1.1  Bakgrund

Syftet med propositionen är att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2021/2101 om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller offentliggörande av inkomstskatteuppgifter för vissa företag och filialer, nedan direktivet om offentliggörande av inkomstskatteuppgifter eller direktivet .  

Direktivet antogs den 24 november 2021. Det publicerades i EU:s officiella tidning den 1 december 2021 och trädde i kraft den 21 december 2021. Direktivet ska tillämpas för räkenskapsperioder som inleds den 22 juni 2024 eller därefter.  

Vid den tjänstemannaberedning som gällde propositionen granskades även möjligheten att föreskriva om att bokslutsuppgifter ska kunna utnyttjas digitalt i samhället för diverse intressentgruppers informationsbehov, genom att förplikta medelstora och stora bokföringsskyldiga samt stiftelser till ett digitalt rapporteringsförfarande. Som en följd av remissvaren överfördes ärendet till att beredas som ett led i införandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2464 om ändring av förordning (EU) nr 537/2014, direktiv 2004/109/EG, direktiv 2006/43/EG och direktiv 2013/34/EU vad gäller företagens hållbarhetsrapportering. Propositionen i detta ärende, RP 20/2023 rd, lämnades till riksdagen den 29 september 2023. 

1.2  Beredning

2.1  Direktivets mål

Utgångspunkten för direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter är att en sund inre marknad behöver ett rättvist, effektivt och tillväxtfrämjande system som baserar sig på principen att företagen ska betala skatt till det land från vilket vinsterna härstammar. Aggressiv skatteplanering missgynnar denna princip. Merparten av företagen ägnar sig inte åt aggressiv skatteplanering och befinner sig därför ur konkurrenssynpunkt sett i en ofördelaktig position jämfört med företag som ägnar sig åt sådan planering. Detta drabbar i synnerhet små och medelstora företag. 

Skyldigheten att offentliggöra inkomstskatteuppgifter åläggs endast stora koncerner med internationell verksamhet. De nya skyldigheterna ska inte gälla små företag, vilka utgör mer än 95 procent av alla företag inom EU. Eftersom målet med förslaget är att möjliggöra öppenhet och transparens, ska de redogörelser som offentliggörs ställas till förfogande och hållas allmänt tillgängliga på samma sätt som övriga bokslutsuppgifter. 

Ett separat projekt i förhållande till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter utgör det förslag om multinationella företags skyldighet att till skattemyndigheterna lämna land-för-land-rapporter, inkluderande uppgifter om inkomstskatter och om vissa ekonomiska indikatorer för företagens verksamhet, som kommissionen offentliggjorde den 28 januari 2016, som en del av kommissionens mer omfattande strategi för ett rättvist och effektivt bolagsskattesystem inom Europeiska unionen. Det direktiv som grundar sig på förslaget – (EU) 2016/881 om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning – har senare genomförts i Finland genom lagen om ändring av lagen om beskattningsförfarande (1489/2016), som trädde i kraft den 1 januari 2017. Bestämmelserna om land-för-land-rapporter i 14 d och 14 e § i den lagen är skilda förpliktelser i förhållande till det offentliggörande som avses i denna proposition, eftersom de endast gäller skattemyndighetens informationsbehov. Därför offentliggörs de inte allmänt, i likhet med bokslutsuppgifter, på det sätt som förutsätts i fråga om de uppgifter som avses i direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter. 

2.2  Huvudsakligt innehåll

Genom direktivet införs offentlig landsspecifik rapportering av inkomstskatteuppgifter, vilket är nytt för de flesta branscher. Bestämmelserna i direktivet handlar om minimikrav, och de kan kompletteras genom nationella bestämmelser.  

Liknande rapporteringsskyldigheter gäller dock kreditinstitutsverksamheten, drivningsbranschen och utvinningsindustrin. Kreditinstitutslagen (610/2014) innehåller en bestämmelse om kreditinstitutens skyldighet att årligen per land rapportera sina inkomstskatter. Lag 1621/2015 åter förpliktar företag som är verksamma inom utvinningsindustrin eller inom avverkningen av naturskog att offentliggöra betalningar som de gjort till myndigheter. 

3.1  Transparens med avseende på hur skatterna fördelas på internationell nivå

Internationell företagsverksamhet möjliggör skatteplanering, eftersom skattebestämmelserna i olika stater kan avvika från varandra i fråga om den regionala dimensionen, skattebaserna och skattesatserna. Den bokslutsinformation som baserar sig på Finlands och andra EU-staters gällande lagstiftning erbjuder dock endast få verktyg för att verifiera i vilken utsträckning och på vilket sätt skatteplanering de facto utnyttjas. Det har framförts att denna brist i tillgången till information bidrar till att skatteintäkterna med avseende på multinationella företag förblir små i förhållande till omfattningen av företagens verksamhet, varför den allmänna effektiviteten och rättvisan i EU:s skattesystem kan ifrågasättas. 

3.2  Landsspecifik rapportering i beskattningssyfte

Med stöd av rådets direktiv 2016/881 om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning har det i 14 d och 14 e § i lagen om beskattningsförfarande redan tidigare föreskrivits om land-för-land-rapporter för beskattningen. På basis av dessa bestämmelser presenterar cirka 50 koncerner i Finland årligen en land-för-land-rapport för beskattningen. Utöver detta omfattas cirka 1 000 koncerner vars yttersta moderföretag har sitt säte utomlands av rapporteringen. 

Eftersom det är fråga om rapportering i beskattningssyfte är de aktuella rapporterna avsedda att användas av myndigheter. Sålunda offentliggörs de inte allmänt, i likhet med bokslutsuppgifter, på det sätt som förutsätts i fråga om de uppgifter som avses i direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter. 

