1.1  Lag om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.Central kontaktpunkt enligt samarbetsförordningen. I 1 mom. föreskrivs att Konkurrens- och konsumentverket är sådan central kontaktpunkt som anges i samarbetsförordningen och som medlemsstaterna ska utse i enlighet med artikel 5.1. Närmare bestämmelser om den centrala kontaktpunktens uppgifter finns i artikel 5.3. I samarbetsförordningen ingår bestämmelser också om vissa andra skyldigheter som den centrala kontaktpunkten har.  

Enligt 2 mom. ska Konkurrens- och konsumentverket svara också för sådant informationsutbyte som avses i artikel 37 i samarbetsförordningen. Eftersom det förutsätts utbyte av information också till exempel om tyngdpunkterna i verkställigheten, är det till denna del nödvändigt med samarbete mellan de behöriga myndigheterna och Konkurrens- och konsumentverket. 

2 §.Behöriga myndigheter enligt samarbetsförordningen. Paragrafen innehåller bestämmelser om behöriga myndigheter som har ansvaret för tillämpningen av samarbetsförordningen. Enligt artikel 5.1 i samarbetsförordningen får varje medlemsstat utse en eller flera sådana myndigheter.  

Utgångspunkten vid det nationella genomförandet av förordningen är att de behöriga myndigheter som anges i samarbetsförordningen utses på samma sätt som deras arbetsfördelning ordnats även nationellt i fråga om de EU-rättsakter som nämns i bilagan till samarbetsförordningen. En redogörelse för vissa undantag finns i avsnitt 4.3 i den allmänna motiveringen. Av definitionen av unionslagstiftning som skyddar konsumenternas intressen, vilken finns i artikel 3.1 i samarbetsförordningen, följer att de förordningar och direktiv som uppräknas i bilagan till samarbetsförordningen omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde såsom de införlivats i medlemsstaternas nationella rättsordningar. 

Tillämpningsområdet för vissa av de rättsakter som uppräknas i samarbetsförordningen, såsom för förordningen om flygpassagerares rättigheter (EG) nr 261/2004, är mer omfattande än förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument och inbegriper även affärsresande. Det bör separat konstateras att samarbetsförordningens tillämpningsområde, enligt en utredning från Europeiska kommissionen, trots detta omfattar endast förhållandet mellan en näringsidkare och en konsument. Näringsidkare och konsument definieras i artikel 3.11 och 3.12. Definitionerna överensstämmer i sak med motsvarande definitioner i konsumentskyddslagen (38/1978). 

Konsumentombudsmannens omfattande allmänna behörighet täcker tillsynen över efterlevnaden av nästan alla de rättsakter som uppräknas i bilagan till samarbetsförordningen. I paragrafens 1 mom. ska det därför föreskrivas att konsumentombudsmannen är behörig myndighet enligt samarbetsförordningen, om inte något annat följer av 3 mom. Av de rättsakter som uppräknas i bilagan till samarbetsförordningen utövas tillsynen enbart av konsumentombudsmannen i fråga om direktiv 1999/44/EG om försäljning av konsumentvaror, direktiv 2006/114/EG om vilseledande och jämförande reklam, direktiv 2008/122/EG om tidsdelat boende och långfristiga semesterprodukter, direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter, artikel 13 i direktiv 2013/11/EU om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister samt artikel 14 i förordning (EU) nr 524/2013 om tvistlösning online vid konsumenttvister.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om behöriga myndigheter enligt samarbetsförordningen i de fall då behörigheten antingen helt eller delvis delas med konsumentombudsmannen.  

Enligt 1 punkten i momentet är behöriga myndigheter utöver konsumentombudsmannen för det första dataombudsmannen, på vilken det ankommer att övervaka efterlevnaden av de nationella bestämmelser som till en del bygger på direktiv 2000/31/EEG (direktivet om elektronisk handel) samt artikel 13 i direktiv 2002/58/EG (direktivet om integritet och elektronisk kommunikation). Enligt vad som konstaterats i den allmänna motiveringen har direktivet om elektronisk handel samt artikel 13 i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation, till den del de hör till dataombudsmannens tillsyn, till största delen genomförts genom bestämmelser i 24 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014). 

Enligt 2 punkten är behörig myndighet enligt samarbetsförordningen också Finansinspektionen till den del den övervakar efterlevnaden av de nationella bestämmelser som baserar sig på direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal (93/13/EEG), direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster (2002/65/EG), direktivet om otillbörliga affärsmetoder (2005/29/EG), direktivet om konsumentkreditavtal (2008/48/EG), direktivet om bostadskrediter (2014/17/EU) samt direktivet om betalkonto med grundläggande funktioner (2014/92/EU). Enligt vad som konstaterats i den allmänna motiveringen har direktivet om oskäliga villkor till största delen genomförts genom vissa bestämmelser i 2, 3 och 4 kap. i konsumentskyddslagen. Direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster har till största delen genomförts genom bestämmelser i 6 a kap. i konsumentskyddslagen samt genom vissa bestämmelser i betaltjänstlagen (290/2010). Direktivet om otillbörliga affärsmetoder har till största delen genomförts genom bestämmelser i 2 kap. i konsumentskyddslagen. Direktivet om konsumentkreditavtal har genomförts genom bestämmelser i 7 kap. i konsumentskyddslagen och direktivet om bostadskrediter genom bestämmelser i 7 a kap. i konsumentskyddslagen. Direktivet om betalkonto med grundläggande funktioner har genomförts genom vissa bestämmelser i betaltjänstlagen samt genom bestämmelser i 15 och 15 a kap. i kreditinstitutslagen (610/2014). 

Behörig myndighet vid sidan av konsumentombudsmannen är enligt 3 punkten också Transport- och kommunikationsverket till den del det övervakar efterlevnaden av de nationella bestämmelser som baserar sig på direktivet om elektronisk handel samt efterlevnaden av de nationella bestämmelser som baserar sig på artiklarna 9—11 och 19—26 i direktiv 2010/13/EU (tillhandahållande av audiovisuella medietjänster). Enligt vad som konstaterats ovan har direktivet om elektronisk handel till största delen genomförts genom bestämmelser i 22 och 24 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation samt genom vissa bestämmelser i 2 kap. i konsumentskyddslagen. Artiklarna 9—11 och 19—26 i direktivet om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster har genomförts genom bestämmelser i 26 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Transport- och kommunikationsverket är enligt förslaget behörig myndighet också till den del det övervakar efterlevnaden av förordningen om flygpassagerares rättigheter ((EG) nr 261/2004), förordningen om järnvägars ansvar ((EG) nr 1371/2007), förordning (EU) nr 1177/2010 samt förordning (EU) nr 181/2011, vilket i detta sammanhang på basis av 186 § 4 mom. i lagen om transportservice (320/2017) innebär tillsyn i fråga om rättigheterna för passagerare som är konsumenter och som har funktionshinder eller nedsatt rörlighet.  

Enligt 4 punkten ska Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet (Fimea) vara behörig myndighet till den del det övervakar efterlevnaden av artiklarna 86—90 och 97—100 i direktiv 2001/83/EG samt till den del det i fråga om marknadsföring av läkemedel övervakar efterlevnaden av de nationella bestämmelser som baserar sig på direktivet om otillbörliga affärsmetoder och på artiklarna 9—11 och 19—26 i direktivet om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster. Artiklarna 86—90 och 97—100 i direktiv 2001/83/EG har genomförts genom vissa bestämmelser i läkemedelslagen (395/1987) och i läkemedelsförordningen (693/1987). Direktivet om otillbörliga affärsmetoder har såsom konstaterats ovan till största delen genomförts genom bestämmelser i 2 kap. i konsumentskyddslagen. Artiklarna 9—11 och 19—26 i direktivet om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster har genomförts genom bestämmelser i 26 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Enligt 5 punkten ska också regionförvaltningsverken vara behöriga myndigheter när det är fråga om att övervaka efterlevnaden av de nationella bestämmelser som baserar sig på direktiven 98/6/EG och 2008/48/EG samt till den del de övervakar de nationella bestämmelser som baserar sig på direktivet om bostadskrediter.  

Enligt 6 punkten ska Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården vara behörig myndighet till den del det övervakar efterlevnaden av de nationella bestämmelser som baserar sig på direktivet om otillbörliga affärsmetoder och på artiklarna 9—11 och 19—26 i direktivet om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster. Såsom sagts ovan har direktivet om otillbörliga affärsmetoder till största delen genomförts genom bestämmelser i 2 kap. i konsumentskyddslagen. Artiklarna 9—11 och 19—26 i direktivet om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster har genomförts genom bestämmelser i 26 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om behöriga myndigheter i de specialfall då konsumentombudsmannen saknar behörighet att övervaka efterlevnaden av de rättsakter som nämns i bilagan till samarbetsförordningen. I de fallen är alltså vissa andra myndigheter ensamt behöriga myndigheter. 

Enligt 1 punkten ska enbart dataombudsmannen vara behörig myndighet när det är fråga om att övervaka efterlevnaden av artikel 8 i förordningen om gränsöverskridande portabilitet ((EU) 2017/1128).  

Enligt 2 punkten ska enbart Transport- och kommunikationsverket vara behörig myndighet när det är fråga om att övervaka efterlevnaden av förordning (EG) nr 1107/2006, kapitel V i förordningen om järnvägars ansvar , kapitel II i fartygspassagerarförordningen (EU) nr 1177/2010 samt kapitel III i förordningen om busspassagerares rättigheter (EU) nr 181/2011. 

Enligt 3 punkten ska enbart Konkurrens- och konsumentverket vara behörig myndighet till den del det övervakar de bestämmelser i lagen om leverantörer av kombinerade resetjänster (921/2017) som baserar sig på artikel 17—20 i direktivet om paketresor och sammanlänkade researrangemang. 

3 §.Befogenheter i ärenden som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. I artikel 9.1 i samarbetsförordningen förutsätts att varje behörig myndighet har den minimiuppsättning i artikeln angivna befogenheter som är nödvändiga för att tillämpa samarbetsförordningen och som myndigheten ska utöva i enlighet med artikel 10. Enligt artikel 9.2 får medlemsstaterna dock besluta att inte tilldela varje behörig myndighet alla befogenheter, under förutsättning att dessa befogenheter om så är nödvändigt kan utövas effektivt med avseende på de överträdelser som omfattas av samarbetsförordningen. 

På basis av det som sagts ovan ska det i 1 mom. föreskrivas att konsumentombudsmannen, dataombudsmannen, Transport- och kommunikationsverket samt Konkurrens- och konsumentverket ska ha de befogenheter som ingår i den föreslagna lagen i ärenden som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde, när de enligt 2 § 1 eller 3 mom. är behöriga myndigheter. I fråga om vissa EU-rättsakter som nämns i bilagan till samarbetsförordningen är dessa myndigheter alltså ensamt behöriga myndigheter, och konsumentombudsmannen ska för sin del vara behörig även i de fall där behörigheten enligt 2 § 2 mom. är delad.  

För att ett ärende ska betraktas som ett sådant ärende som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde ska det gälla de förordningar eller direktiv, såsom de införlivats i medlemsstaternas nationella rättsordningar, vilka förtecknas i bilagan till samarbetsförordningen (artikel 3.1). För det andra ska det, enligt vad som konstaterats ovan i motiveringen till 2 §, vara fråga om ett förhållande mellan en näringsidkare och en konsument, även om tillämpningsområdet för de EU-rättsakter som uppräknas i bilagan till samarbetsförordningen i vissa avseenden är mer omfattande. En ytterligare förutsättning för att ett ärende ska omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde är att det är fråga om en överträdelse som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Enligt artikel 3.5 i samarbetsförordningen avses med detta en överträdelse inom unionen, en utbredd överträdelse samt en utbredd överträdelse med en unionsdimension. En överträdelse inom unionen definieras i artikel 3.2 och en utbredd överträdelse i artikel 3.3. En utbredd överträdelse med en unionsdimension definieras för sin del i artikel 3.4. Av definitionerna följer att nationella överträdelser och överträdelser av näringsidkare som är etablerade i tredjeländer inte omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. 

Om behörigheten i ett ärende som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde i enlighet med 2 § 2 mom. i lagförslaget är delad mellan konsumentombudsmannen och någon annan myndighet, ska också den andra behöriga myndigheten än konsumentombudsmannen i enlighet med det föreslagna 3 § 2 mom. ha de befogenheter som anges i 2 kap. i den föreslagna lagen i ärenden som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. Sådana befogenheter är rätt att få uppgifter enlig 6 och 7 §, inspektionsrätt enligt 8 § samt rätt att göra testköp enligt 10 §.  

Enligt 3 mom. ska den behöriga myndigheten i ärenden som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde ha också de befogenheter som avses i artikel 9.4 b—d och i artikel 9.7 i samarbetsförordningen. Sådana är befogenhet att söka erhålla eller godkänna åtaganden från den näringsidkare som är ansvarig för den överträdelse som omfattas av samarbetsförordningen om att upphöra med överträdelsen (led b), befogenhet att från näringsidkaren, på dennes initiativ, ta emot ytterligare åtaganden om kompensatoriska åtgärder till förmån för konsumenter som berörts av den påstådda överträdelse som omfattas av samarbetsförordningen, eller att från näringsidkaren, när så är lämpligt, söka erhålla åtaganden om att erbjuda de konsumenter som berörts av överträdelsen adekvata kompensatoriska åtgärder (led c) samt i tillämpliga fall befogenhet att på lämpligt sätt informera konsumenter som gör gällande att de har lidit skada till följd av en överträdelse som omfattas av samarbetsförordningen om hur de kan ansöka om kompensation (led d). 

