1.1  Bakgrund

I 8 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) finns en allmän bestämmelse om att besvär över en myndighets beslut anförs hos den regionala förvaltningsdomstolen, men så att besvär över beslut som fattats vid statsrådets allmänna sammanträde anförs hos högsta förvaltningsdomstolen. I vissa speciallagar finns bestämmelser om avvikelser från denna ordning, som föreskrivs i den allmänna lagen, så att det i speciallagar föreskrivs att ändring även i vissa andra myndigheters beslut får sökas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. Även i domstolslagen (673/2016) och lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar (381/2007) finns bestämmelser om att ändring i vissa förvaltningsbeslut som domstolar och besvärsnämnder fattar ska få sökas hos en högre rättsinstans inom respektive domstolslinje. Vid kartläggningen av bakgrunden till lagförslagen i denna proposition har målsättningen varit att ta reda på om det längre är behövligt att i en speciallag ha bestämmelser som på denna punkt avviker från den allmänna lagens bestämmelser.  

När lagen om rättegång i förvaltningsärenden stiftades, fogades inte till lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar bestämmelser som skulle ha gällt offentligheten av de nya muntliga sätt att utreda ett ärende som infördes genom lagen om rättegång i förvaltnings-ärenden, nämligen muntlig förberedelse och granskning. Av de sätt att utreda ett ärende om vilka föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden omfattas därför i nuläget endast muntlig förhandling och syn av bestämmelserna i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar. 

Dessutom finns det i domstolslagen, lagen om rättegång i försäkringsdomstolen (677/2016), lagen om rättegång i arbetsdomstolen (646/1974) och lagen om domstolsavgifter (1455/2015), vilka hör till justitieministeriets förvaltningsområde, bestämmelser i vilka det krävs tekniska ändringar till följd av regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om inrättande av välfärdsområden och om en reform av ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet samt till lämnande av underrättelse enligt artiklarna 12 och 13 i Europeiska stadgan om lokal självstyrelse (RP 241/2020 rd). De lagar som nu föreslås ändras har inte ingått i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagstiftningen om social- och hälsovården och räddningsväsendet samt av vissa andra lagar med anledning av lagstiftningen om inrättande av välfärdsområden och om en reform av ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet (RP 56/2021 rd).  

1.2  Beredning

Propositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid justitieministeriet.  

Den lagstiftning som hänför sig till detta lagstiftningsprojekt har justitieministeriet kartlagt genom att använda sig av sökmotorerna i databaserna Finlex och Edilex samt genom att sända förfrågningar till andra ministerier och högsta förvaltningsdomstolen. Justitieministeriet har uthört hur man preliminärt ställer sig till saken hos riksdagens kansli och statsrådets kansli samt de ministerier inom vilkas förvaltningsområden det fortfarande finns bestämmelser om att ändring i ett beslut av en annan myndighet än statsrådets allmänna sammanträde får sökas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen.  

Vid denna preliminära kartläggning har riksdagens kansli meddelat att kansliet kommer att utarbeta ett förslag till ändring av 43 § 1 mom. i lagen om riksdagens tjänstemän (1197/2003) och att höra sig för hos de olika riksdagsgrupperna om hur de ställer sig till en ändring av 19 § 3 mom. i lagen om riksdagsgrupper (979/2012).  

Finansministeriet har vid den preliminära kartläggningen meddelat att till de delar som ministeriet anser det behövligt kommer de bestämmelser inom finansministeriets förvaltningsområde som justitieministeriets förfrågan gäller att ändras genom en lagreform som är under beredning vid finansministeriet. I lagreformen (regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av bestämmelserna om ändringssökande i vissa lagar som gäller finansministeriets förvaltningsområde RP 90/2021 rd) ingår förslag om att bestämmelserna om sökande av ändring inom finansministeriets förvaltningsområde ska uppdateras till att motsvara bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Samtidigt föreslås också att 16 § 2 mom. i lagen om Finlands Bank (214/1998), 31 § 1 mom. i lagen om Finlands Banks tjänstemän (1166/1998) och 6 § i lagen om skatt på titlar (1388/2001) ska ändras så att ändring i de beslut av myndigheter som avses i dessa lagrum ska sökas hos förvaltningsdomstolen i stället för hos högsta förvaltningsdomstolen. Finansministeriet har meddelat att ministeriet inte har för avsikt att ändra 53 § 4 mom. i kommunstrukturlagen (1698/2009).  

Miljöministeriet har vid den preliminära kartläggningen meddelat att ministeriet bereder en ändring av naturvårdslagen (1096/1996) och att man i samband med den även kommer att ta ställning till behovet att ändra 61 § 1 mom. i naturvårdslagen.  

Kommunikationsministeriet har vid den preliminära kartläggningen meddelat att ministeriet inte anser det lämpligt att ett förslag till ändring av 345 § 2 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) inkluderas i propositionen. Enligt kommunikationsministeriet förutsätter de situationer och beslut som avses i nämnda lagrum skyndsam behandling i fullföljdsinstansen. Det är således inte frågan om en teknisk överföring från en domstol till en annan, något som kunde genomföras genom denna proposition. I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation har man ansett att rättssäkerheten kräver att kommunikationsverket Traficoms beslut, som kan gälla till exempel tilläggsskyldigheter till följd av betydande inflytande, kan överklagas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. Processen har ansetts vara snabbare och kortvarigare än en vanlig besvärsprocess och har i kommunikationsbranschen uppfattats som ett acceptabelt förfarande. På kommunikationsmarknaden måste i synnerhet pristvister lösas så snabbt som möjligt. Om avgörandet dröjer, innebär detta i praktiken ofta att ett teleföretag som bryter mot prissättningsbestämmelserna kan ta över marknaden från en konkurrent eller genom sin prissättning kan hindra en konkurrent att etablera sig på marknaden. Att ändring söks direkt hos högsta förvaltningsdomstolen har också ansetts nödvändigt för att trygga användarnas intressen.  

Arbets- och näringsministeriet har vid den preliminära kartläggningen meddelat att det fortfarande är motiverat att arbets- och näringsministeriets beslut enligt 114 § 4 mom. i elmarknadslagen (588/2013) och 96 § 4 mom. i naturgasmarknadslagen (587/2017) får överklagas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen, eftersom kommunikationsministeriets prövningsrätt i dessa projekttillståndsärenden är mycket vid och närmar sig ändamålsenlighetsprövning. Arbets- och näringsministeriet har meddelat att ministeriet inom en nära framtid kommer att ge en proposition till riksdagen med ett förslag till ändring av elmarknadslagen, i vilken ministeriet kommer att föreslå att 114 och 115 § i elmarknadslagen uppdateras till att i övrigt motsvara bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Någon ändring av naturgasmarknadslagen planeras inte ingå i den reform som således är under beredning vid arbets- och näringsministeriet, varför de uppdateringar av bestämmelserna som lagen om rättegång i förvaltningsärenden förutsätter kan genomföras i samband med denna proposition, som beretts vid justitieministeriet.  

På basis av denna preliminära kartläggning har justitieministeriet beslutat att i denna proposition inte inkludera de nyss nämnda lagar gällande riksdagens kansli eller finansministeriets, miljöministeriets, kommunikationsministeriets eller arbets- och näringsministeriets förvaltningsområden i vilka det föreskrivs om rätt att direkt hos högsta förvaltningsdomstolen överklaga beslut av andra myndigheter än statsrådets allmänna sammanträde. 

Även i 41 § i sametingslagen (974/1995), som hör till justitieministeriets förvaltningsområde, föreskrivs att beslut av sametingets valnämnd får överklagas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. En revidering av sametingslagen är anhängig som en separat lagreform (VN/5875/2019), varför denna proposition inte innehåller något förslag till ändring av sametingslagen.  

Dessutom föreskrivs i 71 a § i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995), som hör till finansministeriets förvaltningsområde, att prejudikatbesvär över skatterättelsenämndens beslut i stället för hos förvaltningsdomstolen får anföras direkt hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen meddelar tillstånd för prejudikatbesvär. Högsta förvaltningsdomstolen kan bevilja besvärstillstånd, om det med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller för en enhetlig rättspraxis är viktigt att ärendet avgörs av högsta förvaltningsdomstolen. Till följd av ärendenas prejudikatkaraktär är det med stöd av detta lagrum även i fortsättningen motiverat att besvär får anföras direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. Därför innehåller denna proposition inget förslag till ändring av lagen om beskattningsförfarande.  

Justitieministeriet har berett propositionen i samråd med statsrådets kansli, republikens presidents kansli, undervisnings- och kulturministeriet, arbets- och näringsministeriet samt social- och hälsovårdsministeriet, till de delar som propositionen innehåller lagar som hör till dessa ministeriers förvaltningsområden.  

Justitieministeriet har begärt yttrande om propositionen från flera olika intressentgrupper. Även sådana intressentgrupper som inte uttryckligen har anmodats att lämna yttrande har haft möjlighet att göra det. Justitieministeriet har gjort en sammanfattning och sammanställning av yttrandena, som behandlas nedan i 6 kap.  

Beredningsunderlaget till propositionen finns i den offentliga tjänsten under adressen https://oikeusministerio.fi/hankkeet med identifieringskoden OM086:00/2020. 

4.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås att de lagar som ingår i denna ska ändras till den del som det i de gällande bestämmelserna i dessa lagar föreskrivs att ändring i beslut av andra myndigheter än statsrådets allmänna sammanträde får sökas genom att besvär anförs direkt hos högsta förvaltningsdomstolen och, till den del som ändring genom besvär får sökas i förvaltningsbeslut som fattats av domstolar, hos en högre rättsinstans inom respektive domstolslinje. Det föreslås att dessa bestämmelser ska ändras så att de när det gäller besvärsinstansen kommer att stämma överens med huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Enligt den lagen får ändring i ett beslut av en myndighet i ett förvaltningsärende sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen, varefter ändring i förvaltningsdomstolens beslut får sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.  

Samtidigt föreslås det i propositionen att hänvisningarna till den allmänna lag som ska tillämpas vid sökande av ändring ska ändras så att de avser lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som trädde i kraft från början av år 2020. I vissa av de lagar som finns i propositionen finns det fortfarande föråldrade hänvisningar till den upphävda förvaltningsprocesslagen. Dessutom föreslås det att bestämmelser som överlappar bestämmelserna i den allmänna lagen ska upphävas och att även andra bestämmelser om sökande av ändring ska förtydligas efter behov.  

Bestämmelsernas innehåll ändras inte när hänvisningarna uppdateras och de överlappande bestämmelserna upphävs. Med stöd av 127 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som gäller tidigare hänvisningsbestämmelser, är reglerna nämligen redan nu gällande rätt även med avseende på de lagar i vilka nu föreslås ändringar (se t. ex. HFD 2021:81 och HFD 2022:20).  

Till lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar föreslås fogas bestämmelser om att bestämmelserna i lagens 4 kap. om offentlighet vid muntlig förhandling tillämpas även på de nya muntliga sätten att handlägga och utreda ärenden enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden, det vill säga muntlig förberedelse som avses i lagens 47 § och inspektion som avses i lagens 49 §.  

Domstolslagstiftningen, som hör till justitieministeriets förvaltningsområde, ska uppdateras så att i lagarna görs de tekniska ändringar som behövs när välfärdsområdena inrättas samt social- och hälsovården och räddningsväsendet reformeras.  

I de flesta lagar som föreslås bli ändrade föreslås övergångsbestämmelser, eftersom ändringar innebär att besvärsinstansen blir en annan än tidigare. När ändring söks i beslut som har fattats innan lagändringarna har trätt i kraft ska enligt övergångsbestämmelserna tillämpas de bestämmelser som gällde när lagändringen trädde i kraft.  

4.2  Huvudsakliga konsekvenser

Propositionen väntas skapa större enhetlighet när det gäller de besvärsinstanser i myndigheternas beslut och förtydliga lagstiftningen och på detta sätt minska osäkerheten i rättsliga frågor.  

Propositionen väntas också stärka högsta förvaltningsdomstolens ställning som den högsta rättsinstansen, som utformar och förenhetligar rättspraxis. De minskade möjligheterna att anföra besvär direkt hos högsta förvaltningsdomstolen väntas stärka denna domstols roll som en domstol hos vilken besvär får anförs endast med besvärstillstånd. Ändringen av besvärsinstansen förväntas också förstärka rättsskyddet. Det blir möjligt att söka ändring hos två rättsinstanser; en part har möjlighet att först anföra besvär hos förvaltningsdomstolen och efter att förvaltningsdomstolen har meddelat sitt beslut söka besvärstillstånd hos högsta förvaltningsdomstolen.  

I 109 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs att den myndighet som har fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet har rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket domstolen har upphävt myndighetens beslut eller ändrat det. Med stöd av detta lagrum kommer den myndighet som har fattat beslutet att härefter ha möjlighet att ansöka om besvärstillstånd hos högsta förvaltningsdomstolen även i sådana ärenden där ändring enligt de föreslagna bestämmelserna ska sökas hos en annan förvaltningsdomstol än högsta förvaltningsdomstolen. Detta väntas bidra till enhetligare rättspraxis och stärka högsta förvaltningsdomstolens ställning i utformningen av rättspraxis.  

Till den del som det i propositionen föreslås att bestämmelser om sökande av ändring ska uppdateras till att motsvara bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden eller att bestämmelser om ändringssökande annars ska formuleras, väntas propositionen innebära uppdatering och förtydligande av bestämmelserna om sökande av ändring i förvaltningsärenden. Även det föreslagna tillägget till lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar, som innehåller bestämmelser om offentligheten av muntlig förberedelse och granskning, vän-tas förtydliga bestämmelserna om offentligheten i förvaltningsdomstolarnas verksamhet.  

I propositionen föreslås i vissa lagförslag att ändring att besvärsinstansen i vissa lagar ska ändras så att enligt dessa lagar ändring nu ska sökas hos förvaltningsdomstolen i stället för hos högsta förvaltningsdomstolen och att även ändring i vissa beslut som fattas med stöd av domstolslagen härefter ska sökas hos förvaltningsdomstolen i stället för hos en allmän domstol. Lagändringarna kan därför öka förvaltningsdomstolarnas arbetsbörda något. Ökningen av antalet ärenden i förvaltningsdomstolarna kommer dock inte att vara betydande.  

På motsvarande sätt kan de föreslagna bestämmelserna något minska högsta förvaltningsdomstolens arbetsbörda och, till följd av de ändringar som föreslås i domstolslagen, även de allmänna domstolarnas arbetsbörda.  

Vid bedömningen av propositionens inverkan på högsta förvaltningsdomstolens arbetsbörda ska det dock observeras att den omständigheten att ändring i ett beslut efter lagändringen ska sökas hos förvaltningsdomstolen i stället för hos högsta förvaltningsdomstolen även innebär att ändring i förvaltningsdomstolens beslut får sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen enligt 12 kap. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Även i dessa fall gäller dock bestämmelsen i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som innebär att ändring får sökas hos högsta förvaltningsdomstolen endast om denna domstol beviljar besvärstillstånd.  

Beslutet att bifalla eller avslå en begäran om besvärstillstånd kan högsta förvaltningsdomstolen fatta i en fåtaligare sammansättning än annars. Enligt 6 § i lagen om högsta förvaltningsdomstolen (1265/2006) är huvudregeln den att i rättskipningsärenden är högsta förvaltningsdomstolen domför med fem ledamöter. Ärenden som gäller beviljande av besvärstillstånd eller avslag på en ansökan om besvärstillstånd kan högsta förvaltningsdomstolen dock avgöra i en sammansättning med tre ledamöter. Handläggningen i högsta förvaltningsdomstolen underlättas också av att förvaltningsdomstolens beslut och motivering finns som underlag för beslutsfattande. 

Propositionens konsekvenser för förvaltningsdomstolarnas arbetsbörda väntas bli små. Propositionen väntas således inte medföra behov av tilläggsresurser.  

Justitieministeriet har av högsta förvaltningsdomstolen begärt statistik om hur många besvär som åren 2017–2021 anförts i ärenden för vilka besvärsinstansen föreslås bli ändrad så att ändring ska sökas hos förvaltningsdomstolen i stället för hos högsta förvaltningsdomstolen.  

Enligt högsta förvaltningsdomstolens redogörelse har högsta förvaltningsdomstolen i ärenden av nyss nämnt slag årligen mottagit i medeltal 2,2 besvär (variationsintervall 1–4). Under den tid som förfrågan gällde hade högsta förvaltningsdomstolen inte mottagit några besvär som skulle ha gällt beslut om offentligheten av handlingar som avses i 83 § i lagen om republikens presidents kansli (100/2012), beslut som med stöd av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet fattats om offentligheten av handlingar vid statsrådets allmänna sammanträde, beslut som ministeriet eller Finlands Bank fattat med stöd av beredskapslagen (1552/2011), beslut som med stöd av domstolslagen fattats om tillstånd för bisyssla (9 kap. 5 §), beslut som en förvaltningsdomstol, försäkringsdomstolen eller marknadsdomstolen hade fattat om skriftlig varning (15 kap. 1 §) eller avstängning från tjänsteutövning (15 kap. 2 §), beslut om befrielse av en sakkunnigledamot i en förvaltningsdomstol eller försäkringsdomstolen från uppdraget (17 kap. 21 §), beslut som utsläppshandelsmyndigheten med stöd av lagen om utsläppshandel (311/2011) hade fattat om beviljandet av gratis utsläppsrätter eller ändring av antalet sådana samt beslut som arbets- och näringsministeriet hade fattat med stöd av lagen om utsläppshandel. När det gällde ärendekategorierna besvär över förvaltningsbeslut som en förvaltningsdomstol, marknadsdomstolen eller försäkringsdomstolen med stöd av 20 § 1 mom. i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar hade fattat om offentligheten av en handling samt besvär över beslut som bildprogramsnämnden hade fattat med stöd av lagen om bildprogram (710/2011) mottog högsta förvaltningsdomstolen ett ärende i vardera ärendekategorin under hela den period som förfrågan gällde. Under samma period mottog högsta förvaltningsdomstolen årligen i medeltal 1,8 besvär över beslut som läkemedelsprisnämnden fattat med stöd av sjukförsäkringslagen (1224/2004). 

Justitieministeriet har av högsta domstolen och hovrätterna begärt statistik om hur många be-svär som åren 2017–2021 anhängiggjorts över beslut som hovrätterna, arbetsdomstolen eller tingsrätterna med stöd av domstolslagen fattat om skriftlig varning (15 kap. 1 §) eller avstängning från tjänsteutövning (15 kap. 2 §), eftersom det föreslås att ändring i dessa beslut härefter ska sökas hos förvaltningsdomstolen i stället för hos högsta domstolen eller hovrätten.  

Enligt redogörelserna från högsta domstolen och hovrätterna hade inga besvär gällande beslut av nyss nämnd slag inkommit till högsta domstolen eller hovrätterna under den period som förfrågan gällde. 

Justitieministeriet har av försäkringsdomstolen begärt statistik om hur många besvär som under åren 2017–2021 anförts över sådana förvaltningsbeslut gällande handlingars offentlighet som enligt 20 § 2 mom. i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar har fattats av de besvärsnämnder som omfattas av besvärssystemet under försäkringsdomstolen, eftersom det förslås att besvärsinstansen för dessa förvaltningsbeslut ska ändras så att besvär ska anföras hos förvaltningsdomstolen i stället för hos försäkringsdomstolen. 

