7.1
Spårtrafiklagen
6 §. Järnvägsoperatörers, bannätsförvaltares och andra verksamhetsutövares ansvar vid utvecklingen och kontrollen av säkerheten.
I paragrafen föreskrivs det om järnvägsoperatörers och bannätsförvaltares ansvar för att upprätthålla sitt säkerhetsstyrningssystem och i samråd med varandra vidta behövliga riskhanteringsåtgärder samt om deras skyldighet att att beakta också risker i anslutning till andra parters, såsom underleverantörers, verksamhet. Dessutom föreskrivs det i 3mom. om skyldigheten för de de enheter som ansvarar för fordonsunderhåll samt andra verksamhetsutövare som påverkar säkerheten i järnvägssystemet att vidta rikshanteringsåtgärder. I artikel 4.4 i järnvägssäkerhetsdirektivet ingår en förteckning över sådana andra verksamhetsutövare som påverkar säkerheten i järnvägssystemet. Den består av följande aktörer: tillverkare, underhållsleverantörer, fordonsinnehavare, tjänsteleverantörer, upphandlande enheter, transportörer, avsändare, mottagare, lastare, lossare, fyllare och tömmare. Kommissionen har i februari 2023 i samband med det Pilot-förfarande om införlivandet av järnvägssäkerhetsdirektivet påpekat att denna förteckning saknas i spårtrafiklagen och att dessa verksamhetsutövare bör läggas till i 6 § i lagen. Därför föreslås att 6§ 3mom. i spårtrafiklagen ändras så att de verksamhetsutövare som avses i artikel 4.4 i direktivet läggs till i momentet.
15 §.Tillsyn över järnvägssystemets säkerhet och driftskompatibilitet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om Transport- och kommunikationsverkets tillsynsuppgifter i fråga om järnvägssystemets säkerhet och driftskompatibilitet.
Enligt lagförslaget ska 15§ 1mom. 7 punkten kompletteras med en bestämmelse som ger Transport- och kommunikationsverket rätt att övervaka efterlevnaden av spårtrafiklagen och de förordningar, föreskrifter och beslut som utfärdats med stöd av den om något annat inte föreskrivs i spårtrafiklagen. Denna ändring gällande tillsynsbehörigheten möjliggör också tillsyn över den riskhantering enligt 169§ i spårtrafiklagen som avser kommunikationsnät och informationssystem. Motsvarande behörighet har getts Transport- och kommunikationsverket i fråga om andra transportformer i transportsystemet i samband med det nationella genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen, det vill säga det så kallade NIS1-direktivet. För närvarande har Transport- och kommunikationsverket inte rätt att övervaka genomförandet av riskhanteringen i fråga om järnvägsaktörernas nätverks- och informationssystem. Europaparlamentet och rådet har den 14 december 2022 antagit ett direktiv om åtgärder för en hög gemensam cybersäkerhetsnivå i hela unionen, om ändring av förordning (EU) nr 910/2014 och direktiv (EU) 2018/1972 och om upphävande av direktiv (EU) 2016/1148. Detta direktiv är känt under namnen cybersäkerhetsdirektivet och NIS2-direktivet. Direktivet ska genomföras nationellt senast den 24 oktober 2024. I Finland bereds genomförandet som bäst, och det kan i ett senare skede också kräva ändringar i spårtrafiklagen. I detta skede föreslås likväl att Transport- och kommunikationsverket ska bemyndigas att övervaka att förvaltaren av statens bannät och den som tillhandahåller trafikledningstjänster på det sätt som föreskrivs i 169§ sörjer för riskhanteringen i fråga om de kommunikationsnät och informationssystem som de använder. De ska också utan dröjsmål lämna Transport- och kommunikationsverket en anmälan om betydande informationssäkerhetsrelaterade störningar som är riktade mot kommunikationsnät eller informationssystem. Den allmänna kompetensbestämmelse som nu föreslås i 1mom. 7 punkten motsvarar det som föreskrivs om Transport- och kommunikationsverkets behörighet i andra författningar för transportområdet (t.ex. 28§ 2mom. i lagen om fartygstrafikservice, 623/2005).
Den föreslagna lagändringen inverkar inte på något sätt på arbetsfördelningen mellan Transport- och kommunikationsverket och regleringsorganet, eftersom Transport- och kommunikationsverket är den nationella järnvägssäkerhetsmyndigheten på det sätt som unionslagstiftningen förutsätter. Denna myndighet ansvarar för tillsynen över säkerheten och interoperabiliteten i järnvägssystemet. Regleringsorganet är en järnvägsmarknadsmyndighet, vars uppgift är att följa, övervaka och främja järnvägsmarknadens funktion. Regleringsorganets uppgifter anges i 149 § i spårtrafiklagen i enlighet med unionslagstiftningens krav. Den nya 7 punkt som nu föreslås i 15§ 1mom. i lagen påverkar eller begränsar inte på något sätt regleringsorganets behörighet i fråga om de uppgifter som organet har enligt lag. Den föreslagna nya 7 punkten i 15 § 1 mom. i lagen är också på så sätt exakt avgränsad att Transport- och kommunikationsverket ska övervaka att spårtrafiklagen och de förordningar, föreskrifter och beslut som utfärdats med stöd av den iakttas, om inte något annat föreskrivs i denna lag. Dessutom har det i bestämmelserna i spårtrafiklagen alltid angetts särskilt när tillsynsmyndigheten enligt spårtrafiklagen är regleringsorgan. Eftersom man med stöd av spårtrafiklagen endast utövar tillsyn som sammanhänger med järnvägssäkerheten, interoperabiliteten i järnvägssystemet, spårbunden stadstrafik och järnvägsmarknadens funktion, och tillsynen över de tre första ankommer på Transport- och kommunikationsverket och tillsynen över den sista på regleringsorganet, har Transport- och kommunikationsverkets och regleringsorganets uppgifter och behörighetsansvar på ett tydligt sätt avgränsats från varandra på det sätt som unionslagstiftningen kräver. En ändring i 15 § lik den föreslagna ändrar inte myndigheternas behörighetsansvar. Den föreslagna nya bestämmelsen gör snarare behörighetsfördelningen mellan myndigheterna tydligare, eftersom Transport- och kommunikationsverket enligt förslaget alltid är tillsynsmyndighet enligt spårtrafiklagen om tillsynsuppdraget (vad gäller tillsynen över järnvägsmarknaden) inte särskilt har tilldelats regleringsorganet på det sätt som föreskrivs i spårtrafiklagen. Dessutom noteras att omprövning av ett beslut fattat av Transport- och kommunikationsverket får begäras enligt 187§ och att ändring får sökas enligt 188§. Omprövning av beslut som fattats av regleringsorganet får begäras enligt 151 och 152a§, och om sökande av ändring föreskrivs i 188§ 3mom.
