2
Nuläge och bedömning av nuläget
2.1
Äktenskapsskillnad, avvittring och underlåtenhet att förrätta avvittring
År 2023 ingicks 20 693 äktenskap, vilket var det näst lägsta antalet nya äktenskap på över 100 år. Även antalet skilsmässor har varit på väg neråt de senaste åren. År 2023 fastställdes äktenskapsskillnad för 11 475 par.
Finlands officiella statistik (FOS): Ändringar i civilstånd [webbpublikation]. Hänvisningstidpunkt: 2023. ISSN=1797-6413. Helsingfors: Statistikcentralen (hänvisat 10.4.2025). Åtkomstsätt: .
https://stat.fi/sv/publikation/clmypu9zn9n8h0cuta7046aml
Efter äktenskapsskillnaden förrättar makarna vanligtvis avvittring av egendomen eller, om giftorätt inte föreligger, åtskiljande av egendomen. Om makarna inte når samförstånd om avvittringen i samband med skilsmässoärendet, har de möjlighet att ansöka om att tingsrätten ska förordna en skiftesman för att förrätta avvittring eller åtskiljande av egendomen. Enligt domstolsväsendets årsstatistik ansöktes det hos olika tingsrätter om att en skiftesman skulle förordnas i sammanlagt 329 fall 2023.
Domstolsväsendets årsstatistik, (hänvisat 10.4.2025).
https://tuomioistuimet.fi/sv/index/domstolsvasendet/statistik.html
Av dessa uppgifter kan man sluta sig till att i de flesta fallen förrättas avvittring som sämjoavvittring paret emellan eller med juridiskt experthjälp utan att domstolen har förordnat en skiftesman. Eftersom en sedvanlig skilsmässoavvittring inte är förenad med någon myndighetskontakt eller skyldighet att registrera avvittringshandlingen, är det svårt, om inte omöjligt att få någon statistik över dessa avvittringar. Avvittringshandlingen kan dock registreras i det register över äktenskapsförord som förs av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller Statens ämbetsverk på Åland, om en make i ett enskilt fall har behov av att skydda sig mot den andra makens fordringsägare t.ex. vid hot om konkurs eller utmätning. År 2023 registrerades 269 avvittringshandlingar.
Magistratregistrens öppna data, (hänvisat 10.4.2025).
www.dvv.fi/mare
I Finland har det inte undersökts hur ofta makar låter bli att förrätta avvittring efter äktenskapsskillnaden. Enligt en undersökning som publicerades i Sverige 2011 förrättas ingen skilsmässoavvittring i cirka 18 procent av fallen. Enligt undersökningen förrättas avvittring dessutom i allmänhet tidsmässigt nära inpå äktenskapsskillnaden: nästan 75 procent av de par som skilde sig det granskade året hade förrättat avvittring inom mindre än ett år efter äktenskapsskillnaden.
Margareta Brattström, Bodelning mellan makar - verklighetens betydelse för framtidens regelutformning? Tidsskrift for familierett, arverett og barnevernrettslige spørsmal 1/2011, s. 56–98, 83 och 86-89.
Aarnio, Kangas och Räbinä har bedömt att situationen i Finland sannolikt inte skiljer sig väsentligt från situationen i Sverige.
Aulis Aarnio – Urpo Kangas - Timo Räbinä, Perunkirjoitus ja perinnön veroseuraamukset. Alma Talent 2020, s. 32.
Det finns flera potentiella orsaker till att avvittring inte förrättas eller skjuts fram. För det första förrättar makarna kanske inte avvittring, om de inte har någon nämnvärd förmögenhet och således inget avvittringsintresse. Makarna kan också dela sin gemensamma egendom jämnt utan formell avvittring eller avvittringshandling. En bakomliggande orsak till att avvittring inte förrättas kan också vara att äktenskapet varat endast en kort tid. Det kan också hända att avvittring inte förrättas om makarna upplever att de inte har hunnit få giftorätt eller någon annan rätt till varandras egendom under sitt kortvariga äktenskap. Makarna kan också medvetet skjuta fram avvittringen t.ex. till barnen blivit fullvuxna.
Aulis Aarnio – Urpo Kangas, Perhevarallisuusoikeus. Talentum 2010, s. 164–165 och Rauni Viertola, Osituksen toimittamatta jättäminen ja ositusvaateen lakkaaminen, maisteritutkielma, magisteruppsats, Helsingfors universitet 2017, s. 25–27.
Om avvittring inte har förrättats kan det dock senare orsaka betydande problem när makarna vill sälja eller donera sin egendom eller någondera makens kvarlåtenskap ska delas. Avvittring som förrättas strax efter att äktenskapet upplösts skyddar makarna och deras arvingar från många framtida problemsituationer.
2.2
Preskription av giftorätten
Bestämmelser om avvittring av makars egendom finns i IV avdelningen i äktenskapslagen. Bestämmelserna tillämpas både när äktenskapet upplöses på grund av äktenskapsskillnad eller upphävande av äktenskap och när äktenskapet upplöses på grund av den ena makens död. I ÄL 85 § sägs att ”[n]är ett ärende som gäller äktenskapsskillnad eller upphävande av äktenskap är anhängigt eller när äktenskapet har upplösts ska avvittring förrättas, om en make eller en avliden makes arvinge kräver det”. I 2 mom. sägs att om ingendera maken har giftorätt i den andra makens egendom, ska i stället för avvittring endast avskiljande av makarnas egendom äga rum. Enligt lagens 98 § ska avvittring företas i den ordning som föreskrivs för arvskifte, och dessutom med iakttagande av bestämmelserna i IV avdelningen 2 kapitel i äktenskapslagen. Avvittring kan förrättas antingen som sämjoavvittring med stöd av ett avtal mellan makarna eller som skiftesmannaavvittring (även förrättningsavvittring), för vilken ska man ansöka om att domstolen förordnar en skiftesman.
Om avvittring inte har ägt rum och giftorätt inte har uteslutits genom äktenskapsförord, är arvlåtarens tidigare make delägare i arvlåtarens dödsbo (18 kap. 1 § i ärvdabalken, nedan även ÄB). Som delägare i dödsboet deltar den tidigare maken tillsammans med de andra delägarna i beslutsfattandet och den gemensamma förvaltningen av dödsboet i enlighet med ÄB 18 kap. Delägarna i dödsboet förvaltar boet tillsammans och alla delägare ska vara representerade i boet oberoende av hur stor del av kvarlåtenskapen de har rätt till.
I äktenskapslagen föreskrivs det på det sätt som beskrivs ovan om när makarnas rätt till avvittring börjar men inte när den upphör. Krav på avvittring preskriberas i princip inte. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2001:56 ansett att frågorna om avvittring redan hade slutförts eller om anspråket på avvittring hade gått förlorat till följd av att så lång tid gått och på grund av passivitet var omtvistade och skulle avgöras av en skiftesman. I Finland finns inte något ställningstagande av högsta domstolen till vilka bedömningskriterier skiftesmannen borde tillämpa när avgörandet träffas. Helsingfors hovrätt har dock i sitt avgörande HelHR 2020:662 konstaterat att det kan vara möjligt att förlora kravet på avvittring av vägande skäl till följd av att lång tid gått och på grund av passivitet. Hovrätten har dessutom i samma avgörande konstaterat att vid bedömningen av vägande skäl ska hänsyn tas till bl.a. hur lång tid som gått sedan äktenskapet upplöstes, orsakerna till att kravet på avvittring har dröjt, arten av den egendom beträffande vilken avvittring krävs och omständigheterna som helhet.
