2.2
Mediefrihetsförordningens huvudsakliga innehåll
Mediefrihetsförordningen innehåller tre helheter som i sin tur innehåller bestämmelser och förpliktelser som i viss mån är separata från varandra. De centrala förpliktelserna i förordningen gäller redaktionellt oberoende och skydd för journalisters källor (artikel 4), de offentliga mediernas (dvs. rundradiobolagens) oberoende verksamhet (artikel 5), transparens i ägandet av medier (artikel 6), bedömning av konsekvenserna av koncentrationer på mediemarknaden i förhållande till mediepluralismen och det redaktionella oberoendet (artikel 22–23) samt tilldelning av offentliga medel för statlig annonsering till leverantörer av medietjänster och onlineplattformar. Förordningen innehåller dessutom förpliktelser för mycket stora onlineplattformar till den del de hanterar innehåll från leverantörer av medietjänster (artikel 18–19). Genom förordningen skapas även nya regler för användarnas rätt att anpassa medieutbudet på enheter och gränssnitt (artikel 20) och för transparens i publikmätningssystemen (artikel 24).
Förordningen innehåller dessutom bestämmelser om en ny europeisk nämnd för medietjänster, som består av representanter från nationella mediemyndigheter eller -organ och som biträds av kommissionens sekreterariat. Nämnden främjar en effektiv och konsekvent tillämpning av EU:s medielagstiftning. Den ersätter den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (ERGA), som inrättades genom AVMS-direktivet.
Mediefrihetsförordningen är direkt tillämplig lagstiftning. I förordningen åläggs medlemsstaterna dock vissa skyldigheter att komplettera regleringen. Dessa skyldigheter har att göra med antagnings- och uppsägningsgrunderna för cheferna och ledamöterna i ledningsorganen för rundradiobolag (artikel 5) och förfarandebestämmelserna i fråga om bedömning av konsekvenserna av företagsförvärv på mediemarknaden (artikel 22). I förordningen har man dessutom till vissa delar lämnat spelrum i fråga om att utse en nationell behörig myndighet (artiklarna 20, 22 och 25).
Artikel 5 i mediefrihetsförordningen, som gäller enbart public service-medier, dvs. Rundradion Ab på det finländska fastlandet och Ålands radio & TV Ab på Åland, har lämnats utanför denna regeringsproposition. Genomförandet av de ändringar som gäller Rundradion Ab bereds separat vid kommunikationsministeriet, eftersom genomförandet av bestämmelserna föranleder ändringar i lagen om Rundradion Ab (1380/1993, nedan rundradiolagen). Det har ansetts ändamålsenligt att göra de ändringar i rundradiolagen som mediefrihetsförordningen föranleder samtidigt som övriga ändringar i rundradiolagen görs i enlighet med vad som föreslagits av den parlamentariska arbetsgrupp som utvärderat Rundradion Ab:s allmännyttiga uppdrag och finansiering. Den parlamentariska arbetsgruppens uppdrag baserar sig på regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering. Den parlamentariska arbetsgruppens betänkande publicerades den 12 september 2024.
Kapitel I - Allmänna bestämmelser
I artikel 1 i förordningen föreskrivs om förordningens syfte och tillämpningsområde. I den artikeln finns en förteckning över andra rättsakter som antagits i EU och som inte påverkas av förordningen. Till dessa hör bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (
förordningen om digitala tjänster
) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/900 om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam. Enligt artikel 1.3 har medlemsstaterna möjlighet att anta mer detaljerade eller strängare regler inom de områden som omfattas av förordningen, under förutsättning att de reglerna säkerställer en högre skyddsnivå för mediepluralism eller redaktionellt oberoende i enlighet med förordningen. Dessa regler omfattar rättigheter och skyldigheter för leverantörer av medietjänster (kapitel II), krav för välfungerande åtgärder och förfaranden på mediemarknaden (kapitel III avsnitt 5) och tilldelning av offentliga medel för statlig annonsering och varu- eller tjänstekontrakt (artikel 25).