Enligt försäkringsdomstolens redogörelse har försäkringsdomstolen i ärenden av nyss nämnt slag årligen mottagit i medeltal 1,4 besvär (variationsintervall 1–2). I sin redogörelse har för-säkringsdomstolen konstaterat att trots att ärendemängden inte är stor, kräver handläggningen av dem enligt försäkringsdomstolen även kunskap om substansen i huvudsaken.  

Eftersom antalet sådana besvärsärenden som nu föreslås överföras från nyssnämnda domstolar till att behandlas i förvaltningsdomstolen sammanlagt är så lågt, under de senaste fem åren i genomsnitt 3,6 besvär på årsnivå, förväntas överföringen av besvären till förvaltningsdomstolen inte medföra behov av tilläggsresurser. Ärendekategorierna antas också vara av sådan natur att en ökning av antalet besvär i dem inte är att vänta. Bland ärendena finns visserligen några sådana ärendekategorier om vilka det i lagen föreskrivs att besvär i sådana ärenden ska behandlas skyndsamt, men i praktiken har besvären nästan inte alls hänfört sig till sådana ärenden (tjänstemannarättsliga ärenden enligt domstolslagen och ärenden enligt lagen om utsläppshandel). Därför torde inte heller lagförslagens krav på skyndsam behandling medföra behov av tilläggsresurser i förvaltningsdomstolarna.  

I propositionen föreslås att behandlingen av den största enskilda ärendekategorin, det vill säga besvär över beslut som läkemedelsprisnämnden fattat med stöd av sjukförsäkringslagen, ska koncentreras till Helsingfors förvaltningsdomstol. Det årliga antalet besvär i denna ärendekategori är mycket lågt; antalet har i genomsnitt varit 1,8 per år under de senaste fem åren. Helsingfors förvaltningsdomstol är den största regionala förvaltningsdomstolen. Med hänsyn till det totala antalet ärenden i denna domstol har det inte någon större betydelse om alla besvär över beslut av läkemedelsprisnämnden koncentreras till denna domstol. När det gäller Helsingfors förvaltningsdomstols resursbehov ska det även beaktas att det i detta sammanhang föreslås att besvär över beslut som med stöd av 65 a § i lagen om republikens presidents kansli har fattats om utnämning till tjänst eller tjänsteförhållande och besvär över beslut som Domstolsverket har fattat med stöd av 23 kap. 8 § i domstolslagen inte längre alla ska behandlas av Helsingfors förvaltningsdomstol, utan spridas ut att behandlas av förvaltningsdomstolarna i enlighet med 10 § 3–4 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

Propositionen väntas i vissa fall öka parternas rättegångskostnader, om en part utnyttjar möjligheten till fortsatta besvär efter att förvaltningsdomstolen har meddelat sitt beslut. 

Genom de tekniska ändringar som inrättandet av välfärdsområdena och revideringen av lagstiftningen om social- och hälsovården och räddningsväsendet förutsätter uppdateras lagstiftningen till att motsvara omstruktureringen av verksamhetsfältet. 

Propositionen väntas inte ha andra ekonomiska konsekvenser, varför den som helhet inte väntas ha väsentliga ekonomiska konsekvenser.  

7.1  Lagen om republikens presidents kansli

42 §. Genom lagen om ändring av lagen om republikens presidents kansli (884/2018) har 9 kap. i lagen om republikens presidents kansli uppdaterats när det gäller besvärsinstansen. I lagens 42 § föreskrivs att om ett beslut om uppsägning av en tjänsteman inte har vunnit laga kraft när uppsägningstiden löper ut, ska tjänstemannen avstängas från tjänsteutövning, om inte högsta förvaltningsdomstolen av särskilda skäl beslutar något annat. I lagförslaget föreslås att bestämmelsen ska ändras så att den motsvarar vad som i gällande lag föreskrivs om besvärsinstans. Efter ändringen kan en förvaltningsdomstol, inte bara högsta förvaltningsdomstolen, besluta något annat om avstängning från tjänsteutövning. 

63 §. I 63 § i lagen om republikens presidents kansli föreskrivs om möjlighet att begära omprövning av ett beslut om ekonomisk förmån på grundval av anställningen. Enligt paragrafens 1 mom. får ett beslut i vilket omprövning får begäras inte överklagas genom besvär. Bestämmelsen överlappar bestämmelsen i 49 b § 1 mom. i förvaltningslagen (434/2003). Det är onödigt att det finns en bestämmelse som överlappar bestämmelsen i den allmänna lagen. Därför föreslås det att denna mening ska strykas ur momentet. 

64 §. I lagens 64 § föreskrivs om hur ändring får sökas i ett beslut som kansliet har fattat om en tjänsteman. I paragrafens 1 mom. hänvisas till den upphävda förvaltningsprocesslagen. I lagförslaget föreslås att denna föråldrade hänvisning ska uppdateras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Enligt paragrafens 1 mom. får en tjänsteman söka ändring i beslutet. I 7 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden finns en allmän bestämmelse om rätt att överklaga ett förvaltningsbeslut, varför det inte behövs någon bestämmelse därom i en speciallag. I lagförslaget föreslås därför att den överlappande bestämmelsen om besvärsrätt ska strykas ur momentet.  

I momentet finns också en bestämmelse om att ändring i förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär bara om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Bestämmelsen är överflödig, då den överlappar bestämmelsen i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Därför föreslås det att den ska upphävas.  

I paragrafens 2 mom. föreslås att termen ”förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen” ska ändras till den numera använda termen ”en förvaltningsdomstol”. 

I paragrafens 3 mom. finns en bestämmelse om att en myndighet som har fattat beslutet, det vill säga kansliet, har rätt att fortsätta ändringssökandet genom att anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Bestämmelsen överlappar onödigtvis bestämmelsen i 109 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Enligt denna allmänna lag har den myndighet som har fattat beslutet rätt att fortsätta ändringssökandet i högsta förvaltningsdomstolen. Detta behöver inte särskilt nämnas i en speciallag. Därför föreslås det att bestämmelsen ska upphävas.  

65 §. I lagens 65 § föreskrivs om sådana beslut berörande en tjänsteman som inte får överklagas genom besvär. I lagförslaget föreslås det att paragrafens 1 mom. ska förtydligas så att i detta ska samlas alla bestämmelser om när ändring genom besvär inte får sökas i ett beslut som republikens president har fattat om att utnämna en person till en tjänst eller ett tjänsteförhållande. Enligt grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 23/2011 rd s. 2) ser grundlagsutskottet ett sådant förbud mot överklagande inte som något författningsrättsligt problem, med hänsyn till att de personer som det handlar om här tjänstgör i sakkunniguppgifter av särskilt slag och att deras tjänsteförhållande i allt väsentligt bygger på ömsesidigt förtroende mellan dem och uppdragsgivaren och på uppdragsgivarens statliga ställning. De tidigare omfattade kriterierna för grundlagsenligheten av ett besvärsförbud omvärderas inte i denna proposition.  

I paragrafens 3 mom. i lagen hänvisas till den upphävda förvaltningsprocesslagen. I lagförslaget föreslås att denna föråldrade hänvisning ska uppdateras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

65 a §. I lagens 65 a § föreskrivs om sökande av ändring i ett beslut som gäller utnämning till en tjänst eller ett tjänsteförhållande. I lagförslaget föreslås att paragrafen ska förtydligas så att i detta ska samlas alla bestämmelser om sökande av ändring i ett beslut som republikens presidents kansli har fattat om utnämning till tjänst eller tjänsteförhållande.  

Enligt paragrafens 1 mom. får en tjänsteinnehavare söka ändring i beslutet. I 7 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden finns en allmän bestämmelse om rätt att överklaga ett förvaltningsbeslut, varför det inte behövs någon bestämmelse därom i en speciallag. I lagförslaget föreslås därför att den överlappande bestämmelsen om besvärsrätt ska strykas ur momentet.  

I paragrafens 1 mom. finns en hänvisning till den upphävda förvaltningsprocesslagen. I lagförslaget föreslås att denna föråldrade hänvisning ska uppdateras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden och att den ska flyttas till paragrafens 2 mom., där det är lämpligare att placera den efter omformuleringen av 1 mom. Efter ändringen kommer 1 mom. att innehålla bestämmelser om de situationer i vilka besvär inte får anföras över beslut som kansliet har fattat om utnämning till tjänst eller tjänsteförhållande.  

I paragrafens 2 mom. finns en bestämmelse om att ändring kan sökas vidare hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Bestämmelsen är överflödig, då den överlappar bestämmelsen i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Därför föreslås det att den ska upphävas.  

1 2 mom. föreslås att termen ”förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen” ska ändras till den numera använda termen ”en förvaltningsdomstol”. 

I paragrafens 2 mom. finns en bestämmelse om behörig domstol. Enligt bestämmelsen anförs besvär över beslut om utnämning till en tjänst eller ett tjänsteförhållande hos Helsingfors förvaltningsdomstol. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av statstjänstemannalagen och till vissa lagar som har samband med den (RP 77/2017 rd s. 33) har forumbestämmelsen motiverats med att alla besvär över en enskild utnämning till en tjänst eller ett tjänsteförhållande hänvisas till Helsingfors förvaltningsdomstol, eftersom republikens presidents kansli finns i Helsingfors. När bestämmelsen stiftades var den nödvändig för att hindra en spridning av besvären till olika förvaltningsdomstolar, då det i 12 § 2 mom. i den då gällande förvaltningsprocesslagen föreskrevs att besvär över beslut av en sådan myndighet vars verksamhetsområde omfattar hela landet skulle anföras hos den förvaltningsdomstol vars domkrets beslutet huvudsakligen hänförde sig till på grund av att den person som beslutet huvudsakligen gällde hade hemkommun där.  

I nu gällande 10 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs om behörig domstol på ett annat sätt än i förvaltningsprocesslagen. I 10 § 4 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs att om verksamhetsområdet för den myndighet som fattat beslutet omfattar hela landet och beslutet gäller flera personer vars hemort finns inom olika regionala förvaltningsdomstolars domkretsar, är den regionala förvaltningsdomstol behörig inom vars domkrets myndighetens huvudsakliga verksamhetsområde finns. Om denna grund inte kan tillämpas, är den regionala förvaltningsdomstol behörig inom vars domkrets beslutet har fattats.  

Efter att lagen om rättegång i förvaltningsärenden har trätt i kraft, det vill säga från början av 2020, behövs det alltså inte längre någon separat forumbestämmelse om att besvären ska koncentreras till en viss förvaltningsdomstol i syfte att garanteras att besvär över samma beslut styrs till samma förvaltningsdomstol. Därför föreslås det att bestämmelsen i lagens 65 a § 2 mom. om att ändringssökandet ska koncentreras till Helsingfors förvaltningsdomstol ska upphävas. När detta har skett, motsvarar bestämmelserna om de instanser hos vilka besvär får anföras över sådana beslut genom vilka republikens kansli har utnämnt någon till en tjänst eller ett tjänsteförhållande huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, vilket innebär att ändring genom besvär får sökas hos den förvaltningsdomstol som i varje enskilt fall är behörig att behandla ärendet. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs om att ett utnämningsbeslut delges genom vanlig delgivning. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av statstjänstemannalagen och vissa lagar som har samband med den (s. 33) har lagrummet motiverats på följande sätt: ”Den gällande kanslilagen innehåller inga bestämmelser om delgivning av utnämningsbeslut. För tydlighetens skull föreslås i 3 mom. hänvisningar till 59 § i förvaltningslagen och till 19 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet.” Bestämmelsen är överflödig, då den överlappar förvaltningslagen och innehåller överflödiga hänvisningar till sådana allmänna lagar i förvaltningen som även annars blir tillämpliga. Därför föreslås det att bestämmelsen ska upphävas. 

83 §. I lagens 83 § föreskrivs om beslut som gäller offentligheten av en handling. Enligt paragrafens 2 mom. får kansliets beslut om en handlings offentlighet överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Varför ändring ska få sökas på detta sätt har inte behandlats särskilt i detaljmotiveringen till denna bestämmelse i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om presidentens kansli och lagar om ändring av vissa lagar som har samband med den (RP 91/2011 rd s. 34–36). Bestämmelsen motsvarade dock den besvärsinstans som vid den tiden anvisades i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Genom lagen om ändring av 33 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (907/2015) har besvärsinstansen senare ändrats från högsta förvaltningsdomstolen till förvaltningsdomstolen (se regeringens proposition till riksdagen med förslag till granskning av bestämmelserna om sökande av ändring i vissa förvaltningsärenden s. 62). I propositionen föreslås att momentet ska uppdateras till att motsvara den gällande lydelsen i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, det vill säga så att ändring ska sökas hos förvaltningsdomstolen.  

I paragrafens 2 mom. finns också en hänvisning till den upphävda förvaltningsprocesslagen. I propositionen föreslås att denna föråldrade hänvisning ska uppdateras så att den hänvisar till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

7.2  Vallagen

66 h §.Förbud att söka ändring i ett ärende som gäller brevröstning. I propositionen föreslås att till 5 a kap. i vallagen, som gäller brevröstning, ska fogas en ny 66 h §. Den nya paragrafen föreslås innehålla ett besvärsförbud för ärenden som gäller brevröstning och innehålla en bestämmelse om att ändring inte får sökas i ett beslut av en valmyndighet som avses i detta kapitel.  

Paragrafen föreslås få samma sakinnehåll som 66 § i vallagens 5 kap., som gäller förhandsröstning, och 83 § i vallagens 6 kap., som gäller röstning på valdagen. Ändring ska inte få sökas genom besvär eller extraordinära rättsmedel.  

Paragrafen behövs, eftersom de beslut som avses i den måste träda i kraft omedelbart för att valet ska kunna förrättas enligt den tidtabell som annars föreskrivs i lagen. Det gäller att märka att det förbud att söka ändring som för tydlighetens skull föreslås fogas till lagen endast gäller möjligheten att separat söka ändring i beslutet genom besvär. Lagligheten av de beslut som avses i kapitlet kan göras föremål för prövning genom att besvär efter valet anförs över beslutet att fastställa valresultatet. I praktiken har beslut som har gällt brevröstning inte heller hittills kunnat överklagas förrän i samband med besvär över beslutet att fastställa valresultatet. Förfarandet skulle alltså vara detsamma även efter att den föreslagna paragrafen har fogats till lagen.  

102 §.Anförande och behandling av besvär. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om behörig domstol och besvärstid. Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas på besvärsförfarandet och behandlingen av besvär i övrigt lagen om rättegång i förvaltningsärenden. I propositionen föreslås att denna hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska ändras så att den gäller besvärsprocessen i dess helhet. Vidare föreslås att hänvisningen får en materiell lydelse.  

Även den i paragrafens 3 mom. föreskrivna förpliktelsen att besvären ska behandlas skyndsamt föreslås ändras så att den är formulerad på ett sätt som förpliktar förvaltningsdomstolarna, så att det inte kan uppstå oklarhet om att den är tillämplig också på högsta förvaltningsdomstolen.  

104 §.Delgivning av beslut. Termen ”förvaltningsdomstolen” i paragrafens 1–3 mom. föreslås ändras till den numera använda termen ”en förvaltningsdomstol”, så att även högsta förvaltningsdomstolen omfattas av bestämmelsen. På detta sätt blir det i fortsättningen inte nödvändigt att när det gäller delgivning av högsta förvaltningsdomstolens beslut separat hänvisa till denna bestämmelse, utan bestämmelsen täcker redan i sig även delgivning av högsta förvaltningsdomstolens beslut.  

105 §.Fortsatta besvär. Enligt paragrafens 1 mom. får besvär över förvaltningsdomstolens beslut anföras hos högsta förvaltningsdomstolen inom 30 dagar från delfåendet av beslutet. Lagrummet är överflödigt, eftersom det överlappar bestämmelsen om besvärstid i 13 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Det behövs inte heller någon separat bestämmelse i en speciallag om att fortsatta besvär får anföras hos högsta förvaltningsdomstolen, eftersom det redan finns bestämmelser om detta i 12 kap. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas vid sökande av ändring enligt vallagen och en bestämmelse som hänvisar till lagen om rättegång i förvaltningsärenden finns i 102 § i val-lagen. Därför föreslås det att bestämmelsen stryks ur 105 § 1 mom. i vallagen.  

Enligt 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får besvär över en regional förvaltningsdomstols beslut överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Denna bestämmelse tillämpas redan nu även när besvär med stöd av vallagen anförs över förvaltningsdomstolens beslut, trots att detta inte direkt sägs ut i 105 § 1 mom. i vallagen (se härom HFD 2022:26). 

Enligt 122 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden kan ett beslut som får överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd verkställas trots att besvär över beslutet anförs hos högsta förvaltningsdomstolen. Om det skulle vara möjligt att verkställa ett beslut trots att besvärstillstånd söks hos högsta förvaltningsdomstolen, skulle det till följd av valärendenas karaktär bli meningslöst att söka ändring. Därför föreslås det att till 1 mom. i 105 § i vallagen ska fogas en bestämmelse om att förvaltningsdomstolens beslut inte ska få verkställas förrän ansökan om besvärstillstånd har avgjorts genom ett beslut som har vunnit laga kraft, såvida inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat.  

Till följd av de preciseringar av ordalydelserna som föreslås i 104 § i vallagen blir hänvisningen i 105 § 3 mom. i vallagen till bestämmelsen i 104 § i samma lag om delgivning och kungörande av högsta förvaltningsdomstolens beslut överflödig. Därför föreslås det att 3 mom. i 105 § upphävs. 

7.3  Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet

33 §.Ändringssökande. I 33 § 2 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet föreskrivs som följer: ”Vid sökande av ändring i andra beslut och beslut som har meddelats med anledning av en begäran om omprövning tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).” Bestämmelsen fick denna lydelse genom lagen om ändring av 33 och 34 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (853/2020). Syftet med ändringen var att uppdatera den tidigare hänvisningen till förvaltningsprocesslagen så att den nu skulle gälla lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Tidigare lydde momentet enligt lagen om ändring av 33 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (907/2015) på följande sätt: ”Andra beslut och beslut som har meddelats med anledning av en begäran om omprövning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996).” Denna tidigare ordalydelse motiverades i regeringens proposition till riksdagen med förslag till granskning av bestämmelserna om sökande av ändring i vissa förvaltningsärenden (s. 62) på följande sätt: ”Enligt 2 mom. får andra beslut som fattats med stöd av denna lag och beslut som har meddelats med anledning av begäran om omprövning överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Det kan vara fråga om beslut av statsrådet och av myndigheter som hör till en organisation som är underställd statsrådet, beslut av andra myndigheter samt beslut av privata aktörer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter och på vilka bestämmelserna om myndigheter tillämpas enligt lagens 4 §. Hos förvaltningsdomstolen anförs också besvär över beslut som fattats av statsrådets allmänna sammanträde, eftersom dessa beslut på basis av ärendets karaktär kan jämställas med motsvarande beslut som fattats av andra myndigheter. Till denna del avviker förslaget från den allmänna bestämmelsen i förvaltningsprocesslagen, enligt vilken besvär över ett beslut som fattats av statsrådets allmänna sammanträde får anföras hos högsta förvaltningsdomstolen.” 