Det är klart att det finns bestämmelser om utredningsbefogenheter för de nu aktuella myndigheterna också i många andra lagar, och regleringen är delvis överlappande med de nu föreslagna bestämmelserna. De föreslagna bestämmelserna ska endast gälla ärenden som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde och ska utgöra komplement till annan lagstiftning i syfte att säkerställa att de behöriga myndigheternas utredningsbefogenheter till omfattningen motsvarar det som förutsätts i ärenden som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. Enligt förslaget ska däremot de befogenheter som ingår i kapitel 3 och som gäller administrativa påföljder inte ges till alla behöriga myndigheter. För tydlighetens skull bör det konstateras att den föreslagna regleringen inte heller är tänkt att inskränka de behöriga myndigheternas existerande befogenheter i ärenden som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde, dvs. om en myndighet med stöd av en speciallag har mer omfattande befogenheter än vad som föreskrivs i den föreslagna lagen eller motsvarande befogenheter som föreskrivs i 3 kap, ska den föreslagna lagen inte begränsa utövandet av dessa befogenheter. 

Om ett ärende som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde ska skötas av någon annan behörig myndighet än konsumentombudsmannen och denna myndighet varken med stöd av den föreslagna lagen eller någon annan lagstiftning har de befogenheter som förutsätts i samarbetsförordningen och som behövs i det enskilda fallet i fråga, ska ärendet hänskjutas till konsumentombudsmannen. Till övriga delar är syftet med bestämmelsen inte att påverka den normala arbetsfördelningen mellan myndigheterna, utan de behöriga myndigheterna ska såsom för närvarande i samarbete bedöma vilken myndighet som ska åta sig att sköta ett ärende som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. 

4 §.Konsumentombudsmannens befogenheter i andra tillsynsärenden än de som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. I 1 mom. ges konsumentombudsmannen rätt att utöva de på samarbetsförordningen baserade nya befogenheterna även när det är fråga om annan tillsyn över efterlevnaden av lagstiftning som har stiftats för att skydda konsumenter än sådan som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde, dvs. även i andra ärenden som ingår i konsumentombudsmannens behörighet. Detta innebär i praktiken att konsumentombudsmannen ska kunna utöva motsvarande befogenheter också till exempel när det är fråga om nationella tillsynsärenden eller tillsynsärenden som gäller näringsidkare i tredjeländer. Det kan till exempel vara fråga om att övervaka efterlevnaden av bestämmelser som baserar sig på de i förordningens bilaga uppräknade rättsakterna i sådana fall som inte annars omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde, till exempel därför att ett gränsöverskridande element saknas. Dessutom kan det vara fråga om att övervaka efterlevnaden av sådan lagstiftning som stiftats för att skydda konsumenter och som inte alls nämns i bilagan till samarbetsförordningen. Som ett exempel på detta kan nämnas tillsyn över efterlevnaden av lagen om indrivning av fordringar i fråga om konsumentfordringar. 

I vissa bestämmelser i lagförslag 1 hänvisas det till reglering som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. I 2 mom. förtydligas att vad som i den föreslagna lagen föreskrivs om bestämmelser som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde och om överträdelse av dem, i de fall som avses i 1 mom. gäller också annan lagstiftning än sådan som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde och som stiftats för att skydda konsumenter samt överträdelse av den lagstiftningen. Med detta avses i detta sammanhang allmänt den reglering som konsumentombudsmannen ska utöva tillsyn över. 

5 §.Finansinspektionens rätt att påföra påföljdsavgifter. I 1 mom. föreskrivs det att även Finansinspektionen ska ha rätt att påföra påföljdsavgifter i vissa fall som avses i 13, 15 och 16 § i den föreslagna lagen. Finansinspektionen ska ha denna rätt när den övervakar efterlevnaden av de bestämmelser som uppräknas i de paragraferna. I 45 § i lagen om Finansinspektionen (878/2008) uppräknas de finansmarknadsaktörer i fråga om vilka Finansinspektionen övervakar att de iakttar bestämmelserna om marknadsföring och användning av avtalsvillkor samt bestämmelserna om förfaranden i kundförhållanden som från kundens synpunkt strider mot god sed eller som annars är otillbörliga. De som kan komma i fråga av de bestämmelser som uppräknas i 13, 15 och 16 § är för dessa aktörer bestämmelserna i 2, 6 a, 7 och 7 a kap. i konsumentskyddslagen, den bestämmelse som gäller 4 § i räntelagen, bestämmelserna i betaltjänstlagen samt bestämmelserna i lagen om indrivning av fordringar till det del det är fråga om dessa aktörers indrivning av egna fordringar. För tydlighetens skull kan det konstateras att Finansinspektionen på basis av paragrafen får påföra även någon annan än en i 13—16 § avsedd näringsidkare påföljdsavgift i enlighet med 17 §. 

Finansinspektionens rätt att påföra påföljdsavgifter ska inte begränsas endast till ärenden som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde, utan ska gälla också andra tillsynsärenden som ingår i dess behörighet och där en påföljdsavgift utifrån bestämmelserna i 3 kap. i den föreslagna lagen kan komma i fråga. Till skillnad från konsumentombudsmannen ska Finansinspektionen påföra påföljdsavgiften själv, såsom är fallet redan nu enligt 41 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen. 

Vissa av bestämmelserna om påföljdsavgift i den föreslagna lagen skiljer sig innehållsmässigt från bestämmelserna i 4 kap. i lagen om Finansinspektionen. Den nu föreslagna lagen ska till denna del ha företräde i förhållande till bestämmelserna i 4 kap. i lagen om Finansinspektionen, för att en näringsidkares ställning i fråga om de påföljdsavgifter som påförs på basis av den föreslagna lagen inte i väsentlig grad ska vara beroende av huruvida påföljdsavgiften påförs av Finansinspektionen eller påförs av marknadsdomstolen på ansökan av konsumentombudsmannen. Den föreslagna lagens bestämmelser ska således tillämpas i stället för bestämmelserna i 4 kap. i lagen om Finansinspektionen till exempel när det är fråga om påföljdsavgiftens storlek, avstående från påförande av påföljdsavgift eller preskription.  

I 4 kap. i lagen om Finansinspektionen finns bestämmelser också om meddelande av offentlig varning. Detta kan, på vissa grunder, komma i fråga i stället för påförande av påföljdsavgift. Inte heller den bestämmelsen blir tillämplig när det är fråga om ett förfarande som står i strid med de bestämmelser som uppräknas i den föreslagna lagen. En bestämmelse om detta ska tas in i 40 a § 2 mom. i lagförslag 4. 

Om det är fråga om ett annat ärende än ett sådant som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde, tillämpas dock på påförande av påföljdsavgift utöver den föreslagna lagen vad som föreskrivs i 43 § i lagen om Finansinspektionen, där det föreskrivs om offentliggörande av administrativa påföljder och andra beslut. Befogenheten motsvarar i stor utsträckning artikel 9.7 i samarbetsförordningen, men är betydligt mer detaljerad.  

Paragrafens 2 mom. innehåller en hänvisning till bestämmelsen om sökande av ändring i 73 § i lagen om Finansinspektionen. Den paragrafen blir tillämplig på påföljdsavgifter som påförs av Finansinspektionen. 

2 kap. Vissa utredningsbefogenheter

6 §.Rätt att få uppgifter av näringsidkare och andra privata aktörer. Paragrafen innehåller bestämmelser om den behöriga myndighetens rätt att få uppgifter av en näringsidkare som är föremål för en tillsynsåtgärd och å andra sidan av någon annan privat sammanslutning eller person. Bestämmelserna baserar sig på artikel 9.3 a och 9.3 b och delvis också 9.3 c, men i enlighet med vad som föreslagits ovan i 4 § ska konsumentombudsmannen kunna utöva befogenheten också i andra ärenden än sådana som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. Den behöriga myndigheten ska ha rätt att få uppgifterna avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna. Rätten till information bryter alltså i princip sekretessen. 

Enligt samarbetsförordningen är rätten till information, om vilken det föreskrivs i artikel 9.3 a och 9.3 b samt delvis också i 9.3 c, omfattande. Enligt led b, som gäller tillhandahållande av information, ska rätten till information göra det möjligt att också kartlägga uppgifter om överträdelsen. Som ett uttryckligt exempel på detta nämns spårning av finansiella flöden och dataflöden samt fastställande av identiteten på personer som är involverade i finansiella flöden och dataflöden samt fastställande av bankkontouppgifter och uppgifter om ägande av webbplatser. I skäl 10 i ingressen nämns betaltjänstleverantörer, internetleverantörer, teleoperatörer, domänregistratorer och värdtjänstleverantörer som exempel på aktörer som ska tillhandahålla relevant information för att det ska kunna fastställas huruvida en överträdelse som omfattas av förordningen har ägt rum eller äger rum.  

Enligt förordningen täcker rätten till information såväl handlingar som information, men i den nationella lagen ska endast uppgifter nämnas, eftersom denna term också inbegriper handlingar. Rätten till information inbegriper enligt förordningen rätt att få tillgång till information, rätt att bli tillhandahållen information, rätt att undersöka information och rätt att beslagta information. Enligt förordningen saknar det betydelse vilken form informationen har. 

För att den behöriga myndigheten ska ha rätt att få uppgifter av en näringsidkare som är föremål för en tillsynsåtgärd, ska uppgifterna enligt 1 mom. behövas för att utreda ett ärende som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. I fråga om konsumentombudsmannen motsvarar bestämmelser i sak 6 § i lagen om Konkurrens- och konsumentverket. I den paragrafen föreslås nu en begränsning. 

I 2 mom. föreskrivs det om den behöriga myndighetens rätt att få uppgifter av någon annan privat sammanslutning eller person än en i 1 mom. avsedd näringsidkare. Till denna del ska uppgifterna vara nödvändiga antingen för att det ska kunna utredas huruvida en överträdelse som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde har ägt rum eller äger rum eller för att detaljer i överträdelser som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde ska kunna utredas. En precisering av vilken typ av uppgifter som tillsynsmyndigheten på basis av bestämmelsen trots sekretessbestämmelserna kan ha rätt att få ingår i 2 punkten i momentet, enligt vilket de nödvändiga uppgifterna till exempel kan gälla spårning av finansiella flöden och dataflöden eller fastställande av identiteten på personer som är knutna till bank- och betalkonton.  

Med beaktande av formuleringen i förordningen och tillsynsverksamhetens omfattning är det inte möjligt att uttömmande redogöra för vilka sekretessbelagda uppgifter som kan vara nödvändiga på det sätt som avses i punkten. Av den anledningen nämns i punkten andra med dessa jämförbara detaljer i överträdelser som omfattas av tillämpningsområdet. Sådana uppgifter kan till exempel vara uppgifter om vem som äger webbplatser. 

Den behöriga myndigheten ansvarar för att den har lagstadgad rätt att begära uppgifterna. Grunden måste uppges när uppgifterna begärs. Detta innebär i praktiken angivande av den bestämmelse som ligger till grund för behörigheten samt av de substansbestämmelser som utifrån den då aktuella informationen berörs av tillsyn. Huvudregeln är att myndigheten i första hand ska försöka få uppgifterna av näringsidkaren själv och vända sig till andra aktörer först när tillräckliga uppgifter och utredningar annars inte fås, till exempel av den anledningen att företaget inte nås eller det finns något annat särskilt utredningsskäl. 

I 3 mom. föreskrivs det om rätten att förena skyldigheten att lämna uppgifter med vite. Momentet innehåller också en hänvisning till viteslagen. 

I 4 mom. beaktas förbudet mot självinkriminering, vilket innebär att den som misstänks för ett brott har rätt att vägra medverka i en utredning av den brottsmisstanke som gäller honom eller henne. I en sådan situation ska den behöriga myndigheten inte ha rätt att förena sin rätt till information med vite. Tröskeln blir enligt förslaget ”finns anledning att misstänka”, för att regleringen ska stämma överens till exempel med lagen om Finansinspektionen och motsvarande bestämmelser i dataskyddslagen (1050/2018). Skyddet mot självinkriminering omfattar då utöver de fall då förundersökningsmyndigheten redan har fattat beslut om att inleda förundersökning även de situationer då tillsynsmyndigheten gör bedömningen att fallet senare kan leda till straffrättsliga påföljder. 

7 §.Rätt att få uppgifter av myndigheter och av andra som sköter offentliga uppdrag. Paragrafen innehåller en bestämmelse om den behöriga myndighetens rätt till information i förhållande till andra myndigheter och andra som sköter offentliga uppdrag. Bestämmelsen baserar sig på artikel 9.3 a och b i samarbetsförordningen till den del den gäller myndigheter och andra som sköter offentliga uppdrag. En redogörelse för innehållet i nämnda punkter finns i motiveringen till 6 §. I enlighet med vad som föreslagits ovan i 4 § ska konsumentombudsmannen kunna utöva befogenheten också i andra ärenden än sådana som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. 

Enligt 1 mom. ska den behöriga myndighetens rätt att trots sekretessbestämmelserna avgiftsfritt få uppgifter av myndigheter och andra som sköter offentliga uppdrag vara kopplad till ett nödvändighetskrav. Uppgifterna ska vara nödvändiga antingen för att det ska kunna utredas om en överträdelse som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde har ägt rum eller äger rum eller för att detaljer i överträdelser som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde ska kunna utredas. Med beaktande av formuleringen i förordningen och tillsynsverksamhetens omfattning är det inte möjligt att uttömmande redogöra för vilka sekretessbelagda uppgifter som kan vara nödvändiga och hos vilka aktörer för att ärendet ska kunna utredas. Sådana uppgifter kan dock beroende på fallet för konsumentombudsmannens del vara uppgifter som Finansinspektionen har. 