I artikel 2 anges definitioner. Med medietjänst avses enligt artikel 2.1 en tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 i EUF-fördraget, där tjänsten eller en särskiljbar del av den har som huvudsakligt syfte att i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte, och oavsett teknik, tillhandahålla allmänheten program eller presspublikationer för vilka en leverantör av medietjänster bär det redaktionella ansvaret. Definitionen omfattar inte användargenererat innehåll som laddats upp på en onlineplattform, om det inte är fråga om yrkesmässig verksamhet mot ekonomisk eller annan ersättning. Definitionen omfattar inte heller privat korrespondens och alla sådana tjänster vars huvudsakliga syfte inte är att tillhandahålla program eller presspublikationer samt distribution av informations- eller marknadsföringsmaterial.
Med leverantör av medietjänster avses enligt artikel 2.2 en fysisk eller juridisk person vars yrkesmässiga verksamhet är att tillhandahålla en medietjänst och som har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll för medietjänsten och som avgör hur det ska struktureras. Denna definition omfattar också frilansjournalister.
En onlineplattform och en mycket stor onlineplattform motsvarar definitionerna i artikel 3 i (onlineplattform) och artikel 33.4 (mycket stor onlineplattform) i förordningen om digitala tjänster. Enligt förordningen om digitala tjänster är mycket stora onlineplattformar tjänster med över 45 miljoner användare per månad inom EU som kommissionen utsett till mycket stora onlineplattformar. På kommissionens
webbplats
finns en förteckning över tjänster som utsetts till mycket stora onlineplattformar.
De skyldigheter som gäller användarnas rätt att anpassa medieutbudet (artikel 20) tillämpas å sin sida på utvecklare och tillverkare av enheter och användargränssnitt som gör det möjligt att använda audiovisuella medietjänster. Med användargränssnitt avses en tjänst för att kontrollera eller hantera åtkomst till och användning av medietjänster som tillhandahåller program och som gör det möjligt för användare att välja medietjänster eller innehåll. I skäl 57 i förordningen förtydligas det att med enheter och användargränssnitt avses till exempel fjärrkontroller eller användargränssnitt som kontrollerar eller hanterar åtkomst till och användning av medietjänster som tillhandahåller program.
De bestämmelser som gäller konsekvensbedömning av företagsförvärv inom mediebranschen (artikel 22–23) tillämpas på koncentrationer enligt definitionen i artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordning), där minst en leverantör av medietjänster eller en leverantör av en onlineplattform som ger tillgång till medieinnehåll är part. I förarbetena till konkurrenslagen (948/2011) konstateras det att begreppen koncentration enligt EG:s koncentrationsförordning och företagsförvärv enligt konkurrenslagen motsvarar varandra (RP 88/2010 rd, s. 72).
Skyldigheterna i fråga om publikmätning (artikel 24) omfattar mätningssystem med hjälp av vilka man samlar in, tolkar eller på annat sätt behandlar uppgifter om antalet användare av medietjänster eller innehåll på onlineplattformar och deras egenskaper, som bl.a. används för att rikta reklamer och på prissättning, upphandling, försäljning eller innehållsplanering av reklam.
Statens skyldigheter i fråga om annonsering (artikel 25) tillämpas enligt definitionen i artikel 2.18 på nationella, regionala eller lokala myndigheter, nationella tillsynsmyndigheter eller nationella tillsynsorgan. Definitionen omfattar dessutom offentligt ägda enheter som direkt eller indirekt kontrolleras av en nationell, regional eller lokal myndighet. I skäl 13 i förordningen klargörs det att en sådan myndighets kontroll kan följa av rättigheter, avtal eller andra medel som ger möjlighet att utöva ett avgörande inflytande över en enhet. De faktorer som är relevanta när det gäller kontroll är i synnerhet ägande av kapital och rätt att använda samtliga eller en del av en sammanslutnings tillgångar samt rättigheter eller avtal som ger ett avgörande inflytande på sammansättningen av sammanslutningens organ och omröstningar eller beslut i dessa.
