2 kap.
Förvaltning
1 §
Ledning
Verket leds av en överdirektör som utses och avsätts
av statsrådet. Överdirektören ansvarar för
att verkets mål nås samt för utvecklingen
av verkets verksamhet och för dess resultat.
Överdirektören har en mandatperiod på fem år
och kan väljas för högst två på varandra
följande mandatperioder.
Behörighetsvillkor för överdirektörstjänsten är
en för tjänsten lämplig högre
högskoleexamen, sådan mångsidig erfarenhet
och kännedom om finansmarknaden som uppgiften förutsätter samt
i praktiken visad ledarförmåga och ledarerfarenhet.
Vid förhinder för överdirektören
ska en tjänsteman vid verket som finansministeriet utser vara
ställföreträdare för överdirektören.
Genom förordning av statsrådet får
utfärdas närmare bestämmelser om tillsättandet
av en ställföreträdare för överdirektören.
2 §
Beslutanderätt
Överdirektören ska avgöra de ärenden
som hör till verket, om inte något annat uttryckligen föreskrivs
nedan.
Överdirektören fastställer verkets
arbetsordning.
Verket ska till finansministeriet göra framställning
om sådana beslut enligt resolutionslagen vars genomförande
förutsätter upplåning. I 3 kap.
8 § finns bestämmelser om upplåning.
Genom förordning av statsrådet får
utfärdas närmare bestämmelser om ledandet
av verket och om beslutanderätten.
3 §
Oberoende
Verkets verksamhet ska ordnas så att oberoendet och
opartiskheten vid skötseln av uppgifterna är tryggad.
Verkets tjänstemän ska i sitt uppdrag vara oberoende
av kreditinstitut, värdepappersföretag och företag
som hör till samma grupp och de får inte höra
till dessas förvaltningsråd, styrelse eller fullmäktige
eller vara principaler eller revisorer och inte heller stå i
anställnings- eller uppdragsförhållande
till dem.
Bestämmelser om jäv finns i förvaltningslagen
(434/2003).
4 §
Delegation
Verket ska ha en delegation som består av representanter
som utses av verket, finansministeriet, Finlands Bank och Finansinspektionen
och vars uppgift är att säkerställa samarbetet
och informationsutbytet mellan nämnda myndigheter. Delegationen
tillsätts av finansministeriet för tre år
i sänder, på förslag av de myndigheter
som nämns i denna paragraf.
Genom förordning av statsrådet får
utfärdas närmare bestämmelser om delegationens
sammansättning och om dess uppgifter.
5 §
Tjänstemän
Verket ska ha tillräcklig personal för skötseln av
sina uppgifter på ett ändamålsenligt
sätt. Tjänstemännen utnämns
av överdirektören.
Behörighetsvillkor för verkets experttjänstemän är
lämplig högskoleexamen och omfattande förtrogenhet
med området.
På tjänstemännen tillämpas
i övrigt statstjänstemannalagen (750/1994).
Statsrådet kan med avvikelse från 1 mom. besluta
att en tjänsteman vid finansministeriet, Finlands Bank
eller Finansinspektionen, med dennes samtycke, utnämns
till tjänsteman vid verket i ett tjänsteförhållande
för viss tid. Efter att ha hört tjänstemannens
arbetsgivare gör överdirektören en framställning
om utnämningen.
6 §
Anmälningsskyldighet
Överdirektören ska före
utnämningen ge en utredning om
1) sin näringsverksamhet,
2) sitt ägande i företag och om betydande
annan förmögenhet,
3) sina skulder, borgensförbindelser och övriga
ansvarsförbindelser,
4) övriga bindningar som kan ha betydelse
för bedömningen av överdirektörens
förutsättningar att sköta tjänsteuppgifterna.
Vad som föreskrivs i 1 mom. ska tillämpas också på den
som ska utnämnas till en tjänst och som i sina
tjänsteuppdrag annat än tillfälligt har tillgång
till sekretessbelagda uppgifter om finansmarknaden eller om privata
sammanslutningars eller personers ekonomiska ställning
eller affärshemligheter.
Redogörelseskyldigheten enligt 1 mom. gäller
också den som utnämns till ett tjänsteförhållande
för att sköta uppgifter som hör till
en tjänst som avses i 1 eller 2 mom.
En tjänsteman ska utan dröjsmål anmäla
väsentliga förändringar i de uppgifter
som ingår i redogörelsen, rätta bristfälligheter
i uppgifterna och vid behov komplettera sin redogörelse. Tjänstemannen
ska vid behov på begäran av verket även
annars lämna uppgifter om omständigheter som avses
i 1 mom.
Verkets överdirektör och tjänstemän
ska till en förteckning som förs av finansministeriet göra
anmälan om krediter som de fått av kreditinstitut,
värdepappersföretag eller företag som hör
till dessas grupp samt om borgens- eller andra ansvarsförbindelser
som kreditinstitut eller företag har ställt för
dem.
Om verkets överdirektör eller tjänstemän innehar
aktier som i Finland är föremål för
handel på en reglerad marknad eller multilateral handelsplattform
samt finansiella instrument vars värde bestäms
utifrån aktierna i fråga, ska de i enlighet med
7 § göra anmälan om dem till en förteckning
som förs av finansministeriet.
Redogörelsens uppgifter om omständigheter som
nämns i 1 mom. 1—3 punkten är sekretessbelagda.
Var och en har dock rätt till insyn i den förteckning
som avses i 6 mom.
Genom förordning av statsrådet får
utfärdas närmare bestämmelser om på vilket
sätt utredningen ska ges.
7 §
Insideranmälan
Verkets överdirektör och tjänstemän
ska göra insideranmälan inom en månad
efter att ha tillträtt uppdraget.
Den som är anmälningsskyldig enligt
1 mom. ska i insideranmälan nämna
1) omyndig, vars intressebevakare den anmälningsskyldige är,
2) sammanslutningar eller stiftelser där den anmälningsskyldige
eller en omyndig som avses i 1 punkten direkt eller indirekt
har bestämmande inflytande,
3) sitt samt en i 1 punkten avsedd omyndigs och en
i 2 punkten avsedd sammanslutnings eller stiftelses innehav av aktier
och finansiella instrument vars värde bestäms
utifrån aktierna i fråga, när de i Finland är
föremål för handel på en reglerad
marknad eller på en multilateral handelsplattform.