I 2 mom. begränsas rätten att få uppgifter i fråga om polisen och andra förundersökningsuppgifter så att den behöriga myndigheten trots sekretessbestämmelserna ska ha rätt att av dem få endast de uppgifter som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i 20 §, dvs. för att säkerställa att påföljdsavgift inte påförs den som är misstänkt för samma överträdelse i en förundersökning. Begränsningen anses motiverad i syfte att trygga förundersökningen.  

8 §.Inspektionsrätt. Paragrafen innehåller en bestämmelse om den behöriga myndighetens rätt att utföra inspektioner. Bestämmelsen baserar sig på artikel 9.3 c i samarbetsförordningen. Enligt artikeln ska befogenheten inbegripa rätt att få tillträde till lokaler, mark eller transportmedel som den näringsidkare som utreds utnyttjar för ändamål inom ramen för den egna närings- eller yrkesverksamheten. I den nationella regleringen ska det dock tas hänsyn till kraven i 10 § i grundlagen där det föreskrivs om skydd för privatlivet.  

För närvarande finns bestämmelser om inspektion för konsumentombudsmannens del i 8 § i lagen om Konkurrens- och konsumentverket. Bestämmelsen gäller dock endast ärenden som omfattades av den tidigare samarbetsförordningens tillämpningsområde, medan den nu föreslagna bestämmelsen i enlighet med den föreslagna 4 § ska gälla också andra ärenden som konsumentombudsmannen ska övervaka. Utgångspunkten i 1 mom. är såsom för närvarande att en inspektion behövs för skötseln av ett tillsynsärende.Med tillsynsärende avses i den föreslagna bestämmelsen ett ärende som är anhängigt hos myndigheten och där motparten är specificerad. 

Enligt den nuvarande bestämmelsen får inspektioner inte utföras i lokaler som används för permanent boende. Med utgångspunkt i proportionalitetsprincipen har utskottets ståndpunkt varit att ingrepp inte bör göras i hemfridsskyddet för att föga klandervärda förseelser för vilka det strängaste straffet är böter ska kunna utredas (GrUU 40/2002 rd). Inspektionsrätten har i en vanlig lag dock också kunnat kopplas samman med ett förfarande som är sanktionerat med en straffavgift (GrUU 7/2004 rd och GrUU 39/2005 rd).  

I syfte att skydda hemfriden ska det i 2 mom. uppställas ett särskilt krav för förrättande av inspektion, om det är fråga om inspektion i utrymmen som används för boende av permanent natur. Utrymmen som används för boende av permanent natur inbegriper också sådana utrymmen i fordon. Ett krav för förrättande av inspektion är då att näringsverksamhet faktiskt bedrivs i lokalerna (se GrUU 14/2013 rd). Inspektionen ska också vara nödvändig för skötseln av ett tillsynsärende. Utöver detta förutsätts att den behöriga myndigheten har grundad och specificerad anledning att misstänka att det har skett eller sker en sådan överträdelse av de bestämmelser som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde att påföljden kan vara en påföljdsavgift som avses i den föreslagna lagen eller ett straff enligt strafflagen (39/1889).  

I artikel 9.3 c i samarbetsförordningen uppräknas de åtgärder som den behöriga myndigheten ska ha rätt att vidta i samband med inspektioner. Det anses inte finnas behov att föreskriva om dessa omständigheter separat, eftersom nämnda rättigheter delvis redan följer av det föreslagna 6 § om rätt att få uppgifter samt i fråga om begäran om redogörelse och protokollföring av svar också av bestämmelserna i 6 kap. i förvaltningslagen (434/2003). 

Vid en inspektion ska utan någon uttrycklig bestämmelse även 39 § i förvaltningslagen tillämpas, enligt vilken en myndighet bland annat ska underrätta en part om tidpunkten då en inspektion inleds, såvida syftet med inspektionen inte äventyras av en sådan underrättelse. Under inspektionens gång ska parten om möjligt underrättas bland annat om inspektionens ändamål, hur den genomförs samt om fortsatta åtgärder. Inspektionen ska också förrättas utan att inspektionsobjektet eller dess innehavare orsakas oskälig olägenhet. Även i övrigt ska principerna för god förvaltning i förvaltningslagen tillämpas. 

9 §.Undantag från rätten att få uppgifter och från inspektionsrätten när det gäller rättegångsombud, rättegångsbiträden och advokater. I paragrafen undantas advokater samt andra rättegångsombud och rättegångsbiträden från rätten att få uppgifter och från inspektionsrätten i fråga om uppgifter som gäller deras klienter, i syfte att trygga förtroendeförhållandet mellan rättegångsombudet eller rättegångsbiträdet och dennes klient. 

10 §.Testköp. Paragrafen innehåller en bestämmelse om den behöriga myndighetens rätt att göra testköp. Paragrafen baserar sig på artikel 9.3 d, enligt vilken de behöriga myndigheterna ska ha befogenhet att köpa in varor eller tjänster genom testinköp, om nödvändigt under dold identitet, för att upptäcka överträdelser som omfattas av förordningen och bevis, inklusive befogenhet att inspektera, observera, undersöka, demontera eller testa varor eller tjänster.  

Enligt paragrafens 1 mom. ska den behöriga myndigheten ha rätt att göra testköp, om det behövs för att sköta en tillsynsuppgift som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. Bestämmelsen gäller i enlighet med den föreslagna 4 § också andra ärenden som det ankommer på konsumentombudsmannen att övervaka. Bestämmelsen gör det möjligt att göra testköp såväl i näringsidkarens lokaler som på nätet. Den behöriga myndigheten ska kunna göra testköp för att särskilt övervaka huruvida lagstiftningen efterlevs under köpet och efter det. All övervakning kan inte genomföras effektivt till exempel på basis av näringsidkarens marknadsföringsmaterial, utan en del av överträdelserna är till karaktären sådana att de sker medan varorna eller tjänsterna köps eller efter det.  

Paragrafens 2 mom. innehåller en bestämmelse om den behöriga myndighetens rätt att uppträda under annan identitet vid testköp. En förutsättning för att annan identitet ska kunna användas är att det är nödvändigt för att förhindra att testköpet avslöjas. Det kan vara nödvändigt att uppträda under annan identitet i synnerhet vid testköp på nätet, eftersom det då ofta fordras inmatning av personuppgifter. Syftet med övervakningen uppfylls inte, om myndigheten vid köpet uppträder som sig själv, eftersom näringsidkarens förfarande i förhållande till konsumenten då inte kan övervakas. Det kan inte heller anses skäligt att anställda hos tillsynsmyndigheten ska använda sina egna personuppgifter vid testköp. Utifrån bestämmelsen ska det vara möjligt att använda ett fingerat namn som konstruerats med tanke på testköpet och till exempel ett e-postkonto som skapats för ändamålet. I detta sammanhang tas det däremot inte in bestämmelser om rätt för den behöriga myndigheten att få tillgång till de falska handlingar som sammanställts för ändamålet, vilket i praktiken innebär att den behöriga myndighetens möjligheter att agera under annan identitet är rätt begränsade.  

Det är klart att den behöriga myndigheten när den gör testköp inte på något sätt till exempel får uppvigla näringsidkaren till en lagstridig handling. 

I praktiken ska den personuppgiftsansvarige i de fall som avses i 2 mom. som personuppgifter använda de uppgifter som den behöriga myndigheten använt. För att den personuppgiftsansvarige ska få en korrekt bild av uppgifternas innehåll, ska den behöriga myndigheten enligt förslaget vara skyldig att informera den personuppgiftsansvarige om användningen av annan identitet så snart denna information kan lämnas utan att syftet med testköpet äventyras. Detta anses ändamålsenligt också med tanke på en öppen förvaltning. Eftersom det är möjligt att den personuppgiftsansvarige är någon annan än den näringsidkare som varit part i avtalet, ska det i momentet separat föreskrivas om en skyldighet att informera också näringsidkaren om användningen av annan identitet. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om den behöriga myndighetens rätt att frånträda ett avtal som har ingåtts i syfte att göra testköp. Då ska prestationerna returneras i båda riktningarna. Denna rätt gäller dock inte, om frånträdandet av avtalet är oskäligt med tanke på näringsidkaren. En sådan situation kan vara aktuell till exempel om den nyttighet som köpet gällde inte kan returneras eller om varan har tagits i bruk.  

11 §.Handräckning. Paragrafen innehåller en bestämmelse om den behöriga myndighetens rätt att på begäran få handräckning av polisen för att utföra sina uppgifter. Enligt 9 kap. 1 § 1 mom. i polislagen (872/2011) ska polisen på begäran ge andra myndigheter handräckning, utom när så föreskrivs särskilt, också för fullgörande av en lagstadgad tillsynsskyldighet, om den myndighet som begär handräckning hindras i sin tjänsteutövning. Handräckning kan komma i fråga framför allt i samband med inspektioner. 

3 kap. Administrativa påföljder

12 §.Befogenheter i samband med onlinegränssnitt och domännamn. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om den behöriga myndighetens befogenheter i samband med onlinegränssnitt och domännamn vid överträdelse av de bestämmelser som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde. Dessa myndigheter är på basis av 3 § i lagförslag 1, beroende på fallet, konsumentombudsmannen, Transport- och kommunikationsverket, Konkurrens- och konsumentverket eller dataombudsmannen. Bestämmelsen baserar sig på artikel 9.4 g i samarbetsförordningen. Till den del befogenheten i fråga enligt 4 § i lagförslag 1 kan utövas av konsumentombudsmannen också i andra ärenden än sådana som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde, är det fråga om en regleringslösning på nationell nivå.  

Det föreslås att tröskeln för att utöva befogenheterna ska vara relativt hög. En förutsättning för att de befogenheter som anges i momentet ska kunna utövas är för det första att det är fråga om överträdelse av bestämmelserna. Lagstridigheten ska utgående från en objektiv bedömning vara uppenbar. En förutsättning för att befogenheterna ska kunna utövas är dessutom att överträdelsen kan medföra allvarlig skada för konsumenternas allmänna intresse. Med detta avses till exempel situationer då ett lagstridigt förfarande kan medföra betydande ekonomisk skada för konsumenterna eller där förfarandet riktar sig till en stor grupp konsumenter. Utövandet av befogenheten ska också vara nödvändigt för att få överträdelsen att upphöra, dvs. den får utövas endast när andra effektiva metoder för att få överträdelsen att upphöra eller för att förbjuda den inte existerar. Nödvändighetskriteriet kan uppfyllas till exempel när de ansvariga personerna i ett nätbutiksföretag som är verksamt utomlands inte nås. Om alltså en överträdelse kan fås att upphöra på lämpligt sätt genom metoder som i mindre grad ingriper i näringsidkarens verksamhetsförutsättningar, finns det skäl att avstå från att utöva de i paragrafen angivna befogenheterna. Eftersom också själva bestämmelsen innehåller metoder av olika grad för ingripande, ska den behöriga myndigheten också när den väljer mellan dem bedöma om en lindrigare metod för ingripande i det aktuella fallet skulle vara tillräcklig för att få överträdelsen att upphöra, eller om det är nödvändigt att utöva en strängare befogenhet.  

Nämnda befogenheter kan behövas till exempel när det är fråga om s.k. beställningsfällor. Vid en beställningsfälla blir konsumenten i typfallet på grund av vilseledande marknadsföring, utan att veta om det, bunden till ett långvarigt avtal som gäller beställning av en vara eller en tjänst. Allmänt taget kan utövandet av ännu grövre befogenheter komma i fråga framför allt i situationer då näringsidkarens förfarande närmar sig bedräglig verksamhet.  

Enligt 1 punkten i momentet kan den behöriga myndigheten ålägga en tjänsteleverantör att avlägsna innehåll, att visa konsumenter en tydlig varning när de använder ett onlinegränssnitt, att förhindra eller begränsa åtkomsten till ett onlinegränssnitt eller att ta bort ett onlinegränssnitt. Bestämmelsen baserar sig till denna del på artikel 9.4 g i och ii.  

Med tjänsteleverantörer avses i bestämmelsen bland annat leverantörer av hosting-, internet- och plattformstjänster samt teleföretag eller motsvarande aktörer som svarar för publicering eller förmedling av information eller för att hålla sådan tillgänglig på nätet. Utgångspunkten i bestämmelsen är att ett beslut av den behöriga myndigheten kan rikta sig till aktörer som har faktisk möjlighet att utnyttja de metoder som nämns i bestämmelsen, och det är därför inte ändamålsenligt att på ett uttömmande sätt definiera vilka tjänsteleverantörer som kan komma i fråga. Den behöriga myndigheten ska i princip sträva efter att rikta beslutet till en aktör som administrerar innehåll som ska betraktas som lagstridigt. 

Onlinegränssnitt definieras i artikel 3.15 i samarbetsförordningen. Enligt definitionen avses med onlinegränssnitt programvara, inbegripet en webbplats, en del av en webbplats eller en applikation, som administreras av en näringsidkare eller för dennas räkning och som tjänar till att ge konsumenterna tillgång till näringsidkarens varor eller tjänster. 

