2.1.1  Målet för asylbyrån

Förordningen om Europeiska unionens asylbyrå syftar till att förbättra tillämpningen av asylpolitiken i EU genom att det tidigare Europeiska stödkontoret för asylfrågor (EASO) omvandlas till en fullvärdig myndighet med namnet Europeiska unionens asylbyrå (EUAA). EASO har sedan 2011 gett stöd till medlemsstaterna när det gäller tillämpningen av de gällande reglerna och åtgärder för att förbättra de befintliga instrumentens funktion. På detta sätt har myndigheten samlat erfarenheter och fått medlemsstaternas förtroende. Myndighetens uppgifter har med tiden så småningom utvecklats i syfte att svara mot de ökade behoven i medlemsländerna och i fråga om det gemensamma asylsystemet. Genom den nya förordningen skapas en behövlig författningsgrund och ett mandat för asylbyrån att fortsätta med vissa uppgifter som utformats utifrån praxis. 

Den nya asylbyråns främsta uppgift är att förbättra det gemensamma europeiska asylsystemets funktion genom att ge medlemsstaterna effektivt operativt och tekniskt bistånd i synnerhet när deras asyl- och mottagningssystem utsätts för ett oproportionerligt tryck, samt att främja en mer enhetlig bedömning av ansökningar om internationellt skydd. Byrån ska också underlätta, samordna och stärka det praktiska samarbetet och informationsutbytet mellan medlemsstaterna om deras asyl- och mottagningssystem. I synnerhet tillhandahållande av utbildning för medlemsstaternas myndigheter, insamling och analys av kvalitativ och kvantitativ information om situationen på asylområdet och om genomförandet av det gemensamma asylsystemet, utvecklande av en gemensam analys och landinformation om situationen i tredjeländer och ursprungsländer och inrättande av expertnätverk för detta är konkreta exempel på utvecklingen av det praktiska samarbetet och informationsutbytet. Byrån kan också bistå medlemsstaterna i deras åtgärder för vidarebosättning. 

Genom förordningen ges verket också en ny uppgift, nämligen att övervaka och utvärdera tillämpningen av det gemensamma asylsystemet (övervakningsmekanismen). Byrån ges möjlighet att övervaka den operativa och tekniska tillämpningen av alla delar av det gemensamma asylsystemet för att identifiera eller förhindra brister i medlemsstaternas system och bedöma deras kapacitet och beredskap att hantera situationer med oproportionerligt tryck. Inom ramen för övervakningsmekanismen kan en medlemsstat ges rekommendationer eller det kan fastställas åtgärder genom vilka medlemsstaten kan ges bistånd. 

Den nya förordningen ger asylbyrån fler möjligheter att stödja samarbetet mellan medlemsstaterna och tredjeländer, och den främjar därmed också solidariteten mellan medlemsstaterna och allmänt EU:s externa dimension (artikel 2, byråns uppgifter). 

2.1.2  Tillhandahållande av operativt och tekniskt bistånd

Genom den nya förordningen stärks asylbyråns förmåga att tillhandahålla medlemsstaterna bistånd, genom att man underlättar utplaceringen av experter i medlemsstater som har begärt operativt bistånd. En medlemsstat kan begära operativt och tekniskt bistånd för att kunna genomföra sina skyldigheter inom ramen för det gemensamma asylsystemet eller om dess asyl- eller mottagningssystem utsätts för ett oproportionerligt tryck. Byrån kan också på eget initiativ och med den berörda medlemsstatens samtycke tillhandahålla bistånd om medlemsstatens asyl- eller mottagningssystem utsätts för ett oproportionerligt tryck, eller bistånd inom ramen för de stödenheter för migrationshantering som avses i gräns- och kustbevakningsförordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1896 om den europeiska gräns- och kustbevakningen och om upphävande av förordningarna (EU) nr 1052/2013 och (EU) 2016/1624. (artikel 16).  

Det operativa och tekniska biståndet kan omfatta en eller flera åtgärder, som asylbyrån vidtar på ett sätt som fullt ut respekterar grundläggande rättigheter. Det operativa och tekniska bistånd som asylbyrån tillhandahåller kan innefatta a) att bistå medlemsstaterna med identifiering och registrering av tredjelandsmedborgare, där så är lämpligt, i nära samarbete med andra unionsorgan och unionsbyråer, b) att bistå medlemsstaterna med mottagande och registrering av ansökningar om internationellt skydd, c) att underlätta de nationella behöriga myndigheternas prövning av ansökningar om internationellt skydd eller tillhandahålla de myndigheterna nödvändigt bistånd i samband med förfarandet för internationellt skydd, d) att underlätta gemensamma initiativ från medlemsstaternas sida för behandling av ansökningar om internationellt skydd, e) att bistå med att ge information om förfarandet för internationellt skydd, f) att ge råd om, bistå med eller samordna medlemsstaters inrättande eller tillhandahållande av mottagningsfaciliteter, särskilt nödbostäder, akuta transporter och akut medicinsk assistans, g) att ge tillräckligt stöd till medlemsstaterna vid utredandet av den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av ansökningar, h) att bistå med omplacering eller överföring av personer som har ansökt om eller beviljats internationellt skydd inom unionen, i) att tillhandahålla tolktjänster, j) att bistå medlemsstaterna med att säkerställa nödvändiga garantier för att tillvarata barns rättigheter och skydd av barn, särskilt i fråga om ensamkommande barn, k) att bistå medlemsstaterna med att identifiera sökande i behov av särskilda förfarandegarantier eller sökande med särskilda mottagningsbehov, eller andra personer i en utsatt situation, inbegripet minderåriga, hänvisa dessa personer till de behöriga nationella myndigheterna för lämpligt bistånd på grundval av nationella åtgärder, och säkerställa att alla nödvändiga skyddsåtgärder för dessa personer finns på plats, l) att medverka i de stödenheter för migrationshantering i hotspot-områden som avses i gräns- och kustbevakningsförordningen i nära samarbete med andra relevanta unionsorgan och unionsbyråer, m) att utplacera asylstödgrupper och n) att utplacera teknisk utrustning för asylstödgrupper, där så är lämpligt (artikel 16). 

Medlemsstater ska rikta begäranden om bistånd till asylbyråns verkställande direktör, som ska fatta ett beslut om tillhandahållande av operativt och tekniskt bistånd, inbegripet om utplacering av asylstödgrupper (artikel 17). Den verkställande direktören ska utarbeta en operativ plan i samarbete med värdmedlemsstaten varje gång operativt och tekniskt bistånd tillhandahålls. Den operativa planen är bindande för byrån, värdmedlemsstaten och de deltagande medlemsstaterna. Den ska ange närmare villkor för utplacering av asylstödgrupper inom ramen för det operativa och tekniska bistånd som ska tillhandahållas, samt organisatoriska aspekter (artikel 18). 

Varje medlemsstat ska utse minst en nationell kontaktpunkt för kommunikation med asylbyrån i frågor som rör byråns uppgifter och separat i frågor som rör operativt och tekniskt bistånd (artiklarna 3 och 24). 

2.1.3  Asylstödgrupper

En av de mest konkreta formerna för operativt och tekniskt bistånd som asylbyrån tillhandahåller är utplaceringen av asylstödgrupper i medlemsstater som begärt det eller som utsatts för ett oproportionerligt tryck. En asylstödgrupp bildas i enlighet med den relevanta operativa planen, och asylbyråns verkställande direktör fastställer sammansättningen av varje stödgrupp. Stödgrupperna består av experter ur byråns egen personal, experter från medlemsstaterna, experter som medlemsstaterna utstationerat till byrån och andra experter som inte är anställda av byrån. Byråns styrelse ska på förslag av den verkställande direktören besluta om profilerna för och det totala antalet experter som ska ställas till förfogande för en asylstödgrupp. Medlemsstaterna ska bidra till asylstödgrupper genom att utse nationella experter som motsvarar den profil som krävs och som styrelsen har fastställt. Det antal experter som varje medlemsstat ska ställa till förfogande för det påföljande året ska fastställas på grundval av årliga bilaterala förhandlingar och avtal mellan byrån och den berörda medlemsstaten (artikel 19). 

