8.1
Bestämmelserna i avtalet mellan parterna i nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor och deras förhållande till lagstiftningen i Finland
Ingressen.
Enligt avtalets ingress beaktar parterna i nordatlantiska fördraget att styrkor från en part efter överenskommelse kan sändas för att tjänstgöra inom en annan parts territorium. I ingressen konstateras det även att beslutet att sända styrkor och de villkor enligt vilka de sänds, i den mån dessa villkor inte fastställs i avtalet, fortsättningsvis ska göras till föremål för särskilda överenskommelser mellan berörda parter. Vidare konstateras det att de avtalsslutande parterna önskar fastställa status för dessa styrkor när de befinner sig inom en annan parts territorium. Ingressen ger uttryck för den grundläggande princip enligt vilken det att styrkor från en avtalsslutande part kommer in på en annan avtalsslutande parts territorium och vistas där alltid förutsätter den andra avtalsslutande partens samtycke. Den avtalsslutande parten i fråga bestämmer också på vilket sätt samtycket ges och uttrycks. Det bör beaktas att en militärperson från en främmande stat enligt 4 § i territorialövervakningslagen inte får överskrida gränsen till finskt territorium eller uppehålla sig i landet, om inte något annat följer av ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland. Nato Sofa är inte ett sådant internationellt avtal som avses i den bestämmelsen, med beaktande av att inresa i enlighet med avtalets ingress förutsätter den mottagande statens samtycke. I avsnitt 4.1.2 beskrivs närmare det nationella beslutsfattande som sådan verksamhet kan förutsätta.
Artikel I.
I artikelns 1 punkt definieras vissa centrala uttryck i avtalet: styrka, civil komponent, anhörig, sändande stat, mottagande stat, den sändande statens militära myndigheter och Nordatlantiska rådet.
Med
styrka
avses enligt artikel I.1 a den personal som tillhör land-, sjö- eller luftstridskrafter från en avtalsslutande part när den befinner sig på tjänsteuppdrag inom en annan avtalsslutande parts territorium inom nordatlantiska fördragets område, med förbehåll för att de två berörda avtalsslutande parterna kan komma överens om att vissa personer, enheter eller förband inte ska anses utgöra eller ingå i en
styrka
vid tillämpningen av avtalet. Vad som betraktas som en styrka fastställs utifrån den sändande statens nationella lagstiftning.
De tjänsteuppdrag som avses i definitionen anses omfatta de tjänsteuppdrag med anledning av vilka styrkan, med den mottagande statens samtycke, befinner sig på dess territorium. Ordet
tjänsten
används i olika uttryck bland annat också i artikel VII.3 a ii och artikel VIII.4–6 och VIII.8, men i snävare bemärkelse, och i de fallen behöver tolkningen av begreppet prövas från fall till fall. I dessa sammanhang är det i regel den sändande staten som i varje enskilt fall avgör när en person befinner sig eller har befunnit sig på tjänsteuppdrag. Tolkningspraxis varierar mellan Natos medlemsstater, och en del av Natos medlemsstater anser att deras styrkor befinner sig på tjänsteuppdrag så länge de befinner sig på den mottagande statens territorium. När Finland är sändande stat beaktas särskilt den nationella lagstiftningen, tjänstgöringstypen, tillämpningspraxis och de aktuella omständigheterna vid fastställandet av om en person gör något i tjänsten i den mening som avses i artiklarna VII och VIII.
Med
civil komponent
avses enligt artikel I.1 b den civila personal som medföljer en styrka tillhörande en avtalsslutande part och som är anställd hos den avtalsslutande partens stridskrafter och som inte är statslösa personer eller medborgare i en stat som inte är part i nordatlantiska fördraget och inte heller är medborgare eller stadigvarande bosatt i den stat i vilken styrkan är förlagd. I praktiken uppfylls kravet på att personalen ska medfölja en styrka endast när det är fråga om en sådan trupphelhet där det finns både militär och civil personal. Med tanke på det praktiska samarbetet är det ändå ändamålsenligt att avtalet kan tillämpas också på sådana enskilda civila personer, anställda hos stridskrafter, som reser in i Finland. I tillämpningspraxis har det blivit avgörande att man är anställd hos stridskrafter.
Definitionen av civil komponent i Nato Sofa omfattar inte stridskrafternas avtalsleverantörer (
contractor
). Avtalsleverantörerna producerar stödtjänster (
support service
) för stridskrafternas verksamhet. Avtalsleverantörernas roll som producenter av dagliga stödtjänster inom försvaret ökar, och de stödtjänster som dessa producerar utgör numera en avsevärd del av bland annat den militära logistiken. I Natos verksamhet är utgångspunkten att avtalsleverantörernas ställning fastställs genom separata överenskommelser och arrangemang med värdlandet för verksamheten.
Med
anhörig
avses enligt artikel I.1 c maka eller make till en medlem av en styrka eller en civil komponent, eller en sådan medlems barn som är beroende av honom eller henne för sitt uppehälle. Den sändande staten fastställer vilka personer som anses vara anhöriga. På de anhöriga som är sända av Finland tillämpas 37 § i utlänningslagen.
Med
sändande stat
avses enligt artikel I.1 d den avtalsslutande part som styrkan tillhör.
Med
mottagande stat
avses enligt artikel I.1 e den avtalsslutande part inom vars territorium en styrka eller en civil komponent är förlagd, vare sig den är stationerad där eller befinner sig på genomresa.
Med
den sändande statens militära myndigheter
avses enligt artikel I.1 f de myndigheter i en sändande stat som enligt dess lagstiftning har befogenhet att se till att den statens militära lagstiftning efterlevs med avseende på medlemmar av dess styrkor eller civila komponenter. Begreppet används i artikel VII, som gäller behandlingen av brottmål. I motiveringen till den artikeln redogörs det även för den nationella lagstiftningen.
Enligt artikel I.1 g avses med
Nordatlantiska rådet
det råd som inrättats enligt artikel 9 i nordatlantiska fördraget eller något av dess underordnade organ som har befogenhet att handla på dess vägnar.
Enligt artikel I.2 gäller avtalet för de avtalsslutande parternas myndigheter i subnationella politiska förvaltningsområden inom deras territorier för vilka avtalet gäller eller har utsträckts att gälla enligt artikel XX på samma sätt som det gäller för de avtalsslutande parternas centrala myndigheter, dock med förbehåll för att egendom som ägs av sådana förvaltningsområden inte ska betraktas som egendom som ägs av en avtalsslutande part i enlighet med artikel VIII. Bestämmelsen är enligt förarbetena till avtalet av betydelse i stater med en federal organisation.
Artikel II.
I artikeln föreskrivs det att den sändande statens styrkor och civila komponenter och deras medlemmar, liksom anhöriga till dessa, är skyldiga att respektera lagstiftningen i den mottagande staten. Enligt artikeln ska de även avhålla sig från varje handling som är oförenlig med andan i avtalet och särskilt från all politisk verksamhet i den mottagande staten. Det är likaledes den sändande statens skyldighet att vidta nödvändiga åtgärder i detta syfte. Skyldigheten att respektera lagstiftningen är en central förpliktelse i avtalet, och den behandlas ovan i avsnitt 3. Verkställigheten av artikeln förutsätter i praktiken att den sändande staten och den mottagande staten samarbetar för att den mottagande statens lagstiftning ska beaktas. Den mottagande staten kan till exempel underrätta den sändande staten om den centrala lagstiftningen på ett särskilt överenskommet sätt.
Artikel III.
Enligt artikel III.1 ska medlemmarna av en styrka vara undantagna från pass- och viseringsbestämmelser och kontroll vid inresa när de reser in i eller lämnar den mottagande statens territorium, under förutsättning att de villkor som anges i artikel III.2 och de regler som fastställts av den mottagande staten iakttas. De ska även vara undantagna från de bestämmelser som avser registrering och kontroll av utlänningar, men de ska inte anses få rätt att vara stadigvarande bosatta i eller ha hemvist inom den mottagande statens territorium. Syftet med bestämmelserna i artikeln är att underlätta de praktiska förfarandena när styrkorna passerar gränsen. Som det framgår av avtalets ingress ska den sändande staten och den mottagande staten alltid särskilt komma överens om rätten för de personer som avses i artikeln att resa in i den mottagande statens territorium.
Enligt 9 § 4 mom. i grundlagen regleras rätten för utlänningar att resa in i Finland och att vistas i landet genom lag. I 11 § 1 mom. i utlänningslagen föreskrivs det om villkoren för en utlännings inresa. Enligt paragrafens 2 mom. föreskrivs det i kodexen om Schengengränserna om inresevillkor för tredjelandsmedborgare vid vistelser på medlemsstaternas territorium som inte varar mer än 90 dagar under vilken som helst period på 180 dagar. Enligt paragrafens 3 mom. föreskrivs det i 10 kap. i utlänningslagen om inresevillkor för unionsmedborgare och därmed jämförbara personer samt för deras familjemedlemmar, när inresan grundar sig på Europeiska unionens bestämmelser om fri rörlighet.
Bestämmelser om resedokument finns i 14 och 15 § i utlänningslagen, i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex), nedan
Europeiska unionens gemensamma viseringskodex
, och i 3 kap. i utlänningslagen.
De regler som fastställts avseende inresa och utresa avser i artikel III.1 in- och utresekontroller i enlighet med kodexen om Schengengränserna. Enligt avdelning II i kodexen ska var och en som passerar Schengenområdets yttre gränser vid inresa till och utresa från Schengenområdet underkastas in- och utresekontroller, där bland annat inresevillkoren kontrolleras. I fråga om medlemmar av styrkor som reser in i landet innebär detta att de dokument som krävs granskas bland annat vad gäller deras äkthet och giltighet och att den som använder dokumentet är den för vilken dokumentet har utfärdats.
De inre gränserna inom Schengenområdet får passeras överallt utan att någon in- och utresekontroll genomförs, oavsett personens nationalitet. Detta gäller också medlemmar av styrkor. Det bör dock beaktas att även om gränskontrollerna vid de inre gränserna har upphävts, förutsätts fortfarande de tillstånd som föreskrivs i territorialövervakningslagen. De medlemsstater i Nato som inte hör till Schengenområdet är Albanien, Bulgarien, Förenade kungariket, Förenta staterna, Kanada, Montenegro, Nordmakedonien, Rumänien och Turkiet.
Bestämmelser om vistelse i Finland finns i 4 kap. i utlänningslagen. I 129 a § föreskrivs det om övervakning av utlänningar och i 129 b § om polisens och Gränsbevakningsväsendets rätt att utföra kontroller.
Enligt artikel III.1 ska medlemmarna av en styrka inte anses ha rätt att vara stadigvarande bosatta i eller ha hemvist inom den mottagande statens territorium. Med hemvist avses i Finland den hemkommun enligt lagen om hemkommun (201/1994) som antecknas i befolkningsdatasystemet. Utlänningslagen förutsätter inte att medlemmar av en styrka som vistas i Finland med stöd av en sådan överenskommelse mellan den sändande staten och den mottagande staten som avses i ingressen till Nato Sofa och på vilken artikeln är tillämplig har ett separat uppehållstillstånd som beviljats med stöd av utlänningslagen, och den tid under vilken en medlem av en styrka vistas i landet med stöd av en sådan överenskommelse räknas exempelvis inte in i den vistelsetid som krävs för permanent uppehållstillstånd. I 4 § i lagen om hemkommun föreskrivs det om under vilka förutsättningar personer som kommer till Finland från utlandet kan få hemkommun i Finland. För att en utländsk medborgare ska få hemkommun krävs i regel antingen ett giltigt uppehållstillstånd eller registrering av uppehållsrätt. Eftersom dessa krav alltså inte gäller medlemmar av en styrka, kan de i regel inte heller få hemkommun med stöd av lagen om hemkommun.
Sådana i 3 § i utlänningslagen avsedda medborgare i Europeiska unionen och med dem jämförbara medborgare i Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz som reser in i eller vistas i Finland med anledning av uppdrag enligt avtalet har en särställning. Bestämmelserna i avtalet påverkar inte tillämpningen av unionsrättens bestämmelser om fri rörlighet.
Enligt artikel III.2 ska medlemmarna av en styrka på begäran uppvisa ett i led a avsett identitetskort utfärdat av den sändande staten och en i led b avsedd förflyttningsorder utfärdad av en behörig myndighet i den sändande staten eller av en behörig instans inom Nato. Dessa handlingar används i detta sammanhang som resedokument i stället för pass och visum eller de identitetskort som i vanliga fall kan användas som resedokument. Vidare enligt led b får den mottagande staten kräva att en förflyttningsorder ska vara kontrasignerad av en behörig företrädare för den staten. Finland har inte krävt detta. Det identitetskort utfärdat av den sändande staten som avses i artikeln är i praktiken ett identitetskort inom stridskrafterna som innehåller de personuppgifter som nämns i led a.
Enligt artikel III.3 ska medlemmar av en civil komponent och deras anhöriga betecknas som sådana i passen. Enligt nuvarande praxis görs inga sådana anteckningar i passen. De civila personer och anhöriga som avses i avtalet omfattas av de normala in- och utresekontroller vid de yttre gränserna som gäller personer. Det bör dock noteras att passet var det enda giltiga resedokumentet vid den tid då avtalet upprättades, 1951. Enligt 155 § i utlänningslagen kan medborgare i EU/EES-staterna (alla medlemsstater i Nato utom Albanien, Förenade kungariket, Förenta staterna, Kanada, Montenegro, Nordmakedonien och Turkiet) använda ett officiellt identitetsbevis som resedokument i stället för pass.
I artikeln föreskrivs det inte att medlemmar av en civil komponent eller anhöriga skulle vara undantagna från den mottagande statens bestämmelser om pass och visum eller registrering av utlänningar. Därmed tillämpas den mottagande statens lagstiftning på dem.
Bestämmelser om vilka länders medborgare som är skyldiga att inneha visering i Finland och i Schengenområdet finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav, nedan
viseringsförordningen
. I Europeiska unionens gemensamma viseringskodex föreskrivs det om förfarandet för ansökan om och utfärdande av visering.
Enligt artikel 4 i viseringsförordningen ska medborgare i de tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga II till förordningen vara undantagna från kravet på visering när det gäller vistelser som inte överstiger 90 dagar under en 180-dagarsperiod.
Artikel 6 i viseringsförordningen skapar ett ramverk för vem som kan undantas från kravet på visering. Enligt artikel 6.2 c i viseringsförordningen får en medlemsstat undanta medlemmar av väpnade styrkor som reser på uppdrag av Nato eller Partnerskap för fred från viseringskravet i artikel 3 i viseringsförordningen. Undantaget sker i praktiken genom att Europeiska kommissionen underrättas om saken. Kommissionen för en förteckning över de undantag från visering som medlemsstaterna i EU har infört.
Medlemmarna av civila komponenter är medborgare i medlemsstater i Nato, vilket innebär att de redan nu enligt gällande bestämmelser i huvudsak är undantagna från visering i Finland och i Schengenområdet. Anhöriga kan också vara tredjelandsmedborgare, som i enlighet med viseringsförordningen måste ansöka om visering för kortare vistelse när de reser in i Finland. Behandlingen av visumansökningar för medlemmar av civila komponenter och deras anhöriga bör löpa smidigt, vilket tryggas genom anvisningar från utrikesministeriet.
I Finland kan medlemmar av en civil komponent beviljas tillfälligt uppehållstillstånd med stöd av 74 § 1 mom. 5 punkten i utlänningslagen. Enligt den punkten beviljas annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete eller näringsutövning på ansökan en utlänning som arbetar i en internationell organisation eller utför uppgifter som hänför sig till mellanstatligt officiellt samarbete. Vidare enligt 45 § 1 mom. 3 punkten i den lagen beviljas tillfälligt uppehållstillstånd personer som befinner sig utomlands, om det finns andra särskilda skäl för att bevilja tillstånd. När en utlänning har beviljats tillfälligt uppehållstillstånd beviljas enligt 45 § 3 mom. i den lagen hans eller hennes familjemedlemmar tillfälligt uppehållstillstånd för samma tid. Anhöriga till de medlemmar av en styrka som undantagits från uppehållstillstånd kan beviljas uppehållstillstånd med stöd av 45 § 1 mom. 3 punkten. Anhöriga till sådan civil personal som behöver få uppehållstillstånd ska, när de är familjemedlemmar enligt 37 § i utlänningslagen, däremot beviljas uppehållstillstånd för familjemedlem med stöd av 45 § 3 mom., medan andra anhöriga beviljas uppehållstillstånd med stöd av 45 § 1 mom. 3 punkten. Bestämmelser om det första uppehållstillståndets längd finns i 53 § i utlänningslagen.
Under den fortsatta beredningen av propositionen tillfrågades de andra EU-medlemsstater som är medlemmar i Nato samt Förenade kungariket om kraven på visum och uppehållstillstånd för sådana medlemmar av civila komponenter och anhöriga som är medborgare i stater som inte är befriade från kraven med stöd av annan reglering. Enligt Natos sekretariat har praxis varit att underlätta deras inresa och vistelse i landet. Av svaren kan man dra slutsatsen att Natos medlemsstater inte har någon enhetlig linje när det gäller hur inresa och vistelse underlättas. Vissa stater kräver visum och uppehållstillstånd, medan andra inte gör det. I Sverige föreslås det till exempel i utredarens utredning att medlemmar av en styrka och dess civila komponent ska undantas från kravet på arbetstillstånd och uppehållstillstånd, medan det i Norge krävs visum och uppehållstillstånd av medlemmar av civila komponenter och deras anhöriga. Det varierar också om avgifter för visum och uppehållstillstånd tas ut eller inte, och det finns även skillnader i förfarandet för beviljande av inrese- och vistelsehandlingar. I vissa stater beviljas tillstånden av landets försvarsministerium, medan det i andra stater är utrikesministeriet som beviljar visum och migrationsmyndigheten som beviljar uppehållstillstånd.
Sådan civil personal och sådana anhöriga från den sändande staten som avses i avtalet kan undantas från de krav som gäller inresa och vistelse i landet också genom bilaterala överenskommelser, exempelvis genom sådana avtal om försvarssamarbete som Förenta staterna har ingått med ett flertal Natoländer.
Vid beredningen av propositionen är det ännu svårt att uppskatta antalet sådana medlemmar av civila komponenter och anhöriga enligt Nato Sofa som anländer till Finland med anledning av försvarssamarbete eller längden på deras vistelse, och därmed är det också svårt att uppskatta behovet av mer omfattande undantag från ansökningar om visum och uppehållstillstånd. Huruvida sådana kommer till Finland och hur länge de vistas i landet kan anses bero på i synnerhet hurdan Natoverksamhet som bedrivs på finskt territorium och vilka Natofunktioner som placeras på finskt territorium. Vid beredningen av propositionen gick man in för att kräva visum och uppehållstillstånd av medlemmar av civila komponenter och av anhöriga. Avsikten är att behandlingen av ansökningar om uppehållstillstånd ska gå smidigt vid Migrationsverket och att detta ska säkerställas genom verkets interna anvisningar. Vid beredningen övervägde man om det finns skäl att sänka Migrationsverkets behandlingsavgifter för att underlätta inresan och vistelsen i landet. Man kom dock fram till att inte sänka behandlingsavgifterna eller införa några befrielser från dem i detta skede, eftersom man ansåg att det inte finns någon klar och motiverad orsak till undantag eller avgiftsfrihet. Den behandlingsavgift som tas ut för ansökningarna fastställs enligt gällande lagstiftning. Även om det i denna proposition inte föreslås någon befrielse från avgifterna, kan befrielser införas genom ömsesidiga arrangemang med de andra Natoländerna, om man så beslutar.
Det bör granskas hur väl den föreslagna lösningen fungerar i praktiken, eftersom målet är att de nationella förfarandena inte ska försvåra Natosamarbetet. I detta skede är det ännu svårt att uppskatta antalet ansökningar om visum och uppehållstillstånd. Vid beredningen stannade man därför för att Migrationsverket ska behandla ansökningarna om uppehållstillstånd. Om antalet ansökningar om uppehållstillstånd blir litet, är ett alternativ att ändra 69 § i utlänningslagen så att utrikesministeriet blir uppehållstillståndsmyndighet.
Artikel III innehåller ingen bestämmelse om att de anhöriga eller den civila personalen inte skulle ha rätt att vara stadigvarande bosatta i eller ha hemvist inom den mottagande statens territorium. Avtalet ska ändå inte tolkas så att det ger dem mer omfattande rättigheter än medlemmarna av en styrka, eftersom ett av syftena med avtalet är att ge civil personal och anhöriga mindre omfattande rättigheter än styrkorna. Tillfälliga uppehållstillstånd som beviljas med stöd av 74 och 45 § i utlänningslagen räknas inte in i den vistelsetid som krävs för permanent uppehållstillstånd. Det bör också noteras att i enlighet med definitionen av civil komponent i artikel I i Nato Sofa kan en civil komponent inte omfatta personer som är stadigvarande bosatta i den stat i vilken styrkan är förlagd.
Avtalet innehåller inga bestämmelser för när medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller deras anhöriga reser ut ur landet. I artikel III.4 och III.5 finns dock bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid hemsändning och avlägsnande av medlemmar av en styrka eller civil komponent från den mottagande statens territorium.
Bestämmelser om avlägsnande ur landet finns i 9 kap. i utlänningslagen. Enligt 151 § i den lagen ska polisen eller gränskontrollmyndigheten vidta åtgärder för att neka inresa, avvisa, utvisa eller enligt 149 b § kräva att en utlänning beger sig till en annan medlemsstat i Europeiska unionen, om utlänningen inte uppfyller villkoren för inresa eller vistelse i landet. Om myndigheterna måste avlägsna en medlem av en styrka ur landet, sker detta vid behov genom avvisning med stöd av 142 § 2 mom. 4 punkten i utlänningslagen. En person kan avlägsnas ur landet genom utvisning (143 § i utlänningslagen), om en medlem av en styrka eller en civil komponent eller deras anhöriga har registrerat sin vistelse som unionsmedborgare eller har beviljats uppehållstillstånd.
Med stöd av hänvisningen till Nato Sofa i artikel 2 i Parisprotokollet ska bestämmelserna i artikel III i avtalet tillämpas på motsvarande sätt på den personal inom alliansens högkvarter och deras anhöriga som avses i Parisprotokollet. Det enda undantag som föreskrivs finns i artikel 4 i protokollet, enligt vilken inte alla rättigheter och skyldigheter som i Nato Sofa beviljas den sändande staten eller dess myndigheter överlåts eller anknyts till det vederbörliga militärstrategiska högkvarteret eller dess underordnade instanser. De ovan beskrivna nationella förfaranden som tillämpas på styrkor, civila komponenter och anhöriga tillämpas därmed på motsvarande sätt på den personal vid högkvarter som avses i Parisprotokollet och på deras anhöriga.
Enligt artikel 16 i Parisprotokollet kan protokollet kompletteras med ett bilateralt avtal mellan en mottagande stat och ett militärstrategiskt högkvarter. I ett sådant avtal kan man till exempel komma överens om att pass- och viseringsbestämmelser och kontroller vid inresa inte heller ska tillämpas på medlemmar av civila komponenter och anhöriga.
Artikel IV.
Enligt bestämmelserna i artikeln ska den mottagande staten antingen utan förarprov eller avgift erkänna såsom giltigt ett körtillstånd, körkort eller militärt körtillstånd som har utfärdats av den sändande staten eller av ett av dess subnationella förvaltningsområden till en medlem av en styrka eller en civil komponent eller alternativt utfärda körtillstånd eller körkort till varje medlem av en styrka eller en civil komponent som är innehavare av ett sådant körtillstånd, körkort eller militärt körtillstånd, under förutsättning att inget förarprov krävs. Bestämmelserna i artikeln tillämpas på framförande av såväl tjänstefordon som fordon i personligt bruk. Ett sådant körtillstånd som avses i artikeln kan i Finland nationellt anses omfatta alla särskilda körtillstånd, såsom körtillstånd för lastbil, buss och transport av farliga ämnen.
Enligt 58 § i körkortslagen får motordrivna militärfordon köras av personer med förarexamen från försvarsmakten för fordonstypen i fråga. Dessutom krävs körkort från försvarsmakten eller körkort enligt körkortslagen med rätt att köra i Finland, med undantag för tillfälligt körkort, och körtillstånd från försvarsmakten. Försvarsministeriets förordning om försvarsmaktens körkort och körtillstånd (23/2013) innehåller närmare bestämmelser om rätt att köra militärfordon med något annat körkort än körkort från försvarsmakten.
Körkortslagens 59 och 60 § innehåller bestämmelser om giltigheten i Finland hos körkort utfärdade i en EU- eller EES-stat eller i en stat som har tillträtt den i Genève år 1949 ingångna konventionen rörande vägtrafik eller den i Wien år 1968 ingångna konventionen om vägtrafik. Ett körkort som utfärdats i de ovannämnda staterna ger rätt att i Finland köra ett fordon eller en fordonskombination när körkortet har konventionsenlig kategoribeteckning. I skrivande stund är alla Natos medlemsstater EU- eller EES-stater eller konventionsstater i den mening som avses i körkortslagen.
De nuvarande bestämmelserna i körkortslagen gör det inte tillräckligt entydigt möjligt att erkänna eller utfärda körkort, körtillstånd eller militärt körtillstånd i enlighet med artikel IV i Nato Sofa. Eftersom antalet personer som sänds till Finland med anledning av militärt försvarssamarbete bedöms öka i och med medlemskapet i Nato, är det med tanke på myndighetstillsynen viktigt att körkortslagen preciseras genom att det föreskrivs om vilket av alternativen i avtalet som ska tillämpas i Finland. Före sitt Natomedlemskap tillämpade Finland bestämmelserna i PfP Sofa och dess andra tilläggsprotokoll så att Finland erkände de körkort, körtillstånd och militära körtillstånd som utfärdats för medlemmar av den sändande statens styrkor och civila komponenter och för personal vid internationella militära högkvarter, så att dessa direkt fick rätt att framföra motordrivna fordon i Finland. Vid beredningen av propositionen har det bedömts vara ändamålsenligt att man fortsätter tillämpa samma praxis och att det inte utfärdas separata nationella körkort eller körkortstillstånd för medlemmar av den sändande statens styrkor och civila komponenter och personalen vid militära högkvarter. Utöver vad som föreskrivs om körkort och körtillstånd i Nato Sofa föreslås det att körkortslagen ändras så att den också beaktar körrättigheter utfärdade av andra stater som deltar i militärt försvarssamarbete än Natos medlemsstater.
På motsvarande sätt som körkortslagen förutsätter preciseringar behöver också försvarsministeriets förordning om försvarsmaktens körkort och körtillstånd ändras. För närvarande föreskrivs det i förordningen bland annat om den körrätt som krävs för framförande av militärfordon, om rätten att transportera personer inom försvarsmakten och om det tillstånd som behövs för transport av farliga ämnen under försvarsmaktens övervakning. I nuläget kan man i förordningen inte beakta körrättigheter som krävs för framförande av främmande staters fordon och inte heller framförande av Försvarsmaktens fordon med stöd av körrättigheter som utfärdats av främmande stater.
Nato Sofa innehåller inga bestämmelser om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare. För att trygga att främmande staters styrkor och civila komponenter smidigt kan förflytta sig krävs ändå också en ändring av det undantag från yrkeskompetenskrav för lastbils- och bussförare som ingår i 28 § 2 punkten i lagen om transportservice. Undantaget baserar sig på direktivet om yrkeskompetens i vägtrafik. I den nationella lagstiftningen har undantaget begränsats till att gälla Försvarsmakten. Undantaget bör utsträckas till att även gälla främmande staters stridskrafter.
Artikel V.
Enligt artikel V.1 ska medlemmar av den sändande statens styrkor i regel bära uniform i den mottagande staten. Om inte något annat följer av en överenskommelse mellan myndigheterna i de sändande och mottagande staterna ska för bärande av civila kläder gälla samma villkor som för medlemmar i den mottagande statens styrkor. Reguljära enheter och förband som ingår i en styrka ska bära uniform när de passerar en riksgräns.
När Finland sänder styrkor utomlands iakttas 45 § i lagen om försvarsmakten, där det föreskrivs om användning av Försvarsmaktens uniform och militäruniform. Huvudstaben bestämmer närmare om militäruniformer och uniformer samt om användningen av militäruniformer. Territorialövervakningslagen innehåller bestämmelser om främmande staters militärpersoners ankomst till och uppehåll i landet. I territorialövervakningslagen avses med militärperson en beväpnad eller obeväpnad person som bär militär uniform och som hör till en stats väpnade styrkor.