5.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås det att finländska stora företag av viss storlek i enlighet med direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter ska förpliktas att i en offentlig rapport som utarbetas för varje räkenskapsperiod uppge sina inkomstskatteuppgifter specificerade per land. De förslag till bestämmelser som ingår i propositionen motsvarar de krav i direktivet som beskrivs ovan, i avsnitt 2.2. På samma sätt som företagsledningen ansvarar för bokslutet ska den också ansvara för rapporten om inkomstskatteuppgifter, vilken ska lämnas till Patent- och registerstyrelsen. 

5.2  De huvudsakliga konsekvenserna

I Finland finns det cirka 50 företag eller koncerner som når upp till en omsättning på 750 miljoner euro, det vill säga en omsättning som förpliktar till offentlig landsspecifik rapportering av inkomstskatteuppgifter. De rapporteringskostnader som dessa företag orsakas kan bedömas vara skäliga i förhållande till företagens storlek, eftersom föremålet för rapporteringen är uppgifter som redan nu ingår i företagsbokföringen. Det handlar om att sammanställa dessa uppgifter på samma sätt som redan i nuläget för land-för-land-rapporten för beskattningen. Å andra sidan blir man för verifieringen av de uppgifter som ska offentliggöras genom rapporten om inkomstskatteuppgifter eventuellt tvungen att anlita utomstående aktörer, vilket kan medföra betydande processkostnader. Bedömningen av huruvida kostnaderna är skäliga gäller också merkostnaderna i anknytning till revisionen. Revisorn ska enligt förslaget endast bekräfta att rapporten ingår i revisionsberättelsen. 

En filial som hör till en utländsk företagshelhet som överskrider ovannämnda gränsvärde ska också omfattas av rapporteringsskyldigheten. I Finland finns det uppskattningsvis knappt 1 200 sådana filialer. En filial kan dock orsakas kostnader endast i sådana fall där det utländska företag som utövar bestämmande inflytande över filialen inte självt är villigt att utarbeta en rapport. 

Den offentliga rapporteringen av inkomstskatteuppgifter stärker företagens samhällsansvar genom att ge klarhet i hur företagen genom den landsspecifika beskattningen främjar välfärden i respektive land. I och med att rapporteringen är offentlig är det dessutom möjligt att föra en informationsbaserad samhällsdebatt om orsakerna till och följderna av aggressiv skatteplanering, vilket kan förebygga skillnader i beskattningen, kryphål och skadliga skatteåtgärder. 

Den föreslagna landsspecifika rapporteringen är ägnad att dämpa extrema företeelser som sammanhänger med skatteplanering, men det är omöjligt att bedöma rapporteringens konsekvenser för skatteutfallet i Finland. Som kommissionen konstaterar i fråga om direktivet, är det än så länge inte möjligt att bedöma hur förslaget kommer att inverka på beloppet av de inkomstskatter som multinationella företag betalar, men det ökar incitamenten för att betala skatt i det land där vinsterna uppkommer. 

Förslaget påverkar således inte direkt skatteutfallet och medför inte heller några nya skyldigheter för Skatteförvaltningen. Skatteförvaltningen ska inte ha som uppgift att ge anvisningar om rapporten om inkomstskatteuppgifter, då syftet med rapporten inte är att samla in uppgifter för beskattningen. Den skyldighet enligt förslaget att offentliggöra uppgifter för allmänheten utifrån bokföringen avviker från den skyldighet som föreskrivs i 14 d § i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995). Skatteförvaltningens preciserande anvisningar om förfarandet med avseende på land-för-land-rapporten för beskattningen ska således inte ha någon normativ betydelse i detta avseende, och Skatteförvaltningen ska inte ha något sådant tolkningsansvar som inte hör till dess behörighet.  

Patent- och registerstyrelsen har bedömt att de nya uppgifterna kräver extra resurser motsvarande åtminstone ett årsverke. 

Alla stora multinationella företag ska ha samma skyldighet att offentliggöra inkomstskatteuppgifter, oberoende av om de är etablerade i EU eller i ett tredjeland. Därför påverkas internationella företags konkurrenskraft inte. Risken för onödiga skattekonflikter eller dubbelbeskattning till följd av att de landsspecifika rapporterna är fritt tillgänglig för vilken skattemyndighet som helst är begränsad, eftersom skatteuppgifterna endast ska specificeras enligt EU-land. 

7.1  Myndigheternas ställningstaganden

Justitieministeriet föreslår flera lagtekniska preciseringar av de bestämmelser som gäller genomförandet av direktivet. Ministeriets förslag har beaktats i den fortsatta beredningen. Ministeriet har inget allmänt att anmärka på målen i propositionsutkastet och de föreslagna bestämmelserna. 

Kommunikationsministeriet konstaterar allmänt om landsspecifik rapportering av inkomstskatteuppgifter att propositionens syfte att främja en fungerande konkurrens på den inre marknaden genom att förhindra att det uppstår konkurrensfördelar till följd av aggressiv skatteplanering bör understödjas. 

Enligt Skatteförvaltningen har bestämmelserna om landsspecifik rapportering av inkomstskatteuppgifter ingen direkt inverkan på verkställandet av beskattningen eller på Skatteförvaltningens övriga uppgifter. Den offentliga rapporteringsskyldigheten kan i enlighet med direktivets mål minska den aggressiva skatteplaneringen och därmed indirekt påverka skatteintäkterna och skattekontrollen. Bestämmelserna om upprättande och registrering av bokslut i digital form kan enligt Skatteförvaltningen i bästa fall också mer utbrett främja elektroniska tjänster och kostnadseffektiv användning av uppgifterna. 

7.2  Finlands näringsliv, Finanssiala ry, Teknologiindustrin rf och Centralhandelskammaren

I fråga om den landsspecifika rapporteringen av inkomstskatteuppgifter anser Finlands näringsliv att det i Finland inte ska utfärdas striktare bestämmelser än de som ingår i direktivet. Finlands näringsliv anser också att den uppskattning som i propositionsutkastet läggs fram om de administrativa kostnaderna är bristfällig, bland annat eftersom den endast gäller teknisk datainsamling. För verifieringen av de uppgifter som offentliggörs för allmänheten i rapporten om inkomstskatteuppgifter anlitas utomstående aktörer, vilket är en process som räcker flera månader och medför betydande kostnader. 