Det föreslås också att ett nytt 2 mom. tas in i paragrafen. Kommissionen har i samband med det Pilot-förfarande om införlivandet av järnvägssäkerhetsdirektivet som den har inlett påpekat att den nationella säkerhetsmyndigheten ska övervaka innehavare av säkerhetsintyg, det vill säga järnvägsoperatörer, och innehavare av säkerhetstillstånd, dvs. bannätsförvaltare, med hjälp av den information och de dokument som den har fått tillgång till när järnvägsoperatörer och bannätsförvaltare har sökt säkerhetsintyg enligt 18§ och säkerhetstillstånd enligt 25§. En förutsättning för att säkerhetsintyg och säkerhetstillstånd ska beviljas är att verksamhetsutövaren har ett säkerhetsstyrningssystem som är heltäckande sett till verksamhetens art och omfattning. Eftersom Transport- och kommunikationsverket enligt av 1 § 3 punkten ska övervaka att järnvägsoperatörer och bannätsförvaltare agerar enligt sina säkerhetsstyrningssystem, har denna bestämmelse också ansetts innefatta kravet i artikel 17.7 i järnvägssäkerhetsdirektivet att övervaka verksamhetsutövarna också på grundval av av den information och de dokument som verket har fått tillgång till i samband med ansökningar om säkerhetsintyg och säkerhetstillstånd. Eftersom kommissionen har krävt att artikel 17.7 i järnvägssäkerhetsdirektivet tas med bland verkets tillsynsuppgifter, föreslås att ett nytt 2mom. som innefattar detta krav i järnvägssäkerhetsdirektivet läggs till paragrafen. På grund av det nya 2 mom. blir 2 och 3mom. i gällande lag 3 och 4mom. i den ändrade lagen.
26 §.Beviljande av säkerhetstillstånd.
Enligt 1 mom. i paragrafen ska bannätsförvaltaren beviljas säkerhetstillstånd om dess säkerhetsstyrningssystem uppfyller de krav som ställs på det i spårtrafiklagen. Enligt gällande 1 mom. ska säkerhetstillstånd beviljas för högst fem år, och bestämmelsen har utformats på motsvarande sätt som som 21 § 1 mom. om beviljande av säkerhetsintyg. Målet har varit att giltighetstiderna för de två jämförbara tillståndskraven ska stämma överens med varandra. I järnvägssäkerhetsdirektivet har dessa giltighetstider likväl angetts olika så att säkerhetsintyg beviljas för högst fem år i sänder medan säkerhetstillstånd är giltiga i fem år. Europeiska kommissionen har noterat detta i samband med den Pilot-förfrågan om införlivandet av järnvägssäkerhetsdirektivet som den inlett och krävt att formuleringen om giltighetstiden vad gäller säkerhetstillstånd ändras så att den motsvarar formuleringen i artikel 12.2 i järnvägssäkerhetsdirektivet. Därför föreslås det att 1 mom. ändras så att säkerhetstillstånd gäller i fem år.
29 §.Anmälan om förvaltning av privata spåranläggningar.
I paragrafen anges hur förvaltare av privata spåranläggningar ska anmäla förvaltningen av en privat spåranläggning till Transport- och kommunikationsverket, om förvaltaren har valt anmälningsförfarandet enligt kap. 5 i stället för det säkerhetstillstånd som avses i 25 §. Förvaltare av privata spåranläggningar är enligt gällande paragraf skyldiga att anmäla sin verksamhet till verket vart tredje år senast den 31 maj. Nu föreslås en sådan ändring i 1 mom. att en anmälan som gjorts en gång inte ska behöva förnyas om det inte i förvaltarens uppgifter sker sådana förändringar som avses i 3 mom. och Transport- och kommunikationsverket inte har bett förvaltaren komplettera sin anmälan. Anmälan ska således gälla tills vidare. På så sätt minskas det administrativa arbetet hos såväl förvaltare av privata spåranläggningar som Transport- och kommunikationsverket.
I 1 mom. ska även den utsatta tiden på sex månader ändras till två månader. Denna utsatta tid innebär att en förvaltare av privata spåranläggningar ska förvaltare av privata spåranläggningar göra anmälan senast två månader innan verksamheten inleds i stället för sex månader innan som för närvarande. För att den utsatta tiden förkortas på det sätt som föreslås talar det faktum att sex månader är en väldigt lång tid och att aktörer har haft behov att inleda verksamhet som sammanhänger med förvaltningen av privata spåranläggningar så snart som möjligt efter att anmälan lämnats. Därför är det ändamålsenligt att förvaltare av privata spåranläggningar kan inleda sin verksamhet så snart som möjligt efter att anmälan lämnats.