Enligt artikel V.2 ska tjänstefordon som tillhör en styrka eller en civil komponent utöver registreringsnummer vara försedda med tydlig nationalitetsbeteckning. Med registreringsnummer avses det registreringstecken som fordonet fått i den sändande staten, och fordonen förblir registrerade i den sändande staten. Vid verkställigheten av avtalsbestämmelsen bör det beaktas att de tjänstefordon som avses kan vara registrerade i den sändande statens militärfordonsregister (militärfordon) eller nationella fordonsregister (så att säga civila fordon). Ett fordons registreringstecken kan också vara ett registreringstecken som utfärdats av ett högkvarter inom Nato. Bestämmelser om andra staters militärfordon och om godkännande av dem för användning på finskt territorium finns i militärfordonslagen.
Nationalitetsbeteckning för civila fordon avser den nationalitetsbeteckning i den sändande staten, dvs. i den stat där fordonet är registrerat, som parterna i den i Genève år 1949 eller den i Wien år 1968 ingångna konventionen om vägtrafik har enats om i dessa konventioner. I 126 § i fordonslagen finns bestämmelser om tillfällig användning av fordon som registrerats i stater som anslutit sig till Genève- och Wienkonventionerna samt om användning av nationalitetsbeteckning i Finland med hänvisning till de förutsättningar som föreskrivs i 125 § 3 mom. Enligt 125 § 3 mom. 1 punkten krävs det att fordonet är försett med registreringsstatens registreringsskyltar och nationalitetsbeteckning.
På motsvarande sätt som i de ovannämnda bestämmelserna i fordonslagen bör det föreskrivas om registreringstecken och nationalitetsbeteckningar när det är fråga om sådana i artikel V.2 i Nato Sofa eller i artikel 3.2 i Parisprotokollet avsedda fordon som används tillfälligt. Kravet på att ett fordon ska vara försett med en tydlig nationalitetsbeteckning gäller alla sådana i Finland tillfälligt använda fordon som avses i sådana avtal om styrkors och internationella militära högkvarters ställning som är bindande för Finland. I stället för eller utöver nationalitetsbeteckningen bestående av bokstäver kan även den sändande statens flagga eller någon annan symbol användas.
Artikel VI.
Artikeln innehåller bestämmelser om rätten för medlemmar av en styrka att bära vapen. Enligt artikeln får medlemmar av en styrka inneha och bära vapen under förutsättning att de enligt sina order har tillstånd till detta. Myndigheterna i den sändande staten ska välvilligt behandla begäran från den mottagande staten i detta hänseende. Bestämmelsen gäller endast den sändande statens militärpersoner, inte medlemmar av en civil komponent eller anhöriga. På medlemmar av en civil komponent och på anhöriga tillämpas den mottagande statens lagstiftning om saken. Bestämmelsen gäller inte heller personliga vapen som innehas av medlemmar av en styrka eller förvärv av vapen i den mottagande staten, utan på dessa tillämpas den mottagande statens lagstiftning.
Enligt förarbetena till avtalet ger artikeln medlemmar av en styrka rätt att bära vapen endast i tjänsten. Begreppet tjänsten behandlas närmare i samband med artikel I.1. Enligt den senare meningen i artikel VI ska myndigheterna i den sändande staten välvilligt behandla den mottagande statens begäranden om rätten att bära vapen. Denna bestämmelse ska tolkas så att den mottagande staten också vid skiljaktiga tolkningar av vad som omfattas av tjänsteuppdrag har möjlighet att begära rätt att bära vapen. Vidare kan den mottagande staten till exempel begära att det på förhand lämnas en anmälan om vapen som förs in i landet eller som ska bäras i landet.
Enligt 18 § i skjutvapenlagen krävs, om inte något annat föreskrivs i den lagen, tillstånd för överföring och införsel till Finland, överföring och utförsel från Finland, transitering och mäkling i kommersiellt syfte, kommersiell förvaring, förvärv, innehav, uthyrning och tillverkning av samt handel och byteshandel med skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler. I 17 § i den lagen föreskrivs det om undantag från lagens tillämpningsområde. Det har ansetts att sådana undantag behövs bland annat för Finlands internationella och Europeiska unionens militära och övriga myndighetssamarbete.
Enligt 17 § 1 mom. 10 punkten gäller lagen inte överföring till eller från Finland, införsel, utförsel, tillverkning, reparation, modifiering och innehav av skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler som hör till en främmande stats väpnade styrkor, då verksamheten baserar sig på PfP Sofa eller på något annat internationellt fredsbevarande uppdrag eller om tillstånd för verksamheten har beviljats med stöd av territorialövervakningslagen. Genom det förslag till ändring av 17 § i skjutvapenlagen som ingår i propositionen fogas till punkten ett omnämnande av Nato Sofa, Parisprotokollet och det andra tilläggsprotokollet till PfP Sofa.
Artikel VII.
Artikeln innehåller bestämmelser om fördelningen av den sändande statens och den mottagande statens straffrättsliga och disciplinära makt, behandlingen av brottmål samt upprätthållandet av säkerhet, ordning och disciplin inom stridskrafterna. Utgångspunkten är att bestämmelser om straffrättslig jurisdiktion finns i lagstiftningen i respektive stat. Eftersom staters stridskrafter är statliga organ ger avtalet ändå den sändande staten mer långtgående rätt än normalt att utöva jurisdiktion och upprätthålla ordningen inom styrkorna. Artikel VII.1–9 innehåller bestämmelser om när den sändande eller den mottagande staten ensam har jurisdiktion och om när de båda har jurisdiktion samt bestämmelser om möjligheten att i vissa situationer avstå från jurisdiktionen, om samarbetet mellan den sändande och den mottagande staten vid behandlingen av brottmål, om verkställandet av domar och om principerna för en rättvis rättegång. I artikel VII.10 finns dessutom bestämmelser om upprätthållande av säkerhet, ordning och disciplin i den mottagande staten på och utanför områden som disponeras av den sändande statens styrkor.
Artikeln har också koppling till Parisprotokollet. Artikel VII i Nato Sofa kan med stöd av hänvisningsbestämmelserna i Parisprotokollet också bli tillämplig i de situationer som anges i artiklarna 3 och 4 i Parisprotokollet. Dessa artiklar granskas nedan i samband med Parisprotokollet.
Rätten för en myndighet i en främmande stat att komma in i Finland och utöva vissa befogenheter, som kan gälla de grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen, är av betydelse med tanke på Finlands suveränitet enligt 1 § 1 mom. i grundlagen. I propositionen har det ansetts att sådana befogenheter inte bör vara mer omfattande än vad Finlands internationella avtalsförpliktelser kräver.
Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag och ska lag noggrant iakttas i all offentlig verksamhet. Artikel VII innehåller bestämmelser om den sändande statens behörighet i den mottagande staten. En myndighet i en främmande stat har behörighet i Finland endast om det föreskrivs genom lag, vilket i detta fall förverkligas genom en blankettbestämmelse i en lag om sättande i kraft av ett fördrag. Såsom konstateras nedan är bestämmelserna i artikel VII.5 och VII.6 till sin karaktär mycket allmänna. Därför har man i propositionen strävat efter en mer exakt reglering av de finska myndigheternas befogenheter genom att föreslå kompletterande bestämmelser i lagen om sättande i kraft av avtalet. Med anledning av artikel VII.10 a föreslås i ikraftträdandelagen dessutom kompletterande bestämmelser om Försvarsmaktens behörighet på det sätt som anges nedan.
Den sändande statens behörighet inom den mottagande statens territorium
Artikel VII.1 innehåller allmänna principer för den sändande statens och den mottagande statens jurisdiktion. Artikel VII.1 a gäller snarast den sändande statens jurisdiktion i den mottagande staten, och inte hur jurisdiktionen fördelas mellan de brott som behandlas av den sändande staten och de som behandlas av den mottagande staten. Bestämmelser om fördelningen av jurisdiktionen mellan den sändande staten och den mottagande staten finns i artikel VII.2–4.
Enligt artikel VII.1 a ska den sändande statens militära myndigheter ha rätt att i den mottagande staten utöva all den straffrättsliga och disciplinära jurisdiktion som de har enligt lagen i den sändande staten över alla personer som lyder under den militära lagstiftningen i den staten. Med den sändande statens militära myndigheter avses enligt artikel I.1 f de myndigheter i en sändande stat som enligt dess lagstiftning har befogenhet att se till att den statens militära lagstiftning efterlevs med avseende på medlemmar av dess styrkor eller civila komponenter. De militära myndigheter som avses i avtalet omfattar i Finland, beroende på befogenheterna, Försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, polisen, åklagarmyndigheterna och de domstolar som behandlar militära rättegångsärenden. Propositionen har inga konsekvenser för den befogenhetsfördelning mellan myndigheterna som föreskrivs i den nationella lagstiftningen.
Enligt artikel VII.1 b ska myndigheterna i den mottagande staten ha jurisdiktion över medlemmar av en styrka eller en civil komponent och deras anhöriga vad avser brott som har begåtts på den mottagande statens territorium och som är straffbara enligt den statens lagstiftning. Den sändande statens styrkor och civila komponenter samt anhöriga till deras medlemmar som vistas i den mottagande staten är således inte befriade från den mottagande statens jurisdiktion under de nämnda omständigheterna.
Den straffrättsliga och disciplinära jurisdiktion som avses i artikel VII.1 a kan anses omfatta både sådana straff och andra påföljder som påförts i domstol och sådana som påförts i ett bötesförfarande eller militärdisciplinförfarande, liksom även åklagarens behörighet och, på det sätt som nämns nedan, i begränsad utsträckning också förundersökning. Artikel VII.1 har ansetts innebära att en domstol i den sändande staten kan verka på den mottagande statens territorium. Av tolkningen följer att även den sändande statens åklagare kan vara verksamma inom den mottagande statens territorium. Bestämmelserna i artikel VII.1–3 gör det således möjligt för en annan stats domstolar och åklagare att verka på finskt territorium. Åklagare kan anses avse åklagare som är behöriga i militärärenden.
Artikel VII.1–3 innehåller inga uttryckliga bestämmelser om vilka självständiga befogenheter bestämmelserna i avtalet ger myndigheterna i den sändande staten på den mottagande statens territorium. Det finns inte mycket skrivet om ämnet i rättslitteraturen, men enligt det som skrivits bör den sändande staten åtminstone ha de rättigheter som är nödvändiga för dess verksamhet. I litteraturen har det emellertid också framförts att avtalsbestämmelserna inte medför några nya rättigheter.
När det gäller befogenheterna att utföra förundersökning har det i rättslitteraturen framförts att bestämmelserna om jurisdiktion i artikel VII.1–3 ger den sändande staten rätt att vidta vissa förundersökningsåtgärder för att göra det möjligt att väcka åtal, även om bestämmelserna inte ger några omfattande förundersökningsbefogenheter. Det är inte entydigt om syftet med artikel VII.1–3 ska anses vara att den sändande staten ska tillämpa de befogenheter som följer av dess egen lagstiftning inom den mottagande statens territorium, eller om utövandet av befogenheterna förutsätter den mottagande statens godkännande. I propositionen har det ansetts motiverat att tolka avtalet så att den behöriga myndigheten i den sändande staten endast i begränsad utsträckning ska ha rätt att vidta förundersökningsåtgärder på finskt territorium. Det kan till exempel anses motiverat att den sändande staten håller förhör med sådana misstänkta, målsägande och vittnen som lyder under den sändande statens militära lagstiftning i enlighet med artikel VII.1–3. Utgångspunkten kan anses vara att den sändande staten då tillämpar sin egen lagstiftning.
I propositionen har det ansetts att artikel VII.1–3 ska tolkas så att den sändande statens domstol och åklagare kan verka på den mottagande statens territorium och att den sändande staten i begränsad utsträckning kan utföra förundersökning på den mottagande statens territorium. Det har inte ansetts att det behöver föreslås några nationella bestämmelser om saken, utan avtalet är till denna del direkt tillämpligt. I ikraftträdandelagens 10 § föreslås dock kompletterande bestämmelser enligt vilka Helsingfors tingsrätt eller Helsingfors hovrätt är behörig domstol inom den mottagande statens territorium när Finland är sändande stat i enlighet med artikel VII.1 i avtalet. Enligt de föreslagna bestämmelserna kan domstolen vid behov sammanträda på den mottagande statens territorium.
De brottmål som omfattas av Finlands jurisdiktion inom den mottagande statens territorium kan också behandlas i Finland, och i 9 § i ikraftträdandelagen föreslås därför också en kompletterande bestämmelse om förlängning av tidsfrister enligt tvångsmedelslagen.
I rättslitteraturen har det framförts att bestämmelserna om jurisdiktion i artikel VII.1–3 ger den sändande staten rätt att till vissa delar utöva sin verkställande makt på den mottagande statens territorium när det gäller de personer på vilka dess jurisdiktion enligt artikeln är tillämplig. Detta har ansetts kunna innebära rätt att gripa och anhålla en person. Dessutom är staterna, i enlighet med vad som anges nedan, med stöd av artikel VII.5 a skyldiga att bistå varandra vid frihetsberövande av personer och överlämnande av dem till den myndighet som har jurisdiktion.
I detta sammanhang kan man även beakta artikel II i avtalet. Enligt artikeln är en styrka och dess civila komponent och dess medlemmar, liksom anhöriga till dessa, skyldiga att respektera lagstiftningen i den mottagande staten och avhålla sig från varje handling som är oförenlig med andan i avtalet. När det är Finland som är den mottagande staten har det i propositionen ansetts att det kan betraktas som nödvändigt att den sändande statens militära myndighet har rätt att gripa personer i fall där den sändande staten har jurisdiktion enligt artikel VII.1–3. En central aspekt är att den sändande statens jurisdiktion omfattar endast dem som lyder under dess militära lagstiftning. Enligt artikel VII.1 a begränsas dessutom rätten att utöva jurisdiktion till den sändande statens militära myndigheter. I 2 kap. 2 § i tvångsmedelslagen (806/2011) finns bestämmelser om allmän rätt att gripa, och i 2 kap. 3 § i den lagen finns bestämmelser om användning av maktmedel som är nödvändiga för att gripa en person. Bestämmelserna är tillämpliga också på den sändande statens myndigheter. I propositionen föreslås det inte att den sändande statens myndigheter enligt finsk lagstiftning ska få mer omfattande självständiga befogenheter att gripa och anhålla. På motsvarande sätt föreslås heller inga bestämmelser om befogenheter för Finlands behöriga myndigheter att gripa och anhålla personer på en annan avtalsslutande stats territorium. De finska myndigheterna ska på motsvarande sätt respektera den mottagande statens lagstiftning i enlighet med artikel II och ha de befogenheter som den tillåter. Det kan dock anses vara klart att befogenheterna inte kan vara mer omfattande än vad lagstiftningen i Finland tillåter.
Fördelningen av jurisdiktionen mellan den sändande och den mottagande staten
Med tanke på både artikel VII.1 och artikel VII.2–4, som gäller hur jurisdiktionen fördelas, är det relevant vad som föreskrivs om tillämpningsområdet för finsk straffrätt i 1 kap. i strafflagen. Bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen fastställer finska domstolars behörighet i brottmål. Bestämmelserna i kapitlet utesluter inte att den dömande makten i fråga om ett och samma brott samtidigt kan utövas av både Finland och en annan stat, till exempel med stöd av liknande behörighetsgrunder eller med stöd av en överenskommelse mellan staterna. Då har två eller flera stater jurisdiktion samtidigt, om inte någon stats jurisdiktion har begränsats genom överenskommelse. Bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen utgör i praktiken grunden för förundersökningsmyndigheternas och åklagarens behörighet.
Enligt 1 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen tillämpas finsk lag på brott som har begåtts i Finland, vilket med avseende på artikel VII.1 b är av betydelse för Finland när Finland är mottagande stat. Tillämpningsområdet för finsk straffrätt gäller på vissa grunder också brott som begåtts utanför Finland, vilket har betydelse när Finland är sändande stat i enlighet med artikel VII.1 a. I de fall som avses i den bestämmelsen är det fråga om brott som begåtts utanför Finland. När det gäller dessa brott föreskrivs det i bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen om begränsningar till exempel i fråga om hur allvarligt brottet är eller kravet på dubbel straffbarhet. De är ändå inte problematiska med tanke på artikel VII.1 a, eftersom bestämmelsen inte förpliktar till att utsträcka Finlands jurisdiktion i någon viss form till brott som begåtts utomlands, utan ger Finland rätt att utöva jurisdiktion i den mottagande staten. Genom artikeln utvidgas inte de finska militära myndigheternas behörighet när Finland är sändande stat.
Tillämpningsområdet för finsk straffrätt kan i fråga om brott som begåtts utanför Finland gälla exempelvis brott som riktar sig mot finska medborgare, som det föreskrivs om i 1 kap. 5 § i strafflagen, och brott som begåtts av finska medborgare, som det föreskrivs om i 1 kap. 6 § i den lagen. Finsk lag tillämpas enligt 1 kap. 4 § i strafflagen på tjänstebrott som begåtts utanför Finland och som är straffbara enligt 40 kap. i strafflagen och på militära brott som är straffbara enligt 45 kap. i strafflagen, när gärningsmannen är en person som avses i 40 kap. 11 § 1, 2, 3 eller 5 punkten i strafflagen eller en person som omfattas av 45 kap. i strafflagen.
Militärdisciplinförfarandet avser en straffprocess som omfattar förundersökning av militära brott och ett särskilt disciplinärt förfarande. Enligt 1 § 3 mom. i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten får i ett militärdisciplinförfarande en sådan gärning undersökas där det finns skäl att misstänka att en person som lyder under ett militärdisciplinförfarande har gjort sig skyldig till ett brott som avses i 2 § i militära rättegångslagen. För en sådan gärning kan ett disciplinstraff påföras eller också dömas ut i en militärrättegång på det sätt som föreskrivs i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten och i militära rättegångslagen. Ett militärdisciplinförfarande anses i sin nuvarande form vara jämställt med en påskyndad och förenklad straffprocess. Militärdisciplinförfarande är ett överbegrepp till disciplinärt förfarande, som är ett särskilt led i straffprocessen som följer på förundersökning och där en disciplinär förman avgör ärendet i ett disciplinärt förfarande eller, om det inte finns förutsättningar för det, överför ärendet till åklagaren för åtalsprövning.
Militära rättegångslagen innehåller bestämmelser om de domstolar som är behöriga i militära rättegångsärenden, om domstolarnas militära ledamöter och om anhängiggörande och handläggning av militära rättegångsärenden i domstol.
Bestämmelser om militära brott finns i 45 kap. i strafflagen, där det föreskrivs om så att säga egentliga militära brott. Egentliga militära brott är exempelvis tjänstgöringsbrott, vakttjänstbrott och frånvarobrott. I ett militärdisciplinförfarande kan man också undersöka misstänkta brott enligt 2 § i militära rättegångslagen, som inte är egentliga militära brott. Sådana icke-egentliga militära brott är till exempel brott mot liv och hälsa och egendomsbrott.
Bestämmelser om personer som lyder under den militära lagstiftningen i Finland finns i 45 kap. 27 § i strafflagen, där termen krigsmän definieras. Ytterligare personer på vilka lagstiftningen tillämpas i krigstid anges i 45 kap. 28 §.
Enligt 1 § 2 mom. i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten finns bestämmelser om personer som lyder under ett militärdisciplinförfarande i 1) 45 kap. i strafflagen, 2) lagen om försvarsmakten, 3) värnpliktslagen, 4) lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor (285/2022), 5) lagen om frivilligt försvar (556/2007), 6) lagen om militär krishantering, samt 7) lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning (577/2005).
Brottsbekämpningen inom försvarsmakten omfattar förebyggande och avslöjande av brott samt utredning av militära brott. Till försvarsmaktens uppgifter hör att utreda militära brott. Undantagsvis kan försvarsmakten också utreda sådana brott enligt 40 kap. i strafflagen som civil personal inom försvarsmakten misstänks ha begått, om också en militärperson på sannolika skäl kan misstänkas för gärningen. Brottmål som gäller civil personal inom försvarsmakten kan dock endast under krigstid avgöras i ett disciplinärförfarande och behandlas i den ordning som anges i militära rättegångslagen. Inom försvarsmakten fattas beslut om förundersökning av den behöriga disciplinära förmannen eller av Försvarsmaktens assessor eller av en militärjurist som är Huvudstabens undersökningsledare. Polisen har allmän behörighet i fråga om förundersökning av brott, vilket innebär att polisen på eget initiativ eller på begäran av Huvudstaben eller ett truppförband kan inleda eller åta sig en förundersökning också i ett brottmål som behandlas som ett militärt rättegångsärende. Närmare bestämmelser om förundersökningsmyndigheterna finns i förundersökningslagen.
Artikel VII.2−4 innehåller närmare bestämmelser om fördelningen av jurisdiktionen mellan den sändande och den mottagande staten.
I artikel VII.2 föreskrivs det om den sändande och den mottagande statens exklusiva jurisdiktion. Enligt artikel VII.2 a ska den sändande statens militära myndigheter ha exklusiv jurisdiktion över personer som lyder under den statens militära lagstiftning beträffande brott vilka är straffbara enligt den sändande statens lagstiftning men inte enligt den mottagande statens lagstiftning. Dessa brott omfattar också sådana som avser statens säkerhet. Enligt artikel VII.2 b ska myndigheterna i den mottagande staten ha exklusiv jurisdiktion över medlemmar av en styrka eller en civil komponent och deras anhöriga beträffande brott, inklusive brott med avseende på den statens säkerhet, vilka är straffbara enligt den statens lagstiftning men inte enligt den sändande statens lagstiftning. Enligt artikel VII.2 c innefattar de i punkterna 2 och 3 avsedda brotten mot en stats säkerhet exempelvis förräderi mot staten, sabotage, spioneri eller överträdelse av statens lagstiftning om statshemligheter eller hemligheter som gäller statens nationella försvar. I Finland finns bestämmelser om dessa brott exempelvis i 12 och 13 kap. i strafflagen. Det är inte helt klart vad sabotage enligt avtalet omfattar och om de gärningar som avses stämmer överens med vad som föreskrivs om brottet i strafflagen, men sabotage enligt avtalet kan omfatta de sabotagebrott som är straffbara enligt 34 kap. 1–3 § i strafflagen.
I de situationer som avses i artikel VII.2 a och b kan inte den sändande och den mottagande staten båda ha jurisdiktion, eftersom gärningarna är straffbara endast enligt den ena statens lagstiftning. Bestämmelserna är heller inte problematiska med tanke på bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen, eftersom de inte förutsätter att Finlands jurisdiktion utsträcks till sådana brott som inte redan nu hör till Finlands jurisdiktion och heller inte begränsar Finlands jurisdiktion i förhållande till de brott som för närvarande omfattas av den.
Artikel VII.3 innehåller bestämmelser om situationer där både den sändande och den mottagande staten har jurisdiktion. Enligt artikel VII.3 a ska den sändande statens militära myndigheter ha företrädesrätt att utöva jurisdiktion över en medlem av en styrka eller en civil komponent beträffande brott som är riktade endast mot den statens egendom eller säkerhet eller som är riktade endast mot egendom som tillhör en annan medlem av en styrka eller en civil komponent från den staten eller en anhörig eller mot deras person och beträffande brott till följd av någon handling eller underlåtenhet som begåtts i tjänsten. Den sändande statens företrädesrätt att utöva jurisdiktion kommer således i fråga till exempel i fall där en medlem av den sändande statens styrkor misshandlar en annan medlem av den sändande statens styrkor eller en anhörig eller tillgriper eller skadar egendom som tillhör den sändande staten eller en medlem av dess styrkor. Liksom beskrivs i samband med artikel I.1 a är utgångspunkten att den sändande staten från fall till fall avgör när en person befinner sig eller har befunnit sig på tjänsteuppdrag. När Finland är sändande stat avgörs frågan om när en medlem av en finsk styrka eller civil komponent anses vara på tjänsteuppdrag särskilt med beaktande av den nationella lagstiftningen, tjänstgöringstypen, tillämpningspraxis och de aktuella omständigheterna. De brott som begåtts i tjänsten har inte avgränsats, så de kan gälla också andra brott än tjänstebrott och militära brott.
När Finland är mottagande stat, har den andra staten enligt artikel VII.3 a företrädesrätt att utöva jurisdiktion beträffande brott som begåtts i Finland, vilka med stöd av 1 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen omfattas av Finlands jurisdiktion. När det handlar om en sådan avtalsbestämmelse, som begränsar tillämpningsområdet för finsk straffrätt, är bestämmelsen i 1 kap. 15 § i strafflagen, som gäller internationella överenskommelser som är förpliktande för Finland och folkrättslig praxis, av betydelse. Enligt paragrafen ska, om en internationell överenskommelse som är förpliktande för Finland eller någon annan författning eller bestämmelse som är internationellt förpliktande för Finland i något fall begränsar tillämpningsområdet för finsk straffrätt utöver vad som föreskrivs i 1 kap. i strafflagen, begränsningen följas så som avtalats. I 1 kap. 15 § i strafflagen fastställs inga villkor eller begränsningar för sådana avtal, vilket gör att paragrafen också i detta fall är tillämplig på undantag från de övriga bestämmelserna i kapitlet. I 1 kap. 15 § i strafflagen nämns också allmänt erkända folkrättsliga regler, vilka gäller till exempel brott som en medlem av en främmande stats truppstyrkor har begått i vistelsestaten (RP 1/1996 rd, s. 31/II), men vilka tidigare i samband med denna avtalsbestämmelse med avseende på exemplet inte har ansetts vara vedertagen sedvanerätt (RP 19/1997 rd, s. 12/II).
Den finska strafflagens tillämplighet på brott som begåtts utomlands behandlas ovan i samband med artikel VII.1. Bestämmelserna i fråga är av betydelse när Finland är sändande stat.
Artikel VII.3 a förpliktar inte den sändande staten att utöva jurisdiktion beträffande de brott som nämns i artikeln, om den inte till alla delar gör det sedan tidigare. Bestämmelsen är således inte problematisk i förhållande till 1 kap. i strafflagen, enligt vilket det finns begränsningar för när brott som begåtts utomlands omfattas av tillämpningsområdet för finsk straffrätt. Om den sändande staten på grund av en begränsning eller av någon annan orsak i något fall inte utnyttjar sin rätt till företräde att utöva jurisdiktion, kan den mottagande staten utöva sin jurisdiktion.
Enligt artikel VII.3 b ska myndigheterna i den mottagande staten ha företrädesrätt att utöva jurisdiktion i fråga om varje annat brott än de som nämns i artikel VII.3 a. Den mottagande statens myndigheter har således med beaktande av artikel VII.1 b företrädesrätt att utöva jurisdiktion till exempel i fråga om anhöriga till medlemmar av den sändande statens styrkor eller civila komponenter.
Enligt artikel VII. 3 c ska den stat som har företrädesrätt, om den väljer att inte utöva jurisdiktion, så snart det är praktiskt möjligt underrätta myndigheterna i den andra staten. Myndigheterna i den stat som har företrädesrätt ska välvilligt behandla en begäran från myndigheterna i den andra staten om att avstå från sin rätt i fall där denna andra stat anser ett sådant avstående vara av särskild betydelse.
Den gällande nationella lagstiftningen innehåller inga bestämmelser om vilken myndighet som är behörig att fatta sådana beslut om utövande av jurisdiktion i Finland som avses i artikel VII.3 c. De fall som avses i den bestämmelsen kan i sak jämföras med de fall enligt 1 kap. 12 § i strafflagen som gäller riksåklagarens åtalsförordnande samt med de bestämmelser i 3 kap. 8 § i förundersökningslagen som gäller brott som begåtts utomlands. I förarbetena till 1 kap. 12 § i strafflagen har det ansetts att bestämmelsen även reglerar målsägandens rätt att väcka talan vid en finsk domstol (RP 1/1996 rd, s. 26). Avtalsbestämmelsen handlar om rättskipningsbeslut i enskilda brottmål, och det är motiverat att de fattas av en åklagare i oberoende ställning. Eftersom det dessutom handlar om särskilda, sannolikt sällsynta fall med internationella anknytningar, har det i propositionen ansetts motiverat att behörigheten koncentreras till riksåklagaren. I propositionen föreslås det att det i lagen om sättande i kraft av avtalet tas in en bestämmelse i 2 § 1 mom. enligt vilken riksåklagaren har denna behörighet. Enligt förslaget ska riksåklagaren i dessa situationer också fatta beslut om att göra eller inte göra en förundersökning. Dessutom föreslås det att det i 2 § 2 mom. tas in en bestämmelse enligt vilken underrättelser och begäranden i enlighet med artikel VII.3 c lämnas och mottas av riksåklagaren.