Insideranmälan ska innehålla uppgifter som behövs
för att identifiera personen, sammanslutningen eller stiftelsen
i fråga samt uppgifter om aktierna och de andra finansiella
instrumenten.
Information enligt 2 mom. 2 och 3 punkten behöver inte
uppges till den del den gäller bostadsaktiebolag, ömsesidiga
fastighetsaktiebolag som avses i 28 kap. 2 § i lagen om
bostadsaktiebolag (1599/2009), ideella eller ekonomiska
föreningar eller sammanslutningar som drivs utan vinstsyfte.
Om en sammanslutning bedriver regelbunden handel med finansiella
instrument, ska emellertid information om denna lämnas.
Den anmälningsskyldige ska inom 14 dagar underrätta
verket om ändringar som gäller
1) förvärv och avyttring av aktier
och finansiella instrument som avses i 2 mom. 3 punkten, om
förändringen i innehavet uppgår till
minst 5 000 euro,
2) andra uppgifter som avses i denna paragraf.
8 §
Finansiering av verksamheten
Kostnaderna för verkets verksamhet ska täckas
med avgifter som i enlighet med lagen om förvaltningsavgifter
till Verket för finansiell stabilitet (
/
)
tas ut hos kreditinstitut och värdepappersföretag.
3 kap.
Fondens tillgångar och placeringen av dem samt kostnader
och upplåning
1 §
Fondens tillgångar
Fondens tillgångar utgörs av stabilitetsavgifter
och insättningsgarantiavgifter, av anslutningsavgifter
som avses i 5 kap. 4 § samt av placeringstillgångar
som förvärvats för avgifterna och av
avkastningen på dem.
2 §
Separering av tillgångar
Stabilitetsavgifter liksom även placeringstillgångar
som förvärvats för avgifterna och avkastningen
på dem ska separeras från insättningsgarantiavgifter
och anslutningsavgifter liksom även från placeringstillgångar
som förvärvats för dessa avgifter samt
från avkastningen på dem.
3 §
Fondens driftskostnader
Fondens driftskostnader ska täckas genom avgifter som
tas ut hos kreditinstituten och värdepappersföretagen
i enlighet med lagen om förvaltningsavgifter till Verket
för finansiell stabilitet. Kostnaderna för fondens
placeringsverksamhet ska täckas med fondens medel.
4 §
Placeringsbeslut om fondtillgångar
Verkets fond som avses i 4 och 5 kap. har en styrelse som beslutar
om fondens riskhantering, placeringsplaner och placeringsprinciper
samt styr placeringen av tillgångarna. Finansministeriet
utser styrelsen för tre år i sänder.
Styrelsen har en ordförande, en vice ordförande
samt minst tre och högst fem andra medlemmar. För varje
medlem utses en personlig ersättare.
Minst två medlemmar och deras personliga ersättare
ska utses bland personer som föreslås av intresseorganisationerna
för kreditinstituten och sammanslutningarna av inlåningsbanker.
Finansministeriet kan entlediga styrelsemedlemmar. Finansministeriet
ska på framställning av verket fastställa
medlemmarnas arvoden och, på framställning av
styrelsen, fondens arbetsordning.
Styrelsen är beslutför när tre medlemmar
eller ersättare samt ordföranden eller vice ordföranden är
närvarande. Varje medlem har en röst. Ärendena
avgörs med enkel majoritet. Vid lika röstetal
avgör mötesordförandens röst.
Vad som i 2 kap. 6 och 7 § föreskrivs om anmälningsskyldighet
tillämpas också på styrelsens ordförande,
medlemmar och ersättare.
På styrelsens ordförande, vice ordförande, medlemmar
och ersättare ska när de sköter uppgifter
enligt denna lag tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt
tjänsteansvar. I skadeståndslagen (412/1974)
föreskrivs om skadeståndsansvar.
5 §
Placering av fondtillgångar
Verket ska placera de fondtillgångar som det förvaltar
så att placeringarna tryggar säkerhet, avkastning
och likviditet samt har lämplig spridning. Fondens styrelse
ska upprätta en plan för placering av fondtillgångarna
(placeringsplan). Placeringsplanen ska framför
allt beakta fondens karaktär och de krav som placeringsverksamheten
ställer. Av planen ska framgå hur fonden planerar
att sprida placeringarna, hur fondens rättigheter i anslutning
till innehav i andra sammanslutningar ska utövas samt principerna för
val av förvaltare.
6 §
Särskilda bestämmelser om placering av insättningsgarantifondens
tillgångar
Utöver vad som föreskrivs i 5 § ska
insättningsgarantifondens tillgångar placeras
i skuldinstrument på vilka i enlighet med EU:s
tillsynsförordning vid beräkning av kapitalkravet
för kreditrisken ska tillämpas en riskvikt på högst
50 procent, om inte styrelsen av särskilda skäl
beslutar placera medlen i andra sådana värdepapper
vilkas risk inte nämnvärt avviker från
den risk som är förenad med skuldinstrument som avses
i detta moment.
Fondtillgångar får inte placeras i aktier
eller andelar i en inlåningsbank eller företagsenhet som
hör till samma grupp som en sådan bank och inte
heller i andra värdepapper som har emitterats av en bank
som betalar insättningsgarantiavgift eller en företagsenhet
som hör till samma grupp eller av bankens säkerhetsfond.
Fondtillgångar får inte heller på annat
sätt placeras i en inlåningsbank som betalar insättningsgarantiavgift
eller i en företagsenhet som hör till samma grupp
som en sådan bank eller i bankens säkerhetsfond.
Vad som i 2 mom. föreskrivs om inlåningsbanker
ska också tillämpas på utländska
kreditinstitut och företagsenheter som hör till
samma koncern och är skyldiga att betala insättningsgarantiavgift.
Vad som föreskrivs i 2 mom. utgör inte hinder
för att placera tillgångar i placeringsfonder som
avses i 11 kap. i lagen om placeringsfonder (48/1999).
Insättningsgarantifondens likviditet ska vara tillräckligt
tryggad med hänsyn till fondens verksamhet. Avkastningen
på placeringarna ska läggas till insättningsgarantifondens
kapital.