Finanssiala ry föreslår vissa lagtekniska preciseringar i propositionen om landsspecifik rapportering av inkomstskatteuppgifter.  

Teknologiindustrin rf förespråkar starkt att man håller sig till sådan reglering som följer av direktivet. När det gäller den landsspecifika rapporteringen av inkomstskatteuppgifter understöder Centralhandelskammaren att man håller sig till minimikraven i direktivet. Centralhandelskammaren påpekar också att företagen orsakas kostnader för datainsamling och tillhörande projekt samt kostnader för genomgång och verifiering av uppgifterna, vilket vid behov sker med hjälp av utomstående experter. 

7.3  Finnwatch ry och Fingo ry

Finnwatch ry är den remissinstans som förhåller sig mest kritiskt till landspecifik rapportering av inkomstskatteuppgifter. Föreningen föreslår följande ändringar: 

Rapporteringsskyldigheten bör i den nationella lagstiftningen utvidgas till att omfatta företagens alla verksamhetsländer. När det gäller EU-länderna är det också motiverat att kräva rapportering enligt skatteområde, eftersom landsspecifik rapportering till exempel i fråga om Nederländerna innebär att uppgifter om utomeuropeiska områden som betraktas som skatteparadis nu får ingå i Nederländernas siffror. 

Enligt föreningen har den omsättningsgräns som ger upphov till rapporteringsskyldigheten satts på en omotiverat hög nivå i lagförslaget. I det utkast som sändes på remiss motiveras den gräns som anges i direktivet med att en lägre nationell gräns inte på ett heltäckande sätt kan gälla situationer där ett företag som har sitt säte i ett annat EU-land har en filial i Finland. Detta hindrar dock inte att en lägre omsättningsgräns fastställs för företag vars yttersta moderföretag som upprättar koncernbokslut är beläget i Finland. I fråga om dessa företag bör omsättningsgränsen fastställas så att den motsvarar definitionen av stora företag i redovisningsdirektivet och bokföringslagen. Då är omsättningsgränsen också i linje med den lagstiftning som gäller transparensen för banksektorn och gruvindustrin. 

En tredje omständighet som enligt föreningen avsevärt drar ner effekten av rapporteringsskyldigheten är möjligheten till undantag enligt direktivet, vilken innebär att det går att skjuta upp rapporteringen med fem år, ”om offentliggörandet skulle kunna medföra allvarlig ekonomisk skada för de företag som avses i rapporten om inkomstskatteuppgifter”. 

En fjärde omständighet som föreningen betraktar som en svag punkt hänför sig till att de uppgifter som ska rapporteras är begränsade, bland annat när det gäller att bedöma omfattningen av företagets verksamhet och vinstöverföring. Föreningen lägger fram detaljerade kompletteringsförslag i fråga om dessa. 

Enligt föreningen skulle uppgifternas användbarhet dessutom kunna förbättras avsevärt om den nationella lagstiftningen tog till vara den möjlighet som direktivet erbjuder när det gäller att samla in uppgifter i ett offentligt centraliserat register. 

Fingo ry:s yttrande med tillhörande förslag ligger i linje med det som Finnwatch ry föreslår. 

7.4  Revisorsorganisationer

Finlands Revisorer rf påpekade att det vore ändamålsenligare att den landsspecifika rapporteringsskyldigheten tydligt begränsas till att gälla revisionsberättelser givna av sådana företag som omfattas av tillämpningsområdet för de föreslagna reglerna. Föreningen lägger också fram andra förslag till lagtekniska ändringar i och kompletteringar av propositionen. 

7.5  Fortsatt beredning

Det i remissyttrandena (Finnwatch ry och Fingo ry) ingående förslaget att sammanställa och offentliggöra rapporterna om inkomstskatteuppgifter på ett centraliserat sätt är möjligt att genomföra med Patent- och registerstyrelsens befogenheter, när man hunnit få så mycket praktisk erfarenhet av rapporteringen att det går att bedöma behovet av ett centraliserat förfarande i förhållande till hur stor effekt med avseende på offentliggörandet man kunnat uppnå genom företagens eget agerande. Vid bedömningen av saken beaktas då också de erfarenheter som gjorts i andra EES-stater när det gäller effekten av offentliggörandet. 

Möjligheten till undantag för viss tid från offentliggörandet av enstaka uppgifter grundar sig på direktivet och förutsätter att skälen för detta läggs fram i rapporten. Vid den fortsatta beredningen har tidsfristen på fem år som nämns i direktivet förkortats till två år. Om ett företag av särskilda skäl har behov av ett längre undantag, ska tillstånd därtill begäras separat av bokföringsnämnden, vilken enligt förslaget är behörig att förlänga tiden till högst den maximitid på fem år som anges i direktivet. För att förhindra risken för missbruk ska det finnas ett objektivt verifierbart skäl för avvikelserna, som ska protokollföras. Bedömningen av huruvida undantagsbeslutet är lagligt ska höra till revisorns uppgifter, som en del av granskningen av förvaltningen. 

I remissyttrandena fästes också uppmärksamhet vid att kraven på informationsinnehållet uteslutande grundar sig på direktivet, och det föreslogs att utkastet till förordning kompletteras med särskilda krav på ytterligare information om företagets verksamhet. När det gäller denna anmärkning har det vid den fortsatta beredningen av lagförslaget ansetts centralt att ett grundläggande mål i processen med att utarbeta direktivet har varit att rapporterna till sitt informationsinnehåll ska vara enhetliga inom EES. Därför har man förhållit sig återhållsamt till att ställa ytterligare krav. Inte heller i lagberedningen i till exempel Sverige har det framförts några sådana krav. Vid den fortsatta beredningen efter remissbehandlingen har motiveringen till lagförslaget dock preciserats med anledning av anmärkningen, för att klargöra att nationella tilläggskrav vid behov kan införas, om de med beaktande av erfarenheterna av offentliggörandepraxis inom EES senare visar sig vara ändamålsenliga med tanke på rapportens informationssyften. 