I 2 mom. föreskrivs det om den information och de bilagor som ska ingå i anmälan. Enligt det gällande momentet ska det till anmälan fogas en kopia av systemet för att hantera säkerheten. Nu föreslås att det till anmälan i fortsättningen ska fogas en skriftlig beskrivning. Denna ändring motiveras med att en kopia innebär en begränsning av framställningssättet i bilagan. En skriftlig beskrivning möjliggör också att beskrivningen utgör en del av det övriga ledningssystem som förvaltaren av privata spåranläggningar använder.
De ändringar som föreslås i 3 och 4 mom. gäller kravet att en förvaltare av privata spåranläggningar ska meddela Transport- och kommunikationsverket förutom om att verksamheten upphör även om ändringar som sker i företags- och kontaktuppgifterna. Enligt 4 mom. ska Transport- och kommunikationsverket vid behov kunna be en förvaltare av privata spåranläggningar komplettera sin anmälan om den anser att anmälan är bristfällig.
30 §.System för att hantera säkerheten.
I paragrafen föreskrivs det om det system för att hantera säkerheten som omfattas av anmälningsförfarandet enligt 5 kap. i spårtrafiklagen och som krävs av förvaltare av privata spåranläggningar. I 1 mom. görs i viss mån ändringar i de saker som förvaltare av privata spåranläggningar ska beskriva i sitt system för att hantera säkerheten. I systemet för att hantera säkerheten ska man i fortsättningen beskriva omvärlden och verksamhetens omfattning, medan man enligt gällande bestämmelse ska beskriva verksamhetens art och omfattning. Momentets 2 punkt ska enligt förslaget inte ändras. Enligt punkten ska man i systemet för att hantera säkerheten beskriva organisationen och ansvarsfördelningen hos förvaltaren av privata spåranläggningar. I 3 punkten krävs det att man i systemet för att hantera säkerheten beskriver hanteringen av alla sådana risker i järnvägssystemet som ingår i organisationens verksamhet. I 4 punkten krävs det att man i systemet för att hantera säkerheten beskriver de förfaranden som säkerställer planeringen, byggandet, ibruktagandet och underhållet av bannätet.
I 5 punkten krävs att man i systemet för att hantera säkerheten beskriver de förfaranden och det samarbete genom vilka man säkerställer säkerheten i trafiken och övrig verksamhet i spårnät. Med trafik avses tågtrafik och växlingsarbete. Med övrig verksamhet avses flyttning av materiel, banarbete och annat arbete inom ett spärrat område. Att samarbetet beskrivs krävs därför att situationen i en del fall är den att den aktör som lämnat anmälan svarar för underhållet av banan medan det dagliga samarbetet med järnvägsoperatören sköts till exempel av den som arrenderar ut marken. Syftet är att trafikförfarandena ska kunna avtalas med en tredje part och med järnvägsoperatören. Men eftersom förvaltare av privata spåranläggningar enligt 31 § ansvarar för en trygg användning av järnvägssystemet och för hantering av de risker som användningen medför, bör förvaltare av privata spåranläggningar alltid ha möjlighet att påverka förfarandena. Förvaltaren bör därför ha behövlig information om förfarandena, vilket den ska kunna påvisa för Transport- och kommunikationsverket i sitt system för att hantera säkerheten. I systemet för att hantera säkerheten bör man också beskriva hur förfarandena i dessa fall har utarbetats och hur förvaltaren av en privat spåranläggning har deltagit i utarbetandet av dem.
I 6 punkten krävs att systemet för att hantera säkerheten innehåller en beskrivning av sätten att genomföra egenkontroll. Förändringar som de föreslagna framhäver vikten av att förvaltare av privata spåranläggningar när de utvecklar sitt system för att hantera säkerheten satsar på riskhantering. Dessutom ska systemet för att hantera säkerheten tydligare än tidigare vara knutet till tillstånd för ibruktagande den privata spåranläggningen, när systemet för att hantera säkerheten ska innehålla en beskrivning av de förfaranden som tillämpas vid planering, byggande, ibruktagande och säkerställande av underhåll. Genom ändringarna strävar man efter att svara på de behov att precisera lagstiftningen som har observerats vid tillämpningen av systemet för att hantera säkerheten hos förvaltare av privata spåranläggningar och särskilt i samband med Transport- och kommunikationsverkets tillsyn över denna tillämpning.
I 2 mom. föreskrivs det om de informationsskyldigheter som sammanhänger med systemet för att hantera säkerheten. I fortsättningen ska man informera såväl dem som arbetar hos en förvaltare av privata spåranläggningar som de samarbetspartner som arbetar med järnvägssystemets funktioner. Enligt gällande paragraf har verkställande direktören hos förvaltaren av privata spåranläggningar eller någon annan med ansvar för den operativa ledningen ansvarat för att systemet för att hantera säkerheten tagits i bruk och upprätthållits på ett effektivt sätt. I denna proposition föreslås att verkställande direktören, någon annan med ansvar för den operativa ledningen eller en person som utsetts av dessa ansvarar för att systemet för att hantera säkerheten tas i bruk och upprätthålls på ett effektivt sätt. Den verkställande direktören eller en annan person som ansvarar för den operativa ledningen är inte nödvändigtvis rätt person att att ansvara för järnvägssystemets funktioner hos en förvaltare av privata spåranläggningar, varför det är motiverat att den verkställande direktören eller den andra person som ansvarar för den operativa ledningen från fall till fall kan utse rätt ansvarsperson för uppgiften.
Paragrafens 3 mom. ändras inte jämfört med det gällande momentet, och det innehåller ett bemyndigande enligt vilket Transport- och kommunikationsverket får meddela närmare föreskrifter om innehållet i systemet för att hantera säkerheten.
31 §.Övriga krav på förvaltningen av privata spåranläggningar.