Enligt 2 punkten i momentet kan den behöriga myndigheten ålägga den som förvaltar ett domännamnsregister eller registraren att radera ett domännamn eller att registrera domännamnet i den behöriga myndighetens namn. Enligt 164 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation förvaltar Transport- och kommunikationsverket ett register över domännamn under den nationella toppdomänen för Finland, dvs. toppdomänen fi. I fråga om dessa domännamn raderar Transport- och kommunikationsverket vid behov domännamnet genom att avregistrera det ur domännamnsregistret och avlägsna det ur fi-roten. Den behöriga myndigheten kan bestämma att ett domännamn ska raderas även i fråga om andra toppdomäner genom att rikta sig till den som förvaltar toppdomäner eller till registraren. Punkten täcker på så sätt de domännamn som använder nationella (ccTLD), allmänna (gTLD) och eventuella andra toppdomäner och som är i användning vid respektive tidpunkt. Enligt bestämmelsen behöver den behöriga myndigheten inte registrera domännamnet i sitt namn, om den inte anser det behövligt. Bestämmelsen baserar sig på artikel 9.4 g iii. För tydlighetens skull bör det konstateras att ett domännamn med stöd av 169 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation kan avregistreras också i vissa andra fall. 

Den behöriga myndigheten kan enligt 2 mom. också meddela ett interimistiskt beslut som gäller tills ärendet är slutligt avgjort.  

Enligt 3 mom. ska den behöriga myndigheten innan den meddelar ett beslut enligt 1 eller 2 mom. ge mottagaren av beslutet samt den näringsidkare som överträtt bestämmelserna tillfälle att bli hörd, utom i det fall att dessa inte kan höras så snabbt som ärendets brådskande natur nödvändigtvis kräver.  

Enligt 4 mom. kan den behöriga myndigheten förena sina beslut enligt 1 eller 2 mom. med vite. Bestämmelser om föreläggande och utdömande av vite finns i viteslagen. 

Paragrafens 5 mom. innehåller bestämmelser om överklagande av ett beslut som den behöriga myndigheten har fattat med stöd av 12 §. Beslutet får inte överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen, men den som ett beslut som avses i den föreslagna paragrafen riktar sig till och den näringsidkare som överträtt bestämmelserna får genom en ansökan föra ett sådant beslut som inte är interimistiskt till marknadsdomstolen. Det ska göras inom 30 dagar från delfåendet. I annat fall står beslutet fast. Beslutet ska iakttas, om inte marknadsdomstolen bestämmer något annat. I fråga om förfarandet hänvisas det i 6 mom. till lagen om rättegång i marknadsdomstolen (100/2013). 

13 §.Påföljdsavgift för brott mot vissa bestämmelser i konsumentskyddslagen. I paragrafen specificeras sådana förfaranden av en näringsidkare som sker i strid med bestämmelser i konsumentskyddslagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den och för vilka påföljdsavgift ska påföras.  

Enligt 1 mom. ska påföljdsavgift påföras en näringsidkare som till konsumenternas nackdel uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller åsidosätter de i paragrafen nämnda bestämmelserna i konsumentskyddslagen. Ordet ”konsument” står i pluralis av den anledningen att påföljdsavgift inte är tänkt att användas i enskilda fall. En förutsättning för att bestämmelsen ska användas är dock inte, när det till exempel är fråga om ett avtalsvillkor, att ett sådant avtalsvillkor redan har använts i flera avtal, utan det räcker att villkoret avses bli använt i fler än ett avtal. 

Utgångspunkten vid oaktsamhetsbedömningen är att göra en extern bedömning av aktsamheten i förfarandet. Det är fråga om huruvida näringsidkarens förfarande objektivt sett avviker från den angivna skyldigheten. Dessutom måste oaktsamheten bedömas subjektivt. Det är fråga om huruvida näringsidkaren insåg att hans eller hennes förfarande och processer medför en risk för att skyldigheten åsidosätts och tog en sådan risk eller huruvida näringsidkaren borde ha insett att det föreligger en risk för att skyldigheten åsidosätts. I praktiken är det vid den subjektiva aktsamhetsbedömningen fråga om huruvida näringsidkarens har gått tillväga tillräckligt aktsamt i syfte att iaktta lagstiftningen. Om konsumentombudsmannen redan har förhandlat med näringsidkaren om att det skett en överträdelse av samma bestämmelse, har det för näringsidkaren uppstått en förhöjd skyldighet att rätta till bristerna i sitt handlande. Bedömningen av oaktsamhet eller uppsåt påverkas vanligen inte av att näringsidkaren eventuellt misstagit sig på de krav som lagstiftningen uppställer. 

Den formulering som används i paragrafen ”påföljdsavgift ska påföras” innebär inte att den behöriga myndigheten i dessa fall är skyldig att lämna in en ansökan till marknadsdomstolen om påförande av påföljdsavgift eller, när det är fråga om Finansinspektionen, påföra den själv. Separat kan i fråga om konsumentombudsmannen konstateras att konsumentombudsmannen prioriterar ärendena i enlighet med 7 § i lagen om Konkurrens- och konsumentverket. Om en näringsidkares överträdelse behandlas som ett enskilt tillsynsärende, är det i första hand konsumentombudsmannen som förhandlar med näringsidkaren samt i detta sammanhang prövar vilken metod för att ingripa i överträdelsen som är lämplig. Det är fråga om de behöriga myndigheternas prövningsrätt, som ska utövas i enlighet med principerna för god förvaltning i förvaltningslagen. I enlighet med dem ska de behöriga myndigheterna i sin verksamhet ta hänsyn bland annat till jämlikhet och proportionalitet, med beaktande av alla grundläggande fri- och rättigheter av betydelse, samt använda sina befogenheter enbart för syften som är godtagbara enligt lag. Åtgärden att påföra påföljdsavgift är till sin karaktär betydande, och avsikten är att den ska utnyttjas endast vid allvarligare överträdelser. 

Med beaktande av oskuldspresumtionen är en allmän utgångspunkt vid påförande av påföljdsavgift att den behöriga myndigheten bär ansvaret för att överträdelsen utreds tillräckligt och på behörigt sätt samt bevisas. Bestämmelser om myndigheters utredningsskyldighet finns i 31 § i förvaltningslagen där det konstateras att en myndighet ska se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt. Myndigheten ska i detta syfte skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. 

I paragrafens 1 mom. 1 punkt specificeras de bestämmelser i 2 kap. konsumentskyddslagen i fråga om vilka påföljdsavgift ska påföras när en näringsidkare överträder dem. Sådana är bestämmelsen i 2 kap. 4 § om krav på identifierbar marknadsföring, förbudet enligt 2 kap. 5 § mot att medföra risk för förväxling, förbudet enligt 2 kap. 6 § mot osann eller vilseledande information, förbudet enligt 2 kap. 7 § mot att utelämna väsentlig information vid marknadsföring och i kundrelationer samt förbudet enligt 2 kap. 9 § mot aggressiva förfaranden vid marknadsföring och i kundrelationer. Påföljdsavgift kan bli aktuellt också vid överträdelse av 2 kap. 10 §. Enligt paragrafen får konsumtionsnyttigheter vid marknadsföring inte bjudas ut så att de levereras till konsumenterna utan en uttrycklig beställning och så att konsumenten förutsätts betala för konsumtionsnyttigheten, återställa eller förvara den eller vidta någon annan åtgärd. Detsamma gäller 2 kap. 10 a § 1 mom. där det föreskrivs om näringsidkarens skyldighet att begära konsumentens uttryckliga samtycke till alla tilläggsavgifter som inte ingår i det angivna priset för konsumtionsnyttigheten. Påföljdsavgift kan också komma i fråga vid överträdelse av 2 kap. 12 § om samerbjudanden och tilläggsförmåner eller av 2 kap. 14 § om kostnader för telefonkommunikation. I den föreslagna 16 § föreskrivs det om överträdelse av vissa bestämmelser om informationsskyldighet som ingår i 2 kap. 

Enligt 1 mom. 2 punkten ska påföljdsavgift påföras också för överträdelse av vissa bestämmelser om hemförsäljning och distansförsäljning i 6 kap. i konsumentskyddslagen. Sådana är för det första bestämmelserna i 6 kap. 11 §, där det förskrivs om hur förhandsinformation ska lämnas vid hemförsäljning, samt 6 kap. 12 §, där det på motsvarande sätt föreskrivs om hur förhandsinformation ska lämnas vid distansförsäljning. För tydlighetens skull är det i fråga om den sistnämnda paragrafen på sin plats att konstatera att påföljdsavgift kan komma i fråga också när en näringsidkare åsidosätter den skyldighet som anges i den paragrafens 3 mom. att inom utsatt tid till konsumenten betala tillbaka vad som har betalats samt betala konsumenten ersättning för kostnaderna för att återsända varan. Påföljdsavgift kan likaså komma i fråga vid åsidosättande av de skyldigheter gällande bekräftelse av information som anges i 6 kap. 13 § samt vid åsidosättande av de skyldigheter gällande återställande av prestationer som anges i 6 kap. 17 § 2—4 mom. Bestämmelser om påföljder vid överträdelse av bestämmelser i 6 kap. i konsumentskyddslagen ska också tas in i den föreslagna paragrafens 2 mom. samt i 16 §. 

Enligt 3 punkten i momentet ska också vissa bestämmelser i 6 a kap., som gäller distansförsäljning av finansiella tjänster och finansiella instrument, omfattas av påföljdsavgift. Sådana är bestämmelserna i 6 a kap. 11 § om överlämnande av förhandsinformationen och avtalsvillkoren skriftligen eller i någon annan varaktig form samt näringsidkarens skyldighet enligt 6 a kap. 16 § 2 mom. att till konsumenten återbära alla prestationer som näringsidkaren tagit emot i enlighet med avtalet. Bestämmelser om påföljder vid överträdelse av bestämmelser i 6 a kap. i konsumentskyddslagen ska också tas in i den föreslagna paragrafens 2 mom. samt i 16 §. 

Enligt 4 punkten i momentet ska påföljdsavgift påföras också för överträdelse av vissa bestämmelser i 7 kap. i konsumentskyddslagen. Det kapitlet tillämpas enligt den hänvisningsbestämmelse som ingår i 7 a kap. 31 § till vissa delar också på krediter som omfattas av tillämpningsområdet för 7 a kap., som gäller konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. 

Bestämmelser som omfattas av påföljdsavgift är för det första förbudet enligt 7 kap. 13 § 2 mom. 3 punkten i konsumentskyddslagen mot att använda sms-tjänster eller andra motsvarande kommunikationstjänster mot extra avgift. Paragrafen handlar om god kreditgivningssed. Enligt 13 § 3 mom. ska bestämmelsen utöver kreditgivare tillämpas också på kreditförmedlare. Bestämmelser som ska sanktioneras med påföljdsavgift är också 7 kap. 13 a § om förbud mot bindningsförfarande, skyldigheten enligt 7 kap. 14 § att bedöma en konsuments kreditvärdighet, skyldigheten enligt 7 kap. 15 § 1 och 2 mom. att kontrollera kreditsökandens identitet samt skyldigheten enligt 16 § att bevara uppgifterna om identitetskontroll. Påföljdsavgift kan komma i fråga också vid överträdelse av 7 kap. 16 a §, i vars 1 mom. det föreskrivs om kreditgivarens skyldighet att ange sina principer för lämnande av konsumentkrediter och i vars 2 mom. det föreskrivs att kreditgivaren får lämna kredit till en konsument endast om bedömningen av konsumentens kreditvärdighet visar att de skyldigheter som följer av ett kreditavtal sannolikt kommer att fullgöras på det sätt som avtalet förutsätter. Bestämmelser som omfattas av påföljdsavgift är också 7 kap. 17 §, inbegripet bestämmelserna om ingående av kreditavtal i 5 § i den förordning som utfärdats med stöd av 17 § 3 mom. (statsrådets förordning om den information som ska lämnas till en konsument om ett kreditavtal (789/2010)). Bestämmelser som också omfattas av påföljdsavgift är 7 kap. 17 a § om kreditkostnadernas maximibelopp, 7 kap. 17 b § om kostnader för förlängning av betalningstiden, begränsningen enligt 7 kap. 19 § om tidpunkten för överlåtande av medel, bestämmelserna i 7 kap. 24 § om ändringar av ränta och avgifter samt kreditförmedlarens skyldighet enligt 48 § att i marknadsföringen informera om sin behörighet. Bestämmelser om påföljder vid överträdelser av bestämmelser i 7 kap. i konsumentskyddslagen ska också tas in i den föreslagna paragrafens 2 mom. samt i 16 §.  

Enligt 1 mom. 5 punkten ska påföljdsavgift påföras också för överträdelse av vissa bestämmelser i 7 a kap. i konsumentskyddslagen. Kapitlet gäller konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Bestämmelser som omfattas av påföljdsavgift är skyldigheten enligt 7 a kap. 10 § 1 mom. att bestämma förfaranden och uppgifter vid bedömningen av kreditvärdighet, skyldigheten enligt 7 a kap. 11 § att bedöma en konsuments kreditvärdighet samt bestämmelserna i 7 a kap. 14 § om anbud om kredit. Bestämmelser som omfattas av påföljdsavgift är också 7 kap. 15 §, inbegripet bestämmelserna om ingående av kreditavtal i 5 a § i den förordning som utfärdats med stöd av 15 § 3 mom. (statsrådets förordning om den information som ska lämnas till en konsument om ett kreditavtal). Bestämmelser om påföljder vid överträdelse av bestämmelser i 7 a kap. i konsumentskyddslagen ska också tas in i den föreslagna paragrafens 2 mom. samt i 16 §. 

