda beskattningsperioder, rättslig grund, branschsektor och en kort beskrivning av slutresultatet. Den ska också innehålla en beskrivning av den metod av skiljeförfarande som använts. Innan informationen offentliggörs ska de behöriga myndigheterna sända till den berörda personen den information som man avser att offentliggöra. Inom 60 dagar från att den berörda personen har tagit emot informationen får personen begära att de behöriga myndigheterna inte offentliggör information som rör handels-, affärs-, industri-, eller yrkeshemligheter eller handelsprocesser eller information som strider mot grunderna för rättsordningen. Dessutom föreskrivs i 5 mom. att den behöriga myndigheten utan dröjsmål ska också underrätta kommissionen om informationen. 

I 6 mom. ingår bestämmelser om hur ett beslut av de behöriga myndigheterna ska genomföras nationellt. Det ska tillämpas vid sidan av EU-tvistlösningsförfarandet också på skatteavtalsförfarandet och förfarandet enligt EU-konventionen för skiljeförfarande. Såsom bestäms i 20 § är ett beslut av de behöriga myndigheterna ett slutligt beslut och ändring i det kan inte sökas genom besvär. 

Beslutet av de behöriga myndigheterna kan leda till att Finland måste avstå från sin beskattningsrätt. I paragrafen föreskrivs att de ändringar som berör de behöriga myndigheternas beslut som den berörda personen har godkänt och som också har blivit bindande då förutsättningarna på grund av 4 mom. har uppfyllts, ska göras så att beskattningen av de skattskyldige ändras. Det innebär en förändring i nuläget eftersom avstående av beskattningsrätten på grund av förfarandet för ömsesidig överenskommelse sker i Finland i regel med stöd av 89 § i lagen om beskattningsförfarande genom att nedsätta den debiterade skatten. Det har således inte varit möjligt att exempelvis ändra förluster vid beskattning, betala ränta på återbäring eller återbära skatteförhöjning. Enligt den föreslagna paragrafen ska ändringar som görs i beskattningen som följd av ett beslut av de behöriga myndigheterna genomföras enligt bestämmelserna om skatterättelse i 55 och 56 § i lagen om beskattningsförfarande eller i 40 och 41 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. De ändringar i beskattningen som avses i momentet verkställs även om förutsättningar för skatterättelse saknas. Ändringarna får däremot göras också om tidsfristerna enligt 55 och 56 § i lagen om beskattningsförfarande och i 40 och 41 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ har gått ut.  

Enligt 7 mom. om sådana ändringar i beskattningen som avses i 6 mom. har inte gjorts i en situation i vilken ett beslut av de behöriga myndigheterna har blivit bindande under de förutsättningar som avses i 4 mom. kan den berörda personen vända sig till en förvaltningsdomstol med en ansökan. 

Den berörda personen skulle ha rätt att lämna en ansökan om försummelse att verkställa beslutet tidigast efter 395 dagar efter det då denna rådgivande kommitté eller kommitté för alternativ lösning har avgett sitt yrkande. Det faktum att en ansökan kan lämnas tidigast efter 395 dagar efter det att kommittén har avkunnat sitt yrkande är befogat eftersom medlemmarna i kommittén ska under en period av 12 månader efter avkunnandet av kommitténs beslut bevara sitt oberoende. Om ändringssökandet beträffande förvaltningsdomstolens beslut föreskrivs senar i 20 §. 

17 §.Särskilda bestämmelser om fysiska personer och mindre företag. I paragrafen bestäms om vissa lättnader i proceduren som en fysisk person och ett företag som inte är ett stort företag och inte utgör en del av en stor koncern kan följa när de tillämpar lagen.  

Med storföretag eller koncern avses storföretag eller koncern enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG. Enligt direktivet är stora företag som på balansdagen överskrider gränsvärdena i åtminstone två av följande tre kriterier: balansomslutning 20 000 000 euro, nettoomsättning 40 000 000 euro och genomsnittligt antal anställda under räkenskapsåret 250. Med stora koncerner avses i direktivet koncerner som består av moderföretag och dotterföretag som omfattas av en koncernredovisning och som efter konsolidering överskrider gränsvärdena i åtminstone två av följande tre kriterier på moderföretagets balansdag: balansomslutning 20 000 000 euro, nettoomsättning 40 000 000 euro och genomsnittligt antal anställda under räkenskapsåret 250. 

Enligt 1 mom. kan en fysisk person och ett företag som inte är ett sådant stort företag och inte utgör en del av en stor koncern som definieras i lagrummet i vissa fall undantagsvis endast lämna in uppgifterna till den behöriga myndigheten i den stat där personen eller företaget har hemvist i stället för att vara tvunget att lämna uppgifterna till de behöriga myndigheterna i alla berörda staterna. 