I paragrafen föreskrivs det att en förvaltare av privata spåranläggningar ansvarar för en trygg användning av järnvägssystemet och för hantering av de risker som användningen medför med beaktande av verksamhetens omfattning. I paragrafen föreslås en ny bestämmelse, enligt vilken en förvaltare av en privat spåranläggning åläggs att samarbeta med aktörer som verkar i spåranläggningen för att säkerställa en trygg användning av järnvägssystemet. Bestämmelsen har ansetts behövlig, eftersom det är svårt för förvaltaren av en privat spåranläggning att ensam bära det övergripande ansvaret för säker användning av järnvägssystemet. Därför ska förvaltaren av den privata spåranläggningen ha nära samarbete med de aktörer som verkar i spåranläggningen så att man kan skapa beredskap för olika risker och trygga en säker användning av spåranläggningen. Sådana aktörer är till exempel järnvägsoperatörer och aktörer som hyr spåranläggningar. De förfaranden som används i samarbetet bör beaktas i det system för att hantera säkerheten som förvaltaren av den privata spåranläggningen tillämpar.
74 §.Certifieringsorgan och certifiering av enheter som ansvarar för underhåll av fordon.
Enligt förslaget ändras 2 och 4 mom. i gällande paragraf. Paragrafens 2 mom. preciseras i överensstämmelse med nuvarande praxis så att Transport- och kommunikationsverket också har rätt att bevilja certifiering av underhållsfunktioner. Paragrafens 4 mom. ändras så att certifiering som avses i paragrafen inte krävs av underhållsansvariga enheter som är järnvägsoperatörer med ansvar för fordon som endast används i museitrafik eller växlingsarbete. Undantaget ska också gälla godsvagnar när de används uteslutande för dessa ändamål. Aktörerna i fråga ska i sitt säkerhetsstyrningssystem visa förfaranden som uppfyller kraven – frånsett certifiering – i enlighet med kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/779 om fastställande av detaljerade bestämmelser om certifiering av enheter som ansvarar för underhåll av fordon i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/798 och om upphävande av kommissionens förordning (EU) nr 445/2011, med undantag för certifiering. Trots artikel 3.2 b i kommissionens förordning 779/2019/EU ska materiel som används i museitrafik eller växlingsarbete också kunna användas av andra järnvägsoperatörer som idkar motsvarande trafik än den järnvägsoperatör som svarar för underhållet av materielen i fråga. I gällande moment har befrielse från kravet på certifiering inte kopplats till järnvägsoperatören, utan befrielsen avser sådana enheter som ansvarar för underhållet av materiel och som ansvarar endast för järnvägsenheter som används uteslutande i museitrafik eller växlingsarbete.
79 §.Ibruktagande av rullande materiel.
I gällande spårtrafiklag är paragrafens rubrik ”Ibruktagande av rullande materiel i museitrafik”. Paragrafen ändras så att den också kommer att innehålla bestämmelser om att ta i bruk materiel som inte hör till tillämpningsområdet för den tekniska specifikationen för driftskompatibilitet avseende delsystemet rullande materiel. Bestämmelser om den tekniska specifikationen för driftskompatibilitet avseende delsystemet rullande materiel finns i den kommissionsförordning som gäller vid tidpunkten i fråga
Den förordning som förnärvarande gäller är kommissionens förordning (EU) nr 1302/2014 om en teknisk specifikation för driftskompatibilitet avseende delsystemet Rullande materiel – Lok och passagerarfordon i Europeiska unionens järnvägssystem.
. Bestämmelser om detta finns i 1 mom. Paragrafen ska således tillämpas också vid ibruktagande av annan materiel än sådan som är avsedd för museitrafik, om materielen i den tekniska specifikationen för driftskompatibilitet avseende rullande materiel har ställts utanför dess tillämpningsområde. Till sådan materiel hör exempelvis tvåvägsfordon och växlingslok. Enligt paragrafen ska tillstånd för ibruktagande av fordon som avviker från den tekniska specifikationen för driftskompatibilitet, dvs. TSD-kraven, sökas hos Transport- och kommunikationsverket innan fordonet får användas på bannätet.
Paragrafens 2 mom. ändras inte. Enligt 3 mom. i gällande lag krävs inget tillstånd för ibruktagande eller tillstånd för utsläppande på marknaden om fordonet bara används på en privat spåranläggning för vilken det gjorts anmälan enligt 5 kap. i spårtrafiklagen. Nu föreslås att momentet ändras så att inget tillstånd för ibruktagande eller tillstånd för utsläppande på marknaden krävs, om fordonet bara används på ett sådant spärrat område som avses i 18 § 2 mom. i spårtrafiklagen. Denna ändring innebär en inskränkning av tillämpningsområdet jämfört med gällande bestämmelse, men den är motiverad med hänsyn till EU:s krav för järnvägssäkerhet och driftskompatibilitet. EU-lagstiftningen tillåter för närvarande i regel bara undantag som det föreslagna, dvs. att tillstånd för ibruktagande eller tillstånd för utsläppande på marknaden inte behövs om trafiken sker på ett bannät som är stängt för annan trafik.
Enligt förslaget ska två nya moment läggas till paragrafen. Enligt det nya 4 mom. ska man för fordon för vilka tillstånd för ibruktagande redan har beviljats söka ett nytt tillstånd för ibruktagande om de uppgifter som ligger till grund för tillståndet, dvs. de parametervärden som fastställts i den nationella rättsnormen, ändras på grund av ändringar som planerats i fordonet eller de planerade ändringarna har negativa konsekvenser med avseende på fordonets allmänna säkerhetsnivå.
Enligt det föreslagna 5 mom. ska den som den som ämnar söka tillstånd för ibruktagande av fordon först lämna Transport- och kommunikationsverket en plan för tillverkning, ombyggnad eller modernisering av fordonet. Trafiksäkerhetsverket ger sökanden ett utlåtande om planen. Planen motsvarar möjligheten att genomföra en förhandsutredning innan tillstånd för utsläppande på marknaden söks. Med hjälp av planen får Transport- och kommunikationsverket en möjlighet att bekanta sig med projektet innan tillståndsprocessen för ibruktagande inleds, och den sökande får klarhet i vilka regler och tillståndsförfaranden som tillämpas.