Likaså föreslogs å ena sidan att skyldigheten att offentliggöra uppgifter i Finland utsträcks till att omfatta fler företag än vad som föreskrivs i direktivet, genom att sänka gränsvärdena för de kriterier som hänför sig till företagsstorleken, och å andra sidan att specifikationsskyldigheten också i fråga om EU-stater knyts starkare till jurisdiktioner. Vid den fortsatta beredningen har inga ändringar i lagförslaget gjorts utgående från dessa anmärkningar. Eftersom det i direktivet är fråga om en helt ny typ av rapporteringsskyldighet, är det nu när lagstiftningen införs motiverat att hålla sig till det tillämpningsområde som framförhandlats vid EU-förhandlingarna. Detsamma har man kommit fram till vid lagberedningen i Sverige. Det är dock klart att direktivet inte hindrar en senare nationell revidering av saken. Detta är möjligt också i Finland, i fall de praktiska erfarenheterna i anknytning till de nya skyldigheterna hos oss och på andra håll inom EES ger anledning till detta, för att den transparens vid beskattningen som är målet med direktivet ska kunna uppnås. 

Till följd av remissyttrandena beslöts att den fortsatta beredningen av ärendet görs i samband med genomförandet av de bestämmelser om företagens hållbarhetsrapportering som för närvarande bereds inom Europeiska unionen (avsnitt 1.1 ovan). 

Flera remissinstanser framförde också ett flertal anmärkningar av teknisk natur som gällde behov av preciseringar och ändringar. De har beaktats i så stor utsträckning som möjligt vid den fortsatta beredningen av lagförslaget. 

8.1  Bokföringslagen

1 kap. – Allmänna bestämmelser

6 §.Koncernföretag, moderföretag och dotterföretag samt fristående företag. Det föreslås att paragrafens 3 mom. kompletteras med en definition av företag som inte hör till en koncern, det vill säga fristående företag . Begreppet har samma innehåll som den nya artikeln 48a.1.4 i redovisningsdirektivet.  

10 §.Yttersta moderföretag. Definitionen som avses utgöra den nya paragrafen motsvarar den nya artikeln 48a.1.1 i redovisningsdirektivet.  

11 §.Skattejurisdiktion. Den föreslagna paragrafen grundar sig på motsvarande definition i den nya artikeln 48a.1.3 i redovisningsdirektivet.  

7 b kap. – Rapport om inkomstskatteuppgifter

De bestämmelser som behövs för genomförandet av direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter och som gäller tillämpningsområdet och rapporteringsformatet samt ansvar föreslås bli fogade till lagen i ett nytt 7 b kap. Bestämmelser om informationsinnehållet i rapporteringen föreslås bli utfärdade genom en separat förordning av statsrådet. Detta motsvarar nuvarande lagteknik i bokföringslagstiftningen, där kraven på bokslutets informationsinnehåll specificeras genom förordning. 

Det föreslås att de nya artiklarna som ingår i redovisningsdirektivet genomförs genom följande bestämmelser, på det sätt som anges nedan:  

artikel 48a – Definitioner som rör rapportering om inkomstskatteuppgifter: 6, 10 och 11 §, som föreslås ingå i 1 kap. i bokföringslagen, 

artikel 48b – Företag och filialer som är skyldiga att rapportera inkomstskatteuppgifter: 1–5 §, som föreslås ingå i 7 b kap. i bokföringslagen,  

artikel 48c – Innehåll i rapporten om inkomstskatteuppgifter: 6–8 §, som föreslås ingå i 7 b kap. i bokföringslagen, samt utkastet till statsrådets förordning om innehållet i rapporten om inkomstskatteuppgifter,  

artikel 48d – Offentliggörande och tillgänglighet: 9 §, som föreslås ingå i 7 b kap. i bokföringslagen, 

artikel 48e – Ansvar för utarbetande, offentliggörande och tillgängliggörande av rapporten om inkomstskatteuppgifter: 10 §, som föreslås ingå i 7 b kap. i bokföringslagen, 

artikel 48f – Förklaring från lagstadgad revisor: 5 b § som föreslås ingå i 3 kap. i revisionslagen, 

artikel 48g – Inledningsdatum för rapportering om inkomstskatteuppgifter: lagarnas ikraftträdandebestämmelser. 

De föreslagna bestämmelserna ska på ett uttömmande sätt omfatta de nya artiklarna som hänför sig till redovisningsdirektivet och som medlemsstaterna förutsätts genomföra. 

1 §.Tillämpningsområde. Tillämpningsområdet för skyldigheten att upprätta en rapport om inkomstskatteuppgifter bestäms i 1 mom. på det sätt som föreskrivs i direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter. I enlighet med den nya artikeln 48b.1 i redovisningsdirektivet ska tröskelvärdet för en finländsk juridisk person vara en omsättning på minst 750 miljoner euro under två räkenskapsperioder i följd.  

Förutom fristående juridiska personer, det vill säga juridiska personer som inte hör till en koncern, gäller skyldigheten också bokföringsskyldiga som inom koncernstrukturen har ställning som yttersta moderföretag. Moderföretag definieras i enlighet med gällande 1 kap. 5 och 6 § på motsvarande sätt som i redovisningsdirektivet. 

Avsikten är att skyldigheten på nationell nivå ska utvidgas så att den är mer omfattande än i redovisningsdirektivet. Utöver aktiebolag och sådana personbolag (dvs. öppna bolag och kommanditbolag) där den ansvariga bolagsmannen är ett aktiebolag ska också till exempel andelslag vara skyldiga att upprätta en rapport när det ovan nämnda gränsvärdet överskrids. Denna utvidgning motsvarar den finska bokföringslagstiftningens allmänna utgångspunkt att skyldigheten att öppet lämna information till utomstående gäller oberoende av företagsform.  

