1 §
Preskription av åtalsrätten
Rätten att väcka åtal för
brott för vilket det strängaste föreskrivna
straffet är fängelse på livstid preskriberas
inte.
Åtalsrätten preskriberas, om åtal
inte har väckts inom
1) tjugo år, om det för brottet föreskrivna strängaste
straffet är fängelse på viss tid över åtta år,
2) tio år, om det strängaste straffet är
fängelse i över två och högst åtta år,
3) fem år, om det strängaste straffet är
fängelse i över ett och högst två år,
och
4) två år, om det strängaste straffet är
fängelse i högst ett år eller böter.
Med strängaste straff avses det straff som i den på gärningen
tillämpliga straffbestämmelsen är
angivet som maximistraff.
För tjänstebrott och brott som begåtts
av offentligt anställda arbetstagare är preskriptionstiden
dock minst fem år. För miljöförstöring,
naturskyddsbrott och byggnadsskyddsbrott är preskriptionstiden
tio år.
2 §
När preskriptionstiden för åtalsrätten
börjar löpa
De tider som anges i 1 § räknas från
den dag då brottet begicks. Om det i brottsrekvisiten föreskrivs
att underlåtenhet är straffbart, börjar preskriptionstiden
för åtalsrätten löpa den dag
då den underlåtna handlingen senast borde ha utförts.
Om det i brottsrekvisiten förutsätts
att en viss verkan av handlingen har inträtt,
räknas tiden från den dag då denna verkan
inträdde.
Om den brottsliga gärningen omfattar upprätthållande
av ett lagstridigt tillstånd, börjar preskriptionstiden
för åtalsrätten löpa först
från det att detta tillstånd har upphört.
Preskriptionstiden för åtalsrätten
för delaktighet i brott börjar löpa
samma dag som preskriptionstiden för åtalsrätten
för huvudgärningen.
3 §
När preskriptionen av åtalsrätten
avbryts
Åtal anses ha blivit väckt på ett
sätt som avbryter preskriptionstiden när den som
skall åtalas lagligen har delgivits en stämning
eller när straffanspråk mot personen
i fråga har framställts i hans eller
hennes personliga närvaro vid rättegång.
Väckande av åtal i ett mål som senare
avvisas eller i vilket åtalet läggs
ned avbryter inte preskriptionen av åtalsrätten.
4 §
Förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten
Preskriptionstiden för åtalsrätten
kan på ansökan förlängas en
gång med ett år, om
1) förundersökningen av brottet fordrar särskilda
tidskrävande undersökningsåtgärder
och undersökningen på grund av dessa skulle
vara uppenbart oavslutad när preskriptionstiden
löper ut,
2) brottet har kommit till förundersökning
på ett exceptionellt sent stadium, eller
3) den som skall instämmas att svara för
brottet håller sig undan och därför sannolikt
inte kan delges en stämning innan preskriptionstiden
löpt ut
och ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver
att preskriptionstiden förlängs.
5 §
Förfarande vid förlängning av preskriptionstiden
för åtalsrätten
Beslut om förlängning av preskriptionstiden för åtalsrätten
fattas av den domstol som enligt 4 kap. lagen om rättegång
i brottmål (689/1997) kan pröva åtal
för brottet. Ansökan om förlängning
av preskriptionstiden kan göras av allmänna åklagaren
eller en målsägande, om denne har i 1 kap.
14 § 1 eller 2 mom. eller 15 § 1 mom. i nämnda
lag åsyftad rätt att utföra åtal
för brottet. Ansökan skall göras
skriftligen innan preskriptionstiden löpt ut.
Ansökan om förlängning av preskriptionstiden
skall utan dröjsmål tas upp till behandling
av domstolen. Den kan behandlas av tingsrätten då den
består av endast ordföranden.
Om det är sannolikt att en viss person kommer att åtalas
för ett brott som berörs av en ansökan
om förlängning av preskriptionstiden
enligt 4 § 1 eller 2 punkten, skall han eller hon ges tillfälle
att bli hörd om ansökan. Kallelse kan tillställas
den berörde personligen eller per post.
Ändring i ett beslut som har meddelats med anledning
av ansökan får inte sökas genom besvär.