Paragrafens 3 mom. i gällande lag, som innehåller ett bemyndigande enligt vilket Transport- och kommunikationsverket får meddela närmare föreskrifter om krav på fordon som avses i paragrafen, blir paragrafens 6 mom. Det föreslås inga ändringar i momentets innehåll.
123 §.Brådskande bankapacitet.
I paragrafen föreskrivs det om ansökan om och beviljande av brådskande bankapacitet. Med brådskande bankapacitet, det vill säga den reservkapacitet som avses i artikel 48 i järnvägsmarknadsdirektivet, avses sådan bankapacitet som söks för enstaka linjer utanför den normala processen och tågplaneperioden för ansökan om bankapacitet enligt 117 § i spårtrafiklagen. I 1 mom. föreslås en teknisk ändring, nämligen att frasen ”utan dröjsmål” tas bort. Den som ansöker om brådskande bankapacitet ska inte behöva uppfylla villkoret att den behöver få tillgång till kapaciteten ”utan dröjsmål”. Skyndsamheten innebär endast att bannätsförvaltaren måste besvara en sådan ansökan om brådskande bankapacitet som görs utanför tågplaneperioden så snart som möjligt och senast inom fem dagar. När frasen ”utan dröjsmål” tas bort stämmer formuleringen i 1 mom. bättre överens med artikel 48 i järnvägsmarknadsdirektivet.
138 §.Ramverk för avgifter samt behörig myndighet.
I paragrafens 2 mom. föreslås en teknisk ändring i en hänvisning på så sätt att hänvisningen till 140 § 4 mom. i gällande lag ändras till en hänvisning till 140 § 5 mom. Ändringen har sin grund i de föreslagna ändringar i 140 § som innebär att 4 mom. i gällande lag upphävs och att bestämmelser om en ny möjlighet att för att täcka investeringskostnader som en del av banavgiften ta ut en förhöjd grundavgift läggs till i nya 5 och 6 mom. Som en följd av detta måste hänvisningen i 138 § avse 140 § 5 mom. Dessutom kompletteras momentet med en bestämmelse om att förhöjd grundavgift får tas ut förutom för att täcka investeringskostnaderna för modernisering också för att täcka investeringskostnaderna för ombyggnad av bannätet. På detta sätt kommer 138 § 2 mom. att stämma överens med det som redan i gällande 140 § 4 mom. föreskrivs om bannätsförvaltarens rätt att ta ut en förhöjd avgift också för att täcka investeringskostnaderna för ombyggnad av bannätet. Detta motsvarar också det som i järnvägsmarknadsdirektivet föreskrivs om avgifter som tas ut för att täcka investeringskostnader.
I detta sammanhang kan man också konstatera att den bestämmelse i momentet enligt vilken en bannätsförvaltares praxis för uttag av avgifter ska vara enhetlig för hela bannätet med undantag för de förhöjningar av den grundavgift som ingår i banavgiften och som tas ut för att täcka investeringskostnaderna innebär att en förhöjd grundavgift tas ut på grund av investeringar bara för den del av bannätet som är eller har varit föremål för investeringar. En förhöjd grundavgift får således inte tas ut för hela bannätet om investeringarna gäller bara en del av bannätet.
140 §.Rabatter på och förhöjning av grundavgiften.
Paragrafen är en bestämmelse som införlivar artiklarna 31 och 32 i järnvägsmarknadsdirektivet med finsk lag, och där föreskrivs om att en bannätsförvaltare får bevilja rabatt på eller höja den grundavgift som ingår i banavgiften för att uppmuntra järnvägsoperatörer att minska bullret från järnvägstrafiken eller installera system som följer den europeiska standarden för automatisk tågkontroll (ERTMS/ETCS) i tågen Med rabatter på grundavgiften får bannätsförvaltarna också uppmuntra till utveckling av nya tjänster eller användning av lågtrafikerade banor. Genom förhöjning av banavgifterna igen kan bannätsförvaltarna sträva efter att minska överbelastningen av någon del av bannätet eller täcka investeringskostnaderna för modernisering eller ombyggnad av bannätet.
Järnvägsmarknadsdirektivet kräver att bannätsförvaltaren fastställer banavgifterna i enlighet med unionsrätten. Med banavgiftens grundavgift avses i Finland en avgift som i enlighet med järnvägsmarknadsdirektivet tas ut för tjänster som ingår i minimipaketet av tillträdestjänster. Med avgiften täcks de direkta kostnader som tågtrafiken orsakar. Med direkta kostnader avses de kostnader som tågtrafiken orsakar genom slitage på bannätet. Grundavgiften används alltså inte för att täcka de totala kostnaderna för byggande och underhåll i bannätet. Som motprestation för banavgiftens grundavgift får järnvägsoperatören rätt att ansöka om och få bankapacitet, använda bannätet för trafik som är förenlig med beviljad bankapacitet och få tillgång till elförsörjningsutrustningen och bränsledistributionsställena i bannätet. För energianvändningen tar bannätsförvaltaren eller tjänsteleverantören ut en särskild avgift enligt förbrukning.