7 §
Fondens riskhantering
Verket ska ha effektiva och tillförlitliga förvaltnings-
och styrsystem för identifiering, hantering, begränsning
och uppföljning av risker som är förenade
med insättningsgarantifondens tillgångar och ersättningar
samt för riskrapportering samt tillräckliga likviditetssystem
för betalning av ersättningar till insättare
inom den tid som föreskrivs i 5 kap. 10 §.
Verket ska regelbundet, minst vart tredje år, utföra
stresstester i syfte att säkerställa att dess egna
och inlåningsbankernas informationssystem uppfyller de
krav som föreskrivs i detta kapitel.
Utöver vad som föreskrivs i 2 mom. ska stresstester
dessutom utföras omedelbart efter det att en ny betydande
inlåningsbank blivit skyldig att betala insättningsgarantiavgift
eller efter att det har skett betydande förändringar
i inlåningsbankernas eller verkets datasystem.
Information som inlåningsbankerna med stöd av
denna paragraf har tillställt verket får användas
endast för stresstester enligt denna paragraf och informationen
får inte bevaras längre än vad som behövs
för att utföra stresstester.
Vad som i 1 mom. föreskrivs om förvaltnings-
och styrsystem samt om de risker som är förenade
med tillgångar och betalning av ersättningar ska
också tillämpas på resolutionsfonden som
avses i 4 kap.
8 §
Upplåning och utlåning
Fonden kan med statsrådets tillstånd och på villkor
som det bestämmer ta upp lån inom gränserna
för de låneupptagningsfullmakter som riksdagen
beviljar i samband med behandlingen av statsbudgeten. För
låneräntor och återbetalning ska användas
fondens medel.
Resolutionsfonden kan låna pengar från
en sådan fond i en annan EES-stat som motsvarar resolutionsfonden,
om
1) de stabilitetsavgifter som tagits ut i enlighet
med 4 kap. 6 § inte räcker för att täcka
förluster, kostnader eller andra utgifter för
användningen av resolutionsfonden,
2) sådana extra stabilitetsavgifter som enligt 4
kap. 7 § ska betalas i efterhand inte omedelbart är
tillgängliga, och om
3) andra alternativa finansieringsarrangemang inte
omedelbart står till förfogande på rimliga
villkor.
I låneavtalet ska för alla långivare
avtalas om enhetliga ränte- och återbetalningsvillkor
och övriga villkor, om inte verket och alla långivare gemensamt
avtalar något annat.
Resolutionsfonden kan med statsrådets samstycke bevilja
lån till en sådan fond i en annan EES-stat som
motsvarar resolutionsfonden.
4 kap.
EU:s stabilitetsavgift till EU:s gemensamma resolutionsfond
och stabilitetsavgiften till den nationella resolutionsfonden
EU:s gemensamma resolutionsfond
1 §
Beräkning av EU:s stabilitetsavgift
Den som är avgiftsskyldig ska årligen senast den
31 maj i enlighet med artiklarna 70 och 71 i EU:s resolutionsförordning
betala in EU:s stabilitetsavgift till den resolutionsfond som förvaltas
av verket. EU:s stabilitetsavgift debiteras av verket.
2 §
Betalningsförfarande för EU:s stabilitetsavgift
Verket ska beräkna stabilitetsavgiften för
varje avgiftsskyldig och se till att EU:s stabilitetsavgifter samlas
in i enlighet med EU:s resolutionsförordning samt det mellanstatliga
avtalet. Genom förordning av Europeiska kommissionen föreskrivs
dessutom särskilt om hur stabilitetsavgifterna ska bestämmas.
Verket kan meddela närmare föreskrifter om betalningsförfarandet
för EU:s stabilitetsavgift.
Beloppet av EU:s årliga stabilitetsavgift kan sänkas
i motsvarighet till resolutionsfondens avkastning på placeringen
av EU:s stabilitetsavgifter.
Genom förordning av statsrådet får
utfärdas närmare bestämmelser om debitering
av och rapporteringsförfarandet för EU:s stabilitetsavgifter.
3 §
Överföring av EU:s stabilitetsavgifter
Verket ska årligen senast den 30 juni överföra
EU:s stabilitetsavgifter som tagits ut i enlighet med 1 och 2 § till
den fond som avses i EU:s resolutionsförordning, så som
föreskrivs i den förordningen och avtalas i det
mellanstatliga avtalet.
4 §
Hänvisning till EU:s resolutionsförordning
och det mellanstatliga avtalet
Bestämmelser om målnivån för
EU:s stabilitetsavgift, fastställande av betalningsandelen, uttag
av en extra stabilitetsavgift och användningen av EU:s
stabilitetsavgifter finns i artiklarna 69—71 i EU:s resolutionsförordning
och artiklarna 3—5 i det mellanstatliga avtalet.
Resolutionsfonden
5 §
Den nationella stabilitetsavgiften och målnivån för
resolutionsfonden
Värdepappersföretag ska årligen senast
den 31 maj till resolutionsfonden som förvaltas av verket
betala en stabilitetsavgift som fastställs i enlighet med
6 §.
Uttaget av stabilitetsavgifter hos värdepappersföretagen
ska ökas så jämnt som möjligt,
så att det sammanlagda beloppet senast den 31 december
2024 når upp till den målnivå som fastställts
för resolutionsfonden. Målnivån ska beräknas
som en andel av den sammanlagda målnivå som fastställs
för värdepappersföretagen och kreditinstituten
och som utgör en procent av de ersättningsberättigade
insättningarna.
Resolutionsfondens målnivå ska bestämmas som
en andel av den kalkylerade målnivå som avses
i 2 mom. på så sätt att den motsvarar
den andel som värdepappersföretagens sammanlagda
skuldbelopp, med avdrag för eget kapital, utgör
av det sammanlagda skuldbeloppet för alla de värdepappersföretag
som betalar stabilitetsavgift och de kreditinstitut som betalar
EU:s stabilitetsavgift, med avdrag för deras eget kapital och
ersättningsberättigade insättningar.
Värdepappersföretag ska årligen betala
ett belopp som motsvarar sammanlagt 10 procent av målnivån.
Om stabilitetsavgifternas belopp efter den tidsfrist som anges
i 2 mom. sjunker under målnivån, ska verket ta
ut stabilitetsavgifter till dess att målnivån
har nåtts.