Bestämmelsen gäller för finländska aktiebolag och andra här grundade och registrerade juridiska personer. Motsvarande skyldigheter för företag i andra EES-stater regleras i enlighet med direktivet genom respektive staters lagstiftning. 

I enlighet med skäl 11 i ingressen till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter baserar sig det gränsvärde på 750 miljoner euro som avses i momentet uttryckligen på den omsättning som framgår av koncernredovisningen eller, när det gäller ett fristående företag, på den redovisning som hänför sig till företagets separata bokslut. Sålunda anses andra inkomster, exempelvis från försäljning av maskiner eller affärsverksamhetsgrenar, inte vara av betydelse i denna bemärkelse. 

När det är fråga om koncernbokslut, beaktas den omsättning som dotterföretagen eventuellt får i någon annan valuta än euro, i enlighet med bestämmelserna för upprättande av koncernbokslut. Sålunda föreligger inget behov av separata bestämmelser om detta. 

Paragrafens 2 mom. förtydligar att skyldigheten att upprätta en rapport om inkomstskatteuppgifter förfaller först när gränsvärdet på 750 miljoner euro har underskridits två räkenskapsperioder i följd. Det att gränsvärdet har underskridits den senaste räkenskapsperioden upphäver således inte skyldigheten att upprätta en rapport. Klart är att rapporteringsskyldigheten igen ska tillämpas på dessa multinationella koncerner eller fristående företag när deras intäkter åter överskrider gränsvärdet under två på varandra följande räkenskapsperioder (skäl 11 i ingressen till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter). I linje med vad som föreskrivs i föregående moment ska skyldigheten gälla den senare av dessa räkenskapsperioder, så rapporten ska offentliggöras för därpå följande räkenskapsperiod, det vill säga den ”tredje” räkenskapsperioden.  

I de fall ett eller flera dotterföretag har avgått ur koncernen under räkenskapsperioden ges sådana förändringar ingen självständig betydelse. Utgångspunkten för bedömningen är uttryckligen det koncernbokslut som beskriver tidpunkten för räkenskapsperiodens slut och som upprättas i enlighet med de bestämmelser som gäller koncernbokslutet.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs i enlighet med den nya artikeln 48b.2 i redovisningsdirektivet att företag som är verksamma enbart i Finland inte är skyldiga att utarbeta en rapport om inkomstskatteuppgifter. I linje med direktivets grundtanke ska landsspecifika skatteuppgifter behövas endast i fråga om multinationella företag.  

För att undvika dubbelrapportering inom finanssektorn avgränsas tillämpningsområdet genom 4 mom. på det sätt som avses i den nya artikeln 48b.3 i redovisningsdirektivet och skäl 12 i ingressen till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter så att det inte omfattar sådana kreditinstitut och värdepappersföretag för vilka det i enlighet med de EU-bestämmelser som nämns i momentet redan har föreskrivits en motsvarande skyldighet att offentliggöra en rapport om skatteuppgifter. 

2 §.Tillämpning på moderföretag utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Skyldigheten att upprätta en rapport om inkomstskatteuppgifter utsträcks genom 1 mom., med stöd av den nya artikeln 48b.4 i redovisningsdirektivet och på motsvarande sätt som när det är fråga om ett finländskt moderföretag, till att omfatta ett moderföretag utanför EES, när de villkor som avses i 1 § uppfylls och företaget har ett dotterföretag i Finland som är stort eller medelstort enligt 1 kap. 4 c §. Dessutom föreskrivs det om när skyldigheten ska förfalla, i likhet med vad som i 1 § 2 mom. föreskrivs för finländska moderföretags del.  

Huruvida det gränsvärde på 750 miljoner euro som medför rapporteringsskyldigheten överskrids avgörs enligt det bokslutsregelverk som det berörda moderföretaget följer (skäl 11 i ingressen till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter). Således ska skyldigheten till exempel i fråga om ett USA-baserat moderföretag grundas på definitionen av omsättning enligt US GAAP-redovisningsstandarderna och inte anpassas till redovisningsdirektivet. Likaså kan de internationella IFRS-redovisningsstandarderna bli tillämpliga, om företaget i fråga följer de standarderna i sitt separata bokslut eller koncernbokslut. 

Om koncernbokslutet upprättas i någon annan valuta än euro, ska frågan om huruvida gränsvärdet överskrids eller underskrids avgöras enligt köpkursen på bokslutsdagen. Detta är motiverat med tanke på sammanhanget: bokslutet beskriver den ekonomiska ställningen och resultatet uttryckligen utgående från situationen den sista dagen av räkenskapsperioden, det vill säga på bokslutsdagen. Det föreslås att 11 § nedan ska innehålla en särskild bestämmelse om detta.  

I enlighet med den nya artikeln 48b.4 i redovisningsdirektivet och skäl 10 i ingressen till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter föreslås att 2 mom. ska förplikta ett finländskt dotterföretag att offentliggöra en rapport om inkomstskatteuppgifter för sitt moderföretag utanför EES. Också i sådana fall när ett moderföretag inte själv offentliggör en sådan rapport och underlåter att lämna de uppgifter som behövs för rapporten, ska dotterföretaget upprätta en rapport över de uppgifter som det har till sitt förfogande och i rapporten också nämna underlåtelsen från moderföretagets sida. 

Paragrafens 3 mom. förtydligar att det inte finns något behov av att offentliggöra överlappande rapporter i sådana fall när ett moderföretag utanför EES har flera dotterföretag i Finland. Enligt förslaget ska skyldigheten att offentliggöra en rapport då ligga hos det största dotterföretaget. Vilket dotterföretag som är störst framgår av en jämförelse av omsättningssiffrorna från de senaste boksluten. Jämförbara är omsättningarna enligt respektive företags egna separata bokslut, så eventuella koncernbokslut saknar betydelse i detta avseende. 