Det att den stat som har företrädesrätt avstår från att utöva jurisdiktion i enlighet med artikel VII.3 c kan anses vara av särskild betydelse till exempel när brottet har väckt offentlig uppmärksamhet i Finland, när brottet är betydelsefullt ur samhällelig synvinkel i Finland eller när det är fråga om ett brott som har riktats mot en finländare och som är allvarligt eller av sådan karaktär (såsom ett brott mot liv eller hälsa eller ett sexualbrott) att det är motiverat att behandla det i en finsk straffprocess. Övriga aspekter som kan beaktas är jämlik behandling av likadana brott som begåtts i Finland, främjande av tillgodoseendet av finländska målsägandes skadeståndsrätt, tillgodoseende av finländska svarandes rättigheter i situationer som hänför sig till artikel VII.4 och risk för dödsstraff på grund av brott som begåtts i Finland. Av särskild betydelse för Finland är också de brott som avses i 1 kap. 3 § i strafflagen, det vill säga lands- och högförräderibrott som riktar sig mot Finland, brott som på något annat sätt allvarligt kränkt eller äventyrat Finlands statliga, militära eller ekonomiska rättigheter samt brott som riktar sig mot en finsk myndighet. I synnerhet i fråga om de sistnämnda brotten bör man dock samtidigt beakta att brottsrekvisiten kan vara nationellt begränsade på ett sådant sätt att gärningen enligt finsk lag är straffbar endast om den riktar sig mot Finland och att dessa brott således med stöd av artikel VII.2 omfattas av Finlands exklusiva behörighet. De omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om avståendet är av särskild betydelse behandlas också nedan i motiveringen till 2 § i ikraftträdandelagen.
Enligt artikel VII.4 ger de tidigare bestämmelserna i artikeln inte den sändande statens militära myndigheter rätt att utöva jurisdiktion över personer som är medborgare eller stadigvarande bosatta i den mottagande staten, såvida de inte är medlemmar av den sändande statens styrka. Den sändande statens styrkor kan ha medlemmar som är finska medborgare eller som har dubbelt medborgarskap i Finland och i den sändande staten och som uttryckligen har anslutit sig till den sändande statens stridskrafter. Det som är av betydelse är till vilket lands styrkor personen hör, inte personens medborgarskap.
I 1 kap. i strafflagen finns inga bestämmelser om när ett brott hör till en annan stats jurisdiktion i fall där den misstänkte är medborgare eller stadigvarande bosatt i Finland. Det som däremot bestäms i enlighet med det kapitlet är när Finlands jurisdiktion omfattar ett brott där den misstänkte är medborgare eller stadigvarande bosatt i en annan stat.
Samarbete mellan myndigheterna i den sändande och den mottagande staten vid behandling av brottmål
Artikel VII.5 och VII.6 innehåller bestämmelser om samarbete mellan den sändande och den mottagande staten vid utredning av brott. Bestämmelserna tillämpas på behandlingen av brottmål från och med förundersökningen, vilket innebär att bestämmelserna inte tillämpas på förebyggande av brott.
Enligt artikel VII.5 a ska myndigheterna i de mottagande och sändande staterna bistå varandra vid frihetsberövande av en styrkas eller en civil komponents medlemmar eller deras anhöriga inom den mottagande statens territorium och vid överlämnande av dem till den myndighet som har jurisdiktion i enlighet med ovannämnda bestämmelser. Vid tillämpningen av bestämmelsen bör beaktas både de situationer där Finland är mottagande stat och de situationer där Finland är sändande stat.
Bestämmelsen är av mycket allmän karaktär, och de avtalsslutande staterna kan inte anses ha en samstämmig tolkning av bestämmelsen. Traditionellt har staterna samarbetat när det gäller att gripa personer och överföra dem till en annan stat inom ramen för det internationella samarbetet vid utlämning för brott. I bestämmelsen används inte begreppet utlämning (
extradition
), och det hänvisas inte heller till något av de internationella instrument som reglerar utlämning. Trots bestämmelsens ordalydelse har flera avtalsslutande stater i sina svar på Finlands enkät angett att de i förekommande fall tillämpar regleringen om utlämning för brott. Bestämmelsen har emellertid också tolkats så att den innebär ett praktiskt direkt samarbete mellan de brottsbekämpande myndigheterna. I avsnitt 4.4 Internationell jämförelse redogörs det för Danmarks lagstiftningslösning i fråga om artikel VII.5 a.
När det gäller den skyldighet att bistå vid frihetsberövande som föreskrivs i artikel VII.5 a har det i propositionen bedömts att bestämmelsen i huvudsak är direkt tillämplig. Till den del Finland är mottagande stat torde skyldigheten att bistå ändå kunna förutsätta att de behöriga myndigheterna i Finland har rätt att gripa och anhålla en person som misstänks för ett brott som inte är straffbart enligt finsk lag. Därför föreslås det i propositionen att det i 3 § i lagen om sättande i kraft av avtalet tas in en bestämmelse om gripande och anhållande som i huvudsak motsvarar den danska regleringen. Vidare föreslås det att ingen hjälp vid gripande och anhållande lämnas, om det i den lagstiftning om internationell rättslig hjälp i brottmål som i tillämpliga delar tillämpas på staten i fråga ingår en sådan grund för vägran som hindrar lämnande av rättslig hjälp i brottmål. Det har ansetts motiverat att regleringen också innehåller de grunder på vilka hjälp vägras. I lagförslaget hänvisas det därför till lagstiftningen om internationell rättslig hjälp i brottmål, även om gripande och anhållande inte omfattas av den. De grunder för vägran som anges i den lagstiftningen har dock ansetts vara tillämpliga på lämnande av den hjälp som avses. Enligt lagförslaget ska riksåklagaren underrättas om gripandet och anhållandet.
Den skyldighet att bistå som föreskrivs i artikeln innebär att både den mottagande och den sändande statens behöriga myndigheter inom ramen för sina egna befogenheter ska bistå den andra avtalsslutande parten vid gripande och anhållande av en person.
Också den bestämmelse i artikel VII.5 a som gäller skyldighet att bistå vid överlämnande av personer till en myndighet i den andra staten är av mycket allmän karaktär. Såsom konstateras ovan har flera avtalsslutande stater angett att de till denna del tillämpar regleringen om utlämning för brott. Bestämmelsen har emellertid också tolkats så att den innebär ett praktiskt direkt samarbete mellan de brottsbekämpande myndigheterna. I propositionen har det ansetts att bestämmelsen är av så allmän karaktär att den inte i sig kan anses utgöra en grund för samarbetet, som kan anses omfatta överföring av en person till myndigheterna i den andra staten. Tillämpningen av bestämmelsen skulle kunna preciseras genom särskild nationell lagstiftning, men sådan reglering skulle på grund av bestämmelsens allmänna karaktär nästan helt basera sig på nationell prövning, vilket inte kan anses ändamålsenligt när det är fråga om internationellt samarbete.
Därför föreslås det att det i 4 § i lagen om sättande i kraft av avtalet förtydligas att när Finland är mottagande stat, ska de finska myndigheterna vid överlämnande av en person till en behörig myndighet i den sändande staten i tillämpliga delar iaktta den reglering om utlämning för brott som tillämpas på den staten. Även om man kan tolka artikel VII.5 a så att den inte i sak gäller utlämning, kan det anses ändamålsenligt att tillämpa regleringen om förfarandena för utlämning på den verksamhet som avses i bestämmelsen. I propositionen har det dock ansetts att det, med avvikelse från vad som föreskrivs i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (456/1970), är ändamålsenligt att Helsingfors tingsrätt är behörig myndighet när det gäller att fatta beslut om överlämnande av en person till den sändande statens behöriga myndighet. Enligt förslaget tillämpas på behandlingen av ärendet i tillämpliga delar vad som i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen föreskrivs om förfarandet. Förslaget innebär att Helsingfors tingsrätt fattar beslut om överföring av personer i enlighet med det förfarande som tillämpas på EU:s medlemsstater, inte bara när det gäller EU:s medlemsstater utan också i fråga om övriga avtalsslutande parter. En person kan på begäran av myndigheten i den sändande staten överlämnas till myndigheten inte bara för väckande av åtal, utan också för utredning av brott, vilket avviker från utlämningsförfarandet. Överlämnandet av en person kan också grunda sig på en gärning som avses i det föreslagna 3 § 1 mom. Gärningen kan således också vara straffbar enligt endast den sändande statens lagstiftning.
Det föreslås vidare i 5 § att när Finland är mottagande stat, ska riksåklagaren i en situation som avses i artikel VII.5 a i avtalet få lämna en begäran till myndigheter i den sändande staten om att en person ska överlämnas till de behöriga myndigheterna i Finland.
Enligt artikel VII.5 b ska myndigheterna i den mottagande staten utan dröjsmål underrätta den sändande statens militära myndigheter om någon medlem av en styrka eller av en civil komponent eller någon anhörig har frihetsberövats. När Finland är mottagande stat, innebär bestämmelsen att de finska myndigheterna är skyldiga att underrätta den sändande statens myndigheter. Bestämmelsen kan till denna del anses vara tillräckligt tydlig för att tillämpas direkt, och den förutsätter inte kompletterande nationell lagstiftning. Däremot kan det anses att det i nationell lag behöver förtydligas vilken myndighet som är skyldig att lämna sådana underrättelser. Eftersom det handlar om särskilda, sannolikt sällsynta fall med internationella anknytningar, har det i propositionen ansetts motiverat att underrättelserna från Finland lämnas av riksåklagaren. Enligt förslaget tas en bestämmelse om detta in i 6 § i ikraftträdandelagen.
Enligt artikel VII.5 c ska en sådan medlem av en styrka eller en civil komponent som är misstänkt och över vilken den mottagande staten ska utöva jurisdiktion, om medlemmen är i den sändande statens förvar, förbli i den statens förvar tills den mottagande staten har väckt åtal mot medlemmen. När Finland är mottagande stat torde bestämmelsen innebära att den sändande staten tillämpar sin egen lagstiftning på hållandet i förvar, till den del det är fråga om dess egna myndigheters verksamhet. Det är ändå fråga om en finländsk straffprocess, där de finska myndigheterna tillämpar bestämmelserna i 3 kap. i tvångsmedelslagen på häktning av brottsmisstänkta.
Enligt artikel VII.6 a ska myndigheterna i de mottagande och sändande staterna bistå varandra vid utförandet av alla nödvändiga utredningar av brott och inhämtning och sammanställning av bevis inklusive beslag av och, i förekommande fall, överlämnande av föremål med koppling till brottet. För överlämnande av sådana föremål kan emellertid ställas som villkor att de ska återlämnas inom den tidsfrist som angivits av den myndighet som överlämnar dem.
Vid tillämpningen av bestämmelsen bör beaktas både de situationer där Finland är mottagande stat och de situationer där Finland är sändande stat.
Bestämmelsen är av mycket allmän karaktär, och de avtalsslutande staterna kan inte anses ha en samstämmig tolkning av bestämmelsen. Traditionellt har staterna samarbetat för behandling av brottmål inom ramen för samarbetet kring internationell rättslig hjälp i brottmål. I bestämmelsen används ändå inte begreppet internationell rättslig hjälp i brottmål, och det hänvisas inte heller till något av de internationella instrument som reglerar saken. Trots bestämmelsens ordalydelse har flera avtalsslutande stater med anledning av Finlands enkät meddelat att de i de fall som avses tillämpar bestämmelserna om internationell rättslig hjälp i brottmål. Enligt den information som inkommit under beredningen av propositionen har ingen stat någon kompletterande nationell lagstiftning om saken.
Det finns inte mycket skrivet om ämnet i rättslitteraturen, men enligt det som skrivits är de bestämmelser i avtal om styrkors ställning som gäller bistånd vid utredning av brott av annan karaktär än den sedvanliga internationella rättsliga hjälpen i brottmål, vilken syftar till att underlätta behandlingen av sådana nationella brottmål som har internationella dimensioner. Avtalen om styrkors ställning syftar däremot till att kontrollera de egna militära styrkorna och ge den sändande staten vissa befogenheter i detta syfte. I rättslitteraturen har det konstaterats att sådana bestämmelser av allmän karaktär som inte klargör biståndets innehåll eller det förfarande som ska iakttas leder till att den sändande och den mottagande staten måste samordna sin verksamhet och vid behov vidta ytterligare arrangemang. Vidare har det ansetts att en allmän bestämmelse inte ger den sändande staten ytterligare befogenheter och att staterna inte är skyldiga att agera i enlighet med en framställd begäran.
I propositionen har det ansetts att bestämmelsen i artikel VII.6 a i avtalet är av så pass allmän karaktär att den inte ensam kan anses utgöra en grund för samarbetet, som kan anses omfatta bland annat användning av tvångsmedel. Tillämpningen av bestämmelsen skulle kunna preciseras genom särskild nationell lagstiftning, men sådan reglering skulle på grund av bestämmelsens allmänna karaktär nästan helt basera sig på nationell prövning, vilket inte kan anses önskvärt när det är fråga om internationellt samarbete. Därför föreslås det i propositionen att det i 7 § i ikraftträdandelagen förtydligas att när Finland är mottagande stat ska de behöriga myndigheterna i Finland på det sätt som avses i artikel VII.6 a i avtalet bistå de behöriga myndigheterna i den sändande staten med iakttagande i tillämpliga delar av den lagstiftning om internationell rättslig hjälp i brottmål som tillämpas på staten i fråga.
När det gäller internationell rättslig hjälp i brottmål finns det en omfattande, tydlig reglering på basis av vilken de behöriga myndigheterna i Finland kan bistå myndigheterna i den sändande staten vid behandlingen av brottmål. Med stöd av denna reglering kan rättslig hjälp i brottmål lämnas oberoende av om gärningen är straffbar enligt finsk lag, med undantag för tvångsmedel, i fråga om vilka det i regel förutsätts att tvångsmedlet skulle kunna användas, om den gärning till vilken begäran hänför sig hade begåtts i Finland under motsvarande omständigheter.
När Finland är mottagande stat, kan den behöriga myndigheten i Finland vid behov med anledning av en begäran som avses i den föreslagna 7 § använda tvångsmedel för den sändande statens brottsutredningar.
När Finland är sändande stat kan de behöriga myndigheterna i Finland direkt med stöd av artikel VII.6 a begära nödvändigt bistånd av de behöriga myndigheterna i den mottagande staten.
Den skyldighet att bistå varandra som avses i artikel VII.6 a innebär att både den mottagande och den sändande statens behöriga myndigheter inom ramen för sina befogenheter ska bistå den andra avtalsslutande parten vid förundersökning.
Enligt artikel VII.6 b ska de avtalsslutande parternas myndigheter underrätta varandra om vidtagna åtgärder i alla sådana fall där de båda har jurisdiktion. Bestämmelsen kan när det gäller skyldigheten att lämna underrättelser anses vara tillräckligt tydlig för att tillämpas direkt, och den förutsätter inte kompletterande nationell lagstiftning. Däremot kan det anses att det i nationell lag behöver förtydligas vilken myndighet som är skyldig att lämna sådana underrättelser när Finland är mottagande stat. Eftersom det handlar om särskilda, sannolikt sällsynta fall med internationella anknytningar, har det i propositionen ansetts motiverat att underrättelserna från Finland lämnas av riksåklagaren. Det föreslås att en kompletterande bestämmelse om detta tas in i 8 § i ikraftträdandelagen.
När det gäller bestämmelserna i artikel VII.5 och VII.6 bör det beaktas att de i framtiden kan förutsätta mer omfattande kompletterande nationell reglering. Detta beror, såsom konstateras ovan, på bestämmelsernas allmänna karaktär och mångtydighet.
Verkställighet av domar
Enligt artikel VII.7 a får den sändande statens myndigheter inte verkställa dödsstraff i den mottagande staten, om lagen i den mottagande staten inte i liknande fall föreskriver dödsstraff. Därmed är det entydigt att den sändande statens myndigheter inte kan verkställa dödsstraff på finskt territorium.
Enligt artikel VII.7 b ska myndigheterna i den mottagande staten välvilligt behandla en begäran från myndigheterna i den sändande staten om biträde avseende verkställande av fängelsestraff som utdömts av myndigheterna i den sändande staten inom den mottagande statens territorium i enlighet med bestämmelserna i artikel VII. Det är fråga om situationer där den sändande staten på det sätt som artikeln möjliggör har utövat sin jurisdiktion i fråga om ett brott som begåtts inom den mottagande statens territorium. Enligt rättslitteraturen har bestämmelsen inte tillämpats i praktiken. När den sändande staten utövar sin jurisdiktion är det vanligen den som också svarar för verkställigheten av domen. Bestämmelsen är av betydelse särskilt i situationer där Finland är mottagande stat. I princip möjliggör den gällande lagstiftningen inte att ett fängelsestraff som har utdömts i en främmande stats domstol verkställs i Finland, om inte den dömde är finsk medborgare eller har hemvist här (3 § 2 mom. i lagen om internationellt samarbete vid verkställighet av vissa straffrättsliga påföljder 21/1987). Om det är fråga om en dom som meddelats av en domstol i ett annat nordiskt land eller i en annan EU-medlemsstat, möjliggör lagstiftningen i större utsträckning att domen verkställs i Finland, vilket framgår av 5 § i lagen om samarbete mellan Finland och de övriga nordiska länderna vid verkställighet av domar i brottmål (326/1963) och 4 § i lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rambeslutet om överföring av dömda personer inom Europeiska unionen och om tillämpning av rambeslutet (1169/2011). Eftersom det i de situationer som avses i avtalsbestämmelsen är fråga om den sändande statens styrkor och civila komponenter, är det i praktiken i enlighet med gällande lagstiftning inte möjligt att i Finland verkställa fängelsestraff som utdömts av myndigheterna i övriga medlemsstater i Nato. Finlands lagstiftning möjliggör således inte i fråga om alla Natos medlemsstater sådan välvillig behandling av den sändande statens begäran avseende verkställighet av fängelsestraff i Finland som avses i avtalet. I propositionen föreslås därför att det i 11 § i lagen om sättande i kraft av Nato Sofa föreskrivs om en sådan möjlighet.
Principerna för en rättvis rättegång
Artikel VII.8 innehåller bestämmelser om tillämpningen av
ne bis in idem
-regeln.
Ne bis in idem
innebär ett förbud att undersöka, åklaga och döma en person en andra gång för ett brott för vilket personen redan slutligt frikänts eller dömts skyldig. Bestämmelser om förbudet finns i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och i artikel 14.7 i MP-konventionen. Även artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna innehåller en bestämmelse om detta, utöver vilket artiklarna 54–58 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet dessutom innehåller bestämmelser om tillämpningen av
ne bis in idem
-regeln. De sistnämnda instrumenten utsträcker tillämpningen av regeln också till domar som meddelats i en annan stat. I artikel VII.8 i Nato Sofa föreskrivs det att när en person i enlighet med bestämmelserna i artikel VII har ställts inför rätta av den ena avtalsslutande partens myndigheter och har blivit frikänd eller har blivit dömd och avtjänar eller har avtjänat sitt straff eller har blivit benådad får personen inte åtalas på nytt för samma brott inom samma territorium av en annan avtalsslutande parts myndigheter. Dock ska bestämmelserna i punkt 8 inte hindra den sändande statens militära myndigheter från att åtala en medlem av sin styrka för någon överträdelse av disciplinära regler till följd av en handling eller en underlåtenhet som utgör ett brott för vilket personen har åtalats av den andra avtalsslutande partens myndigheter. Med stöd av punkten har den sändande statens militära myndigheter, oberoende av hur jurisdiktionen fördelas i enlighet med punkterna 2 och 3, alltid rätt att åtala medlemmar av sina styrkor för överträdelser av disciplinära regler genom en handling eller underlåtenhet som utgör ett brott. Överträdelse av disciplinära regler anses i Finland avse gärningar som kan undersökas i ett militärdisciplinförfarande. Enligt 1 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten får i ett militärdisciplinförfarande en sådan gärning undersökas där det finns skäl att misstänka att en person som lyder under ett militärdisciplinförfarande har gjort sig skyldig till ett brott som avses i 2 § i militära rättegångslagen. Således har Finlands militära myndigheter alltid rätt att undersöka och behandla de brott som avses i 2 § i militära rättegångslagen.
Artikel VII.9 a–f innehåller bestämmelser som handlar om en rättvis rättegång. En rättvis rättegång tryggas som en mänsklig rättighet i de konventioner om mänskliga rättigheter som är bindande för Finland och i Finlands grundlag. Därmed tryggar den finska lagstiftningen den rätt till en rättvis rättegång som föreskrivs i avtalet på följande sätt.
I artikel 6 i Europakonventionen föreskrivs det om rätten till en rättvis rättegång. Enligt artikel 6.1 ska var och en, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Artikel 6.3 gäller den anklagades minimirättigheter. Enligt artikeln ska envar som har anklagats för ett brott ha rätt att ofördröjligen, på ett språk som han förstår, och i detalj bli underrättad om innebörden av och orsaken till anklagelsen mot honom; rätt att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar; rätt att försvara sig personligen eller genom ett rättegångsbiträde som han själv har utsett, eller, om han saknar erforderliga medel för att betala rättegångsbiträdet, att erhålla ett sådant utan kostnad, när rättvisan så kräver; rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom och att för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som de vittnen som åberopas mot honom; samt rätt att utan kostnad erhålla bistånd av tolk, om han inte förstår eller talar det språk som används i domstolen. Rätten till en rättvis rättegång är också en princip inom EU-rätten.
I MP-konventionen finns en motsvarande bestämmelse om tryggande av en rättvis rättegång i artikel 14.
I Finlands grundlag finns bestämmelser om rättsskydd i 21 §. Enligt paragrafens 1 mom. har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Paragrafens 2 mom. gäller ytterligare dimensioner av en rättvis rättegång. Enligt 2 mom. ska offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning tryggas genom lag. Till de andra garantier för en rättvis rättegång som avses i momentet hör inte bara de uttryckligt nämnda delområdena, förfarandets muntlighet och rättshjälpen, utan också bland annat rättigheter som i Europakonventionen särskilt garanteras för en person som åtalas för ett brott (RP 309/1993 rd, s. 79/I).
Enligt artikel VII.9 g har den åtalade rätt att meddela sig med en företrädare för den sändande statens regering och, om domstolens regler så medger, att ha en sådan företrädare närvarande vid rättegången. Till denna del motsvarar artikeln inte Europakonventionen, och kraven i avtalsbestämmelsen tryggas inte heller i bestämmelsen om rättsskydd i grundlagen.
I enlighet med ordalydelsen i avtalsbestämmelsen är rätten att meddela sig med en företrädare för regeringen och rätten att ha en sådan företrädare närvarande vid rättegången två olika rättigheter, av vilka den senare enligt ordalydelsen ändå är beroende av domstolens regler.
Bestämmelsen om den åtalades rätt att meddela sig med en företrädare för den sändande statens regering kan snarast anses motsvara vad som i artikel 36 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser (FördrS 49 och 50/1980) föreskrivs om konsulära tjänstemäns rätt att besöka och hålla kontakt med en sådan medborgare i den sändande staten som tagits i förvar. Enligt artikeln ska de angivna rättigheterna under vissa förutsättningar dock utövas inom ramen för gällande lagar och förordningar i den mottagande staten. I artikel VII.9 g i Nato Sofa finns ingen motsvarande hänvisning till nationell lagstiftning.
I propositionen har det bedömts att bestämmelsen är direkt tillämplig. Bestämmelser om utländska fångars rätt att stå i kontakt med en diplomatisk beskickning eller ett konsulat som företräder hemlandet finns i 13 kap. 15 § i fängelselagen (767/2005), 9 kap. 12 § i häktningslagen (768/2005) och 7 kap. 6 § i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006). En åtalad utländsk frihetsberövad person har i regel rätt att stå i kontakt med en företrädare för den sändande statens regering på det sätt som föreskrivs i avtalsbestämmelsen. I de nämnda bestämmelserna i häktningslagen och i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen hänvisas det till möjligheten att begränsa kontakterna med stöd av 4 kap. i tvångsmedelslagen. Till denna del bör det beaktas att avtalsbestämmelsen om rätten att meddela sig med en företrädare för regeringen inte innehåller några omnämnanden av möjligheten att begränsa kontakterna eller några hänvisningar till nationell lagstiftning. Således bör den aktuella avtalsbestämmelsen om den åtalades rätt att stå i kontakt med en företrädare för den sändande statens regering beaktas vid bestämmande av eventuella begränsningar av kontakterna och i fråga om den frihetsberövades möjligheter att hålla kontakt.
Fångars, häktades och andra frihetsberövades kontakter med och besök av ombud tryggas i stor utsträckning i de ovannämnda lagarna.
I fråga om rättegång hänför sig lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007) till bestämmelsen. Enligt 14 § i den lagen är den muntliga förhandlingen i ett ärende offentlig, om inte domstolen med stöd av 15 § förordnar att muntlig förhandling ska ske utan att allmänheten är närvarande. Var och en har i regel rätt att närvara vid en offentlig förhandling, om inte något annat föreskrivs i lag.
Upprätthållande av säkerhet, ordning och disciplin
Artikel VII.10 innehåller bestämmelser om den sändande statens militärpolis behörighet att upprätthålla ordning och säkerhet samt disciplin inom sin styrka. Enligt artikel VII.10 a ska reguljära militära enheter och förband som ingår i en styrka ha rätt att övervaka förläggningar, anläggningar och andra lokaler som de disponerar enligt avtal med den mottagande staten. Vidare enligt artikeln får styrkans militärpolis vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa upprätthållandet av ordning och säkerhet i sådana lokaler. Enligt artikel VII.10 b får sådan militärpolis utanför dessa lokaler anlitas endast i enlighet med vad som överenskommits med myndigheterna i den mottagande staten och i samarbete med dessa myndigheter och endast i den utsträckning som krävs för att upprätthålla disciplin och ordning bland medlemmarna av styrkan.
Enligt artikel VII.10 a ska reguljära militära enheter och förband som ingår i en styrka enbart ha behörighet att övervaka förläggningar, anläggningar och andra lokaler som de disponerar enligt avtal med den mottagande staten. Reguljära militära enheter och förband kan anses omfatta sådana administrativt definierade trupphelheter som sett till storlek, utbildning och utrustning har förmåga att sköta de uppdrag som avses i bestämmelserna. För att de lokaler som avses i bestämmelserna ska få disponeras av militära enheter eller förband krävs alltid ett avtal med den mottagande staten. Tillämpningen av bestämmelserna förutsätter i Finland att den myndighet som är behörig att anvisa den sändande statens styrkor lokaler fattar beslut om saken inom ramen för sin behörighet. Försvarsmakten kan i enlighet med sin behörighet anvisa den sändande statens styrkor sådana områden som stadigvarande eller tillfälligt används av Försvarsmakten. Därför föreslås det i propositionen att det i 13 § i ikraftträdandelagen tas in en bestämmelse om Försvarsmaktens behörighet att ställa de områden som avses i avtalet till den sändande statens förfogande. När bestämmelserna tillämpas bör man med beaktande av de konstitutionella förutsättningarna från fall till fall överväga vilken typ av avtal som krävs för att lokaler ska kunna överlåtas i enlighet med artikel VII.10 a. Enligt Nato Sofa är det avtal som avses i bestämmelsen inte förenat med några villkor i fråga om avtalets form eller juridiskt bindande karaktär. Beroende på situationen kan avtalet vara till exempel ett arrangemang mellan myndigheterna genom vilket den sändande statens styrkor anvisas de platser som de disponerar, eller i vissa fall ett fördrag. I Finland kan sådana lokaler vara gemensamma för den sändande statens styrkor och Försvarsmakten, men den sändande statens styrkor kan också verka självständigt på området utan Försvarsmaktens närvaro.