De fall som beskrivs ovan och som avgjorts i de högre domstolarna i Finland har baserat sig på en situation där man bedömt upplösning av äktenskapet på grund av äktenskapsskillnad. De högsta domstolarna i Finland har inte behandlat något fall där förlust av kravet på avvittring till följd av att lång tid gått och på grund av passivitet skulle ha bedömts uttryckligen i samband med avvittring på grund av den ena makens död. I de högsta domstolarnas avgörandepraxis har man inte heller bedömt huruvida motsvarande bedömningskriterier skulle vara tillämpliga även i samband med åtskiljande av egendom.
I praktiken aktualiseras frågor om förlust av kravet på avvittring i samband med behandlingen av klandertalan rörande skiftesmannaavvittring som utförts av en skiftesman som domstolen förordnat. Om skiftesmannens avvittring inte klandras, står skiftesmannens avgörande fast. Eftersom avvittringar som förrättats av skiftesmän inte är offentliga på samma sätt som domstolsavgöranden, blir skiftesmännens avgöranden i samband med skiftesmannaavvittringar sällan föremål för offentlig granskning, och det är sannolikt att deras innehåll varierar i juridiskt oklara situationer.
Också i den finländska juridiska litteraturen har man ansett att rätten att kräva avvittring i princip inte preskriberas. Man kan dock avstå från att kräva avvittring på grund antingen aktiva eller konkludenta åtgärder. Rätten att kräva avvittring kan dock också anses ha gått förlorad med tiden på grund av passivitet. Välimäki har skisserat upp innehållsmässiga kriterier för de förutsättningar som ska föreligga för att kravet på avvittring kan anses ha gått förlorat. Enligt Välimäki är följande omständigheter av betydelse: 1) den tid som har gått sedan avvittringsgrunden uppkom, 2) eventuella orsaker till passiviteten, 3) partens motiverade och berättigade förväntningar på att det rådande rättsläget är permanent, samt 4) i komplicerade situationer en helhetsprövning och konsekvenserna för vardera partens ställning.
Pertti Välimäki, Pesänjakaja. Alma Insights 2021, s. 142–152.
Aarnio, Kangas och Viertola har efterlyst separata bestämmelser om preskription av kravet på avvittring.
Aarnio – Kangas 2010, s. 1009 och Viertola 2017, s. 84.
Utifrån enkätmaterial från 2005 har också en majoritet av de jurister som är verksamma som skiftesmän ansett det önskvärt att en uttrycklig bestämmelse om preskription av kravet på avvittring eller förlust av rätten till avvittring skulle tas in i lagen. Enligt enkäten har t.ex. fem eller tio år föreslagits som tidsfrist för preskription av kravet på avvittring.
Henriikka Rosti – Marjukka Litmala, Aviovarallisuusjärjestelmä lakimiesten näkökulmasta. Avioliittolain varallisuussäännösten toimivuuden tarkastelua II. Rättspolitiska forskningsinstitutet 2007, s. 69–70.
Avsaknaden av preskriptionsbestämmelser skapar ett oklart rättsläge, där ingendera maken med säkerhet vet om den andra maken med stöd av giftorätten har rätt till någon del av hans eller hennes egendom innan avvittring har förrättats. På grund av det oklara rättsläget kan makarna inte vara helt säkra på om de flera år efter att äktenskapet upphört har rätt att få avvittring förrättad och giftorätten tillgodosedd, eller har rätten till avvittring och utjämning på grund av giftorätten gått förlorad till följd av att tiden gått och på grund av passivitet. Oklarheten kring huruvida kravet på avvittring preskriberas försämrar också rättssäkerheten för att den tidigare maken som förblivit passiv inte flera tiotals år efter att äktenskapet upplösts kan börja framföra krav på grund av giftorätten.
Avvittringar som inte förrättats orsakar problem särskilt för dödsbon. Av de nuvarande bestämmelserna i ÄB 18 kap. 1 § följer att om avvittring inte har förrättats, är en tidigare make delägare i dödsboet oberoende av den tid som gått sedan äktenskapet upplöstes eller orsaken till att avvittring inte har förrättats. Många delägare i ett dödsbo gör att den gemensamma förvaltningen av dödsboet försvåras. Ju flera personers samtycke som krävs för en viss rättshandling eller åtgärd, desto långsammare går boutredningen och desto svårare är det att få till stånd rättshandlingar som är viktiga med tanke på utredningen. I värsta fall motsätter sig den tidigare maken helt utan grund åtgärder som är nödvändiga med tanke på boutredningen. Det kan bli nödvändigt att förordna en intressebevakare för den tidigare maken med tanke på boutredningen, även om det inte skulle råda någon verklig intressekonflikt mellan maken och arvingarna. Då ställs kvarlåtenskapen efter den make som avlidit först utan avvittring i sin helhet under förmynderskapsmyndighetens tillsyn på grund av att den tidigare maken som har en intressebevakare har ställning som delägare, om inte avvittringen förrättas av skiftesmannen.
Pertti Välimäki, Edunvalvontaoikeus. Alma Insights 2013, s. 116–119.
Den tidigare maken räknas i princip som delägare i dödsboet även i situationer där avvittring kan ha gjorts, men avvittringshandlingen inte hittas. De andra delägarna i dödsboet måste då leta efter den tidigare maken från många år tillbaka eller dennes rättsinnehavare, får att kunna verifiera att avvittring förrättats eller få avvittring förrättad så att det kan fastställas att den tidigare maken inte är delägare i dödsboet. Situationen föranleder inte bara juridisk osäkerhet utan också extra administrativa utredningskostnader. Dröjsmålet och kostnaderna kan vara betydande, om man ska utreda flera äktenskap, egendom och ägandeförhållanden som blandats ihop och surrogategendom samt uppskatta förändringar i egendomens värde.
Av ovannämnda orsaker är bestämmelser om preskription av krav som framställs vid avvittring motiverade och nödvändiga. Dessutom är det skäl att föreskriva om en tidsfrist, varefter en tidigare make inte är delägare i dödsboet trots att avvittring inte har förrättats. Trots ordvalet i regeringsprogrammet är det ändå inte skäl att rikta preskriptionsbestämmelser till en makes rätt att få en av domstolen förordnad skiftesman att förrätta avvittring. Till avvittring enligt äktenskapslagen hör förutom att fastställa utjämning dessutom att åtskilja egendomarna och dela gemensam egendom samt reglera skulder. På grund av de sistnämnda syftena med avvittring måste avvittring kunna inledas, trots att rätten att få den andras egendom vid avvittring skulle ha preskriberats, eftersom de allmänna civilrättsliga metoderna att åtskilja egendom och dela gemensam egendom är oändamålsenliga jämfört med avvittringsförfarandet när förrättningen gäller egendomsmassa som består av makars förmögenhet. Sålunda bör preskriptionsbestämmelserna gälla tillgodoseende av giftorätten vid avvittring.
2.3
Förfallande av begränsade förfoganderätter
I vår lagstiftning begränsas makens rätt att bestämma om egendom som är viktig för hela familjen, såsom den bostad som används som gemensamt hem. Bestämmelser om saken finns i ÄL 38 och 39 §, vilkas huvudsakliga innehåll är att den make som är ägare behöver den andra makens samtycke för att överlåta eller överföra den egna egendomen. Enligt ÄL 40 § kan domstolen på ansökan ge tillstånd till en rättshandling, om den andra maken har vägrat att ge sitt samtycke eller om samtycke inte av annan orsak har kunnat inhämtas.