I den operativa plan som ska utarbetas mellan asylbyrån och den medlemsstat som får bistånd anges närmare villkor för utplaceringen av asylstödgrupper, inbegripet det operativa målet, den förväntade varaktigheten för utplaceringen av asylstödgrupperna, asylgruppernas sammansättning i fråga om experternas profil och antal, den plats i värdmedlemsstaten där asylstödgrupperna ska utplaceras samt de logistiska arrangemangen, inbegripet information om arbetsvillkor, för asylstödgrupperna. I den operativa planen ska dessutom ges en detaljerad och tydlig beskrivning av asylstödgruppernas uppgifter och ansvarsområden, inbegripet med avseende på grundläggande rättigheter, och där ska förtecknas de instruktioner som ges asylstödgrupperna, inbegripet med avseende på de nationella och europeiska databaser som de är bemyndigade att göra sökningar i och vilken utrustning som de får använda eller föra med sig i värdmedlemsstaten. Beträffande ansökningarna om internationellt skydd ska i den operativa planen anges de uppgifter som asylstödgrupperna får utföra i anknytning till detta samt ges en tydlig beskrivning av gruppernas ansvarsområden och av tillämplig unionsrätt, nationell rätt och internationell rätt, inklusive de regler om skadeståndsansvar som är tillämpliga. Enligt förordningen är det alltid medlemsstaterna som fattar beslut om enskilda ansökningar om internationellt skydd (artikel 18). 

Experter som deltar i asylstödgrupper ska ha genomgått den fortbildning av relevans för deras arbetsuppgifter och funktioner som är nödvändig för att de ska kunna delta i den operativa verksamhet som byrån organiserar. Enligt förordningen om asylbyrån ska en expert i en asylstödgrupp ha minst ett års relevant erfarenhet för att kunna bistå med prövningen av ansökningar om internationellt skydd. Byrån ska dessutom vid behov och före eller i samband med utplaceringen ge fortbildning som är specifik för det operativa och tekniska bistånd som tillhandahålls (skäl 27 i ingressen samt artikel 8). 

Värdmedlemsstaten ska ansvara för skador som medlemmarna i asylstödgrupperna eventuellt orsakar i samband med sitt arbete (artikel 26). Också i fråga om brott ska medlemmarna i asylstödgrupperna behandlas på samma sätt som värdmedlemsstatens tjänstemän när det gäller brott som begås mot dem eller av dem (artikel 27). 

Asylbyrån ska bära en del av de kostnader som de experter som deltar i asylstödgrupperna ådrar sig, i synnerhet kostnader med anknytning till resor mellan hemmedlemsstaten och värdmedlemsstaten och inom värdmedlemsstaten i samband med utplaceringen, vaccinationskostnader, kostnader för särskilda nödvändiga försäkringar, kostnader för hälso- och sjukvård, dagtraktamente inklusive boendekostnader, kostnader för byråns tekniska utrustning, expertarvoden, transportkostnader samt kostnader för telekommunikation (artikel 28). 

2.1.4  Reserven för asylinsatser

För att säkerställa att ett tillräckligt antal experter till asylstödgrupperna finns att tillgå och vid behov kan utplaceras omedelbart inrättas genom förordningen en reserv för asylinsatser bestående av minst 500 experter som medlemsstaterna har ställt till asylbyråns förfogande. I bilaga I till förordningen fastställs för varje medlemsstat ett visst antal experter som ska ställas till förfogande för reserven för asylinsatser. För Finlands del fastställs i bilagan nio experter. Byråns styrelse ska på förslag av den verkställande direktören besluta om vilka profiler de experter som ska ingå i reserven för asylinsatser ska ha (artikel 19). Utplaceringen av experter från reserven för asylinsatser ska äga rum inom sju arbetsdagar från den dag då enighet nåddes om den operativa planen. Den medlemsstat från vilken experten utplaceras ska avgöra utplaceringens varaktighet. Utplaceringens varaktighet ska vara minst 45 dagar, såvida inte det operativa och tekniska biståndet i fråga behövs för kortare tid (artikel 20).  

Under vissa omständigheter, när en medlemsstat är i en exceptionell situation som i hög grad påverkar utförandet av nationella uppgifter, har medlemsstaten möjlighet att begära att tillfälligt undantas från sin skyldighet att ställa experter till förfogande för reserven för asylinsatser (artikel 19). 

2.1.5  Asylbyråns övervakande roll

I förordningen föreskrivs det även om en ny uppgift för asylbyrån, nämligen att övervaka och utvärdera tillämpningen av det gemensamma asylsystemet (övervakningsmekanismen). Inom ramen för mekanismen, som drivs i ett nära samarbete med kommissionen, ges byrån möjlighet att övervaka den operativa och tekniska tillämpningen av alla delar av det gemensamma asylsystemet för att identifiera eller förhindra brister i medlemsstaternas system och bedöma deras kapacitet och beredskap att hantera situationer med oproportionerligt tryck. Inom ramen för övervakningsmekanismen kan en medlemsstat ges rekommendationer eller det kan fastställas åtgärder genom vilka medlemsstaten kan ges bistånd. 

Övervakningen ska omfatta den operativa och tekniska tillämpningen av alla aspekter av det gemensamma asylsystemet, särskilt systemet för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd, förfarandena för internationellt skydd, tillämpningen av kriterier för bedömning av skyddsbehov och den typ av skydd som beviljas, den tillgängliga personalens kapacitet att hantera förfarandena, samt mottagningsvillkoren, -kapaciteten, -infrastrukturen, -utrustningen och i möjligaste mån de finansiella resurserna för mottagning. Övervakningen får utföras särskilt på grundval av informationen från den berörda medlemsstaten, byråns analys av informationen om asylsituationen samt på grundval av stickprov. Medlemsstaterna ska på byråns begäran ge byrån information om aspekterna av det gemensamma asylsystemet. Byrån får även göra besök på plats för övervakningsinsatsen.  

Medlemsstaterna ska utöver information om asylsituationen på byråns begäran ge byrån information om sin beredskapsplanering för åtgärder att vidta för att hantera ett möjligt oproportionerligt tryck på deras asyl- eller mottagningssystem. Byrån ska med den berörda medlemsstatens samtycke bistå medlemsstaterna vid utarbetandet och översynen av beredskapsplanen. Medlemsstaterna ska samarbeta med byrån, inbegripet genom att underlätta eventuella besök på plats som utförs i samband med övervakningsinsatsen (artikel 14). 

På grundval av de iakttagelser som gjorts vid övervakningen ska asylbyråns styrelse anta rekommendationer i vilka anges huvuddragen i de åtgärder som, inbegripet med bistånd från byrån, ska vidtas av den berörda medlemsstaten för att åtgärda de brister eller kapacitets- och beredskapsproblem som identifierats i samband med övervakningsinsatsen, samt en tidsfrist för när den berörda medlemsstaten ska ha vidtagit de åtgärder som krävs. Om en medlemsstat inte genomför de åtgärder som anges i rekommendationerna från byrån inom den fastställda tidsfristen och detta får allvarliga konsekvenser för det gemensamma asylsystemets funktion, ska kommissionen, på grundval av sin egen bedömning, anta rekommendationer riktade till den medlemsstaten som identifierar vilka åtgärder som krävs för att avhjälpa bristerna och vid behov de specifika åtgärder som byrån ska vidta för att stödja den medlemsstaten. Om den berörda medlemsstaten efter utgången av denna tidsfrist inte har följt dessa rekommendationer, får kommissionen lägga fram ett förslag till en rådets genomförandeakt som identifierar en eller flera av de åtgärder som byrån ska vidta för att stödja en medlemsstat och uppställer krav på att den medlemsstaten samarbetar med byrån vid genomförandet av dessa åtgärder (artikel 15). En medlemsstat kan genom ovannämnda beslut av rådet bland annat åläggas att ta emot experter från reserven för asylinsatser. Också i dessa fall ska den verkställande direktören och medlemsstaten i den operativa planen enas om experternas utplaceringsvillkor och om organisatoriska aspekter. Exempelvis medlemsstaternas behörighet att fatta beslut utifrån enskilda ansökningar om internationellt skydd kan inte begränsas ens genom rådets beslut (artikel 22).  