Definitionen av offentlig myndighet eller enhet enligt artikel 2.18 i förordningen kan anses omfatta statliga förvaltningsmyndigheter, statliga ämbetsverk och inrättningar, statliga affärsverk samt fonder utanför statens ekonomi. I ljuset av skäl 13 i förordningen omfattar definitionen dessutom de statsägda bolag i vilka en nationell, regional eller lokal myndighet utövar ett avgörande inflytande. Dessutom kan definitionen utifrån dess formulering tolkas som att den omfattar städer och kommuner, inklusive samkommuner, välfärdsområden och välfärdssammanslutningar samt deras dottersammanslutningar och affärsverk. Tillämpningsområdet kan också i ljuset av skäl 13 tolkas som att det omfattar sådana sammanslutningar som ägs av en eller flera kommuner eller ett eller flera välfärdsområden där kommunen, kommunerna, välfärdsområdet eller välfärdsområdena har avgörande bestämmande inflytande i sammanslutningen. I fråga om nationellt ägda sammanslutningar kan tillämpningsområdet för skyldigheterna anses omfatta de sammanslutningar i där en kommun har bestämmande inflytande enligt 6 § i kommunallagen eller där ett välfärdsområde har bestämmande inflytande enligt 4 § i lagen om välfärdsområden. Skyldigheten gäller enligt den tolkningen även bolag som de ovannämnda aktörerna har bestämmande inflytande över. Information om organisationerna inom den offentliga förvaltningen finns i Statskontorets rapport. Rapporten finns tillgänglig på webbplatsen
https://www.tutkihallintoa.fi/julkisen-hallinnon-organisaatiot/
på finska.
Sådana offentligt ägda organisationer som genom lag garanteras autonomi i förhållande till nationella, regionala och lokala myndigheter och som således vare sig direkt eller indirekt kontrolleras av en sådan myndighet kan anses falla utanför tillämpningsområdet. En närmare beskrivning av de nationella begränsningarna av tillämpningsområdet finns i specialmotiveringen till 10 § i lagförslag 1.
Enligt artikel 2.19 omfattar statlig annonsering som begrepp myndigheters och offentliga sammanslutningars reklambudskap, meddelanden till allmänheten och informationskampanjer som görs mot betalning eller annan ersättning i medietjänster eller på onlineplattformar. Enligt skäl 13 omfattar definitionen av statlig annonsering emellertid inte meddelanden till allmänheten som är motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset, såsom offentliga myndigheters eller enheters nödvändiga meddelanden i krissituationer i samband med till exempel naturkatastrofer eller hälsokriser, olyckor eller andra plötsliga incidenter som kan skada enskilda personer. När nödsituationen har upphört bör meddelanden som rör den nödsituationen och som placerats, främjats, publicerats eller spridits mot betalning eller annan ersättning betraktas som statlig annonsering.
Kapitel II – rättigheter och skyldigheter för leverantörer av medietjänster och mottagare av medietjänster
Enligt artikel 3 i mediefrihetsförordningen ska medlemsstaterna respektera konsumenternas rätt till en mångfald av redaktionellt oberoende medieinnehåll.
Genom artikel 4 i förordningen strävar man efter att trygga redaktionell frihet och oberoende för leverantörer av medietjänster genom att förbjuda medlemsstaterna att ingripa i och försöka påverka leverantörernas redaktionella strategier och beslut. Dessutom förpliktas medlemsstaterna i artikeln att säkerställa att journalisters källor och konfidentiella kommunikation skyddas på ett effektivt sätt.
I artikel 4.3 anges de åtgärder som medlemsstaterna inte får rikta mot leverantörer av medietjänster, dess redaktionella personal eller personer som har yrkesmässig förbindelse till en leverantör av medietjänster eller dess redaktionella personal för att bryta källskyddet. Till artikelns tillämpningsområde hör dessutom personer som lever i ett nära förhållande på ett stabilt och kontinuerligt sätt med leverantörer av medietjänster eller annan redaktionell personal. I fråga om dessa närstående är ett ytterligare krav enligt skäl 20 i förordningen att de bor tillsammans i ett gemensamt hushåll med en leverantör av medietjänster eller någon som hör till dess redaktionella personal.
En medlemsstat får inte i syfte att erhålla information vidta någon av de åtgärder som anges i artikel 4.3, vilka hänför sig till information som rör eller som kan identifiera journalisters källor eller konfidentiella kommunikation. Till dessa förbjudna åtgärder hör att ålägga någon att lämna ut sådan information samt att frihetsberöva, sanktionera eller stoppa någon i syfte att erhålla sådan information. Medlemsstaterna får inte heller utsätta leverantörer av medietjänster, deras redaktionella personal, deras företagslokaler eller privata lokaler eller personer med regelbundna privata eller yrkesmässiga förbindelser till leverantörer av medietjänster eller deras redaktionella personal för övervakning, husrannsakan, kroppsvisitation eller beslag i syfte att erhålla information. Dessutom får medlemsstaterna inte i syfte att erhålla information som rör eller som kan identifiera journalisters källor eller konfidentiella kommunikation använda en inkräktande övervakningsprogramvara för material, digitala enheter, maskiner eller verktyg som dessa personer använder.