Det viktigaste föremålet för begränsade förfoganderätter (även rådighetsbegränsningar) är i praktiken makarnas bostad. Fast och lös egendom som är avsedd att användas som makarnas gemensamma hem omfattas av begränsade förfoganderätter (ÄL 38 §). Detta kan hänvisa till exempelvis en fastighet, en kvotdel eller ett outbrutet område av den, en byggnad på någon annans mark eller markanvändningsrätt. Begränsade förfoganderätter sträcker sig också till aktier i aktiebolag och arrenderätt samt lös egendom som ingår i det bohag som är avsett att användas gemensamt av makarna (ÄL 39 §). Avsikten har alltså varit att erbjuda ett så heltäckande skydd som möjligt oberoende av boendeform.
Tapani Lohi, Aviovarallisuusoikeus. Alma Talent 2023, s. 214.
För att en bostad ska omfattas av begränsade förfoganderätter ska den vara avsedd att utgöra makarnas gemensamma hem. Normalt har makar bara en bostad som uppfyller kriterierna på gemensamt hem, men i undantagsfall kan det finnas flera sådana bostäder (t.ex. HD 2017:13).
I den gällande lagstiftningen är begränsade förfoganderätter inte kopplade till giftorätten. En bostad eller lös egendom som använts som familjens gemensamma hem stannar således inte utanför de begränsade förfoganderätterna, trots att det skulle handla om egendom som inte berörs av giftorätten. Ett undantag är äktenskap som ingåtts före den 1 januari 1988, där begränsade förfoganderätter gäller endast egendom som omfattas av giftorätt (HD 1991:143).
Äktenskapslagen innehåller inga heltäckande bestämmelser om hur länge begränsade förfoganderätter gäller. I ÄL 86 § 3 mom. om begränsade förfoganderätters varaktighet konstateras att en make får till dess avvittring har skett fortfarande råda över sådan egendom som tillhörde denne när äktenskapet upplöstes, som om äktenskapet fortfarande vore i kraft. I den juridiska litteraturen är den allmänt godkända tolkningen att begränsade förfoganderätter upphör i skilsmässosituationer när man kommer överens om sämjoavvittring eller när en skiftesmannaavvittring vinner laga kraft.
Urpo Kangas, Perhe- ja jäämistöoikeuden perusteet. Alma Talent 2023, s. 427,Viertola 2017, s. 32–33, och Lohi 2023, s. 226–227.
De begränsade förfoganderätterna fortsätter att gälla efter äktenskapet också när makarna inte har giftorätt i varandras egendom. Enligt Lohis tolkning är ÄL 86 § 3 mom. sålunda tillämplig också på åtskiljande av egendom.
Lohi 2023, s. 224.
Begränsade förfoganderätter är således i kraft tills avvittring eller åtskiljande av egendom i stället för avvittring har förrättats.
Om äktenskapet upplöses till följd av den ena makens död, beror de begränsade förfoganderätternas varaktighet på om det är fråga om rådande över den först avlidna makens eller den efterlevande makens egendom. En makes död gör att de begränsade förfoganderätterna till dennes egendom upphör (ÄL 86 § 1 mom.). Den efterlevande maken kan alltså inte åberopa begränsade förfoganderätter, utan den efterlevande maken skyddas av eventuell delägarställning samt ÄB 3 kap. 1a § och 12 kap. När det gäller den efterlevande makens egendom fortsätter de begränsade förfoganderätterna dock att gälla efter dödsfallet tills avvittringen vinner laga kraft (ÄL 86 § 2 mom.). Om den efterlevande maken alltså vill företa en rättshandling som avses i ÄL 38 eller 39 § innan avvittringen blivit klar, såsom sälja en bostad som han eller hon äger och som använts som gemensam bostad, behövs arvingarnas samtycke. Samtycke krävs av den först avlidna makens samtliga arvingar.
Ibid., s. 228–9.
I den juridiska litteraturen har man ansett att bestämmelserna om begränsade förfoganderätter betjänar tre olika syften. För det första är strävan att skydda förvaltningen och användningen av egendom som är viktig för liv och boende så att den make som är ägare inte ensam kan företa rättshandlingar som är skadliga för hela familjen. För det andra är syftet med begränsade förfoganderätter att skydda makens avvittringsintresse, och för det tredje är deras uppgift att stödja makarnas samverkan.
Ibid., s. 210–212.
Bestämmelserna om begränsade förfoganderätter spelar en viktig roll för att skydda makarnas och familjens gemensamma intressen. Vår lagstiftningslösning, där begränsade förfoganderätter upphör endast genom avvittring eller åtskiljande av egendomen, medför dock utmaningar i en situation där avvittring efter upplösning av äktenskapet inte förrättas i en betydande del av fallen. Då upphör de begränsade förfoganderätterna först efter att båda makarna avlidit, oberoende av om det har funnits något verkligt behov av dem under flera år.
De begränsade förfoganderätternas uppgift är att skydda den tidigare maken samt familjen, skydda den mindre bemedlade makens avvittringsintresse och stödja makarnas samverkan. Man kan med fog konstatera att flera år eller årtionden efter att äktenskapet upplösts finns det sällan de facto något sådant gemensamt familjeliv och någon sådan samverkan mellan makarna som de begränsade förfoganderätterna är avsedda att skydda. Likaså om avvittringen har fördröjts avsevärt eller man inte har ansökt om skiftesmannaavvittring, är tidens gång och parternas passivitet i sig tecken på att det inte finns något behov av det skydd som de begränsade förfoganderätterna erbjuder.
Äktenskapslagens bestämmelser om begränsade förfoganderätter har dessutom ofta upplevts som problematiska i samband med fastighetsinskrivningsförfarandet och som främmande för vardagslivet, eftersom paren numera vanligtvis äger fastigheter tillsammans. Även i de situationer där egendomen är endast i en ena makens namn, är bostadslånet ofta gemensamt, varför det i själva verket förutsätts avvittring för att utreda förmögenhetsförhållandena. Situationer där mindre bemedlade makar behöver det skydd som begränsade förfoganderätter erbjuder flera år efter att äktenskapet upphört är ganska sällsynta i dagens samhälle.
De begränsade förfoganderätter som avses i äktenskapslagen fortgår tills avvittring förrättas oberoende av var de tidigare makarna bor efter att äktenskapet upplösts. Enligt uppgifter från inskrivningsmyndigheterna är bestämmelserna inte särskilt välkända och förorsakar ofta problematiska situationer när fastigheter ska säljas och registreras, då kravet på den tidigare makens samtycke kommer som en överraskning för parterna i överlåtelsen. Numera är det inte heller sällsynt att samma fastighet har använts som gemensamt hem med flera tidigare makar som för länge sedan flyttat bort, varvid flera tidigare makars samtycke till försäljning av fastigheten kan behövas.
Av de orsaker som beskrivs ovan är det motiverat och nödvändigt att föreskriva att de begränsade förfoganderätter som avses i äktenskapslagen upphör efter en viss tid.
2.4
Förfallande av presumtionen om samägande
I ÄL 89 § ingår en bestämmelse om ägande av lös egendom som vanligtvis hör till bohaget med tanke på att det i fråga om något visst föremål inte framgår av omständigheterna och inte heller kan bevisas till vilkendera makens egendom det hör. Då tillämpas presumtionen om samägande (även ”presumtionen om lika andelar”
Tuulikki Mikkola, Yhteisomistus. Alma Insights 2017, s. 139.
): makarna anses att fått föremålet i fråga ”gemensamt med lika rättigheter”.
Lohi 2023, s. 32.
Presumtionen om samägande är sakrättslig utgångspunkt. I avsaknad av annan bevisning antas makarna äga lika stora andelar i den lösa egendomen. För att upphäva presumtionen om samägande räcker det vanligtvis inte att den ena maken t.ex. genom att visa upp kvitto visar att denne agerat ensam när föremålet skaffades, utan det avgörande är makarnas avsikt vid anskaffningstidpunkten. Till följd av tillämpningen av presumtionen om samägande har det ofta fastställts att sedvanligt bohag är gemensam egendom.