2.1.6  Respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna i asylbyråns verksamhet

När den utför sina uppgifter ska asylbyrån garantera skyddet av de grundläggande rättigheterna i enlighet med relevant unionsrätt, inbegripet stadgan, och relevant internationell rätt, särskilt Genèvekonventionen. Barnets bästa är en av de viktigaste aspekter som ska beaktas i asylbyråns verksamhet och vid tillämpningen av förordningen om asylbyrån (artikel 57). I de uppförandekoder som asylbyrån utarbetar och antar och som tillämpas på experterna i asylstödgrupperna ska det fastställas förfaranden som syftar till att garantera rättsstatens principer och respekten för de grundläggande rättigheterna, med särskild fokus på barn, ensamkommande barn och andra personer i en utsatt situation (artikel 58). För byrån utses det ett oberoende ombud för grundläggande rättigheter, som säkerställer att byrån iakttar de grundläggande rättigheterna i sin verksamhet och främjar byråns respekt för de grundläggande rättigheterna i enlighet med stadgan (artikel 49). Byrån ska också inrätta en särskild klagomålsmekanism i syfte att säkerställa att de grundläggande rättigheterna respekteras inom all byråns verksamhet. Varje person som direkt påverkas av agerandet hos en expert som deltar i en asylstödgrupp, och som anser att hans eller hennes grundläggande rättigheter kränkts på grund av agerandet i fråga, får lämna in ett skriftligt klagomål till byrån. Endast motiverade klagomål som avser konkreta kränkningar av de grundläggande rättigheterna ska kunna prövas. Klagomål mot en nationell myndighets beslut om en enskild ansökan om internationellt skydd ska inte kunna tas upp till prövning. De omfattas av medlemsstaternas egna förfaranden för ändringssökande. Om ett registrerat klagomål avser någon ur byråns personal ska den verkställande direktören säkerställa lämplig uppföljning i samråd med ombudet för grundläggande rättigheter, inbegripet disciplinära åtgärder vid behov. När ett klagomål avser en expert från en medlemsstat, inbegripet utstationerade nationella experter, ska hemmedlemsstaten säkerställa lämplig uppföljning, inbegripet disciplinära åtgärder vid behov eller andra åtgärder i enlighet med nationell rätt (artikel 51). 

2.1.7  Informationsutbyte och dataskydd

Till asylbyråns uppgifter hör att underlätta utbyte av information av relevans för dess uppgifter med kommissionen, medlemsstaterna och, när så är lämpligt, med relevanta unionsorgan och unionsbyråer. Byrån ska tillsammans med Europeiska unionens byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (eu-LISA) utveckla ett informationssystem som möjliggör utbyte av behövlig information mellan medlemsstaterna och unionsorgan och unionsbyråer. Informationssystemet kan också användas för att utbyta personuppgifter i de avgränsade situationer där asylbyrån enligt förordningen har rätt att behandla personuppgifter (artikel 29). 

På behandlingen av personuppgifter tillämpar asylbyrån dataskyddsförordningen för unionens institutioner Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG.. När experter som deltar i asylstödgrupper behandlar personuppgifter efter anvisningar från värdmedlemsstaten under tillhandahållandet av operativt och tekniskt bistånd till den medlemsstaten ska Europeiska unionens dataskyddsförordning Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). tillämpas (artikel 30). Enligt förordningen om asylbyrån får asylbyrån behandla personuppgifter endast i den omfattning som är nödvändig för att tillhandahålla operativt och tekniskt bistånd, för att göra stickprov inom ramen för övervakningsmekanismen, för att underlätta utbytet av information mellan medlemsstaternas behöriga nationella myndigheter och Europeiska gräns- och kustbevakningen, Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) eller Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust), för att analysera information om asylsituationen samt för att bistå medlemsstaterna i deras åtgärder för vidarebosättning (artikel 31). 

Byråns behandling av personuppgifter i samband med tillhandahållande av operativt och tekniskt bistånd och för vidarebosättningsändamål ska i fråga om tredjelandsmedborgare vara begränsad till uppgifter om tredjelandsmedborgares namn, födelsedatum och födelseort, bostads- eller vistelseort, kön, ålder, medborgarskap, yrke, utbildning, familjemedlemmar, ankomstdag och ankomstort, fingeravtrycksuppgifter, ansiktsbilduppgifter eller status när det gäller internationellt skydd. Känsliga personuppgifter som är nödvändiga för att bedöma om en tredjelandsmedborgare har rätt till internationellt skydd samt personuppgifter om en tredjelandsmedborgares hälsa eller särskilda utsatthet får byrån enligt förordningen behandla endast i syfte att underlätta prövningen av en ansökan om internationellt skydd eller för att tillhandahålla nödvändigt bistånd i ett förfarande för internationellt skydd eller för vidarebosättningsändamål. Behandlingen av sådana uppgifter bör begränsas till det som är strikt nödvändigt för att genomföra en fullständig bedömning av en ansökan om internationellt skydd i den sökandes intresse. Dessa personuppgifter ska vara tillgängliga endast för personal som i det specifika fallet behöver känna till dem. Den personalen ska skydda dessa uppgifters konfidentialitet. Enligt förordningen ska asylbyrån anonymisera personuppgifter som ingår i de uppgifter som medlemsstaterna lämnar för analyser av informationen om asylsituationen (artikel 32). 

När en klagande lämnar in ett klagomål inom ramen för den klagomålsmekanism som inrättas genom förordningen, ska klaganden anses ha lämnat samtycke till att byrån och ombudet för grundläggande rättigheter behandlar dennes personuppgifter i enlighet med dataskyddsförordningen för unionens institutioner. För att skydda klagandenas intressen ska klagomål behandlas konfidentiellt av ombudet för grundläggande rättigheter i enlighet med nationell rätt och unionsrätt, såvida inte klaganden uttryckligen avstår från sin rätt till konfidentiell behandling. Om klaganden avstår från sin rätt till konfidentiell behandling ska klaganden anses ha lämnat sitt samtycke till att ombudet för grundläggande rättigheter eller byrån om så är lämpligt röjer hans eller hennes identitet till de behöriga myndigheterna eller organen med avseende på föremålet för klagomålet (artikel 51). 

2.1.8  Ikraftträdandet av förordningen

Den nya förordningen, genom vilken den gamla EASO-förordningen även upphävdes, trädde i kraft den 19 januari 2022. I enlighet med den överenskommelse som nåtts mellan Europeiska unionens råd och Europaparlamentet är ikraftträdandet av artiklarna om övervakningsmekanismen dock delvis kopplat till hur de övriga lagstiftningsförslagen inom reformen av unionens migrations- och asylpolitik framskrider. Därför träder dessa artiklar i kraft vid en senare tidpunkt, tidigast den 31 december 2023. 

2.2.1  Asylförfarandet

Enligt 95 § i utlänningslagen ska en ansökan om internationellt skydd lämnas in till polisen eller gränskontrollmyndigheten vid ankomsten till landet eller så snart som möjligt efter det. Polisen eller gränskontrollmyndigheten ska registrera ansökan utan dröjsmål. Om antalet ansökningar kraftigt ökat, får polisen eller gränskontrollmyndigheten förlänga tidsfristen för registreringen till tio vardagar.  

Bestämmelser om asylutredning finns i 97 § i utlänningslagen. Enligt 97 § 1 mom. utreder Migrationsverket identitet, resrutt och inresa för en utlänning som ansöker om uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd samt utreder muntligen uppgifter som behövs för bestämmande av den stat som ansvarar för handläggningen av asylansökan. Enligt 2 mom. i samma paragraf för Migrationsverket även ett asylsamtal för att muntligen reda ut de grunder som sökanden uppger för att han eller hon i sitt hemland eller i sitt permanenta bosättningsland är utsatt för förföljelse eller andra rättskränkningar eller hotas av sådana. 

2.2.2  Delgivning av beslut

Enligt 205 § 4 mom. i utlänningslagen ska delgivningen i ett ärende som gäller internationellt skydd alltid verkställas bevisligen på det sätt som föreskrivs i 2 och 3 mom. i samma paragraf, antingen per post mot mottagningsbevis, personligen till delgivningens mottagare eller som stämningsdelgivning. Delgivningen verkställs av Migrationsverket, eller på Migrationsverkets begäran av polisen, om polisen kan sköta delgivningsuppdraget på ett ändamålsenligt sätt. Om det har fattats ett beslut om att sökanden ska avlägsnas ur landet, verkställs delgivningen emellertid av polisen, eller på polisens begäran av Migrationsverket, om Migrationsverket kan sköta delgivningsuppdraget på ett ändamålsenligt sätt. 

Enligt Migrationsverkets asylanvisning Asylanvisning, 28.5.2019, MIGDno-2019–377 (på finska). ska beslutet delges skriftligt om sökanden har beviljats asyl eller uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd. Beslutet ska åtföljas av ett sammandrag av beslutet på sökandens modersmål eller på något annat språk som sökanden förstår väl. Delgivningen sker antingen per post mot mottagningsbevis eller, om detta inte är möjligt, genom att beslutet med bilagor överlämnas till sökanden vid Migrationsverket. I dessa fall tolkas inte beslutets innehåll för sökanden. Om sökanden har beviljats uppehållstillstånd på andra grunder än de som nämns ovan eller om uppehållstillstånd har vägrats, kallas sökanden till Migrationsverket för delgivning av beslutet och innehållet i beslutet tolkas för sökanden. Detsamma gäller om en asylsökande eller en sökande som beviljats alternativt skydd inte kan läsa eller om en sammanfattning av beslutet inte finns tillgänglig på ett språk som den asylsökande förstår väl. 