Enligt gällande paragrafens 2 mom. bestäms besvärsisntansen enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden. I fråga om beslut av statsrådets allmänna sammanträde motsvarar bestämmelsen således inte längre syftet i lagen 907/2015, enligt vilket även beslut av statsrådets allmänna sammanträde skulle överklagas hos förvaltningsdomstolen. De beslut som statsrådets allmänna sammanträde fattar med stöd av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet hänför sig inte till utövningen av regeringsmakten på ett sådant sätt att det kunde anses motiverat att ändring i dessa beslut ska sökas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen. Beslut som avses i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet är beslut som alla myndigheter har att fatta med anledning av begäran om utlämning av innehållet i de handlingar som myndigheten har i sin besittning, utan någon särskild bestämmelse om saken. Dessa beslut är således av annan karaktär än andra beslut som uttryckligen statsrådets sammanträde ska fatta och som gäller utövning av regeringsmakt.  

När statsrådets allmänna sammanträde fattar beslut som avses i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, motsvarar dessa förvaltningsbeslut av sammanträdet till sin karaktär, omfattning och den prövningsrätt som ingår i besluten de beslut som andra myndigheter fattar med stöd av samma lag och även frågeställningarna är desamma. Därför är det inte ändamålsenligt att besvärsinstansen för förvaltningsbeslut som statsrådets sammanträde fattar med stöd av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet skiljer sig från besvärsinstansen för beslut som andra myndigheter fattar med stöd av samma lag. Det är således motiverat att göra ett undantag från huvudregeln i 8 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden när det gäller överklagande av beslut som fattats av statsrådets allmänna sammanträde, särskilt med beaktande av de ändringar som i denna proposition föreslås i bestämmelsen i 83 § 2 mom. i lagen om republikens presidents kansli om besvärsinstansen för sökande av ändring i beslut som republikens presidents kansli har fattat om offentligheten av en handling och i bestämmelsen i 20 § i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar om besvärsinstansen för sökande av ändring i ett förvaltningsbeslut som har fattats av en förvaltningsdomstol. Av dessa orsaker föreslås det att till 33 § 2 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet som ett undantag från bestämmelsen i 8 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska fogas en bestämmelse om att ändring även i beslut av statsrådets allmänna sammanträde ska sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. 

7.4  Lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar

10 §.Offentlighet vid muntlig förhandling. Enligt 10 § 1 mom. i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar har var och en rätt att närvara vid en muntlig förhandling i ett ärende, om inte något annat föreskrivs i denna lag eller i någon annan lag. Enligt 3 mom. i samma paragraf tillämpas på syn som förrättas av förvaltningsdomstolen vad som i denna lag föreskrivs om muntlig förhandling. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar samt vissa lagar som har samband med den (RP 12/2006 rd s. 34–35) motiverades bestämmelsen med att en form av muntlig förhandling är syneförrättningar, som förekommer i synnerhet i miljöärenden.  

I nuläget innehåller lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar inte några bestämmelser om på vilka grunder det är möjligt att vid muntlig förberedelse enligt 47 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden eller inspektion enligt 49 § i samma lag begränsa offentligheten, allmänhetens närvaro eller upptagning av den muntliga förberedelsen eller synen. Det är motiverat att de lagstadgade grunder på vilka en förvaltningsdomstol kan begränsa offentligheten vid handläggningen är desamma för alla olika sätt att muntligt handlägga och utreda ett ärende oberoende av vilken form av muntlig handläggning som det är frågan om. Muntlig förberedelse och inspektion är nya former av muntlig handläggning, som togs in i lagstiftningen i samband med att lagen om rättegång i förvaltningsärenden stiftades. 

Tillämpningsområdet för bestämmelserna om offentlighet vid muntlig förhandling i 4 kap. i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar behöver utsträckas till att utöver muntlig förhandling och syn även gälla de nya sätten att handlägga och utreda ärenden om vilka föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, det vill säga muntlig förberedelse enligt lagens 47 § och inspektion enligt lagens 49 §. Vidare föreslås att även muntlig förberedelse och inspektion ska vara sådana sätt utreda ärenden på vilka enligt 10 § 3 mom. i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar ska tillämpas vad i den lagen föreskrivs om muntlig förhandling. Efter ändringen kommer t.ex. hänvisningen i lagens 4 § till tidpunkten för en muntlig förhandling att gälla även tidpunkten för muntlig förberedelse och inspektion. 

Trots att muntlig förberedelse och granskning till sin karaktär är något olika sätt att utreda ett ärende än muntlig förhandling, är det ändamålsenligt att offentlighets- och sekretess-frågorna i anslutning till dem kan avgöras enligt samma regler som andra offentlighetsfrågor som kommer till avgörande i förvaltningsrättskipningen. Enligt regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om rättegång i förvaltningsärenden och till vissa lagar som har samband med den (RP 29/2018 rd s. 55) är inspektion avsedd att vara ett lättare förfarande för klarläggning av ärendet än en syn. 

Enligt t.ex. 84 § 1 mom. i barnskyddslagen (417/2007) kan förvaltningsdomstolen när ett ärende som gäller omhändertagande har inletts utöver den skriftliga beredningen av ärendet ordna muntlig förberedelse enligt 47 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden för att klarlägga parternas yrkanden och grunderna för dem. Syftet med förberedelsen är att i synnerhet klarlägga vad parterna och den myndighet som gjort ansökan eller fattat beslutet är oeniga om och vilka bevis som kan läggas fram till stöd för yrkandena. I regeringens proposition i en lag om ändring av barnskyddslagen (RP 71/2019 rd s. 7–8), som ledde till ändring av 84 § i barnskyddslagen, motiverades förslaget till ett nytt 1 mom. med att även om lagen om rättegång i förvaltningsärenden i likhet med den upphävda förvaltningsprocesslagen också innehåller en bestämmelse om begränsad muntlig förhandling, är det ändamålsenligt att ändra hänvisningsbestämmelsen i 84 § i barnskyddslagen så att den gäller den nya 47 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som gäller muntlig förberedelse. Barnskyddslagens 84 § motsvarar således till innehållet den gällande lagen, men det föreslås att hänvisningarna ändras till att motsvara den nya lagstiftningen.  

Enligt 10 § i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar har var och en rätt att närvara vid en muntlig förhandling i ett ärende, om inte något annat föreskrivs. I lagens 11 § finns bestämmelser om förhandling inom stängda dörrar. Enligt bestämmelsen hålls muntlig förhandling helt eller till behövliga delar utan att allmänheten är närvarande, om det vid den muntliga förhandlingen läggs fram uppgifter eller handlingar som är sekretessbelagda enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet eller enligt någon annan lag. En förvaltningsdomstol kan dock bestämma att den muntliga förhandlingen även i dessa fall ska vara offentlig, om detta behövs för att säkerställa en rättvis rättegång. Dessutom kan en förvaltningsdomstol, om inte något viktigt allmänt eller enskilt intresse förutsätter offentlig förhandling, på begäran av en enskild rättegångspart ordna muntlig förhandling utan att allmänheten är närvarande, om offentlig förhandling skulle medföra särskild olägenhet för parten och förhandling inom stängda dörrar främjar förvaltningsdomstolens möjlighet att få upplysningar i ärendet. I lagens 12 § finns bestämmelser om närvaro vid förhandling inom stängda dörrar. Vid en sådan förhandling har enligt denna paragraf förutom rättegångsparterna och deras ombud och biträden samt ombud och deras biträden för den förvaltningsmyndighet som fattat avgörandet, de personer rätt att närvara vilkas närvaro förvaltningsdomstolen anser vara nödvändig. I lagens 13 § finns bestämmelser om begränsning av allmänhetens närvarorätt och i lagens 14 § bland annat bestämmelser om möjlighet att göra en upptagning av den muntliga förhandlingen. 

Enligt de föreslagna bestämmelserna ska en förvaltningsdomstol enligt bestämmelserna i 4 kap. i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar pröva och avgöra om det finns förutsättningar för en offentlig muntlig förberedelse eller granskning, så att kravet på rättvis rättegång även med hänsyn till offentlighetssynpunkter blir helt tillgodosett även vid dessa former av muntlig handläggning av ett ärende. 

13 §.Begränsning av allmänhetens närvarorätt. I paragrafen föreskrivs om begränsning av allmänhetens närvarorätt vid offentlig förhandling. Enligt den sista meningen i 1 mom. kan förvaltningsdomstol begränsa allmänhetens närvaro vid offentlig förhandling också om det behövs för att undvika trängsel eller av orsaker som beror på föremålet för en syneförrättning. I regeringens proposition till Riksdagen med förslag till lag om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar samt vissa lagar som har samband med den (s. 37) motiverades bestämmelsen med att omständigheterna på förrättningsplatsen kan vara sådana att det av t.ex. säkerhetsskäl kan tillåtas att bara ett begränsat antal personer får tillträde till en viss plats eller ett visst utrymme. I dessa fall är det nödvändigt att se till att de personer som är delaktiga i rättegången får tillträde till förrättningsplatsen. 

Omständigheterna och de orsaker som leder till begränsning av allmänhetens närvaro är ofta mycket liknande vid syn och inspektion. Därför föreslås det att till meningen för tydlighetens skull ska fogas orsaker som beror på föremålet för inspektionen. 

20 §.Ändringssökande i beslut i förvaltningsärenden. I 20 § 1 mom. i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar föreskrivs att ett förvaltningsbeslut som en förvaltningsdomstol, försäkringsdomstolen eller marknadsdomstolen har fattat får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen.  

Enligt paragrafens 2 mom. får ett i denna lag avsett förvaltningsbeslut som har fattats av en besvärsnämnd som omfattas av besvärssystemet under försäkringsdomstolen överklagas genom besvär hos försäkringsdomstolen. Förvaltningsbeslut som andra besvärsnämnder har fattat får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Över försäkringsdomstolens och förvaltningsdomstolens beslut med anledning av besvären får besvär anföras hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.  

Enligt paragrafens 3 mom. gäller i fråga om ändringssökande i övrigt det som bestäms i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar samt vissa lagar som har samband med den (s. 45) har paragrafen motiverats med att detta i stora drag motsvarar besvärsgången också i andra förvaltningsrättskipningsärenden eller ärendekategorier.  

I de ärenden som det nu gäller är det emellertid inte frågan om att ändring söks i ett förvaltningsrättskipningsärende, utan om att ändring söks i ett förvaltningsbeslut. Enligt huvudregeln, det vill säga 8 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, får beslut av myndigheter överklagas hos förvaltningsdomstolen. I dessa ärenden, där en besvärsnämnd eller en förvaltningsdomstol avgör ett förvaltningsärende som gäller offentligheten av en uppgift som begärs utlämnad, är det inte motiverat att ändring i beslutet söks på ett annat sätt än vad som föreskrivs i den allmänna lagen. Att ändra bestämmelserna så att de motsvarar huvudregeln stämmer också överens med bestämmelsen i 33 § 2 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet, som gäller sökande av ändring i beslut som myndigheter meddelat om offentligheten av en uppgift.  

Även om avgörandet av besvär över beslut som gäller offentligheten av en handling i viss mån förutsätter kunskap även om substansen i huvudsaken, är ändå insikterna om de bestämmelser som reglerar handlingens offentlighet av större betydelse i sammanhanget. Förvaltningsdomstolarna har bättre förutsättningar än specialdomstolarna att avgöra besvär över beslut som gäller offentligheten av en handling eftersom de avgör även alla andra myndigheters besvär över sådana beslut. Kännedom om substansen i huvudsaken behövs också när förvaltningsdomstolarna avgör besvär över andra myndigheters beslut om offentligheten av en handling. En enhetlig besvärsinstans för alla beslut som gäller offentligheten av en handling ger också en enhetligare rättspraxis.  

På dessa grunder föreslås att bestämmelsen i lagens 20 § 1 och 2 mom., som gäller besvärsinstansen när ändring söks i förvaltningsbeslut, ska ändras så att den motsvarar huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, det vill säga så att ändring ska sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen.  

Om bestämmelserna ändras till att motsvara huvudregeln, innebär detta att förvaltningsdomstolen härefter ska vara besvärsinstansen även för beslut genom vilka förvaltningsdomstolen som förvaltningsärende har avgjort ett ärende gällande offentligheten av en handling eller uppgift. Även andra förvaltningsbeslut som en förvaltningsdomstol fattar, t.ex. beslut som avses i statstjänstemannalagen söks genom besvär hos förvaltningsdomstolen. I förvaltningsdomstolen avgörs besvär som rättskipningsärenden i en ojävig sammansättning av domstolen. De föreslagna bestämmelserna innebär att förvaltningsdomstolarna kunde komma att avgöra också besvär där ändring söks i förvaltningsbeslut som har fattats av samma förvaltningsdomstol eller eventuellt av förvaltningsdomstolens överdomare. När det överklagade förvaltningsbeslutet har fattats av överdomaren, ska förvaltningsdomstolen enligt 14 § kap. 1 § 1 mom. i domstolslagen begära att högsta förvaltningsdomstolen förordnar en ojävig sammansättning att behandla överklagandet. 

Efter ändringen är det inte längre nödvändigt att i 20 § i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar räkna upp olika besvärsnämnder och förvaltningsdomstolar som fattar beslut i förvaltningsärenden, eftersom ändring söks på samma sätt i alla besvärsnämnders och förvaltningsdomstolars beslut i förvaltningsärenden som gäller offentligheten av uppgifter eller handlingar som begärs utlämnade. Därför finns det inte längre anledning att dela upp bestämmelserna i 1 och 2 mom., såsom i den gällande paragrafen, eftersom reglerna är desamma i alla fall. Följaktligen föreslås det i propositionen att bestämmelserna i 1 och 2 mom. ska sammanföras till ett enda moment.  

Ett beslut som högsta förvaltningsdomstolen har fattat om offentligheten i en rättegång ska fortfarande inte få överklagas, eftersom ett sådant ärende med stöd av lagens 18 § 1 mom. alltid behandlas som ett rättskipningsärende och det inte är möjligt att genom ordinarie rättsmedel söka ändring i beslut som högsta förvaltningsdomstolen i egenskap av högsta rättsinstans fattar i rättskipningsärenden.  

Den föreslagna ändringen påverkar inte heller sökandet av ändring i beslut om utlämnande av en uppgift eller handling när frågan måste avgöras i en anhängig rättegång. Förvaltningsdomstolarnas roll när det gäller avgörandet av offentlighetsfrågor i ärenden som avgörs i förvaltningsprocessuell ordning ändras inte genom reformen, inte heller reglerna om ändringssökande i sådana fall. Enligt lagens 18 § 2 mom. fattas beslut om utlämnande av en uppgift eller rättegångshandling i ett förfarande enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden, om det gäller utlämnande av en uppgift eller handling till en rättegångspart och saken måste avgöras i den anhängiga rättegången. Även frågor som gäller offentligheten vid muntlig förhandling och syn samt – efter den föreslagna ändringen av lagens 10 § 3 mom. – även muntlig förberedelse och inspektion avgörs i ett förfarande enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Enligt lagens 19 § 2 mom. avgörs en i lagens 18 § 2 mom. avsedd fråga i en sammansättning som är domför att fatta avgörande om behandlingen av huvudsaken. 

Den förslagna ändringen innebär att om en part under en anhängig rättegång begär att en uppgift eller rättegångshandling ska lämnas ut till honom eller henne och sedan söker ändring i beslutet, kommer denna ändringsansökan att behandlas av en annan domstol än en ändringsansökan som en utomstående eventuellt gör efter att ha meddelats ett beslut med anledning av sin begäran om utlämnande av en uppgift eller handling om samma sak. När en part i en anhängig rättegång framställer en begäran om utlämning av en uppgift eller handling i anslutning till ett rättskipningsärende, avgörs begäran även i första instans i den sammansättning som avgör rättskipningsärendet, medan en begäran om utlämning av en uppgift eller handling från en utomstående i första instans avgörs som ett förvaltningsärende. Enligt lagens 19 § avgörs en begäran som ska handläggas i anslutning till behandlingen av ett rättskipningsärende således i en annan sammansättning av domstolen än en begäran som ska behandlas som ett förvaltningsärende.  

En rättegångsparts rätt att ta del av den begärda uppgiften eller rättegångshandlingen avgörs även delvis enligt andra bestämmelser än en utomståendes motsvarande begäran. Ändring i avgörandena söks likaså enligt gällande lag vid olika tidpunkter, eftersom en rättegångspart söker ändring i avgörandet i samband med att parten söker ändring i avgörandet i rättskipningsärendet, medan en utomstående söker ändring i avgörandet efter att ha fått del av förvaltningsbeslutet. 

Rättegångspartens och en utomstående begäran om utlämning av en uppgift eller rättegångs-handling, vilka i första instans avgörs på olika sätt, har således inte en sådan fast anknytning till varandra att det vore befogat att föreskriva att ändring i besluten ska sökas hos samma instans. En begäran om att få ta del av en uppgift eller rättegångshandling som en rättegångspart framställer under en anhängig rättegång behöver såsom hittills avgöras under rättegången, så att saken inte fördröjs mer än nödvändigt, medan det däremot inte finns anledning att ändra bestämmelserna om utlämning av en uppgift eller rättegångshandling till en utomstående så att begäran måste avgöras i anslutning till en eventuellt samtidigt anhängig rättegång. 

Enligt huvudregeln i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får ändring i förvaltningsdomstolens beslut sökas hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Efter den ändring av 20 § i lagen om offentlighet i rättegång i förvaltningsdomstolar som föreslås i propositionen är förvaltningsdomstolen den första besvärsinstansen för alla de förvaltningsbeslut som fattas med stöd av den lag. Bestämmelsen i nu gällande 2 mom. om att ändring får sökas hos högsta förvaltningsdomstolen om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd blir således överflödig, varför det föreslås att den ska utgå. 

Hänvisningen till lagen om rättegång i förvaltningsdomstolar i paragrafens 3 mom. föreslås ändras så att den får en informativ lydelse, eftersom undantag från den inte längre skulle förekomma. Samtidigt föreslås att bestämmelsen överförs till paragrafens första, det vill säga enda moment.  

7.5  Beredskapslagen

130 §.Ändringssökande. Enligt 130 § 1 mom. i beredskapslagen får beslut som fattats av statsrådet, ett ministerium eller Finlands Bank överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen. Övriga beslut som fattas enligt beredskapslagen får överklagas hos förvaltningsdomstolen. Enligt regeringens proposition till riksdagen med förslag till beredskapslag samt vissa lagar som har samband med den (RP 3/2008 rd s. 96) motsvarar denna ordning i fråga om besvärsinstanserna i bestämmelserna i 48 § i den tidigare beredskapslagen (1080/1991). I denna proposition föreslås att momentet ska ändras så att bestämmelsen i fråga om ändringssökande informativt hänvisar till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. För beslut som fattas av ett ministerium eller Finlands Bank skulle besvärsinstansen således ändras till att motsvara den gällande huvudregeln i den allmänna lagen, enligt vilken beslut av andra myndigheter än statsrådets allmänna sammanträde får överklagas hos förvaltningsdomstolen.  