3 §.Tillämpning på finländska filialer till företag utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheter för finländska filialer som motsvarar bestämmelserna i den föreslagna 2 paragrafen. Det föreslagna 1 mom. grundar sig på den nya artikeln 48b.5 i redovisningsdirektivet och skäl 10 i ingressen till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter. På grund av att en filial inte är fristående, det vill säga inte är en juridisk person, finns det i direktivet inga begränsningar vad gäller storlek som förutsättning för att en filial ska omfattas av skyldigheterna. Sålunda har också en filial med liten affärsverksamhet informationsskyldighet enligt denna paragraf i Finland när moderföretaget eller det fristående företag som utövar direkt kontroll över filialen är beläget utanför EES.  

Om en finländsk filial hör till ett utländskt företag vars bokslut upprättas i någon annan valuta än euro, avgörs frågan om huruvida gränsvärdet uppnås enligt köpkursen på bokslutsdagen, på samma sätt som i den situation som avses i den föreslagna 2 §. Nedan föreslagna 11 § innehåller en förtydligande bestämmelse om detta.  

Paragrafens 2 mom. ålägger filialens företrädare skyldigheten att inhämta och offentliggöra informationen. Till sitt innehåll motsvarar skyldigheten det som i 2 § föreslås för finländska dotterföretag. 

Det föreslagna 3 mom. gäller en situation där ett företag utanför EES har både en filial och ett dotterföretag i Finland. I enlighet med den nya artikeln 48b.5 sjätte stycket led b i redovisningsdirektivet gäller skyldigheten då enbart dotterföretaget. 

4 §.Företräde för en rapport om inkomstskatteuppgifter som ett företag utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har upprättat själv. Den föreslagna paragrafen gäller en sådan situation som avses i den nya artikeln 48b.6 i redovisningsdirektivet, där ett fristående företag utanför EES eller det yttersta moderföretaget själv offentliggör och kostnadsfritt tillgängliggör en rapport om inkomstskatteuppgifter i elektroniskt format, med de uppgifter som förutsätts i direktivet. När dessa förutsättningar uppfylls, gäller inte de skyldigheter som i 2 och 3 paragrafen föreskrivs för finländska dotterföretag och filialer. Inte heller en översättning till finska eller svenska kan krävas, om den rapport som avses ovan har offentliggjorts på något annat unionsspråk.  

5 §.Undvikande av skyldigheter som gäller rapporten om inkomstskatteuppgifter. Paragrafen innehåller en bestämmelse i enlighet med den nya artikeln 48b.7 i redovisningsdirektivet om sådana situationer där arrangemangen kring dotterföretags eller filialers struktur syftar till att kringgå rapporteringsskyldigheten. Tillämpningen av bestämmelsen förutsätter att det kringgående syftet framgår som arrangemangets enda syfte (eng. serve no other objective than to circumvent the reporting requirements).  

Det föreslås att paragrafens budskap förstärks med en bestämmelse om att Patent- och registerstyrelsen tillkännager en uppmaning om uppfyllande av rapporteringsskyldigheten genom att anteckna uppmaningen i handelsregistret, varvid affärspartnerna får allmän kännedom om den. Denna förstärkning är en bestämmelse på nationell nivå i Finland. 

Den tillsyn som avses i bestämmelsen är i praktiken av reaktiv natur. Tillsynsåtgärderna ska i första hand basera sig på anmälningar till verket från allmänheten. 

6 §.Innehållet i rapporten om inkomstskatteuppgifter. Bestämmelser om innehållet i rapporten om inkomstskatteuppgifter ska enligt förslaget utfärdas genom förordning av statsrådet. Detta motsvarar bokföringslagstiftningens allmänna struktur, enligt vilken bestämmelser om de resultaträknings- och balansräkningsposter och noter som ska ingå i bokslutet utfärdas med stöd av bemyndigandet i 8 kap. 6 § i bokföringslagen. När det gäller juridiska personer som är större än små företag, finns dessa bestämmelser i bokföringsförordningen (1339/1997), och när det gäller andra juridiska personer, finns de i statsrådets förordning om uppgifter som ska tas upp i små- och mikroföretags bokslut (1753/2015).  

Bemyndigandet att utfärda förordning ska enligt förslaget begränsas så att det hänför sig till de krav som den nya artikeln 48c i redovisningsdirektivet uttryckligen ställer när det gäller den information som ska presenteras i rapporten om inkomstskatteuppgifter. Sålunda ska nationella tilläggskrav inte kunna utfärdas genom förordning, i fall det inte är fråga om sådana aspekter som är nödvändiga för att säkerställa att det informativa syftet i direktivet uppnås. Erfarenheterna av offentliggörandepraxis också i andra EES-stater kan komma att visa att det är motiverat att bedöma i vilken mån sådana tilläggskrav är nödvändiga. Vid bedömningen ska dock den centrala utgångspunkten alltid vara det faktum att ett av de grundläggande målen med direktivet är att rapporterna ska vara enhetliga till sitt informationsinnehåll inom EU. 

Bokföringsnämnden ska med stöd av gällande 8 kap. 1 § 1 mom. vid behov kunna ge anvisningar också om hur de krav i förordningen som ställs på informationen ska tillämpas. Utöver att ge utlåtanden på ansökan av en bokföringsskyldig, kan nämnden också ge anvisningar på ansökan av en myndighet, såsom Patent- och registerstyrelsen. 

7 §.Rapporteringsmodeller och elektroniskt rapporteringsformat. Paragrafens 1–3 mom. innehåller förenhetligande bestämmelser om modellen och det elektroniska rapporteringsformatet för rapporten om inkomstskatteuppgifter. Förslaget grundar sig på de nya artiklarna 48c.3, 48c.4 och 48c.10 i redovisningsdirektivet samt skälen 14 och 15 i ingressen till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter.  