2.2.3  Vidarebosättning

Enligt 90 § i utlänningslagen kan Finland, inom en flyktingkvot, för omplacering ta emot personer som UNHCR anser vara flyktingar, eller andra utlänningar som är i behov av internationellt skydd. Med flyktingkvot avses att sådana utlänningar i behov av internationellt skydd som ska omplaceras tas emot i enlighet med de grunder som fastställts i statsbudgeten för respektive år. Enligt 92 § i utlänningslagen kan en utlänning beviljas uppehållstillstånd inom flyktingkvoten, om utlänningen är i behov av internationellt skydd med hänsyn till sitt hemland, om utlänningen behöver omplaceras från det första asyllandet, om förutsättningarna för mottagande och integration i Finland har bedömts och om det inte finns något hinder enligt lagens 36 § för beviljande av uppehållstillstånd. Enligt 116 § i utlänningslagen fattar Migrationsverket, efter att ha fått utlåtande av skyddspolisen, beslut om beviljande av uppehållstillstånd på grund av flyktingskap eller alternativt skydd när det gäller utlänningar som tas till Finland inom flyktingkvoten. 

2.2.4  Omplaceringar av asylsökande inom Europeiska unionen

Stater vid EU:s yttre gränser som varit utsatta för ett migrationstryck har under de senaste åren i syfte att underlätta sin asyl- och mottagningssituation ofta bett andra medlemsstater ta emot de asylsökande som kommit till dessa länder. Överföringarna har skett på frivillig grund och Dublinförordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning). har i tillämpliga delar tillämpats på dem. I fråga om den asylsökande som är föremål för överföringen har det gjorts en framställan om övertagande, som har godkänts av den mottagande medlemsstaten, och överföringen har genomförts genom tillämpning av Dublinförordningen. Ett krav har varit att även den asylsökande som är föremål för överföringen samtycker till överföringen. År 2015 beslutade Europeiska unionens råd som en del av solidaritetsåtgärder gentemot Italien och Grekland om ett förfarande för bördefördelning, inom ramen för vilket de övriga medlemsstaterna åtog sig att ta emot asylsökande och behandla deras ansökningar. Dublinförordningen tillämpades i tillämpliga delar också på dessa omplaceringar av sökande inom Europeiska unionen som baserade sig på rådets beslut och som var förpliktande för medlemsstaterna.  

Som ett uttryck för solidaritet har Finland deltagit i omplaceringar inom unionen genom att 2019 åta sig att ta emot åtta asylsökande från Italien och fem asylsökande från Malta och 2020 sammanlagt 175 asylsökande från Grekland, Cypern, Malta och Italien. Dessa överföringar har skett på frivillig grund och statsrådet har beslutat om dem med stöd av 93 § i utlänningslagen. I de överföringar som genomfördes genom beslut av Europeiska unionens råd 2015 åtog sig Finland att ta emot 1 299 personer från Grekland och 779 personer från Italien, dvs. totalt 2 078 personer. Från Finland har man inte överfört asylsökande till andra medlemsstater.  

2.2.5  Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns stående styrka

Enligt gräns- och kustbevakningsförordningen kan stödenheter för migrationshantering, som består av personal från unionsorganen, bistå medlemsstater som står inför oproportionerliga migrationsutmaningar i vissa hotspot-områden vid sina yttre gränser som kännetecknas av stora ankommande blandade migrationsflöden. De asylstödgrupper som asylbyrån placerar ut kan verka inom ramen för stödenheterna för migrationshantering. 

Enligt 95 § 5 mom. i utlänningslagen får en behörig tjänsteman från en främmande stat som medlem i en enhet i Finland som i enlighet med gräns- och kustbevakningsförordningen sänts ut från den stående styrkan bistå polisen och gränskontrollmyndigheten i uppgifter som gäller registrering av utlänningar som ansöker om uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd. Biståndet tillhandahålls alltid under ledning av en polisman eller en tjänsteman vid gränskontrollmyndigheten. Uppgifterna och befogenheterna överenskoms alltid separat i den operativa plan som utarbetas tillsammans med Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån. Också i fråga om massinvandring föreskrivs det i 133 § 5 mom. i utlänningslagen att en behörig tjänsteman från en främmande stat som medlem i en enhet i Finland som sänts ut från den stående styrkan får bistå polisen och gränskontrollmyndigheten med registrering av invandrare och med upptagande av signalement enligt 131 § under ledning av en polisman eller en tjänsteman vid gränskontrollmyndigheten. 

2.2.6  Utlämnande av personuppgifter

Bestämmelser om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen finns i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen (615/2020), nedan personuppgiftslagen för migrationsförvaltningen, som kompletterar Europeiska unionens dataskyddsförordning, dataskyddslagen och lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018). Personuppgiftslagen för migrationsförvaltningen skapar i princip ingen behörighet för myndigheterna, utan myndigheternas behörighet utgår från annan lagstiftning som skapar behörighet för förvaltningsområdet. Bestämmelser om ändamålen med behandlingen av personuppgifter finns i 1 § i personuppgiftslagen för migrationsförvaltningen, enligt vilken lagen tillämpas om personuppgifter behandlas för följande ändamål: 1) behandling av, beslut om och övervakning av utlänningars inresa och utresa samt vistelse, 2) behandling av och beslut i ärenden som gäller förvärv, behållande och förlust av finskt medborgarskap och befrielse från medborgarskap samt bestämmande av medborgarskapsstatus, 3) mottagande av personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd, hjälp till offer för människohandel, verksamhet i anslutning till företrädande av barn utan vårdnadshavare inom mottagningsverksamheten samt styrning, planering och övervakning av dessa verksamheter, 4) placering av en utlänning i en förvarsenhet, bemötande av en utlänning i en förvarsenhet samt upprätthållandet av ordningen och säkerheten vid en förvarsenhet samt 5) anvisande till kommuner. 

Enligt 3 § i personuppgiftslagen för migrationsförvaltningen registreras i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden alla uppgifter som behandlas för de ändamål som avses i lagens 1 §, med undantag av uppgifter som gäller handläggning av och beslut om viseringar. Enligt 4 mom. svarar Migrationsverket för ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden i enlighet med lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019). Bestämmelser om personuppgifter som får behandlas och om behandlingen av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter finns i 7 och 8 § i personuppgiftslagen för migrationsförvaltningen. 

I 14 § i personuppgiftslagen för migrationsförvaltningen föreskrivs det om utlämnande av personuppgifter till Europeiska unionens gemensamma informationssystem. Enligt paragrafen får Migrationsverket, utrikesministeriet, beskickningar, polisen, Gränsbevakningsväsendet och Tullen, trots sekretessbestämmelserna, till Europeiska unionens gemensamma informationssystem, vilka inrättats genom förordningar som antagits med stöd av avdelning V kapitel 2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, lämna ut personuppgifter enligt vad som föreskrivs i de förordningarna. Enligt 14 a § i samma lag får Migrationsverket, trots sekretessbestämmelserna, till Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån lämna ut sådana i lagens 7 § 1 mom. avsedda personuppgifter och sådana i lagens 8 § avsedda hälsouppgifter ur särskilda kategorier av personuppgifter som samlats in genom ansökan om bidrag för frivillig återresa och som är nödvändiga för genomförandet av frivillig återresa, med iakttagande av vad som föreskrivs i gräns- och kustbevakningsförordningen.  

2.2.7  Hur experter från Migrationsverket deltar i EU-organens insatser

Experter från Migrationsverket har sedan 2015 som en del av asylstödgrupperna regelbundet deltagit i de insatser som ordnats av asylbyråns föregångare EASO. Exempelvis år 2018 var finländska experter utplacerade i Italien för att bistå den lokala polisen med registreringen av asylsökande. I Grekland arbetade experterna i hotspot-områden på de grekiska öarna, bland annat med asylsamtal i samband med verkställigheten av avtalet mellan EU och Turkiet. År 2019 arbetade experterna med asylsamtal i hotspot-områdena i Grekland och Cypern och som sakkunniga i fråga om skyddsbehov i Italien. Dessutom var en tjänsteman vid Migrationsverket utplacerad i Cypern för att konsultera och ge råd till ledningen för ett läger för asylsökande och samordna arrangemangen i lägret. I fjol deltog en tjänsteman vid Migrationsverket i egenskap av expert på sårbarhetsanalys i EASO:s insats i Litauen vid gränsen till Belarus. Migrationsverket har hittills alltid beslutat om utstationering av experter efter begäran från EASO och efter prövning från fall till fall.  