Genom förordning av statsrådet får
utfärdas närmare bestämmelser om debitering
av och rapporteringsförfarandet för stabilitetsavgiften.
6 §
Grunderna för fastställande av den nationella stabilitetsavgiften
Ett värdepappersföretags årliga andel
av alla värdepappersföretags sammanlagda stabilitetsavgift
fastställs så att dess sammanlagda skuldbelopp,
med undantag för eget kapital, ställs i relation
till alla de i Finland verksamma värdepappersföretagens
sammanlagda skuldbelopp, med undantag för eget kapital.
Genom förordning av Europeiska kommissionen föreskrivs
dessutom särskilt om hur stabilitetsavgifterna ska bestämmas.
7 §
Extra nationella stabilitetsavgifter
Om fondens tillgångar inte räcker till för
att täcka förluster, kostnader eller andra utgifter som
orsakats av ett värdepappersföretags resolutionsåtgärder,
ska hos värdepappersföretagen tas ut extra
stabilitetsavgifter i enlighet med 6 § till dess att fondens
målnivå har uppnåtts. Den årliga
extra stabilitetsavgiften får vara högst tre gånger
större än de årliga stabilitetsavgifterna.
Verket kan besluta att helt eller delvis avstå från
att ta ut extra avgifter för en tid av högst sex månader,
om betalningen av stabilitetsavgiften skulle äventyra ett
värdepappersföretags likviditet eller betalningsförmåga.
På ansökan av ett värdepappersföretag
kan betalningen skjutas upp högst två gånger.
8 §
Användning av nationella stabilitetsavgifter
Verket kan använda stabilitetsavgifter för
att täcka kostnaderna för resolutionsåtgärder
som avser ett värdepappersföretag. Sådana åtgärder är
1) garantier för ett sådant värdepappersföretags
som är föremål för resolution,
dess dotterföretags, ett i 11 kap. 1 § 1 mom.
i resolutionslagen avsett egendomsförvaltningsbolags eller
ett i 10 kap. 1 § 1 mom. i den lagen avsett tillfälligt instituts
tillgångar eller skulder,
2) beviljande av lån till ett värdepappersföretag
som är föremål för resolution,
dess dotterföretag, egendomsförvaltningsbolag
eller tillfälligt institut,
3) köp av egendom i ett värdepappersföretag som är
föremål för resolution,
4) betalning av finansieringsandelar till ett egendomsförvaltningsbolag
eller tillfälligt institut,
5) en sådan betalning till ett värdepappersföretag
som är föremål för resolution
som har gjorts enligt 8 kap. 5 och 6 § i resolutionslagen
i stället för att skriva ned det nominella värdet
av en skuld, om verket har skrivit ned värdet av skulderna
och i enlighet med 5 § i det kapitlet har beslutat undanta
en del av skulderna från värdenedskrivningen,
6) frivilligt lån för andra finansieringsarrangemang,
7) en kombination av åtgärder enligt 1—6
punkten.
Verket kan använda stabilitetsavgifter också för åtgärder
som avses i 1 mom. om verket i enlighet med 9 kap. i resolutionslagen överlåter
ett värdepappersföretag till köparen
av institutets affärsverksamhet.
9 §
Resolutionsfondens deltagande i koncernresolution
Resolutionsfonden kan delta i koncernresolution av ett värdepappersföretag
när villkoren i 14 kap. 13 § i resolutionslagen är
uppfyllda.
10 §
Tillsyn
Finansinspektionen övervakar efterlevnaden av bestämmelserna
om avgiftsskyldighet i 1 och 5 §.
5 kap.
Insättningsgaranti
1 §
Insättningsgarantifondens uppgifter
Insättningsgarantifonden som förvaltas av verket
ska trygga insättarnas tillgodohavanden i inlåningsbanker.
Inlåningsbankerna ska höra till insättningsgarantisystemet.
2 §
Inlåningsbankernas interna system och information till
verket
Inlåningsbankerna ska ha interna system för att
säkerställa kontinuerlig uppföljning
av varje insättares ersättningsberättigade
insättningar och garanterade insättningar.
Inlåningsbankerna ska på begäran
ge verket de uppgifter som avses i 1 mom.
3 §
Miniminivån för insättningsgarantifondens
tillgångar
Insättningsgarantifondens tillgångar ska uppgå till
minst ett belopp som motsvarar 0,8 procent av inlåningsbankernas
garanterade insättningar.
4 §
Insättningsgarantiavgift och insättningsgarantisystemets
anslutningsavgift
Om insättningsgarantifondens tillgångar sjunker
under det belopp som anges i 3 § ska inlåningsbankerna årligen
till verket betala en insättningsgarantiavgift som beräknas
i enlighet med 5 § och ska överföras
till insättningsgarantifonden så att den når
upp till miniminivån enligt 3 §. Högst
30 procent av insättningsgarantifondens miniminivå kan
utgöras av inlåningsbankernas betalningsåtaganden.
En ny inlåningsbank ska betala insättningsgarantisystemets
anslutningsavgift som utgör 0,8 procent av inlåningsbankens
sammanlagda garanterade insättningar. Anslutningsavgiften ska
i sin helhet betalas inom tio år från anslutningen
så att inlåningsbanken varje år betalar minst
en tiondel av den totala avgiften. Det första året
ska betalas ett belopp som motsvarar minst en tiondel av det sammanlagda
avgiftsbeloppet beräknat på basis av inlåningsbankens kalkylerade
garanterade insättningar vid utgången av det andra
kalenderåret efter anslutningsåret. Den årliga
anslutningsavgiften ska ökas eller minskas i samma förhållande
som beloppet av inlåningsbankens garanterade insättningar ökar
eller minskar under respektive år.
Vad som föreskrivs i 2 mom. ska inte tillämpas
på en inlåningsbank som bildas till följd
av att inlåningsbanker som betalar insättningsgarantiavgift
fusioneras eller delas eller till följd av att bankernas
affärsverksamhet överlåts. Om en inlåningsbank
bildas till följd av fusion mellan en eller flera inlåningsbanker
som betalar insättningsgarantiavgift och utländska
inlåningsbanker, ska anslutningsavgiften enligt 2 mom. beräknas
på basis av det sammanlagda beloppet av de utländska
inlåningsbankernas garanterade insättningar.