I järnvägsmarknadsdirektivet anges inget tak för förhöjningar av eller rabatter på banavgiftens grundavgift, men i Finland kräver grundlagen att avgifterna är noggrant avgränsade och förutsägbara för att de utövare av järnvägstrafik som påförs avgiften ska veta på förhand hurdana avgifter de måste betala när de använder bannätet. Sålunda föreskrivs det i 140 § 4 mom. i spårtrafiklagen att de rabatter på och förhöjningar av grundavgiften i regel är 80 procent av nivån på grundavgiften. I momentet föreskrivs det också att om en större förhöjning av banavgiften än 80 procent krävs för att de mål som avses i paragrafen (m.a.o. minskande av buller, installation av system som följer den europeiska standarden för automatisk tågkontroll ERTMS/ETCS, eliminering av överbelastning, uppmuntrande till utnyttjande av lågtrafikerade banor eller finansiering av investeringar för att modernisera eller bygga om bannätet) ska kunna nås, ska bannätsförvaltaren skriftligen motivera förhöjningen av banavgiften.
Enligt det föreslagna 4 mom. ska de förhöjningar av banavgiftens grundavgift som görs på grund av investeringar skiljas åt från de övriga rabatter på och förhöjningar av banavgiftens grundavgift som avses i 1–3 mom. Avgiften ska således även framöver i regel ska kunna höjas med högst 80 procent jämfört med den gällande nivån på banavgiften, med en höjning som görs för att täcka investeringskostnader ska kunna vara större. Därför upphävs gällande 4 mom. om förhöjning av banavgiften för att täcka investeringskostnader. I stället föreslås att det till lagen fogas nya 5 och 6 mom. Enligt det nya 5 mom. ska bannätsförvaltaren få ta ut en förhöjd grundavgift för att täcka investeringskostnader för modernisering eller ombyggnad av bannätet. En bannätsförvaltare får ta ut en förhöjd grundavgift för att täcka investeringskostnader om villkoren i artikel 32.3 i järnvägsmarknadsdirektivet är uppfyllda. Enligt denna artikel får bannätsförvaltaren ta ut högre avgifter för att täcka kostnaderna för investeringsprojekt på grundval av den långsiktiga kostnaden för sådana projekt om de ökar effektiviteten eller kostnadseffektiviteten eller båda och de annars inte skulle kunna genomföras eller skulle ha kunnat genomföras, det vill säga en förhöjd avgift är nödvändig för att projektet ska kunna genomföras. Det föreslås att dessa krav i artikel 32.3 i järnvägsmarknadsdirektivet ska ingå i det föreslagna nya 5 mom. För att en förhöjd avgift ska kunna tas i bruk för en del av ett bannät som ska moderniseras eller byggas om krävs sålunda i praktiken att bannätsförvaltaren redan på förhand i projekt-, investerings- och finansieringsplanerna visar att investeringsprojektet ökar effektiviteten eller kostnadseffektiviteten och att det för genomförandet av projektet är nödvändigt att även av de järnvägsoperatörer som använder bannätsdelen ta ut en förhöjd grundavgift för att täcka investeringskostnaderna. I dessa planer ska det också anges hur stor förhöjning av banavgiftens grundavgift som föreslås för den aktuella delen av bannätet för att täcka investeringskostnaderna.
I det föreslagna nya 6 mom. föreskrivs det om storleken på den förhöjda grundavgift som tas ut för att täcka investeringskostnader. Enligt momentet får en förhöjd grundavgift som tas ut för att täcka investeringskostnader i regel vara högst fem gånger så hög som den gällande grundavgiften. Om bannätsförvaltaren anser att det krävs en större förhöjning än så för att investeringsprojektet ska kunna genomföras, ska bannätsförvaltaren skriftligen motivera förhöjningen. De skriftliga motiveringarna ska skickas till berörda parter för utlåtande innan avgiften höjs. Denna begäran om utlåtande kan genomföras inom ramen för remissbehandlingen av bannätsförvaltarens beskrivning av bannätet, eftersom samtliga avgifter som bannätsförvaltaren tar ut för användning av bannätet ska publiceras i beskrivningen i enlighet med dess publiceringsschema. Följaktligen träder också en förhöjning av banavgiftens grundavgift som tas ut för att täcka investeringskostnader i kraft först under följande tågplaneperiod enligt beskrivningen av bannätet, vilket ger järnvägsoperatören tillräckligt med tid att förbereda sig för avgiftshöjningarna.
På grund av de föreslagna ändringarna i 140 § blir 5 mom. i gällande lag 4 mom. i den ändrade paragrafen, och på grund av de föreslagna nya 5 och 6 mom. blir 6 mom. i gällande paragraf 7 mom. i den ändrade.
Syftet med de föreslagna ändringarna är för det första att göra förhöjningen av banavgiftens grundavgift för att täcka investeringskostnader till ett mera välfungerande finansieringsinstrument än för närvarande för finansiering av investeringar i bannätet och för det andra att åstadkomma närmare överensstämmelse mellan de nationella bestämmelserna om förhöjning av banavgiften för att täcka investeringskostnader och kraven i järnvägsmarknadsdirektivet, särskilt artikel 32.3. För att förhöjning av banavgiftens grundavgift ska erbjuda ett välfungerande sätt att finansiera investeringar som syftar till att modernisera och bygga om bannätet bör avgiften kunna höjas med belopp som motsvarar den särskilda investeringsskatt som åren 2016–2018 togs ut utöver banavgiftens grundavgift. Investeringsskatten uppgick då till 0,5 cent per bruttotonkilometer. Eftersom järnvägsmarknadsdirektivet kräver att bannätsförvaltaren självständigt beslutar om olika förhöjningar och rabatter, kan nivån på banavgifterna och förhöjningar av och rabatter på dem inte fastställas genom förvaltningsbeslut eller lagstiftning. Följaktligen får inte heller investeringskostnaderna täckas med en skatt, och man kan inte heller i lagstiftningen ange ett bestämt belopp för dem. Den föreslagna förhöjda grundavgift som tas ut för att täcka investeringskostnader får enligt förslaget i regel vara högst fem gånger så hög som den gällande grundavgiften. Denna avgift motsvarar till sin storlek den tidigare investeringsskatten.