När gräns- och kustbevakningsförordningen trädde i kraft blev Migrationsverket i egenskap av den myndighet som ansvarar för frivilliga återvändanden en del av den europeiska gräns- och kustbevakningen, och därigenom är också Migrationsverket skyldigt att delta i gräns- och kustbevakningens operativa verksamhet. I praktiken innebär detta att även Migrationsverkets experter kan bli utplacerade som medlemmar i den europeiska gräns- och kustbevakningens stående styrka. Beslut om profilerna för de experter som placeras ut fattas varje år tillsammans med Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån. 

2.3.1  Bakgrund

I samband med massinvandringen 2015–2016 anställde Migrationsverket flera tiotals nya tjänstemän för asylutredning. Enbart under de sista månaderna av 2015 började cirka 150 nya tjänstemän arbeta vid Migrationsverkets asylenhet, enhet för mottagande och stödtjänster med anledning av det rådande läget. Att nya arbetstagare började arbeta vid asylenheten innebar att de mer erfarna föredragandenas arbetsinsats upptogs av introduktionen av de nya personerna. När det gällde de nya arbetstagarna tog det dessutom tid innan de lärde sig sakinnehållen och förfarandena för asylutredning och kom in i en effektiv arbetstakt. Dessutom överfördes en del personal från myndighetens övriga enheter till att bistå i asylutredning. Det fanns inga andra sätt att få mer personal. 

2.3.2  Europeiska gräns- och kustbevakningsbyråns stående styrka

Enligt utlänningslagen får en behörig tjänsteman från en främmande stat som medlem i en enhet i Finland som i enlighet med gräns- och kustbevakningsförordningen sänts ut från den europeiska gräns- och kustbevakningens stående styrka bistå polisen och gränskontrollmyndigheten i uppgifter som gäller mottagning och registrering av ansökningar om internationellt skydd. I detta uppdrag ger den stående styrkan uttryckligen bistånd till polisen och gränskontrollmyndigheterna. Medlemmarna i den stående styrkan gör inga registreringar på eget initiativ, och de har inte heller åtkomst till exempelvis polisens informationssystem, där registreringar antecknas. Eftersom den stående styrkans befogenheter emellertid enligt gräns- och kustbevakningsförordningen inte sträcker sig längre än till det inledande skedet i asylförfarandet, är det inte möjligt att anlita dessa trupper i större utsträckning vid asylförfarandet.  

2.3.3  Beslut om begäran om bistånd

Med stöd av förordningen om asylbyrån är det möjligt att begära och få operativt och tekniskt bistånd från Europeiska unionens asylbyrå. I egenskap av EU-förordning är förordningen om asylbyrån direkt tillämplig lagstiftning i Finland, men till vissa delar behövs det kompletterande nationell lagstiftning för att förordningen ska kunna tillämpas fullt ut och effektivt och bistånd från EUAA kunna begäras om situationen så kräver. För närvarande finns det inte vare sig i utlänningslagen eller annanstans i lagstiftningen några bestämmelser om vilken aktör i Finland som ska besluta om framställning av begäran om bistånd från asylbyrån. Det finns inte heller några bestämmelser om den aktör som ska sköta ärendet i praktiken genom att tillsammans med asylbyråns verkställande direktör utarbeta en operativ plan för insatsen och fungera som asylbyråns nationella kontaktpunkt vid insatsen.  

I fråga om den europeiska gräns- och kustbevakningen föreskrivs det i gränsbevakningslagen (578/2005) att beslut om framställning av begäran till Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån om en snabb gränsinsats fattas av statsrådets allmänna sammanträde. Gränsbevakningsväsendet samordnar genomförandet av Europas integrerade gränsförvaltning i Finland, och staben för Gränsbevakningsväsendet är den nationella kontaktpunkt som avses i gräns- och kustbevakningsförordningen och staben upprätthåller en nationell samordningscentral. 

En av de stödformer som anges i förordningen om asylbyrån är utplaceringen av asylstödgrupper i en medlemsstat som begär bistånd. Asylstödgrupperna bistår i synnerhet med prövning av ansökningar om internationellt skydd, tillhandahållande av mottagningsfaciliteter och tillhandahållande av tolktjänster. Med beaktande av arten av stödgruppens verksamhet och uppgifter samt möjligheten för medlemmarna i en stödgrupp att sköta offentliga förvaltningsuppgifter och delta i utövningen av offentlig makt i Finland, kommer tröskeln för att begära bistånd att vara hög. Därför bör också beslutet om att begära bistånd från asylbyrån fattas på en hög politisk nivå. Enligt förordningen om asylbyrån kan en medlemsstat begära operativt och tekniskt bistånd för att genomföra sina skyldigheter inom ramen för det gemensamma asylsystemet eller om medlemsstatens asyl- eller mottagningssystem utsätts för ett oproportionerligt tryck. Ett oproportionerligt tryck kan exempelvis förorsakas av en plötslig tillströmning av stora mängder tredjelandsmedborgare som eventuellt är i behov av internationellt skydd. Ett behov av bistånd kan aktualiseras även i situationer med hybridpåverkan där en annan stat bland annat genom att använda invandrare som påtryckningsmedel försöker påverka Finlands verksamhet på det sätt den staten önskar. Då är det med hänsyn till antalet personer som vill resa in i landet inte nödvändigtvis fråga om massinvandring. Utvecklingsförloppen övervakas i samarbete mellan olika myndigheter under ledning av inrikesministeriets migrationsavdelning som en del av prognostiserings- och beredskapsåtgärderna, och beslut om att begära bistånd fattas vid behov om situationen kräver det. Beslutet kan fattas samtidigt med ett beslut om inrättande av en flyktingsluss.  

2.3.4  Skyldighet att ta emot bistånd i vissa situationer

I vissa situationer där en medlemsstats asyl- eller mottagningssystem är oändamålsenligt i en utsträckning som medför allvarliga konsekvenser för det gemensamma asylsystemets funktion, och där asyl- eller mottagningssystemet i den medlemsstaten utsätts för ett oproportionerligt tryck som ställer ett exceptionellt tungt och akut krav på detta system och den medlemsstaten inte vidtar tillräckliga åtgärder för att komma till rätta med detta tryck, inbegripet genom att inte begära operativt och tekniskt bistånd från byrån, kan medlemsstaten enligt förordningen om asylbyrån också åläggas att ta emot operativt och tekniskt bistånd och samarbeta med asylbyrån. Också i ett sådant fall har den medlemsstat som tar emot biståndet möjlighet att överenskomma om en operativ plan tillsammans med EUAA:s verkställande direktör och på så sätt påverka bland annat de åtgärder som tillhandahålls som bistånd. 

Skyldigheten att ta emot bistånd aktualiseras inte i ett enkelt förfarande. Den föregås bland annat av försummelse av de rekommendationer som utfärdats utifrån asylbyråns övervakning och av kommissionens rekommendationer som utfärdats efter dem. Först efter dessa åtgärder, om en medlemsstats asyl- och mottagningssystem fortfarande är oändamålsenligt i en utsträckning som medför allvarliga konsekvenser för det gemensamma asylsystemets funktion, får Europeiska unionens råd fatta ett beslut där man fastställer vissa åtgärder för att bistå medlemsstaten och där medlemsstaten åläggs att samarbeta med byrån.  

2.3.5  Migrationsverkets skyldighet att sända experter till reserven för asylinsatser och till asylstödgrupperna

Enligt förordningen om asylbyrån är Finland skyldigt att ställa nio experter till asylbyråns förfogande för reserven för asylinsatser. Experterna ska i praktiken stå till byråns omedelbara förfogande. Asylbyrån kan på begäran av en medlemsstat som utsatts för ett oproportionerligt tryck, på eget initiativ eller i vissa situationer genom beslut av Europeiska unionens råd besluta att placera ut asylstödgrupper ur reserven för asylinsatser. I förordningen anges det exakt inom vilken tid experterna ska vara utplacerade i den medlemsstat som är i behov av bistånd. Den medlemsstat som placerar ut experten får avgöra utplaceringens varaktighet, så länge den är minst 45 dagar. Byråns styrelse beslutar på förslag av den verkställande direktören och med tre fjärdedelars majoritet av dess röstberättigade ledamöter om profilerna för de experter som tas in i reserven.  

Närmare än så anges inte i förordningen sammansättningen för de stödgrupper som placeras ut ur reserven eller medlemsstaternas förpliktelser i varje insats. Diskussioner om genomförandet av de bestämmelser i förordningen om asylbyrån som gäller asylstödgrupperna och reserven för asylinsatser pågår för närvarande, och avsikten är att i början av 2022 komma överens om dem tillsammans med medlemsstaterna. Antalet experter som de facto deltar i insatser beror i framtiden även alltid på hur mycket operativt och tekniskt bistånd från asylbyrån medlemsstaterna behöver varje år.  