I artikel 4.4 anges de förutsättningar under vilka medlemsstaterna får avvika från ovannämnda förbud. Enligt artikel 4.4 får en sådan åtgärd vidtas förutsatt att åtgärden föreskrivs i unionsrätten eller nationell rätt, är förenlig med unionsrätten, är motiverad i varje enskilt fall av tvingande hänsyn till allmänintresset och är proportionell. Åtgärden ska dessutom förutsätta förhandstillstånd från en rättslig myndighet eller en oberoende och opartisk beslutande myndighet eller, i vederbörligen motiverade exceptionella och brådskande fall, av myndigheten i fråga i efterhand utan obefogat dröjsmål. I skäl 21 i förordningen preciseras det att det med beslutsfattande myndighet avses t.ex. en domstol, en domare, en åklagare som agerar i rättsligt beslutande kapacitet eller en annan sådan myndighet med behörighet att godkänna dessa åtgärder i enlighet med nationell rätt.
Enligt artikel 4.5 är en förutsättning för användning av en inkräktande övervakningsprogramvara, förutom att den är förenlig med de villkor som anges i punkt 4, att åtgärden vidtas i samband med en utredning av ett sådant brott som anges i artikel 2.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna och som i den berörda medlemsstaten kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd under en maximal tidsperiod om minst tre år. I fråga om utredning av andra brott är en förutsättning för användning av en inkräktande övervakningsprogramvara att brottet i den berörda medlemsstaten kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd under en maximal tidsperiod om minst fem år.
Artikel 4.6 förpliktar medlemsstaterna att säkerställa att övervakningsåtgärderna och användningen av den inkräktande övervakningsprogramvaran regelbundet ses över av en rättslig myndighet eller en oberoende och opartisk beslutande myndighet för att bedöma om de villkor som motiverar användningen fortfarande är uppfyllda. Enligt artikel 4.8 ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av medietjänster, deras redaktionella personal eller personer som har ett regelbundet eller yrkesmässigt förhållande till en leverantör av medietjänster eller dess redaktionella personal har rätt till ett effektivt rättsligt skydd i fall som rör överträdelser av bestämmelserna i artikeln. Medlemsstaterna ska ge en oberoende myndighet eller ett oberoende organ med relevant sakkunskap i uppdrag att bistå de personer som avses i första stycket vid utövandet av denna rättighet. I skäl 22 i förordningen preciseras att sådant stöd kan vara av rättslig, ekonomisk eller annan art, till exempel tillhandahållande av information om tillgängliga rättsmedel. Om det inte finns någon sådan myndighet eller något sådant organ, kunde personerna i fråga enligt skälet begära stöd av ett självreglerande organ eller en självreglerande mekanism.
Enligt artikel 4.9 påverkas inte medlemsstaternas ansvar enligt fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Med detta avses i synnerhet enligt skäl 8 i förordningen medlemsstaternas skyldigheter och befogenheter enligt artikel 4.2 i EU-fördraget att säkerställa väsentliga statliga uppgifter. I den punkten i fördraget konstateras följande: ”
Unionen ska respektera medlemsstaternas likhet inför fördragen samt deras nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, inbegripet det lokala och regionala självstyret
.
Den ska respektera deras väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner vars syfte är att hävda deras territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den nationella säkerheten. I synnerhet ska den nationella säkerheten också i fortsättningen vara varje medlemsstats eget ansvar.”
Således påverkar inte mediefrihetsförordningen medlemsstaternas behörighet enligt fördragen att trygga den nationella säkerheten.
Artikel 6 i förordningen ålägger leverantörer av medietjänster skyldigheter i fråga om transparens i ägandet av medietjänster. I artikel 6.1 anges den information som leverantörer av medietjänster ska göra lätt och direkt åtkomlig för mottagarna av sina tjänster. Sådan information är bland annat leverantörernas kontaktuppgifter, information om ägandet av medietjänsterna, inklusive tjänsternas verkliga ägare och huvudmän samt information om det totala årliga beloppet av offentliga medel för statlig annonsering som tilldelats leverantörerna av medietjänster och det totala årliga beloppet av reklamintäkter från offentliga myndigheter eller enheter i tredjeländer.