Avgifter som en inlåningsbank betalat till fonden återbetalas
inte till banken, trots att insättningsgarantifondens tillgångar överskrider miniminivån
enligt 3 §.
Genom förordning av statsrådet får
utfärdas närmare bestämmelser om debitering
av och rapporteringsförfarandet för insättningsgarantiavgiften
och anslutningsavgiften.
5 §
Insättningsgarantiavgiftens belopp
Den årliga insättningsgarantiavgiften bestäms
på basis av inlåningsbankens kapitaltäckning
och de garanterade insättningarna på så sätt att
förhållandet mellan kapitalkravet för
täckning av inlåningsbankens risker beräknade
i enlighet med EU:s tillsynsförordning och kapitalbasen
multipliceras med summan av bankens garanterade insättningar
enligt 8 § 1 och 2 mom., varefter produkten multipliceras
med koefficienten enligt 2 mom. i denna paragraf.
Den koefficient som avses i 1 mom. ska för varje år
fastställas så att insättningsgarantifondens
tillgångar når upp till miniminivån enligt 3 § senast
det sjätte kalenderåret efter det att fondens
tillgångar underskred miniminivån enligt 3 §.
Om en inlåningsbank i enlighet med EU:s tillsynsförordning
står under tillsyn på grundval av sin gruppbaserade
finansiella ställning, ska insättningsgarantiavgiften
beräknas på basis av det gruppbaserade kapitalkravet
för täckning av riskerna och den konsoliderade
kapitalbasen, multiplicerat med beloppet av de till den finansiella företagsgruppen
hörande kreditinstitutens garanterade insättningar.
För inlåningsbanker som hör till
en sammanslutning av inlåningsbanker ska beräknas
en gemensam insättningsgarantiavgift på basis
av de till sammanslutningen hörande institutens i enlighet
med 19 § i lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker
(599/2010) beräknade konsoliderade kapitaltäckning,
som om sammanslutningen skulle vara ett kreditinstitut. Sammanslutningens
centralinstitut ska till insättningsgarantifonden betala
insättningsgarantiavgiften för de banker som hör
till sammanslutningen. Insättningsgarantiavgiften som betalas av
centralinstitutet ska fördelas mellan medlemskreditinstituten
i förhållande till kapitalkravet som beräknats
i enlighet med 1 mom. Med tillstånd av verket kan insättningsgarantiavgiften
fördelas också på något annat
sätt.
Den totala inlåningen enligt 1 mom., kapitalbasens
storlek och kapitalkravet ska beräknas på basis
av det bokslut som fastställts för räkenskapsperioden
före betalningen av insättningsgarantiavgiften.
Verket meddelar närmare föreskrifter om betalning
av avgiften.
6 §
Tilläggsfinansiering
Om insättningsgarantifondens tillgångar inte räcker
till för betalning av ersättningar kan verket ålägga
inlåningsbankerna att som en extra årlig insättningsgarantiavgift
betala högst ett belopp som årligen motsvarar
0,5 procent av inlåningsbankens garanterade insättningar.
Om insättningsgarantifondens tillgångar efter
att en extra avgift enligt 1 mom. har tagits ut fortfarande inte
räcker till för betalning av ersättningar
eller att återbetala lån enligt detta moment,
kan verket ålägga inlåningsbankerna att till
fonden låna det belopp som saknas. Varje inlåningsbanks
andel bestäms i samma förhållande som
dess andel av de insättningsgarantiavgifter som ska betalas
enligt 4 §. Bestämmelser om fondens upplåning
finns i 3 kap. 8 §.
Om insättningsgarantifondens placeringar inte tillräckliga
snabbt kan realiseras innan fonden blir ersättningsskyldig,
kan fonden för högst ett år i sänder
ta upp lån för att betala ersättningar
i enlighet med 3 kap. 8 §.
Verket kan skjuta upp en inlåningsbanks betalnings-
och utlåningsskyldighet enligt denna paragraf om det behövs
för att trygga inlåningsbankens kapitaltäckning
eller likviditet.
Genom förordning av finansministeriet föreskrivs
närmare om villkoren för låneavtal som inlåningsbanker
ska ingå enligt denna paragraf.
7 §
Användning av insättningsgarantifondens tillgångar
Insättningsgarantifondens tillgångar får
inte användas för andra ändamål än
betalning av ersättningar till insättare i enlighet
med detta kapitel, om inte något annat följer
av 2 mom. eller 14 eller 15 §.
Verket kan i stället för ett beslut som avses
i 9 § 2 mom. besluta att insättningsgarantifondens
tillgångar ska användas för finansiering
av arrangemang varmed en inlåningsbanks insättningar överförs
till en annan finländsk inlåningsbank. Verket
kan fatta ett beslut som avses i detta moment efter att ha fått
en anmälan som avses i 9 § 1 mom. eller verket
annars konstaterar att inlåningsbanken är insolvent.
Verket kan fatta ett beslut enligt 2 mom. om verket
har grundad anledning att anta att den omständigheten att
ett beslut inte fattas kan leda till betalning av ersättningar
till insättarna och om båda följande
förutsättningar är uppfyllda:
1) antingen uppgår summan av verkets regressfordran
till följd av betalning av ersättningar och verkets
sammanlagda administrativa kostnader för betalning av ersättningar
till ett större belopp än insättningsgarantifondens
regressfordran på inlåningsbanken till
följd av tillämpningen av 2 mom. eller
också kommer användningen av insättningsgarantifondens
tillgångar för betalning av ersättningar
till insättarna i stället för en överföring
av inlåningsstocken sannolikt att äventyra förtroendet
för Finlands finansiella system, och
2) överföringen av insättningarna
till en annan inlåningsbank har ingen väsentlig
inverkan på insättarens möjligheter att
använda inlåningskontot.
Vad som i 15 § föreskrivs om verkets regressrätt
mot inlåningsbanker ska på motsvarande sätt tillämpas
på belopp som verket har betalat till den bank som med
stöd av 2 mom. tar emot insättningarna.
8 §
Garanterade insättningar
Av insättningsgarantifondens medel ersätts en
insättares ersättningsberättigade insättningar i
en och samma inlåningsbank, dock sammanlagt högst
till ett belopp av 100 000 euro.