I järnvägsmarknadsdirektivet anges inget tak för förhöjningar av banavgiftens grundavgift som görs för att täcka investeringskostnader, och bannätsförvaltaren har rätt att fastställa nivån på förhöjningen på de grunder som anges i artikel 32.3 i järnvägsmarknadsdirektivet. För att man ska kunna säkerställa att avgifterna är noggrant avgränsade och förutsägbara är det likväl viktigt att det i regel finns ett fastställt tak för förhöjningar av banavgiftens grundavgift som görs för att täcka investeringskostnader. Därför är det viktigt att det även i fortsättningen finns ett lagstadgat tak för avgifterna även om inget sådant har angetts i unionslagstiftningen. Detta tak ska likväl läggas på en sådan nivå att möjligheten att förhöja avgiften på det sätt som unionslagstiftningen förutsätter blir ett mera fungerande instrument för att finansiera investeringsprojekt och att man med den förhöjda avgiften verkligen kan täcka investeringskostnader. Dessutom är det viktigt att den föreslagna 140 § 4 mom. innehåller de villkor i artikel 32.3 i järnvägsmarknadsdirektivet under vilka en förhöjning av avgiften för att täcka investeringskostnader kan tas i bruk. På så sätt bidrar den föreslagna ändringen i 140 § till ett exaktare införlivande av kraven i järnvägsmarknadsdirektivet i nationell lagstiftning.
Så som ovan konstaterats (bl.a. i avsnitt 4.2 om de huvudsakliga konsekvenserna) motsvarar en förhöjd grundavgift för att täcka investeringskostnader som är femfaldig jämfört med gällande grundavgift nivån på de sammanlagda avgifter som när de var som högst togs ut för användning av direktbanan Kervo–Lahtis under åren 2006–2018, då det utöver banavgiftens grundavgift togs ut en särskild ban- och investeringsskatt. I likhet med investeringsskatten får också förhöjd banavgift för att täcka investeringskostnader tas ut bara för den del av bannätet som investeringen gäller, och den förhöjda avgiften får inte utsträckas till att omfatta hela bannätet. Det ska också beaktas att 140 § i spårtrafiklagen sammantaget, inbegripet de ändringar som föreslås i den proposition, ur bannätsförvaltarens synvinkel erbjuder möjligheter; bestämmelserna tvingar inte bannätsförvaltaren att ta ut sådana förhöjningar av eller ge sådana rabatter på banavgiftens grundavgift som lagförslaget möjliggör. Trafikledsverket har i egenskap av förvaltare av statens bannät ännu inte tillgripit sådana förhöjningar av eller rabatter på banavgiftens grundavgift som är möjliga enligt 140 §.
171 §.Beredskap.
I paragrafen förskrivs det om att bannätsförvaltare, bolag som tillhandahåller trafikledningstjänster och verksamhetsutövare som avses i 159 §, dvs. bolag och sammanslutningar som bedriver spårbunden stadstrafik, är skyldiga att förbereda sig för undantagsförhållanden och störningar under normala förhållanden. Bestämmelser om en motsvarande beredskapsskyldighet för järnvägsoperatörer finns i 58 § i lagen om transportservice.
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557 om kritiska entiteters motståndskraft och om upphävande av rådets direktiv 2008/114/EG, nedan CER-direktivet, trädde i kraft den 16 januari 2023. I CER-direktivet fastställs skyldigheter för medlemsstaterna som syftar till att främja störningsfritt tillhandahållande tjänster som är nödvändiga för att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner eller central ekonomisk verksamhet på den inre marknaden och att identifiera de kritiska entiteterna vad gäller dessa funktioner. I direktivet fastställs också skyldigheter för kritiska entiteter som syftar till att stärka deras motståndskraft mot störningar och förmåga att tillhandahålla tjänster också under undantagsförhållanden och eventuella störningssituationer. Till CER-direktivets tillämpningsområde inom järnvägsbranschen hör infrastrukturförvaltare (bannätsförvaltare), järnvägsföretagen och tjänsteleverantörerna så som de definieras i järnvägsmarknadsdirektivet. På grundval av unionslagstiftning som redan är i kraft har bannätsförvaltarna och järnvägsoperatörerna en omfattande skyldighet att förbereda sig för undantagsförhållanden och störningar under normala förhållanden. Tjänsteleverantörerna är i Finland till stor del antingen bannätsförvaltare (Trafikledsverket och förvaltarna av spåranläggningar i hamnar) eller järnvägsföretag (särskilt VR-Group Ab), varför beredskapsskyldigheten gäller dessa verksamhetsutövare redan på grundval av gällande järnvägslagstiftning. En tjänsteleverantör kan emellertid också vara något annat än en bannätsförvaltare eller järnvägsoperatör, såsom ett företag som sköter terminalverksamhet eller underhåll inom järnvägstrafiken. För att beredskapsskyldigheten i överensstämmelse med CER-direktivets tillämpningsområde ska inkludera också dessa övriga kritiska tjänsteleverantörer föreslås att 171 § kompletteras med ett nytt 2 mom. I detta föreskrivs att en betydande tjänsteleverantör – även när tjänsteleverantören inte är en bannätsförvaltare, ett bolag som tillhandahåller trafikledningstjänster eller en järnvägsoperatör enligt lagen om transportservice – ska utvärdera risker och eventuella störningar i anslutning till sin verksamhet och förbereda sig för dem så att CER-direktivets mål att tjänster ska kunna tillhandahållas störningsfritt uppnås också under undantagsförhållanden och vid störningar under normala förhållanden. I CER-direktivet hänvisas i fråga om tjänsteleverantörerna till de tjänsteleverantörer enligt artikel 3.12 i järnvägsmarknadsdirektivet som tillhandahåller tjänster, tilläggstjänster och/eller extra tjänster enligt punkterna 2–4 i bilaga II till järnvägsmarknadsdirektivet och omfattas av tillhandahållandeskyldigheten. Med kritisk tjänsteleverantör avses här en tjänsteleverantör som omfattas av järnvägsmarknadsdirektivet och tillhandahåller ovan nämnda tjänster, tilläggstjänster och/eller extra tjänster som ingår i tillhandahållandeskyldigheten även för andra järnvägsoperatörer. Tjänsteleverantören producerar inte tjänsterna enbart för eget bruk eller för egen järnvägstrafik som tjänsteleverantören behöver. Tjänsteleverantören behöver inte ha en separat beredskapsplan, men som en del av sina övriga lednings-, säkerhets- och kvalitetssystem och rapporteringen i samband med dem ska tjänsteleverantören redogöra för de eventuella risker och störningssituationer som sammanhänger med verksamheten och hur tjänsteleverantören har förberett sig för dem.