2.3.6  Stödgruppernas uppgifter och befogenheter

Förordningen om asylbyrån innehåller inga uttömmande bestämmelser om befogenheterna för medlemmarna i asylstödgrupperna. Stödgruppernas uppgifter bestäms alltid tillsammans med asylbyrån i den operativa planen inom ramen för de uppgifter som anges i förordningen och med hänsyn till de nationella behörighetsbestämmelserna. Den operativa planen har de facto en framträdande roll i insatserna. Enligt förordningen gäller det operativa och tekniska bistånd som stödgrupperna tillhandahåller i synnerhet mottagning, registrering och prövning av ansökningar om internationellt skydd, inklusive bistånd med att avgöra vilken stat som är ansvarig för att pröva ansökan och med att tillhandahålla mottagningsfaciliteter. Närmare bestämmelser om uppgifter eller befogenheter finns inte i förordningen, med undantag för befogenheter att fatta beslut, som varken asylbyrån eller medlemmarna i de av byrån utplacerade stödgrupperna har. Enligt förordningen om asylbyrån har medlemsstaterna behörighet att fatta beslut om enskilda ansökningar om internationellt skydd. 

För att det bistånd som tillhandahålls ska vara till nytta bör medlemmarna i stödgrupperna ha så omfattande befogenheter som möjligt, så att de kan utföra olika uppgifter i anslutning till asylutredning i olika skeden av processen enligt vad situationen kräver. Migrationsverket har bedömt att stödgruppernas medlemmar kunde delta i asylutredning antingen genom att självständigt delta i klargörandet av asylgrunderna genom att hålla asylsamtal eller genom att bistå Migrationsverkets tjänstemän vid samtalen, genom att delta i ordnandet av språkanalyser och i beredningen av beslut bland annat genom att ta fram landinformation, samt genom att tillhandahålla expertis vid bevisbedömningen. Enligt förordningen om asylbyrån kan stödgrupperna också tillhandahålla tillräckligt stöd till medlemsstaterna vid fullgörande av deras uppgifter och skyldigheter enligt Dublinförordningen. Också i fråga om delgivning av beslut kunde stödgruppernas medlemmar vara till hjälp till den del Migrationsverket verkställer delgivning. Till stödgruppernas uppgifter kunde även höra granskning av dokument, tolkning och översättning i olika skeden av asylförfarandet, allmän information om asylförfarandet och asylsamtalet till sökande vid förläggningarna samt utbildning av de tjänstemän vid Migrationsverket som utför asylutredningar.  

Utöver uppgifter av detta slag som allmänt hänför sig till asylutredning och delgivning bedömer Migrationsverket att medlemmarna i stödgrupperna inom ramen för asylutredningen även kunde bistå med uppgifter som gäller omplacering av asylsökande och personer som fått internationellt skydd inom unionen, i synnerhet i funktioner som gäller de konkreta arrangemangen vid överföring.  

Polisen och Gränsbevakningsväsendet bedömer att bistånd från asylbyråns asylstödgrupper i vissa situationer kunde behövas också vid mottagande och registrering av sökande och av asylansökningar. För närvarande kan polisen och gränskontrollmyndigheten i mottagnings- och registreringsskedet biträdas av medlemmar i de grupper som utplacerats från den europeiska gräns- och kustbevakningens stående styrka. I en situation med massinvandring kan det dock även finnas många andra uppgifter där det behövs bistånd från den stående styrkan. Eventuell assistans från de av asylbyrån utplacerade asylstödgrupperna skulle således underlätta läget även i det inledande skedet av asylprocessen. En del av de förvaltningsuppgifter som anges ovan är sådana att medlemmarna i stödgrupperna vid utförandet av dem skulle delta i utövning av offentlig makt i Finland. Därmed bör befogenheterna avgränsas i lag så noggrant och exakt som möjligt. 

Med tanke på utförandet av uppgifterna i anslutning till asylutredning är det viktigt att de i Finland utplacerade medlemmarna i asylstödgrupperna har tillräcklig sakkunskap och utbildning i asylärenden och asylförfarandet. Förutom att alla myndigheter i Finland i enlighet med principerna för god förvaltning ska ha sakkunskap om sitt eget verksamhetsområde, föreskrivs det i förfarandedirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning). bland annat att personalen vid de myndigheter som prövar asylansökningar ska ha den utbildning som krävs och ha kunskap om tillämpliga normer på området för asyl- och flyktinglagstiftningen. När det gäller asylsamtalet ska det enligt direktivet dessutom säkerställas att den person som genomför intervjun har den kompetens som krävs för att kunna beakta de personliga och allmänna omständigheter som ligger bakom ansökan, inklusive sökandens kulturella ursprung, kön, sexuella läggning, könsidentitet eller utsatta ställning. Enligt förordningen om asylbyrån säkerställer asylbyrån att de experter som deltar i asylstödgrupper har genomgått den fortbildning av relevans för deras arbetsuppgifter och funktioner som är nödvändig för att de ska kunna delta i den operativa verksamhet som byrån organiserar. En medlem av stödgruppen som bistår vid prövningen av en ansökan om internationellt skydd ska också ha minst ett års relevant erfarenhet. 

2.3.7  Bistånd som asylbyrån tillhandahåller vid omplacering och vidarebosättning av personer inom unionen

Om asyl- och mottagningssystemen i vissa medlemsstater utsätts för ett oproportionellt tryck, framför allt på grund av deras läge eller demografiska situation, bör asylbyrån enligt förordningen om asylbyrån stödja solidaritetsåtgärder inom unionen och fullgöra sina uppgifter och skyldigheter med avseende på omplaceringar eller överföringar av personer som ansökt om eller beviljats internationellt skydd inom unionen. Att bistå med omplaceringar hör enligt förordningen till asylbyråns uppgifter. Det nämns också i förordningen som en del av det operativa och tekniska bistånd inom ramen för vilket asylbyrån ofta placerar ut asylstödgrupper i medlemsstater. Medlemmarna i stödgruppen kan alltså som en av sina uppgifter även bistå med arrangemang för omplacering av asylsökande eller personer som beviljats internationellt skydd inom unionen. Asylbyrån kan i samarbete med kommissionen delta i omplacering av personer inom unionen som organiserande eller samordnande part.  

Asylbyrån ska enligt förordningen om asylbyrån på begäran av medlemsstaterna kunna tillhanda nödvändigt bistånd också vid vidarebosättning. För detta ändamål bör byrån utveckla och erbjuda sakkunskap när det gäller vidarebosättning, för att stödja vidarebosättningsåtgärder som vidtas av medlemsstaterna. Asylbyråns föregångare EASO har inom ramen för sitt mandat redan bistått och stött medlemsstaterna i deras omplaceringsverksamhet, bland annat genom att sköta praktiska arrangemang och researrangemang. 

2.3.8  Utlämnande av personuppgifter

För att medlemmarna i stödgrupperna ska kunna utföra ovannämnda uppgifter i anslutning till asylutredning och delgivning av beslut bör de även ha tillgång till den information som är nödvändig för att utföra uppgifterna. När den behandlar ansökningar eller handlägger beslut om internationellt skydd behöver myndigheten personuppgifter i bred omfattning, bland annat sådana som avslöjar en fysisk persons medborgarskap, ras eller etniska ursprung, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelse eller sexuella läggning samt hälsotillstånd och fällande domar i brottmål. För närvarande finns det inga särskilda bestämmelser om Migrationsverkets rätt att lämna ut personuppgifter till medlemmar i en asylstödgrupp. I personuppgiftslagen för migrationsförvaltningen föreskrivs det om Migrationsverkets rätt att till Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån lämna ut personuppgifter som samlats in genom ansökan om bidrag för frivillig återresa och som är nödvändiga för genomförandet av frivillig återresa. Enligt förordningen om asylbyrån ska medlemmarna i stödgruppernas bemyndigas att göra sökningar i de europeiska databaserna för att utföra sina uppgifter. Medlemsstaterna får bestämma om de vill ge åtkomsträttigheter till de nationella databaserna.  

Enligt förordningen om asylbyrån ska asylbyrån och medlemsstaternas nationella myndigheter med ansvar för asyl- och migrationsfrågor samarbeta lojalt med byrån, och i god tid och på ett korrekt sätt utbyta all nödvändig information för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter och skyldigheter enligt förordningen och i synnerhet för att byrån ska kunna utföra de skyldigheter som föreskrivits för den. Medlemsstaterna ska lämna byrån uppgifter bland annat för sammanställandet av en analys av asylsituationen samt uppgifter inom ramen för mekanismen för övervakning av det gemensamma asylsystemet. Medlemsstaten kan i regel tillhandahålla de uppgifter som byrån behöver och begär på ett sådant sätt att de inte innehåller personuppgifter. Asylbyrån har även rätt att behandla personuppgifter, men behandlingen har genom förordningen begränsats till endast vissa ändamål och till den utsträckning det är nödvändig. Behandlingen av personuppgifter vid byrån kan också ha samband med att byrån får tillgång till sådana via andra aktörer än medlemsstaterna, exempelvis från UNHCR i fråga om vidarebosättning eller från Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, Europol eller Eurojust.  