Trots vad som i 1 mom. föreskrivs om ersättningens
maximibelopp ska en insättares fordran till fullt belopp
betalas av insättningsgarantifondens medel, om insättaren
på ett tillförlitligt sätt visar att
fordran grundar sig på medel som insättaren har
fått vid försäljning av en bostad som varit
i eget bruk och att dessa medel används för anskaffning
av en ny bostad för eget bruk. En förutsättning är
dessutom att de medel som insättaren har fått
vid försäljning av bostaden har satts in på konto
i en inlåningsbank högst sex månader
före den dag då banken på det sätt
som avses i 9 § har underlåtit att betala insättarens garanterade
insättning. Detta villkor anses ha uppfyllts även
om insättningen registreras på insättarens
konto först efter den tidpunkt som avses i 9 §.
Om inte något annat kan visas anses inlåningsbanken
ha underlåtit att betala insättarens tillgodohavande
på det sätt som avses i detta moment den dag då denne
gjort en anmälan enligt 9 § 1 mom. eller en dag
som infaller före det och då verket av en annan
insättare fått en anmälan enligt det
momentet, utifrån vilken verket fattat ett beslut enligt
2 mom. i den paragrafen.
Trots vad som föreskrivs ovan i denna paragraf har
en insättare som inte använt sitt konto på 24
månader inte rätt till ersättning, om
ersättningsbeloppet är mindre än verkets
kostnader för utbetalning av ersättningen.
Om insättaren redan tidigare i enlighet med 1 och 2
mom. har fått ersättning för sina tillgodohavanden
ur fonden, ska insättarens tillgodohavanden i samma inlåningsbank
ersättas av fondens medel endast till den del som tillgodohavandena är
baserade på medel som har satts in på banken efter
att ersättning som avses i detta moment har betalts ut.
Vid tillämpningen av denna paragraf ska inlåningsbanker
som hör till en sammanslutning av inlåningsbanker
betraktas som en inlåningsbank.
I 11 kap. i lagen om investeringstjänster föreskrivs
om betalning av ersättningar ur ersättningsfonden
för investerarskydd.
9 §
Betalningsskyldighetens inträde
Om en inlåningsbank inte har betalat ostridiga ersättningsberättigade
insättningar som förfallit till betalning, kan
insättaren göra en anmälan om saken till
verket.
Verket ska inom fem arbetsdagar från en anmälan
som avses i 1 mom. eller efter att ha fått kännedom
om att en inlåningsbank genom beslut av en domstol eller
någon annan myndighet har konstaterats vara betalningsoförmögen,
bestämma om insättningarna ska ersättas
ur insättningsgarantifonden.
En förutsättning för betalningsskyldighet är att
orsaken till att ett tillgodohavande som avses i 1 mom.
inte har betalts ut, enligt vad som utretts, är att banken
har betalnings- eller andra ekonomiska svårigheter och
att svårigheterna enligt verkets bedömning inte är
tillfälliga. Verket ska fatta ett beslut enligt denna paragraf
i samråd med Finansinspektionen och Finlands Bank.
Verket ska vid bedömningen av om svårigheter
som avses i 2 mom. är tillfälliga beakta de kreditinstituts
inbördes ansvar som hör till en sammanslutning
som avses i 5 kap. i lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker.
När verket har fattat ett beslut enligt 2 mom. ska
det underrätta den inlåningsbank som beslutet
avser, dess insättare, finansministeriet och Finansinspektionen
samt, om inlåningsbanken hör till en säkerhetsfond
som avses i 13 kap. i kreditinstitutslagen, också säkerhetsfonden
om beslutet. Om banken har en filial i utlandet ska dessutom tillsynsmyndigheten
och insättningsgarantifonden i den stat där filialen
har sitt säte underrättas om beslutet. Verket
ska dessutom genom en offentlig kungörelse meddela vilka åtgärder
insättarna ska vidta för att trygga sina tillgodohavanden.
Kungörelsen ska publiceras på finska och svenska
i de största dagstidningarna inom inlåningsbankens
verksamhetsområde.
För verkställande av verkets beslut enligt 2 mom.
ska inlåningsbanken underrätta verket om insättarna
och deras insättningar som ska ersättas enligt
8 §. Verket får lämna ut information
endast till sådana myndigheter som enligt 15 kap. 14 § i
kreditinstitutslagen har rätt att få sekretessbelagd
information.
10 §
Utbetalning av ersättningar
Insättningsgarantifonden ska utan särskild
ansökan till insättarna betala ut ersättning
enligt 8 § inom sju arbetsdagar från
verkets beslut enligt 9 §, om inte något annat
följer av 2 mom. Om inlåningsbanken före
ett beslut som avses i 9 § har försatts i likvidation
eller konkurs, ska tidsfristen enligt detta moment räknas
från beslutet om likvidationen eller konkursen.
Verket kan besluta att en tilläggstid på högst tre
månader ska beviljas för utbetalning av ersättningar,
om
1) insättarens rätt till ersättning är
oklar,
2) insättarens rätt att förfoga över
insättningen har begränsats genom ett myndighetsbeslut,
3) kontot inte har använts på 24
månader,
4) insättarens fordran betalas till fullt
belopp enligt 8 § 2 mom., eller om
5) det är fråga om en insättning
i en utländsk filial enligt 11 §.
Om verket inte har den information om en insättare
som behövs för utbetalning av ersättning inom
den tid som föreskrivs i 1 eller 2 mom., ska verket inom
den tid som anges i 2 mom. deponera ersättningen hos regionförvaltningsverket, med
iakttagande av vad som föreskrivs i lagen om deponering
av pengar, värdeandelar, värdepapper eller handlingar
som betalning eller till befrielse från annan fullgörelseskyldighet (281/1931).
Ersättningen ska betalas i euro eller, om insättningen
har gjorts i en inlåningsbanks utländska filial,
i valutan i den stat där filialen har sitt säte.
Om kontovalutan inte är euro eller valutan i den stat där
filialen har sitt säte kan ersättningen betalas
i kontovalutan eller i euro. Ersättningen ska omvandlas
till euro enligt kursen den dag då verket i enlighet med
9 § beslutar om ersättningsskyldigheten.
11 §
Ersättningar till filialers insättare
Om en inlåningsbank har en filial i en annan EES-stat,
ska verket be insättningsgarantifonden i den staten ge
filialens insättare den information som behövs
för utbetalning av ersättningar samt betala ut
ersättningarna. Verket ska ge den andra EES-statens insättningsgarantifond
behövliga uppgifter och anvisningar och ställa
behövliga tillgångar till dess förfogande.