Enligt artikel 6.2 ska medlemsstaterna dessutom ge nationella myndigheter i uppdrag att utveckla öppna nationella databaser över medieägande. De nationella databaserna ska innehålla den information som anges i artikel 6.1. I artikel 6.3 ingår också skyldigheter för leverantörer av medietjänster som tillhandahåller nyhets- och aktualitetsinnehåll, vilka förpliktar tjänsteleverantörerna att garantera oberoendet i sina redaktionella beslut.
Kapitel III – Ram för tillsynssamarbete och för en väl fungerande inre marknad för medietjänster
Nationella tillsynsmyndigheter och den europeiska nämnden för medietjänster
I artikel 7–13 i förordningen föreskrivs det om nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan och om den europeiska medietjänstnämnd som inrättas genom förordningen (nedan även medietjänstnämnden). I artikel 14–17 i förordningen föreskrivs det om samarbete mellan nationella myndigheter.
Artikel 7 i förordningen innehåller bestämmelser om nationella tillsynsmyndigheter. I förordningen definieras nationell tillsynsmyndighet som vilken myndighet eller vilket organ som helst som utsetts i enlighet med artikel 30 i AVMS-direktivet. Artikel 7.4 förpliktar medlemsstaterna att säkerställa de nationella tillsynsmyndigheternas rätt att få den information de behöver för att utföra sina uppgifter enligt förordningen.
Genom artikel 8 inrättas den europeiska nämnden för medietjänster, vilken ersätter den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänster (ERGA) som inrättades genom AVMS-direktivet. I artikel 9–12 i förordningen föreskrivs det om nämndens oberoende, uppbyggnad, sekretariat och samrådsmekanism. Enligt förordningen ska nämnden bestå av företrädare för nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan. Enligt artikel 10.4 i förordningen ska dessa nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan i en medlemsstat samordna sig i nödvändig utsträckning och utse en gemensam företrädare, om den medlemsstaten har mer än en nationell tillsynsmyndighet. Den gemensamma företrädaren ska utöva rösträtten i nämnden. Nämnden ska bistås av ett sekretariat som består av kommissionens anställda. Nämnden ska samråda med företrädare för relevanta mediesektorer i frågor utanför den audiovisuella mediesektorn.
Bestämmelser om nämndens uppgifter finns i artikel 13. Nämnden har till uppgift att allmänt ge råd och stöd till kommissionen i frågor som rör medietjänster inom nämndens behörighetsområde och främja en samstämmig och effektiv tillämpning av kapitel III i förordningen och genomförandet av AVMS-direktivet inom EU. Dessutom har nämnden till uppgift att på begäran i enlighet med artikel 17 i förordningen samordna åtgärder som gäller medietjänster från utlandet, om tjänsterna i fråga utgör ett hot mot den allmänna säkerheten och försvaret. Nämnden är också skyldig att behandla eventuella oenigheter mellan nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan och försöka medla om sådana råder. I artikel 14 och 15 i förordningen föreskrivs det om samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter eller -organ i samband med tillämpningen av förordningen och genomförandet av bestämmelserna i AVMS-direktivet.
Innehåll som tillhör leverantörer av medietjänster på mycket stora onlineplattformar
I artikel 18 i förordningen föreskrivs det om behandling av innehåll som tillhör leverantörer av medietjänster på mycket stora onlineplattformar. Med en mycket stor onlineplattform avses en sådan onlineplattform som utsetts i enlighet med förordningen om digitala tjänster och som har över 45 miljoner aktiva månatliga tjänstemottagare inom EU. Sådana tjänster är till exempel Facebook, Instagram, TikTok, LinkedIn och X. Europeiska kommissionen är behörig att utöva tillsyn över mycket stora onlineplattformar i enlighet med förordningen om digitala tjänster.