Det föreslagna 1 mom. ska ha nästan samma ordalydelse som artikel 48c.3, som lyder på följande sätt: ”Medlemsstaterna ska tillåta att de uppgifter som förtecknas i punkt 2 i denna artikel rapporteras på grundval av de rapporteringsinstruktioner som avses i avsnitt III delarna B och C i bilaga III till rådets direktiv 2011/16/EU”. Eftersom artikeln ger rätt att ange de uppgifter som ska presenteras i rapporten om inkomstskatteuppgifter i enlighet med vad som ska följas i land-för-land-rapporten för beskattningen, kan företaget hänvisa till artikeln direkt. Bestämmelsen begränsar sig till sättet att ange enskilda uppgifter, inte till själva utarbetandet av rapporten eller anvisningar om den. 

Skatteförvaltningen ska inte ha som uppgift att ge anvisningar om rapporten om inkomstskatteuppgifter, då syftet med rapporten inte är att samla in uppgifter för beskattningen. Skatteförvaltningens preciserande anvisningar med avseende på land-för-land-rapporten för beskattningen saknar således i detta avseende normativ betydelse. 

8 §.Temporärt undantag från offentliggörandet av uppgifter som ingår i rapporten om inkomstskatteuppgifter. Enligt skäl 18 i ingressen till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter skulle ett omedelbart offentliggörande av de uppgifter som ska ingå i rapporten om inkomstskatteuppgifter i vissa fall allvarligt kunna skada ett företags marknadsposition (eng. commercial position). Av denna anledning tillåter den nya artikeln 48c.6 i redovisningsdirektivet att offentliggörandet skjuts upp med högst fem år, förutsatt att uppskovet tydligt anges i rapporten och att en motiverad förklaring av skälen till det lämnas av företaget. I propositionen föreslås att motsvarande bestämmelser ska ingå i 1 och 2 mom. i lagen, dock så att den undantagstid som beviljas utgående från företagets begäran i stället för fem år är högst två år. För att förhindra risken för missbruk ska det finnas ett objektivt verifierbart skäl för undantag, som ska protokollföras. Bedömningen av huruvida ett undantag är lagligt ska höra till revisorns uppgifter, som en del av granskningen av förvaltningen. Ett undantag som är längre än två år ska alltid förutsätta tillstånd av bokföringsnämnden, som ska överväga saken å ena sidan med tanke på uppnåendet av direktivets syfte och å andra sidan med tanke på företagets intressen. En förlängning av den tid för vilken bokföringsnämnden ger tillstånd att utelämna vissa uppgifter vid offentliggörandet ska enligt förslaget alltid vara ett exceptionellt fall och förutsätta ett särskilt skäl som hänför sig till företagets situation. Nämndens förfarande i ärendet ska motsvara det som i övrigt föreskrivs i gällande 8 kap. 2 § 2 mom.  

Paragrafens 3 mom. innehåller en begränsning i enlighet med den nya artikeln 48c.6 tredje stycket i redovisningsdirektivet som förbjuder tillfälliga undantag från offentliggörandet när det är fråga om icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet. Dessa jurisdiktioner sporrar till skattemissbruk, varigenom medlemsstaternas bolagsskatteintäkter minskar. Enligt rådets beslut (5 oktober 2021) är dessa jurisdiktioner Amerikanska Samoa, Fiji, Guam, Palau, Panama, Samoa, Trinidad och Tobago, Amerikanska Jungfruöarna och Vanuatu. 

Dessutom ska förslagets 4 mom. utesluta möjligheten till uppskov i situationer där ett börsbolag med stöd av marknadsmissbruksförordningen (EU) nr 596/2014 är skyldigt att offentliggöra uppgifter som är av betydelse för marknaden. Trots att nämnda förslag inte direkt baserar sig på direktivet, visar det på att skyldigheter som grundar sig på en förordning har företräde framom undantag som följer av ett direktiv.  

9 §.Tid för upprättande samt registrering och offentliggörande av rapporten om inkomstskatteuppgifter. Paragrafen förutsätter att en rapport utarbetas inom samma tidsfrist på fyra månader som i 3 kap. 6 § föreskrivs för bokslut och verksamhetsberättelse.  

Revisionsberättelsen, som enligt de bestämmelser som föreslås ingå i 3 kap. 5 b § i revisionslagen ska inkludera ett utlåtande om rapporten om inkomstskatteuppgifter, ska lämnas till styrelsen eller motsvarande organ senast två veckor före det sammanträde där bokslutet ska läggas fram för fastställelse (3 kap. 6 § 1 mom. i revisionslagen). Rapporten om inkomstskatteuppgifter ska således upprättas innan revisionsberättelsen överlämnas. Av detta följer också att det inte är tillåtet att ett företag efter revisionen ändrar sin rapport om inkomstskatteuppgifter innan den offentliggörs. 

Paragrafen ska enligt förslaget också innehålla en bestämmelse i enlighet med vad som förutsätts i den nya artikeln 48d i redovisningsdirektivet om en tidsfrist på 12 månader för när rapporten senast ska lämnas för registrering till handelsregistret och om att rapporten ska hållas tillgänglig kostnadsfritt på en webbplats. 

På anmälan tillämpas lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003). Anmälan ska bestyrkas med en elektronisk underskrift eller på något annat godtagbart sätt. Patent- och registerstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om hur anmälan kan lämnas in elektroniskt. Det är fråga om ett liknande regelverk som det som föreskrivs om skattestyrelsen i 93 a § i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995). 

10 §.Ansvar för rapporten om inkomstskatteuppgifter. Liksom i fråga om bokslut och verksamhetsberättelse ska den aktuella juridiska personens ledning med stöd av det föreslagna 1 mom. ansvara för offentliggörandet av rapporten om inkomstskatteuppgifter och för innehållet i rapporten. Detta grundar sig på den nya artikeln 48e i redovisningsdirektivet.  