Vid beredningen av denna proposition har det bedömts att medlemsstaterna enligt förordningen om asylbyrån kommer att ha en viss prövningsrätt i fråga om utlämnande av personuppgifter till asylbyrån. Personuppgifter kan i regel behöva lämnas ut från medlemsstaten till byrån i samband med att byrån tillhandahåller operativt och tekniskt bistånd till medlemsstaten. Också i det fallet rör det sig sannolikt om utlämnande av personuppgifter till medlemmarna i de asylstödgrupper som asylbyrån placerat ut, för att dessa personer ska kunna sköta de uppgifter som överenskommits i den operativa planen. Enligt förordningen får asylbyrån för att vidta en operativ eller teknisk åtgärd behandla personuppgifter för att bistå med identifiering och registrering av tredjelandsmedborgare, bistå med förfaranden i samband med internationellt skydd, ge tillräckligt stöd till medlemsstaterna vid fullgörandet av deras uppgifter och skyldigheter enligt Dublinförordningen samt för att bistå med omplacering eller överföring av personer som har ansökt om eller beviljats internationellt skydd inom unionen. Dessa uppgifter är till största delen sådana som kommer att skötas av medlemmarna i de asylstödgrupper som asylbyrån placerat ut och som således, beroende på de uppgifter som överenskommits i den operativa planen, kan behöva få tillgång till behövliga personuppgifter. Vid beredningen av denna proposition har det bedömts att asylbyrån vid sidan av de utplacerade stödgrupperna kan komma att ha en central roll i de ovannämnda operativa och tekniska uppgifter som avser organiseringen och samordningen av omplaceringar av personer som ansökt om eller beviljats internationellt skydd inom unionen, och att det därigenom också kan uppstå ett behov av att lämna ut personuppgifter från medlemsstaten till asylbyrån. Uppgifterna kunde lämnas ut till byrån exempelvis via det informationssystem som ska utvecklas med stöd av förordningen. 

4.2.1  Ekonomiska konsekvenser

Syftet med de föreslagna bestämmelserna om stöd från Europeiska unionens asylbyrå är att göra det möjligt att i synnerhet i en situation där Finlands asyl- eller mottagningssystem utsätts för ett stort tryck, exempelvis på grund av en plötslig tillströmning av stora mängder tredjelandsmedborgare som eventuellt är i behov av internationellt skydd, i så stor utsträckning som möjligt anlita sakkunskapen hos de asylstödgrupper som asylbyrån placerat ut. Enligt förordningen om asylbyrån ansvarar asylbyrån för de kostnader som de experter som deltar i asylstödgrupperna ådrar sig i form av resekostnader, vaccinationskostnader, kostnader för hälso- och sjukvård och särskilda nödvändiga försäkringar, dagtraktamenten och boendekostnader, kostnader för teknisk utrustning, transportkostnader och kostnader för telekommunikation samt för expertarvoden. De föreslagna ändringarna i lagstiftningen och utnyttjandet av stödet från stödgrupperna medför således inte i sig några kostnader.  

Om Finland begär bistånd från asylbyråns asylstödgrupper och Finland får sådant bistånd i rätt tid och stödgruppernas sakkunskap kan utnyttjas effektivt i de olika skedena av asylförfarandet kan detta till och med medföra besparingar för staten. Det är svårt att uppskatta de exakta beloppen eftersom behovet av personal alltid beror på situationen och även på de expertprofiler som finns tillgängliga hos asylbyrån. Under 2015–2016, då antalet asylsökande ökade med cirka 800 procent jämfört med året innan, var man tvungen att vid Migrationsverket vid flera tillfällen rekrytera extra personal både för att behandla anhopningarna av ansökningar och för att upprätthålla mottagningsverksamheten. Enbart under perioden september-december 2015 började 154 nya anställda arbeta vid Migrationsverket med anledning av mängden asylsökande. Både rekryteringsprocesserna och introduktionen av nya personer i uppgifterna upptog en stor del Migrationsverkets resurs av erfarna tjänstemän. I en motsvarande situation skulle stödet från de stödgrupper som asylbyrån placerar ut och som sedan tidigare har erfarenhet av asylfrågor ge inbesparingar i dessa kostnader.  

De skyldigheter som följer av ikraftträdandet av förordningen om asylbyrån innebär att Migrationsverket i framtiden måste ha beredskap att ställa minst de nio experter som anges i bilagan till förordningen till asylbyråns förfogande för reserven för asylinsatser. Enligt förordningen ska den stat som placerar ut experten avgöra utplaceringens varaktighet, men den ska vara minst 45 dagar. Något annat anges inte om utplaceringens varaktighet. Med stöd av förordningen kommer medlemsstaterna årligen att föra bilaterala förhandlingar med asylbyrån. Utifrån förhandlingarna utarbetas det även avtal om att ställa experter till asylbyråns förfogande. Även asylbyråns styrelse har en viktig roll när man efter ikraftträdandet av förordningen kommer överens om praxis. Eftersom verksamheten ännu håller på att utformas är det för närvarande omöjligt att bedöma vad det att nio experter ställs till byråns förfogande kommer att innebära i praktiken. Också beloppet av de kostnader detta föranleder Migrationsverket kan bedömas först när man har närmare information om den praxis som planeras och hur det ska beslutas om den.  

I enlighet med vad som anförts ovan svarar asylbyrån enligt förordningen om asylbyrån i huvudsak för kostnaderna för de experter som deltar i asylstödgrupperna. Utifrån Migrationsverkets tidigare erfarenheter av att stationera ut experter till de insatser som genomfördes av asylbyråns föregångare stödkontoret för asylfrågor EASO kan det konstateras att ersättningarna från asylbyrån inte täcker alla Migrationsverkets kostnader för att utstationera experter i asylbyråns insatser. Det är svårt att göra uppskattningar och exakta beräkningar eftersom man inte ännu vet hur många experter asylbyrån de facto kommer att begära att få till sitt förfogande från Migrationsverket varje år, hur långa insatser det rör sig om och i vilka länder de kommer att ordnas. Enligt en grov uppskattning som Migrationsverket har gjort kommer insatserna att föranleda verket kostnader på cirka 10 000–40 000 euro per år.  

Förutom att Migrationsverket måste fullgöra skyldigheten enligt förordningen om asylbyrån att ställa experter till asylbyråns förfogande måste Migrationsverket också se till att det har tillräckligt med personal för att utföra asylutredningar i Finland. I utlänningslagen föreskrivs det om de tidsfrister inom vilka beslut om ansökningar om internationellt skydd ska fattas. Beroende på antalet experter som ställs till asylbyråns förfogande och insatsernas totala längd kan man bli tvungen att utöka antalet anställda vid Migrationsverket för att verket ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt den nationella lagstiftningen. Vid beredningen av förordningen om asylbyrån kom man i de relevanta U-skrivelserna (U 29/2016 rd) överens om att beslut om ett eventuellt nationellt finansieringsbehov fattas i samband med beredningen av planen för de offentliga finanserna och statsbudgeten och att ett eventuellt behov av tilläggsfinansiering åtgärdas genom omfördelning inom ramen för anslaget under det moment som gäller Migrationsverkets verksamhet. För lönekostnaderna för eventuell ytterligare personal kan Migrationsverket utnyttja den finansiering som söks via det nationella programmet för EU:s asyl-, migrations- och integrationsfond (AMIF). Migrationsverket behöver dock för anställningen av nya arbetstagare betala extra kostnader (bl.a. för rekryteringsprocessen, för introduktion och för arbetsredskap) på cirka 10 000–50 000 euro per år, beroende på antalet extra anställda.  

Den föreslagna regleringen gör det möjligt för Migrationsverket att även till medlemmar i asylbyråns stödgrupper lämna ut sådana personuppgifter som är nödvändiga för skötseln av de uppgifter som ålagts verket. Regleringen förutsätter inte att uppgifter lämnas ut exempelvis via ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden UMA. Enligt förordningen om asylbyrån får medlemsstaterna besluta om de nationella informationssystem som experterna i stödgrupperna ska ges åtkomst till. Enligt förordningen ska experterna ges åtkomst till europeiska databaser. Migrationsverket får besluta om det mest ändamålsenliga förfarandet för utlämnande av personuppgifter. Om man stannar för att lämna ut uppgifter direkt ur UMA-systemet så att medlemmarna i stödgrupperna ges rätt att göra sökningar i informationssystemet, kan det exempelvis kräva att UMA-systemet översätts till engelska åtminstone till vissa delar. Det är möjligt att ansöka om finansiering för översättningskostnader via AMIF:s nationella program.  