Om en inlåningsbank från en annan EES-stat har
en filial i Finland, ska verket på begäran av insättningsgarantifonden
i inlåningsbankens hemstat ge filialens insättare
den information som behövs för utbetalning av
ersättningar och till dem betala ersättningar
i enlighet med de anvisningar som insättningsgarantifonden
i inlåningsbankens hemstat har gett, om den nämnda myndigheten
till verkets förfogande har ställt de tillgångar
som behövs för utbetalning av ersättningarna.
Verket kan trots denna bestämmelse med den myndighet
som ansvarar för insättningsgarantin i den andra
EES-staten komma överens om att den information som avses
i denna paragraf ska lämnas och ersättningarna
betalas ut på något annat sätt, om det
inte försämrar insättarnas ställning.
12 §
Hur insättningsgarantin påverkas av att en
inlåningsbanks koncession återkallas
När Finansinspektionen med stöd av 26 § i
lagen om Finansinspektionen beslutar återkalla en inlåningsbanks
koncession kan den för verket lägga fram ett förslag
om att insättningarna ska ersättas i enlighet
med denna lag.
13 §
Hur insättningsgarantin påverkas av att inlåningsstocken överförs
Trots vad som i 8 § 1 mom. föreskrivs om ersättningens
maximibelopp betalas ersättning med stöd av det
lagrummet för en insättning som överförts
till en annan inlåningsbank till följd av fusion,
delning eller överlåtelse av affärsverksamhet,
till samma belopp som före överföringen,
om inte något annat följer av 2 mom.
Bestämmelserna i 1 mom. tillämpas på infordringsbara
insättningar under tre månader från registreringen
av verkställigheten av en fusion, delning eller överföring
av affärsverksamhet.
Om insättningarna i en inlåningsbank till
följd av bankens fusion eller delning, överlåtelse
av affärsverksamheten eller flyttning av sätet,
helt eller delvis ska ersättas ur en annan EES-stats insättningsgarantifond,
ska verket till denna överlämna en mot de överförda
insättningarna svarande andel av de insättningsgarantiavgifter
som under de senaste 12 månaderna före
registreringen av fusionen, delningen, överlåtelsen
av affärsverksamheten eller flyttningen av sätet
har tagits ut hos inlåningsbanken, med undantag för extra
insättningsgarantiavgifter som avses i 6 §.
Inlåningsbanken ska senast sex månader före överföringen
av insättningarna enligt 1 mom. underrätta
verket och insättningsgarantifonden i den EES-stat som
avses i 3 mom.
Inlåningsbanken är skyldig att betala insättningsgarantiavgifter
enligt 4 och 6 § till dess att fusionen, delningen, överlåtelsen
av affärsverksamheten eller flyttningen av sätet
har registrerats.
I lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i
aktiebolagsform (1501/2001), i sparbankslagen (1502/2001)
och i lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform (423/2013)
föreskrivs om insättarnas rätt att säga
upp insättningar i sådana fall som avses i denna
paragraf.
14 §
Insättningsgarantifondens resolutionsfinansiering
Verket kan besluta att insättningsgarantifondens
medel ska användas till resolutionsfinansiering i samband
med
1) nedskrivning av finansiella instruments nominella
värde, i fråga om förluster för
garanterade insättningar högst med ett belopp
som motsvarar värdeminskningen och för vilka verket
skulle ha ansvarat på motsvarande sätt som i fråga
om andra borgenärer med samma förmånsrätt,
om inlåningsbanken hade försatts i konkurs,
2) andra resolutionsåtgärder än
i samband med nedskrivning av finansiella instruments nominella
värde, högst till beloppet av förlusterna för
garanterade insättningar och för vilka verket skulle
ha ansvarat på motsvarande sätt som i fråga
om andra borgenärer med samma förmånsrätt,
om inlåningsbanken hade försatts in konkurs.
Utbetalning som avses i 1 mom. ska ske kontant.
Insättningsgarantifondens tillgångar kan användas
högst till det nettoförlustbelopp som fonden skulle
ha ansvarat för om inlåningsbanken hade försatts
i konkurs.
När verket beslutar skriva ned det nominella värdet
på skulden får insättningsgarantifondens tillgångar
inte användas för rekapitalisering av inlåningsbanken
eller för finansiering av ett tillfälligt institut.
Om de influtna insättningsgarantiavgifternas andel
av nettoförlusterna är större än
den andel som resolutionsfonden skulle ha täckt vid inlåningsbankens
konkurs, ska verket överföra en andel som motsvarar
skillnaden till insättningsgarantifonden.
Om en inlåningsbank är föremål
för resolution och dess garanterade insättningar
ska överföras till en annan inlåningsbank,
har insättarna inte rätt att få ersättning
ur insättningsgarantifonden för den del av insättningarna
i inlåningsbanken under resolution som inte överförs,
om de överförda tillgångarna uppnår
eller överstiger den maximala skyddsnivå som avses
i 3 mom.
15 §
Verkets regressrätt
Verket får mot en inlåningsbank regressrätt till
det belopp varmed inlåningsbankens insättningar
har ersatts ur insättningsgarantifonden eller i övrigt
använts för resolutionsfinansiering i enlighet
med 14 §. De medel som har återkrävts hos
inlåningsbanken ska med ränta överföras
till insättningsgarantifonden. I fråga om räntan
på regressfordringar tillämpas 7 och 12 § i
räntelagen (633/1982). Verket kan helt eller delvis
avstå från en fordran som avses i denna paragraf, om
betalning av fordran skulle äventyra inlåningsbankens
finansiella verksamhetsförutsättningar.
Regressfordringar som avses i denna paragraf har vid inlåningsbankens
konkurs samma förmånsrätt som den insättning
som har ersatts skulle ha haft.
16 §
Samarbete med andra EES-staters insättningsgarantifonder
Verket ska samarbeta och i tillräcklig utsträckning
utbyta information med insättningsgarantifonderna i de
EES-stater där en inlåningsbank eller en annan
EES-stats inlåningsbank som har en filial i Finland bedriver
verksamhet.