Enligt 6 punkten i momentet ska påföljdsavgift också påföras en näringsidkare som åsidosätter skyldigheten enligt 9 kap. 25 § 2 mom. i konsumentskyddslagen att ställa en betryggande säkerhet för förskott. Skyldigheten gäller köp av huselement samt vissa byggnadsentreprenader av avsevärd ekonomisk betydelse. Enligt punkt 7 i momentet kan påföljdsavgift komma i fråga också vid överträdelse av förbudet i 10 kap. 12 § i konsumentskyddslagen mot att ta emot betalningar under ångerfristen och under giltighetstiden för ett förmedlingsavtal. Kapitlet gäller tidsdelat boende och långfristiga semesterprodukter. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det separat om påförande av påföljdsavgift vid överträdelse framför allt av konsumentskyddslagens bestämmelser om konsumentens rätt att frånträda ett avtal antingen när näringsidkaren använder avtalsvillkor som kränker ångerrätten eller tillämpar sådan praxis. Med det sistnämnda avses till exempel en situation då kontakt med näringsidkaren rimligen inte kan fås och konsumenten till följd av detta de facto inte kan utöva sin ångerrätt. I fråga om de uttryck som används i momentet ”uppsåtligen eller av oaktsamhet” samt ”till konsumenternas nackdel” hänvisas till vad som konstaterats ovan i motiveringen till 1 mom. 

Bestämmelser om ångerrätt i fråga om hemförsäljning och distansförsäljning finns i 6 kap. 14 § 1 och 2 mom. De begränsningar i ångerrätten som anges i 6 kap. 16 § ska självfallet beaktas, dvs. de fall då konsumenten enligt lag inte har ångerrätt, om inte något annat avtalas. Bestämmelser om ångerrätt i fråga om distansförsäljning av finansiella tjänster och finansiella instrument finns i 6 a kap. 12 § 1 mom., i fråga om konsumentkrediter i 7 kap. 20 § 1 mom., i fråga om konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom i 7 a kap. 17 § 1 mom. samt i fråga om tidsdelat boende och långfristiga semesterprodukter i 10 kap. 9 § 1 mom. 

I 3 punkten i momentet ska det också tas in en bestämmelse om möjligheten att påföra påföljdsavgift när en näringsidkare till konsumenternas nackdel använder avtalsvillkor eller tillämpar praxis som innebär avvikelse från rätten enligt 7 kap. 39 § 1 mom. i konsumentskyddslagen att av kreditgivare som finansierat köpet eller tjänsten få en penningprestation på grund av försäljarens eller tjänsteleverantörens avtalsbrott.  

Enligt 3 mom. ska påföljdsavgift påföras en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet tillämpar sådana vilseledande förfaranden som avses i 1 § eller sådana aggressiva förfaranden som avses i 2 § i den statsrådsförordning som utfärdats med stöd av 2 kap. 15 § 3 punkten i konsumentskyddslagen (statsrådets förordning om otillbörligt förfarande från konsumentsynpunkt vid marknadsföring och i kundrelationer 601/2008)). 

14 §.Påföljdsavgift för brott mot vissa bestämmelser som gäller resenärers rättigheter. I paragrafen föreskrivs det om vissa bestämmelser som omfattas av påföljdsavgift och som gäller resenärers rättigheter. I fråga om de uttryck som används i momentet ”uppsåtligen eller av oaktsamhet” samt ”till konsumenternas nackdel” hänvisas till vad som konstaterats ovan i motiveringen till 13 §. Uttrycket innebär i detta sammanhang samtidigt att resenärerna ska ha konsumentställning. 

Enligt 1 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga för det första när en näringsidkare bryter mot bestämmelserna i 10 § i lagen om kombinerade resetjänster (901/2017) och mot bestämmelserna i 2 § i den förordning av justitieministeriet (justitieministeriets förordning om information som ska lämnas resenärer om kombinerade resetjänster (181/2018)) som utfärdats med stöd av 10 § 3 mom. i den lagen om den information som ska ingå i ett paketreseavtal eller i en avtalsbekräftelse och om bekräftelse av den. Nämnda bestämmelser är förpliktande för researrangörer och reseförmedlare. Påföljdsavgift kan komma i fråga också när en näringsidkare, i detta fall en researrangör, bryter mot bestämmelserna i 16 § i den lagen om återbetalningar till resenären eller bestämmelserna i 27 § i den lagen om extra inkvarteringskostnader. 

Enligt 2 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga också när en näringsidkare bryter mot vissa bestämmelser i förordningen om flygpassagerares rättigheter. Sådana bestämmelser är skyldigheterna enligt artikel 4.3 om en passagerare nekas ombordstigning mot sin vilja, skyldigheterna enligt artikel 5.1 a och 5.1 b eller skyldigheterna enligt 5.2 vid inställd flygning. Påföljdsavgift ska däremot inte kunna påföras på grund av brott mot artikel 5.1 c. Led c gäller ersättningsskyldighet.  

Påföljdsavgift kan komma i fråga också när en näringsidkare åsidosätter sina skyldigheter enligt artikel 6 när en flygning försenas i förhållande till den tidtabellsenliga avgångstiden eller när en näringsidkare åsidosätter sin skyldighet enligt artikel 14 när det gäller att informera passagerarna om deras rättigheter. 

Enligt 3 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga när en näringsidkare åsidosätter skyldigheten enligt artikel 17 i förordningen om järnvägars ansvar att vid försening betala ersättning av biljettpriset till resenärer vars biljett inte är ett periodkort eller ett abonnemang eller åsidosätter skyldigheten enligt artikel 18 att ge assistans vid försening. Tillämpningsområdet för förordningen om järnvägars ansvar har begränsats nationellt i 8 a § i järnvägstransportlagen (1119/2000), och påföljdsavgift kan självfallet inte påföras när förordningen om järnvägars ansvar på grund av de nationella begränsningarna i tillämpningsområdet inte blir tillämplig.  

Enligt 4 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga när en näringsidkare åsidosätter skyldigheten enligt artikel 17 i fartygspassagerarförordningen att ge assistans vid inställda eller försenare avgångar. Påföljdsavgift kan också komma i fråga när en näringsidkare åsidosätter sina skyldigheter enligt artikel 18 i förordningen när det gäller ombokning och återbetalning vid inställda eller försenade avgångar. Påföljdsavgift kan komma i fråga också när en näringsidkare vid försenad ankomst i enlighet med artikel 19 i förordningen inte betalar ersättning till en passagerare vars biljett inte är ett abonnemang eller ett periodkort. 

Enligt 5 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga när en näringsidkare bryter mot artikel 23.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen när det gäller att ange priset, och enligt 6 punkten ska också artikel 19.2 i förordningen om busspassagerares rättigheter omfattas av bestämmelserna om påföljdsavgift. I den artikeln föreskrivs det om transportörens skyldighet att betala ersättning till passageraren, när näringsidkaren har underlåtit att erbjuda passageraren det val som avses i artikel 19.1. 

15 §.Påföljdsavgift för brott mot vissa andra konsumentskyddsbestämmelser. Paragrafen innehåller bestämmelser om vissa konsumentskyddsbestämmelser som börjar omfattas av påföljdsavgift men som inte ingår i konsumentskyddslagen eller gäller passagerares rättigheter. I fråga om de uttryck som används i momentet ”till konsumenternas nackdel” samt ”uppsåtligen eller av oaktsamhet” hänvisas till vad som konstaterats ovan i motiveringen till 13 §. 

Påföljdsavgift kan enligt 1 punkten komma i fråga för det första när en näringsidkare bryter mot bestämmelserna om insolvenssäkerhet i 2 kap. 19 § 1 mom. eller 19 c § 1 mom. eller 4 kap. 3 a § i lagen om bostadsköp (843/1994). Till denna del bör det noteras att alla stiftande delägare inte nödvändigtvis är näringsidkare. Bestämmelsen ska därför gälla endast stiftande delägare som är näringsidkare.  

Enligt 2 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga när en näringsidkare bryter mot bestämmelsen om direktmarknadsföring till fysiska personer i 200 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, mot bestämmelsen om förbud mot marknadsföring av telefonabonnemang i 201 § i den lagen eller mot bestämmelsen om identifiering av direktmarknadsföring i 203 § 2 mom. i den lagen. Det är att observera att nämnda bestämmelser har ett nära samband också med dataskyddsförordningen och särskilt med dess artikel 7, där det föreskrivs om samtycke, samt med artikel 21.2—21.5, där det föreskrivs om den registrerades rätt att göra invändningar, när personuppgifterna behandlas för direkt marknadsföring, och den föreslagna bestämmelsen om påföljdsavgift inskränker inte på dataombudsmannens uppgifter enligt dataskyddsförordningen och dataskyddslagen och därmed till exempel inte på rätten att påföra påföljdsavgift på basis av dessa rättsakter. Samtidigt är det på sin plats att framhäva ett om samma förfarande kan granskas utifrån olika bestämmelser om påföljdsavgift, gäller det att försäkra sig om att principen ne bis in idem inte åsidosätts. 

Enligt 3 punkten är bestämmelser som ska sanktioneras med påföljdsavgift också vissa bestämmelser i lagen om indrivning av fordringar (nedan indrivningslagen, 513/1999). Påföljdsavgift kan komma i fråga för det första om en näringsidkare bryter mot förbudet i 4 § 3 mom. i den lagen mot att driva in en fordran som har upphört, mot 4 a § i den lagen om gäldenärens rätt att få uppgifter eller i strid med 4 b § i den lagen fortsätter indrivning trots bestridande av betalningsskyldighet eller i strid med 4 c § i den lagen fortsätter indrivning efter att gäldenären begärt att indrivningen avbryts. Påföljdsavgift kan komma i fråga också när en näringsidkare bryter mot 5 eller 5 a § i den lagen om betalningskrav eller i strid med 6 § i den lagen kräver betalning av en fordran i domstol. Även förbudet i 7 § 2 mom. i den lagen mot att använda tratta för att driva in en konsumentfordran ska omfattas av påföljdsavgift. Påföljdsavgift kan likaså komma i fråga när en näringsidkare bryter mot 10 a, 10 b, 10 c eller 10 d § i den lagen om maximibelopp för indrivningskostnader i samband med konsumentfordringar eller mot 11 a § 2 mom. i den lagen om avräkningen av medel från de delar som fordran består av. Om det i den bestämmelse i indrivningslagen som omfattas av påföljdsavgift inte har tagits ställning till vilken aktör som åläggs en skyldighet genom indrivningslagens bestämmelse, ska det med näringsidkare avses den som har brutit mot indrivningslagen. 

Enligt 4 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga också när en näringsidkare i de fall som avses i 2 § 2 mom. i räntelagen (633/1982) kräver högre dröjsmålsränta än vad som föreskrivs i 4 § i den lagen. 

Enligt 5 punkten ska påföljdsavgift påföras också för överträdelse av vissa artiklar i förordningen gällande förbud mot omotiverad geoblockering. Sådana är förbudet i artikel 3.1 och 3.2 i den förordningen mot att blockera eller begränsa en kunds åtkomst till sitt onlinegränssnitt, förbudet i artikel 4.1 i den förordningen mot att tillämpa olika allmänna villkor för åtkomst till varor eller tjänster samt mot förbudet i artikel 5.1 i den förordningen mot att tillämpa olika villkor för betalningstransaktioner. 

16 §.Påföljdsavgift för brott mot bestämmelser om lämnande av information. I paragrafen föreskrivs det om bestämmelser som ska omfattas av påföljdsavgift och som gäller lämnande av information. I fråga om de uttryck som används i momentet ”till konsumenternas nackdel” samt ”uppsåtligen eller av oaktsamhet” hänvisas till vad som konstaterats ovan i motiveringen till 13 §. 

I 1 mom. föreskrivs det om dessa bestämmelser till den del de ingår i konsumentskyddslagen. Enligt 1 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter informationsskyldigheten enligt 2 kap. 8 § i konsumentskyddslagen vid saluföring av specificerade konsumtionsnyttigheter eller skyldigheten enligt 2 kap. 8 a § att ge information innan ett avtal ingås i fråga om annan försäljning än hem- och distansförsäljning.  

Enligt 2 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter skyldigheten enligt 6 kap. 9 § i konsumentskyddslagen att ge information innan ett hemförsäljnings- eller distansförsäljningsavtal ingås på det sätt som närmare anges i justitieministeriets förordning om ångerblankett och ångeranvisning enligt 6 kap. i konsumentskyddslagen (110/2014), som utfärdats med stöd av 6 kap. 9 § 3 mom., samt när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter skyldigheten enligt 6 kap. 10 § att ge konsumenten vissa andra uppgifter. Enligt 3 punkten ska påföljdsavgift vara möjlig också när en näringsidkare bryter mot skyldigheten enligt 6 a kap. 5—10 § att ge förhandsinformation vid distansförsäljning av finansiella tjänster eller finansiella instrument. 

Påföljdsavgift kan enligt 4 punkten komma i fråga också när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter skyldigheten enligt 7 kap. 8 § i konsumentskyddslagen att lämna information i reklam för konsumentkrediter, skyldigheten enligt 7 kap. 9 § i konsumentskyddslagen och bestämmelserna i 1 § i den förordning (statsrådets förordning om den information som ska lämnas till en konsument om ett kreditavtal) som utfärdats med stöd av 9 § 2 mom. när det gäller att lämna viss information innan ett kreditavtal ingås, skyldigheten enligt 7 kap. 10 § i konsumentskyddslagen och bestämmelserna i 2 § i nämnda förordning som utfärdats med stöd av 10 § när det gäller att lämna förhandsinformation vid telefonförsäljning eller när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter skyldigheten enligt 7 kap. 11 § i konsumentskyddslagen när det gäller att lämna viss annan information. Det är att observera att nämnda bestämmelser enligt 7 a kap. 9 § i konsumentskyddslagen tillämpas också på konsumentkrediter med en bostad som säkerhet. 