Paragrafen räknar upp fyra undantag där det är tillåtet för fysiska personer och småföretag som definieras i lagrummet att lämna in uppgifter endast till den stat där de har hemvist. Det första undantaget avser enligt 1 mom. 1 punkten 2 § 2 mom. om att lämna in ansökan till den behöriga myndigheten. Det andra undantaget enligt 1 mom. 2 punkten gäller 4 § 2 mom. att lämna svar på kompletterande frågor från den behöriga myndigheten. Undantaget enligt 1 mom. 3 punkten avser 7 § om att återkalla ansökan. Det fjärde undantaget enligt 1 mom. 4 punkten hänför sig till begäran om inrättande av en rådgivande kommitté enligt 11 § 1 mom. Undantaget i paragrafen betyder således att i de situationer som avses i 1—4 mom. fysiska personer och småföretag som avses i paragrafen undantagsvis kan lämna in uppgifterna bara till en behörig myndighet, det vill säga myndigheten i deras hemviststat, utan att vara skyldiga att följa huvudregeln i varje lagrum att lämna in uppgifterna till alla behöriga myndigheterna. Den information som lämnas måste emellertid uppfylla de villkor som fastställts av alla berörda stater, såsom språkkrav. 

I 2 mom. regleras det hur de uppgifter som inhämtats enligt 1 mom. ska lämnas in till de andra berörda behöriga myndigheterna och hur fristerna ska räknas ut. Den behöriga myndighet i en stat enligt 1 mom. och som har mottagit uppgifterna ska underrätta de behöriga myndigheterna i alla berörda medlemsstater samtidigt och inom två månader efter det att uppgifterna mottagits. När en sådan underrättelse har getts ska den berörda personen anses ha lämnat in uppgifterna till alla berörda staterna vid den tidpunkt då uppgifterna har lämnats till alla berörda behöriga myndigheterna. Bestämmelsen om dagen för underrättelse är av betydelse när det bedöms om ansökan har lämnats in i tid och huruvida de kompletterande frågorna har besvarats och en begäran om att en rådgivande kommitté för tvistlösning ska inrättas har lämnats in inom utsatt tid. Tidpunkten spelar också en framträdande roll om ansökan eventuellt återkallas och hur ögonblicket för slutet av detta förfarande fastställs. 

Om kompletterande information enligt 3 § 1 mom. 8 punkten har mottagits, den behöriga myndigheten i den stat som tog emot informationen ska sända en kopia av informationen samtidigt till de behöriga myndigheterna i alla berörda stater. När kopiorna har sänts ut alla berörda stater ska anses ha fått den kompletterande informationen den dag då de mottog informationen. 

18 §. Tystnadsplikt. I paragrafen bestäms om frågor beträffande tystnadsplikt av förfaranden. Paragrafen tillämpas vid sidan av EU-tvistlösningsförfarandet också på skatteavtalsförfarandet och förfarandet enligt EU-konventionen för skiljeförfarande. Vad som bestäms i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter ska enligt 1 mom. tillämpas på handlingar och uppgifter som behandlas i förfarandet för ömsesidiga förhandlingar, i den rådgivande kommittén för tvistlösning och kommittén för alternativ tvistlösning. I dessa förfaranden behandlas sådana uppgifter om beskattning av den berörda personen som på grund av lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter ska vara sekretessbelagda.  

Behöriga myndigheter och medellemmar i en rådgivande kommitté ska enligt 2 mom. skyldiga att hemlighålla allt vad som har yppats i behandlingen av ärendet i förfarandet för ömsesidiga förhandlingar, i den rådgivande kommittén för tvistlösning och kommittén för alternativ tvistlösning. Syftet är att säkerställa med denna bestämmelse det att förhandlingarna för att lösa frågan ska hemlighållas på motsvarande sätt som i andra förfaranden som berör beskattningen och i vilka ärenden av skattskyldiga lösas. Bestämmelsen hindrar emellertid inte att den behöriga myndigheten meddelar den berörda personen om allmänna processuella omständigheter såsom omständigheterna om allmänna läget i förfarandet.  

En berörd person och dennes företrädare ska enligt 3 mom. hemlighålla uppgifterna som de har mottagit i samband med förfarandet för ömsesidiga förhandlingar, den rådgivande kommittén för tvistlösning och kommittén för alternativ tvistlösning om inte andra förpliktelser följer av annan lagstiftning och de ska lämna en försäkran om detta. En förpliktelse som följer av annan lagstiftning kunde vara till exempel informationsplikt på grund värdepappermarknadslagen. Uppgifterna kan bli offentliga också till exempel på grund av förpliktelsen i 16 § 5 mom. att offentliggöra det slutliga beslutet. 