När den informativa hänvisningen till den allmänna lagen om ändringssökande fogas till paragrafens 1 mom., behövs den inte längre i 2 mom. Därför föreslås det att hänvisningen stryks ur 2 mom.  

I propositionen föreslås också att termen ”besvär” ändras till den numera använda termen ”ändringssökande” och termen ”besvärsmyndigheten” ändras till den numera använda termen ”en förvaltningsdomstol”.  

7.6  Dataskyddslagen

23 §.Beslut av kommissionen. Enligt 23 § 2 mom. i dataskyddslagen får ändring i förvaltningsdomstolens beslut i ett ärende som enligt 23 § 1 mom. i dataskyddslagen gäller begäran om förhandsavgörande sökas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Bestämmelsen överlappar 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Enligt regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om rättegång i förvaltningsärenden och till vissa lagar som har samband med den (s. 177) gäller lagens bestämmelse om besvärstillstånd besvär hos högsta förvaltningsdomstolen över förvaltningsdomstolens beslut oavsett om ärendet inletts vid förvaltningsdomstolen som besvär eller förvaltningstvistemål eller annat förvaltningsprocessuellt ärende. De andra förvaltningsprocessuella ärenden som avses i lagen är olika ärenden som blir anhängiga i förvaltningsdomstolen genom ansökan eller framställning.  

Eftersom bestämmelsen om besvärstillstånd i lagen om rättegång i förvaltningsärenden gäller även ärenden som blir anhängiga genom ansökan i en förvaltningsdomstol, överlappar bestämmelsen till denna del bestämmelsen i den allmänna lagen och är således överflödig. Därför föreslås det att 23 § 2 mom. ska upphävas. Lagens innehåll ändras inte genom att momentet upphävs, varför ingen övergångsbestämmelse föreslås fogas till denna lag. 

7.7  Domstolslagen

17 kap. Sakkunnigledamöter 

15 §.Förslag till förordnande av de av försäkringsdomstolens sakkunnigledamöter som ska vara insatta i förhållandena inom arbetslivet eller företagsverksamheten eller i militärskadeärenden. I 17 kap. 15 § i domstolslagen föreskrivs om förslag till förordnande av de av försäkringsdomstolens sakkunnigledamöter som är insatta i förhållanden inom arbetslivet eller företagsverksamheten eller i militärskadeärenden.  

Enligt 1 punkten underpunkt b i 1 mom. i paragrafen förordnas de ledamöter i försäkringsdomstolen som är insatta i förhållanden i arbetslivet och på arbetsmarknaden eller i företagsverksamhet på förslag av kommunala arbetsmarknadsverket och huvudavtalsorganisationer som representerar kommunala tjänsteinnehavare och arbetstagare. Lagrummet föreslås ändras med anledning av att välfärdsområden inrättas samt social- och hälsovården och räddningsväsendet reformeras. I samband med reformen har genom lagen om ändring av lagen om kommunala arbetskollektivavtal (628/2021) kommunala arbetsmarknadsverket ersatts med Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT. Hänvisningen till kommunala arbetsmarknadsverket föreslås därför ändras till en hänvisning till Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT. Dessutom behöver lagrummet kompletteras så att i det förutom huvudavtalsorganisationer som representerar kommunala tjänsteinnehavare och arbetstagare nämns också huvudavtalsorganisationer som representerar välfärdsområdenas tjänsteinnehavare och arbetstagare.  

Enligt 1 punkten underpunkt f i samma moment förordnas de ledamöter i försäkringsdomstolen som är insatta i förhållanden i arbetslivet och på arbetsmarknaden eller i företagsverksamhet på förslag av försvarsministeriet och de mest representativa av de organisationer som är insatta i ersättningstagarnas förhållanden, när det är fråga om ärenden som gäller olycksfall i militärtjänst. Lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag (1522/2016) trädde i kraft 1.1.2017 och därefter har man i försäkringsdomstolen som en ny ärendekategori behandlat besvär som gäller ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag. Uttrycket ”olycksfall i militärtjänst” i 1 punkten underpunkt f i 17 kap. 15 § 1 mom. i domstolslagen täcker inte olycksfall och sjukdomar som har drabbat civila personer i krishanteringsuppdrag. Därför är det behövligt att uppdatera lagrummet så att i det nämns även olycksfall i krishanteringsuppdrag, på motsvarande sätt som det nedan föreslås att en sådan bestämmelse ska fogas till 8 punkten i 6 § 1 mom. i lagen om rättegång i försäkringsdomstolen.  

19 a kap. Domstolsverket 

7 §.Tillsättning av direktion och direktionens sammansättning. I paragrafens 4 mom. föreskrivs att en riksdagsledamot eller en ledamot av Ålands landsting, en medlem av statsrådet eller en ledamot av Ålands landskapsregering, ett kommunfullmäktige eller en kommunstyrelse inte får ingå i Domstolsverkets direktion.  

Enligt lagen om välfärdsområden (611/2021) är välfärdsområdenas organ välfärdsområdesfullmäktige och välfärdsområdesstyrelsen. Uppdraget att vara ledamot av välfärdsområdesfullmäktige och välfärdsområdesstyrelsen är politiska uppdrag på samma sätt som övriga i 19 a kap. 7 § 4 mom. i domstolslagen avsedda uppdrag och en ledamot av välfärdsområdesfullmäktige eller välfärdsområdesstyrelsen borde inte heller vara ledamot av Domstolsverkets direktion. Därför föreslås det att till förteckningen i 19 a kap. 7 § 4 mom. i domstolslagen ska fogas ett omnämnande om ledamöterna i välfärdsområdesfullmäktige och välfärdsområdesstyrelsen.  

23 kap. Ändringssökande 

1 §.Sökande av ändring i beslut om tillstånd för bisyssla. I 23 kap. 1 § i domstolslagen föreskrivs om sökande av ändring i förvaltningsbeslut om tillstånd för bisyssla för en domare. Enligt paragrafens 1 mom. får ändring sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, men besvär över ett beslut av högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen anförs dock hos respektive domstol, där ärendet behandlas i plenum.  

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till domstolslag och lagstiftning som har samband med den (RP 7/2016 rd s. 118) motiveras lagrummet på följande sätt: ”Enligt 1 mom. får beslut som gäller bisysslotillstånd överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, vilket motsvarar bestämmelsen i 57 § i tjänstemannalagen. Högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens beslut om bisysslotillstånd får överklagas genom besvär hos domstolen i fråga, där ärendet behandlas i plenum. De domstolarna är behöriga att avgöra bisyssloärenden både i fråga om sina egna domare och föredragande och chefsdomare vid lägre domstolar.”  

I gällande 57 § 1 mom. (34/2020) i statstjänstemannalagen hänvisas i fråga om ändringssökande till lagen om rättegång i förvaltningsärenden och i fråga om ändring i ett beslut som en domstol har fattat om en domares eller föredragandes bisyssla till domstolslagen. Momentet hade tidigare en annan lydelse (387/2001), där det i fråga om domstolar föreskrevs att i ett beslut som en domstol fattat om en bisyssla skulle ändring dock sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Denna bestämmelse fogades till statstjänstemannalagen med anledning av lagutskottets betänkande (LaUB 5/2001 rd s. 3), där tillägget motiverades på följande sätt: ”Domstolarna är inte myndigheter under statsrådet, trots att de budgetekonomiskt sett inordnas under justitieministeriets förvaltningsområde. Därför måste 57 § 1 mom. kompletteras med en bestämmelse om ändringssökande i beslut om bisyssla som fattas av en domstol. Utskottet föreslår att beslut om bisyssla som en domstol fattar ska överklagas genom besvär till högsta förvaltningsdomstolen, som är den högsta domstolsinstansen i förvaltningsbeslut i enlighet med tjänstemannalagen.” 

Enligt huvudregeln, det vill säga 8 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, ska myndigheters beslut överklagas hos förvaltningsdomstolen. I motsats till vad som var fallet enligt den tidigare förvaltningsprocesslagen, gäller huvudregeln i 8 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden samtliga myndigheter som avses i lagens 4 §, inte bara de som lyder under statsrådet. Ett ärende som gäller tillstånd för bisyssla avgörs i domstolarna som ett förvaltningsärende. Ett förfarande där ändringsökandet i sådana beslut koncentreras till högsta förvaltningsdomstolen är således inte förenligt med huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Av ovan nämnda skäl förefaller bestämmelsen i 23 kap. 1 § 1 mom. i domstolslagen om besvärsinstansen när ändring söks i beslut om tillstånd för bisyssla inte längre motiverad och föreslås därför ändras i fråga om andra än de högsta domstolarna, så att ändring i enlighet med huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får sökas hos förvaltningsdomstolen.  

Rättsinstanssystematiken motiverar dock fortfarande särskilda bestämmelser om ändringssökande för de högsta domstolarnas del. 

Att bestämmelserna ändras till att motsvara huvudregeln innebär att även beslut som en förvaltningsdomstol med stöd av denna lag fattar om tillstånd för bisyssla härefter överklagas hos förvaltningsdomstolen. Även andra förvaltningsbeslut som förvaltningsdomstolen fattar, t.ex. med stöd av statstjänstemannalagen överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen, där ärendet avgörs i en ojävig sammansättning. De föreslagna bestämmelserna innebär att förvaltningsdomstolarna kunde komma att avgöra också besvär där ändring söks i förvaltningsbeslut som har fattats av samma förvaltningsdomstol eller eventuellt av förvaltningsdomstolens överdomare i tjänstemannarättsliga ärenden som berör deras domarkolleger. För att säkerställa att besvären i sådana situationer behandlas i ojävig sammansättning av domstolen, ska förvaltningsdomstolen med stöd av 14 § kap. 1 § 1 mom. i domstolslagen begära att högsta förvaltningsdomstolen förordnar en ojävig sammansättning att behandla besvären. 

Efter denna lagändring ska ändring i ett beslut om tillstånd för bisyssla för en domare i första instans sökas hos förvaltningsdomstolen, om beslutet inte gäller en domare i de högsta domstolarna. Enligt huvudregeln i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska ändring i den regionala förvaltningsdomstolens beslut få sökas hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.  

2 §.Sökande av ändring i beslut om skriftlig varning. I 23 kap. 2 § i domstolslagen föreskrivs om sökande av ändring i ett förvaltningsbeslut om en skriftlig varning till en domare. Enligt paragrafens 1 mom. får ändring i beslutet sökas genom besvär. Ärendet ska behandlas skyndsamt som ett rättskipningsärende vid fullföljdsdomstolen.  

I propositionen föreslås att den första meningen i 1 mom. ska överföras till paragrafens 2 mom. Den andra meningen i 1 mom. om att ärendet ska behandlas som ett rättsskipningsärende vid fullföljdsdomstolen är obehövlig, eftersom ärendena alltid behandlas som rättskipningsärenden när ändring söks. Efter de föreslagna ändringarna föreskrivs i momentet endast att fullföljdsdomstolen är skyldig att behandla ärendet skyndsamt. Därför föreslås det att nuvarande 2 mom. ska bli 1 mom. och 1 mom. ska bli 2 mom.  

Enligt paragrafens 2 mom. i gällande lag ska ändring sökas hos en högre domstol i respektive domstolslinje, dock så att ändring i högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens beslut söks hos respektive domstol, som behandlar ärendet i plenum.  

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till domstolslag och lagstiftning som har samband med den (s. 118) har paragrafen motiverats på följande sätt: ”Paragrafen motsvarar 53 a § 1 mom. i statstjänstemannalagen.” Förslaget att 53 a och 54 a § i statstjänstemannalagen skulle upphävas motiverades i samma proposition (s. 146) på följande sätt: ”Paragraferna gäller ändringssökande i beslut om skriftlig varning för domare eller entledigande på grund av förlorad arbetsförmåga. Eftersom bestämmelser om ändringssökande tas in i 23 kap. i domstolslagen, kan de aktuella paragraferna upphävas. De behöriga myndigheterna ändras inte i fråga om domare. Däremot ska bestämmelserna om domare också till denna del tillämpas på föredragande vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen.” 

Den tidigare lydelsen av 53 a § i statstjänstemannalagen hade i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av 2 kap. 7 och 10 § i strafflagen och av statstjänstemannalagen (RP 33/2008 rd s. 14) i det avsnitt av motiveringen som gäller lagstiftningsordningen motiverats på följande sätt: ”En varning enligt statstjänstemannalagen som ges en domare kan inte leda till förlust av tjänst. En varning som chefsdomaren ger är i juridiskt hänseende ett förvaltningsbeslut. Överklagande i förvaltningsärenden som utgör förvaltningsförfarande är förvaltningsprocess. Enligt 99 § 1 mom. i grundlagen utövas den högsta domsrätten i förvaltningsmål av högsta förvaltningsdomstolen. Riksdagens grundlagsutskott har ansett att styrning av överklagande från ett förvaltningsavgörande till allmän domstol är ett exceptionellt arrangemang, som förutsätter särskilda grunder (GrUU 4/2005, 32/2005, 54/2001, 12/2001 och 9/2001 rd). Därför föreslås som rättsmedel vid varning rättelse hos tjänstemannanämnden, vars beslut kan överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen.”  

I grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 36/2008 rd s. 2) har saken behandlats på följande sätt: ”Vidare uppmärksammar utskottet att ett rättelseyrkande med anledning av varningen primärt ska göras hos tjänstemannanämnden. Med hänsyn framför allt till domarnas oberoende är det ett problem, om rättsinstansen ligger utanför domstolsväsendet. Därför är det nödvändigt att en varning till en domare ska kunna överklagas inom den berörda domstolslinjen. Att lagförslaget justeras på denna punkt är ett villkor för att det ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.”  

Med anledning av lagutskottets betänkande (LaUB 1/2009 rd s. 4) har besvärsisntansen ändrats så att omprövningsförfarandet har slopats. Lagutskottet har motiverat sin ståndpunkt på följande sätt: ”Lagutskottet föreslår därför i lagen en ny 53 a § om överklagande av beslut om skriftlig varning till en domare. Enligt paragrafen överklagas beslutet genom besvär. Ändringssökandet sker inom domstolslinjen. Beslut av lagmannen i en tingsrätt får överklagas till hovrätten. Beslut av presidenten i en hovrätt eller vid arbetsdomstolen får överklagas till högsta domstolen. När beslutet fattats av en överdomare vid en förvaltningsdomstol, marknadsdomstolen eller försäkringsdomstolen är högsta förvaltningsdomstolen fullföljdsinstans. Beslut av presidenten i högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen överklagas till respektive domstol och överklagandet behandlas i plenum.” 

Enligt huvudregeln i 8 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får myndigheternas beslut överklagas hos förvaltningsdomstolen. Ett ärende som gäller en skriftlig varning avgörs i domstolarna som ett förvaltningsärende. Ett förfarande där ändring i sådana beslut söks hos en högre rättsinstans är således inte förenligt med huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

I propositionen föreslås att bestämmelsen i 23 kap. 2 § 2 mom. i domstolslagen om besvärsinstansen för beslut som gäller skriftliga varningar ska ändras i fråga om andra än de högsta domstolarna så att i enlighet med huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får ändring sökas hos förvaltningsdomstolen. De allmänna domstolarna behandlar inte heller annars besvär över beslut i förvaltningsärenden, varför det inte längre är motiverat att de gör det när det gäller skriftliga varningar till domare. Enligt vilka processregler saken ska behandlas i de allmänna domstolarna är en öppen fråga, då den inte regleras i de gällande bestämmelserna. Dessutom är det förvaltningsdomstolarna som behandlar också alla andra tjänstemannarättsliga besvärsärenden. Enhetliga bestämmelser om besvärsinstansen för beslut som gäller skriftliga varningar bidrar också till att rättegångsavgifterna och -kostnaderna förenhetligas, så att de kommer att bestämmas enligt samma principer i dessa besvärsärenden, oberoende av om arbetsgivaren är en allmän domstol eller en förvaltningsdomstol. Ändring ska fortfarande sökas inom domstolsväsendets ram, vilket grundlagsutskottet (GrUU 36/2008 rd s. 2) och lagutskottet (LaUB 1/2009 rd s. 4–5) ansåg viktigt.  

Rättsinstanssystematiken motiverar fortfarande särskilda bestämmelser om ändringssökande för de högsta domstolarnas del. 

Att bestämmelserna ändras till att motsvara huvudregeln innebär att även beslut som en förvaltningsdomstol med stöd av denna lag fattar om en skriftlig varning härefter överklagas hos förvaltningsdomstolen. Även andra förvaltningsbeslut som förvaltningsdomstolen fattar, t.ex. med stöd av statstjänstemannalagen överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen, där ärendet avgörs i en ojävig sammansättning. De föreslagna bestämmelserna innebär att förvaltningsdomstolarna kunde komma att avgöra också besvär där ändring söks i förvaltningsbeslut som har fattats av förvaltningsdomstolens överdomare i tjänstemannarättsliga ärenden som berör deras domarkolleger. För att säkerställa att besvären i en sådan situation behandlas i ojävig sammansättning av domstolen, ska förvaltningsdomstolen med stöd av 14 § kap. 1 § 1 mom. i domstolslagen begära att högsta förvaltningsdomstolen förordnar en ojävig sammansättning att behandla besvären. 

Efter denna ändring ska ett beslut om skriftlig varning till en domare i första instans sökas hos förvaltningsdomstolen, om beslutet inte gäller en domare i de högsta domstolarna. Enligt huvudregeln i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska ändring i den regionala förvaltningsdomstolens beslut få sökas hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.  

3 §.Sökande av ändring i beslut om avstängning från tjänsteutövning. I 23 kap. 3 § i domstolslagen föreskrivs om sökande av ändring i ett beslut om avstängning av en domare från tjänsteutövning. Enligt paragrafens 1 mom. får ändring i beslutet sökas genom besvär. Ärendet ska behandlas skyndsamt som ett rättskipningsärende vid fullföljdsdomstolen.  

I propositionen föreslås att den första meningen i 1 mom. ska överföras till paragrafens 2 mom. Den andra meningen i 1 mom. om att ärendet ska behandlas som ett rättsskipningsärende vid fullföljdsdomstolen är obehövlig, eftersom ärendena alltid behandlas som rättskipningsärenden när ändring söks. Efter de föreslagna ändringarna föreskrivs i momentet endast att fullföljdsdomstolen är skyldig att behandla ärendet skyndsamt. Därför föreslås det att nuvarande 2 mom. ska bli 1 mom. och 1 mom. ska bli 2 mom.  

Enligt paragrafens 2 mom. i gällande lag ska ändring sökas hos en högre domstol i respektive domstolslinje, dock så att ändring i högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens beslut söks hos respektive domstol, som behandlar ärendet i plenum.  

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till domstolslag och lagstiftning som har samband med den (s. 118) har 23 kap. 3 § motiverats på följande sätt: ”Enligt 53 § 2 mom. i statstjänstemannalagen får ett beslut genom vilket en domare avstängts från tjänsteutövning överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Det föreslås att bestämmelserna om ändringssökande ändras. Enligt 1–2 mom. ska ändring sökas hos en högre domstol inom respektive domstolslinje. Ändringssökandet ordnas alltså enligt samma princip som vid sökande av ändring i beslut om skriftlig varning för domare.”  