Artikeln förpliktar mycket stora onlineplattformar att iaktta särskild känslighet vid behandlingen av innehåll från leverantörer av medietjänster på sina onlineplattformar. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar ska ge leverantörer av medietjänster möjlighet att offentliggöra information om sin verksamhets karaktär och tillhandahålla leverantörerna av medietjänster med en motivering i sådana fall där synligheten av innehåll som tillhör leverantörerna begränsas eller innehållet blockeras på en mycket stor onlineplattform. Leverantörer av medietjänster ska enligt artikeln ha möjlighet att inom 24 timmar från mottagandet besvara den mycket stora onlineplattformens beslut om den planerade begränsningen av synligheten eller borttagandet av innehållet. Klagomål som leverantörer av medietjänster riktar mot beslut om att moderera innehåll, begränsa synligheten eller ta bort en användares konto från en onlineplattform ska behandlas med förtur och utan dröjsmål.
En leverantör av medietjänster har enligt artikeln också rätt till dialog med en leverantör av en mycket stor onlineplattform, om leverantören av den mycket stora onlineplattformen upprepade gånger och på otillräckliga grunder anses ha begränsat eller avbrutit tillhandahållandet av sina tjänster avseende innehållet. Dialogens resultat kan meddelas nämnden för medietjänster och kommissionen. Dessutom är mycket stora onlineplattformar skyldiga att årligen offentliggöra information om deras verksamhet avseende leverantörer av medietjänster.
Rätt att anpassa medieutbudet
I artikel 20 i förordningen föreskrivs det om användarnas rätt att anpassa medieutbudet i enlighet med sina preferenser. Artikeln förpliktar tillverkare, utvecklare och importörer av enheter och användargränssnitt som ger åtkomst till medietjänster att säkerställa att användaren kan ändra inställningarna för enheten och användargränssnittet så att användaren lätt kan få tillgång till önskade medietjänster. I skäl 57 i förordningen förtydligas det att med enheter och användargränssnitt avses till exempel fjärrkontroller eller användargränssnitt som kontrollerar eller hanterar åtkomst till och användning av medietjänster som tillhandahåller program. I ljuset av skäl 57 kan bestämmelsens tillämpningsområde betraktas som att det omfattar bland annat användargränssnitt för smarta tv-apparater och motsvarande smarta enheter. Medlemsstaterna ska enligt artikel 20.4 vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att tillverkare, utvecklare och importörer av enheter och användargränssnitt iakttar bestämmelserna i artikeln.
Nationella åtgärder som påverkar leverantörer av medietjänster
Enligt artikel 21 i förordningen ska lagstiftningsåtgärder, regleringsåtgärder eller administrativa åtgärder i en medlemsstat som kan påverka mediepluralismen eller det redaktionella oberoendet för leverantörer av medietjänster som bedriver verksamhet på den inre marknaden vara vederbörligen berättigade och proportionella. De administrativa åtgärderna ska följa på förhand fastställda tidsramar. Enligt artikel 21.3 ska en leverantör av medietjänster ha rätt att överklaga en tillsynsrelaterad eller administrativ åtgärd som berör leverantören direkt och individuellt till ett oberoende överprövningsorgan, såsom en domstol.
Enligt artikel 21.4 och 21.5 ska nämnden utarbeta ett yttrande om medlemsstaternas tillsynsrelaterade eller administrativa åtgärder, om åtgärderna sannolikt på ett betydande sätt kommer att påverka verksamheten för leverantörer av medietjänster på den inre marknaden. Nämnden får utarbeta yttrandet på eget initiativ, på begäran av kommissionen eller på motiverad begäran av leverantören av medietjänster. Utöver nämnden har även kommissionen rätt att utarbeta sådana yttranden. Nämnden och kommissionen får för yttrandet begära relevant information från den nationella myndighet eller det nationella organ som har vidtagit åtgärden.
Bedömning av koncentrationer på mediemarknaden
I artikel 22 och 23 i förordningen föreskrivs det om bedömning av koncentrationer på mediemarknaden. I artikel 22 i förordningen föreskrivs det om medlemsstaternas skyldighet att i nationell rätt fastställa materiella regler och förfaranderegler som möjliggör en bedömning av koncentrationer på mediemarknaden. Syftet är att bedöma koncentrationer som kan ha en betydande inverkan på mediepluralismen och det redaktionella oberoendet. Dessa regler ska
vara transparenta, objektiva, proportionella och icke-diskriminerande,
ålägga de parter som är involverade i en koncentration på mediemarknaden att i förväg anmäla koncentrationen till relevanta nationella myndigheter eller ge dessa myndigheter lämpliga befogenheter för att de från dessa parter ska kunna erhålla den information som krävs för att bedöma koncentrationen,
utse nationella tillsynsmyndigheter som ansvariga för bedömningen eller säkerställa att de deltar väsentligt i en sådan bedömning,
på förhand fastställa objektiva, icke-diskriminerande och proportionella kriterier för anmälan av koncentrationer på mediemarknaden och för bedömning av hur de påverkar mediepluralismen och det redaktionella oberoendet, och
i förväg ange tidsramarna för att slutföra sådana bedömningar.