Aarnio – Kangas 2010, s. 110.
Tillämpningen av presumtionen om samägande är inte tidsmässigt begränsad i lagen och någon sådan begränsning har inte heller föreslagits i den juridiska litteraturen.
Äktenskapslagens 89 § ingår i IV avdelningen om avvittring, och den har inte ändrats efter det att lagen trädde i kraft (1929). Bestämmelsens ordalydelse ”vid åtskiljandet av egendom” och paragrafens placering i lagens kapitel om avvittring berättar att bestämmelsen är avsedd som rättesnöre vid förrättande av avvittring och åtskiljande av egendom efter att äktenskapet upplösts. Bestämmelsen gäller alltså avvittring.
Eva Gottberg, Aviopuolisoiden välisen taloudellisen suhteen sääntelystä, s. 35–54 i verket Lars Björne – Martti Kairinen – Jarmo Tuomisto – Vesa Annola (red.), Sopimus, vastuu, velvoite. Juhlajulkaisu Ari Saarnilehto 1947–21/11–2007, Åbo universitet 2007, s. 38.
Presumtionen om samägande är avsedd att utgöra utgångspunkt vid avvittring och åtskiljande av egendom efter att äktenskapet har upplösts. I praktiken har dock den presumtion om samägande som ingår i äktenskapslagen konsekvenser som sträcker sig utanför avvittrings- eller åtskiljandeförrättningen, och den orsakar praktiska problem åratal efter att äktenskapet upphört.
När det finns endast litet egendom, kan det hända att makarna låter bli att förrätta avvittring efter att äktenskapet upplösts och endast delar den gemensamma egendomen jämnt utan formell avvittring eller avvittringshandling. I sådana fall står det ofta mycket klart för makarna att den som innehar ett föremål i verkligheten också är dess ägare. Delägarna i dödsboet och en eventuell boutredningsman kan dock senare till följd av presumtionen om samägande bli tvungna att leta efter gamla avvittringshandlingar och utreda tidigare makars egendom samt ägandeförhållanden. Av presumtionen om samägande följer att omsorgsfulla dödsbodelägare inte enbart utifrån besittningen av ett föremål kan anta att ett (värde)föremål som innehas av en make och som skaffats under ett tidigare äktenskap är endast den makens egendom. För att verifiera saken behövs en avvittrings- eller en åtskiljandehandling, den tidigare makens eller dennes rättsinnehavares meddelande om att det inte finns några anspråk, eller bevis på makarnas gemensamma avsikt vid anskaffningstidpunkten. Tillämpningen av principen förlänger boutredningsprocessen och orsakar extra administrativa utredningskostnader.
I praktiken torde det alltså inte finnas några problem med att tidigare makar inte själva skulle veta vem som avsikten varit att ska äga föremålen, trots att ingen officiell avvittring skulle ha förrättats. Makarna kan i vilket fall som helst avgöra eventuella meningsskiljaktigheter genom att förrätta avvittring eller åtskiljande av egendomen antingen mellan sig eller med hjälp av en skiftesman som domstolen förordnat eller någon annan juridisk expert. Makarnas rätt att få egendomarna avskilda och samägandet upphävt förfaller inte med tiden. Av de orsaker som beskrivs ovan är det motiverat att föreskriva att den presumtion om samägande som ingår i äktenskapslagen upphör efter en viss tid.
2.5
EU-rätten och internationella förpliktelser som är bindande för Finland
2.5.1
Europeiska unionen
Europeiska unionen har inte befogenhet att anta bestämmelser om innehållet i den materiella familjerätten, men har befogenhet att anta bestämmelser om familjerättsliga frågor som överskrider medlemsstaternas gränser. År 2019 utfärdade rådet två förordningar om internationella pars förmögenhetsförhållanden. Den ena är rådets förordning (EU) 2016/1103 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden, nedan förordningen om makars förmögenhetsförhållanden, och den andra är rådets förordning (EU) 2016/1104 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap, nedan förordningen om förmögenhetsförhållanden i registrerade partnerskap (EU) 2016/1103. Förordningar tillkom som resultat av s.k. fördjupat samarbete, så deras enhetlighet gäller inte hela unionens område. I förordningarna regleras frågor som omfattas av den internationella privaträtten och som uppstår när ett äktenskap eller ett registrerat partnerskap har någon anknytning till flera stater än en. Sådana är vilken stats lag som ska tillämpas på förmögenhetsförhållanden i äktenskapet eller det registrerade partnerskapet, vilken stats domstolar som är behöriga att avgöra tvister som hänför sig till dessa förhållanden och hur sådana avgöranden meddelade i en medlemsstat erkänns och verkställs i andra medlemsstater. Förordningarna omfattar också frågor om hur makarnas egendom delas när äktenskapet eller det registrerade partnerskapet har upphört.
Förordningarna har varit i kraft över sex år, men de är fortfarande tillämpliga på endast en liten del av de internationella förmögenhetsrättsliga frågor som gäller makar. Detta beror på det tidsmässiga tillämpningsområdet för förordningarnas lagvalsnormer, enligt vilket tillämplig lag bestäms utifrån förordningarna endast om makarna har gift sig, registrerat sitt partnerskap eller valt den lag som ska tillämpas på deras förmögenhetsförhållanden den 29 januari 2019 eller därefter. Övriga äktenskap och registrerade parförhållanden, som kommer att vara i majoritet länge ännu, hör vad lagvalsnormerna beträffar inte till förordningarnas tidsmässiga tillämpningsområde, så respektive medlemsstat tillämpar den lag som bestäms enligt deras egna lagvalsnormer på förmögenhetsförhållandena.
Bestämmelser om internationella arvsfrågor ingår åter i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, nedan arvsförordningen, som tillämpas på arv efter personer som avlidit på eller efter den 17 augusti 2015. Arvsförordningen innehåller bestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas på ett internationellt arvsärende och vilket lands domstol som är behörig i ett arvsärende. Förordningen innehåller också bestämmelser om godkännande och verkställighet av beslut om arv i EU-länderna. Arvsförordningen inverkar dock inte på hur delägarna i arvlåtarens dödsbo bestäms eller vilken roll en tidigare make har i dödsboet enligt nationell lag.
2.6
Nordiskt lagstiftningssamarbete
Finland har konventioner som hör till området för förmögenhetsrättsliga frågor som gäller makar med de övriga nordiska länderna. Ett exempel är den mellan Finland, Danmark, Island, Norge och Sverige ingångna konventionen innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap av den 6 februari 1931 (FördrS 20/1931, nedan den nordiska äktenskapskonventionen), som innehåller bestämmelser om den lag som ska tillämpas på makars förmögenhetsförhållanden. I den nordiska äktenskapskonventionen har man också kommit överens om behörighetsfrågor som gäller förrättande av avvittring i nordiska situationer. På materiella frågor som gäller avvittring, t.ex. giftorättens giltighet, tillämpas dock alltid den nationella lagstiftningen.
De nordiska länderna har också ingått en konvention om arv, testamente och boutredning (FördrS 21/1935, nedan den nordiska arvskonventionen), som tillämpas på frågor som gäller arv och testamente i situationer där arvlåtaren har en stark koppling till Norden och där den europeiska arvsförordningen inte är tillämplig. På samma sätt som den europeiska arvsförordningen tar den nordiska arvskonventionen inte ställning till nationella lösningar som gäller dödsbodelägare eller den tidigare makens ställning.