Om en berörd person eller dennes företrädare väsentligt bryter mot bestämmelsen om tystnadsplikt när förfarandet för ömsesidiga förhandlingar, den rådgivande kommittén för tvistlösning och kommittén för alternativ tvistlösning pågår är följden enligt 3 mom. att förfarandet ska avslutas. Om brytandet mot tystnadsplikten sker efter att förfarandet mellan staterna har avslutits ska straffet för brytande mot tystnadsplikten i momentet dömas enligt brottsbalken kap. 38 1 eller 2 § om gärningen inte utgör brott enligt 40 kap. 5 § och om inte ett strängare straff föreskrivs för gärningen någon annanstans i lag. Det spelar ingen roll om förfarandet har avslutats efter förfarandet för ömsesidiga förhandlingar eller om en rådgivande kommitté eller en kommitté för alternativ tvistlösning har inrättats för ärendet och förfarandet har avslutats efter detta.  

Enligt 4 mom. har en berörd person och om denne har en företrädare, denna företrädare ingen rätt att få information om vad som har uttryckts i förfarandet för ömsesidiga förhandlingar, den rådgivande kommittén för tvistlösning och kommittén för alternativ tvistlösning. Med en uttryckt omständighet avser ståndpunkter som har framförts muntligen eller skriftligen och som hänför sig till behandling och lösning av frågan. 

19 §.Kostnader. I paragrafen bestäms om omständigheter beträffande kostnader. Bestämmelserna i 1 mom. tillämpas på EU-tvistlösningsförfarandet. De omfattar presumtionsregler som ska tillämpas såvida inte de behöriga myndigheterna i de berörda staterna har beslutit om annat. Enligt dessa regler ska mellan staterna delas lika kostnader för de personer som utses från förteckningen av oberoende och kompetenta personer. Dessa kostnader ska vara ett belopp motsvarande genomsnittet för den gängse ersättningen till högre tjänstemän i de berörda staterna. Likaledes ska mellan staterna delas kostnader för arvodena för de personer som utses från förteckningen av oberoende och kompetenta personer. Dessa kostnader ska vara begränsade till 1 000 euro per person och dag för varje dag då den rådgivande kommittén sammanträder. 

Enligt 2 mom. i paragrafen vad som bestäms i 1 mom. tillämpas också på kommittén för alternativ tvistlösning. Ett undantag från detta är den situation i vilken det har överenskommits om annat i arbetsordningen enligt 13 §. 

I 3 mom. bestäms om kostnader som förorsakats de berörda personerna. Paragrafen tillämpas på EU-tvistlösningsförfarandet, skatteavtalsförfarandet och förfarandet enligt EU-konventionen om skiljeförfarande. Enligt bestämmelsen behöver staten inte stå för dessa kostnader. Med kostnader avses vilka som helst kostnader som hänför sig till ansökningsfasen, förhandlingsresultatet mellan de behöriga myndigheterna, verkställande av beslutet efter skiljeförande oberoende av i vilken fas behandlingen av fallet har avslutats. I fråga om EU-tvistlösningsförfarandet ska bestämmelserna tillämpas också då en kommitté för alternativ tvistlösning har inrättats. 

20 §.Ändringssökande. I paragrafen bestäms om omständigheter beträffande ändringssökande. Bestämmelserna i 1 mom. tillämpas på EU-tvistlösningsförfarandet. Däremot ska bestämmelserna i 2—4 mom. tillämpas vid sidan av EU-tvistlösningsförfarandet på skatteavtalsförfarandet och förfarande på grund av EU-konventionen om skiljeförfarande. Bestämmelserna i 1 mom. berör ett avvisande beslut om godtagande av ansökan å grund av 6 §. Om alla berörda behöriga myndigheter har beslutat att avvisa ansökan som avses i 6 § den berörda personen kan söka ändring i den finska behöriga myndighetens beslut genom att överklaga till förvaltningsdomstolen såsom föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Om däremot minst en behörig myndighet godtar ansökan för behandling medan andra behöriga myndigheter avvisar ansökan den berörda personen kan begära att en rådgivande kommitté för tvistlösning insättas enligt 11 §. 