I artikel VII.10 a fastställs inte vilka uttryckliga befogenheter militärpolisen får utöva på de områden inom den mottagande statens territorium som ställts till styrkornas förfogande. Enligt bestämmelsen är syftet med åtgärderna att säkerställa upprätthållandet av ordning och säkerhet i de aktuella lokalerna, och för detta syfte har den sändande statens militärpolis i enlighet med den tämligen allmänt formulerade bestämmelsen rätt att vidta ”alla lämpliga åtgärder”. Ordalydelsen begränsar inte den sändande statens behörighet inom sådana områden endast till dess egna styrkor, utan åtgärder kan i vissa situationer vidtas också mot andra som befinner sig inom områdena.
I artikel VII.10 a finns inga bestämmelser om huruvida den sändande statens behörighet är exklusiv, det vill säga åsidosätter behörigheten för den mottagande statens myndighet, eller huruvida behörigheten är överlappande, varvid både den sändande statens militärpolis och den mottagande statens myndigheter är behöriga. Syftet med bestämmelsen kan ändå inte anses vara att begränsa den mottagande statens myndigheters behörighet att verka inom statens territorium.
De lokaler som avses i artikel VII.10 a åtnjuter inte okränkbarhet på samma sätt som främmande staters beskickningar enligt Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. På ett område som den sändande statens styrkor ensamma förfogar över bör den mottagande statens myndigheter dock alltid verka i samförstånd med den sändande staten. I bestämmelsen föreskrivs inget om hur behörigheten i fråga om säkerheten fördelas på sådana platser i gemensam användning där det finns styrkor från både den sändande staten och den mottagande staten. I sådana fall bör den praktiska verksamheten ordnas i samförstånd mellan den sändande statens styrkor och den mottagande statens myndigheter.
I Nato Sofa definieras inte vad som avses med militärpolis. Varje stat och dess stridskrafter beslutar själva på vilket sätt de organiserar upprätthållandet av ordning och disciplin inom sina styrkor. Med beaktande av statspraxis bör begreppet militärpolis anses omfatta också de militära förmännen, som svarar för upprätthållandet av militär disciplin och ordning, och de militärpersoner som lyder under dem samt till exempel de militärpersoner som kommenderats till vakttjänst, även om dessa inte verkar under benämningen militärpolis.
Vid tillämpningen av bestämmelserna bör beaktas både de situationer där Finland är mottagande stat och de situationer där Finland är sändande stat.
När Finland är mottagande stat ger artikel VII.10 a den sändande statens militärpolis befogenhet att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa upprätthållandet av ordning och säkerhet i de lokaler som de disponerar. I den mottagande staten följer den sändande statens styrkor befogenhetsbestämmelserna i sin egen nationella lagstiftning. Artikel II i Nato Sofa förpliktar den sändande statens styrkor och civila komponenter samt anhöriga till deras medlemmar att respektera lagstiftningen i den mottagande staten och avhålla sig från varje handling som är oförenlig med andan i avtalet. För att möjliggöra detta ska den mottagande staten samarbeta med den sändande statens myndigheter och lämna dem information om den nationella lagstiftningen och om de förfaranden som ska iakttas. Det bör dock beaktas att lagstiftningen i den mottagande staten och de befogenheter som följer av den inte är förpliktande för den sändande statens styrkor i deras verksamhet i de lokaler som de disponerar i enlighet med artikel VII.10 a.
I Finland har den sändande statens styrkor också rätt till nödvärn enligt 4 kap. 4 § i strafflagen samt allmän rätt att gripa enligt 2 kap. 2 § i tvångsmedelslagen och i samband med det rätt att använda maktmedel enligt 2 kap. 3 § i den lagen, liksom alla andra som befinner sig på finskt territorium. Vid beredningen av propositionen har det noterats att man bör fortsätta att granska den nationella lagstiftningen utifrån den sändande statens befogenheter.
I praktiken har Försvarsmakten vid tillämpningen av PfP Sofa haft som praxis att anvisa den sändande statens styrkor sådana lokaler som avses i artikel VII.10 a endast inom områden som stadigvarande används av Försvarsmakten eller inom områden som Försvarsmakten tillfälligt använder med stöd av 14 § i lagen om försvarsmakten. Försvarsmakten har då kunnat upprätthålla säkerhet och ordning vid de yttre gränserna av de områden som Försvarsmakten använder.
När Finland är mottagande stat, ska finska myndigheters verksamhet i de lokaler som avses i artikel VII.10 a ordnas i samförstånd med den sändande staten. Till exempel ska räddningsväsendets uppgifter på områden som stadigvarande eller tillfälligt används av Försvarsmakten och som samtidigt också används av en främmande stats styrkor skötas i enlighet med nuvarande bestämmelser och praxis. På områden som en främmande stats styrkor ensamma förfogar över ska räddningsverken fortfarande vara behöriga och skyldiga att sköta sina lagstadgade uppgifter inom räddningsväsendet, men i praktiken bör man av artighetsskäl förhandla med den främmande statens styrkor om skötseln av uppgifterna och tillträdet till området. Inom dessa områden kan räddningsverken, Försvarsmakten och den främmande statens styrkor ordna räddningsväsendet på det sätt som de anser vara bäst och mest ändamålsenligt. Den främmande statens styrkors och de finska myndigheternas förfaranden kan planeras till exempel i samband med avtalen om disponeringen av områdena.
När Finland är sändande stat har en sådan person som är förordnad till en uppgift inom Försvarsmakten och som motsvarar den militärpolis som avses i avtalet enligt artikel VII.10 a befogenhet att vidta lämpliga åtgärder för att upprätthålla ordning och säkerhet på de områden som styrkan disponerar i den mottagande staten. Bestämmelser om Försvarsmaktens befogenheter att upprätthålla ordning och säkerhet på de områden som används av Försvarsmakten finns i lagen om försvarsmakten. Militärpolisuppdragen anses inom Försvarsmakten allmänt taget omfatta vakt- och jouruppdrag, som hänför sig till upprätthållande av ordning och säkerhet på de områden som används av Försvarsmakten. För upprätthållande av ordning och säkerhet är en tjänsteman i vakt- eller jourtjänst enligt lagen om försvarsmakten behörig att övervaka och begränsa rätten att röra sig på områden som Försvarsmakten stadigvarande eller tillfälligt använder och att vid behov avlägsna personer från sådana områden samt att utföra behövliga säkerhetsvisitationer och säkerhetskontroller. På dessa områden har polisen parallell behörighet inom ramen för sina egna befogenheter. Polisen samarbetar då med Försvarsmakten. Vakt- och jouruppdrag kan skötas av tjänstemän i vakt- eller jourtjänst, och dessutom kan uppdrag som till sin natur handlar om att bistå vid övervakningen och som inte innebär betydande utövning av offentlig makt skötas av värnpliktiga. En tjänsteman i vakt- eller jourtjänst har rätt att använda maktmedel för att upprätthålla ordning och säkerhet på de områden som Försvarsmakten använder. Det finns inga uttryckliga bestämmelser om vakt- och jouruppdrag enligt lagen om försvarsmakten i Försvarsmaktens verksamhet utanför Finlands territorium. I praktiken har Försvarsmakten i sin verksamhet utomlands vid tillämpningen av PfP Sofa i tillämpliga delar iakttagit den nationella lagstiftningen, dock med beaktande av den skyldighet att respektera lagstiftningen i den mottagande staten som föreskrivs i artikel II i Nato Sofa. Befogenheterna enligt den nationella lagstiftningen kan således begränsas av den mottagande statens lagstiftning och dess bestämmelser om utländska styrkor. Vid beredningen av propositionen har man noterat att man bör överväga om det behövs bestämmelser om Försvarsmaktens befogenheter enligt artikel VII.10 a när Finland är sändande stat.
I artikel VII.10 b föreskrivs det om rätten för den sändande statens militärpolis att agera utanför de lokaler som avses i artikel VII.10 a. Enligt bestämmelsen omfattar militärpolisens behörighet utanför dessa lokaler endast upprätthållande av disciplin och ordning bland medlemmarna av styrkan i den utsträckning som krävs för att uppnå detta mål. De befogenheter för den sändande statens styrkors militärpolis som avses i bestämmelsen ska utanför de lokaler som de disponerar gälla endast medlemmar av deras egna styrkor, inte medlemmar av deras civila komponenter, anhöriga eller andra som befinner sig på den mottagande statens territorium. Den sändande statens disciplinära makt över sina egna styrkor är en nödvändig förutsättning för ledningen av styrkorna och en intern angelägenhet inom upprätthållandet av ordningen. Därför är det naturligt att den sändande statens militärpolis har till uppgift att upprätthålla disciplin och ordning inom sina styrkor på den mottagande statens territorium.
En förutsättning för militärpolisens verksamhet utanför de lokaler som avses i artikel VII.10 a är dessutom att arrangemang för verksamheten har överenskommits med myndigheterna i den mottagande staten och att verksamheten sker i samarbete med dessa myndigheter.
I Finland är det i första hand polisen som svarar för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Medan militärpolisens befogenheter enligt artikel VII.10 begränsas geografiskt, gäller alltså polisens befogenheter på hela Finlands territorium. För att upprätthålla allmän ordning och säkerhet har polisen getts omfattande befogenheter att ingripa när någon orsakar störning eller fara. Polisen sköter sina uppgifter i första hand genom att ge råd, anvisningar och varningar, men kan i sista hand gripa en person till exempel som skydd mot brott och störande beteende, om det inte räcker att avlägsna personen från platsen. Polisen har rätt att använda maktmedel för att utöva sina allmänna befogenheter.
När Finland är mottagande stat kan arbetsfördelningen mellan den sändande statens militärpolis och polisen förverkligas genom gemensamma arrangemang, så att uppgifterna kan skötas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. I avtalet ges den sändande statens militärpolis behörighet att i den mottagande staten upprätthålla disciplin och ordning inom sina styrkor även utanför de områden som avses i artikel VII.10 a. I Finland svarar polisen för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet på dessa områden. I de fall där polisen behövs för att ingripa när någon stör ordningen eller annars äventyrar den allmänna ordningen och säkerheten utanför området, ska den sändande statens militärpolis och polisen samarbeta. På detta sätt undviker man att den sändande statens militärpolis börjar vidta åtgärder som hör till polisens uppgifter. Polisen kan begära handräckning av Försvarsmakten för sina grundläggande uppgifter, om polisens egna resurser inte räcker till och Försvarsmakten kan ge handräckning utan att dess uppgift enligt 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om försvarsmakten äventyras.
Utgångspunkten bör vara att artikel VII.10 b inte ger den sändande statens styrkors militärpolis mer omfattande befogenheter än vad finsk lagstiftning ger Försvarsmakten när den upprätthåller militär disciplin och ordning i sina styrkor.
Utanför de lokaler som avses i artikel VII.10 a har den sändande statens styrkor dessutom rätt till nödvärn enligt 4 kap. 4 § i strafflagen samt allmän rätt att gripa enligt 2 kap. 2 § i tvångsmedelslagen och i samband med det rätt att använda maktmedel enligt 2 kap. 3 § i den lagen.
När Finland är sändande stat är rätten för dem som förordnats till uppdrag inom Försvarsmakten och som motsvarar den militärpolis som avses i avtalet att i enlighet med artikel VII.10 b upprätthålla disciplin och ordning bland medlemmarna av styrkan utanför de lokaler som avses i artikel VII.10 a bunden till samarbete med myndigheterna i den mottagande staten. Bestämmelser om Försvarsmaktens befogenheter att upprätthålla militär disciplin och ordning inom styrkan finns i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning. Lagen tillämpas på de personer som enligt den lagen lyder under ett militärdisciplinförfarande, vilka behandlas närmare i motiveringen till artikel VII.1. Uttryckliga bestämmelser om lagens tillämplighet på sådana personer utanför finskt territorium finns endast i lagen om militär krishantering. För upprätthållande av militär ordning tillämpas lagen också på Försvarsmaktens övriga verksamhet utomlands. När Försvarsmakten är verksam i den mottagande staten omfattas styrkan vad gäller den disciplinära behörigheten ändå av Finlands nationella lagstiftning. Försvarsmaktens verksamhet utomlands grundar sig i enlighet med artikel II i Nato Sofa på respekt för den mottagande statens lagstiftning och dess bestämmelser om utländska styrkor samt i enlighet med artikel VII.10 b på avtal om samarbete med myndigheterna i den mottagande staten. Genom samarbetet säkerställs det att Försvarsmaktens verksamhet på det sätt som bestämmelsen förutsätter kan begränsas till upprätthållande av disciplin och ordning bland dem som är anställda hos Försvarsmakten. Liksom i fråga om artikel VII.10 a har man vid beredningen av propositionen även noterat att man bör överväga om det behövs bestämmelser om Försvarsmaktens befogenheter enligt artikel VII.10 b när Finland är sändande stat.
Enligt artikel VII.11 ska de avtalsslutande parterna sträva efter att införa sådan lagstiftning som behövs, inbegripet straffbestämmelser, som i tillräcklig grad tryggar säkerhet och skydd för andra avtalsslutande parters anläggningar, utrustning, egendom och handlingar. Finlands lagstiftning bör vid behov ses över också under avtalets giltighetstid för att uppfylla förpliktelserna enligt bestämmelsen.
Artikel VIII.
Artikeln innehåller detaljerade bestämmelser om fördelningen av skadeståndsansvaret mellan den sändande och den mottagande staten. Utgångspunkten är att varje stat svarar för de skador som medlemmarna av dess styrkor och civila personal orsakar i tjänsten. Skadeståndsskyldigheten gäller dock inte alla sådana skador, utan enligt avtalet tar den mottagande staten på sig ansvaret för vissa skadeståndsanspråk och i vissa situationer fördelas ansvaret mellan den mottagande och den sändande staten. Dessutom innehåller artikel VIII bestämmelser om förfarandet när en person som hör till den sändande statens styrkor eller civila personal orsakar skada annars än vid skötseln av tjänsteuppdrag. Artikel VIII innehåller också bestämmelser om situationer där de avtalsslutande parterna avstår från att framställa anspråk till varandra för en skada som de lidit. I sak innebär detta ett avstående från statens fordringar. Eftersom avståendet baserar sig på lagen om sättande i kraft av avtalet, förutsätter det inte någon separat ändring av den nationella lagstiftningen. Bestämmelserna i artikel VIII ska inte tillämpas på privaträttsliga avtal.
I samband med anslutningar till överenskommelser har det i Finland inte ansetts nödvändigt att koncentrera uppgifterna i anslutning till behandlingen av skadeståndsanspråk som hänför sig till överenskommelsernas tillämpningsområde till ett organ inrättat för detta ändamål (
claims office
), utan behörigheten att behandla ersättningsanspråk, avtala om och avstå från ersättningar samt utse en skiljeman som företrädare för staten bestäms i enlighet med gällande nationella bestämmelser. Om behandlingen av ersättningsanspråk kräver det, kan Försvarsmakten dock utse en kontaktperson med uppgift att förmedla information mellan de avtalsslutande parterna, den skadelidande och den myndighet som svarar för behandlingen av ersättningsanspråket. Behovet av ett organ ska vid behov bedömas när praxis för tillämpningen av Nato Sofa och Parisprotokollet etableras.
I artikel VIII i Nato Sofa behandlas tre typer av skador, skador mellan de avtalsslutande parterna, skador som i tjänsten har orsakats tredje part och skador som utom tjänsten orsakats av skadeståndsgrundande handlingar eller försummelser av medlemmarna av en styrka eller en civil komponent. Tillämpningen av bestämmelserna i artikeln har begränsats i artikel XV, enligt vilken bestämmelserna i artikel VIII.2 och VIII.5 om reglering av anspråk inte ska tillämpas på krigsskada som uppkommit till följd av att fientligheter har utbrutit. I Nato Sofa definieras inte vad som avses med krigsskada. Bestämmelserna i artikel VIII har också samband med Parisprotokollet, där artiklarna 4, 6 och 11 innehåller hänvisningsbestämmelser till artikel VIII i Nato Sofa och vissa bestämmelser i den. Genom Parisprotokollet utsträcks bestämmelserna om skadeståndsansvaret i Nato Sofa till att gälla också Natos högkvarter och deras militära och civila personal med beaktande av de justeringar som bestäms i protokollet. Parisprotokollet innehåller bestämmelser bland annat om hur bestämmelserna i artikel VIII i Nato Sofa om avstående från anspråk ska tillämpas på egendom som ägs av ett högkvarter i alliansen och till vilka delar bestämmelserna i Nato Sofa om skador som orsakats i samband med tjänsteuppdrag ska tillämpas på verksamhet och underlåtenhet av en anställd vid ett högkvarter i alliansen. I Parisprotokollet finns dessutom bestämmelser om högkvarterets rätt att delta i rättegångar som kärande eller svarande vid den mottagande statens domstol.
Artikel VIII.1 innehåller bestämmelser om situationer där de avtalsslutande parterna avstår från att framställa skadeståndsanspråk mot varandra för skador på egendom som en avtalsslutande part äger och som används av partens stridskrafter. Avståendet gäller för det första situationer där skadan har vållats i tjänsten av en medlem av eller en anställd vid den andra avtalsslutande partens stridskrafter vid verksamhet inom ramen för nordatlantiska fördraget. Med anställd avses vem som helst som agerar för stridskrafternas räkning. Avståendet gäller också skador som orsakats med fordon, fartyg eller luftfartyg. Under vissa förutsättningar förbinder sig de avtalsslutande parterna att också avstå från bärgarlön. Som verksamhet inom ramen för nordatlantiska fördraget betraktas i detta sammanhang verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet för fördraget. Bestämmelsen i artikel VIII.1 om avstående blir tillämplig oberoende av var skadan har orsakats.
Avståendet leder till att Finlands ersättningsskyldighet i förhållande till den andra avtalsslutande parten inte realiseras i de situationer som avses i punkt 1, även om det är fråga om en skada för vilken staten enligt lag ska vara ersättningsskyldig. På grund av avståendet betalas inte heller ersättningar enligt trafikförsäkringslagen när skadan har orsakats den sändande statens egendom i situationer som avses i punkt 1. På grund av avståendet från bärgarlön betalas arvode eller ersättning enligt sjölagen inte när en parts materiel eller personal har deltagit i ett sjöräddningsuppdrag och det bärgade fartyget eller den bärgade lasten ägs av staten och har använts av Försvarsmakten i samband med verksamhet inom ramen för nordatlantiska fördraget.
Avståendet från ersättningsanspråk är ömsesidigt, så finska staten kan inte heller kräva ersättning för en skada som en person som är anställd hos stridskrafterna i en annan medlemsstat i Nato har orsakat egendom som ägs av finska staten och som används av Försvarsmakten vid verksamhet inom ramen för nordatlantiska fördraget. Statens egendom bestäms enligt den nationella lagstiftningen. Exempelvis ska på behandlingen av en skada som orsakats en statsägd fastighet som används av Försvarsmakten tillämpas bestämmelsen i artikel VIII.1 i en situation där skadan har orsakats av en främmande stats stridskrafter. På motsvarande sätt avstår finska staten från eventuella krav på arvode och ersättning när staten deltar i en sjöräddningsåtgärd som gäller ett fartyg som ägs av en avtalsslutande part.
Bestämmelsen i artikel VIII.2 reglerar situationer där skada orsakas på annan egendom än den som avses i punkt 1. Enligt artikel VIII.2 f förbinder sig de avtalsslutande parterna att avstå från sina anspråk som gäller också annan statlig egendom, i de fall skadans storlek understiger det minimibelopp som anges i avtalet eller i samband med anslutningen till det. Det angivna minimibeloppet är också bindande för andra avtalsslutande parter vars egendom har skadats vid samma tillfälle. När den skada som orsakats överstiger minimibeloppet dras minimibeloppet inte av från beloppet av den skada som ska ersättas. Enligt artikel VIII.2 a får de avtalsslutande parterna komma överens om skador som överstiger minimibeloppet. Om ingen överenskommelse kan nås, beslutar en skiljeman om de avtalsslutande parternas ansvar. Bestämmelser om tillsättande av en skiljeman, fördelningen av det ersättningsbelopp som skiljemannen fastställer mellan de avtalsslutande parterna samt om det arvode som ska betalas till skiljemannen finns i artikel VIII.2 b–e. I praktiken har man inte varit tvungen att använda sig av ett skiljeförfarande under avtalets giltighetstid, utan de avtalsslutande parterna har kommit överens om fördelningen av skadeståndsansvaret.
Behörigheten att komma överens om och avstå från ersättningar samt att utse en skiljeman som företrädare för staten hör i enlighet med nationella bestämmelser till det behöriga ministeriet, ämbetsverket eller affärsverket. När Finland ansluter sig till Nato Sofa lämnar Finland ett meddelande om minimibeloppet enligt artikel VIII.2 f. För Finlands del har det minimibelopp som ska meddelas fastställts till 567 euro.
I artikel VIII.3 preciseras de villkor enligt vilka även fartyg som avtalsparten i fråga har chartrat eller rekvirerat obemannade eller tagit såsom pris betraktas som egendom tillhörig en avtalsslutande part som avses i punkt 1 och 2. Ett undantag utgör dock de fall där någon annan än en avtalsslutande part bär risken för förlust eller skadeståndsskyldighet.
Enligt artikel VIII.4 ska varje avtalsslutande part avstå från anspråk mot varje annan avtalsslutande part för skada eller dödsfall som vållats en medlem av dess stridskrafter under tjänstgöring. Avståendet gäller både medlemmar av stridskrafterna eller styrkorna och den civila personal (civil komponent) som avses i artikel I.1 b i avtalet. Begreppet medlem av stridskrafterna, som används i punkt 4, har dock inte definierats och därför lämnar bestämmelsens innehåll rum för tolkning i fråga om den civila personalen. Det är dock klart att slopandet gäller medlemmar av styrkorna. På samma sätt är det klart att slopandet inte gäller personskador som orsakats anhöriga. Det har inte heller tolkats ha någon inverkan på rätten för en medlem av stridskrafterna som har lidit skada att kräva ersättning för skadan i det fall att personen inte redan annars har fått ersättning för skadan.
På ersättande av skada eller dödsfall som i tjänstgöring orsakats den som står i tjänsteförhållande till Försvarsmakten tillämpas bestämmelserna i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar, för den som fullgör militärtjänst ersätts motsvarande skador med stöd av lagen om ersättning för olycksfall i militärtjänst och tjänstgöringsrelaterad sjukdom, på personal i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande till Försvarsmakten tillämpas med stöd av 12 § i lagen om försvarsmakten dessutom lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag (1522/2016). Regressrätten enligt 270 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar gentemot den som är ansvarig för skadan kan dock inte utnyttjas när den ersättningsskyldiga är en annan avtalsslutande part i avtalet. Försvarsmaktens anställda som har skadats vid en trafikolycka har dessutom rätt till ersättning i enlighet med trafikförsäkringslagen. På grund av att bestämmelserna i trafikförsäkringslagen är tvingande ska ersättning med stöd av trafikförsäkringslagen betalas både för skador orsakade av finska statens fordon och för trafikskador orsakade av att en främmande stats fordon används i trafik i Finland. Avståendet mellan de avtalsslutande parterna begränsar inte heller som sådant rätten för en medlem av en avtalsslutande parts stridskrafter eller civila personal att kräva ersättning för en trafikskada, som Statskontoret ansvarar för med stöd av 32 § 2 mom. i trafikförsäkringslagen. I regel ska dock skador som orsakats en medlem av en avtalsslutande parts stridskrafter vid utförandet av tjänsteuppdrag ersättas genom olycksfallslagstiftning eller motsvarande utländskt skydd, vilket innebär att finska statens ansvar i fråga om medlemmarna av den avtalsslutande partens stridskrafter begränsas till endast den del av skadan för vilken den skadade inte har rätt till ersättning på basis av annat skydd. Överensstämmelsen mellan bestämmelserna i artikel VIII och trafikförsäkringslagen behöver dock följas upp och vid behov behöver ändamålsenliga åtgärder vidtas för att precisera 32 § 2 mom. i trafikförsäkringslagen.
Försäkringsskyldigheten enligt patientförsäkringslagen gäller inte en yrkesutbildad person som är anställd av en främmande stats stridskrafter och som en del av Finlands militära försvarssamarbete ger hälso- och sjukvård till en person som är anställd vid Försvarsmakten. I regeringspropositionen anses det inte nödvändigt att göra ändringar i patientförsäkringslagen. Om en yrkesutbildad person som är anställd hos en främmande stats stridskrafter ger hälso- och sjukvård i Finland till en person som är anställd vid Försvarsmakten utan att ha en gällande försäkring, har patienten i enlighet med vad som anges ovan i sista hand rätt att kräva ersättning för en personskada enligt bestämmelserna i artikel VIII i Nato Sofa. I Finland ska ett sådant anspråk behandlas av Statskontoret med stöd av den ändring som föreslås i lagen om statens skadeståndsverksamhet.
I artikel VIII.5 föreskrivs det om behandlingen av ett anspråk som gäller en skada som orsakats en tredje part när skadan har orsakats i tjänsten av medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller när det är fråga om en skada för vilken styrkan eller den civila komponenten annars är juridiskt ansvarig. Med tredje part avses andra än avtalsslutande parter. Huruvida en avtalsslutande stat är juridiskt ansvarig för sina styrkors eller sin civila personals handlingar eller underlåtenheter bedöms utifrån den mottagande statens lagstiftning. När Finland är den mottagande staten ska vid bedömningen av det rättsliga ansvaret tillämpas bland annat bestämmelserna om skadeståndsansvar och fördelning av skadeståndsansvaret i 3, 4 och 6 kap. i skadeståndslagen, bestämmelserna om skador som ska ersättas i 5 kap. i samma lag samt eventuellt de bestämmelser om ersättning i speciallagstiftningen som är tillämpliga i varje enskilt fall. I punkten föreskrivs vidare om betalning av ersättning till den skadelidande samt om fördelningen av skadeståndsansvaret mellan den sändande och den mottagande staten. Bestämmelserna om skadeståndsansvar i Nato Sofa ska inte tillämpas på privaträttsliga avtal som ingås med en tredje part.
Enligt bestämmelserna i artikel VIII.5 ska den mottagande staten behandla anspråk som avses i den punkten på samma sätt som det vore fråga om ett anspråk som härrör från dess egna väpnade styrkors verksamhet. Vid behandlingen av anspråk för en skada som orsakats en tredje part har behörigheten genom lagen om statens skadeståndsverksamhet fördelats mellan Statskontoret och Försvarsmakten, och därför fördelas behörigheten vid behandlingen av anspråk som gäller skador som en sändande stat har orsakat vid tjänsteutövning och vid utövandet av regressrätt likaså mellan Statskontoret och Försvarsmakten. När Finland är sändande stat betalas på motsvarande sätt ersättningen till den mottagande staten för skador som uppkommit vid tjänsteutövning av den myndighet till vars behörighet handläggningen av skadan hör med stöd av lagen om statens skadeståndsverksamhet. Eftersom Statskontorets behörighet enligt den gällande lagen begränsas till behandling av skadeståndsanspråk som grundar sig på ett fel eller en försummelse av en statlig myndighet i Finland, förutsätter bestämmelserna i artikel VIII.5 en ändring av tillämpningsområdet för lagen om statens skadeståndsverksamhet.
Av bestämmelserna i artikel VIII.5 följer att på en personskada som orsakats en tredje part av krigsmateriel tillämpas lagen om ersättning för olycksfall som orsakats civilpersoner av krigsmateriel också när den krigsmateriel som orsakat skadan tillhör en avtalsslutande parts stridskrafter. Av denna anledning föreslås det att lagen ändras så att det av lagens tillämpningsområde framgår att också skador som orsakats av krigsmateriel som tillhör en stat som deltar i militärt försvarssamarbete med Försvarsmakten samt skador som orsakas en person som temporärt vistas i Finland ersätts med stöd av lagen.
Enligt artikel VIII.5 c ska sådan utbetalning av ersättning till en tredje part vara bindande och slutgiltig för de avtalsslutande parterna. Alla följder av en skada visar sig dock inte nödvändigtvis omedelbart efter att skadan inträffat. Det bestående men som en personskada eventuellt orsakar samt den skadelidandes arbetsförmåga kan ofta bedömas först cirka ett år efter skadefallet. I dessa situationer ska regresskravet på grund av avtalsbestämmelsen framställas till den avtalsslutande parten först när eventuella ersättningar som betalas i form av periodiska betalningar, såsom inkomstförlust eller förlust av underhåll jämte avdrag från dem, kan kapitaliseras. Kostnaderna för skador som visat sig efter kostnadsfördelningen mellan de avtalsslutande parterna ska bäras av den mottagande staten.