6
Remissvar
Det kom 20 utlåtanden om det arbetsgruppsbetänkande som låg till grund för regeringens proposition. Det har utarbetats ett sammandrag av remissvaren (JM betänkanden och utlåtanden, på finska, 2025:27).
Utlåtande gavs av: Statens ämbetsverk på Åland, Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, Finanssiala rf, professor emeritus Markku Helin, Helsingfors tingsrätt, Juristiliitto, professor emeritus Urpo Kangas, Lantmäteriverket, Mansorganisationernas centralförbund rf, Jämställdhet för män rf, Stjärnfamiljer rf, Kvinnoorganisationernas centralförbund, Rättstjänstverket, Birkalands tingsrätt, Finlands Advokater, Finlands domareförbund, finansministeriet, Äldreombudsmannen, Skatteförvaltningen och VH Rauni Viertola.
Nästan alla remissinstanser understödde förslaget om att giftorätten ska preskriberas tio år efter den dag då den lagakraftvunna skilsmässodomen har meddelats. En bestämmelse om preskription av giftorätten ansågs viktig och bringa klarhet i det rådande rättsläget.
Största delen av remissinstanserna understödde betänkandets förslag om att det ska vara möjligt att avbryta preskriptionen av giftorätten endast genom att hos domstol ansöka om en skiftesman för att förrätta avvittring. Remissinstanserna påpekade dock att det kan vara svårt att få information om att en skiftesman förordnats. Domstolarna har inte någon gemensam databas där man skulle kunna få samlad information om alla domstolars ansökningsärenden. Om man inte med säkerhet känner till makarnas bostadsorter efter det att äktenskapet upphörde, måste förfrågan om en skiftesman sökts riktas till samtliga tingsrätter för att man ska vara helt säker på saken. Flera remissinstanser lyfte fram det alternativ som dryftades i arbetsgruppens betänkande och som gick ut på att domstolarna skulle underrätta Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata varje gång som någon ansöker om en skiftesman för att förrätta avvittring i samband med skilsmässa. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata skulle anteckna uppgiften i sitt register där också avtal som gäller preskription av giftorätt förs in. På så vis skulle information om giftorättens preskriptionstid fås på ett och samma ställe. Under den fortsatta beredningen bedömde man dock att sådan en anmälningsskyldighet skulle vara för tung för domstolarna i förhållande till nyttan. Varje år förordnas cirka 300 skiftesmän i ärenden som hänför sig till äktenskapsskillnad, och endast en mycket liten del av dessa förordnanden skulle vara av betydelse när ett ärende som gäller preskription av giftorätten granskas. Anmälningsskyldigheten skulle öka de administrativa arbetet vid såväl domstolarna som Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Det borde dessutom skapas en plats för uppgiften om ansökan om skiftesman i registret, vilket skulle orsaka en del systemkostnader. Ansökan om skiftesmannaavvittring kan dessutom vara den enda uppgiften om äktenskapet i fråga som antecknas i registret, vilket betyder att i samband med anteckningen om ansökan om skiftesmannaavvittring borde också alla andra uppgifter om makarna föras in i registret. Den praktiska nyttan av anmälningsskyldigheten kan inte motiveras med avseende på den arbetsmängd som den medför för myndigheterna. I praktiken kan den föreslagna regleringen dock leda till att i situationer där den tidigare maken är lätt att nå, är det i praktiken lättast att fortfarande höra maken om en eventuell avvittring eller avbruten preskription. Om åter den tidigare makens bostadsort inte är känd eller han eller hon inte svarar på kontaktförsök, gör den föreslagna lagstiftningen det möjligt att hos domstolarna utreda om preskriptionen eventuellt har avbrutits.
Finlands domareförbund och Helsingfors tingsrätt fäste i sina utlåtanden uppmärksamhet vid att det inte framgår direkt av förslaget huruvida det förutsätts en invändning för att utreda preskriptionen eller ska det göras på tjänstens vägnar. Förslaget har preciserats i dessa avseenden.
Remissinstanserna kritiserade betänkandets förslag om man genom ett avtal som gäller preskription om giftorätt också skulle kunna komma överens om en kortare preskriptionstid än den lagstadgade. Under den fortsatta beredningen ändrades propositionen så att man endast kan avtala om en längre preskriptionstid för giftorätten.
Förslaget om att de begränsade förfoganderätter som avses i äktenskapslagen ska förfalla tio år efter det att äktenskapet upphörde fick brett understöd. Arbetsgruppens förslag att det skulle gälla alla upphörda äktenskap oberoende av hur de upplösts ansågs ha både goda och dåliga sidor. Några remissinstanser framförde att den förslagna lösningen att utsträcka vissa konsekvenser endast till äktenskap som upphört genom äktenskapsskillnad eller upphävande av äktenskap och vissa även till äktenskap som upplösts på grund av makens död är ägnad att orsaka förvirring bland medborgarna. Under den fortsatta beredningen bedömde man dock att önskemål om en symmetrisk reglering är inte en tillräcklig grund för att begränsa bestämmelserna om förfallande av begränsade förfoganderätten till endast äktenskap som upphört genom äktenskapsskillnad. Propositionen ändrades inte till denna del.
Förslaget om förfallande av den presumtion om samägande som ingår i äktenskapslagen delade remissinstansernas åsikter. Särskilt den i betänkandet valda lösningen att utsträcka förfallandet av presumtionen om samägande även till avvittringar på grund av dödsfall fick kritik. Remissinstanserna konstaterade att om äktenskapet har upphört genom den ena makens död, görs avvittring i praktiken ofta först efter den efterlevande makens död. Om den efterlevande maken på föreslaget sätt skulle få ägandepresumtion till egendom som han eller hon innehar tio år efter att presumtionen om samägande preskriberats, kan detta leda till orimliga situationer ur arvingarnas synvinkel. Under den fortsatta beredningen funderade man på hur en bouppteckning efter den först avlidna maken påverkar saken, för i bouppteckningen borde den först avlidna makens och den efterlevande makens egendomar vid tidpunkten för den först avlidna makens dödsfall vara uppräknade. Under den fortsatta beredningen beslöt man dock att ändra förslaget i enlighet med responsen i remissvaren så att förfallande av presumtionen om samägande föreslås gälla endast äktenskap som upplösts genom äktenskapsskillnad eller upphävande av äktenskap.
Propositionens konsekvensbedömningar har utökats och preciserats till följd av utlåtandena. Till propositionen har fogats ett avsnitt om bedömning av ändringar i informationshanteringen.
Under den fortsatte beredningen bedömdes dessutom att det förslag som ingick i betänkandet och som gällde en ändring av lagen om preskription av skulder (728/2003) är uppenbart onödigt, varför det inte ingår i propositionen.
7
Specialmotivering
7.1
Äktenskapslagen
35 §.
För att göra lagen mera förståelig föreslås det att till paragrafen fogas ett nytt 5 mom., där det konstateras att bestämmelser om preskription av giftorätten ingår i 103 c §.
66 §.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att bestämmelsens formkrav utsträcks till att gälla även avtal som gäller preskription av giftorätt, som avses i 103 d §.
86 §.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., enligt vilket de begränsade förfoganderätter som ingår i 2 och 3 mom. gäller endast tills det har förflutit tio år från det att äktenskapet upplöstes. Enligt förslaget börjar tidsfristen på tio år löpa från den dag då ett lagakraftvunnet beslut som gäller äktenskapsskillnad eller upphävande av äktenskap meddelades eller från det att äktenskapet upplöstes på grund av den ena makens död. Det är inte möjligt att avtala om något annat i fråga om upphörandet av begränsade förfoganderätter.
89 §.