Enligt 5 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga också när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter skyldigheten enligt 7 a kap. 5 § att lämna information i reklam för bostadskrediter. Att beakta till denna del är också de närmare föreskrifter som Finansinspektionen utfärdat med stöd av paragrafens 2 mom. om kriterierna för hur ett exempel ställs upp. Likaså kan påföljdsavgift enligt 5 punkten komma i fråga när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter skyldigheten enligt 7 a kap. 6 § och skyldigheten enligt 2 a § i den förordning (statsrådets förordning om den information som ska lämnas till en konsument om ett kreditavtal) som utfärdats med stöd av 6 § 2 mom. när det gäller att lämna information innan ett bostadskreditavtal ingås, skyldigheten enligt 7 a kap. 7 § och enligt 2 § i nämnda förordning som utfärdats med stöd av 7 § när det gäller att lämna förhandsinformation vid telefonförsäljning.  

Enligt 6 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga också när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter skyldigheten enligt 10 kap. 4 § i konsumentskyddslagen att lämna förhandsinformation på det sätt som avses i 1 § i den förordning av justitieministeriet (justitieministeriets förordning om formulär för information och formuläret för frånträdande av avtal enligt 10 kap. i konsumentskyddslagen (291/2011)) som utfärdats med stöd av 10 kap. 4 § eller när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter bestämmelserna i 10 kap. 5 § om marknadsföring av tidsdelat boende eller långfristiga semesterprodukter. 

Enligt 7 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga också när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter den förordning (statsrådets förordning om uppgifter som skall lämnas vid marknadsföring av bostäder (130/2001)) som utfärdats med stöd av 2 kap. 15 § 1 och 2 punkten i konsumentskyddslagen till den del det där föreskrivs om uppgifter som ska lämnas vid utannonsering av en bostad (2 § 1 mom., 3 § 1 mom. och 4 § i förordningen), om skyldigheten att ha en broschyr till påseende (5 § i förordningen) samt om de uppgifter som ska nämnas i broschyren (6—11 § i förordningen). 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om de bestämmelser om lämnande av uppgifter som omfattas av påföljdsavgift till den del bestämmelserna ingår i någon annan lag än konsumentskyddslagen. I fråga om de uttryck som används i momentet ”till konsumenternas nackdel” samt ”uppsåtligen eller av oaktsamhet” hänvisas till vad som konstaterats ovan i motiveringen till 13 §. 

I 1 punkten nämns bestämmelserna i 10—15 § i betaltjänstlagen (290/2010) om tillhandahållande av information, bestämmelserna i 22 § i den lagen när det gäller förhandsinformation om avtal som avser enstaka betalningstransaktioner eller 25 a § i den lagen när det gäller förhandsinformation om separata avtal som avser initiering av betalningsuppdrag. 

Enligt 2 punkten kan påföljdsavgift komma i fråga när en näringsidkare bryter mot vissa bestämmelser i lagen om kombinerade resetjänster. Den lagen gäller också andra resenärer än konsumenter, men en påföljdsavgift kan bli aktuell endast när det är fråga om resenärer i konsumentställning. För det första kan påföljdsavgift komma i fråga när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter bestämmelserna i 7 § i lagen om kombinerade resetjänster och bestämmelserna i 1 § i den förordning av justitieministeriet (justitieministeriets förordning om information som ska lämnas resenärer om kombinerade resetjänster) som utfärdats med stöd av 7 § i den lagen när det gäller information som ska lämnas innan ett paketreseavtal ingås. Nämnda bestämmelser är förpliktande för researrangörer och reseförmedlare. Påföljdsavgift kan också komma i fråga när en näringsidkare bryter mot eller åsidosätter bestämmelserna i 36 § i samma lag och bestämmelserna i 3 § i ovan nämnda förordning som utfärdats med stöd av 36 § 2 mom. när det gäller information som ska ges före tillkomsten av ett sammanlänkat researrangemang. Dessa bestämmelser är förpliktande för en näringsidkare som underlättar tillkomsten av ett sammanlänkat researrangemang. 

En förutsättning för att påföljdsavgift ska påföras i de fall som nämns i 1 och 2 mom. är på samma sätt som i de övriga bestämmelserna om påföljdsavgift att näringsidkaren har handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet. Paragrafens 3 mom. ska dessutom innehålla en förhöjd tröskel för påförande av påföljdsavgift när det är fråga om brott mot eller åsidosättande av de bestämmelser som avses i 1 och 2 mom. En ytterligare förutsättning för att påföljdsavgift ska påföras är då att överträdelsen klart kan försämra konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat köpbeslut eller något annat beslut om en konsumtionsnyttighet eller klart kan göra det svårt för konsumenten att utöva sina rättigheter. En högre tröskel har ansetts motiverad vid brott mot eller åsidosättande av bestämmelserna om lämnande av information, eftersom informationsskyldigheterna i bestämmelserna är mycket detaljerade. Det att någon uppgift presenteras bristfälligt kan i vissa enskilda fall vara av mindre betydelse för att konsumenten ska kunna fatta beslut eller utöva sina rättigheter. I dessa fall är det inte ändamålsenligt att näringsidkaren påförs påföljdsavgift för överträdelsen.  

Det köpbeslut som avses i momentet är vidsträckt begrepp. Med det avses utöver beslutet om konsumenten köper nyttigheten eller inte, även till vilket pris och på vilka andra villkor han eller hon köper den. Ett annat beslut som hänför sig till en konsumtionsnyttighet kan till exempel vara huruvida konsumenten utövar de rättigheter som tillkommer honom eller henne enligt avtalet eller enligt lag under avtalsförhållandet. Det bör noteras att det i den föreslagna bestämmelsen inte förutsätts att någon konsument de facto skulle ha fattat ett köpbeslut eller något annat beslut som gäller en konsumtionsnyttighet eller att det kan visas att förfarandet har medfört konkret olägenhet eller skada för någon konsument. Det räcker att åsidosättandet av informationsskyldigheten kan inverka på konsumentens handlande på föreskrivet sätt. Exempelvis bristfälliga prisuppgifter kan i princip klart försvaga konsumentens förmåga att fatta ett beslut gällande nyttigheten.  

Den i momentet avsedda möjligheten för konsumenten att utöva sina rättigheter kan äventyras till exempel om en näringsidkare genom att ge felaktig eller bristfällig kontaktinformation har gjort det svårt för konsumenten att reklamera. Däremot överskrids tröskeln till exempel inte om en näringsidkare underlåter att tillhandahålla uppgifter endast om vilket handelsregister näringsidkaren är införd i och vilken beteckning näringsidkaren har i registret. 

17 §.Påförande av påföljdsavgift för andra personer än i 13—16 § avsedda näringsidkare. Utgångspunkten är alltid att påföljdsavgift påförs en sådan näringsidkare som avses i 13—16 § och att påföljdsavgift endast i undantagsfall påförs andra personer.  

Paragrafen innehåller bestämmelser om specialfall då påföljdsavgift kan påföras också en person som hör till en juridisk persons ledning eller som utövar faktisk beslutanderätt inom en juridisk person. En förutsättning för att påföljdsavgift ska kunna påföras är att ovannämnda person uppsåtligen eller av oaktsamhet på ett betydande sätt har bidragit till en överträdelse som avses i 13—16 §. Det avgörande är alltså vilken andel personen har i att ett lagstridigt tillstånd uppstår eller fortgår. 

Personer som anses höra till den juridiska personens ledning är verkställande direktören och dennes ställföreträdare, ledamöter och ersättare i styrelsen, ledamöter och ersättare i förvaltningsrådet och jämförbara organ, ansvariga bolagsmän samt personer som är verksamma i motsvarande ställning i sammanslutningen.  

Vid bedömningen ska omfattningen av den ovannämnda personens uppgifter eller befogenheter beaktas. I fråga om en person som hör till ledningen eller utövar faktisk beslutanderätt bör det beaktas huruvida fullgörandet av skyldigheten ankommit på denne enligt en bestämmelse i lag, en myndighetsföreskrift eller den juridiska personens interna arbetsordning eller förhållningsregler. Om ingen fått i uppdrag att fullgöra skyldigheten eller om uppgiftsfördelningen är oklar, ska påföljdsavgift, när de övriga förutsättningar som anges i paragrafen uppfylls, påföras en person som hör till ledningen och på vilken det ankommer att fastställa uppgiftsfördelningen inom den juridiska personen.  

En ytterligare förutsättning är att det även i övrigt finns särskilda skäl att påföra denna andra aktör påföljdsavgift. Det kan finnas särskilda skäl till att en person som hör till en juridisk persons ledning eller som utövar faktisk beslutanderätt påförs påföljdsavgift, när det finns anledning att misstänka att påföljdsavgift som påförs endast näringsidkaren skulle vara utan verkan av den anledningen att den person som utövat den faktiska beslutanderätten och på ett betydande sätt bidragit till lagöverträdelsen kan fortsätta ett liknande lagstridigt förfarande i ett annat företag där den fysiska personen veterligen utövar beslutanderätt. 

Påföljdsavgift kan i de fall som avses i paragrafen påföras antingen enbart en person som hör till en juridisk persons ledning eller som utövar faktisk beslutanderätt inom en juridisk person eller såväl en näringsidkare som avses i 13—16 § som en person som hör till en juridisk persons ledning eller som utövar faktiskt beslutanderätt inom en juridisk person. Att påföra endast någon annan än en i 13—16 § avsedd näringsidkare påföljdsavgift kan bli aktuellt till exempel när en i 13—16 § avsedd näringsidkare är insolvent eller näringsidkarens verksamhet har avslutats. För tydlighetens skull kan det konstateras att enbart på grund av näringsidkarens insolvens får påföljdsavgiften inte påföras en person som hör till en juridisk persons ledning eller som utövar faktisk beslutanderätt inom en juridisk person, utan för att påföljdsavgift ska kunna påföras en sådan annan aktör måste alltid de särskilda kriterier som nämns i paragrafen uppfyllas. 

18 §.Påföljdsavgiftens storlek. I 1 mom. föreskrivs det om centrala omständigheter som inverkar på påföljdsavgiftens storlek. Utgångspunkten vid påförande av påföljdsavgift är att det ska ha en tillräcklig special- och allmänpreventiv verkan. Påföljdsavgiftens belopp ska vara sådant att det inte lönar sig för näringsidkaren att bryta mot bestämmelserna.  

Påföljdsavgiftens storlek ska basera sig på en samlad bedömning, och när storleken bestäms ska det enligt 1 punkten i momentet för det första tas hänsyn till överträdelsens art, omfattning och varaktighet samt hur allvarlig överträdelsen är. Med överträdelsens omfattning kan det hänvisas till exempel till dess gränsöverskridande karaktär, men en överträdelse kan anses omfattande även när den har konsekvenser enbart för finländska konsumenter. Utöver detta ska det enligt 2 punkten i momentet tas hänsyn till den vinning som erhållits genom överträdelsen, om denna uppgift finns tillgänglig. Att utreda vinningen är alltså inte en förutsättning för att påföra påföljdsavgift, men denna omständighet kan, om den är känd, inverka på påföljdsavgiftens storlek. Den vinning som erhållits genom en gärning eller ett åsidosättande ska jämställas med den förlust som undvikits genom gärningen eller åsidosättandet. När det bedöms hur allvarlig gärningen är ska det inte göras jämförelser enbart med andra ärenden som gäller påförande av påföljdsavgift, eftersom avsikten är att påförande av påföljdsavgift över huvud taget i praktiken ska komma i fråga endast vid allvarligare överträdelser.  

Enligt 3 och 4 punkten ska det tas hänsyn också till näringsidkarens åtgärder för att lindra eller avhjälpa skadan samt näringsidkarens eventuella tidigare överträdelser med avseende på konsumentskyddsbestämmelser.  

I 2 mom. föreskrivs det om påföljdsavgiftens maximibelopp, som enligt förslaget ska vara fyra procent av näringsidkarens omsättning under året före det då överträdelsen upphörde. Året före det då överträdelsen upphörde antas bättre beskriva den bedrivna näringsverksamheten och dess omfattning än till exempel omsättningen under året före det då beslutet om påförande av påföljdsavgift meddelades. Inte heller företagsköp som skett efter överträdelsen ska inverka på påföljdsavgiftens storlek.  

Momentet ska dessutom innehålla en särskild bestämmelse med tanke på de sällsynta situationer då bokslutet ännu inte är klart när påföljdsavgiften påförs eller då affärsverksamheten nyligen inletts och något bokslut därför inte finns att tillgå. Omsättningen ska då kunna uppskattas utifrån någon annan tillgänglig utredning.  

I 3 mom. föreskrivs om påföljdsavgiftens maximibelopp i de specialfall då påföljdsavgiften på basis av 17 § påförs en fysisk person. Påföljdsavgifter får då vara högst fyra procent av dennes inkomster enligt den verkställda beskattningen för året före det då överträdelsen upphörde. I fråga om en sådan fysisk person föreskrivs det också om maximibeloppet, som är 40 000 euro. Om inkomsterna inte kan utredas på ett tillförlitligt sätt, kan de uppskattas utifrån någon annan tillgänglig utredning.  

I 4 mom. ingår en definition av omsättning. Definitionen motsvarar i stor utsträckning den definition av omsättning som ingår i 41 § i lagen om Finansinspektionen. 