Lagrummet har i det avsnitt i propositionen som behandlar lagstiftningsordningen motiverats på följande sätt (s. 154): ”Ändring i beslut i första instans kan på det sätt som domarnas rätt att kvarstå i tjänsten förutsätter sökas hos en högre domstol, och i de högsta domstolarnas beslut hos plenum. Ärendet ska behandlas som ett rättskipningsärende hos besvärsinstansen. Bestämmelserna motsvarar grundlagsutskottets ställningstagande, enligt vilket domarnas oberoende och den rätt att kvarstå i tjänsten som utgör en garanti för det förutsätter att ingrepp i dem endast kan göra genom rättskipningsbeslut av en domstol eller i sista hand genom en domstols beslut med anledning av besvär (GrUU 36/2008 rd).” 

Enligt huvudregeln, det vill säga 8 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, får myndigheternas beslut överklagas hos förvaltningsdomstolen. Ett ärende som gäller avstängning från tjänsteutövning avgörs i domstolarna som ett förvaltningsärende. Ett förfarande där ändring i sådana beslut söks hos en högre rättsinstans är således inte förenligt med huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

I propositionen föreslås att bestämmelsen i 23 kap. 3 § 2 mom. i domstolslagen om besvärsinstansen för beslut som gäller avstängning från tjänsteutövning ska ändras i fråga om andra än de högsta domstolarna så att ändring i enlighet med huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får sökas hos förvaltningsdomstolen. De allmänna domstolarna behandlar inte heller annars besvär över beslut i förvaltningsärenden, varför det inte är motiverat att de gör det när det gäller avstängning av domare från tjänsteutövning heller. Enligt vilka processregler saken ska behandlas i de allmänna domstolarna är en öppen fråga, då den inte regleras i de gällande bestämmelserna. Dessutom är det förvaltningsdomstolarna som behandlar också alla andra tjänstemannarättsliga besvärsärenden. Enhetliga bestämmelser om besvärsinstansen för beslut som gäller avstängning från tjänsteutövning bidrar också till att rättegångsavgifterna och -kostnaderna förenhetligas, så att de kommer att bestämmas enligt samma principer i dessa besvärsärenden, oberoende av om arbetsgivaren är en allmän domstol eller en förvaltningsdomstol. Ändringen motsvarar också den ändring som föreslås i 23 kap. 2 § i samma lag.  

Rättsinstanssystematiken motiverar fortfarande särskilda bestämmelser om ändringssökande för de högsta domstolarnas del. 

Att bestämmelserna ändras till att motsvara huvudregeln innebär att även beslut som förvaltningsdomstolen med stöd av denna lag fattar om avstängning från tjänsteutövning överklagas hos förvaltningsdomstolen. Även andra förvaltningsbeslut som förvaltningsdomstolen fattar, t.ex. med stöd av statstjänstemannalagen, överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen, där ärendet avgörs i en ojävig sammansättning. De föreslagna bestämmelserna innebär att förvaltningsdomstolarna kunde komma att avgöra också besvär där ändring söks i förvaltningsbeslut som har fattats av samma förvaltningsdomstol eller eventuellt av förvaltningsdomstolens överdomare i tjänstemannarättsliga ärenden som berör deras domarkolleger. För att säkerställa att besvären i en sådan situation behandlas i ojävig sammansättning av domstolen, ska förvaltningsdomstolen med stöd av 14 § kap. 1 § 1 mom. i domstolslagen begära att högsta förvaltningsdomstolen förordnar en ojävig sammansättning att behandla besvären. 

Efter denna ändring ska ändring i ett beslut om avstängning av en domare från tjänsteutövning i första instans sökas hos förvaltningsdomstolen, om beslutet inte gäller en domare i de högsta domstolarna. Enligt huvudregeln i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska ändring i den regionala förvaltningsdomstolens beslut få sökas hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.  

5 §.Sökande av ändring i beslut om befrielse av sakkunnigledamöter från uppdraget. I 23 kap. 5 § i domstolslagen föreskrivs om sökande av ändring i förvaltningsbeslut om befrielse av en sakkunnigledamot från sitt uppdrag i en situation där sakkunnigledamoten inte längre har rätt att utöva yrket som legitimerad läkare eller rätten har begränsats i enlighet med lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). Enligt paragrafens 1 mom. får beslutet överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.  

Sakkunnigledamöter som avses i 17 kap. 21 § finns endast i de regionala förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolarna. Behörighetsvillkoret för en sakkunnigledamot är att han eller hon är en legitimerad läkare eller specialläkare. Därför kan uppgiften att befria en sakkunnigledamot från uppdraget i första instans komma att avgöras endast av dessa domstolar, när förvaltningsbeslutet i första instans fattas av ifrågavarande domstol.  

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till domstolslag och lagstiftning som har samband med den (s. 119) har paragrafen motiverats på följande sätt: ”Som konstateras i motiveringen till 17 kap. 21 §, ska en sakkunnigledamot som befriats från sitt uppdrag ha rätt att överklaga beslutet genom besvär över förvaltningsdomstolens eller försäkringsdomstolens beslut. Om det föreskrivs i 1 mom. Ändring söks genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, där ärendet ska behandlas skyndsamt.”  

Enligt 17 kap. 2 § 1 mom. i domstolslagen tillämpas på sakkunnigledamöters rätt att kvarstå i uppdraget till utgången av mandattiden, med i 18–21 § föreskrivna undantag, vad som föreskrivs om rätten för innehavare av domartjänst att kvarstå i tjänsten. Det förfarande genom vilket en sakkunnigledamot i de fall som avses i 17 kap. 21 § befrias från uppdraget utgör således ett undantag från domares rätt att kvarstå i tjänsten, och ärenden av detta slag avgörs som förvaltningsbeslut och inte som rättskipningsbeslut i förvaltningsdomstolen och försäkringsdomstolen.  

Enligt huvudregeln i 8 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får myndigheternas beslut överklagas hos förvaltningsdomstolen. Ett ärende som gäller befrielse av en sakkunnig från uppdraget avgörs i domstolarna som ett förvaltningsärende. Det är inte förenligt med huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden att ändring i ett sådant beslut alltid ska sökas hos högsta förvaltningsdomstolen.  

I propositionen föreslås att bestämmelsen i 23 kap. 5 § 1 mom. i domstolslagen om besvärsinstansen för beslut som gäller befrielse av en sakkunnigledamot från uppdraget ska ändras så att den stämmer överens med huvudregeln, det vill säga så att ändring ska sökas hos förvaltningsdomstolen.  

Att bestämmelserna ändras till att motsvara huvudregeln innebär att även beslut som förvaltningsdomstolen med stöd av denna lag fattar om befrielse av en sakkunnigledamot från uppdraget härefter överklagas hos förvaltningsdomstolen. Även andra förvaltningsbeslut som förvaltningsdomstolen fattar i förvaltningsärenden, t.ex. med stöd av statstjänstemannalagen överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen, där ärendet avgörs i en ojävig sammansättning. De föreslagna bestämmelserna innebär att förvaltningsdomstolarna kunde komma att avgöra också besvär där ändring söks i förvaltningsbeslut som har fattats av samma förvaltningsdomstol eller eventuellt av förvaltningsdomstolens överdomare i tjänstemannarättsliga ärenden som berör sådana kolleger som fungerar som sakkunnigledamöter i förvaltningsdomstolen. För att säkerställa att besvären i en sådan situation behandlas i ojävig sammansättning av domstolen, ska förvaltningsdomstolen med stöd av 14 § kap. 1 § 1 mom. i domstolslagen begära att högsta förvaltningsdomstolen förordnar en ojävig sammansättning att behandla besvären. 

Efter denna ändring ska ändring i ett beslut om befrielse av en sakkunnigledamot från uppdraget i första instans sökas hos förvaltningsdomstolen, om beslutet inte gäller en domare i de högsta domstolarna. Enligt huvudregeln i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska ändring i den regionala förvaltningsdomstolens beslut få sökas hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.  

6 §.Sökande av ändring i domarutbildningsnämndens beslut. I 23 kap. 6 § föreskrivs om sökande av ändring i domarutbildningsnämndens beslut.  

I paragrafens 1 mom. finns en bestämmelse om besvärstid som inte motsvarar den allmänna lagen. Därför föreslås att hänvisningen till förvaltningslagen vid begäran om omprövning ändras så att den får en materiell lydelse. 

I paragrafens 3 mom. hänvisas till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Det föreslås att denna hänvisning ska strykas. Det föreslås också att till 23 kap. i domstolslagen ska fogas en ny 9 §, där det hänvisas till att lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska tillämpas. Hänvisningen föreslås omfatta alla de paragrafer i 23 kap. i domstolslagen som behandlar ändringssökande i förvaltningsärenden, varför hänvisningen i 6 § till den allmänna lag som ska tillämpas blir överflödig.  

8 §.Sökande av ändring i Domstolsverkets beslut. I 23 kap. 8 § i domstolslagen föreskrivs om sökande av ändring i Domstolsverkets beslut. Enligt paragrafens 2 mom. söks ändring i Domstolsverkets beslut hos den förvaltningsdomstol som bestäms enligt verkets placeringsort.  

När 8 § i 23 kap. i domstolslagen stiftades (genom lagen om ändring av domstolslagen 209/2019) var fortfarande förvaltningsprocesslagen i kraft och enligt dess 12 § 2 mom. skulle besvär över beslut av en sådan myndighet vars verksamhetsområde omfattade hela landet anföras hos den förvaltningsdomstol var domkrets beslutet huvudsakligen hänförde sig till på grund av att den person som beslutet huvudsakligen gällde hade hemkommun där. Beslutet att koncentrera alla ansökningar om ändring av Domstolsverkets beslut till en enda förvaltningsdomstol har i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om Domstolsverket (RP 136/2018 rd s. 68) motiverats på följande sätt: ”För att undvika en spridning av besvären föreskrivs i paragrafen att de alltid ska behandlas vid den förvaltningsdomstol som bestäms enligt Domstolsverkets placeringsort.”  

Enligt 10 § i den gällande lagen om rättegång i förvaltningsärenden bestäms den behöriga domstolen på ett annat sätt än i förvaltningsprocesslagen. I 10 § 4 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs att om verksamhetsområdet för den myndighet som fattat beslutet omfattar hela landet och beslutet gäller flera personer vars hemort finns inom olika regionala förvaltningsdomstolars domkretsar, är den regionala förvaltningsdomstol behörig inom vars domkrets myndighetens huvudsakliga verksamhetsställe finns. Om denna grund inte kan tillämpas, är den regionala förvaltningsdomstol behörig inom vars domkrets beslutet har fattats.  

Efter att lagen om rättegång i förvaltningsärenden har trätt i kraft, det vill säga från början av år 2020, har det således anslutning till Domstolsverkets beslut inte längre funnits risk för att besvär som gäller samma ärende blir anhängiga i olika förvaltningsdomstolar. Därför behövs inte längre en särskild forumbestämmelse om att besvären ska koncentreras till en bestämd förvaltningsdomstol för att säkerställa att besvär över samma beslut styrs till samma förvaltningsdomstol. Dessutom är en del av Domstolsverkets beslut sådana att de gäller endast en enskild individ, som är part i ärendet, såsom när det är frågan om ett tjänstemannarättsligt ärende. När ändring söks i sådana ärenden kan muntlig förberedelse eller muntlig handläggning behövas, varför det också av denna anledning är motiverat att följa huvudregeln, så att ändringssökandens hemort bestämmer vilken förvaltningsdomstol som ska avgöra ärendet. Av denna anledning föreslås att bestämmelsen i 23 kap. 8 § 2 mom. i domstolslagen ska slopas, när det i bestämmelsen föreskrivs att alla sådana ansökningar om ändring ska behandlas i den förvaltningsdomstol som bestäms enligt Domstolsverkets placeringsort. Härefter söks ändring i Domstolsverkets beslut enligt huvudregeln, det vill säga genom besvär hos den i varje enskilt fall behöriga förvaltningsdomstolen.  

I paragrafens 2 mom. hänvisas till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Det föreslås att denna hänvisning ska strykas. Det föreslås också att till 23 kap. i domstolslagen ska fogas en ny 9 §, där det hänvisas till att lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska tillämpas. Hänvisningen föreslås omfatta alla de paragrafer i 23 kap. i domstolslagen som behandlar ändringssökande i förvaltningsärenden, varför hänvisningen i 8 § till den allmänna lag som ska tillämpas blir överflödig.  

9 §.Hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. I detta sammanhang föreslås att till 23 kap. i domstolslagen ska fogas en ny 9 §, som ska innehålla en materiell hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Samtidigt föreslås att hänvisningarna till lagen om rättegång i förvaltningsärenden i 23 kap. 6 och 8 § i domstolslagen ska slopas. Detta är motiverat av den anledningen att efter att de föreslagna ändringarna har genomförts är alla de situationer där ändring söks i beslut som avses i 23 kap, utom när ändring söks i högsta domstolens beslut enligt 1–3 §, och i beslut om entledigande på grund av arbetsoförmåga enligt 4 §, situationer där ändring söks i förvaltningsärenden, och då ska lagen om rättegång i förvaltningsärenden iakttas. I fortsättningen skulle det inte vara särskilt informativt om bara vissa paragrafer i kapitlet skulle innehålla en särskild hänvisning till den allmänna lagen, och att upprepa hänvisningen i varje paragraf skulle i sin tur inte vara lagtekniskt ändamålsenligt.  

7.8  Lagen om rättegång i försäkringsdomstolen

Ledamöter insatta i förhållandena inom arbetslivet eller företagsverksamhet i sammansättningen. Enligt 6 § 1 mom. 4 punkten i lagen om rättegång i försäkringsdomstolen ingår i försäkringsdomstolens sammansättning ledamöter som är insatta i förhållandena inom arbetslivet och arbetsmarknaden eller med företagsverksamhet, om det är fråga om mål eller ärenden som gäller förvärvspension i kommunal anställning. Till följd av att välfärdsområden inrättas och social- och hälsovården samt räddningsväsendet reformeras är det behövligt att uppdatera lagrummet till att omfatta också mål och ärenden som gäller förvärvspension för personer i anställning hos ett välfärdsområde.  

Enligt 6 § 1 mom. 8 punkten i lagen om rättegång i försäkringsdomstolen ingår i försäkringsdomstolens sammansättning ledamöter som är insatta i förhållandena inom arbetslivet och arbetsmarknaden eller med företagsverksamhet, om det är fråga om mål eller ärenden som gäller olycksfall i militärtjänst. Lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag (1522/2016) trädde i kraft 1.1.2017, varefter försäkringsdomstolen som en ny ärendegrupp har behandlat besvär som har gällt ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag. Uttrycket ”olycksfall i militärtjänst”, som används i 6 § 1 mom. 8 punkten i lagen om rättegång i försäkringsdomstolen täcker inte olycksfall och sjukdomar som civila kan drabbas av i krishanteringsuppdrag. Därför är det behövligt att uppdatera lagrummet så att i det nämns också olycksfall i krishanteringsuppdrag.  

7.9  Lagen om rättegång i arbetsdomstolen

1 §. I 1 § i lagen om rättegång i arbetsdomstolen föreskrivs om arbetsdomstolens behörighet. I paragrafens 1 mom. hänvisas till bland annat lagen om kommunala tjänstekollektivavtal (669/1970). I samband med att välfärdsområdena inrättas och social- och hälsovården samt räddningsväsendet reformeras har lagen genom ändring av lagen om kommunala tjänstekollektivavtal (629/2021) ändrats till att omfatta även välfärdsområdenas tjänstekollektivavtal. Lagens namn har också ändrats till lagen om kommunernas och välfärdsområdenas tjänstekollektivavtal. Den hänvisning till lagen som finns i 1 § 1 mom. i lagen om rättegång i arbetsdomstolen föreslås uppdateras till att motsvara det nya namnet på lagen.  

11 §. Även i lagens 11 § 1 mom. finns en hänvisning till lagen om kommunala tjänstekollektivavtal, som föreslås uppdateras på motsvarande sätt som hänvisningen i 1 § 1 mom.  

13 §. I lagens 13 § föreskrivs om handläggningen av mål som gäller talan angående tjänstekollektivavtal. Med anledning av att välfärdsområdena inrättas och social- och hälsovården och räddningsväsendet reformeras föreslås det att förteckningarna över aktörer i paragrafens 2 och 5 mom. ska kompletteras så att även välfärdsområdena nämns.  

Dessutom föreslås att förteckningarna i paragrafens 3 och 5 mom. över parter i tjänstekollektivavtal ska uppdateras med anledning av att välfärdsområden inrättas och social- och hälsovården och räddningsväsendet reformeras. I samband med reformen har det kommunala arbetsmarknadsverket genom lagen om ändring av lagen om kommunala arbetskollektivavtal (628/2021) ersatts med nyinrättade Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT. Hänvisningarna till det kommunala arbetsmarknadsverket föreslås således uppdateras till en hänvisning till Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT.  

Även i 4 och 5 mom. i paragrafen finns hänvisningar till lagen om kommunala tjänstekollektivavtal, vilka föreslås uppdateras på motsvarande sätt som hänvisningarna i 1 § 1 mom. och 11 § 1 mom.  

46 §. Enligt paragrafen är statliga och kommunala samt övriga offentligrättsliga samfunds myndigheter skyldiga att på begäran ge uppgifter och annan handräckning åt arbetsdomstolen.  

Med anledning av att välfärdsområden inrättas och social- och hälsovården och räddningsväsendet reformeras föreslås att skyldigheten ska gälla också välfärdsområdena.  

7.10  Lagen om domstolsavgifter

8 §.Befrielse från avgifter för myndigheter och vissa andra. I 8 § i lagen om domstolsavgifter föreskrivs om befrielse av myndigheter och vissa andra från domstolsavgifter. I paragrafens 1 mom. 3 och 7 punkten finns det förteckningar som med anledning av att välfärdsområdena inrättas och social- och hälsovården och räddningsväsendet reformeras ska kompletteras så att även välfärdsområdena nämns.  

7.11  Lagen om bildprogram

30 §.Sökande av ändring i klassificeringsbeslut. I 30 § 1 mom. i lagen om bildprogram föreskrivs om hur omprövning får begäras i ett beslut som en klassificerare har fattat om klassificering. I lagförslaget föreslås att hänvisningen till förvaltningslagen får en informativ lydelse.  

I paragrafens 1 mom. föreskrivs också att omprövning får begäras av en part. Bestämmelsen överlappar på ett onödigt sätt bestämmelsen i 49 b § 2 mom. i förvaltningslagen, där det föreskrivs om vem som har rätt att begära omprövning. Därför föreslås det att denna överlappande bestämmelse ska slopas ur lagen om bildprogram.  

I paragrafens 2 mom. finns en hänvisning till den upphävda förvaltningsprocesslagen. I propositionen föreslås att hänvisningen ska uppdateras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

31 §.Sökande av ändring i andra beslut av Nationella audiovisuella institutet. I paragrafens 1 mom. finns en hänvisning till den upphävda förvaltningsprocesslagen. I lagförslaget föreslås att hänvisningen ska uppdateras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Hänvisningen i paragrafens 2 mom. om omprövning på det sätt som anges i förvaltningslagen föreslås få en informativ lydelse.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs också att omprövning får begäras av en part. Bestämmelsen överlappar onödigtvis bestämmelsen i 49 b § 2 mom. i förvaltningslagen, där det föreskrivs om vem som har rätt att begära omprövning. Därför föreslås det att denna överlappande bestämmelse ska slopas ur lagen om bildprogram.  