Enligt artikel VIII.5 g ska en medlem av en styrka eller en civil komponent inte omfattas av rättsliga åtgärder vad gäller verkställande av en dom som har meddelats mot personen i den mottagande staten i ett ärende som sammanhänger med dennes tjänsteutövning. Artikel VIII.5 g ska som undantagsbestämmelse tolkas snävt. Enligt artikel VIII.5 a är utgångspunkten den att anspråk ska behandlas och avgöras genom förlikning eller dom i enlighet med den mottagande statens lagar och andra författningar. Avtalsbestämmelsen i fråga anses således inte direkt begränsa den skadelidandes rätt att väcka skadeståndstalan eller driva ett civilrättsligt tvistemål i samband med ett brottmål i Finland, om Finland med stöd av bestämmelserna i artikel VII har jurisdiktion i ärendet. Enligt avtalsbestämmelsen kan en dom som innehåller betalningsskyldighet dock inte verkställas mot en medlem av en främmande stats styrkor, utan den mottagande staten erlägger den ersättning eller betalning som fastställts i domen i enlighet med VIII.5 c till den skadelidande. Det partiella verkställighetsförbudet har inte ansetts inverka på ställningen för den skadelidande, eftersom den mottagande staten har förbundit sig att betala den ersättning som dömts ut eller fastställts genom förlikning till den skadelidande. Bestämmelsen avviker bland annat från bestämmelserna om verkställighet av domar och beslut i utsökningsbalken (705/2007) samt från bestämmelserna om säkringsåtgärder i rättegångsbalken.
Enligt artikel VIII.5 h ska bestämmelserna i artikel VIII.5 inte tillämpas på anspråk som härrör från, eller har uppstått i samband med, framförande eller drift av ett fartyg eller lastning, transport eller lossning av last, utan i det fallet tillämpas vid varje tidpunkt gällande bestämmelser i nationell rätt. Utgångspunkten är att sjölagen ska tillämpas nationellt i Finland. I 18 kap. i sjölagen finns bestämmelser om avgörande av ärenden som gäller skador som inträffat till sjöss och sjöförklaringar. I artikel VIII.5 h regleras dock två undantag, varvid bestämmelserna i artikel VIII.5 kan bli tillämpliga. Det första undantaget hänvisar till artikel VIII.2 och avser skador på egendom som tillhör en avtalsslutande part och som finns inom dess territorium. Om sådan egendom skadats i samband med framförandet av ett fartyg eller i enlighet med artikel VIII.5 h vid driften av det, är avsikten att de kostnader som föranleds av ett skiljemannaförfarande eller av en överenskommelse i enlighet med artikel VIII.2 om hur anspråken ska fördelas mellan de avtalsslutande staterna ska fördelas i enlighet med kostnadsfördelningen enligt artikel VIII.5 e. Enligt det andra undantaget gäller begränsningen i artikel VIII.5 h inte anspråk avseende dödsfall eller personskada på vilka punkt 4 i artikeln inte är tillämplig. Avtalsbestämmelsen har tolkats som en förtydligande bestämmelse och hänvisar endast till att anspråk som en tredje part ställer i samband med verksamhet enligt artikel VIII.5 h kan behandlas och avgöras genom förlikning i enlighet med punkt 5 i artikeln. Bestämmelsen påverkar dock inte tillämpningen av artikel VIII.4, genom vilken de avtalsslutande staterna avstår från vissa ersättningsanspråk i förhållande till varandra.
Artikel VIII.6 gäller anspråk som framställs mot medlemmar av en styrka eller en civil komponent och som härrör från skadeståndsgrundande handlingar eller underlåtenhet som inte har begåtts i tjänsten. Enligt led a och b i artikeln får den skadelidande framställa ett anspråk till den mottagande statens myndigheter, som ska bedöma den ersättning som ska betalas på ett korrekt och rättvist sätt med hänsyn tagen till alla omständigheter i ärendet. Den mottagande statens myndigheter ska utarbeta en rapport i ärendet och överlämna den till myndigheterna i den sändande staten. Den sändande statens myndigheter kan besluta att erbjuda den skadelidande en ersättning enligt prövning. Ett beslut om att erbjuda ersättning enligt prövning ska fattas utan dröjsmål. Om den skadelidande antar erbjudandet som full gottgörelse för den skada som personen har lidit, ska den sändande staten i enlighet med led c betala ersättningen och underrätta den mottagande staten om beslutet och om det utbetalda beloppet.
Enligt artikel VIII.6 d ska bestämmelserna i punkt 6 inte inverka på den mottagande statens domstolars behörighet att pröva anspråk, såvida inte full ersättning har betalats. Den skadelidande kan således låta bli att godkänna den ersättning som erbjuds och i domstol framställa ersättningsanspråket mot den som orsakat skadan. Den skadelidande kan också väcka talan direkt mot den som orsakat skadan i den mottagande statens domstol utan att först yrka på ersättning enligt prövning.
I fråga om skador som inträffat utom tjänsten ska Statskontoret vara behörig myndighet i och med den ändring som föreslås i lagen om statens skadeståndsverksamhet. När Finland är mottagande stat ska Statskontoret sköta bedömningen av ersättningsanspråket och utarbetandet av rapporten. Om skadan har orsakats genom ett brott, kan den skadelidande också ha rätt till brottsskadeersättning som betalas av statens medel. När Finland är sändande stat hör också betalning av ersättning enligt prövning och beslut om återkrav av den till Statskontorets behörighet. När vissa villkor uppfylls kan den som är ansvarig för skadan med stöd av 14 § i lagen om skadeersättningar vid statliga tjänsteresor vara berättigad till ersättning för den skada som personen har orsakat.
Trafikförsäkringen är fordonsspecifik, vilket innebär att den skadelidandes rätt till ersättning inte är beroende av om skadan har orsakats i tjänsten eller utom tjänsten. Om finska statens fordon i de situationer som avses i artikel VIII.6 har orsakat skada utanför EES-området, ska trafikförsäkringslagen inte tillämpas på skadan, utan Statskontoret ska bedöma den ersättning som är beroende av prövning utifrån den mottagande statens rapport. Om en trafikskada har orsakats i Finland av en medlem av den sändande statens styrkor eller civila personal med ett sådant fordon för vilket Statskontoret med stöd av trafikförsäkringslagen svarar för skador som fordonets användning har orsakat, ska Statskontorets rapport till den sändande staten innehålla ett regressanspråk i fråga om den ersättning som Statskontoret beviljat med stöd av trafikförsäkringslagen.
I enlighet med artikel VIII.7 behandlas också anspråk som härrör från otillåten användning av ett fordon som tillhör en sändande stats stridskrafter i enlighet med artikel VIII.6. Detta gäller dock inte fall där styrkan eller den civila komponenten är juridiskt ansvariga.
Skyddet enligt trafikförsäkringslagen täcker skador som orsakats tredje part även i sådana situationer där fordonet olovligen har tagits i bruk. Statskontoret ska således svara för skador som orsakats tredje part i Finland också när skadan har orsakats genom otillåten användning av ett fordon som tillhör de sändande statens stridskrafter.
Enligt artikel VIII.8 ska en tvist som gäller huruvida en skadeståndsgrundande handling eller underlåtenhet av en medlem av en styrka eller en civil komponent har skett i tjänsten eller om bruk av ett fordon som tillhör en sändande stats stridskrafter har skett olovligen ska saken avgöras av en skiljeman. Utgångspunkten är att den avtalsslutande parten från fall till fall genom ett uttalande fastställer om skadan har uppkommit i tjänsten och om bestämmelserna i artikel VIII.5 eller VIII.6 ska tillämpas på behandlingen av skadeståndsanspråket.
I artikel VIII.9 föreskrivs att den sändande staten inte ska åberopa immunitet vid den mottagande statens domstolar för medlemmarna av en styrka eller en civil komponent med avseende på den civilrättsliga jurisdiktion som tillkommer domstolarna i den mottagande staten, utom i fråga om en i artikel VIII.5 g avsedd dom som har meddelats i ett ärende som sammanhänger med tjänsteutövning.
Artikel VIII.10 innehåller en samarbetsskyldighet mellan den sändande staten och den mottagande staten. Enligt bestämmelsen ska myndigheterna samarbeta vid inhämtning av bevis som behövs för en rättvis rättegång och reglering av ersättning av skada.
Artikel IX.
Artikeln innehåller bestämmelser om användning eller köp i den mottagande staten av varor, mark, byggnader, arbetskraft, hälso- och sjukvårdstjänster samt transporttjänster av medlemmar av en styrka eller den civila personalen och deras anhöriga. Artikeln innehåller vidare bestämmelser om betalning av användningen eller köpen och om försäljning av varor samt tull- och skattefrihet för de varor och tjänster som anskaffas.
Enligt artikel IX.1 får medlemmar av en styrka eller en civil komponent och deras anhöriga lokalt köpa varor som de behöver för eget bruk och erforderliga tjänster på samma villkor som medborgare i den mottagande staten. I punkt 1 i artikeln hänvisas till varor och tjänster som köps för personlig konsumtion.
Artikel IX.1 är av betydelse för köp av sådana varor som i Finland omfattas av särskild lagstiftning. Vid köp av sådana varor och tjänster jämställs enligt avtalsbestämmelsen medlemmarna av en styrka eller en civil komponent samt deras anhöriga med den mottagande statens medborgare. Till exempel krävs det för att en enskild ska få köpa receptbelagda läkemedel att det för denne har skrivits ut ett recept som godkänns på apoteket. Punkt 1 förutsätter att samma villkor tillämpas på medlemmar av en styrka eller en civil komponent och deras anhöriga som på medborgare i den mottagande staten. Punkten förutsätter således i regel inte att personerna garanteras någon särbehandling i den nationella lagstiftningen.
Enligt punkt 2 i artikeln ska varor som anskaffas lokalt för att försörja en styrka eller en civil komponent normalt köpas in genom de myndigheter som köper sådana varor för den mottagande statens stridskrafter. För att undvika att dessa varuköp får negativ inverkan på ekonomin i den mottagande staten ska de behöriga myndigheterna i den staten när så krävs ange vilka varor som är föremål för begränsningar eller som ej får köpas.
Syftet med punkt 2 är att reglera anskaffningen av sådana varor avsedda för att försörja den sändande statens styrkor och civila komponenter som i regel anskaffas i stora mängder, i syfte att undvika intressekonflikter i fråga om resurser i förhållande till den mottagande statens egen verksamhet. Bestämmelsen förpliktar den sändande staten att i den mottagande staten skaffa varor från lokala källor i allmänhet genom de myndigheter som köper sådana varor för den mottagande statens stridskrafter. Skyldigheten att skaffa varor via lokala myndigheter är inte absolut, utan den sändande staten kan om den så önskar skaffa varor också direkt av sådana producenter av varor och tjänster som är verksamma i den mottagande staten.
Enligt punkt 2 har de behöriga myndigheterna i den mottagande staten möjlighet att vid behov ange vilka varor som är föremål för begränsningar eller som ej får köpas. Denna bestämmelse är av betydelse särskilt under kris- och undantagsförhållanden. Punkten är av betydelse också när det gäller sådana varor i fråga om vilka det enligt gällande lagstiftning finns särskilda förutsättningar för styrkor att förvärva. Sådana är till exempel läkemedel och blodprodukter. Eventuella ändringar i lagstiftningen om läkemedel och blodprodukter förutsätter att frågorna utreds närmare. Frågan behandlas också i den allmänna motiveringen till propositionen (se avsnitt 4.1.4).
Enligt punkt 3 i artikeln ska myndigheterna i den mottagande staten, med förbehåll för gällande avtal eller avtal som kan komma att ingås mellan befullmäktigade företrädare för den sändande och den mottagande staten, vidta lämpliga arrangemang för att till den sändande statens styrka eller civila komponent tillhandahålla de byggnader och den mark som denna behöver liksom tillhörande faciliteter och tjänster. Dessa avtal och arrangemang ska i möjlig utsträckning stå i överensstämmelse med de regler som gäller för förläggning och inkvartering av den mottagande statens motsvarande personal. Vilka rättigheter och skyldigheter som är förenade med dessa bestäms enligt lagstiftningen i den mottagande staten i avsaknad av ett särskilt avtal med motsatt verkan. I enlighet med punkt 3 är den mottagande statens lagstiftning om byggnader, mark och tillhörande faciliteter och tjänster samt de regler som gäller för förläggning och inkvartering av denna stats personal subsidiära i förhållande till ett bilateralt avtal mellan den sändande och den mottagande staten. I första hand ska behoven att använda byggnader och mark ordnas genom avtal mellan den mottagande och den sändande staten. Den mottagande staten stöder den sändande staten till exempel i användningen av tjänster som produceras av deras strategiska partner.
I punkt 4 finns bestämmelser om den offentliga arbetsförmedlingens roll vid rekryteringen av lokal civilanställd arbetskraft för den sändande statens styrkor eller civila komponenter samt om anställnings- och arbetsvillkoren och ställningen för sådan personal. Den mottagande staten ska tillgodose behov av civilanställd arbetskraft för en styrka eller en civil komponent från den sändande staten på samma sätt som den mottagande statens motsvarande behov tillgodoses och med biträde av arbetsförmedling. Anställnings- och arbetsvillkor, särskilt löner, tilläggsbetalningar och villkor för skydd av arbetstagare, ska vara de som föreskrivs i den mottagande statens lagstiftning och dessa civilanställda ska inte i något hänseende betraktas som medlemmar av en styrka eller en civil komponent. Enligt artikel 3.2 i Parisprotokollet ska ett högkvarter i alliansen betraktas som en styrka vid tillämpningen av artikel IX.4 i Nato Sofa. Således blir det ovannämnda tillämpligt också på ett högkvarter i alliansen när det behöver lokal civilanställd arbetskraft i den mottagande staten.
I Finland finns bestämmelserna om arbetsförmedling i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. Arbetsförmedlingsservicen är inte begränsad till finländska arbetsgivare, utan arbetsförmedlingsservice kan erbjudas också utländska arbetsgivare som söker arbetskraft i Finland för arbetsuppgifter som utförs i Finland. En myndighet i den sändande staten kan i Finland skaffa lokal arbetskraft för sina styrkors eller sin civila komponents behov via en myndighet som tillhandahåller arbetsförmedlingstjänster på samma sätt som arbetsgivare som är etablerade i Finland.
Med i punkt 4 avsedd civilanställd arbetskraft avses personer som anställs lokalt i Finland. Enligt avtalsbestämmelsen bestäms anställnings- och arbetsvillkoren, särskilt löner, tilläggsbetalningar och villkor för skydd av arbetstagare, i enlighet med den mottagande statens lagar. Det kan anses att avtalsbestämmelsen ska tolkas så att dessa personers arbetsrättsliga ställning bestäms i enlighet med den mottagande statens lagstiftning, om inte de avtalsslutande parterna kommer överens om något annat. I Finland tillämpas arbetsavtalslagen på arbete i ett anställningsförhållande oberoende av arbetets art eller anställningsförhållandets form. Om de kriterier för anställningsförhållande som anges i arbetsavtalslagen uppfylls, ska i anställningsförhållandet också iakttas annan arbetslagstiftning, såsom arbetstidslagen och semesterlagen samt den lagstiftning som gäller arbetarskydd och företagshälsovård.
Om en myndighet i den sändande staten (en styrka eller en civil komponent) skaffar lokal civilanställd arbetskraft i Finland, omfattas den av de allmänt tillämpade skyldigheterna enligt arbetslagstiftningen. Myndigheten i den sändande staten är då arbetsgivare, det vill säga ingår ett arbetsavtal enligt de minimiarbetsvillkor som följer av Finlands arbetslagstiftning och av det kollektivavtal som ska tillämpas på arbetet. Dessutom kan en myndighet i den sändande staten skaffa arbetskraft också med anlitande av inhyrd arbetskraft, varvid den som hyr ut arbetskraft svarar för arbetsgivarförpliktelserna, medan myndigheten i den sändande staten svarar för ledningen och övervakningen av arbetet i enlighet med finsk lagstiftning. Myndigheten i den sändande staten ingår då med det företag som hyr ut arbetskraft ett avtal om uthyrning av lokal civilanställd arbetskraft med iakttagande av finsk arbetslagstiftning. Tillsynen över efterlevnaden av arbetslagstiftningen utövas av arbetarskyddsmyndigheterna inom ramen för deras befogenheter.
Arbetsgivaren är skyldig att för sin arbetstagare i ett anställningsförhållande enligt arbetsavtalslagen ordna pensionsskydd enligt lagen om pension för arbetstagare. I lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar föreskrivs det om arbetstagares rätt till ersättning på grund av olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar. I arbetarskyddslagen föreskrivs det om åtgärder som syftar till att förbättra arbetsmiljön och arbetsförhållandena för att trygga och upprätthålla arbetstagarnas arbetsförmåga samt förebygga och förhindra olycksfall i arbetet, yrkessjukdomar och andra sådana olägenheter för arbetstagarnas fysiska och mentala hälsa som beror på arbetet och arbetsmiljön. Lagen tillämpas på arbete som utförs på grundval av arbetsavtal samt på arbete som utförs i tjänsteförhållande eller därmed jämförbar offentligrättslig anställning, samt även på hyrt arbete. I lagen om företagshälsovård finns bestämmelser om arbetsgivarens skyldighet att ordna företagshälsovård och om innehållet i och genomförandet av företagshälsovården. Lagen tillämpas på arbete där arbetsgivaren är skyldig att iaktta arbetarskyddslagen.
Under undantagsförhållanden ska beredskapslagens (1552/2011) bestämmelser om förordnande av en person till arbetspliktig beaktas. Vid förordnande av arbetstagare till arbetspliktiga kan tillgången på arbetskraft tryggas under undantagsförhållanden. Enligt beredskapslagen tillämpas under undantagsförhållanden, till exempel vid ett mot Finland riktat väpnat angrepp eller avsevärt hot om ett sådant, bestämmelserna i lagens 14 kap. om förordnande av en person till arbetspliktig och om de arbetsvillkor som ska iakttas. I beredskapslagen anges inte att personer endast kan förordnas till arbetspliktiga för Försvarsmaktens behov. Beredskapslagens bestämmelse om arbetsvillkor motsvarar formuleringen av förpliktelsen i punkt 4. Det finns inget behov av att ändra lagstiftningen för att fullgöra skyldigheten.
Enligt punkt 5 i artikeln ska, när en styrka eller civil komponent på den ort där den är stationerad inte har tillräckliga sjukvårds- och tandvårdsinrättningar, dess medlemmar och deras anhöriga kunna få sjukvård och tandvård, inklusive sjukhusvistelse, på samma villkor som den mottagande statens motsvarande personal.
Punkt 5 består av två delar. I punkten har man skrivit in en rätt för den sändande staten att för sin personals behov medföra egna hälso- och sjukvårdstjänster och för dess sjukvårdspersonal att vårda den sändande statens personal utan att behöva registrera sig eller ansöka om tillstånd enligt lagstiftningen i den mottagande staten, exempelvis för att utöva läkaryrket eller sjukskötaryrket. I punkt 5 föreskrivs det dessutom om tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster när styrkornas egna hälso- och sjukvårdstjänster inte är tillräckliga. Den sändande statens styrkor och civila komponenter samt deras anhöriga kan i en sådan situation få sjukvård och tandvård, inklusive sjukhusvistelse, på samma villkor som den mottagande statens motsvarande personal.
Lagen och förordningen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården känner för närvarande inte en situation där en person skulle kunna utöva reglerade hälso- och sjukvårdsyrken utan av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården beviljad rätt att utöva yrke eller rätt att använda den i förordningen av statsrådet avsedda yrkesbeteckningen yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Det är motiverat att ändra lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården så att det i lagens tillämpningsområde införs en begränsning enligt vilken lagen inte ska tillämpas på en person som är i en främmande stats stridskrafters tjänst och omfattas av ett för Finland bindande avtal om status för styrkor eller internationella militära högkvarter, när personen som en del av Finlands militära försvarssamarbete utövar ett reglerat hälso- och sjukvårdsyrke vid tillhandahållande av hälso- och sjukvård till sina egna eller en annan stats stridskrafters styrkor eller civila personal samt deras anhöriga eller till personer som är i Försvarsmaktens tjänst. Den som är i en främmande stats stridskrafters tjänst har dock då inte rätt att använda en reglerad yrkesbeteckning för en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården.
Om en yrkesutbildad person som är i en främmande stats stridskrafters tjänst vill utöva ett i Finland reglerat yrke inom hälso- och sjukvården i större utsträckning än vad som föreslås, ska bestämmelserna i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården tillämpas på personen. Genom denna ändring av lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården hindras inte en person som är i en främmande stats stridskrafters tjänst och som har förvärvat sin yrkeskompetens i en annan EU- eller EES-stat från att utnyttja de grundläggande friheter som garanteras i EU:s grundfördrag, såsom etableringsfrihet eller frihet att tillhandahålla tjänster i Finland. En sådan person ska, om personen så önskar, ha rätt att få sina yrkeskvalifikationer erkända i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och nationell lagstiftning.
I 2 § 4 mom. i lagen om tillsynen över social- och hälsovården ingår en begränsning av lagens tillämpningsområde enligt vilken lagen inte tillämpas på sådan social- och hälsovård som en annan stats myndighet eller en internationell organisation erbjuder sin personal eller andra utstationerade personer när hälso- och sjukvården eller socialvården ges av personal som myndigheten eller organisationen har utstationerat till Finland. Begränsningen av tillämpningsområdet för lagen om tillsynen över social- och hälsovården möjliggör således hälso- och sjukvårdstjänster som den främmande statens stridskrafter producerar för sin egen personal. Enligt förarbetena till lagen om tillsynen över social- och hälsovården använder sig främmande makters styrkor i Finland av sin medföljande egna hälso- och sjukvårdspersonal, och det är inte förenligt med syftet med lagen att lagstifta om produktion av sådana hälso- och sjukvårdstjänster och följaktligen har sådana situationer lämnats utanför lagens tillämpningsområde. Den begränsning av tillämpningsområdet som föreslås i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården gör det redan i sig möjligt för den hälso- och sjukvårdspersonal som är i en främmande stats stridskrafters tjänst att vid försvarssamarbete utöver sina egna styrkor också vårda en främmande stats styrkor, civila personal och deras anhöriga samt personal som är i Försvarsmaktens tjänst. Vid sådana enskilda vårdtillfällen är det dock inte fråga om sådan systematisk produktion eller sådant systematiskt tillhandahållande av hälso- och sjukvårdstjänster i Finland som avses i lagen om tillsynen över social- och hälsovården, och därför behöver motsvarande ändringar till denna del inte göras i den lagen.
Patientförsäkringslagen tillämpas i enlighet med dess tillämpningsområde på hälso- och sjukvård i Finland samt på vissa villkor på hälso- och sjukvård som välfärdsområdet ordnar i utlandet. Med hälso- och sjukvård avses sådana i 2 § 1 mom. 6 punkten underpunkt a i den lagen avsedda åtgärder för bestämmande av patientens hälsotillstånd eller för återställande eller upprätthållande av hälsan eller annan behandling med medicinska metoder eller som grundar sig på läkarvetenskap och som utförs av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård. Med en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården hänvisas i 2 § 1 mom. 4 punkten i patientförsäkringslagen till en sådan person som avses i 2 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och med en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård i 5 punkten till en sådan verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård som avses i 2 § 4 punkten i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992), nedan
patientlagen
. Denna definition av verksamhetsenhet avser vissa verksamhetsenheter som definieras i finsk lagstiftning, såsom verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvård i ett välfärdsområde, enheter som producerar hälso- och sjukvårdstjänster och som avses i lagen om tillsynen över social- och hälsovården och Försvarsmaktens enheter till den del som de tillhandahåller hälso- och sjukvårdstjänster. Sådan verksamhet där en läkare eller någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården kommer från en annan stat till Finland och tillhandahåller hälso- och sjukvård till sina egna eller en annan stats styrkor, styrkornas civila personal samt deras anhöriga ingår inte i patientförsäkringslagens tillämpningsområde, eftersom en sådan person utesluts från tillämpningsområdet för lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården – förutsatt att en sådan yrkesutbildad person inte heller vårdar personer till exempel vid en hälso- och sjukvårdsenhet vid Försvarsmakten. Sådan verksamhet innefattas inte heller i definitionen av hälso- och sjukvård med stöd av den nämnda 6 punkten underpunkterna b–d, när det gäller underpunkt d eftersom det också i den hänvisas till lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Om en läkare eller någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som är anställd i en annan stats stridskrafters tjänst vill utöva ett reglerat yrke inom hälso- och sjukvården i större utsträckning än det föreskrivna undantaget, ska bestämmelserna i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården tillämpas på personen. I ett sådant fall är personen en sådan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som avses i 2 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och omfattas också av patientförsäkringslagens tillämpningsområde.
Inte heller bestämmelserna i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (703/2023) kan tillämpas på hälso- och sjukvård som ordnas av en främmande stat eller en internationell organisation, till exempel till den del det är fråga om rätten att få uppgifter av finländska tjänstetillhandahållare inom social- och hälsovården eller om anslutning till de riksomfattande informationssystemtjänsterna.
Till följd av den ovan föreslagna ändringen av lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården är inte heller patientlagen tillämplig på hälso- och sjukvård som tillhandahålls av läkare eller av annan hälso- och sjukvårdspersonal som följer med en främmande stats stridskrafter på grund av definitionerna av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården i patientlagen.
Avtalsbestämmelsen om hälso- och sjukvårdstjänster som tillhandahålls av den mottagande staten är till sin ordalydelse vag i fråga om omfattningen av den mottagande statens skyldighet, eftersom en styrka enligt bestämmelsen ”kan ... få” sjukvård och tandvård i den mottagande staten. Enligt förarbetena till avtalet är avsikten med bestämmelsen inte att skapa en rättslig skyldighet för den mottagande staten att tillhandahålla hälsovårdstjänster. I regeringens proposition om anslutning till Pfp Sofa konstateras det att läkartjänster vid behov ska ordnas för medlemmar av den sändande statens styrkor och civila komponenter och deras anhöriga (RP 19/1997 rd, s. 11). Att ge den sändande statens personal behövliga hälsovårdstjänster har varit normal praxis åtminstone i Finland. Bestämmelsen förutsätter inte att tjänsterna ska vara avgiftsfria eller att den mottagande staten ska öka sina hälsovårdstjänster för att fullgöra förpliktelsen i avtalet.
I beskrivningen och bedömningen av nuläget i propositionen har det framförts att ett välfärdsområde med stöd av 50 § i hälso- och sjukvårdslagen ska ge brådskande sjukvård till den patient som behöver det oberoende av var patienten är bosatt. Ingen har egentligen i lagstiftningen ålagts organiseringsansvaret för icke-brådskande hälso- och sjukvårdstjänster till den del som den sändande statens styrkor och civila komponenter samt anhöriga inte kan förlita sig på den sändande statens egna tjänster medan de befinner sig i Finland.
I praktiken sker tillhandahållandet av hälso- och sjukvårdstjänster till styrkor som kommer till Finland för närvarande på olika sätt. En medlem av en styrka kan ha hänvisats till Försvarsmaktens hälsostation, om en sådan finns i närheten. För dessa tjänster har det i allmänhet inte tagits ut ersättning av den andra staten. Under övningsförhållanden har man förlitat sig på vård av en läkare eller skötare som är på plats. En del anlitar privat hälso- och sjukvård med stöd av sin försäkring. Om en medlem av en styrka har behövt anlita jourtjänsterna vid ett sjukhus, har en representant för Försvarsmakten i allmänhet följt med den vårdbehövande till sjukhuset som upprätthålls av ett sjukvårdsdistrikt, numera ett välfärdsområde, och fakturan har sänts till Försvarsmakten. En del utövar sin i den allmänna motiveringen beskrivna rätt till sjukvård enligt EU-lagstiftningen.