För tydlighetens skull kan det konstateras att dröjsmålsränta inte tas ut på påföljdsavgifter. 

19 §.Avstående från påföljdsavgift. I 1 mom. föreskrivs det om särskilda befrielsegrunder på basis av vilka en näringsidkare har möjlighet att undgå påföljdsavgift. Enligt 1 punkten i momentet ska ansökan om påförande av påföljdsavgift inte göras och påföljdsavgift inte påföras om överträdelsen är ringa. Frågan är här huruvida det konkreta enskilda fallet är ringa, medan det med stöd av 16 § 3 mom. på abstrakt nivå bedöms hur förfarandet inverkar på konsumenternas beslutsfattande eller möjligheter att utöva sina rättigheter.  

En överträdelse kan anses ringa till exempel om en näringsidkare på eget initiativ och omedelbart efter att ha upptäckt sin överträdelse har vidtagit åtgärder för att korrigera sitt förfarande och de slutliga konsekvenserna för konsumenterna således blivit obetydliga. En överträdelse kan likaså vara ringa, om det är fråga om en överträdelse av engångsnatur, även om den berör flera konsumenter. Ringa är däremot i allmänhet inte upprepade brott mot de bestämmelser som avses i 13—16 §. För tydlighetens skull bör det ytterligare konstateras att ärenden som gäller en enskild konsument även i övrigt faller utanför bestämmelserna om påföljdsavgift. 

Enligt 2 punkten ska ansökan om påförande av påföljdsavgift inte göras och påföljdsavgift inte påföras heller när påförande av påföljdsavgift måste anses uppenbart oskäligt. Det är fråga om en samlad bedömning, där det är möjligt att beakta exempelvis orsakerna till och följderna av ett felaktigt förfarande samt gärningsmannens individuella förhållanden. Även näringsrättsliga påföljder kan beaktas, såsom beslut om verksamhetsförbud på områden som förutsätter registrering. 

Enligt 2 mom. behöver ansökan om påföljdsavgift inte göras eller påföljdsavgift inte påföras, om näringsidkaren har vidtagit tillräckliga korrigerande åtgärder omedelbart efter att överträdelsen upptäcktes. Det förutsätts dessutom att överträdelsen inte är allvarlig eller återkommande. Även om överträdelsen alltså är större än ringa, är det möjligt att låta bli att ansöka om påföljdsavgift eller låta bli att påföra påföljdsavgift, om de förutsättningar som anges i momentet uppfylls.  

I 3 mom. föreskrivs det om situationer då en näringsidkare på basis av ett tidigare förfarande vid vite har meddelats ett förbud att fortsätta eller upprepa ett visst förfarande men näringsidkaren efter det brutit mot förbudet. Till vissa delar kan förbud meddelas och påföljdsavgift påföras på basis av samma lagstridiga förfaranden och en näringsidkare kan därför samtidigt ha gjort sig skyldig också till en överträdelse som ger anledning att påföra denne påföljdsavgift. Enligt 3 mom. behöver ansökan om påföljdsavgift inte göras och påföljdsavgift inte påföras om också vite har dömts ut eller en ansökan om utdömande av vite är anhängig på grund av samma överträdelse.  

I 3 mom. behandlas däremot inte yrkande på påföljdsavgift och förbud på basis av samma förfarande. Ett förbud gäller framtiden och en påföljdsavgift är en direkt ekonomisk påföljd för redan genomförda lagstridiga förfaranden. Den behöriga myndigheten kan således även på basis av samma förfarande i samma process yrka såväl meddelande av förbud som påförande av påföljdsavgift.  

20 §.Förhållande till straffrättslig behandling. Paragrafen gäller förbudet mot dubbel straffbarhet, dvs. principen ne bis in idem, enligt vilken det är förbjudet att åtala och döma någon på nytt för samma gärning. Enligt 1 mom. får påföljdsavgift inte påföras den som är misstänkt för samma överträdelse i en förundersökning, den i fråga om vilken det pågår åtalsprövning avseende samma överträdelse eller den som är svarande i domstol i ett brottmål som gäller samma överträdelse. Påföljdsavgift får inte heller påföras den som har dömts för samma förseelse i ett brottmål. 

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om verkan av anhängighet på straffprocessen i fråga om ett ärende som gäller påförande av påföljdsavgift. Om ett ärende som gäller påförande av påföljdsavgift för samma överträdelse är anhängigt eller har avgjorts, får åtal enligt det föreslagna 2 mom. då inte väckas eller dom i ett brottmål meddelas. Med att ett ärende som gäller påförande av påföljdsavgift är anhängigt avses att det är anhängigt i marknadsdomstolen eller hos Finansinspektionen, som med stöd av den föreslagna 5 § kan påföra påföljdsavgiften själv. Det att ett ärende som gäller påförande av påföljdsavgift är anhängigt avser däremot inte det skede då konsumentombudsmannen bara gör förberedelser för att föra ärendet till marknadsdomstolen. 

21 §.Påförande av påföljdsavgift. I paragrafen föreskrivs om påförande av påföljdsavgift. För tydlighetens skull kan det konstateras att bestämmelserna i 9 § i lagen om Konkurrens- och konsumentverket, vilka gäller konsumentombudsmannens plikt att förhandla med näringsidkaren innan tvångsåtgärder vidtas, ska tillämpas i fråga om konsumentombudsmannen innan en ansökan om påföljdsavgift blir anhängig.  

Enligt 1 mom. ska påföljdsavgiften påföras av marknadsdomstolen på ansökan av konsumentombudsmannen. Ett undantag utgör de situationer då den behöriga myndighet som sköter ärendet är Finansinspektionen, eftersom den med stöd av den föreslagna 5 § påför påföljdsavgiften själv, såsom för närvarande. 

När den behöriga myndigheten för ärendet till marknadsdomstolen, ska de bestämmelser i lagen om rättegång i marknadsdomstolen som gäller handläggningen av marknadsrättsliga ärenden tillämpas på handläggningen av ärendet i marknadsdomstolen. Såväl ärenden som gäller meddelande av förbud som ärenden som gäller påförande av påföljdsavgift ska således omfattas av samma processreglering. I samma process är det då möjligt att behandla en näringsidkares överträdelse av bestämmelserna till exempel så att det för något förfarande krävs meddelande av förbud och för ett annat påförande av påföljdsavgift. På motsvarande sätt ska det också vara möjligt att kräva att näringsidkaren för ett visst förfarande till exempel i första hand påförs påföljdsavgift och i andra hand meddelas förbud. Det ska också vara möjligt att på basis av samma förfarande kräva såväl påföljdsavgift som förbud.  

Enligt 2 mom. ska påföljdsavgiften betalas till staten. 

22 §.Preskription. Enligt paragrafen får påföljdsavgift inte påföras, om inte konsumentombudsmannen har lämnat in ansökan om påförande av påföljdsavgift till marknadsdomstolen inom fem år från det att överträdelsen upphörde. På motsvarande sätt får Finansinspektionen inte påföra påföljdsavgift, om inte avgift har påförts inom fem år från det att överträdelsen upphörde. 

23 §.Verkställighet av påföljdsavgift. Enligt paragrafen ska verkställigheten av påföljdsavgifter skötas av Rättsregistercentralen. Påföljdsavgifter ska enligt lagförslag 5 verkställas i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter, och paragrafen ska därför innehålla en informativ hänvisning som gäller detta.  

I paragrafen föreskrivs det dessutom om preskription av påföljdsavgift, eftersom varken lagen om verkställighet av böter eller lagen om preskription av skulder innehåller bestämmelser som lämpar sig för ändamålet. Preskriptionstiden är enligt förslaget fem år från det att det lagakraftvunna beslutet om påföljdsavgiften fattades. Det motsvarar preskriptionstiden för bötesstraff.  

24 §.Ikraftträdande. Paragrafen innehåller en sedvanlig ikraftträdandebestämmelse. 

1.2  Lagen om Konkurrens- och konsumentverket

6 §.Skyldighet att lämna uppgifter. I 1 och 2 mom. stryks omnämnandet av konsumentombudsmannens rätt att få uppgifter. I 3 mom. tas det dessutom in en informativ hänvisning till lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna, där det i fortsättningen ska föreskrivas om konsumentombudsmannens rätt att få uppgifter. 

10 §.Förbud som meddelas av konsumentombudsmannen. Det föreslås att 2 mom. ändras så att ett förbud som meddelas av konsumentombudsmannen inte längre ska förfalla på grund av att en näringsidkare motsätter sig förbudet. Enligt momentet får en näringsidkare eller någon annan som förbudet gäller föra ärendet till marknadsdomstolen inom 30 dagar. Tidsfristen räknas från det att den som förbudet gäller har fått del av beslutet om förbud. Om denne inte för ärendet till marknadsdomstolen står beslutet fast. Beslutet ska iakttas, om inte marknadsdomstolen bestämmer något annat. För tydlighetens skull bör det konstateras att det utifrån beslutet bestäms från vilken tidpunkt förbudet ska iakttas. 

Konsumentombudsmannen ska inte ha rätt att meddela förbud i ärenden som är betydande med hänsyn till tillämpning av lag. Momentet hindrar däremot inte längre konsumentombudsmannen från att meddela förbudet själv när det i övrigt har betydande konsekvenser att ett förbud meddelas. Det att sistnämnda kriterium stryks anses dock inte har någon inverkan i praktiken. 

11 §.Begäran om utlåtande. Paragrafen innehåller bestämmelser om konsumentombudsmannens skyldighet att begära utlåtande av Finansinspektionen i vissa ärenden innan konsumentombudsmannen meddelar ett beslut eller för ett ärende till marknadsdomstolen. Paragrafens 1 punkt kompletteras så att den täcker de aktörer som nämns i gällande 45 § i lagen om Finansinspektionen. Dessutom ändras 2 punkten så att det i stället för marknadsföring av värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen (746/2012) hänvisas till marknadsföring av sådana finansiella instrument som avses i lagen om investeringstjänster (747/2012). Den definition av finansiella instrument som ingår i 14 § i lagen om investeringstjänster täcker också sådana värdepapper som avses i värdepappersmarknadslagen. 

För tydlighetens skull kan det konstateras att bestämmelsen ålägger konsumentombudsmannen att begära utlåtande också i fall då konsumentombudsmannen för ärendet till marknadsdomstolen för påförande av en sådan påföljdsavgift som avses i lagförslag 1. Motsvarande skyldighet för Finansinspektionen att be konsumentombudsmannen yttra sig ska ingå i 47 § i lagen om Finansinspektionen. Syftet med denna skyldighet är att myndigheter som innehar parallell befogenhet ska samarbeta på ändamålsenligt sätt. I enskilda tillsynsärenden säkerställer skyldigheten att höra att samma förfarande inte blir föremål för överlappande tvångsåtgärder. Bestämmelser om myndigheternas skyldighet att samarbeta mer allmänt finns i 10 § förvaltningslagen. Med beaktande av nämnda bestämmelse ska konsumentombudsmannen innan ett ärende om påförande av påföljdsavgift förs till marknadsdomstolen, på lämpligt sätt samarbeta även med andra myndigheter vars tillsynsbefogenhet i fråga om de bestämmelser som föreslås bli omfattade av bestämmelserna om påföljdsavgift är överlappande, även om det i detta sammanhang inte föreslås någon uttrycklig skyldighet att begära utlåtande av dem.  

13 §.Bistående av konsumenter. Paragrafen gäller konsumentombudsmannens möjlighet att bistå eller förordna en underlydande tjänsteman att bistå en konsument i skötseln av ett enskilt ärende. I 1 mom. föreslås en ändring av teknisk natur på grund av direktiv 2013/11/EU om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister. Enligt förslaget ska möjligheten att bistå gälla fall där en näringsidkare inte iakttar ett avgörande eller en rekommendation till avgörande som har lagts fram av ett tvistlösningsorgan som har anmälts till kommissionen i enlighet med artikel 20.2 i direktivet. Enligt den gällande bestämmelsen nämns det i den punkt som gäller möjligheten att bistå endast fall där en näringsidkare inte har iakttagit en rekommendation till avgörande som meddelats av konsumenttvistenämnden. Även tidigare har konsumentombudsmannen i praktiken bistått enskilda konsumenter också i fall då en näringsidkare inte har iakttagit en rekommendation till avgörande som har meddelats av något annat tvistlösningsorgan utanför domstol, såsom av försäkringsnämnden. 

1.3  Lagen om rättegång i marknadsdomstolen

1 kap. Allmänna bestämmelser

6 §.Marknadsrättsliga ärenden. Lagens 1 kap. 6 § 1 mom. föreslås bli utökat med en ny punkt 14, enligt vilken marknadsdomstolen som marknadsrättsliga ärenden handlägger de ärenden som hör till dess behörighet enligt lagförslag 1. Sådana är ärenden som gäller ett i 12 § avsett myndighetsbeslut och som genom ansökan kan föras till marknadsdomstolen samt sådana i 21 § angivna ärenden som gäller påförande av påföljdsavgift. I 13 punkten görs en teknisk ändring till följd av tillägget till förteckningen. 