Bestämmelsen i paragrafens 2 mom. om omprövningsyrkande föreslås bli 1 mom. i paragrafen och bestämmelsen i paragrafens 1 mom. om överklagande genom besvär bli 2 mom. i samma paragraf. Omprövningsförfarandet föregår förfarandet med överklagande genom besvär, varför det är mer logiskt att bestämmelserna kommer i denna ordning, såsom i lagens 30 § 1 och 2 mom.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs om den allmänna lag som ska tillämpas när ändring söks i ett beslut som har meddelats med anledning av en omprövningsbegäran. Bestämmelsen överlappar den tidigare informativa hänvisningen i samma paragraf till den allmänna lag som ska tillämpas. Det föreslås därför att 3 mom. upphävs.  

I paragrafens 4 mom. i lagen föreskrivs om sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut. Bestämmelsen överlappar bestämmelsen i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden och är således överflödig. Sedan lagen om rättegång i förvaltningsärenden har trätt i kraft har besvärstillstånd som villkor för att få anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen varit gällande rätt i fråga om samtliga beslut som en förvaltningsdomstol fattar med stöd av denna lag. Enligt ikraftträdelsebestämmelsen i 127 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska hänvisningar i andra lagar till förvaltningsprocesslagen avse lagen om rättegång i förvaltningsärenden. En bestämmelse i en annan lag om att ändring i en förvaltningsdomstols beslut söks enligt förvaltningsprocesslagen innebär således efter att lagen om rättegång i förvaltningsärenden har trätt i kraft att även den nya allmänna lagens bestämmelser om besvärstillståndsförfarande blir tillämpliga. I en speciallag behövs därför inte längre bestämmelser om rätt att direkt anföra fortsatta besvär hos den högsta rättsinstansen eller om att besvär får anföras endast om besvärstillstånd beviljas. Således föreslås det att lagens 31 § 4 mom. ska upphävas.  

33 §.Sökande av ändring i bildprogramsnämndens beslut. Enligt 33 § i lagen om bildprogram får beslut av bildprogramsnämnden överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen. I regeringens proposition till riksdagen om en reform av lagstiftningen om bildprogram (RP 190/2010 rd s. 45) konstateras i paragrafens detaljmotivering följande: ”Det föreslagna förfarandet för sökande av ändring, i vilket ingår en separat bildprogramsnämnd, vars beslut överklagas direkt hos högsta förvaltningsdomstolen, avviker från det allmänna regleringssätt som ska iakttas i förvaltningsärenden. I ändringssökande som gäller klassificering är föremålet ett bildprogram som i allmänhet tillhandahålls för första gången. En tidsmässigt minst några månader lång process för ändringssökande kan skjuta upp tillhandahållandet av programmet. Dessutom ska man anse att den ändringssökandes rättsskydd tillgodoses i enlighet med sitt syfte då det efter myndighetens beslut finns två besvärsinstanser, varav den första består av medlemmar som är särskilt förtrogna med branschen.”  

I denna proposition föreslås att besvärsinstansen ska ändras till att motsvara huvudregeln i lagen om rättegång i besvärsärenden, enligt vilken ändring i andra beslut av myndigheter än beslut av statsrådets allmänna sammanträde söks hos förvaltningsdomstol. Besvärsinstansen ändras således så att ändring i bildprogramsnämndens beslut får sökas hos förvaltningsdomstolen.  

Samtidigt föreslås att till paragrafen ska fogas en hänvisning till att lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska tillämpas vid ändringssökande, på motsvarande sätt som i 30 och 31 § i lagen om bildprogram.  

Eftersom det efter att lagen om rättegång i förvaltningsärenden har trätt i kraft är möjligt att anföra fortsatta besvär hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd, kan ändringen inte bedömas förlänga besvärsprocessen i någon väsentlig mån. Enligt 109 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden har även den myndighet som har fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet, i detta fall bildprogramnämnden, rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket domstolen har upphävt myndighetens beslut eller ändrat det. 

7.12  Naturgasmarknadslagen

96 §.Ändringssökande. Enligt 96 § 4 mom. i naturgasmarknadslagen får beslut som arbets- och näringsministeriet har meddelat med stöd av 12 § samt beslut av förvaltningsdomstolen eller marknadsdomstolen överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen.  

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till naturgasmarknadslag och vissa lagar som har samband med den (RP 50/2017 rd s. 131) har bestämmelsen motiverats på följande sätt: ”Förfarandet utgör ett undantag från 7 § i förvaltningsprocesslagen enligt vilken ändring i ministeriets beslut ska sökas hos förvaltningsdomstolen. En förutsättning för att projekttillstånd ska beviljas är att byggandet av ett överföringsrör som överskrider landets gräns är ändamålsenligt med tanke på utvecklingen och ömsesidigheten på naturgasmarknaden. Genom projekttillståndsförfarandet i samband med utlandsförbindelser ges arbets- och näringsministeriet, som ansvarar för energipolitiken, möjlighet att påverka hur landets gasimportförbindelser utvecklas. Vid bedömning av om projektet är ändamålsenligt med tanke på utvecklingen på naturgasmarknaden gäller det att bedöma åtminstone de konsekvenser som projektet har för naturgassystemet och naturgasnätet, för naturgasförsörjningen och för en säker energiförsörjning samt för tillgången och priset på naturgas. Vid bedömning av om ömsesidighetskriteriet uppfylls bör uppmärksamhet fästas vid åtminstone i hur hög grad naturgasmarknaden i det andra landet har öppnats och om det finns ömsesidiga förutsättningar för konkurrens. Ömsesidiga förutsättningar för konkurrens hänför sig till exempelvis tillträde på marknaden, infrastruktur, miljönormer och energisäkerhet. Dessutom bör EU:s gemensamma politik gentemot tredjeländer beaktas. Vid beviljandet av projekttillstånd ska dessutom projektets betydelse för den inre naturgasmarknaden beaktas. Eftersom ministeriets egen bestämmanderätt i frågor som rör projekttillstånd är ytterst omfattande och liknar ändamålsenlighetsprövning, är det motiverat att styra ändringssökandet i fråga om ministeriets beslut direkt till högsta förvaltningsdomstolen.”  

Enligt arbets- och näringsministeriet är denna motivering fortfarande relevant, varför det inte föreslås att lagrummet ska ändras när det gäller den domstol hos vilken ändring ska sökas i beslut av arbets- och näringsministeriet.  

Energimyndigheten är den nationella tillsynsmyndighet som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG samt i Europaparlamentets och rådets förordning nr 715/2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Direktivet förutsätter att medlemsstaterna säkerställer att den nationella tillsynsmyndigheten kan utföra de uppgifter som unionens lagstiftning ålägger den på ett oberoende och effektivt sätt. Därför bör Energimyndigheten i tillsynsärenden som marknadsdomstolen behandlar i egenskap av fullföljdsdomstol enligt arbets- oh näringsministeriet ha möjlighet att utan besvärstillståndsförfarande söka ändring i beslut genom vilka marknadsdomstolen i sådana ärenden har ändrat eller upphävt Energimyndighetens beslut. Följaktligen föreslås det inte att besvärstillståndsförfarandet ska fogas till sådana i naturgasmarknadslagen avsedda tillsynsbeslut i vilka marknadsdomstolen fungerar som besvärsinstans för Energimyndighetens beslut.  

Dock föreslås det att bestämmelsen i paragrafens 4 mom. om att ändring i beslut av förvaltningsdomstolen får sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen ska slopas. Enligt 106 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får besvär anföras över beslut genom vilket en förvaltningsdomstol har avgjort eller avvisat ett ärende. Det föreslås att bestämmelsen i naturgasmarknadslagen ska slopas, eftersom den på ett onödigt sätt överlappar den allmänna lag som blir tillämplig. Enligt 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas ett besvärstillståndsförfarande när ändring söks i beslut av förvaltningsdomstolen. När ändring söks i marknadsdomstolens beslut tillämpas inte reglerna om besvärstillstånd om det inte finns en särskild bestämmelse om att besvärstillstånd krävs.  

I 96 § 4 mom. i naturgasmarknadslagen finns en bestämmelse om Energimyndighetens rätt att söka ändring i fullföljdsdomstolens beslut. Enligt 109 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden har den myndighet som har även fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet, det vill säga i detta fall Energimyndigheten, rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket domstolen har upphävt myndighetens beslut eller ändrat det. Denna bestämmelse i 96 § 4 mom. i naturgasmarknadslagen överlappar således onödigtvis bestämmelserna i den allmänna lagen. Energimyndighetens rätt att söka ändring förblir oförändrad, eftersom bestämmelserna i den allmänna lagen gäller också den situation som avses i naturgasmarknadslagen. Därför är det inte längre behövligt att i naturgasmarknadslagen uttryckligen konstatera att Energimyndigheten har rätt att söka ändring. Således föreslås det att lagrummet ska slopas. 

I paragrafens 2–3 mom. i naturgasmarknadslagen finns hänvisningar till den upphävda förvaltningsprocesslagen och i 4 mom. finns en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Det föreslås att de överflödiga och föråldrade hänvisningarna ska strykas. Samtidigt föreslås att hänvisningen till lagen om rättegång i förvaltningsärenden ska flyttas och bli ett separat nytt 5 mom.  

97 §.Verkställbarhet av Energimyndighetens beslut. I paragrafen finns en föråldrad hänvisning till den upphävda förvaltningsprocesslagen. Den materiella hänvisningen i lagens 96 § till den allmänna lag som tillämpas i förvaltningsdomstolarna räcker för att täcka alla de situationer i lagens 96 och 97 § som gäller ändringssökande, utan att hänvisningen behöver upprepas. Därför föreslås att den föråldrade hänvisningen ska strykas ur lagens 97 §.  

De ändringar som föreslås i naturgasmarknadslagen ändrar inte lagens innehåll, varför inga övergångsbestämmelser föreslås fogas till lagen.  

7.13  Lagen om utsläppshandel

75 §.Sökande av ändring i utsläppshandelsmyndigheten beslut. I 75 § 1 mom. i lagen om utsläppshandel föreskrivs att ett beslut genom vilket utsläppshandelsmyndigheten med stöd av lagen om utsläppshandel har beviljat utsläppsrätter som tilldelas gratis eller ändrat deras antal får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Högsta förvaltningsdomstolen ska behandla besvär som gäller beviljande av utsläppsrätter och ändring av antalet utsläppsrätter skyndsamt.  

Lagen har trätt i kraft i denna lydelse genom lagen om ändring av lagen om utsläppshandel (291/2019). I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om utsläppshandel (RP 228/2018 rd s. 51) har paragrafen motiverats på följande sätt: ”Det föreslås att det i 1 mom. tas in bestämmelser om rätten att anföra besvär över utsläppshandelsmyndighetens beslut om beviljande och ändring av utsläppsrätter. Enligt lagen om utsläppshandel beviljar arbets- och näringsministeriet utsläppsrätter som tilldelas gratis och beslutar om ändring av antalet utsläppsrätter. Enligt det gällande 77 § 1 mom. får beslut om gratis tilldelning av utsläppsrätter som första instans överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen och enligt 77 § 2 mom. ska besvären behandlas skyndsamt. Eftersom det föreslås att ärenden som gäller gratis tilldelning av utsläppsrätter stegvis ska överföras till utsläppshandelsmyndigheten föreslås att det i 75 § 1 mom. ska föreskrivas om överklagande av utsläppshandelsmyndighetens beslut om gratis tilldelning av utsläppsrätter på motsvarande sätt som i gällande 77 § 1 och 2 mom.”  

I lagförslaget i denna proposition föreslås att lagrummet ska ändras så att det i fråga om ändringssökande informativt hänvisas till lagen om rättegång i förvaltningsärenden, enligt vilken beslut av andra myndigheter än statsrådets allmänna sammanträde överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Besvärsinstans skulle således ändras så att utsläppshandelsmyndighetens beslut skulle överklagas hos förvaltningsdomstolen, det vill säga komma att motsvara huvudregeln enligt den allmänna lagen.  

Enligt paragrafens 1 mom. ska högsta förvaltningsdomstolen behandla besvär som gäller beviljande av utsläppsrätter och ändring av antalet utsläppsrätter skyndsamt. Det föreslås att lagrummet även till denna del ändras till att motsvara de föreslagna bestämmelserna om besvärsinstansen så att härefter alla förvaltningsdomstolar, inte bara högsta förvaltningsdomstolen ska behandla dessa besvär skyndsamt. Kravet på skyndsam behandling omfattar alla besvär som gäller beviljande av utsläppsrätter och ändring av antalet utsläppsrätter, även sådana där besvären avvisas.  

I 1 mom. finns en hänvisning till den upphävda förvaltningsprocesslagen. Denna föråldrade hänvisning föreslås uppdateras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

I paragrafens 2 mom. finns en bestämmelse om att rätten att anföra fortsatta besvär hos högsta förvaltningsdomstolen är beroende av besvärstillstånd. Bestämmelsen överlappar onödigtvis bestämmelserna i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Därför föreslås det att momentet upphävs.  

I paragrafens 4 mom. föreslås att termen ”besvärsmyndigheten” ska ändras till den numera använda termen ”förvaltningsdomstolen”.  

Hänvisningen i paragrafens 5 mom. till lagen om grunder för avgifter till staten föreslås få en informativ lydelse.  

76 §.Sökande av ändring i ett beslut av en kontrollör. Hänvisningen i paragrafens 1 mom. till förvaltningslagen föreslås få en informativ lydelse.  

I paragrafens 2 mom. finns en hänvisning till den upphävda förvaltningsprocesslagen. Denna föråldrade hänvisning föreslås uppdateras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden och på samma gång ändras så att den får en informativ lydelse.  

I paragrafens 3 mom. finns en bestämmelse om att rätten att anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen är beroende av besvärstillstånd. Bestämmelsen överlappar onödigtvis bestämmelserna i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Därför föreslås det att momentet upphävs.  

77 §.Överklagande av arbets- och näringsministeriets beslut. Enligt 77 § 1 mom. i lagen om utsläppshandel får beslut som arbets- och näringsministeriet har meddelat med stöd av denna lag överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om utsläppshandel (s. 66–67) har lagrummet inte motiverats särskilt i fråga om bestämmelserna om besvärsinstans, vilka när lagrummet stiftades även motsvarade den huvudregel som då gällde.  

I propositionen föreslås att lagrummet ska ändras så att det i fråga om ändringssökande i informativt syfte hänvisas till lagen om rättegång i förvaltningsärenden, enligt vilken beslut av andra myndigheter än statsrådets allmänna sammanträde får överklagas hos förvaltningsdomstolen. Det föreslås alltså att besvärsinstansen i fråga om beslut av arbets- och näringsministeriet ska ändras så att dessa beslut överklagas hos förvaltningsdomstolen, vilket motsvarar huvudregeln i den allmänna lagen.  

Enligt paragrafens 2 mom. ska högsta förvaltningsdomstolen behandla besvären skyndsamt. Det föreslås att lagrummet även till denna del ändras till att motsvara de föreslagna bestämmelserna om besvärsinstans, så att härefter alla förvaltningsdomstolar, inte bara högsta förvaltningsdomstolen, ska behandla dessa besvär skyndsamt.  

I paragrafens 3 mom. finns en hänvisning till den upphävda förvaltningsprocesslagen. Denna föråldrade hänvisning föreslås uppdateras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

7.14  Sjukförsäkringslagen

6 kap. Läkemedelspreparat som omfattas av ersättning och läkemedelspreparats partipris 

26 §.Ändringssökande som gäller beslut av läkemedelsprisnämnden. Enligt 6 kap. 26 § i sjukförsäkringslagen får den som är missnöjd med läkemedelsprisnämndens beslut söka ändring i beslutet hos högsta förvaltningsdomstolen. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till sjukförsäkringslag (RP 50/2004 rd s. 40) har bestämmelsen om besvärsinstans motiverats med att bestämmelserna huvudsakligen motsvarar de tidigare bestämmelserna, det vill säga den tidigare sjukförsäkringslagen (364/1963).  

I lagförslaget föreslås att lagrummet ska ändras så att besvärsinstansen kommer att motsvara huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, enligt vilken ändring i beslut av andra myndigheter än statsrådets allmänna sammanträde får överklagas hos förvaltningsdomstolen. Besvärsinstansen föreslås således ändras så att läkemedelsprisnämndens beslut får överklagas hos förvaltningsdomstolen.  

Enligt social- och hälsovårdsministeriet är det befogat att samma förvaltningsdomstol behandlar alla besvär i denna ärendekategori, där besvär anförs i endast 1–3 fall årligen. Dessutom har alla besvären i denna ärendekategori hittills avgjorts i högsta förvaltningsdomstolen, och behandlingen av de besvär som anförs över nämndens beslut förutsätter förtrogenhet med dess verksamhet. Behandling av samtliga besvär i samma förvaltningsdomstol kan också bättre än en spridning av besvären trygga bibehållen sakkunskap och enhetlig rättspraxis även i fortsättningen.  

I detta sammanhang är det mest motiverat att koncentrera besvären till Helsingfors förvaltningsdomstol, som av de regionala förvaltningsdomstolarna har det största antalet ärenden och den största personalen. I propositionen föreslås å andra sidan också att vissa ärendekategorier som hittills koncentrerats till Helsingfors förvaltningsdomstol ska få behandlas också av andra regionala förvaltningsdomstolar, varför koncentreringen av nyss nämnda besvär till denna förvaltningsdomstol inte i detta skede förväntas skapa resursbehov. 

Samtidigt föreslås att hänvisningen till lagen om rättegång i förvaltningsärenden får en materiell lydelse. 

Eftersom det efter att lagen om rättegång i förvaltningsärenden har trätt i kraft är möjligt att anföra fortsatta besvär hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd, kan ändringen inte bedömas förlänga besvärsprocessen i någon väsentlig mån. Enligt 109 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden har även den myndighet som har fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet, det vill säga i detta fall läkemedelsprisnämnden, rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket domstolen har upphävt myndighetens beslut eller ändrat det. 

9.1  Allmänt

Propositionen är betydelsefull med hänsyn till 21 § i grundlagen, som reglerar rättsskyddet. Enligt 21 § i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning skall tryggas genom lag.  

Propositionen förtydligar och förenhetligar reglerna om ändringssökande och förstärker på så sätt det rättsskydd som garanterar enligt 21 § i grundlagen. Med hänsyn till detta lagrum är det av central vikt att säkerställa att systemet för sökande av ändring som helhet tryggar såväl tillgången till rättskydd och ett tillräckligt rättskydd som en så snabb handläggning av ärendet som är möjlig inom ramen för rättskyddskravet. 

Genom lagförslagen i propositionen införs enhetligare bestämmelser om sökande av ändring i ärenden som gäller handlingars offentlighet och domares tjänstemannarättsliga angelägenheter. De enhetligare bestämmelserna om hur både andra tjänstemän än domare och de som tillhör domarkåren får söka ändring i tjänstemannarättsliga ärenden förbättrar jämlikheten mellan tjänstemännen. Domarnas oberoende ställning påverkas inte heller genom att ändring i tjänstemannarättsliga ärenden härefter får sökas hos en annan besvärsinstans, eftersom beslutsfattandet i första instans förblir oförändrat och ändring i besluten fortfarande får sökas hos domstol. 