4.2.2  Konsekvenser för myndigheterna

De föreslagna bestämmelserna har konsekvenser för verksamheten vid alla myndigheter som deltar i asylförfarandet. Enligt den föreslagna regleringen ska asylstödgrupperna vid asylbyrån bland annat i en situation med massinvandring kunna bistå polisen, Gränsbevakningsväsendet och Migrationsverket i olika skeden i asylförfarandet.  

När Finland begär bistånd från asylbyrån ska polisen och gränskontrollmyndigheten enligt förslaget kunna få bistånd av de av asylbyrån utplacerade stödgrupperna med registrering av invandrare och av ansökningar om internationellt skydd i det inledande skedet av förfarandet. Möjligheten att få bistånd även av stödgrupperna vid asylbyrån, utöver att man redan enligt gällande lagstiftning har möjlighet att få stöd från den europeiska gräns- och kustbevakningens stående styrka som avses i gräns- och kustbevakningsförordningen, är av betydelse i synnerhet i situationer där den stående styrkans stödinsats behövs i andra uppgifter som har samband med gränsbevakningen.  

De uppgifter för att bistå polisen och gränskontrollmyndigheten i början av asylförfarandet som asylbyråns stödgrupper avses utföra ska uttryckligen vara biträdande uppgifter, och verksamheten kommer att bedrivas under ledning av finländska myndigheter. Uppdragen kommer att vara desamma som redan har föreskrivits i fråga om den europeiska gräns- och kustbevakningens stående styrka, dvs. stödgrupperna kommer inte att registrera vare sig sökande eller ansökningar på eget initiativ. Detta kommer att kräva att polisen och gränskontrollmyndigheten planerar och ordnar verksamheten så att stödgruppernas verksamhet är ändamålsenlig och så att de finländska tjänstemännens arbetsinsats kan fokuseras på de egentliga registreringarna. 

Avsikten är att stödgrupperna ska kunna bistå Migrationsverket genom att även utföra uppgifter i anslutning till asylutredning och delgivning av beslut självständigt under ledning och tillsyn av en tjänsteman vid Migrationsverket. I exceptionella situationer ska Migrationsverket kunna få bistånd av personal som har sakkunskap om asylfrågor och som redan är utbildad för uppgifterna. Migrationsverket ska således även kunna avsätta flera av sina egna tjänstemän för den egentliga behandlingen av ansökningar och det egentliga beslutsfattandet, när verket inte behöver använda en stor del av resurserna till att anställa och utbilda ny personal. Placeringen av stödgrupperna vid Migrationsverket kommer att föranleda en viss verksamhetsplanering och andra arrangemang. Det kommer bland annat att krävas arrangemang för hur medlemmarna i de stödgrupper som asylbyrån placerar ut i Finland ska få de personuppgifter som är nödvändiga för att de ska kunna utföra sina uppgifter i anslutning till asylutredning och delgivning av beslut. Det kommer att vara upp till Migrationsverket att besluta om huruvida man gör behövliga ändringar i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden eller ordnar utlämnandet av uppgifterna på något annat sätt så att de utländska medlemmarna i stödgrupperna får den information de behöver för att utföra de överenskomna uppgifterna. 

De föreslagna bestämmelserna bedöms inte ha några väsentliga konsekvenser för myndigheternas verksamhet. Propositionen ingriper inte i behörighetsfördelningen mellan myndigheterna. Möjligheten att få bistånd av stödgrupperna även i fråga om registrering av utlänningar och av ansökningar om internationellt skydd i det inledande skedet i förfarandet kommer att kräva samarbete mellan Migrationsverket, polisen och Gränsbevakningsväsendet när den operativa planen utarbetas. Samarbetet kommer dock inte att avvika från det operativa samarbete som myndigheterna redan nu bedriver. 

4.2.3  Samhälleliga konsekvenser

De föreslagna bestämmelserna ger bättre förutsättningar än hittills att hantera konsekvenserna av omfattande flyktinginvandring för samhället. Genom propositionen förbättras myndigheternas förutsättningar att sköta asylförfarandet smidigt och inom de tidsfrister som anges i lagen, särskilt i de situationer där asyl- eller mottagningssystemet i Finland utsätts för ett oproportionerligt tryck exempelvis i en situation med massinvandring. Att asylförfarandet löper smidigt även i en situation med massinvandring ökar trovärdigheten hos förfarandet i och med att man också under exceptionella omständigheter effektivt kan identifiera personer som verkligen är i behov av skydd och personer som saknar grunder för skydd. Utifrån detta kan personerna snabbt styras till lämplig fortsatt process så att antingen integrationen i det finländska samhället eller återvändandet till hemlandet kan inledas.  

Ett smidigt asylförfarande har direkta konsekvenser också för tillgodoseendet av de sökandes grundläggande och mänskliga rättigheter. Ur de asylsökandes synvinkel bedöms de föreslagna bestämmelserna ha positiva konsekvenser, eftersom man kan förvänta sig kortare tider för behandling av ärendena om det blir möjligt att i de olika skedena av processen anlita handläggare som redan är insatta i asylförfarandet. Ur sökandens synvinkel har handläggarens språkkunskaper ingen stor betydelse. Det som är avgörande är huruvida man i Finland har tillgång till tolkar som exempelvis i samband med asylsamtal kan översätta det språk som sökanden talar till ett sådant språk som den av asylbyrån utplacerade experten förstår. Med tanke på sökandens rättsskydd är det viktigt att man försäkrar sig om att den utplacerade experten har tillräcklig yrkeskunskap och tillräckliga språkkunskaper för att utreda sökandens grunder för asyl. Utredningens kvalitet kommer till denna del alltid att bedömas av Migrationsverket, senast i samband med beslutsprövningen. 

I propositionen möjliggörs det att nödvändiga uppgifter lämnas ut till medlemmar i asylbyråns stödgrupper för skötseln av de uppgifter som föreslås i denna proposition samt i vissa avgränsade fall till själva asylbyrån. Eftersom medlemmarna i stödgrupperna har en biträdande roll i förhållande till Migrationsverket har man i propositionen låtit Migrationsverket fritt bestämma om ett ändamålsenligt sätt att genomföra utlämnandet av personuppgifter och bedöma vilken metod som bäst lämpar sig för det samt bedöma konsekvenserna av olika alternativ. I de förordningar som gäller inrättande av EU:s gemensamma informationssystem föreskrivs vilka uppgifter om tredjelandsmedborgare som registreras i vilket system, och för vilka ändamål de behöriga myndigheterna får använda dem. Migrationsverket bör förbereda sig på sådana ändringar i informationssystem och användarrättigheter som eventuellt redan på förhand kommer att behövas i dess verksamhet. I samband med ändringarna bör verket även göra en bedömning av vilka uppgifter som det kommer att vara nödvändigt att lämna ut till medlemmarna i stödgrupperna och på vilket sätt de ska lämnas. Förordningen om asylbyrån förpliktar medlemsstaterna att ge stödgrupperna åtkomst till unionens informationssystem. Migrationsverket kan exempelvis anse att medlemmarna i stödgrupperna får de uppgifter som är nödvändiga för skötseln av arbetsuppgifterna direkt via unionens informationssystem. Då kommer det inte att finnas något behov av att skapa ett separat engelskspråkigt användargränssnitt i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden. I propositionen har man velat säkerställa skyddet för personuppgifter dels genom att avgränsa de användningsändamål för vilka sådana uppgifter som är nödvändiga för skötseln av arbetsuppgifterna får lämnas ut, dels genom att säkerställa regleringens proportionalitet så att villkoret för utlämnande av uppgifter är att uppgifterna är nödvändiga.  

Den föreslagna ändringen har inga omedelbara konsekvenser för brottsbekämpningen. Med tanke på den allmänna säkerheten är det viktigt att myndigheterna även i en situation med omfattande flyktinginvandring hela tiden har kontroll över situationen. Ett smidigt asylförfarande kan anses ha en viktig roll också med hänsyn till detta behov av kontroll över situationen. Genom de föreslagna bestämmelserna bidrar man till att säkerställa att asylförfarandet fungerar smidigt och effektivt också i situationer med massinvandring. Genom att ha en bred metodarsenal för beredskapen kan man öka medborgarnas förtroende för myndighetsverksamheten och deras förtroende för att myndigheterna har beredskap för störningssituationer och ingriper i dem. Den vägen kan man på ett positivt sätt bidra till medborgarnas trygghetskänsla.