Ovan behandlas situationer där styrkor kommer till Finland. På motsvarande sätt reser styrkor från Finland till andra stater. Det har konstaterats att den hälso- och sjukvård som ges i Finland och hälso- och sjukvården för de styrkor som lämnar Finland liksom sjukvårdsmaterialsförsörjningen är förenade med behov av fortsatt utredning av både praxisen och lagstiftningen.
Bestämmelserna i punkt 6 gäller underlättande av resor för medlemmar av en styrka eller en civil komponent. Den mottagande staten ska välvilligt behandla en begäran att till medlemmarna av en styrka eller en civil komponent ge tillgång till transportmedel och bevilja rabatter för färdbiljetter. Rabatterna förutsätter särskilda överenskommelser mellan de berörda regeringarna.
Enligt punkt 7 ska en styrkas myndigheter utan dröjsmål i lokal valuta erlägga betalning för varor, inkvartering och tjänster som tillhandahålls i enlighet med punkterna 2, 3, 4 och, om så erfordras, 5 och 6, om det inte föreligger några allmänna eller särskilda finansiella överenskommelser de avtalsslutande parterna emellan.
Med stöd av denna punkt kan också kostnaderna för hälso- och sjukvårdstjänster som tillhandahållits av finska myndigheter i efterhand faktureras den stat som sänt styrkorna till exempel på basis av en vårdfaktura från välfärdsområdet.
Som det konstateras i den allmänna motiveringen kan personer som hör till en styrka som kommer till Finland ha rätt till hälso- och sjukvårdstjänster också med stöd av EU-lagstiftningen eller någon annan överenskommelse som är bindande för Finland. Denna rätt till vård är parallell med den rätt som följer av Nato Sofa. Inom ramen för EU:s förordning om social trygghet och partnerskapsavtalet mellan EU och Storbritannien har det skapats ett system för fakturering av kostnader för hälso- och sjukvårdstjänster mellan staterna. I fråga om dessa kan medlemsstaterna bilateralt komma överens om avstående från fakturering av kostnaderna. I sådana bilaterala eller multilaterala avtal som Finland ingått har faktureringen av kostnaderna i huvudsak slopats. Avtalen om avstående från fakturering av kostnaderna ska respekteras. Om ett välfärdsområde har tillhandahållit hälso- och sjukvårdstjänster med stöd av EU-lagstiftningen eller någon annan internationell överenskommelse, ska välfärdsområdet ansöka om och få statlig ersättning av Folkpensionsanstalten för sina kostnader. Folkpensionsanstalten avstår dock från att fakturera kostnaderna hos den andra staten, om man med personens ursprungsstat har kommit överens om att avstå från att fakturera kostnaderna mellan staterna. Det är då Finland som står för kostnaderna. I dessa situationer är det en motiverad tolkning att kostnaderna inte heller kan faktureras inom ramen för Nato Sofa.
Finland har dessutom ingått andra avtal och andra arrangemang om logistiksamverkan och ersättningsarrangemang i anslutning till det, såsom Acquisition and Cross-Service Agreement (ACSA) mellan försvarsförvaltningen i Finland och Förenta staterna.
Enligt punkt 8 ska varken en styrka eller en civil komponent eller dess medlemmar eller deras anhöriga med stöd av artikel IX åtnjuta befrielse från skatter eller tullar vid anskaffning av varor och tjänster som omfattas av den mottagande statens skatte- och tullbestämmelser.
Genom mervärdesskattedirektivet har en gemensam skattebas inom mervärdesskattesystemen för EU:s medlemsstater fastställts. I mervärdesskattedirektivet ingår bestämmelser om skattefrihet för Natos gemensamma försvarsinsatser. Med stöd av dessa är försäljning av varor och tjänster samt införsel av varor under vissa förutsättningar befriade från mervärdesskatt, när förvärvet eller införseln genomförs av försvarsmakten i en stat som är part i nordatlantiska fördraget när staten deltar i gemensamma försvarsinsatser utanför sin egen stat. Undantag har angetts för sådana situationer där kopplingen mellan intäktsflödet och kostnadsflödet bryts. Den mervärdesskatt som tas ut för försäljning utgör annars inkomst i den stat där styrkorna är stationerade i stället för i styrkornas egen stat. Med stöd av bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet är försäljning av varor och tjänster till försvarsmakten i andra avtalsslutande stater och till den civilpersonal som medföljer den således under vissa förutsättningar undantagen från mervärdesskatt, även om artikel IX.8 i Nato Sofa inte förpliktar till det.
Enligt artikel 151.1 c i mervärdesskattedirektivet ska medlemsstaterna undanta transaktioner från skatteplikt när det gäller leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster vilka utförs i en medlemsstat som är part i Nordatlantiska fördraget och är avsedda för väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i det fördraget samt avsedda att användas av dessa styrkor eller av den civilpersonal som åtföljer dem eller för försörjning av deras mässar eller marketenterier när dessa styrkor deltar i de gemensamma försvarsansträngningarna. Enligt artikel 151.1 d ska medlemsstaterna undanta transaktioner från skatteplikt när det gäller leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster vilka utförs med en annan medlemsstat som bestämmelseort och är ämnade för väpnade styrkor tillhörande varje annan stat som är part i Nordatlantiska fördraget än destinationsmedlemsstaten samt avsedda att användas av dessa styrkor eller av den civilpersonal som åtföljer dem eller för försörjning av deras mässar eller marketenterier när dessa styrkor deltar i de gemensamma försvarsansträngningarna.
I artikel 51.1 i rådets genomförandeförordning (EU) nr 282/2011 av den 15 mars 2011 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt, nedan genomförandeförordningen för mervärdesskattedirektivet, föreskrivs det att om mottagaren av en leverans av varor eller ett tillhandahållande av tjänster är etablerad inom gemenskapen men inte i den medlemsstat där leveransen eller tillhandahållandet äger rum ska intyget om undantag från mervärdesskatte- och/eller punktskatteplikt som fastställs i bilaga II till denna förordning, med förbehåll för de förklarande anmärkningarna i bilagan till intyget, tjäna som en bekräftelse på att transaktionen är berättigad till ett sådant undantag enligt artikel 151 i direktiv 2006/112/EG. Enligt artikel 51.3 i genomförandeförordningen ska leverantören eller tillhandahållaren införskaffa intyget från mottagaren av varorna eller tjänsterna och behålla intyget som en del av sina räkenskaper. Enligt genomförandeförordningen ska försvarsmakten i en annan avtalsslutande stat som befinner sig i en annan EU-medlemsstat använda intyget i fråga vid förvärv av varor eller tjänster i Finland. På motsvarande sätt ska försvarsmakten i en annan avtalsslutande stat som befinner sig i Finland använda intyget vid förvärv av varor eller tjänster i en annan EU-medlemsstat.
I 72 d § 4 mom. i mervärdesskattelagen föreskrivs det om skattefri försäljning av varor och tjänster till försvarsmakten i en stat som är part i nordatlantiska fördraget och som är belägen i en annan EU-medlemsstat. Skatt betalas enligt bestämmelsen inte på försäljning av varor och tjänster till försvarsmakten i en stat som är part i nordatlantiska fördraget för användning av denna försvarsmakts väpnade styrkor i en annan medlemsstat än Finland eller av den civilpersonal som åtföljer dem, eller för försörjning av deras mässar eller marketenterier, när dessa väpnade styrkor deltar i en gemensam försvarsinsats utanför sin egen stat. Enligt bestämmelsen beviljas skattefriheten under motsvarande förutsättningar som skattefrihet beviljas i destinationsstaten och skattefriheten gäller inte destinationsstatens eget försvar. Enligt paragrafens 6 mom. ska förutsättningarna för skattefrihet påvisas så som föreskrivs genom förordning.
I 129 c § 2 mom. i mervärdesskattelagen föreskrivs det om skattefrihet för förvärv av varor och tjänster som i Finland har köpts av försvarsmakten i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget. Till försvarsmakten i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget återbetalas enligt bestämmelsen den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster som har köpts för officiellt bruk av försvarsmaktens väpnade styrkor i Finland eller av den civilpersonal som åtföljer dem när de väpnade styrkorna deltar i en gemensam försvarsinsats. Rätten till återbäring gäller även den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster för försörjning av deras mässar eller marketenterier i Finland. Förutsättningen för återbäring är enligt paragrafens 3 mom. att varans eller tjänstens skattebelagda inköpspris är minst 170 euro. Enligt 4 mom. återbetalas skatten kvartalsvis på basis av en ansökan som gjorts till Skatteförvaltningen. Ansökan ska göras inom ett år efter betalningsdagen för fakturan. Skatteförvaltningen kontrollerar förutsättningarna för återbäring och återbetalar skatten. Enligt 5 mom. i paragrafen ska Skatteförvaltningen bestämma närmare vilka uppgifter som ska ingå i ansökan och vilka handlingar som ska fogas till ansökan.
Bestämmelsen i 3 § 3 mom. i statsrådets förordning om mervärdesskatten (1356/2016), nedan förordningen om mervärdesskatten, gäller påvisande av förutsättningarna för skattefrihet vid förvärv som i Finland gjorts av försvarsmakten i en stat som är medlem i Nordatlantiska fördragsorganisationen och som befinner sig i en annan EU-medlemsstat. Enligt bestämmelsen ska säljaren av varor och tjänster i fall som avses i 72 d § 4 mom. i mervärdesskattelagen ha en skriftlig bekräftelse från den behöriga myndigheten i destinationsstaten på att sådan försäljning är skattefri eller att förvärvet berättigar till återbäring av skatt när försäljningen sker i destinationsstaten. Paragrafens 6 mom. gäller påvisande av förutsättningarna för skattefrihet vid förvärv som i en annan EU-medlemsstat gjorts av försvarsmakten i en stat som är medlem i Nordatlantiska fördragsorganisationen och som befinner sig i Finland. Enligt bestämmelsen bekräftar Skatteförvaltningen på begäran av väpnade styrkor i Finland som tillhör försvarsmakten i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget, av den civilpersonal som åtföljer dem eller av deras mässar eller marketenterier, då dessa har för avsikt att förvärva varor och tjänster i en annan medlemsstat, att de är berättigade till återbäring av den skatt som ingår i förvärvet eller att sådan försäljning av varorna och tjänsterna är skattefri när försäljningen sker i Finland.
Bestämmelser om det system för punktskatter som tillämpas i EU finns i punktskattedirektivet. Punktskattedirektivet har i Finland genomförts i den nationella lagstiftningen genom punktskattelagen.
I punktskattedirektivet ingår en bestämmelse om skattefrihet för Natos gemensamma försvarsinsatser. Enligt artikel 11.1 d i direktivet ska harmoniserade punktskattepliktiga produkter (bränslen, elektricitet, alkohol och tobak) undantas från betalning av skatt, om de är avsedda att användas av de väpnade styrkorna i varje stat som är part i Nordatlantiska fördraget, utom den medlemsstat inom vilken punktskatt kan tas ut, för styrkornas eget bruk, för civilpersonal som medföljer dem eller för mässar och marketenterier. Med stöd av vad som anförts ovan är anskaffning av punktskattepliktiga produkter således under vissa förutsättningar befriade från punktskatt, även om artikel IX.8 i Nato Sofa inte förpliktar till det.
Punktskattefria är enligt 18 § 1 mom. 3 punkten i punktskattelagen produkter som är avsedda att användas av de väpnade styrkorna i varje stat som är part i nordatlantiska fördraget, utom den medlemsstat där punktskatten kan tas ut, för styrkornas eget bruk, för civilpersonal som medföljer dem eller för mässar och marketenterier. Förvärv av punktskattepliktiga produkter för de nämnda ändamålen kan göras som direkt skattefria. För förvärvet ska köparen till försäljaren lämna en bekräftelse av utrikesministeriet om att köparen har rätt till punktskattefria inköp. Skattefriheten för punktskattepliktiga produkter för vilka punktskatt har betalats kan också genomföras genom återbäring av punktskatten. Återbäring söks hos Skatteförvaltningen. Skattefriheten för elström kan genomföras endast genom ett återbäringsförfarande. Utöver på harmoniserade punktskattepliktiga produkter tillämpas punktskattelagen även på nationellt punktskattepliktiga produkter såsom läskedrycker och dryckesförpackningar.
Vid import av punktskattepliktiga varor från länder utanför EU gäller för skattefrihetsförfarandet vad som föreskrivs om tullfrihet för motsvarande produkter.
Artikel X.
Artikeln innehåller bestämmelser om beskattningsbehandlingen av styrkor och civila komponenter i den mottagande staten. Enligt punkt 1 ska den mottagande staten vid fastställandet av en persons skattemässiga status inte beakta de perioder under vilka en medlem av en styrka eller en civil komponent befinner sig inom den statens territorium enbart på grund av att personen ingår i en styrka eller en civil komponent. Sådana perioder anses inte vara vistelseperioder och medför inte heller en ändring av personens bosättningsort i skatterättsligt hänseende. I punkt 1 föreskrivs det dessutom att lön och ersättningar som den sändande staten utbetalar till medlemmar av en styrka eller en civil komponent ska undantas från skatt i den mottagande staten. Skattefriheten omfattar också medlemmarnas materiella lösa egendom som finns i den mottagande staten endast på grund av deras tillfälliga vistelse där.
Enligt 81 § 1 mom. i grundlagen föreskrivs om statsskatt genom lag. Bestämmelser om skattskyldighet för fysiska personer finns i inkomstskattelagen, enligt vilken personerna här är antingen allmänt eller begränsat skattskyldiga. Andra än allmänt skattskyldiga är begränsat skattskyldiga. Allmänt skattskyldig är den som under skatteåret har varit bosatt i Finland. En person anses vara bosatt i Finland, om han har sitt stadigvarande bo och hemvist här eller om han vistas här över sex månader i följd, varvid tillfällig frånvaro inte anses medföra avbrott i vistelsen. En allmänt skattskyldig är skyldig att betala skatt på grund av inkomst som personen har förvärvat här och någon annanstans. Således avviker bestämmelserna i artikeln från bestämmelserna i inkomstskattelagen.
Punkt 4 i artikeln och definitionen av civil komponent i artikel I.1 b begränsar den personkrets på vilken de ovan beskrivna bestämmelser i artikel X.1 som gäller bosättning samt skattefrihet för lön och ersättningar samt nämnda lösa egendom tillämpas. Bestämmelserna tillämpas inte på finska medborgare eller på sådana medlemmar av en civil komponent som är stadigvarande bosatta i Finland. Att vara stadigvarande bosatt i Finland innebär i praktiken allmän skattskyldighet i Finland.
Artikeln begränsar inte den sändande statens beskattningsrätt. Detta innebär att när Finland sänder medlemmar av en styrka eller en civil komponent till en annan avtalsslutande stat tillämpas således bestämmelserna i inkomstskattelagen på medlemmarnas inkomster i denna egenskap, och den mottagande staten saknar beskattningsrätt i fråga om dessa inkomster.
Enligt punkt 2 hindrar artikel X inte beskattning av en medlem av en styrka eller en civil komponent med avseende på sådan vinstgivande verksamhet, utöver personens anställning som sådan medlem, som denne bedriver i den mottagande staten. Utom vad beträffar personens lön och ersättningar och den materiella lösa egendom som avses i punkt 1, hindrar ingenting i artikeln heller beskattning som en sådan person omfattas av enligt den statens lagstiftning, även om personen anses vara bosatt eller ha hemvist utanför den mottagande statens territorium.
Enligt punkt 3 ska artikeln inte tillämpas på tullar enligt definitionen i artikel XI.12.
Enligt punkt 4 ska, vid tillämpningen av artikeln, uttrycket medlem av en styrka inte inbegripa någon person som är medborgare i den mottagande staten.
Artikel XI.
Artikeln gäller införsel och utförsel samt tullar som betalas i samband med dem. Enligt punkt 12 avses med tullar i punkterna 1–10 i artikeln tullavgifter och andra avgifter och skatter som ska betalas vid införsel eller utförsel. Huvudregeln är att om inte annat uttryckligen har angetts i avtalet, tillämpas den mottagande statens tullagstiftning på medlemmar av en styrka och en civil komponent och deras anhöriga. De uttryckliga bestämmelserna gäller i enlighet med punkterna 2 och 6 tullfri införsel av vissa fordon och i enlighet med punkt 5 tullfri införsel av personlig egendom vid den första ankomsten. Punkt 4 innehåller bestämmelser om tullfri införsel av utrustning, livsmedel och andra förnödenheter för styrkornas eget bruk. Bestämmelser om tullfrihet vid utförsel finns utöver i de ovannämnda punkterna även i punkt 8. När det gäller tullkontroller är huvudregeln att tullmyndigheterna i den mottagande staten med stöd av den lagstiftning som gäller dem har rätt att undersöka medlemmar av styrkor och civila komponenter, anhöriga samt deras bagage och fordon. Dock är officiella handlingar med officiell försegling i enlighet med punkt 3 befriade från tullkontroller. Artikeln innehåller dessutom andra bestämmelser om förfarandet och i den preciseras vad som avses med de termer som används.
I punkt 1 konstateras som huvudregel att den mottagande statens tullagstiftning ska tillämpas på medlemmar av en styrka och en civil komponent liksom deras anhöriga, om inte annat uttryckligen har angetts i avtalet. Tullmyndigheterna i den mottagande staten har rätt att i samband med inresa vidta normala åtgärder i enlighet med den mottagande statens lagstiftning, såsom tullkontroller.
Europeiska unionen har exklusiv behörighet inom tullunionen (artikel 3 i FEUF). Med EU:s tullagstiftning avses en helhet där en del är rådets förordning (EG) nr 1186/2009 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse, nedan tullfrihetsförordningen. Enligt artikel 131.1 i den förordningen får medlemsstaterna bevilja särskild befrielse till militär personal som i enlighet med internationella överenskommelser är stationerad inom en medlemsstats territorium men inte lyder under dess befäl.
Utöver tullfrihetsförordningen anses EU:s tullagstiftning bestå av tullkodexen (EU) nr 952/2013 och de bestämmelser för att komplettera eller genomföra den som antagits på unionsnivå eller vid behov på nationell nivå, gemensamma tulltaxan (varuklassificering och tullsatser) samt andra internationella avtal som innehåller tullbestämmelser, i den mån de är tillämpliga i unionen. I tullkodexen definieras bland annat tullförfaranden, såsom export, import, tullager och transitering.
Den nationella tullagen tillämpas i Finland på tullklarering, tullövervakning och tullbeskattning av varor som förs in i och ut från Europeiska unionens tullområde samt av varor som transporteras via Finlands tullområde, utöver vad som föreskrivs om detta i unionslagstiftningen. Lagen tillämpas vid sidan av unionslagstiftningen på statistikföring av handeln mellan Finland och andra länder samt på bekämpningen av tullbrott. De befogenheter som föreskrivs i lagen får utövas, under de förutsättningar som anges i EU-rätten, vid övervakning av iakttagandet av förbud och begränsningar som gäller införsel av varor till och utförsel av varor från Finland i trafiken (inre trafik) mellan medlemsstaterna i unionen samt transitering av varor via finskt territorium.
Med ”tullar” avses i artikeln i enlighet med punkt 12 tullavgifter och alla andra avgifter och skatter som ska betalas vid införsel eller utförsel med undantag för avgifter och skatter som inte är annat än betalning för utförda tjänster. Tillämplig skattelagstiftning behandlas nedan i samband med de olika punkterna i artikeln. I enlighet med punkt 12 inbegriper ”införsel” uttag från tullager eller motsvarande under förutsättning att varorna i fråga inte har odlats, tillverkats eller framställts i den mottagande staten.
EU:s mervärdesskattedirektiv innehåller bestämmelser om skattefrihet för Natos gemensamma försvarsinsatser. Med stöd av dessa är bland annat införsel av varor under vissa förutsättningar befriade från mervärdesskatt, när införseln genomförs av försvarsmakten i en stat som är part i nordatlantiska fördraget när staten deltar i gemensamma försvarsinsatser utanför sin egen stat. Enligt artikel 143.1 h i det direktivet ska medlemsstaterna undanta transaktioner från skatteplikt när det gäller import av varor till en medlemsstat som är part i Nordatlantiska fördraget, om den görs av väpnade styrkor tillhörande andra stater som är parter i detta fördrag och varorna är avsedda att användas av dessa styrkor eller av den civilpersonal som åtföljer dem eller för försörjning av deras mässar eller marketenterier när dessa styrkor deltar i de gemensamma försvarsansträngningarna.
Mervärdesskattedirektivet har i Finland genomförts i den nationella lagstiftningen genom mervärdesskattelagen. I 94 § i mervärdesskattelagen föreskrivs det om skattefrihet för varor som importeras. Skattefri är enligt 1 mom. 24 punkten i den paragrafen import av varor som importerats för användning enligt 129 c § i den lagen av försvarsmakten i en annan stat som är part i nordatlantiska fördraget, under förutsättning att grunden för den skatt som ska betalas på importen ökad med mervärdesskattens andel är minst 170 euro.
Bestämmelserna i punkt 2 i artikeln gäller tillfällig införsel av tjänstefordon som tillhör en styrka eller en civil komponent skattefritt och tullfritt och skattefri användning av dem i vägtrafik samt återexport av sådana. En förutsättning för skattefri införsel av ett fordon är uppvisande av ett tillstånd för tillfällig införsel med den utformning som visas i bilagan till avtalet. Närmare information om vad som bestäms i fråga om tillfällig användning av i denna punkt avsedda fordon finns nedan i anslutning till punkt 6.
Enligt punkt 3 ska officiella handlingar med officiell försegling inte vara föremål för tullkontroll. Kurirer som medför dessa handlingar måste ha en individuell förflyttningsorder som utfärdats i enlighet med artikel III.2 b i avtalet. Denna förflyttningsorder ska innehålla uppgift om kurirpostantal och intyg om att kurirposten endast innehåller officiella handlingar.
Bestämmelserna i punkt 4 gäller införsel av utrustning samt livsmedel, förnödenheter och andra varor för att användas uteslutande av styrkorna utan betalning av de tullar som definieras i punkt 12 i artikeln. I punkt 4 föreskrivs det dessutom om det intyg som krävs för tullfri införsel.
I avtalet definieras inte vad som avses med utrustning enligt artikel XI.4. Inte heller i rättslitteraturen har det behandlats om den utrustning som avses i avtalsbestämmelsen också omfattar exempelvis skjutvapen och material som klassificeras som försvarsmateriel. Införsel, utförsel, överföring, transitering och förmedling av skjutvapen, vapendelar, patroner och särskilt farliga projektiler samt export, överföring, transitering och förmedling av försvarsmateriel är, med de undantag som anges i skjutvapenlagen och lagen om export av försvarsmateriel, tillståndspliktiga. Bestämmelser om militärpersoners och militärfordons samt statsluftfartygs och statsfartygs ankomst till och uppehåll i landet finns i territorialövervakningslagen och i förordningen om territorialövervakning (971/2000). Innehav av skjutvapen behandlas i motiveringen till artikel VI i avtalet.
Med stöd av punkt 4 får en styrka tullfritt föra in en rimlig mängd livsmedel, förnödenheter och andra varor för uteslutande eget bruk samt, i de fall där så tillåtes av den mottagande staten, för bruk av styrkans civila komponent samt anhöriga. Det bör noteras att det till skillnad från punkt 1 i artikeln inte i punkt 4, som gäller införsel som görs av en styrka, föreskrivs att de lagar och andra författningar som tillämpas av tullmyndigheterna i den mottagande staten ska kunna tillämpas på officiell införsel som görs av styrkor. I rättslitteraturen har det ansetts att syftet med Nato Sofa och i synnerhet denna punkt är att tillåta styrkor att föra in de livsmedel, förnödenheter och andra varor som de behöver utan att den mottagande staten tolkar bestämmelsen särskilt restriktivt.
Enligt punkt 4 förutsätts för tullfri införsel att ett intyg undertecknat av en av den sändande staten befullmäktigad person lämnas in till de tullmyndigheter som tullen utsett tillsammans med överenskomna tullhandlingar. Intyget kan också anses ersätta tulldeklarationen.
Nato-formulär 302 är det intyg som avses i punkt 4 i artikeln. I enlighet med artikel 221 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/2447 om närmare regler för genomförande av vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 om fastställande av en tullkodex för unionen ska tullmyndigheten i varje EU-medlemsstat inom vars territorium styrkor som är berättigade att använda Nato-formulär 302 är stationerade utse det eller de tullkontor som ansvarar för tullformaliteter och tullkontroller avseende varor som ska befordras eller användas inom ramen för militär verksamhet. Uppvisande av Nato-formulär 302 för tullen ska utöver tullbefrielse enligt punkt 4 betraktas som ingivande av en tulldeklaration för övergång till fri omsättning av återinförda varor som är befriade från importtullar eller för tillfällig införsel, utförsel, återexport eller transitering. Så länge det inte finns något elektroniskt system för att lämna Nato-formulär 302 till tullen är det befogat att tillåta att dessa blanketter även lämnas på annat sätt än med hjälp av elektronisk databehandlingsteknik.
Den rätt styrkorna har att tullfritt föra in en rimlig mängd förnödenheter och varor för uteslutande eget bruk är av betydelse med tanke på den nationella lagstiftningen om import av olika produkter. I sektorlagar åläggs vanligen skyldigheter i fråga om import av olika slags produkter, såsom läkemedel och medicintekniska produkter, djur, livsmedel av animaliskt ursprung och sammansatta produkter, animaliska biprodukter och därav framställda produkter, växter, vegetabiliska produkter och livsmedel av icke-animaliskt ursprung. Sektorslagstiftningen grundar sig till en del på harmoniserad EU-rätt mellan EU:s medlemsstater och endast till en liten del omfattas regleringen av den nationella lagstiftningsbehörigheten. Denna lagstiftning beskrivs i den allmänna motiveringen till propositionen (se avsnitt 4.1.4). Även om styrkorna i princip är skyldiga att respektera Finlands lagstiftning, kan styrkorna inte nödvändigtvis till alla delar uppfylla alla de krav som i den nationella lagstiftningen ställs på import (såsom myndighetstillstånd och myndighetsanmälningar) utan att detta försvårar styrkornas verksamhet i praktiken. Som det konstateras i avsnitt 4.1.4 ska eventuella lagstiftningsändringar i en del av lagstiftningen bedömas separat.
I rätten enligt punkt 4 ingår tolkningsmässigt styrkornas rätt att hålla marketenterier, kaféer och provianteringscentraler på den mottagande statens territorium. I dessa kan varor som styrkorna för med sig säljas eller överlåtas till medlemmar av de egna styrkorna. I sådana marketenterier kan det säljas produkter vars distribution i Finland är reglerad genom lag. Till exempel finns bestämmelser om försäljning av alkoholdrycker i alkohollagen och bestämmelser om försäljning av tobaksprodukter i tobakslagen. Tullfri införsel av produkter för bruk av den civila komponenten samt anhöriga är beroende av den mottagande statens samtycke. Som det konstateras i avsnitt 4.1.4 ska eventuella lagstiftningsändringar i denna produktlagstiftning bedömas separat.
Bestämmelserna i punkt 5 gäller skattefri och tullfri införsel av varor och möbler för styrkornas och den civila personalens personliga bruk. En medlem av en styrka eller en civil komponent får vid sin första ankomst för att inleda sin tjänstgöring i den mottagande staten, eller vid den tidpunkt då eventuella anhöriga först anländer för att ansluta sig till personen, tullfritt föra in personliga ägodelar och möbler för den tid som tjänstgöringen varar.
Bestämmelser om befrielse från mervärdesskatt för personlig egendom för personer som flyttar till gemenskapen finns i rådets direktiv 2009/132/EG om tillämpningsområdet för artikel 143 b och c i direktiv 2006/112/EG vad gäller befrielse från mervärdesskatt vid slutlig import av vissa varor. I enlighet med artikel 3 i direktivet ska medlemsstaterna på vissa villkor medge befrielse från mervärdesskatt vid import när det gäller personlig egendom som införs av fysiska personer som flyttar sin bosättning från en plats utanför gemenskapen till någon av medlemsstaterna. Denna bestämmelse gäller bland annat i punkt 5 avsedd införsel av personliga tillhörigheter och möbler som tillhör en anhörig till en medlem av en styrka eller dess civila komponent.