Propositionen representerar en fortsättning på den utveckling som tidigare inletts för att stärka högsta förvaltningsdomstolens roll som den domstol som utövar den högsta domsrätten inom förvaltningsrättskipningen och genom sina avgöranden styr förvaltningen och förvaltningsdomstolarna (t.ex. t.ex. GrUU 32/2012 rd s. 3–4, GrUU 55/2014 rd s. 3–5, LaUB 26/2014 rd s. 5, GrUU 35/2016 rd s. 4, GrUU 29/2017 rd s. 2–3, GrUU 50/2018 rd s. 6, LaUB 18/2018 s. 5–6; RP 230/2014 rd s. 18, RP 29/2018 rd s. 63). Utvecklingen av högsta förvaltningsdomstolens roll i den riktningen att denna domstol blir den högsta rättsinstansen som genom sina principiella avgöranden styr förvaltningsrättskipningen förutsätter även att det system för sökande av ändring som föregår handläggningen i högsta förvaltningsdomstolen utvecklas på ett konsekvent sätt. 

Propositionen förstärker den huvudregel om sökande av ändring i två instans som gäller för ändringssökande i förvaltningsärenden, så att högsta förvaltningsdomstolen härefter inte längre är den första och enda instansen hos vilken ändring kan sökas i de kategorier av ärenden som avses i propositionen.  

Genom att bestämmelserna i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar kompletteras förtydligar propositionen det regelverk om offentlig handläggning som är en del av en rättvis rättegång.  

Några av de förslag om ändrad besvärsinstans som ingår i propositionen måste granskas ytterligare för att säkerställa att domaren är ojävig i varje enskilt fall. 

9.2  Rättegångens offentlighet

Om rättvis rättegång bestäms i art. 6 i Europeiska människorättskonventionen. Enligt det första stycket i artikeln skall var och en vid prövningen av hans civila rättigheter eller av en anklagelse mot honom för brott vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen ska avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får utestängas från rättegången eller en del därav av hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle, eller, då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver, eller i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter skulle skada rättvisans intresse. 

Utgångspunkten i Europeiska människorättsdomstolen är att hörandet ska ske offentligt (pub-lic hearing). Offentligheten av en handläggning kan dock begränsas under de förutsättningar som nämns i artikeln. Enligt Europeiska människorättsdomstolens tolkningspraxis är rätte-gångens offentliga karaktär ägnad att skydda parterna mot hemlig rättsskipning som allmän-heten inte har någon möjlighet att övervaka. Offentligheten är också ett sätt att bibehålla för-troendet för domstolarna. Offentlig rättskipningen gör rättsskipningen genomskinlig, transpa-rent, och bidrar således till syftet med art. 6 i människorättskonventionen, det vill säga till en rättvis rättegång, och att garantera en sådan är en grundläggande princip i varje demokratiskt samhälle. (Domarna i målen Diennet mot Frankrike 26.9.1995, Gautrin och andra mot Frankrike 20.5.1998, Guisset mot Frankrike 26.9.2000, Riepan mot Österrike 14.11.2000, Malhous mot Republiken Tjeckien 12.7.2001.) 

Det hör också till de i grundlagen föreskrivna grundläggande rättigheterna att handläggningen av ett ärende är offentlig i förvaltningen och i domstolarna. Om offentligheten vid handläggningen föreskrivs i 21 § 2 mom. i grundlagen att offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. I grundlagens 21 §, som gäller rättsskyddet, garanteras särskilt att en part har rätt att få ett ärende som gäller hans eller hennes rättigheter eller skyldigheter behandlat i ett rättvist förfarande. När det gäller partens rättsskydd innebär rätten till offentlig handläggning främst skydd mot hemliga och godtyckliga rättegångar. I praktiken har denna rätt sin största betydelse i brottmål. Enligt grundlagsutskottet är offentlighetsintresset vid en rättegång ännu starkare än i myndighetsverksamhet överlag. Offentligheten vid rättegång anknyter nämligen inte bara till en parts rättsskydd, utan också till mer generella krav på en öppen och kontrollerbar maktutövning. Av grundlagen följer att förhandling inom stängda dörrar skall ha samband med någon i lagen föreskriven orsak. Sekretesskyldigheten i lagen utgör en sådan orsak. (GrUU 31/2005 rd s. 4; GrUU 17/2002 rd s. 4; GrUU 15/2002 rd s. 4; GrUU 14/2002 rd s. 6; GrUU 35/2001 rd s. 2). 

Enligt lagförslaget ska utgångspunkten enligt lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar vara att även muntlig förberedelse och inspektion är offentliga, såsom muntlig förhandling och syn redan tidigare varit. Förhandlingen ska direkt med stöd av lag äga rum inom stängda dörrar om uppgifter eller handlingar som är sekretessbelagda läggs fram vid förhandlingen. Vid muntlig förberedelse och inspektion får en förvaltningsdomstol på samma sätt som vid muntlig förhandling och syn besluta om handläggningens offentlighet och begränsa allmänhetens närvaro och/eller upptagning av förhandlingen.  

I praktiken skiljer sig dock muntlig förberedelse som utredningsmetod samt de upplysningar som läggs fram vid en sådan till sin karaktär i så hög grad från muntlig förhandling att man vid muntlig förberedelse sannolikt mer sällan än vid muntlig förhandling lämnar sekretessbelagd information eller lägger fram sekretessbelagda handlingar, så att den muntliga förberedelsen ska äga rum inom stängda dörrar. Detta gäller även syn, som redan med stöd av lag omfattas av bestämmelserna om muntlig förhandling i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar. Detsamma gäller inspektioner, som bestämmelserna om muntlig förhandling i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar enligt denna proposition nu även ska komma att omfatta. 

Förslagen ändrar inte offentlighetsreglerna i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar, utan endast kompletterar dem så att de täcker alla de former av muntlig utredningsmetod av ett ärende om vilka föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Ett av grundelementen i en rättvis rättegång är att handläggningen är offentlig, varför den kan begränsas endast på grunder om vilka ska föreskrivas i lag. Förslagen motsvarar grundlagsutskottets tolkningspraxis beträffande möjligheter att begränsa offentligheten vid handläggning i förvaltningsdomstolar, till vilken hänvisats ovan. 

9.3  Domarnas tjänstemannarättsliga ställning

Enligt art. 6.1 i Europeiska människorättskonventionen är en rättegång rättvis endast om domstolen är oavhängig och opartisk och har inrättats enligt lag. Handläggning i ett oavhängigt rättsskipningsorgan är även enligt 21 § i grundlagen en av förutsättningarna för verkligt rättsskydd. Enligt 1 kap. 6 § 1 mom. i domstolslagen är en domare oberoende i sin utövning av dömande makt. Det finns ett nära samband mellan domstolarnas oavhängighet och villkoren för en rättvis rättegång, som utgör en grundrättighet och mänsklig rättighet. I sista hand är det nödvändigt att säkerställa domstolarnas oberoende just för att garantera individens rättsskydd (GrUU 14/2016 rd s. 2). 

Om domarnas rätt att kvarstå i tjänsten, vilken tryggar deras oberoende, föreskrivs i 103 § i grundlagen samt närmare i 16 kap. i domstolslagen. Denna särskilda rätt att kvarstå i tjänsten som garanteras domarna i 103 § i grundlagen förutsätter inte att andra tjänstemannarättsliga ärenden gällande domare än sådana som gäller förlust av tjänsten redan i första instans ska avgöras som rättskipningsärenden, det vill säga genom dom. Tjänstemannarättsliga ärenden, såsom tillstånd för bisyssla, skriftlig varning och avstängning från tjänsteutövning, om vilka föreskrivs i 23 kap. 1–3 § i domstolslagen och för vilka nu förslås ändringar när det gäller sökande av ändring i beslut i sådana ärenden, avgörs inte heller enligt gällande lag i första instans som rättskipningsärenden, utan i första instans avgörs de som förvaltningsärenden av den domstol som är domarens arbetsgivare.  

Inte heller ärenden som gäller befrielse av sakkunnigledamöter från uppdraget enligt 23 kap. 5 § i domstolslagen, en bestämmelse som nu föreslås ändras, avgörs enligt gällande lag i första instans som rättskipningsärenden, eftersom enligt 17 kap. 2 § 1 mom. i domstolslagen på sakkunnigledamöters rätt att kvarstå i uppdraget till utgången av mandattiden, med i 18–21 § föreskrivna undantag, tillämpas vad som föreskrivs om rätten för innehavare av domartjänst att kvarstå i tjänsten. Det förfarande genom vilket en sakkunnigledamot i de situationer som avses i 17 kap. 21 § i domstolslagen kan befrias från uppdraget utgör således ett undantag från domares rätt att kvarstå i tjänsten.  

Lagförslagen i denna proposition ändrar inte nyss nämnda principer, utan ifrågavarande tjänstemannarättsliga ärenden föreslås även i fortsättningen avgöras som förvaltningsärenden i respektive domstol. I lagförslagen föreslås ändringar i besvärsinstans för sådana tjänstemannarättsliga ärenden som berör domare och sakkunnigledamöter. De föreslagna bestämmelserna skiljer sig från de gällande endast när det gäller besvärsinstans.  

I propositionen föreslås ändring av besvärsinstansen när ändring söks i beslut om tillstånd för bisyssla och beslut om befrielse av en sakkunnigledamot från uppdraget, så att ändring ska sökas i förvaltningsdomstolen i stället för i högsta förvaltningsdomstolen. För beslut som gäller skriftlig varning och avstängning från tjänsteutövning föreslås ändring av besvärsinstansen, så att när beslutet har fattats av en domstol inom förvaltningsdomstolslinjen, ska ändring inte längre söka hos högsta förvaltningsdomstolen, utan hos förvaltningsdomstolen, och om beslutet har fattats av en allmän domstol, ska ändring inte längre sökas inom den allmänna domstolslinjen, utan inom förvaltningsdomstolslinjen och i förvaltningsdomstolen. Inga ändringar föreslås dock i hur ändring ska sökas när beslutet har fattats av någondera av de högsta domstolarna.  

För att domarnas oberoende ställning ska tryggas är det nödvändigt att ordna det så att ändring i tjänstemannarättsliga beslut som berör domare söks inom domstolsväsendet. Med domstolarnas oberoende avses enligt förarbetena till grundlagen att domstolarna i sin rättskipningsverksamhet skall vara oberoende av inflytande från annat håll. Detta gäller både i relation till lagstiftaren, utövaren av regeringsmakten, myndigheter samt även t.ex. parterna i en rättskonflikt. Domstolen skall vara oberoende också inom rättsväsendet. (RP 1/1998 rd s. 77; GrUU 2/2006 rd s. 3; GrUU 35/2005 rd s. 2–3). Att trygga detta oberoende förutsätter emellertid inte att tjänstemannarättsliga ärenden avgörs inom den domstolslinje där tjänstemannen är anställd. På motsvarande sätt har oberoendet inte heller ansetts kräva att tjänstebrott behandlas inom respektive domstolslinje, utan enligt 22 kap. 1 § 1 mom. 2 punkten underpunkt b i domstolslagen behandlas ett mål som gäller åtal för tjänstebrott av hovrätten om målet gäller en ledamot vid en förvaltningsdomstol som finns inom hovrättens domkrets.  

Enligt 99 § 2 mom. i grundlagen utövas den högsta domsrätten i tviste- och brottmål av högsta domstolen och i förvaltningsmål av högsta förvaltningsdomstolen. Besvär över förvaltningsbeslut som gäller skriftlig varning till en domare eller avstängning av en domare från tjänsteutövning ska betraktas som förvaltningsmål, inte tvistemål eller brottmål. I lagstiftningspraxis har besvär i dylika ärenden vanligen styrts till förvaltningsdomstolslinjen.  

Beträffande besvärsinstansen för beslut om skriftlig varning som tilldelas domare har grund-lagsutskottet i sitt utlåtande (GrUU 36/2008 rd s. 2) konstaterat att med hänsyn framför allt till domarnas oberoende är det ett problem, om rättsinstansen ligger utanför domstolsväsendet. Därför har utskottet ansett att en varning till en domare ska kunna överklagas inom respektive domstolslinje. 

Grundlagsutskottet har konstaterat att det att besvär över en förvaltningsmyndighets beslut styrs till högsta domstolen är exceptionellt med hänsyn till bestämmelserna i grundlagens 98 och 99 § om domstolsväsendets grundstruktur och domstolarnas uppgifter (GrUU 4/2005 rd s. 2; GrUU 54/2001 rd s. 5; GrUU 12/2001 rd s. 3; GrUU 9/2001 rd s. 2).  

När det t.ex. gällde gränsbevakningsväsendets beslut att påföra oljeutsläppsavgift, ansågs det möjligt att dirigera besvären till Helsingfors tingsrätt, som fungerar som sjörättsdomstol, eftersom den föreslagna regleringen inte var behäftad med rättsskyddsrelaterade problem. Angående behandlingen av ärendet gällde i tillämpliga delar vad som bestäms om rättegång i brottmål. Detta förfarande innebär en garanti för överklagarens rättsskydd. Dessutom kan överklagaren få sin sak behandlad i åtminstone två domstolsinstanser. Den föreslagna besvärsinstansen kunde enligt grundlagsutskottets åsikt motiveras både i termer av koncentrering och sakkunskap om sjörätt. Också aspekter relaterade till en effektiv europeisk verkställighet av oljeutsläppsavgiften talade för att besvären styrdes till sjörättsdomstolen. Utskottet ansåg inte att regleringen i detta fall blev problematisk med avseende på 21 § eller 98 och 99 § i grundlagen. (GrUU 32/2005 rd s. 4.) 

När det gäller domarnas tjänstemannarättsliga ärenden i den allmänna domstolslinjen finns det inga motsvarande skäl som ovan i fråga om oljeutsläppsavgiften, till exempel krav på särskild sakkunskap, som skulle tala för att dessa ärenden ska avgöras i en annan domstolslinje än den som anges i 99 § 2 mom. i grundlagen. 

Att alla ärenden som gäller sökande av ändring i tjänstemannarättsliga beslut behandlas av förvaltningsdomstolar, även ärenden som gäller skriftlig varning till domare eller avstängning av en domare från tjänsteutövning, är motiverat därför att även övriga tjänstemannarättsliga besvärsärenden avgörs av förvaltningsdomstolar. Den sakkunskap som handläggningen av tjänstemannarättsliga ärenden kräver handlar i högre grad om kännedom om allmän tjänstemannarättslig praxis än om detaljerade insikter i rättsskipningen inom ifrågavarande domstolslinje. 

Andra myndigheters tjänstemannarättsliga förvaltningsbeslut överklagas hos förvaltningsdomstolarna, även om tjänstebrotten för tjänstemännens del handläggs i de allmänna domstolarna. Den omständigheten att de allmänna domstolarna är forum i tjänstebrott är således inte en tillräcklig grund för att föreskriva alla de allmänna domstolarnas tjänstemannarättsliga ärenden ska behandlas i en allmän domstol. 

Enhetlig bestämmelser om besvärsinstans för domarkåren förbättrar domarnas rättskydd i tjänstemannarättsliga ärenden även i det avseendet att rättegångsavgifter och -kostnader då kommer att bestämmas enligt samma principer som i andra tjänstemannarättsliga ärenden och särskilt i tjänstemannarättsliga ärenden som berör domare på ett enhetligt sätt, oberoende av om domaren har sitt tjänsteförhållande i en allmän domstol eller i en förvaltningsdomstol. För en enskild domare kan de skillnader beträffande processkostnaderna som förekommer mellan allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar vara en betydelsefull omständighet när det gäller tillgången till rättsskydd. Enligt den gällande lagstiftningen är det inte klart vilka processregler en domstol inom den allmänna domstolslinjen ska tillämpa när den behandlar tjänstemannarättsligt ärende som gäller en domare. Domstolar inom den allmänna domstolslinjen kan inte i sin rättskipning tillämpa förvaltningsprocessuella regler om det inte finns en uttrycklig bestämmelse som ger dem en sådan rätt. Domarnas tjänstemannarättsliga ärenden är inte heller brott- eller tvistemål eller ansökningsärenden i besvärsinstansen. Oklarheten om vilket processlag man har att göra med kan anses otillfredsställande med tanke på rättskyddet för en domare som är part i processen.  

Ur rättsinstanssystematisk synvinkel är det exceptionellt att ändring i domstolens beslut söks hos förvaltningsdomstolen. I de fall där detta uttryckligen är fallet, är det dock frågan om ärenden som i första instans avgörs som förvaltningsärenden, inte som rättskipningsärenden. Överklagande i förvaltningsärenden som avgörs i förvaltningsförfarande är förvaltningsprocess (se t.ex. RP 33/2008 rd s. 14). Med hänsyn till ärendenas natur och för att ändring även i dess förvaltningsärenden ska få sökas i två instanser, har man i detta sammanhang ansett det motiverat att styra överklagandet till samma besvärsinstans som den hos vilken andra förvaltningsärenden enligt huvudregeln ska överklagas.  

Efter de föreslagna ändringarna är det enda undantaget från regeln att tjänstemannarättsliga ärenden gällande domare avgörs av förvaltningsdomstolarna de tjänstemannarättsliga ärenden som enligt lagen avgörs av högsta domstolen som första instans. En överföring av dessa till att avgöras av förvaltningsdomstolarna anses inte motiverat med hänsyn till rättsinstanssystematiken. I propositionen föreslås inte ändring av bestämmelserna om sökande av ändring i sådana tjänstemannarättsliga ärenden som ska avgöras av de högsta rättsinstanserna.  

Besvär i andra tjänstemannarättsliga beslut som berör domarna än de som ska avgöras av de högsta domstolarna ska i fortsättningen avgöras av förvaltningsdomstolen. Ändring i förvaltningsdomstolens beslut ska få sökas hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Således ska ett tvåinstanssystem härefter gälla när ändring söks i dessa tjänstemannarättsliga ärenden, med undantag för ärenden i vilka den högsta rättsinstansen är första instans. För närvarande råder ett system med en enda besvärsinstans när ändring söks i beslut som gäller tillstånd för bisyssla och likaså när ändring söks i andra instansers än tingsrätternas förvaltningsbeslut om skriftlig varning och avstängning från tjänsteutövning.  

På motsvarande sätt kommer ändring i beslut om att med stöd av 23 kap 5 § i domstolslagen befria en sakkunnigledamot från uppdraget härefter få sökas i två instanser i stället för i en enda instans, då ändring härefter ska sökas hos förvaltningsdomstolen som första instans. 

Möjligheten att oberoende av vilken domstol som är arbetsgivare i alla tjänstemannarättsliga ärenden som gäller domare söka ändring i två instanser bidrar också till att förbättra domarnas och sakkunnigledamöternas rättsskydd i tjänstemannarättsliga ärenden. 