På grund av det nya 2 mom. blir 2 mom. i gällande paragraf 3 mom. i den nya paragrafen. Momentet ändras så att bemyndigandet att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser för störningar under normala förhållanden och för undantagsförhållanden också ska gälla det nya 2 mom. Även det bemyndigande i momentet enligt vilket Transport- och kommunikationsverket får meddela tekniska föreskrifter som gäller det närmare innehållet i och uppgörandet av beredskapsplanen ska framöver gälla de tjänsteleverantörer som avses i 2 mom.
I övrigt ska de skyldigheter som införlivandet av CER-direktivet medför också för de kritiska entiteterna inom järnvägsbranschen anges i en allmän lagstiftning om förberedelse och beredskap som ska beredas under ledning av inrikesministeriet.
185 §.Järnvägsföretags verksamhetsplan och bokföring.
I paragrafen föreslås tre ändringar av teknisk natur för att 2 och 3 mom. ska stämma överens med kraven i artikel 6 i järnvägsmarknadsdirektivet. För det första kompletteras 2 mom. med kravet att järnvägsföretag förutom i sin bokföring också i sina särredovisningskalkyler ska iaktta relevant EU-lagstiftning och relevant nationell lagstiftning. I momentet infogas också en bestämmelse enligt vilken de i momentet avsedda separata resultaträkningar och balansräkningar för affärsverksamhet som gäller bedrivande av järnvägstrafik eller förvaltning av bannätet vilka ett järnvägsföretag ska presentera i sin bokföring också ska offentliggöras separat. Kravet att resultaträkningar och balansräkningar ska offentliggöras separat grundar sig på artikel 6.1 i järnvägsmarknadsdirektivet.
I 3 mom. föreslås en ändring enligt vilken ett järnvägsföretag utöver resultaträkningar och balansräkningar på begäran ska lämna sådan annan bokföringsinformation som avses i bilaga VIII till järnvägsmarknadsdirektivet till regleringsorganet, som kontrollerar att järnvägsföretagens bokföring följer särredovisning av funktionerna samt att offentligt stöd inte överförs till bedrivande av järnvägstrafik eller mellan affärsverksamheter i anknytning till förvaltningen av bannätet. I bilaga VIII till järnvägsmarknadsdirektivet föreskrivs det i detalj om den information som ska lämnas regleringsorganet. Hit hör information som gäller särredovisning, avgifter för tillträde till bannätet och det finansiella resultatet.
186 a §.Register över bannätsförvaltare.
Paragrafens 1 och 2 mom. stämmer överens motsvarande moment i gällande paragraf. Enligt förslaget läggs till gällande paragraf ett nytt 3 mom. enligt vilket det i registret över bannätsförvaltare framöver också ska antecknas uppgifter om tillstånd för ibruktagande av fasta strukturella delsystem som Transport- och kommunikationsverket beviljar med stöd av 52 och 78 § samt de användningstillstånd för byggtiden som verket beviljar med stöd av 57 §. Enligt 52 § beviljar Transport- och kommunikationsverket tillstånd för ibruktagande av systemen för markbaserad trafikstyrning och signalering, energi och infrastruktur som uppfyller kraven på driftskompabilitet i unionslagstiftningen. Enligt 78 § beviljar Transport- och kommunikationsverket på motsvarande sätt tillstånd för ibruktagande av delsystem i bannät som omfattas av anmälningsförfarandet och som förvaltas av förvaltare av privata spåranläggningar. Enligt 57 § beviljar Transport- och kommunikationsverket tillstånd att använda ett fast strukturellt delsystem innan tillstånd för ibruktagande har beviljats. Eftersom tillstånd för ibruktagande och användningstillstånd för byggtiden avseende dessa fasta strukturella delsystem är tillstånd som beviljas för ibruktagande av olika delsystem i järnvägsinfrastrukturen, är det naturligt att uppgifter om beviljade tillstånd för ibruktagande i fortsättningen antecknas i registret över bannätsförvaltare. De uppgifter om innehavare av tillstånd för ibruktagande av fasta delsystem som antecknas i registret är tillståndshavarens namn, företags- och organisationsnummer samt adressuppgifter och andra kontaktuppgifter. I praktiken är innehavaren av ett tillstånd för ibruktagande i de flesta fall någon av de bannätsförvaltare som redan finns i registret.
Till följd av det nya 3 mom. blir 3 och 4 mom. i den gällande paragrafen 4 och 5 mom. i den ändrade paragrafen. Till bemyndigandet i det nya 5 mom. läggs också en hänvisning till det nya 3 mom. Således får Transport- och kommunikationsverket vid behov meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas enligt 2 mom. och om hur de ska lämnas och på motsvarande sätt också om de uppgifter som ska lämnas enligt 3 mom. och om hur de ska lämnas.
I jämförelse med gällande 186 a § läggs till den föreslagna paragrafen dessutom ett nytt 6 mom. enligt vilket 224 § i lagen om transportservice tillämpas på förvaring och radering av uppgifter i registret.