I paragrafens 1 mom. föreslås en språklig uppdatering som inte ändrar bestämmelsens innehåll.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket den presumtion om samägande som avses i 1 mom. inte tillämpas om det har förflutit mer än tio år från det att äktenskapet upplöstes genom äktenskapsskillnad eller upphävande av äktenskap. Enligt förslaget börjar tidsfristen på tio år löpa från den dag då ett lagakraftvunnet beslut om äktenskapsskillnad eller upphävande av äktenskap meddelades. Efter den föreslagna tidsfristen på tio år tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden den allmänna sakrättsliga ägandepresumtionen som baserar sig på innehav i stället för presumtionen om samägande. Tidigare makar kan således i princip antas äga även sådan egendom som de innehar och som har skaffats under äktenskapet när det har förflutit tio år från det att äktenskapet upplöstes.
103 c §.
Den föreslagna paragrafen är ny. I 1 mom. föreskrivs det om preskriptionstiden för giftorätten, som föreslås vara tio år. Preskription av giftorätten betyder att ingendera maken eller deras arvingar är skyldiga att överlåta sin egendom till den andra maken med stöd av giftorätten. Enligt förslaget börjar preskriptionstiden löpa från den dag då ett lagakraftvunnet beslut om äktenskapsskillnad eller upphävande av äktenskap meddelades. Det föreslås inte att giftorätten preskriberas om äktenskapet upplöses på grund av den ena makens död. Skiftesmannen eller domstolen kan inte beakta preskription av giftorätten på tjänstens vägnar, utan maken ska åberopa den vid avvittringen.
I 2 mom. föreslås det att preskriptionen av giftorätten kan avbrytas genom att hos domstol ansöka om en skiftesman för att förrätta avvittringen. Endast inledande av en skiftesmannaavvittring genom en ansökan till domstolen kan avbryta preskriptionen, och t.ex. en viljeyttring som framställs till den andra maken om att avvittring ska förrättas eller inledandet av förhandlingar om sämjoavvittring avbryter inte preskriptionen av giftorätten.
I 3 mom. föreslås att om en ansökan om skiftesmannaavvittring avskrivs, fortsätter giftorättens preskriptionstid att löpa från den tidpunkt då den avbröts. Bestämmelsens syfte är att förhindra en situation där en make hos tingsrätten ansöker om en skiftesman för att förrätta avvittringen endast för att förhindra att giftorätten preskriberas. Förslaget leder till att giftorätten kan vara i kraft högst tio år plus den tid som går åt till skiftesmannaavvittringen, om makarna inte har ingått ett avtal som gäller preskription av giftorätt.
Enligt förslaget till 4 mom. kan en avvittring vid vilken giftorätten konstateras vara preskriberad inte jämkas med stöd av 103 b §. Enligt nämnda 103 b § 3 mom. kan yrkande på jämkning av avvittring framställas antingen vid eller efter avvittringen. Om det vid avvittringen konstateras att giftorätten är preskriberad, kan avvittringen inte jämkas, varken medan den pågår eller senare. Om yrkandet på jämkning av avvittringen däremot framställs efter avvittringen, kan avvittringen med stöd av 103 b § jämkas, om giftorätten var i kraft vid den tidpunkt då avvittringen förrättades.
Preskription av giftorätten betyder i enlighet med 1 mom. att en make inte längre är skyldig att vid avvittring överlåta sin egendom till den andra maken med stöd av giftorätten. Då är det inte möjligt att jämka avvittringen med stöd av 103 b §, eftersom förteckningen över jämkningsmetoder i 103 b § 2 mom. är uttömmande, och samtliga metoder handlar om att makarnas eller den ena makens giftorättsgods fastställs på nytt. Enligt 1 punkten i det momentet kan avvittringen jämkas så att giftorätten utesluts helt eller delvis. Enligt 2 och 3 punkten kan avvittringen också göras så att en viss egendom helt eller delvis blir giftorättsgods. Eftersom skyldighet att ge utjämning inte längre föreligger efter det att giftorätten preskriberats, är det inte möjligt att utnyttja de metoder för jämkning av avvittringen som uppräknas i 103 b § 2 mom.
I 5 mom. föreskrivs det om möjlighet för makarna att komma överens om en längre preskriptionstid än de tio år som anges i 1 mom. för ett avtal som gäller preskription av giftorätt.
103 d §.
Den föreslagna paragrafen är ny. Paragrafen innehåller bestämmelser om avtal som gäller preskription av giftorätt.
Enligt förslaget till 1 mom. kan makarna i ett avtal som gäller preskription av giftorätt besluta om en längre tidsfrist än den tidsfrist på tio år som avses i 103 c §.
I förslaget till 2 mom. konstateras att ett avtal som gäller preskription av giftorätt ska ingås skriftligen. I momentet föreskrivs det dessutom att om en make på grund av omyndighet eller begränsning av handlingsbehörigheten inte är berättigad att själv ingår ett avtal som gäller preskription av giftorätt, ska han eller hon inhämta intressebevakarens skriftliga godkännande för det. Begränsningen betyder inte att intressebevakaren ensam kan besluta om det ska överenskommas om preskription av giftorätten. Ingåendet av ett avtal som gäller preskription av giftorätt är inte en utpräglad personlig rättshandling, utan intressebevakaren har medbestämmanderätt i saken. Praxisen är till denna del densamma som vad som föreskrivs i 42 § om äktenskapsförord.
I 3 mom. föreskrivs det om registrering av ett avtal som gäller preskription av giftorätt. Enligt förslaget ska ett avtal som gäller preskription av giftorätt lämnas in för registrering till Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller Statens ämbetsverk på Åland. Anmälan om registrering kan lämnas in av en av makarna. Till anmälan ska fogas en kopia av avtalet som gäller preskription av giftorätt. Kopian får också vara i elektronisk form.
Enligt förslaget till 4 mom. träder ett avtal som gäller preskription av giftorätt i kraft när det har registrerats. I enlighet med förslaget till 4 a § i lagen om vissa personregister vid Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata är grunden för registrering den dag då ansökan om registrering har tagits emot. Ansökan om registrering får göras när domstolens beslut om äktenskapsskillnad eller upphävande av äktenskap har vunnit laga kraft. Ett avtal som gäller preskription av giftorätt träder dock inte i kraft om det inte har ingåtts i föreskriven form, dvs. inte uppfyller kraven i 66 § och i 2 mom. i denna paragraf. Avtalet träder inte heller i kraft, om ansökan har lämnats in efter det att giftorätten redan har preskriberats. Registrering av ett avtal garanterar alltså inte att avtalet träder i kraft, om avtalet belastas av ett formfel som gäller t.ex. vittnenas jävighet.
Enligt förslaget till 5 mom. tillämpas vad som i paragrafen föreskrivs om makar även på makarnas dödsbon. Således kan förutom makarna även makarnas dödsbon vara part i ett avtal som gäller preskription av giftorätt, och vid sidan av en make kan även makens dödsbo ansöka om registrering av avtalet.
Ikraftträdandebestämmelse. När det gäller lagens ikraftträdande är det nödvändigt att beakta att tiden mellan antagandet av lagen och lagens ikraftträdande är tillräcklig för verkställigheten av lagen. De föreslagna ändringarna förutsätter att det nya registret över giftorättsärenden inrättas vid Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.
7.2
Ärvdabalken
18 kap.
Om förvaltning av dödsbo
1 §.
Det föreslås att paragrafens 1 mom. preciseras så att den efterlevande maken inte är delägare i ett dödsbo, om maken på grund av äktenskapsförord, preskription av giftorätten eller annan orsak inte har giftorätt i den andra makens egendom, och om han eller hon inte är arvinge eller universell testamentstagare. Andra orsaker som avses i momentet kan vara t.ex. uteslutande av giftorätten genom testamente eller gåvobrev.