Bedömningen ska skilja sig från bedömningar som görs på grundval av konkurrensrätten. Vid bedömningen av koncentrationerna ska följande faktorer beaktas:
den förväntade inverkan av koncentrationen på mediepluralismen, den allmänna opinionsbildningen och mångfalden av medietjänster och medieutbudet på marknaden, med beaktande av onlinemiljön och parternas intressen i, kopplingar till eller verksamheter i andra medieföretag eller andra företag,
skyddsmekanismer för redaktionellt oberoende, inbegripet de åtgärder som leverantörer av medietjänster har vidtagit för att garantera oberoendet i redaktionella beslut,
huruvida de enheter som deltar i koncentrationen skulle vara ekonomiskt bärkraftiga utan koncentrationen och huruvida det finns några möjliga alternativ för att säkerställa deras ekonomiska bärkraft,
i relevanta fall resultaten från kommissionens årliga rapport om rättsstatsprincipen avseende mediernas frihet och mångfald,
i förekommande fall de åtaganden som någon av de parter som deltar i koncentrationen på mediemarknaden kan komma att göra för att skydda mediepluralismen och det redaktionella oberoendet.
I enlighet med förordningen utfärdar kommissionen närmare anvisningar till stöd för bedömningen av punkterna 1–3. Den nationella myndigheten ska begära ett yttrande från nämnden om det är sannolikt att koncentrationen skulle påverka funktionen hos den inre marknaden för medietjänster. Den nationella myndigheten ska i detta fall i största möjliga utsträckning ta hänsyn till nämndens yttrande och, om den inte beaktar någon av punkterna, motivera sin ståndpunkt för nämnden och kommissionen. Enligt artikel 23 i förordningen ska nämnden göra en bedömning av en koncentration på mediemarknaden om det är sannolikt att koncentrationen kommer att påverka den inre marknaden och en nationell bedömning inte har gjorts eller samråd enligt artikel 22 inte har genomförts. Kommissionen kan också avge ett eget yttrande i ärendet.
Den nationella prövningsrätten omfattar fastställandet av förfaranderegler, såsom nationella tröskelvärden för bedömning av konsekvenserna av ett företagsförvärv och tidsramar för myndighetens bedömning. I skäl 64 i förordningen preciseras det att tillämpningsområdet för de nationella bestämmelserna bör omfatta sådana koncentrationer eller företagsförvärv som kan leda till att en enda enhet får kontroll över eller betydande intressen på den berörda marknaden och som därmed har ett väsentligt inflytande på den allmänna opinionsbildningen på en viss mediemarknad i en eller flera medlemsstater.
Publikmätning
Artikel 24 i förordningen innehåller bestämmelser om publikmätning. Alla leverantörer av publikmätningssystem ska säkerställa att deras publikmätningssystem och de metoder som används i deras publikmätningssystem överensstämmer med de principer som anges i artikeln. Enligt förordningen ska nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan uppmana leverantörerna av publikmätningssystem att tillsammans med leverantörer av medietjänster och leverantörer av onlineplattformar upprätta uppförandekoder för publikmätningsverksamhet eller uppmuntra leverantörer av publikmätningssystem att följa uppförandekoder som berörda parter gemensamt har kommit överens om och allmänt accepterar. Uppförandekoderna ska vara avsedda att främja regelbunden, oberoende och transparent övervakning av hur effektiva de är när det gäller att uppnå sina mål samt efterlevnaden av de principer som avses i förordningen när det gäller publikmätningssystem.