Paragrafens 2 och 3 mom. avgränsar de ledande personernas ansvar i enlighet med den nya artikeln 48e.2 i samma direktiv. På det sätt som anges i skäl 19 i ingressen till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter bör ansvaret innebära att dessa personer efter bästa vetskap och förmåga ska säkerställa att det yttersta moderföretagets eller det fristående företagets rapport om inkomstskatteuppgifter har utarbetats, registrerats och offentliggjorts på ett sätt som överensstämmer med direktivet eller att dotterföretaget eller filialen har utarbetat, offentliggjort och tillgängliggjort all information som det eller den förfogar över, har erhållit eller har förvärvat, i enlighet med direktivet. Om uppgifterna eller rapporten om inkomstskatteuppgifter är bristfälliga, ska personerna ansvara för att offentliggöra ett uttalande av vilket det framgår att det yttersta moderföretaget eller det fristående företaget inte har gjort den nödvändiga informationen tillgänglig. 

11 §.Valutakurs. För tydlighetens skull föreslås en bestämmelse med stöd av vilken överskridande eller underskridande av det gränsvärde som avses i 2 och 3 § grundas på köpkursen för euro på bokslutsdagen.  

8 kap. – Särskilda bestämmelser

1 §.Främjande av lagens syfte samt tillsyn. Det föreslås att det i ett nytt 4 mom. föreskrivs om tillsynen över rapporten om inkomstskatteuppgifter på motsvarande sätt som det gör i fråga om bokslut i gällande bestämmelser. Detta innebär att Patent- och registerstyrelsen i egenskap av registermyndighet kan förena skyldigheten att rätta till en försummelse med vite. Patent- och registerstyrelsen ska vara behörig också i det fall att den bokföringsskyldige i egenskap av börsbolag eller annan finansmarknadsaktör i övrigt hör till Finansinspektionens tillsynsobjekt. Det är inte nödvändigt att dela på behörigheten, eftersom den rapportering som gäller inkomstskatteuppgifter inte har någon omedelbar värdebestämningsmässig betydelse med avseende på det aktuella företagets värdepapper som skulle skilja sig från den betydelse bokslutsuppgifterna har.  

Dessutom föreslås det att 5 och 6 mom. på motsvarande sätt som 20 kap. 4 § i aktiebolagslagen och 23 kap. 4 § i lagen om andelslag ska innehålla en bestämmelse om att försummelse kan leda till att bolaget försätts i likvidation eller avförs ur handelsregistret. 

4 a §.Förseelse vid registrering av rapporten om inkomstskatteuppgifter. I och med att rapporten om inkomstskatteuppgifter ska registreras och göras offentligt tillgänglig för allmänheten, har rapporten samma syfte att främja den allmänna transparensen i företagsverksamheten som bokslutet. För att säkerställa att detta uppnås, fogas till lagen en straffbestämmelse som incitament till rapporteringen, i enlighet med vad som i gällande lag föreskrivs om bokföringsförseelser som hänför sig till åsidosättande av den registreringsskyldighet i fråga om bokslut som avses i 4 § 1 mom. 4 punkten. Eftersom rapporten om inkomstskatteuppgifter och bokslutet har en liknande funktion, är det motiverat att föreskriva om påföljdshot på ett enhetligt sätt.  

Straffhot gäller de personer som avses i 10 §, vilka ansvarar för rapporten om inkomstskatteuppgifter i enlighet med den nya artikeln 48e i redovisningsdirektivet. I skäl 19 i ingressen till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter konstateras att medlemmarna i förvaltnings-, lednings- och tillsynsorganen bör vara kollektivt ansvariga för att säkerställa att rapporteringsskyldigheterna enligt direktivet uppfylls, för att stärka insynen i företagen och ansvaret gentemot investerare, borgenärer, andra tredjeparter och allmänheten och för att säkerställa lämplig styrning. 

8.2  Revisionslagen

3 kap. – Revisionens innehåll

5 b §.Yttrande om rapporten om inkomstskatteuppgifter. Paragrafens 1 mom. ska enligt förslaget innehålla bestämmelser i enlighet med den nya artikeln 48f i redovisningsdirektivet om att revisorn i den revisionsberättelse enligt 3 kap. 5 § som gäller bokföring, bokslut och förvaltning även ska inkludera ett yttrande om huruvida föremålet för revisionen varit skyldigt att offentliggöra en rapport om inkomstskatteuppgifter och huruvida offentliggörandet har gjorts på det sätt som föreskrivs i lag.  

Enligt skäl 20 i ingressen till direktivet om offentlig rapportering av inkomstskatteuppgifter är detta nödvändigt för att säkerställa att allmänheten känner till omfånget och efterlevnaden av rapporteringskraven. Rapporteringskraven ska enligt förslaget utöver de aktiebolag som avses i direktivet också gälla andelslag.  

Det föreslagna 2 mom. stöder Patent- och registerstyrelsens tillsynsfunktion. Om registreringen av rapporten om inkomstskatteuppgifter eller åtgärderna för att offentliggöra rapporten har försummats, ska revisorn informera Patent- och registerstyrelsen om detta genom att överlämna verket sin revisionsberättelse inklusive sitt yttrande om denna försummelse. Denna nya skyldighet att vidta åtgärder åläggs revisorn av den anledningen att rapporten om inkomstskatteuppgifter är förenad med sådan offentlighet som ligger i allmänhetens intresse. 

7 kap. – Styrning, utveckling och tillsyn

6 §.Tillsättande av revisionsnämnden och revisionsnämndens sammansättning. Det föreslås att paragrafen kompletteras med ett nytt 5 mom. om bestämmande av grunderna för arvoden till revisionsnämndens medlemmar och permanenta sakkunniga. Bestämmelsen behövs, eftersom den gällande lagen saknar en rättslig grund för justering av arvodena. Grunderna bestäms av arbets- och näringsministeriet, till vars förvaltningsområde lagstiftningen om revision hör.