Den föreslagna ändringen ändrar inte momentets innehåll i sak. Syftet med ändringen är att synliggöra hur den föreslagna preskriptionen av giftorätten påverkar den tidigare makens delägarskap i dödsboet. Bestämmelser om preskription av giftorätten ingår i 103 c § i äktenskapslagen, enligt vilken giftorätten preskriberas tio år efter det att ett lagakraftvunnet beslut om äktenskapsskillnad eller om upphävande av äktenskap har meddelats, om inte preskriptionen har avbrutits före det eller makarna inte har avtalet något annat om preskriptionen av giftorätten.
7.3
Lagen om vissa personregister vid Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata
1 §.Lagens tillämpningsområde
. Det föreslås att till paragrafen fogas ett omnämnande av det nya registret över giftorättsärenden, som hör till lagens tillämpningsområde. I registret över giftorättsärenden kommer sådana avtal som gäller preskription av giftorätt och som avses i 103 d § i äktenskapslagen att registreras.
2 §.Syftet med behandlingen av uppgifter i registren
. Det föreslås att till paragrafen fogas uppgift om att syftet med behandlingen av även det nya registret över giftorättsärenden är att de rättsverkningar som är förknippade med rättshandlingar mellan enskilda ska sättas i kraft och uppgifterna göras offentliga. Syftet med behandlingen av det nya registret är alltså detsamma som i fråga om de register som redan finns, nämligen registret över äktenskapsförordsärenden, registret över ärenden som gäller samboförhållanden och registret över gåvorättsärenden.
4 a §.Uppgifter som införs i registret över giftorättsärenden
. Paragrafen är ny, och den innehåller bestämmelser om de uppgifter som ska föras in i det nya registret över giftorättsärenden. I paragrafen föreskrivs det om de uppgifter som ska föras in i registret över giftorättsärenden. I registret över giftorättsärenden förs det in uppgifter ur sådana avtal som gäller preskription av giftorätt och som avses i 103 d § i äktenskapslagen. I registret förs in namn och födelsetid för de makar som ingått avtalet. I registret förs dessutom in datum för upprättande av handlingen. I registret införs också registermyndighetens namn, dagen för registrering av handlingen, dvs. det datum då ansökan om registrering har mottagits, identifieringsuppgifter för ärendet och uppgift om när giftorätten mellan makarna preskriberas enligt avtalet.
10 §.Utlämnande av registeruppgifter
. Det föreslås att till paragrafens 1 mom. fogas uppgift om att utöver vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) har var och en rätt att trots sekretessbestämmelserna ta del av uppgifter i registret över giftorättsärenden, som det föreskrivs om i den nya 4 a §. Man får alltså uppgifter ur registret över giftorättsärenden på samma grunder som ur registret över äktenskapsförordsärenden, registret över ärenden som gäller samboförhållanden och vigselrättsregistret.
8
Ikraftträdande
8.1
Allmänt
Lagarna föreslås träda i kraft den 1 april 2026. Verkställigheten av lagarna kräver dock att registret över giftorättsärenden, som ska föras av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, inrättas, varför det föreslås att lagarna ska träda i kraft tidigast sex månader efter det att de har antagits och blivit stadfästa.
De föreslagna bestämmelserna om preskription av giftorätten och förfallande av begränsade förfoganderätter och av presumtionen om samägande är tillämpliga på upplösta äktenskap oberoende av om äktenskapet har upplösts före eller efter lagens ikraftträdande. Det föreslås dock att bestämmelsernas tillämpning på äktenskap som upplösts före lagens ikraftträdande begränsas i vissa avseenden.
8.2
Preskription av giftorätten
Det föreslås att giftorätten preskriberas tio år efter det att ett lagakraftvunnet beslut om äktenskapsskillnad eller om upphävande av äktenskap har meddelats, men dock tidigast fem år efter det att lagarna har trätt i kraft. Tidigare makar har således minst fem år på sig att antingen förrätta avvittring eller ingå ett avtal om framskjutande av preskriptionen innan giftorätten preskriberas. I praktiken innebär förslaget att om beslutet om makarnas äktenskapsskillnad har meddelats t.ex. sju år före lagarnas ikraftträdande, har de den minimitid på fem år som övergångsbestämmelsen garanterar på sig att reagera på preskriptionen av giftorätten. Om beslutet om makarnas äktenskapsskillnad åter har meddelats t.ex. jämnt tre år före lagarnas ikraftträdande, preskriberas makarnas giftorätt sju år efter lagarnas ikraftträdande.
Strävan med den föreslagna lösningen är att balansera mellan å ena sidan behovet av att underlätta utredningen av sådana problematiska situationer i dödsbon som orsakas av att avvittring inte har förrättats och å andra sidan makarnas behov av rättssäkerhet och tillräcklig möjlighet att förbereda sig. Den föreslagna tidsfristen på fem år för att förrätta avvittring eller ingå ett avtal som gäller preskription av giftorätt har bedömts vara skälig. Om preskriptionsbestämmelserna inte skulle gälla äktenskap som har upplösts genom en dom före lagens ikraftträdande, skulle syftet med bestämmelserna uppnås först efter flera decennier. Det skulle finnas kvar en enorm mängd giftorätter som inte preskriberas i systemet, och preskriptionsbestämmelserna skulle försätta människor i olika ställning i förhållande till varandra. De största praktiska problemen t.ex. med tillgången till dokumentation om förrättad avvittring hänför sig ofta till fall där äktenskapet har upplösts för flera år eller årtionden sedan.
Propositionens syfte är ändå inte att ge ”tilläggstid” för sådana krav på avvittring som har ansetts preskriberade redan med stöd av den rättspraxis som gällde före lagarnas ikraftträdande. Syftet med förslaget om en minimitidsfrist är inte att skapa ett tidsfönster på fem år då tidigare makar som varit passiva i flera år eller årtionden har möjlighet att aktivera sig och framställa krav på sin tidigare makes egendom.
8.3
Förfallande av begränsade förfoganderätter
Det föreslås att de begränsade förfoganderätter som avses i äktenskapslagen ska förfalla tio år från den dag då ett lagakraftvunnet beslut om upphävande av äktenskap meddelades eller från det att äktenskapet upplöstes på grund av den ena makens död, men dock tidigast fem år efter lagarnas ikraftträdande. Den make som får skydd av de begränsade förfoganderätterna har således minst fem år på sig att kräva skiftesmannaavvittring, ansöka om en säkringsåtgärd hos domstol eller på något annat sätt förbereda sig på att de begränsade förfoganderätterna förfaller.
Det föreslås att bestämmelserna om förfallande av begränsade förfoganderätter utsträcks till alla upplösta äktenskap oberoende av vilken andel av egendomen som berörs av begränsade förfoganderätter. Det föreslås således att begränsade förfoganderätter ska preskriberas också när avvittringsgrunden har uppkommit före den 1 januari 1988.
Arbetsgruppen bedömde att den föreslagna tidsfristen på fem år i vilket fall som helst är tillräcklig för att den make som skyddas av begränsade förfoganderätter ska kunna skydda sina egna intressen. Strävan efter en enhetlig reglering talar också för en tidsfrist på fem år.
8.4
Förfallande av presumtionen om samägande
En presumtion om samägande enligt äktenskapslagen föreslås förfalla tio år efter dagen då ett lagakraftvunnet beslut om upphävande av äktenskap meddelades. Tidsfristen på tio år föreslås vara densamma oberoende av om avvittringsgrunden har uppkommit före eller efter lagens ikraftträdande. Således, om man efter lagens ikraftträdande vill göra avvittring efter ett äktenskap som upplösts genom en dom för mer än tio år sedan, tillämpas vid avvittringen inte längre presumtionen om samägande, utan de allmänna förmögenhetsrättsliga ägandepresumtionerna.