I förordningen åläggs dessutom leverantörer av proprietära publikmätningssystem som inte baserar sig på branschstandarder att ge leverantörer av medietjänster och annonsörer information om de metoder som används i deras publikmätningssystem samt att säkerställa att det årligen görs en oberoende revision av metoderna. Dessutom ska leverantören av det proprietära publikmätningssystemet på begäran ge en leverantör av medietjänster information om resultaten av publikmätningen, inklusive icke-aggregerade uppgifter om den berörda leverantörens medieinnehåll och medietjänster.
Nämnden ska främja utbyte av bästa praxis när det gäller användningen av publikmätningssystem genom regelbunden dialog med de berörda parterna. Kommissionen får utfärda riktlinjer för den praktiska tillämpningen av skyldigheterna i artikeln.
Tilldelning av offentliga medel och fördelar för statlig annonsering och upphandling av varor eller tjänster
I artikel 25 i förordningen föreskrivs det om användningen av offentliga medel och fördelar som anvisats för statlig annonsering och upphandling av varor och tjänster på leverantörer av medietjänster och onlineplattformar. Enligt förordningen ska offentliga medel och fördelar som används för statlig annonsering och upphandling av varor och tjänster tilldelas i enlighet med transparenta, objektiva, proportionella och icke-diskriminerande kriterier, vilka ska offentliggöras elektroniskt i förväg på ett användarvänligt sätt. Dessutom ska tilldelningsförfarandet vara öppet, proportionellt och icke-diskriminerande.
När det gäller statlig annonsering ska medlemsstaterna sträva efter att säkerställa att de offentliga utgifter som totalt tilldelats för statlig annonsering fördelas till en bred mångfald av de leverantörer av medietjänster som finns på marknaden, med beaktande av de nationella och lokala särdrag som finns på de berörda mediemarknaderna.
Enligt förordningen ska offentliga enheter elektroniskt och på ett användarvänligt sätt årligen offentliggöra information om sina offentliga utgifter för statlig annonsering. Enligt förordningen ska åtminstone följande information offentliggöras:
juridiska namn på de leverantörer av medietjänster eller de leverantörer av onlineplattformar från vilka tjänster köpts och i tillämpliga fall, juridiska namn på de företagsgrupper i vilka leverantörerna av medietjänster eller leverantörerna av onlineplattformar ingår,
det totala årliga belopp som använts på statlig annonsering samt det årliga beloppet per leverantör av medietjänster eller leverantör av en onlineplattform.
I skäl 73 i förordningen har det förtydligats att medlemsstaterna vid offentliggörande av information om statlig annonsering ska beakta unionens regler och de nationella reglerna om affärshemligheter.
Nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan eller andra behöriga oberoende myndigheter eller aktörer i medlemsstaterna ska övervaka och rapportera årligen om tilldelningen av medel för statlig annonsering till leverantörer av medietjänster och leverantörer av onlineplattformar på grundval av denna information. De årliga rapporterna ska offentliggöras på ett lättillgängligt sätt.
För att bedöma huruvida den information om statlig annonsering som offentliggörs är fullständig får nationella tillsynsmyndigheter eller tillsynsorgan eller andra behöriga oberoende myndigheter eller organ i medlemsstaterna begära ytterligare information från de offentliga myndigheter eller enheter som omfattas av bestämmelsen, inbegripet närmare information om kriterierna för beviljande av medel.
Kapitel IV – Slutbestämmelser
Enligt artikel 26 ska kommissionen säkerställa att den inre marknaden för medietjänster, inbegripet risker för och framsteg avseende dess funktion, fortlöpande övervakas på ett oberoende sätt. Granskarna ska genomföra övervakningen varje år på grundval av de resultatindikatorer som fastställs av kommissionen.
Enligt artikel 27 i förordningen ska kommissionen utvärdera denna förordning och lämna en rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén vart fjärde år. Enligt punkt 3 ska medlemsstaterna och nämnden på kommissionens begäran översända relevant information till kommissionen för utvärderingen.
Förordningen tillämpas i huvudsak från och med den 8 augusti 2025. Bestämmelserna i artikel 3 om rättigheterna för mottagare av medietjänster tillämpas dock redan från och med den 8 november 2024, artikel 4.1, 4.2 och 6.3 och bestämmelserna om nämnden (artikel 7–13) tillämpas från och med den 8 februari 2025, artikel 14–17 tillämpas från och med den 8 maj 2025 och rätten enligt artikel 20 att anpassa medieutbudet tillämpas från och med den 8 maj 2027.