5 kap. Handläggning av marknadsrättsliga ärenden

2 §.Vem som har rätt att väcka ett ärende. Paragrafen innehåller bestämmelser om de aktörer som har rätt att väcka ett marknadsrättsligt ärende i marknadsdomstolen. Paragrafens 1 mom. 1 och 2 punkt föreslås bli ändrade så att ett ärende kan väckas också av den näringsidkare eller någon annan mot vilken konsumentombudsmannens förbud riktas. Momentets 4 punkt föreslås bli kompletterad på motsvarande sätt i fråga om en näringsidkare. Ändringarna hänför sig till bestämmelsen i 10 § 2 mom. i lagförslag 2, enligt vilken den som berörs av ett förbud som meddelas av konsumentombudsmannen och önskar motsätta sig förbudet ska föra ärendet till marknadsdomstolen. I 3 punkten i momentet görs det samtidigt en rättelse av teknisk natur, eftersom ett förbud som meddelats enligt 13 § i lagen om indrivning av fordringar kan gälla också någon annan än en näringsidkare.  

Paragrafens 1 mom. föreslås också bli utökat med en ny 9 punkt, enligt vilken ansökan till marknadsdomstolen i ärenden som gäller påförande av en påföljdsavgift enligt lagförslag 1 får göras av konsumentombudsmannen. Om det är fråga om ett ärende som avses i 12 § i lagförslag 1, får ansökan göras av den som beslutet riktar sig till. Detsamma gäller en näringsidkare som brutit mot bestämmelserna. Ändringen i 8 punkten är endast teknisk och beror på att 9 punkten lagts till. 

7 kap. Sökande av ändring i marknadsdomstolens avgöranden

4 §. Sökande av ändring i tvistemål och ansökningsärenden som gäller industriella rättigheter och upphovsrätt samt i marknadsrättsliga ärenden. Till paragrafens 1 och 2 mom. fogas en hänvisning till den nya 4 a §, där det föreskrivs om undantag från de bestämmelser om sökande av ändring som allmänt ska tillämpas i marknadsrättsliga ärenden. 

4 a §. Sökande av ändring i vissa ärenden som gäller påförande av påföljdsavgift. Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om rätten att söka ändring i ett sådant ärende om påförande av påföljdsavgift som anges i lagförslag 1. Om besvären gäller sådant påförande av påföljdsavgift som avses i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna och ändring i marknadsdomstolen avgörande söks av den näringsidkare eller den i 17 § i den lagen avsedda person som marknadsdomstolen har påfört påföljdsavgift, söks ändring i marknadsdomstolens avgörande enligt 1 mom. hos högsta domstolen utan ansökan om besvärstillstånd. Bestämmelsen innebär ett undantag från den huvudregel enligt 7 kap. 4 § som ska iakttas i marknadsrättsliga ärenden och enligt vilken ändring i ett avgörande av marknadsdomstolen söks genom besvär hos högsta domstolen, om högsta domstolen meddelar besvärstillstånd med stöd av 30 kap. 3 § i rättegångsbalken. Av rättssäkerhetsskäl anses det behövligt med ett undantag från systemet med besvärstillstånd, eftersom marknadsdomstolen ska besluta om påförande av påföljdsavgift i första instans och eftersom en påföljdsavgift kan jämställas med en straffrättslig påföljd (se GrUU 49/2016 rd). Om däremot konsumentombudsmannen söker ändring i marknadsdomstolens avgörande, blir systemet med besvärstillstånd tillämpligt i det fallet. 

Ovan beskrivna undantag från systemet med besvärstillstånd ska utöver besvär där det är fråga om påförande endast av påföljdsavgift också gälla besvär där det är fråga om påförande av såväl påföljdsavgift som meddelande av förbud. I de sistnämnda fallen anses det behövligt att avvika från systemet med besvärstillstånd också när det gäller meddelande av förbud, eftersom påförande av påföljdsavgift och meddelande av förbud har kunnat sökas på basis av samma förfarande, och det är ändamålsenligt att förfarandet då som helhet prövas av högsta domstolen. Även om ett avgörande av marknadsdomstolen skulle gälla såväl meddelande av förbud som påförande av påföljdsavgift, men ändring söks endast i fråga om meddelande av förbudet, ska däremot systemet med besvärstillstånd i enlighet med 7 kap. 4 § 1 mom. tillämpas.  

Enligt 2 mom. ska på förfarandet vid behandling av ett ärende som avses i 1 mom. i övrigt för det första tillämpas vad som föreskrivs i 7 kap. 4 § 3 mom., som gäller verkställighet av marknadsdomstolens avgörande. Även om utgångspunkten i ärenden som gäller påföljdsavgift är att avgörandena ska verkställas först när de har vunnit laga kraft, anses det i detta sammanhang klarare att samma bestämmelser tillämpas på verkställigheten som på förbudsärenden, eftersom det i samma process, så som konstaterats ovan, kan vara fråga också om meddelande av förbud. Detta innebär att marknadsdomstolens avgörande också i fråga om en påföljdsavgift ska verkställas trots besvär. Högsta domstolen ska i alla händelser alltid ha möjlighet att bestämma att ett avgörande inte får verkställas tills vidare eller att en påbörjad verkställighet inte får fortgå.  

På förfarandet tillämpas dessutom vad som i 7 kap. 4 § 4 mom. föreskrivs om extraordinärt ändringssökande samt vad som i 30 kap. i rättegångsbalken föreskrivs om fullföljd i ärenden som hovrätten handlagt i första instans.  

1.4  Lagen om Finansinspektionen

10 §.Direktionens uppgifter. Paragrafens 1 mom. 5 punkt ändras så att Finansinspektionens direktion också ska besluta om sådana påföljdsavgifter som avses i lagförslag 1 till den del Finansinspektionen kan påföra sådana.  

40 a §.Ordningsavgift, offentlig varning och påföljdsavgift för vissa överträdelser. Paragrafens 1 mom. motsvarar gällande lag. Paragrafens 2 mom. är nytt. Det innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1, där det föreskrivs om påförande av påföljdsavgift för brott mot vissa konsumentskyddsbestämmelser. Avsikten är att klargöra att bestämmelser om Finansinspektionens rätt att påföra påföljdsavgifter finns också i en annan lag än i lagen om Finansinspektionen. Utöver detta ska det föreskrivas att offentlig varning inte får meddelas, om tillsynsobjekt eller andra finansmarknadsaktörer handlar i strid med de bestämmelser som avses i nämnda lag. 

47 §.Konsumentombudsmannens yttrande. Paragrafen kompletteras så att Finansinspektionen ska be konsumentombudsmannen yttra sig också innan en påföljdsavgift enligt lagförslag 1 påförs. I 11 § i lagen om Konkurrens- och konsumentverket ingår motsvarande skyldighet att höra Finansinspektionen. Syftet med denna skyldighet är att myndigheter med parallell behörighet ska samarbeta på ändamålsenligt sätt. 

71 §. Rätt och skyldighet att lämna ut information. Paragrafen kompletteras så att Finansinspektionen enligt 1 mom. 18 punkten trots sekretessbestämmelserna ska ha rätt att lämna ut information också till konsumentombudsmannen för att denne ska kunna sköta sina tillsynsuppgifter. Detta kunde i och för sig anses följa redan av 7 § i lagförslag 1, men kompletteringen görs för tydlighetens skull. Ändringen i 17 punkten i momentet är av teknisk natur. 

1.5  Lagen om verkställighet av böter

1 §.Lagens tillämpningsområde. Paragrafens 1 mom. utökas med en ny 15 punkt, enligt vilken en påföljdsavgift enligt 13—17 § i lagförslag 1 verkställs i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter. Ändringen i 14 punkten är av teknisk natur. 

1.6  Lagen om domstolsavgifter

8 §. Befrielse från avgifter för myndigheter och vissa andra. Enligt gällande 8 § 1 mom. 4 punkten är konsumentombudsmannen befriad från att betala avgifter enligt lagen om domstolsavgifter i ärenden enligt konsumentskyddslagen. Enligt förslaget ska punkten ändras så att konsumentombudsmannen är befriad från att betala avgifter också i andra ärenden. Därmed är det klart att konsumentombudsmannen utan undantag är befriad från att betala avgifter till exempel när konsumentombudsmannen ansöker om påförande av påföljdsavgift hos marknadsdomstolen. Likaså ska konsumentombudsmannen vara befriad från avgifter när det inte egentligen är fråga om ärenden enligt konsumentskyddslagen. Ärenden enligt indrivningslagen kan nämnas som exempel. Konsumentombudsmannen ska utan undantag vara befriad från avgifter också till exempel när konsumentombudsmannen som kärande väcker grupptalan. 

1.7  Konsumentskyddslagen

2 kap. Marknadsföring samt förfaranden i kundrelationer

19 a §.Påföljdsavgift. Paragrafen innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

6 kap. Hemförsäljning och distansförsäljning

13 a §.Bevisbördan för fullgörande av skyldigheten att lämna uppgifter. Paragrafen är ny. Enligt den ligger bevisbördan på näringsidkaren till den del det är fråga om att visa att skyldigheterna att lämna uppgifter har fullgjorts. Bestämmelsen motsvarar i sak nuläget, men enligt kommissionens åsikt ska det uttryckligen föreskrivas om detta i lag. Genom bestämmelsen genomförs artikel 6.9 i direktiv 2011/83/EU (konsumenträttighetsdirektivet). 

14 §.Ångerrätt. Det föreslås att 14 § om ångerrätt utökas med ett nytt 4 mom., enligt vilket bevisbördan för att avtalet har frånträtts på det sätt som förutsätts i den paragrafen ligger på konsumenten. Paragrafen motsvarar rådande rättsläge, men en uttrycklig bestämmelse är enligt kommissionens åsikt nödvändig för att artikel 11.4 i konsumenträttighetsdirektivet ska kunna genomföras korrekt.  

16 §.Begränsning av ångerrätten. Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till 16 §, varvid nuvarande 16 § blir 1 mom. I paragrafens 2 mom. förtydligas att det att ångerrätt enligt nuvarande 7 punkt saknas i brådskande reparations- eller underhållsåtgärder inte innebär att konsumenten inte skulle ha lagstadgad ångerrätt, om näringsidkaren i samband med ett sådant besök tillhandahåller andra tjänster än dem som konsumenten uttryckligen begärt att få eller levererar andra varor än de reservdelar som är nödvändiga för att utföra reparations eller underhållsåtgärderna. Detta konstateras i detaljmotiveringen till gällande 16 § (RP 157/2013, s. 42), men kommissionen har ansett att ett korrekt genomförande av artikel 16 h i konsumenträttighetsdirektivet förutsätter att saken uttryckligen nämns i lag.  

19 §. Ersättning för tjänster som utförts innan ett avtal frånträds. Paragrafens 1 moment motsvarar i övrigt den gällande lagen, men det tas in en bestämmelse om hur den ersättning som betalas för tjänster som utförts innan ett avtal frånträds ska beräknas. I sak motsvarar bestämmelsen detaljmotiveringen till gällande 19 § (RP 157/2013 rd, s. 44—45). Kommissionen har dock inte ansett detta tillräckligt för att artikel 14.3 i konsumenträttighetsdirektivet ska kunna genomföras korrekt, utan enligt kommissionens åsikt är det nödvändigt att sättet att beräkna det belopp som konsumenten ska betala när ett tjänsteavtal frånträds uttryckligen framgår av lagen. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar gällande lag. 

25 §.Påföljderna vid brott mot bestämmelserna i kapitlet. I paragrafen tas det in ett nytt 2 mom., som innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

6 a kap. Distansförsäljning av finansiella tjänster och finansiella instrument

19 §. Påföljdsavgift. Paragrafen är ny och innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

7 kap. Konsumentkrediter

50 §. Påföljder. I paragrafen tas det in ett nytt 2 mom., som innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

7 a kap. Konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom

32 §.Påföljder. I paragrafen tas det in ett nytt 3 mom., som innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

9 kap. Köp av huselement samt byggnadsentreprenader

35 §.Påföljdsavgift. Paragrafen är ny och innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

10 kap. Tidsdelat boende och långfristiga semesterprodukter

16 §.Påföljderna vid brott mot vissa bestämmelser. I paragrafen tas det in ett nytt 2 mom., som innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

1.8  Lagen om bostadsköp

7 kap. Särskilda stadganden

Straffbestämmelser och påföljdsavgift 

Mellanrubriken utökas med påföljdsavgift. 

5 a §.Påföljdsavgift. I kapitlet tas det in en ny paragraf, som innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

1.9  Lagen om indrivning av fordringar

17 a §. Påföljdsavgift. Paragrafen är ny och innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1.  

1.10  Betaltjänstlagen

85 b §. Påföljdsavgift. Paragrafen är ny i sak och innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. På grund av tillägget ändras den nuvarande 85 b § i 10 kap. till 85 c § medan 85 c § på motsvarande sätt ändras till 85 d §. 

1.11  Räntelagen

12 b §. Påföljdsavgift. Paragrafen är ny och innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

1.12  Lagen om kombinerade resetjänster

43 §. Övriga påföljder. I paragrafen tas det in ett nytt 4 mom., som innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

1.13  Lagen om tillhandahållande av tjänster

19 §. Tillsyn. Paragrafen motsvarar i övrigt den gällande bestämmelsen, men till 3 mom. fogas en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

1.14  Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation

335 a §. Påföljdsavgift för brott mot vissa bestämmelser som gäller elektronisk direktmarknadsföring. Paragrafen är ny och innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

1.15  Lagen om transportservice

255 a §.Påföljdsavgift. Paragrafen är ny och innehåller en informativ hänvisning till lagförslag 1. 

1.16  Lagen om betalningsinstitut

7 b §. Undantag från tillståndsplikten för tillhandahållande av kontoinformationstjänster. I 1 mom. görs en teknisk hänvisningsändring av den anledningen att 85 b § i betaltjänstlagen enligt vad som sägs i lagförslag 10 blir 85 c § medan 85 c § blir 85 d §.