I punkt 5 föreskrivs det om den rätt en medlem av en styrka har till tullfri införsel vid sin första ankomst till landet. Punkt 5 gäller inte andra förutsättningar för import som det inte föreskrivs om i Nato Sofa. Bestämmelsen ska dock också anses innefatta rätt för medlemmar av en civil komponent och deras anhöriga att föra in personliga tillhörigheter i landet. Punkt 5 är av betydelse i fråga om sådan gällande nationell lagstiftning som begränsar den personliga införseln av varor, såsom alkohol- och tobaksprodukter och läkemedel. I denna proposition föreslås inga ändringar i lagstiftningen om detta (se avsnitt 4.1.4).
Punkt 2 gäller tillfällig införsel av tjänstefordon som tillhör en styrka eller en civil komponent skattefritt och tullfritt, och punkt 6 gäller skattefri och tullfri tillfällig införsel av motorfordon för personligt bruk av medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller deras anhöriga. I artikeln anges ingen skyldighet att bevilja befrielse från skatter för privatfordon i vägtrafik. Den i punkten avsedda rätten att tullfritt och skattefritt införa motorfordon tillfälligt gäller endast medlemmar av en styrka eller en civil komponent och bestämmelsen ger inte deras anhöriga motsvarande rätt. De anhöriga har emellertid rätt att i den mottagande staten använda ett fordon som en medlem av en styrka eller en civil komponent har fört in.
I fråga om så kallade civila fordon som är registrerade i den sändande statens nationella fordonsregister är det med tanke på finsk lagstiftning fråga om tillfällig användning i Finland av fordon som är registrerade i en annan stat. Finland har anslutit sig till den i Genève år 1949 ingångna konventionen rörande vägtrafik och till den därpå följande i Wien år 1968 ingångna konventionen om vägtrafik, enligt vilken en fysisk person som är stadigvarande bosatt i en sådan annan stat än Finland som har anslutit sig till konventionen tillfälligt i Finland får använda ett infört fordon som är registrerat i den fördragsslutande staten högst ett år efter inresan. Bestämmelser om detta finns i 126 § i fordonslagen. Sådan tillfällig införsel som avses i artikel XI.2 och XI.6 i Nato Sofa samt i artikel 3.2 i Parisprotokollet omfattar på motsvarande sätt tillfällig användning av fordon inom finskt territorium.
Nato Sofa tar inte ställning till hur länge tjänstefordon eller fordon som införts för personligt bruk tillfälligt får användas i Finland. I praktiken får fordon som införts för tillfälligt bruk enligt avtalet användas under den tid som en styrka och dess civila komponent och dess medlemmar är stationerade i Finland. Detta förutsätter ändringar i fordonslagen. Tillfällig användning av ett fordon kräver att ett sådant tillstånd för tillfällig införsel av fordonet som avses i artikel XI.2 eller XI.6 i avtalet kan visas upp vid trafikövervakningen.
I Nato Sofa tas det inte ställning till besiktning och kontroll av trafikduglighet när det gäller den tillfälliga användningen. Till denna del är det i enlighet med denna artikel den sändande statens lagstiftning som avgör om ett fordon som används tillfälligt ska konstateras vara trafikdugligt. Periodisk besiktning förutsätts således inte i Finland under kommenderingen när fordonet tillfälligt används i trafik i Finland.
I fråga om sådan tillfällig användning (samt registrering) som avses i avtalet är fordonen befriade från bilskatt och årlig fordonsskatt. Det föreslås att 24 § i bilskattelagen ändras i informativt syfte så att det till paragrafen fogas ett allmänt omnämnande av fordon som är fria från skatt på basis av ett internationellt avtal. Ett motsvarande omnämnande ingår redan för närvarande i fordonsskattelagen.
Punkt 7 gäller införsel som görs av en styrkas myndigheter för annan användning än för användning uteslutande av styrkan och dess civila komponent. Dessutom gäller den annan införsel än sådan som avses i punkterna 5 och 6 som görs av medlemmar av en styrka eller en civil komponent. Sådan införsel är inte berättigad till sådan befrielse från tullar eller andra villkor som avses i artikeln.
Med i artikeln avsedda andra villkor kan avses till exempel villkor som hänför sig till införsel av produkter av animaliskt ursprung eller avgifter som tas ut för kontroller av sådana.
Punkterna 8 och 9 gäller utförsel av varor från den mottagande staten. Enligt punkt 8 får varor som har förts in tullfritt enligt punkt 2 b, 4, 5 eller 6 fritt återutföras under förutsättning att, med avseende på varor som har förts in enligt punkt 4, ett intyg utfärdat i enlighet med den punkten uppvisas för tullmyndigheten. Tullmyndigheterna har emellertid rätt att kontrollera att återutförda varor är de som uppges i intyget, om ett sådant finns, och att de verkligen har förts in i enlighet med villkoren i punkt 2 b, 4, 5 eller 6. Sådana varor ska normalt inte avyttras i den mottagande staten vare sig genom försäljning eller som gåva; emellertid kan i vissa särskilda fall sådan avyttring tillåtas enligt de villkor som fastställts av de berörda myndigheterna i den mottagande staten (till exempel för erläggande av tullar och skatter och för uppfyllande av kraven på kontroll av handel och valuta). Enligt punkt 9 får varor som inköpts i den mottagande staten föras ut från denna endast i enlighet med de regler som gäller i den mottagande staten.
I tullkodexen för unionen föreskrivs det om export och återexport. Varorna ska förtullas vid export innan de exporteras från Finland, vilket betyder att exportören ska lämna en tulldeklaration för exporten till Tullen, eller i detta fall för tullmyndigheten uppvisa ett intyg enligt punkt 4 i artikeln i stället för en tulldeklaration. Exporttullar har inte längre tagits ut i EU, även om (eventuella) exporttullar fortfarande nämns i avtalstexterna.
Till exempel i lagstiftningen om läkemedel finns det också bestämmelser om vilken aktör som får exportera läkemedel. I denna proposition föreslås inga ändringar i den gällande lagstiftningen.
I punkt 10 föreskrivs det om tullmyndigheternas underlättande av gränspassage. Enligt punkten ska tullmyndigheterna medge särskilda arrangemang för gränspassage för reguljära förband och enheter. En förutsättning för detta är att de berörda tullmyndigheterna vederbörligen har underrättats på förhand och att de handlingar som anges i punkt 4 i artikeln har lämnats.
Bestämmelser om sådan rengöring av materiel som krävs för att förhindra spridning av överförbara djursjukdomar finns i artikel 242 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”). Enligt artikel 59 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2031 om skyddsåtgärder mot växtskadegörare, ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 228/2013, (EU) nr 652/2014 och (EU) nr 1143/2014 samt om upphävande av rådets direktiv 69/464/EEG, 74/647/EEG, 93/85/EEG, 98/57/EG, 2000/29/EG, 2006/91/EG och 2007/33/EG ska fordon, maskiner och förpackningsmaterial som används för växter, växtprodukter eller andra föremål vara fria från EU-karantänskadegörare och från skadegörare. Ingendera av dessa förordningar lämpar sig direkt för militärfordon, men den risk för spridning av djursjukdomar eller växtskadegörare som uppstår vid transport av militärfordon mellan länder är likartad. På militärfordon tillämpas däremot standarden ISPM 41, i vilken sådana växtskyddsrisker har beaktats.
Enligt punkt 11 ska särskilda arrangemang vidtas av den mottagande staten för att drivmedel, olja och smörjmedel avsedda för tjänstefordon, luftfartyg och fartyg som tillhör en styrka eller en civil komponent ska kunna tillhandahållas helt tull- och skattefritt. Finland har sedan 2006 tillämpat den särskilda ordning för drivmedel, olja och smörjmedel som avses i punkt 11 med stöd av artikel XI.11 i Pfp Sofa. I praktiken har Försvarsmakten betalat mervärdesskatt vid köp av drivmedel, men sålt drivmedlet utan mervärdesskatt, i enlighet med den princip som framgår av punkt 11 i artikeln, till en styrka som tillhör en främmande stat.
I enlighet med punkt 13 ska bestämmelserna i artikeln tillämpas på de berörda varorna inte endast när de förs in till eller förs ut från den mottagande staten utan även när de transporteras genom en avtalsslutande parts territorium; i det fallet innefattas i uttrycket ”mottagande stat” enligt artikeln varje avtalsslutande part genom vars territorium varorna transporteras.
Artikel XII.
Enligt bestämmelserna i artikeln kan den mottagande staten, som villkor för beviljande av sådan tull- och skattefrihet eller tull- och skattelättnad som avses i avtalet, kräva att vissa villkor beaktas för att förhindra missbruk. De undantag som anges i avtalet kan förvägras avseende införsel till den mottagande staten av varor som odlats, tillverkats eller framställts i den staten och som har förts ut därifrån utan erläggande av de skatter och tullar – eller i samband med återbetalning av skatter och tullar – som skulle ha kunnat tas ut om varorna inte hade förts ut. Varor som har tagits ut från tullager ska betraktas som införda om de har betraktats som utförda till följd av att ha lagrats i tullager.
Artikel XIII.
Artikeln innehåller bestämmelser om samarbete och rättshjälp mellan myndigheterna i den mottagande och sändande staten för att förhindra överträdelser av lagstiftningen avseende tullar och skatter. Det ömsesidiga biträdet ska omfatta beslag av varor samt säkerställandet av betalning av tullar, skatter och påföljdsavgifter som ska erläggas av medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller deras anhöriga. Enligt punkt 1 ska myndigheterna i de mottagande och sändande staterna biträda varandra i utredningar och vid bevisinhämtning. Enligt punkt 2 ska en styrkas myndigheter ge allt biträde de kan för att säkerställa att varor som kan beslagtas av tullmyndigheterna eller skattemyndigheterna i den mottagande staten, eller på deras vägnar, överlämnas till dessa myndigheter. Enligt punkt 3 ska en styrkas myndigheter med alla tillgängliga medel dessutom lämna biträde för att säkerställa betalning av tullar, skatter och påföljdsavgifter som ska erläggas av medlemmar av en styrka eller en civil komponent eller deras anhöriga. Enligt punkt 4 ska varor och fordon som tillhör en styrka eller dess civila komponent och inte en medlem av en sådan styrka eller civil komponent och som beslagtagits av myndigheterna i den mottagande staten i samband med en överträdelse av den sändande statens lagar eller andra författningar avseende tullar och skatter överlämnas till den berörda styrkans behöriga myndigheter. Bestämmelserna i artikeln strider inte mot finsk lagstiftning.
Artikel XIV.
Enligt artikeln ska den sändande statens styrkor och civila komponenter, deras medlemmar samt deras anhöriga omfattas av valutalagstiftningen i både den sändande och den mottagande staten och de kan ges särskilda valutaföreskrifter. Bindande för Finland är internationella bestämmelser samt Europeiska unionens penningtvättsdirektiv (EU) 2015/849, och de nationella bestämmelser som utfärdats med stöd av det, såsom lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017). Dessa är i praktiken förpliktande bland annat för kredit- och finansinstitut och innehåller anmälningsskyldighet när det gäller juridiska personer och även omfattar enskildas ekonomiska transaktioner.
Artikel XV.
Enligt bestämmelserna i artikeln ska avtalet förbli i kraft om sådana fientligheter utbryter som omfattas av nordatlantiska fördraget. Dock ska bestämmelserna i artikel VIII.2 och VIII.5 i avtalet inte tillämpas på krigsskador. De avtalsslutande parterna ska då se över om bestämmelserna i avtalet behöver modifieras till någon del. Enligt punkt 2 i artikeln har varje avtalsslutande part vid fientligheter rätt att med 60 dagars varsel upphäva tillämpningen av bestämmelserna i avtalet för sitt vidkommande. I sådana situationer ska de avtalsslutande parterna samråda i syfte att komma överens om bestämmelser som ska ersätta dessa.
Artikel XVI.
Enligt artikeln avtalas tvister avseende tolkningen eller tillämpningen av avtalet genom förhandlingar utan stöd av utomstående jurisdiktion. Om inte något annat följer av en särskild bestämmelse, ska tvister som inte kan lösas genom förhandlingar hänskjutas till Nordatlantiska rådet. I Nordatlantiska rådet finns det ingen sådan avgörandepraxis i fråga om tolkningen och tillämpningen av avtalet som avses i artikeln, utan tvister har hittills avgjorts med stöd av den tillämpningspraxis som uppstått mellan de avtalsslutande parterna. Artikeln innehåller inget rättsligt bindande tvistlösningsförfarande som hör till området för lagstiftningen.
Artikel XVII.
I enlighet med artikeln får de avtalsslutande parterna hos Nordatlantiska rådet begära översyn av avtalet.
Artikel XVIII.
Bestämmelsen gäller ratifikation och ikraftträdande av avtalet. Avtalet ska ratificeras och ratifikationsinstrumenten deponeras hos Förenta staternas regering. Förenta staternas regering ska underrätta övriga signatärstater om varje deponering. Trettio dagar efter det att fyra signatärstater har deponerat sina ratifikationsinstrument träder avtalet i kraft dem emellan. Avtalet trädde i kraft internationellt den 23 augusti 1953. Avtalet träder i kraft för varje annan signatärstat trettio dagar efter deponeringen av dess ratifikationsinstrument. Avtalet är öppet för anslutning för varje stat som ansluter sig till nordatlantiska fördraget. Anslutningen förutsätter godkännande av Nordatlantiska rådet och sker genom deponering av ett anslutningsinstrument hos Förenta staternas regering. Avtalet träder i kraft trettio dagar efter dagen för deponeringen av ett sådant instrument.
Artikel XIX.
Bestämmelsen gäller uppsägning av avtalet. Avtalet trädde i kraft internationellt den 23 augusti 1953. En avtalsslutande part kan säga upp avtalet efter utgången av en period på fyra år från dagen för avtalets ikraftträdande genom skriftligt meddelande till Förenta staternas regering som ska underrätta alla andra avtalsslutande parter om varje sådant meddelande och om den dag då det mottogs. Uppsägningen träder i kraft ett år efter det att Förenta staternas regering har mottagit meddelandet. Avtalet fortsätter efter detta att vara i kraft för de övriga avtalsslutande parterna.
Artikel XX.
I artikeln fastställs avtalets geografiska tillämpningsområde. Med förbehåll för bestämmelserna i artikel XX.2 och XX.3 ska avtalet endast tillämpas på en avtalsslutande parts moderland. En stat kan emellertid vid deponeringen av sitt ratifikationsinstrument eller därefter genom ett meddelande som lämnas till Förenta staternas regering förklara att avtalet ska utsträckas till alla eller något av de territorier för vars internationella förbindelser den staten är ansvarig inom nordatlantiska fördragets område. Detta avtal ska då utsträckas till det eller de territorier som nämns däri trettio dagar efter det att Förenta staternas regering har mottagit meddelandet, eller trettio dagar efter slutande av särskilda avtal om så krävs eller när det har trätt i kraft enligt artikel XVIII, beroende på vilken tidpunkt som inträffar sist. Tillämpningen av Nato Sofa på territoriet i fråga kan sägas upp genom iakttagande av bestämmelserna i artikel XIX.
Åland är en del av Finlands suveräna territorium och Finland svarar för Ålands internationella förbindelser i den mening som avses i artikeln. Således omfattas också Åland av avtalets tillämpningsområde. Vid tillämpningen ska dock beaktas Ålands folkrättsliga särställning, som Finland också har lyft fram vid Finlands anslutningssamtal med Nato (se RP 315/2022 rd). Situationer där Nato Sofa och Parisprotokollet tillämpas baserar sig på Finlands samtycke, i samband med vilket det ska säkerställas att Ålands folkrättsliga särställning beaktas.
Fördraget, vars texter på engelska och franska är lika giltiga, ska deponeras i arkivet hos Förenta staternas regering. Den regeringen ska sända bestyrkta kopior av det till regeringarna i alla stater som undertecknar eller ansluter sig till avtalet.
8.2
Bestämmelserna i protokollet om status för internationella militära högkvarter som inrättats i enlighet med nordatlantiska fördraget och deras förhållande till lagstiftningen i Finland
Ingressen.
I ingressen till Parisprotokollet konstateras att internationella militära högkvarter kan inrättas genom ett särskilt arrangemang som grundar sig på nordatlantiska fördraget. Enligt inledningen vill de avtalsslutande parterna definiera statusen för sådana högkvarter och deras personal. I inledningen finns Parisprotokollets ställning som protokoll till Nato Sofa inskriven. Där anges också den grundläggande principen enligt vilken inrättandet av ett internationellt högkvarter förutsätter ett särskilt arrangemang med den mottagande staten. Arrangemangets rättsliga form och nationella behandling ska bedömas separat i en situation där det i Finland inrättas ett sådant internationellt högkvarter som avses i inledningen.
Artikel 1.
I artikel 1 i Parisprotokollet definieras uttrycken
avtalet, militärstrategiskt högkvarter, högkvarter i alliansen
och
Nordatlantiska rådet
, vilka används i protokollet. I artikel 3 i protokollet finns det ytterligare definitioner.
Enligt led a i artikeln avses med
avtalet
mellan de stater som är parter i nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor, det vill säga Nato Sofa. När uttrycket
avtalet
används i protokollet avses sålunda Nato Sofa, vars bestämmelser inklusive de anpassningar av dem som nämns i protokollet också ska tillämpas på Natos internationella militära högkvarter.
Enligt led b i artikeln avses med
militärstrategiskt högkvarter
Alliansens militärstrategiska högkvarter i Europa (SHAPE) och Alliansens militärstrategiska högkvarter för Atlanten (SACLANT) och något annat motsvarande internationellt militärt högkvarter som har inrättats i enlighet med nordatlantiska fördraget.
Ledningsstrukturen utgörs av två ledningar på militärstrategisk nivå. I Mons i Belgien finns Alliansens militärstrategiska ledning för operationer (Allied Command Operations, ACO), vars högkvarter SHAPE leds av den högsta befälhavaren för Natos styrkor i Europa (Supreme Allied Commander Europe, SACEUR). I samband med att ledningsstrukturen ändrades 2003 omvandlades Alliansens militärstrategiska ledning för Atlanten (Allied Command Atlantic, ACLANT) till en militärstrategisk ledning för transformation (Allied Command Transformation, ACT). Den militärstrategiska ledningen för transformation, som leds av överbefälhavaren för Natos militärstrategiska ledning för transformation (Supreme Allied Commander Transformation, SACT), samt dess militärstrategiska högkvarter HQ SACT finns i Norfolk i Förenta staterna.
Enligt led c i artikeln avses med
högkvarter i alliansen
vilket som helst militärstrategiskt högkvarter eller annat internationellt militärt högkvarter som har inrättats i enlighet med nordatlantiska fördraget och som är direkt underordnat ett militärstrategiskt högkvarter.
Definitionen omfattar de militärstrategiska högkvarter som omfattas av definitionen i led b i artikeln och Natos andra internationella militära högkvarter som är direkt underordnade dessa. I artiklarna 10 och 11 i protokollet finns det bestämmelser om rättsförmåga och rättslig handlingsförmåga för de militärstrategiska högkvarteren och de högkvarter som är direkt underordnade dessa.
Enligt led d i artikeln avses med
Nordatlantiska rådet
det råd som inrättats enligt artikel 9 i nordatlantiska fördraget eller något av dess underordnade organ som har befogenhet att handla på dess vägnar.
Artikel 2.
Enligt artikel 2 i Parisprotokollet ska bestämmelserna i Nato Sofa tillämpas på sådana högkvarter i alliansen som har inrättats inom en protokollparts territorium inom nordatlantiska fördragets område och på dessas militära och civila personal samt deras anhöriga som omfattas av definitionerna i artikel 3.1 a–c i protokollet, när denna personal i tjänsten befinner sig inom ett sådant territorium eller, beträffande anhöriga, i samband med sin makes, makas eller förälders tjänsteuppdrag.
Begreppet i tjänsten behandlas närmare i motiveringen till artikel 1.1 a i Nato Sofa i avsnitt 8.1.
Artikel 3.
I artikel 3 i Parisprotokollet definieras vilken innebörd uttrycken
styrka
,
civil komponent
och
anhörig
har i Nato Sofa när Nato Sofa tillämpas på alliansens högkvarter.
Enligt artikel 3.1 a avses med
styrka
den personal som är placerad vid högkvarter i alliansen och som tillhör en av Natos medlemsstaters land-, sjö- eller luftstridskrafter.
När Nato Sofa genom hänvisningar tillämpas på högkvarter i alliansen, kan en medlemsstat i Nato samtidigt vara både sändande stat och mottagande stat enligt Nato Sofa i fall där en person tillhör medlemsstatens land-, sjö- eller luftstridskrafter och tjänstgör vid ett högkvarter i alliansen. En sådan situation kan uppstå till exempel när en militärperson som är i Försvarsmaktens tjänst tjänstgör vid ett sådant högkvarter i alliansen som finns i en annan medlemsstat i Nato och militärpersonen besöker Finland inom ramen för sin tjänstgöring vid högkvarteret.
Enligt artikel 3.1 b avses med
civil komponent
en civil person som är anställd vid ett högkvarter i alliansen och som är i en av Natos medlemsstaters stridskrafters tjänst eller civil personal som tillhör de kategorier av civil personal anställd vid högkvarter i alliansen som fastställs av Nordatlantiska rådet. En person som hör till en civil komponent kan inte vara statslös eller medborgare i en stat som inte är medlem i Nato och personen kan inte heller vara medborgare eller stadigvarande bosatt i den mottagande staten.
Den civila komponent vid högkvarter i alliansen som avses i protokollet kan på det sätt som avses i bestämmelsen bestå av personer som är i Natos medlemsstaters stridskrafters tjänst och av sådana civila personer som medlemsstaterna har sänt ut till högkvarteren samt av sådana civila personer som är direkt anställda av Nato.
Vid Natos internationella militära högkvarter kan dock utöver den civila komponent som avses i artikel 3.1 b i protokollet också andra civila personer som inte omfattas av definitionen av civil komponent i artikeln arbeta och som sålunda inte i samma utsträckning eller alls har privilegier och immunitet enligt Parisprotokollet och Nato Sofa. Exempel på sådana civila personer är personer som är lokalt anställda i den mottagande staten.
Enligt artikel 3.1 c avses med
anhörig
maka eller make till en medlem av en styrka eller en civil komponent som definieras i artikel 3.1 a och 3.1 b, eller en sådan medlems barn som är beroende av honom eller henne för sitt uppehälle.
Enligt artikel 3.2 i Parisprotokollet ska ett högkvarter i alliansen jämställas med en styrka vid tillämpningen av artikel II, artikel V.2, artikel VII.10, artikel IX.2–IX.4, artikel IX.7 och IX.8 samt artikel XIII i Nato Sofa. Hänvisningarna gäller respekterande av lagstiftningen i den mottagande staten, högkvarters tjänstefordon, upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i högkvarteren, anskaffning av varor, byggnader och arbetskraft för högkvarteren, betalningsarrangemang som gäller varor, byggnader och arbetskraft av detta slag samt samarbete i skatte- och tullärenden.
Artikel 4.
Artikel 4 i Parisprotokollet innehåller tolkningsregler som underlättar tillämpningen av Nato Sofa på högkvarter i alliansen. Enligt huvudregeln i artikeln ska de i Nato Sofa avsedda rättigheter och skyldigheter som beviljats eller uppställts för den sändande staten eller dess myndigheter vad gäller dess styrkor eller deras civila komponenter eller anhöriga användas av det vederbörliga militärstrategiska högkvarteret och dess underordnade instanser, vad gäller ett högkvarter i alliansen och dess personal och deras anhöriga, med undantag för de undantag som anges i artikeln.
Enligt artikel 4.1 a i protokollet ska dock de militära myndigheterna i den stat vars tillämpningsområde för lagstiftning om stridskrafter en person eventuellt omfattas av ha rätt att utöva straffrättslig och disciplinär jurisdiktion i enlighet med artikel VII i Nato Sofa. Bestämmelsen ska förstås mot bakgrund av att Nato inte har något sådant internationellt organ som i alliansens namn skulle kunna utöva straffrättslig och disciplinär jurisdiktion. En person som arbetar vid ett i Parisprotokollet avsett högkvarter och som omfattas av lagstiftningen om stridskrafter omfattas fortsättningsvis av den sändande statens straffrättsliga och disciplinära jurisdiktion. Tillämpningsområdet för strafflagen i Finland behandlas i avsnitt 8.1 i samband med artikel VII i Nato Sofa.
Enligt 4.1 b i protokollet ska de skyldigheter som uppställs för den sändande staten eller dess myndigheter i enlighet med artikel II, artikel III.4, artikel VII.5 a och VIII.6 a, artikel VIII.9 och VIII.10 samt artikel XIII i Nato Sofa gälla både högkvarteren i alliansen och den stat vars stridskrafter eller en medlem av eller anställd i vars stridskrafter, eller en anhörig till en sådan medlem eller anställd, det är fråga om. Utöver den stat som har sänt ut personalen har sålunda även högkvarter i alliansen till uppgift att se till att personalen och deras anhöriga respekterar den mottagande statens lagar. Den sändande staten och högkvarteret i alliansen ska underrätta den mottagande staten om någon i högkvarterets personal helt avslutar sin tjänstgöring och inte återsänds till ursprungslandet eller om personen utan tillstånd är frånvarande från sin tjänstgöring i mer än 21 dagar. Den sändande staten och högkvarteret i alliansen ska hjälpa den mottagande statens myndigheter att inom den mottagande statens territorium anhålla en medlem av personalen vid ett högkvarter i alliansen eller en anhörig till en sådan medlem och att överlämna personen till den myndighet som ska utöva domsrätt. Den sändande staten och högkvarter i alliansen ska bistå den mottagande staten vid utredningen av brott och bevisinhämtning. Till de högkvarter som avses i Parisprotokollet överförs inte med stöd av artikel 4 första stycket b i protokollet straffrättslig och disciplinär jurisdiktion. Därför ges dessa högkvarter endast skyldigheter och inte rättigheter. Det är sålunda inte fråga om överföring av befogenheter till högkvarteren. Den sändande staten eller ett högkvarter i alliansen kräver inte för dem som hör till personalen vid högkvarter i alliansen befrielse från den mottagande statens domstolars domsrätt i tvistemål, med undantag för de särskilt nämnda undantagen, och den sändande staten och högkvarteret i alliansen samarbetar med den mottagande statens myndigheter så att den rättsliga behandlingen av skadeståndsärenden är oberoende. Den sändande staten och högkvarteret i alliansen samarbetar med den mottagande staten även i syfte att hindra tull- och skatteförseelser.
Enligt artikel 4 första stycket c i protokollet är sändande stat i de fall som avses i artikel III.2 a och III.5 samt artikel XIV i Nato Sofa, vad gäller medlemmar av en styrka och deras anhöriga, den stat vars stridskrafter medlemmen tillhör och, vad gäller medlemmar av en civil komponent och deras anhöriga, den stat i vars stridskrafter medlemmen är anställd. Hänvisningarna gäller det identitetskort, försett med fotografi, som den sändande staten utfärdar till medlemmar av styrkorna, den sändande statens skyldighet att ta emot personer som utvisats av den mottagande staten samt personalens och deras anhörigas skyldighet att utöver den sändande statens bestämmelser om utländsk valuta även iaktta den mottagande statens motsvarande bestämmelser. Bestämmelsernas förhållande till lagstiftningen i Finland behandlas i avsnitt 8.1 i samband med de berörda artiklarna i Nato Sofa.
Enligt artikel 4 första stycket d i protokollet ska de skyldigheter som uppställs för den sändande staten i enlighet med artikel VIII.6 och VIII.7 i Nato Sofa gälla för den stat vars stridskrafter den person tillhör vars handling eller underlåtenhet har föranlett anspråket eller, i fråga om en medlem av en civil komponent, för den stat i vars stridskrafter personen är anställd. Om en sådan stat inte finns, ska den sändande statens skyldigheter gälla för det högkvarter i alliansen som personen i fråga är medlem av. Hänvisningarna gäller anspråk som föranleds av sådana olagliga handlingar eller sådan underlåtenhet i den mottagande staten som inte har skett i tjänsten samt anspråk som beror på olaglig användning av den sändande statens stridskrafters fordon. Innehållet i hänvisningsbestämmelserna om skadestånd i Parisprotokollet och sålunda också deras förhållande till lagstiftningen i Finland behandlas i avsnitt 8.1 i samband med artikel VIII i Nato Sofa.