9
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
9.1
Preskription av giftorätten
I 15 § i grundlagen ingår bestämmelser om egendomsskydd. Detta inbegriper inte bara skydd för äganderätten, utan också obligations- och fordringsrätter åtnjuter grundlagens egendomsskydd. Grundlagen ger dock skydd endast åt förmögenhetsrätter som individen redan har. Sådana framtida ekonomiska förväntningar som är beroende av om ett osäkert villkor kommer att uppfyllas åtnjuter däremot inte grundlagsskydd.
RP 309/1993 rd s. 66 och Pekka Länsineva, Omaisuudensuoja (PL 15 §), s. 549–604 i verket Pekka Hallberg – Heikki Karapuu – Tuomas Ojanen – Martin Scheinin – Kaarlo Tuori – Veli-Pekka Viljanen (red.) Perusoikeudet. WSOY Pro 2011, 572-573.
Grundlagsutskottet har tagit ställning till förhållandet mellan egendomsskyddet och giftorätten i slutet av 1980-talet när det föreskrevs om jämkning av avvittring. I förarbetena som gäller egendomsskyddet i reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna hänvisas det också uttryckligen till det utlåtande som grundlagsutskottet gav då (GrUU 13/1986 rd).
GrUU 13/1986 rd, s. 3.
I det ärende som utlåtandet gäller är det fråga om en liknande situation som preskription av giftorätten. De bestämmelser om jämkning av avvittring som utskottet bedömde i sitt utlåtande kunde leda till att en make trots äktenskapslagens huvudregel inte med stöd av giftorätt får egendom av den andra maken eller att denna rätt begränsas och att viss egendom helt eller delvis är sådan i vilken den andra maken inte har giftorätt. Grundlagsutskottet såg inte några problem med avseende på skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna. Utskottet konstaterade i sitt utlåtande att giftorätten är inte en sådan förmögenhetsförmån som skyddas genom grundlagen under äktenskapet, eftersom giftorätten saknar reellt värde. Giftorätten som sådan kan inte överlåtas och den kan inte heller bli föremål för tvångsrealisering. Sålunda fanns det inte inget hinder för de föreslagna bestämmelserna om jämkning av avvittring ur grundlagens (då regeringsformens) synvinkel.
GrUU 13/1986 rd, s. 3.
Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande om bestämmelserna om jämkning av avvittring att giftorätten är inte en sådan förmögenhetsförmån som skyddas genom grundlagen under äktenskapet. Utskottet tog dock inte direkt ställning till huruvida giftorätten i något skede blir en sådan förmögenhetsförmån som skyddas genom grundlagen, och om den blir det, i vilket skede en sådan förändring inträffar. Det bör dock påpekas att jämkning av avvittring, som utskottets utlåtande gällde, kan utföras när som helst efter det att en avvittringsgrund har uppkommit. Avvittring och jämkning av den kan – och kunde redan enligt den lagstiftning som gällde då – förrättas också efter det att äktenskapet upphört. Enligt grundlagskottets utlåtande såg utskottet inget hinder med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna för att ingripa i giftorätten när äktenskapet redan hade upplösts, på det sätt som föreslås i fråga om preskription av giftorätten. Grundlagsutskottet konstaterade i sin motivering att giftorätten är inte av förmögenhetsförmån som skyddas genom grundlagen, eftersom giftorätten saknar reellt värde, eftersom den inte kan överlåtas som sådan och den inte heller kan bli föremål för tvångsrealisering. Samma kriterier kan gälla giftorätten också efter att äktenskapet upphört. Giftorätten som sådan kan inte överlåtas och den inte heller bli föremål för tvångsrealisering trots att äktenskapet redan skulle ha upplösts. Inte ens inledandet av avvittring påverkar saken, utan giftorätten ger upphov till förmögenhetsrättsliga verkningar tidigast i det skede då den utjämning som ska betalas till den andra maken specificeras.
Tapani Lohi, Osinko, tasinko ja sivullissuoja. Suomalainen lakimiesyhdistys 2003, s. 79.
Avvittring kan enligt ÄL 103 b § jämkas också efter det att avvittring har förrättats, så 15 § i grundlagen förefaller inte erbjuda något ovillkorligt egendomsskydd för giftorätten ens när avvittring har förrättats.
De bestämmelser om preskription av giftorätten som föreslås i propositionen har i stor utsträckning likadana konsekvenser för tillgodoseendet av giftorätten som de bestämmelser om jämkning av avvittring som föreslogs på 1980-talet. Båda regleringshelheterna kan leda till att viss egendom som makarna äger är sådan i vilken den andra maken inte har giftorätt. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande 13/1986 rd konstaterat att det inte finns några hinder för sådan reglering med avseende på grundlagens egendomsskydd. Enligt utskottet utgör grundlagens egendomsskydd inte heller något hinder för att bestämmelser som ingriper i giftorätten på föreslaget sätt skulle ha retroaktiva konsekvenser.
9.2
Förfallande av begränsade förfoganderätter
I propositionen föreslås det att de begränsade förfoganderätter som avses i äktenskapslagen ska förfalla tio år efter det att äktenskapet har upplösts. Enligt bestämmelsen ska den maken som är ägare efter tio år inte längre behöva sin tidigare makes tillstånd för att överlåta eller överföra en fastighet som använts som familjens gemensamma hem eller bohag som använts gemensamt. De begränsade förfoganderätter som avses i äktenskapslagen är i enlighet med namnet begränsningar i en persons rätt att förfoga över sin egendom och vidta rättshandlingar i anslutning till den. Införandet av bestämmelser om förfallande av sådana begränsningar bidrar således till att stärka egendomsskyddet som tryggas i GL 15 §.
Ett syfte med äktenskapslagens bestämmelser om begränsade förfoganderätter är att skydda förvaltningen och användningen av egendom som är viktig för familjens liv och boende så att den make som är ägare inte kommer åt att vidta rättshandlingar som är skadliga för hela familjen.
Lohi 2023 s. 211–212.
Begränsade förfoganderätter kan alltså anses hänföra sig till skyddet för familjelivet, som tryggas i GL 10 § och internationella människorättskonventioner (Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna 63/1999, artikel 8, samt konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter FördrS 8/1976, artiklarna 17 och 23). Under beredningen har man emellertid bedömt att tio år efter det att äktenskapet upplösts finns det vanligtvis de facto inget längre något sådant familjeliv mellan makarna som GL 10 § har varit avsedd att skydda. Sålunda kan det även med avseende på det familjeliv som skyddas genom grundlagen anses motiverat att begränsade förfoganderätter förfaller tio år efter det att äktenskapet har upplösts.
9.3
Förfallande av presumtionen om samägande
I propositionen föreslås det också bestämmelser om förfallande av den presumtion om samägande som ingår i äktenskapslagen. Att presumtionen om samägande förfaller på föreslaget sätt inverkar dock inte på de faktiska ägandeförhållanden när det gäller lösöre, utan det är fråga om en ändring av den sakrättsliga presumtionen. Enligt propositionen kan äganderätten till ett föremål inte övergå från en make till en annan som en följd av att tid har förflutit. De föreslagna bestämmelserna om förfallande av presumtionen om samägande står således inte i konflikt med egendomsskyddet som garanteras i GL 15 §.
På de grunder som anges ovan kan lagförslagen behandlas i vanligt lagstiftningsordning.