Verket ska för sin del medverka till att samarbetsprinciperna
och samarbetsförfarandena vid behov fastställs
i ett skriftligt tillsynsprotokoll som ska undertecknas av samtliga
insättningsgarantifonder som avses i 1 mom.
17 §
Rapporteringsskyldighet till Europeiska bankmyndigheten
Verket ska årligen senast den 31 mars till Europeiska
bankmyndigheten rapportera det sammanlagda beloppet av garanterade
insättningar samt insättningsgarantifondens tillgångar
vid utgången av det föregående året.
18 §
Inlåningsbankernas informationsskyldighet
En inlåningsbank ska i tillräcklig utsträckning
informera sina insättare om insättningsgarantin
samt om ändringar i tidigare givna uppgifter. Genom förordning
av finansministeriet utfärdas närmare bestämmelser
om uppgifter som ska ges.
19 §
Tillsyn
Finansinspektionen övervakar att detta kapitel och
med stöd av det utfärdade bestämmelser och
föreskrifter efterlevs i inlåningsbankerna.
Finansinspektionen ska utan dröjsmål meddela
verket om den i en inlåningsbank observerar betydande brister
när det gäller efterlevnaden av bestämmelserna
i detta kapitel.
7 kap.
Särskilda bestämmelser
1 §
Samarbete med finansministeriet, Finlands Bank och Finansinspektionen
samt med övriga myndigheter
Verket ska samarbeta med finansministeriet, Finlands Bank och
Finansinspektionen vid planeringen och beredningen av resolutionsåtgärder
enligt resolutionslagen, vid uppföljningen av beslut samt
vid fastställande av insättningsgarantiavgifter,
stabilitetsavgifter och av EU:s stabilitetsavgifter.
Verket ska dessutom samarbeta med övriga inhemska myndigheter
och med resolutionsnämnden.
2 §
Rätt att få information
Verket har, trots vad som i lagen om offentlighet i myndigheternas
verksamhet (621/1999) eller någon annanstans i
lag föreskrivs om sekretess i fråga om information,
rätt att utan dröjsmål från
Finlands Bank och Finansinspektionen samt från övriga
myndigheter få all information som är nödvändig
för skötseln av verkets uppgifter.
Verket har dessutom, trots vad som i lagen om offentlighet i
myndigheternas verksamhet eller någon annanstans i lag
föreskrivs om sekretess i fråga om information,
rätt att utan dröjsmål från Finlands
Bank och Finansinspektionen få information som kan ha märkbar
betydelse för stabiliteten på finansmarknaden
eller annars för finansmarknadens utveckling eller orsaka
betydande störningar i det finansiella systemets funktion.
3 §
Informationsskyldighet
Utöver vad som föreskrivs i lagen om offentlighet
i myndigheternas verksamhet ska verket, trots sekretessbestämmelserna,
utan dröjsmål till finansministeriet, Finlands
Bank och Finansinspektionen överlämna
information som den innehar om ärenden som enligt verkets
bedömning kan ha märkbar betydelse för
stabiliteten på finansmarknaden eller för finansmarknadens
utveckling, orsaka betydande störningar i det finansiella
systemets funktion eller påverka kontinuiteten i kreditinstitutens
eller värdepappersföretagens verksamhet.
Utöver vad som föreskrivs i lagen om offentlighet
i myndigheternas verksamhet ska verket, trots sekretessbestämmelserna,
utan dröjsmål till andra myndigheter än
de som avses i 1 mom. överlämna information som är
nödvändig för utförande av deras
lagstadgade uppgifter, om inte något annat följer
av denna eller någon annan lag.
4 §
På finansmarknaden verksamma juridiska personers informationsskyldighet
En på finansmarknaden verksam juridisk person och fysiska
personer i dess anställning ska, trots sekretessbestämmelserna,
utan obefogat dröjsmål på begäran
ge verket information och utredningar som är nödvändiga
för att verket ska kunna sköta sina uppgifter
enligt denna lag eller resolutionslagen.
5 §
Vite
Om en juridisk person som är verksam på finansmarknaden
eller en fysisk person i dess anställning underlåter
att iaktta föreskrifter eller förbud som verket
har utfärdat med stöd av denna lag eller resolutionslagen,
kan verket genom sitt beslut ålägga den juridiska
personen att fullgöra sina skyldigheter, om försummelsen
inte är obetydlig. Verket kan förena beslutet
med vite.
6 §
Överklagande
Verkets beslut med stöd av denna lag får överklagas
genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol.
Verket har rätt att genom besvär överklaga
ett beslut av Helsingfors förvaltningsdomstol varmed förvaltningsdomstolen
har ändrat eller upphävt verkets beslut. Bestämmelser
om överklagande finns i övrigt i förvaltningsprocesslagen (586/1996).
Verkets beslut ska iakttas trots att det överklagats,
om inte besvärsmyndigheten bestämmer annorlunda
eller något annat föreskrivs någon annanstans
i lag.
7 §
Verkställighet av vite
Vite jämte ränta som har dömts ut
i enlighet med denna lag är direkt utsökningsbar.
Bestämmelser om indrivning av vite finns i lagen om verkställighet
av skatter och avgifter (706/2007).
8 §
Dröjsmålsränta på stabilitetsavgift
och insättningsgarantiavgift samt indrivning i utsökningsväg
Om en stabilitetsavgift eller insättningsgarantiavgift
inte betalas i tid ska dröjsmålsränta
betalas enligt 4 § 1 mom. i räntelagen.
Stabilitetsavgifter och insättningsgarantiavgifter
som har bestämts med stöd av denna lag får
jämte ränta drivas in utan dom eller beslut i enlighet
med lagen om verkställighet av skatter och avgifter.
9 §
Ordningsavgift
En ordningsavgift påförs för försummelse
att iaktta eller överträdelse av de bestämmelser
som avses i 38 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen och
dessutom av 4 kap. 1 § i denna lag om skyldighet att betala
EU:s stabilitetsavgift och av 5 § i det kapitlet om skyldighet
att betala nationell stabilitetsavgift samt av 5 kap. 4 § i
denna lag om skyldighet att betala insättningsgarantiavgift.
10 §
Påförande och verkställighet av administrativa påföljder
I 4 kap. i lagen om Finansinspektionen föreskrivs hur
administrativa påföljder påförs,
offentliggörs, verkställs och behandlas i marknadsdomstolen.