Enligt artikel 4 andra stycket i protokollet har både den stat, i förekommande fall, för vilken skyldigheter enligt detta stycke gäller och det ifrågavarande högkvarteret i alliansen den sändande statens rättigheter vid utnämnande av en skiljeman enligt artikel VIII.8 i Nato Sofa.
Artikel 5.
Varje medlem av ett högkvarter i alliansen ska ha ett av högkvarteret utfärdat personligt identitetskort, försett med fotografi, varav framgår personens namn, födelsedatum, militära grad eller tjänsteställning och ett eventuellt registreringsnummer samt giltighetstid. Kortet ska uppvisas på begäran.
Bestämmelsen får inga konsekvenser för utlänningslagen eller gränsbevakningslagen eller mer allmänt för lagstiftningen i Finland.
Artikel 6.
Enligt artikel 6.1 i protokollet gäller de skyldigheter som uppställts för avtalsslutande parter i Nato Sofa att avstå från anspråk i enlighet med artikel VIII i Nato Sofa både högkvarter i alliansen och varje berörd part i protokollet.
Artikel VIII i Nato Sofa innehåller bestämmelser om avstående från anspråk i situationer där föremålet för skadan är egendom som ägs av en part i protokollet och som används av dess land-, sjö- eller luftstridskrafter eller där det är fråga om bärgarlön. Artikeln innehåller också bestämmelser om avstående från skadestånd i situationer som avses i artikel VIII.2 a i Nato Sofa när skadans storlek understiger det minimibelopp som anges i artikel VIII.2 f. Varje avtalsslutande part avstår från anspråk mot varje annan avtalsslutande part för skada eller dödsfall som vållats en medlem av dess stridskrafter i tjänsten. Bestämmelsernas förhållande till lagstiftningen i Finland behandlas i avsnitt 8.1 i samband med artikel VIII i Nato Sofa.
I artikel 6.2 i Parisprotokollet finns det tolkningsregler som ska tillämpas vid tillämpning av artikel VIII.1 och VIII.2 i Nato Sofa. Enligt artikel 6.2 a ska den egendom som ägs av ett högkvarter i alliansen eller en part i detta protokoll och som används av ett högkvarter i alliansen anses vara egendom som ägs av en avtalsslutande part och används av dess stridskrafter. Enligt artikel 6.2 b ska en skada som vållats av en medlem av en styrka eller en civil komponent som definieras i artikel 3.1 i protokollet eller av en annan anställd vid ett högkvarter i alliansen anses vara en skada som vållats av en medlem av eller en anställd i en avtalsslutande parts stridskrafter. Enligt artikel 6.2 c ska uttrycket
som ägs av en avtalsslutande part
som används i artikel VIII.3 i Nato Sofa också innefatta de fartyg som ägs av högkvarteret i alliansen. Tolkningsreglerna i punkten är av betydelse i skadefall där högkvarteret eller någon som hör till dess personal är delaktig.
Enligt artikel 6.3 i protokollet innefattar de anspråk som avses i artikel VIII.5 i Nato Sofa också de anspråk som föranleds av handlingar eller underlåtenhet som begåtts av anställda vid högkvarter i alliansen eller andra handlingar, underlåtenheter eller händelser för vilka ett högkvarter i alliansen rättsligt sett ansvarar och vilka inom den mottagande statens territorium vållar tredje parter som inte är parter i detta protokoll skada. Detta gäller dock inte kontraktuella anspråk eller de anspråk på vilka artikel VIII.6 och VIII.7 i Nato Sofa tillämpas.
Artikel 7.
Enligt artikel 7.1 i protokollet ska den i artikel X i Nato Sofa avsedda skattefrihet avseende löner och ersättningar i den mottagande staten också gälla löner och ersättningar som de medlemmar av styrkor och civila komponenter som är anställda vid högkvarter i alliansen erhåller i egenskap av sådan personal, när lönerna och ersättningarna betalas av den stridskraft till vilken de hör eller i vars tjänst de är. Denna punkt ska inte befria en sådan medlem av eller anställd i stridskrafterna från beskattning i den stat vars medborgare personen är. När Finland är den mottagande staten hindrar bestämmelsen att lönen och ersättningen beskattas i enlighet med inkomstskattelagen. Bestämmelsen befriar dock inte finska medborgare som hör till styrkor eller som ingår i civil personal från beskattningen i Finland. Bestämmelserna i artikeln begränsar inte den sändande statens beskattningsrätt. Detta innebär att när Finland sänder medlemmar av en styrka eller av en civil komponent till Natos högkvarter tillämpas bestämmelserna i inkomstskattelagen på löner och ersättningar som medlemmarna får i den egenskapen.
Artikel 7.2 i protokollet gäller befrielse från skatt vad gäller löner som betalas av högkvarter i alliansen. De anställda vid ett högkvarter i alliansen som tillhör de kategorier som är bestämda av Nordatlantiska rådet ska vara befriade från skatt vad gäller de löner och ersättningar som högkvarteret i alliansen betalar dem i deras egenskap som sådana anställda. Även denna bestämmelse avviker från bestämmelserna i inkomstskattelagen till den del personer som är skattskyldiga i Finland är anställda vid ett högkvarter. En part i protokollet kan emellertid komma överens med ett högkvarter om ett arrangemang enligt vilket parten i fråga förordnar sina medborgare till högkvarterets förfogande och betalar deras lön. Parten i fråga kan sålunda beskatta dessa löner och ersättningar, men de ska vara befriade från beskattning av andra parter.
Enligt 81 § 1 mom. i grundlagen föreskrivs om statsskatt genom lag. Bestämmelser om skattskyldighet för fysiska personer finns i inkomstskattelagen. En fysisk persons skattskyldighet behandlas i avsnitt 8.1 i samband med artikel X.1 i Nato Sofa.
Artikel 8.
Enligt artikel 8.1 i protokollet ska för att underlätta inrättande, uppförande och underhåll av samt verksamhet vid högkvarter i alliansen högkvarteren i mån av möjlighet befrias från de tullar och skatter som påverkar deras utgifter för ett gemensamt försvar och för deras officiella och exklusiva fördelar. Den skattefrihet som avses i artikeln gäller endast högkvarter i alliansen och inte deras personal. Varje part i protokollet ska, i syfte att ingå ett avtal för genomförande av denna bestämmelse, inleda förhandlingar med de högkvarter i alliansen som verkar inom dess territorium. Bestämmelsen har i praktiken betydelse endast för värdstaterna för Natos högkvarter.
Enligt artikel 8.2 i protokollet ska ett högkvarter i alliansen på samma villkor ha de rättigheter som i artikel XI i avtalet beviljas en styrka. Tillfällig införsel och återutförsel av sådana tjänstefordon som till hör ett högkvarter i alliansen och som framförs för egen maskin ska enligt den artikeln tillåtas tull- och skattefritt under förutsättning att ett sådant tillstånd till införsel som avses i avtalet då visas upp. Vid tillfällig införsel av sådana fordon som tillhör ett högkvarter i alliansen och som inte framförs för egen maskin ska bestämmelserna i artikel XI.4 i Nato Sofa tillämpas och vid återutförsel bestämmelserna i artikel XI.8. Tjänstefordon som tillhör ett högkvarter i alliansen ska vara undantagna från alla skatter för fordon i vägtrafik. Högkvarterens officiella handlingar med officiell försegling ska inte kontrolleras av tullen. Högkvarter i alliansen får tullfritt föra in utrustning för eget bruk samt en rimlig mängd livsmedel, förnödenheter och andra varor för uteslutande eget bruk samt, i de fall där så tillåtes av den mottagande staten, för bruk av styrkans civila komponent samt anhöriga. Särskilda arrangemang ska vidtas av den mottagande staten för att drivmedel, olja och smörjmedel avsedda för tjänstefordon som tillhör högkvarter ska kunna tillhandahållas helt tull- och skattefritt.
Genom bestämmelserna i artikel 8.2 utsträcks bestämmelserna i artikel XI i Nato Sofa till att i tillämpliga delar gälla högkvarter i deras egenskap av högkvarter. Bestämmelserna i artikel XI i Nato Sofa ska i tillämpliga delar tillämpas på medlemmarna av styrkor och av civila komponenter i enlighet med artikel 2 i protokollet. För att förstå bestämmelsen i artikel 8.2 ska den läsas tillsammans med definitionerna i artikel 3 i protokollet.
Enligt artikel 131.1 i tullfrihetsförordningen får medlemsstaterna bevilja särskild befrielse till militär personal som i enlighet med internationella överenskommelser är stationerad inom en medlemsstats territorium men inte lyder under dess befäl. Enligt artikel 128.1 b i tullfrihetsförordningen får en EU-medlemsstat dock bevilja befrielse enligt sedvanliga privilegier som beviljas på grund av internationella överenskommelser eller överenskommelser om högkvarter, i vilka antingen ett tredjeland eller en internationell organisation är avtalsslutande part, inklusive den befrielse som beviljas vid internationella möten.
Enligt 81 § 1 mom. i grundlagen föreskrivs om statsskatt genom lag. De privilegier i fråga om mervärdesskatt och punktskatt som anges i protokollet är inte mer omfattande än de privilegier som normalt beviljas internationella organisationer. Bestämmelser om mervärdesskattefrihet som gäller internationella organisationer ingår i artiklarna 143 och 151 i mervärdesskattedirektivet. Enligt artikel 143.1 g i direktivet ska medlemsstaterna från skatteplikt undanta import av varor som görs av internationella organisationer vilka är erkända som sådana av myndigheterna i värdmedlemsstaten, och import som görs av medlemmar i sådana organisationer, inom de gränser och på de villkor som fastställs genom de internationella konventionerna om upprättandet av dessa organisationer eller genom avtalen om deras säte. Enligt artikel 151.1 b i direktivet ska medlemsstaterna från skatteplikt undanta leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster till internationella organisationer vilka är erkända som sådana av myndigheterna i värdmedlemsstaten, och till medlemmar av sådana organisationer, inom de gränser och på de villkor som fastställs genom de internationella konventionerna om upprättandet av dessa organisationer eller genom avtalen om deras säte. I motiveringen till artikel IX.8 i Nato Sofa redogörs det närmare för artikel 51, som gäller förvärv som görs i en annan EU-medlemsstat, i genomförandeförordningen för mervärdesskattedirektivet.
Mervärdesskattedirektivet har i Finland genomförts i den nationella lagstiftningen genom mervärdesskattelagen. I 72 d § 3 mom. i mervärdesskattelagen föreskrivs det om skattefri försäljning av varor och tjänster till internationella organisationer som är belägna i en annan EU-medlemsstat och till organisationernas personal. Enligt bestämmelsen ska skatt inte betalas på försäljning av varor och tjänster till internationella organisationer belägna i andra medlemsstater eller till organisationernas personal, med de begränsningar och under de förutsättningar som har fastställts i avtalet om grundande av organisationen eller i värdlandsöverenskommelsen. Enligt bestämmelsen är en förutsättning för skattefriheten att placeringsstaten har erkänt organisationen som en internationell organisation. Enligt paragrafens 6 mom. ska förutsättningarna för skattefrihet påvisas så som föreskrivs genom förordning. I 3 § 2 och 5 mom. i förordningen om mervärdesskatten finns det bestämmelser om internationella organisationer. I motiveringen till artikel IX.8 i Nato Sofa redogörs det närmare för 3 § i förordningen om mervärdesskatten.
I 94 § i mervärdesskattelagen föreskrivs det om skattefrihet för varor som importeras. Enligt paragrafens 1 mom. 23 punkt är import av varor som importeras av internationella organisationer samt av deras personal skattefri, under de förutsättningar och med de begränsningar som har fastställts i avtalet om grundande av organisationen eller i värdlandsöverenskommelsen och under förutsättning att grunden för den skatt som ska betalas på importen ökad med mervärdesskattens andel är minst 170 euro. Enligt bestämmelsen fastställer utrikesministeriet om sökanden på grundval av avtalet om grundande av organisationen eller värdlandsöverenskommelsen, sökandens ställning och varans användningsändamål har rätt till skattefrihet.
I 129 b § i mervärdesskattelagen föreskrivs om skattefrihet för varor och tjänster som i Finland belägna internationella organisationer förvärvar. Enligt paragrafen återbetalas till sådana internationella organisationer som är belägna i Finland och som har erkänts av Finland samt till deras personal den skatt som ingår i förvärvet av varor och tjänster som köpts i Finland, om detta har fastställts i avtalet om grundande av organisationen eller i värdlandsöverenskommelsen. Enligt paragrafens 2 mom. är förutsättningen för återbäring att varans eller tjänstens skattebelagda inköpspris är minst 170 euro eller ett annat belopp som har fastställts i avtalet om grundande av organisationen eller i värdlandsöverenskommelsen. På återbäring tillämpas även i övrigt de begränsningar och villkor som har fastställts i avtalet om grundande av organisationen eller i värdlandsöverenskommelsen. Enligt paragrafens 3 mom. görs ansökan kvartalsvis till utrikesministeriet. Ansökan ska göras inom ett år efter betalningsdagen för fakturan. Utrikesministeriet fastställer om sökanden på basis av avtalet om grundande av organisationen eller värdlandsöverenskommelsen, sökandens ställning och varans eller tjänstens användningsändamål har rätt till återbäring. Skatteförvaltningen kontrollerar övriga förutsättningar för återbäring och återbetalar skatten.
Harmoniserade punktskattepliktiga varor (bränslen, el, alkohol och tobak) ska i enlighet med artikel 11.1 b i punktskattedirektivet undantas från betalning av punktskatt, om de är avsedda att användas av internationella organisationer som är erkända av myndigheterna i värdmedlemsstaten, inom de gränser och på de villkor som fastställs genom de internationella konventionerna om upprättandet av dessa organisationer eller genom avtalen om deras säte.
Enligt 18 § 1 mom. 2 punkten i punktskattelagen är produkter som är avsedda att användas av i Finland verksamma internationella organisationer, inom de gränser och på de villkor som fastställts genom internationella konventioner om upprättande av dessa organisationer eller genom avtal om deras säte skattefria. Förvärv av punktskattepliktiga produkter för de nämnda ändamålen kan göras som direkt skattefria. För förvärvet ska köparen till försäljaren lämna en bekräftelse av utrikesministeriet om att köparen har rätt till punktskattefria inköp. Skattefriheten för punktskattepliktiga produkter för vilka punktskatt har betalats kan också genomföras genom återbäring av punktskatten. Återbäring söks hos Skatteförvaltningen. Skattefriheten för elström kan genomföras endast genom ett återbäringsförfarande. Utöver på harmoniserade punktskattepliktiga produkter tillämpas punktskattelagen även på nationellt punktskattepliktiga produkter såsom läskedrycker och dryckesförpackningar.
Vid import av punktskattepliktiga varor från länder utanför EU gäller för skattefrihetsförfarandet vad som föreskrivs om tullfrihet för motsvarande produkter.
Enligt artikel 8.3 i protokollet gäller bestämmelserna i artikel XI.5 och XI.6 i Nato Sofa inte medborgare i den mottagande staten, om de inte tillhör stridskrafterna hos någon annan part i protokollet. Bestämmelserna i fråga i Nato Sofa gäller tull- och skattefri införsel för personliga ägodelar och möbler samt privata motorfordon som ägs av medlemmar av en styrka eller en civil komponent.
Enligt artikel 8.4 i protokollet avser uttrycket
tullar och skatter
inte betalning för utförda tjänster. En motsvarande begränsning ingår i artikel XI.12 i Nato Sofa.
Artikel 9.
Artikel 9 i protokollet gäller delning av egendom som Natos högkvarter inte längre använder. Enligt led a i artikeln ska de tillgångar som förvärvats med internationella medel från kapitalbudgeten för ett högkvarter i alliansen och som högkvarteret inte längre behöver avyttras genom ett arrangemang som godkänts av Nordatlantiska rådet och avkastningen av försäljningen fördelas mellan eller krediteras Natos medlemsstater i förhållande till deras deltagande i högkvarterets kapitalkostnader. Den mottagande staten ska ha företrädesrätt vad gäller förvärv av den fasta egendom inom dess territorium som överlåts på detta sätt, förutsatt att de villkor som den erbjuder inte är mindre förmånliga än de andra erbjudandena.
Enligt led b i artikeln i protokollet ska den mark och de byggnader och fasta anläggningar som den mottagande staten kostnadsfritt har låtit högkvarteret i alliansen förfoga över och som högkvarteret inte längre behöver återlämnas till den mottagande staten. Den värdeökning eller -nedgång som på grund av högkvarterets bruk orsakats egendom som tillhandahållits av den mottagande staten ska bestämmas av Nordatlantiska rådet med hänsyn till de lagar som tillämpas i den mottagande staten. Den värdeökning eller -nedgång som beror på högkvarterets bruk krediteras eller debiteras mellan Natos medlemsstater i förhållande till deras deltagande i högkvarterets kapitalkostnader.
I rättslitteraturen har det konstaterats att bestämmelserna i artikel 9 har motsvarat behoven vid tidpunkten för upprättandet av avtalet och att nuförtiden regleras de genom Natos interna ekonomistadgor.
Artikel 10.
Enligt artikel 10 i protokollet har varje militärstrategiskt högkvarter juridisk personlighet. Det har behörighet att teckna kontrakt och förvärva och avyttra egendom. Den mottagande staten kan dock förutsätta att användningen av denna behörighet ska ske genom ett särskilt arrangemang mellan staten och det militärstrategiska högkvarteret eller dess underordnade högkvarter i alliansen som handlar på det militärstrategiska högkvarters vägnar. Det bör noteras att juridisk personlighet endast beviljas Natos militärstrategiska högkvarter och inte Natos andra internationella högkvarter eller organ. Natos militärstrategiska högkvarter kan befullmäktiga sådana av dess direkt underordnade högkvarter i alliansen som inte har juridisk personlighet att handla på det berörda militärstrategiska högkvarterets vägnar.
I fråga om sammanslutningar, organisationer eller motsvarande föreskrivs det i Finland genom lag om den juridiska personligheten med tillhörande rättsförmåga och juridiska handlingsförmåga. Sådana bestämmelser ingår bland annat i föreningslagen (503/1989), lagen om öppna bolag och kommanditbolag (389/1988), aktiebolagslagen (624/2006), lagen om andelslag (421/2013) och stiftelselagen (487/2015). I Finland finns ingen allmän lagstiftning om den juridiska personligheten för internationella organisationer, utan i allmänhet stiftas det en blankettlag om internationella organisationers juridiska personlighet och rättsförmåga för att sätta i kraft de bestämmelser i överenskommelsen om organisationens inrättande som hör till området för lagstiftningen, inbegripet bestämmelsen om den aktuella organisationens juridiska personlighet.
Artikel 11.
Enligt artikel 11.1 i protokollet kan ett militärstrategiskt högkvarter delta i rättegångar som kärande och svarande, om inte annat följer av bestämmelserna i artikel VIII i Nato Sofa. Den mottagande staten och ett militärstrategiskt högkvarter eller dess underordnade högkvarter i alliansen som det har befullmäktigat kan emellertid komma överens om att den mottagande staten i sådana situationer ska handla på det militärstrategiska högkvarterets vägnar vid rättegångar i den mottagande statens domstolar. I enlighet med bestämmelsen kan det militärstrategiska högkvarteret eller det högkvarter i alliansen som handlar på det militärstrategiska högkvarterets vägnar föra talan i enlighet med den mottagande statens lagstiftning och svara på talan vid den mottagande statens domstol. Den mottagande staten kan när man kommer överens om det handla på högkvarterets vägnar i domstolen. I praktiken kan bestämmelsen bli tillämplig till exempel vid skadestånd som grundar sig på kontrakt som högkvarteret tecknat eller vid tvistemål som gäller anställningsförhållandet för sådana personer som högkvarteret anställt lokalt i den mottagande staten.
Enligt artikel 11.2 i protokollet kan exekutionsåtgärder, beslag eller beläggande med kvarstad inte riktas mot egendom eller tillgångar som ägs av ett högkvarter i alliansen, förutom för de syften som avses i artikel VII.6 a eller artikel XIII i Nato Sofa. Hänvisningarna gäller beslag av föremål med koppling till brott och beslag av föremål i samband med utredning av tullbrott.
Bestämmelserna i artikel 11.2 i protokollet avviker till många delar från gällande lagstiftning i Finland. Befrielse av egendom från tvångsåtgärder gäller olika slag av administrativa och processuella tvångsmedel och säkringsåtgärder. I tvångsmedelslagens 8 kap. finns bestämmelser om genomsökning av platser och i 6 och 7 kap. om kvarstad och beslag vid brottmål. Bestämmelser om kvarstad som säkringsåtgärd finns bland annat C i 7 kap. i rättegångsbalken (4/1734). Bestämmelser om administrativa tvångsåtgärder finns i viteslagen (1113/1990). I utsökningsbalken (705/2007) föreskrivs det om verkställighet av domar och beslut. I beredskapslagen (1552/2011) föreskrivs om befogenheter under undantagsförhållanden.
Artikel 12.
Enligt artikel 12 i protokollet kan ett högkvarter i alliansen inneha vilken valuta som helst och konton i valfri valuta för att sköta sin internationella budget.
Enligt artikel 12.2 i protokollet ska parterna i protokollet underlätta valutaväxling och överföring av tillgångar från ett land till ett annat för ett högkvarter i alliansen när detta är nödvändigt för att tillgodose högkvarterets behov.
Artikelns undantag för penningrörelse avviker från bestämmelserna om övervakning och reglering under undantagsförhållanden i 4 kap. i beredskapslagen. Bindande för Finland är internationella bestämmelser samt Europeiska unionens penningtvättsdirektiv (EU) 2015/849, och de nationella bestämmelser som utfärdats med stöd av det, såsom lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017). Dessa är i praktiken förpliktande bland annat för kredit- och finansinstitut och innehåller anmälningsskyldighet när det gäller juridiska personer och omfattar även enskildas ekonomiska transaktioner.
Artikel 13.
Enligt artikeln ska arkiv och andra officiella handlingar som tillhör ett högkvarter i alliansen och som förvaras i lokaler som används av högkvarteret eller som innehas av vederbörligen befullmäktigade medlemmar av högkvarteret vara okränkbara, förutom om högkvarteret har avstått från denna typ av immunitet. På begäran av den mottagande staten och i närvaro av en företrädare för den staten ska högkvarteret styrka arten av varje handling för att det ska kunna bekräftas att det omfattas av immunitet enligt artikeln.
Artikelns bestämmelse om arkivens okränkbarhet avviker från lagstiftningen i Finland med avseende på bland annat kvarstad, beslag och genomsökning av platser, till vilket det hänvisas i motiveringen till artikel 11.
Artikel 14.
Enligt artikel 14.1 kan detta protokoll eller avtalet eller delar av dessa genom Nordatlantiska rådets beslut tillämpas på vilket som helst internationellt militärt högkvarter eller vilken som helst internationell militär organisation som inrättats enligt nordatlantiska fördraget.
Med stöd av definitionerna i artikel 1 i protokollet är protokollet automatiskt tillämpligt på militärstrategiska högkvarter och på andra internationella militära högkvarter som inrättats i enlighet med nordatlantiska fördraget och som är direkt underordnade ett militärstrategiskt högkvarter. Enligt artikel 14 i protokollet förutsätter tillämpningen av protokollet på Natos andra internationella högkvarter eller militära organisationer ett separat beslut av Nordatlantiska rådet. Med uttrycket
militär organisation
som används i artikeln avses Natos militära organ eller kommittéer, som inte kan betraktas som högkvarter. I praktiken är de internationella militära högkvarter och organisationer som avses i artikel 14.1 sådana militära högkvarter eller organisationer som inrättats av Natos medlemsstater och som Nordatlantiska rådet efter inrättandet har beviljat status enligt Parisprotokollet. Dessa kan vara till exempel högkvarter för Natos styrkor samt Natos kompetenscentrum.
Bestämmelsen innebär att Nordatlantiska rådet genom sitt beslut kan utvidga avtalets tillämpningsområde till att omfatta nya internationella högkvarter eller militära organisationer i Nato. I praktiken delegeras sålunda genom bestämmelsen behörigheten att ingå avtal till Nordatlantiska rådet. Beslutet om utvidgning av tillämpningsområdet gäller Natos organisationsstruktur och sålunda inte kärnan i de materiella bestämmelserna i protokollet eller Nato Sofa. Bestämmelsen om delegering av behörigheten att ingå avtal hör dock till området för lagstiftningen och förutsätter sålunda riksdagens godkännande. När Finland ansluter sig till Parisprotokollet ansluter sig Finland till det sådant det i sin utvidgade form genom de beslut som Nordatlantiska rådet före Finlands anslutning fattat lyder. De myndigheter som på nationell nivå svarar för tillämpningen av Parisprotokollet ska från fall till fall utreda om det är fråga om sådana internationella militära högkvarter eller organisationer som Nordatlantiska rådet har beslutat att tillämpa Parisprotokollet på i enlighet med artikel 14.1 i Parisprotokollet.
Enligt artikel 14.2 kan protokollet efter det att Europeiska försvarsgemenskapen har inrättats tillämpas på personalen inom de europeiska försvarsstyrkor som är placerade vid ett högkvarter i alliansen. Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland undertecknade i Paris den 27 maj 1952 ett avtal om inrättande av Europeiska försvarsgemenskapen. I enlighet med ett beslut som fattades av Frankrikes parlament den 29 augusti 1954 trädde avtalet aldrig i kraft. I praktiken har artikel 14.2 aldrig tillämpats.
Artikel 15.
Enligt artikeln ska tvister mellan parterna i protokollet eller mellan sådana parter och högkvarter i alliansen avseende tolkningen eller tillämpningen av protokollet lösas genom förhandlingar mellan de tvistande parterna utan stöd av utomstående jurisdiktion. Utom i de fall där det finns uttryckliga bestämmelser med motsatt innebörd i protokollet eller Nato Sofa ska tvister som inte kan lösas genom direkta förhandlingar hänskjutas till Nordatlantiska rådet. Artikeln innehåller inget rättsligt bindande tvistlösningsförfarande som hör till området för lagstiftningen.
Artikel 16.
Enligt punkt 1 i artikeln ska artiklarna XV och XVII–XX i Nato Sofa, för vilka det redogörs närmare ovan, tillämpas som om de vore en integrerad del av Parisprotokollet. Protokollet kan emellertid ses över, dess tillämpning kan avbrytas, det kan ratificeras, tillträdas, uppsägas eller dess giltighetstid förlängas i enlighet med de bestämmelserna oavsett Nato Sofas bestämmelser.
Artikel XVIII i Nato Sofa innehåller de för fördrag sedvanliga bestämmelserna om att förbinda sig till avtalet, om depositarien, om avtalets ikraftträdande och om anslutningen till avtalet. Parisprotokollet trädde i kraft internationellt den 10 april 1954 när fyra signatärstater hade deponerat sina ratifikationsinstrument. Efter det att protokollet trädde i kraft har det varit öppet för anslutning för varje stat som ansluter sig till nordatlantiska fördraget. Anslutningen sker genom deponering av ett anslutningsinstrument hos Amerikas förenta staternas regering, som ska meddela varje signatärstat och anslutande stat om dagen för deponeringen. Protokollet träder i kraft trettio dagar efter dagen för deponeringen av protokollet.
Artikel XIX i Nato Sofa innehåller bestämmelser om uppsägning av avtalet. En avtalsslutande part kan säga upp Parisprotokollet inom fyra år efter det att avtalet trädde i kraft. Uppsägningen ska ske skriftligen till Amerikas förenta staters regering. Den träder i kraft ett år efter det att Amerikas förenta staters regering har mottagit meddelandet om uppsägning.
Artikel XX i Nato Sofa innehåller bestämmelser om avtalets geografiska tillämpningsområde.
Enligt artikel 16.2 kan protokollet kompletteras med ett bilateralt avtal mellan den mottagande staten och ett militärstrategiskt högkvarter. Dessutom kan myndigheterna i den mottagande staten och det militärstrategiska högkvarteret komma överens om att, genom administrativa åtgärder innan protokollet ratificerats, genomföra vilka som helst av bestämmelser i protokollet och Nato Sofa som den mottagande staten har beslutat att tillämpa. Flera av Natos medlemsstater har ingått sådana kompletterande avtal som avses i denna artikel. Dessa avtal påverkar inte tredjestaters rättigheter och skyldigheter.
Protokollets autentiska språk är engelska och franska. Depositarie för protokollet är Amerikas förenta staters regering.