9.4  Domarjäv när ändring söks hos den förvaltningsdomstol som har fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet

Att en domare ska vara oberoende innebär också att domaren inte får vara jävig. Enligt art. 6.1 i Europeiska människorättskonventionen har var och en rätt till rättvis rättegång i inför en oavhängig och opartisk domstol när det gäller hans civila rättigheter eller skyldigheter eller en anklagelse mot honom för brott. 

Europeiska människorättsdomstolen har i sin praxis ansett att opartiskhet innebär både subjektiv och objektiv opartiskhet. Med subjektiv opartiskhet avses att domaren i det enskilda fallet har handlat opartiskt, utan någon personlig attityd eller övertygelse i saken. En subjektivt opartisk domare har ingen förhandsuppfattning i saken eller någon önskan att verka för den ena partens fördel eller till den andra partens nackdel. 

Om inte annat visas, förmodas en domare ha handlat opartiskt i subjektivt hänseende. Till opartiskheten hör en allmän trovärdighet, utöver att domaren inte får ha formella bindningar eller lojalitetsband till parterna i målet. Objektiv trovärdighet innebär att man ställer sig frågan huruvida det med hänsyn till yttre omständigheter finns orsak att misstänka att det finns risk för att domaren inte är opartisk, även om det inte skulle finnas några bevis för subjektiv partiskhet. Det handlar om bilden utåt, om huruvida parterna och allmänheten får det intrycket att domaren är opartisk eller inte. Domstolen är objektivt opartisk om alla misstankar om att det finns risk för att domstolen inte är det kan uteslutas. Människorättsdomstolen har sammanfattat kravet på opartiskhet i konstaterandet: ”Justice must not only be done; it must also be seen to be done” (Delcourt mot Belgien 17.1.1970, stycke 31). 

I sina avgöranden har människorättsdomstolen resonerat uttryckligen kring den objektiva sidan av en domares opartiskhet. Den subjektiva sidan har inte kommit till prövning i människorättsdomstolen av den praktiska orsaken att det är mycket svårt att visa att en domare är subjektivt partisk. I sin bedömning av objektiv opartiskhet har människorättsdomstolen synat bland annat huruvida domarens tidigare handlande i målet eller domarens relation till andra myndigheter, sammanslutningar eller intressegrupper ger grundad anledning att misstänka att domaren inte är opartisk. 

I 1 kap. 6 § 1 mom. i domstolslagen finns en bestämmelse om domares oberoende. Bestämmelsen har i regeringens proposition till riksdagen med förslag till domstolslag och lagstiftning som har samband med den (s. 68) motiverats på följande sätt: ”Domstolarnas oberoende enligt grundlagen förutsätter att också domarna är oberoende när de utövar dömande makt. Oberoendet är inte ett privilegium för domarna, utan en av garantierna för de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Den upprätthåller också förtroendet för rättsväsendet. Enligt 1 mom. är en domare oberoende när han eller hon utövar dömande makt. Det innebär att domarna utövar dömande makt självständigt och opartiskt. De får inte vara utsatta för något som helst direkt eller indirekt hot eller påtryckning eller annan otillbörlig påverkan. Domarnas oberoende är, liksom domstolarnas, både externt och internt. Internt oberoende innebär bl.a. att t.ex. högre domstolar eller domstolarnas chefsdomare inte kan ge domarna order som gäller rättskipningen.”  

Lagstiftningen om de olika processlagen innehåller närmare bestämmelser om att domaren ska vara ojävig som en del av det oberoende om vilket föreskrivs i människorättskonventionen, grundlagen och domstolslagen. Enligt 5 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får en domare inte handlägga ett ärende i en förvaltningsdomstol om domaren är jävig. Beträffande domarjäv hänvisas i paragrafen till 13 kap. i rättegångsbalken (4/1734). Enligt 13 kap. 1 § 1 mom. i rättegångsbalken får en domare inte behandla ett ärende om domaren är jävig så som avses i detta kapitel. Enligt 5 § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas bestämmelserna i 13 kap. i rättegångsbalken även i en förvaltningsdomstol.  

I allmänhet är det redan ur rättsinstanssystematisk synvinkel exceptionellt att ändring i ett beslut av en domstol kan komma att sökas hos samma domstol som har fattat beslutet. Då ändring söks i beslut i de ärenden gällande handlingsoffentlighet och de tjänstemannarättsliga förvaltningsärenden som avses i förslagen om ändring av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och domstolslagen är detta dock behövligt till följd av ärendenas karaktär. På detta sätt kan man förvissa sig om att rättegången även i dessa ärenden är rättvis på motsvarande sätt som i andra offentlighetsärenden och tjänstemannarättsliga ärenden, oberoende av vilken myndighet som har fattat beslutet som första instans. Eftersom det är exceptionellt att ärendena på detta sätt kommer att behandlas av samma domstol, finns det i bestämmelserna om jävsgrunderna i 13 kap. i rättegångsbalken inte några uttryckliga bestämmelser om situationer som dessa. Även med anledning av de remissvar som under beredningen av propositionen mottogs om utkastet till proposition är det i fråga om dessa ärendekategorier nödvändigt att i dessa situationer förvissa sig om att förvaltningsdomstolen avgör målet i en ojävig sammansättning.  

Enligt 13 kap. 6 § 1 mom. 2 punkten i rättegångsbalken är en domare jävig om domaren på grundval av anställning eller annars står i ett sådant förhållande till en part att det, i synnerhet med beaktande av arten av det ärende som behandlas, finns grundad anledning att ifrågasätta domarens opartiskhet i saken. 

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om domarjäv (RP 78/2000 rd s. 39) har relationen överordnad–underordnad och förhållandet mellan arbetskollegor diskuterats på följande sätt: ”Ibland kan jäv uppstå också till följd av ett förhållande som över- och underordnad eller på grund av att personerna är kollegor. Hela domstolen skall inte alltid som regel anses vara jävig i mål som gäller en ledamot av eller någon annan anställd vid domstolen, utan vid bedömningen skall också andra omständigheter beaktas. Jävssituationer kan uppstå främst i de mindre tingsrätterna. Om t.ex. en tingsdomare är domare i ett mål där en lagman eller en annan tingsdomare vid samma domstol är part, kan det finns grundad anledning att ifrågasätta domarens opartiskhet. Ibland kan också en lagmans förmåga att vara opartisk vid behandlingen av ett mål som gäller en tingsdomare med fog ifrågasättas. Också i sådana fall har kontakterna mellan kollegerna, tingsrättens storlek och arten av det ärende som skall behandlas givetvis särskild betydelse. Om det gäller en ansökan om äktenskapsskillnad som gjorts av en annan domare, kommer någon knappast ens på tanken att betvivla att domarens kollega kan behandla målet utan att låta sig påverkas. Om en tvist som gäller t.ex. vårdnad om barn hänför sig till saken, är det inte lämpligt att en nära kollega eller en familjebekant till domaren skall kunna behandla målet. Om det åter är fråga om ett sådant brott, tjänstebrott undantaget, för vilket påföljden förutom straffet kan vara också avsättning, finns det grundad anledning att ifrågasätta om en domare vid samma domstol skulle vara opartisk vid behandlingen av saken. Hovrätten kan med stöd av den i lagen om utnämning av domare föreslagna 19 a § 2 mom. då förordna en annan domare att behandla målet.” 

Lagutskottet har i sitt betänkande (LaUB 6/2001 rd s. 4) konstaterat att i situationer där domarjäv uppstår på grund av att domaren är medlem i en sammanslutning som typiskt kräver en stark lojalitet mellan medlemmarna, måste en domares opartiskhet bedömas enligt den föreslagna 2 punkten i 13 kap. 2 § 1 mom. i rättegångsbalken. 

Enligt 13 kap. 7 § 3 mom. i rättegångsbalken är en domare jävig även i situationer där någon annan omständighet som kan jämställas med de omständigheter som avses i detta kapitel ger grundad anledning att ifrågasätta domarens opartiskhet i saken. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om domarjäv (s. 48) har denna på generalklausulen grundade jäv motiverats på följande sätt: ”Bestämmelsen ska tillämpas i situationer när det enligt en objektiv bedömning kan anses att domarens opartiskhet äventyras på någon annan grund än de som nämnts tidigare i kapitlet. En domare är jävig, om en utomstående inte kan bli övertygad om domarens förmåga att vara opartisk vid behandlingen av saken. --- Jävet skall bedömas från fall till fall, och vid bedömningen skall beaktas domarens förhållande till det ärende som behandlas, till parterna eller till de personer som annars är inblandade. En domare är jävig endast om någon klart påvisbar omständighet kan äventyra hans eller hennes opartiskhet vid behandlingen av ett visst mål.” 

En omständighet av betydelse i sammanhanget är att dessa beslut, för vilka nu föreslås ändring av besvärsinstansen, åtminstone till stor del är sådana att det i förvaltningsdomstolen i praktiken är överdomaren och/eller en annan domare i chefsställning som fattar beslutet som första instans. Ordagrant medför rättegångsbalkens bestämmelser om jäv inte att jäv uppstår om beslutet i första instans har fattats av en person som är överordnad den domare som avgjort ärendet. Detta förklaras med att situationer som denna är få, eftersom det rättsinstanssystematiskt är exceptionellt att ändring i ett beslut söks hos den domstol som har fattat det överklagade beslutet. 

Trots att förvaltningsdomstolens chef, det vill säga överdomaren, inte har någon direkt rätt att besluta om arbetets innehåll, förefaller en situation där förvaltningsrättsdomare avgör besvär över beslut som fattats av överdomaren inte korrekt med hänsyn till att domaren ska vara opartisk. Chefsdomaren har ändå betydande befogenheter i personalfrågor och andra administrativa angelägenheter i domstolen. En domare kan således anses jävig att avgöra ett ärende som i första instans har avgjorts av chefsdomaren i samma domstol. 

De ändringar som föreslås i 20 § lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar kan således få betydelse vid bedömningen av en domares ojävighet när ett förvaltningsbeslut som överdomaren har fattat överklagas hos samma förvaltningsdomstol. I detta fall skulle ledamöter i en förvaltningsdomstol få att avgöra besvär över ett beslut som deras överordnade har fattat. Enligt 19 § 1 mom. 2 punkten i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar är den domföra sammansättningen i detta fall minst en lagfaren ledamot. Således kan förvaltningsbeslutet i första instans i förvaltningsdomstolen fattas också av någon annan lagfaren ledamot än överdomaren. Har beslutet fattats av någon annan ledamot än en ledamot i överordnad ställning, uppstår inget jäv direkt med anledning av att det skulle vara frågan om relationen mellan en överordnad och en underordnad. 

Även de ändringar som föreslås i 23 kap. 1–3 och 5 § i domstolslagen kan få betydelse vid bedömningen av domarjäv när det är frågan om att ett förvaltningsbeslut av förvaltningsdomstolen överklagas hos samma förvaltningsdomstol. 

Enligt 15 kap. 1 § i domstolslagen ges en skriftlig varning åt en domare av chefsdomaren för den domstol där domaren tjänstgör. Om ändring i ett förvaltningsbeslut som förvaltningsdomstolen har fattat om skriftlig varning söks hos samma förvaltningsdomstol, skulle det således alltid bli frågan om att ledamöter av domstolen skulle få att avgöra besvär som riktar sig mot ett beslut som deras överordnade har fattat. 

Enligt 9 kap. 6 § i domstolslagen beviljas tillstånd för domarens bisyssla på ansökan och av den domstol där domaren arbetar. Enligt 15 kap. 2 § i domstolslagen fattas beslut om avstängning av en domare från tjänsteutövning av den domstol där domaren tjänstgör. Enligt 17 kap. 21 § i samma lag befrias en sakkunnigledamot från sitt uppdrag genom beslut av den domstol där han eller hon är sakkunnigledamot. I lagen finns inga närmare bestämmelser om i vilken sammansättning domstolen fattar dessa beslut. I praktiken är besluten till sin karaktär sådana som uppfattas höra till chefen att fatta och å andra sidan så betydelsefulla för domstolen att chefsdomaren så gott som utan undantag deltar i beslutet. 

När enligt 23 kap. 1–3 eller 5 § ändring i ett förvaltningsbeslut som fattats av förvaltningsdomstolen söks hos samma förvaltningsdomstol, skulle ledamöter av förvaltningsdomstolen således till avgörande få besvär som riktar sig mot ett beslut som deras överordnade har fattat. 

Vid bedömningen av jäv i ärenden som avses i 23 kap. i domstolslagen, när ett beslut som har fattats av förvaltningsdomstolen överklagas hos samma förvaltningsdomstol, ska det också ha betydelse att det beslut som överklagas gäller en domarekollega i samma förvaltningsdomstol. Beslut som fattas med stöd av 23 kap. 1 § i domstolslagen gäller en förmån som kollegan beviljas, det vill säga tillstånd för bisyssla, medan beslut som fattas med stöd av 2 eller 3 § i samma kapitel gäller tjänstemannarättsliga disciplinära påföljder för kollegan, det vill säga skriftlig varning eller avstängning från tjänsteutövning. Befrielse av en sakkunnigledamot från uppdraget, om vilket föreskrivs i 5 § i samma kapitel, utgör ett undantag från domares rätt att kvarstå i tjänsten.  

Bland de jävsgrunder som nämns i rättegångsbalken finns ingen där det entydigt föreskrivs att en relation som arbetskollega medför jäv. Det är således tolkbart huruvida någon besvärsgrund i rättegångsbalken är tillämplig när ändring söks i ett beslut som gäller en domarekollega. I situationer som dessa, där överdomaren på ovan nämnt sätt deltar i förvaltningsbeslutet i första instans och beslutet dessutom gäller en domarekollega, är det på det hela taget orsak att se till att den sammansättning som avgör ärendet är ojävig så att inga förvaltningsrättsdomare som arbetar i samma förvaltningsdomstol behandlar saken.  

I fråga om åtal om tjänstebrott har man sett till att garantera att de domare som behandlar åtalet är ojäviga genom att i 22 kap. 1 § 1 mom. 3 punken underpunkt d i domstolslagen föreskriva att Helsingfors hovrätt behandlar åtal om tjänstebrott när målet gäller kanslichefen, en föredragande eller en tingsnotarie vid en annan hovrätt än Helsingfors hovrätt och i 4 punkten i samma mom. föreskriva att Åbo hovrätt behandlar åtal om tjänstebrott som gäller i 3 punkten underpunkt 4 i samma moment avsedda tjänstemän vid Helsingfors hovrätt.  

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till domstolslag och lagstiftning som har samband med den (s. 118) har detta lagrummet motiverats med att bestämmelsen motsvarar gällande lag. Enligt regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av vissa bestämmelser om forum för tjänsteåtal (RP 57/2000 rd s. 11) är det med beaktande av domstols- och åklagarväsendets självständiga och oberoende ställning samt av ovan nämnda skäl i anslutning till domstolarnas objektiva opartiskhet viktigt att tjänsteåtal mot domare och andra anställda vid en tingsrätt och mot tjänstemän som tjänstgör som åklagare vid tingsrättema inte behandlas i den domstol där de utför sina tjänsteuppdrag. Kravet på objektiv opartiskhet gäller också hovrätterna. Därför kan det inte anses lämpligt att en tjänsteman som tjänstgör vid hovrätten åtalas för tjänstebrott vid den hovrätt där han eller hon utför sitt tjänsteuppdrag. Enligt propositionen ansågs det finnas befogade orsaker att inom domstolsväsendet fortfarande ha ett särskilt forum för tjänsteåtal. 

En ojävig sammansättning vid behandlingen av tjänstemannarättsliga ärenden kunde ordnas på motsvarande sätt som vid behandlingen av tjänsteåtal. Detta skulle dock förutsätta att behandlingen av dessa ärenden skulle koncentreras till olika regionala förvaltningsdomstolar, vilket står i strid med huvudregeln om lokalt behörig regional förvaltningsdomstol i 10 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Som tjänstemannarättsliga disciplinära åtgärder är en skriftlig varning eller avstängning från tjänsteutövning inte till sin art, stränghet eller påföljder jämförbara med tjänsteåtal. Administrativa beslut om tillstånd för bisyssla och beslut om att befria en sakkunnigledamot från uppdraget är inte beslut om tjänstemannarättsliga disciplinära åtgärder. Även om en ojävig sammansättning även i dessa ärenden är en viktig del av en rättvis rättegång, är det möjligt att se till att en domare som är föremål för ett tjänstemannarättsligt beslut får sin sak behandlad av en ojävig sammansättning även i den domstol där domaren arbetar. 

I ärenden av nyss nämnt slag kan en ojävig sammansättning ordnas enligt 14 kap. 1 § 1 mom. i domstolslagen, där det föreskrivs att högsta förvaltningsdomstolen i stället för en jävig domare kan förordna en annan behörig domare till en förvaltningsdomstol. 

Av ovan anförda skäl kan förvaltningsdomstolens domare nästan utan undantag anses jäviga att behandla i 23 kap. 1–3 och 5 § i domstolslagen avsedda ärenden när det överklagade tjänstemannarättsliga förvaltningsbeslutet har fattats av samma förvaltningsdomstol som den som behandlar överklagandet. I dessa fall ska förvaltningsdomstolen begära att högsta förvaltningsdomstolen förordnar en ojävig sammansättning för behandlingen av ärendet. 

Enligt 20 § i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar kan beslutet fattas även av någon annan tjänsteman vid förvaltningsdomstolen än överdomaren. Det överklagade förvaltningsbeslutet gäller i sig offentligheten av en handling. Följaktligen är förvaltningsdomstolens domare inte nödvändigtvis jäviga att behandla besvär över ett förvaltningsbeslut som samma förvaltningsdomstol har fattat om offentligheten av en handling. I en situation där det överklagade förvaltningsbeslutet om handlingens offentlighet har fattats av överdomaren i samma förvaltningsdomstol, ska förvaltningsdomstolen dock begära att högsta förvaltningsdomstolen förordnar en ojävig sammansättning för behandlingen av ärendet. 

Såsom ovan i 4.2 Huvudsakliga konsekvenser har sagts, har domstolarna sällan behandlat ärenden som dessa. Enligt uppgifter från domstolarna inleddes under tidsperioden 2017–2021 inga i domstolslagen avsedda ärenden av detta slag i domstolarna och under samma tidsperiod inleddes endast ett i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar avsett ärende av detta slag. Följaktligen kan man förmoda att förvaltningsdomstolarna med stöd av dessa bestämmelser mycket sällan kommer att få anledning att begära att högsta förvaltningsdomstolen med stöd av 14 kap. 1 § 1 mom. i domstolslagen förordnar en ojävig sammansättning för behandlingen av ett ärende, varför förvaltningsdomstolarnas arbete inte väsentligen kommer att försvåras av att en ojävig sammansättning måste säkras på detta sätt.  

9.5  Avslutning

Förutom de ovan beskrivna konsekvenserna har propositionen inga andra konsekvenser för de rättigheter som skyddas i grundlagen. Propositionen kan enligt regeringens uppfattning behandlas i vanlig lagstiftningsordning.  

De föreslagna bestämmelserna har dock betydelse med hänsyn till rättsskyddsbestämmelsen i 21 § i grundlagen och de ändringar som föreslås i 23 kap. i domstolslagen har också koppling till 103 § i grundlagen, som gäller domarnas ställning. Det finns således anledning att begära in grundlagsutskottets utlåtande om propositionen.