Bestämmelserna i 2 mom. berör inlämnande av klagomål beträffande olika detaljer av processen enligt lagen. Man kan söka ändring mot förvaltningsdomstolens beslut genom besvär endast om den högsta förvaltningsdomstolen meddelar tillstånd när det är fråga om försummelse att göra den ändring på grund av den behöriga myndighetens ensidiga beslut som avses ovan i 8 § 6 mom., försummelse att genomföra ändringen på grund av ett beslut som följd av förfarandet för ömsesidig överenskommelse enligt 10 § 3 mom., försummelse av förpliktelsen att utnämna en person ur förteckning över oberoende och kompetenta personer enligt 12 § 3 mom. och förvaltningstvistemål beträffande försummelse av arbetsordningen enligt 13 § 3 mom., delgivning av de behöriga myndigheternas beslut enligt 16 § 3 mom. och försummelse av verkställande av de behöriga myndigheternas bindande beslut samt förvaltningsdomstolens beslut som gäller det om ansökan kan tas upp till förfarande enligt 20 § 1 mom.  

Vad som föreskrivs i 2 mom. om berörd person ska enligt 3 mom. tillämpas också på behörig myndighet. Såsom annars i denna proposition avses med behörig myndighet den finska behöriga myndigheten. Det är befogat att den behöriga myndigheten skulle ha rätt till ändringsökande till exempel i den situation då den behöriga myndigheten har fattat på grund av 6 § ett avvisande beslut om godtagande av ansökan till behandling och myndigheten skulle anse att det finns behov i ärendet att söka besvärstillstånd i den högsta förvaltningsdomstolen för ett beslut som en förvaltningsdomstol har fattat. 

Enligt 4 mom. kan man inte söka ändring genom besvär beträffande den behörigas ensidiga beslut av 8 § och ett beslut av de behöriga myndigheterna enligt 10 § eller 16 §. Detta innebär att berörd person eller Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt kan inte söka sig till ändringsökande i en sakfråga som de behöriga har löst för den del som det finns en lösning i ärendet. Skatteförvaltningen kan inte heller göra en rättelse i fråga beskattningen för skatteåret för den del det är fråga om ett ärende som de behöriga myndigheterna har löst. Det finns goda skäl för att det inte är möjligt att söka ändring. Det internationella skiljeförfarandet är i jämförelse med det nationella ändringssökandet och andra förfaranden ett separat förfarande och lösning som nås i det är inte avsett att bedömas i andra förfaranden. Den berörda personen skulle dessutom ha accepterat beslutet av de behöriga myndigheterna och så skulle det inte vara befogad att ärendet kan efter accepterande emellertid hänvisas till en annan process för bedömning. Den berörda personen har alltjämt i sitt förfogande den nationella ändringssökandeprocessen som personen kunde ha aktiverats redan före att söka sig till internationellt tvistlösningsförfarande och få en lösning i den. 

21 §. Ikraftträdande. Lagen träder i kraft den 30 juni 2019. Den tillämpas på ansökningar enligt EU-tvistlösningsförfarande som lämnas in den 1 juli 2019 eller därefter i tvistefrågor som gäller inkomst eller kapital som förvärvats för de skatteår som börjar den 1 januari 2018 eller därefter. De behöriga myndigheterna i de berörda staterna får dock fatta beslut om att tillämpa lagen på en ansökan som gäller tidigare skatteår. 

Lagens 3 §, 8 § 1 och 3—6 mom., 10 §, 16 § 4, 6 och 7 mom., 18 §, 19 § 3 mom. samt 20 § 2—4 mom. tillämpas på ansökningar enligt skatteavtalsförfarande eller EU-skiljeförfarande som har inlämnats den 1 juli 2019 eller senare. 

1.2  Lag om beskattningsförfarande

89 §.Lindring av internationell dubbelbeskattning. Bestämmelserna i 89 § om lindring av beskattningen har berört förfarandet för ömsesidig överenskommelse. Då man nu bestämmer om det samma ärendet i lagen om förfarande för att lösa internationell skattetvister ska 89 § 3—5 mom. upphävas. Det ska också noteras att i kap. 8 i lagen om skatteuppbörd ingår möjligheten att ansöka om befrielse av skatt från Skatteförvaltningen. 

1.3  Lag om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst

22 §. I paragrafen tilläggs att de bestämmelser beträffande förfarandet för att lösa internationella skattetvister som berör behandling av ansökan och verkställande av den behöriga myndighetens beslut gäller också begränsat skattskyldiga. Vad som bestäms i lagen om skatteuppbörd och i kap. 10 i lagen om beskattningsförfarande om befrielse från skatt eller i lagen om förfaranden att lösa internationella skattetvister eller med stöd av den föreskrivs om verkställande av en lösning av en behörig myndighet med anslutning till internationellt tvistlösningsförfarande ska också tillämpas på den skatt som avses i denna lag.