Klagan över ansökan får anföras
hos högre domstol inom trettio dagar. Klagan skall behandlas
i brådskande ordning.
6 §
Preskription som förhindrar utdömande av straff
Rätten att döma ut straff för ett
brott för vilket det strängaste föreskrivna
straffet är fängelse på livstid preskriberas
inte.
Straff för ett annat brott än
ett sådant som avses i 1 mom. får inte dömas
ut när det från den dag som nämns i 2 § har
förflutit
1) trettio år, om det för brottet föreskrivna strängaste
straffet är fängelse på viss tid över åtta år,
2) tjugo år, om det för brottet föreskrivna strängaste
straffet är fängelse i över två och högst åtta år,
3) tio år, om det för brottet föreskrivna
strängaste straffet är fängelse i högst
två år eller böter.
Ett utdömt straff förfaller, om den dom som gäller
straffet inte har blivit verkställbar innan den i 2 mom.
nämnda tiden har löpt ut.
7 §
Preskription av yrkande på samfundsbot
Preskriptionstiden för ett yrkande på samfundsbot är
densamma som preskriptionstiden för det brott
som ligger till grund för yrkandet. Den kortaste preskriptionstiden är
dock fem år.
8 §
Preskription som förhindrar utdömande av förelagt
vite
Rätten att döma ut ett vite som domstolen
har förelagt för att säkerställa
rättegången preskriberas två år
efter det att vitet förelades.
9 §
Preskription som förhindrar utdömande av förverkandepåföljd
En förverkandepåföljd får
inte dömas ut, om straff för gärningen
inte får dömas ut på grund av preskription.
Den kortaste preskriptionstiden för ett yrkande på förverkande är
dock fem år. Om yrkandet på förverkande
gäller ett sådant föremål eller ämne
som på grund av sin särskilda art eller beskaffenhet
och med beaktande av övriga omständigheter i saken
kan befaras komma till brottslig användning, preskriberas
yrkandet inte.
10 §
När utdömt fängelsestraff förfaller
Fängelsestraff på livstid förfaller
inte.
Ett fängelsestraff på viss tid
förfaller, om inte verkställigheten av straffet,
räknat från den dag då den lagakraftvunna
domen gavs, har börjat inom
1) tjugo år, om straffet är över åtta år,
2) femton år, om straffet är över
fyra och högst åtta år,
3) tio år, om straffet är över ett
och högst fyra år, och
4) fem år, om straffet är högst
ett år.
Ett förvandlingsstraff för böter
förfaller, om verkställigheten inte har börjat
inom tre år från den dag då den lagakraftvunna
domen gavs.
11 §
När utdömt samhällstjänststraff
förfaller
Ett samhällstjänststraff förfaller
på samma sätt som det fängelsestraff
som samhällstjänststraffet motsvarar.
12 §
När verkställighet av utdömt straff
förfaller i vissa fall
Om verkställigheten av fängelsestraff, samhällstjänststraff
eller förvandlingsstraff för böter har
avbrutits eller om en villkorligt frigiven har förverkat
sin frihet, skall 10 och 11 § på motsvarande sätt
tillämpas på den fortsatta verkställigheten.
Den tid som leder till att fängelsestraff på viss
tid och samhällstjänststraff förfaller
bestäms enligt det återstående
straffet, och om flera straff har sammanräknats
vid verkställigheten av dem, enligt den tid som återstår
av det sammanräknade straffet. Tiden skall räknas
från den dag då verkställigheten avbröts
och, om en villkorlig frihet har förverkats eller om ett
villkorligt straff har förordnats gå i verkställighet, från
den dag då den lagakraftvunna domen om förverkandet
eller verkställigheten gavs.
13 §
När utdömt bötesstraff förfaller
Ett bötesstraff förfaller när fem år
har förflutit från den dag då den
lagakraftvunna domen gavs, om inte den bötfällde
därförinnan har dömts till
ett förvandlingsstraff. Om ett förvandlingsstraff
har bestämts, har den bötfällde rätt
att även efter den nämnda tiden betala
böterna på det sätt som föreskrivs
särskilt. Vad som ovan föreskrivs om böter
gäller även utdömda viten.
En utdömd samfundsbot förfaller när
fem år har förflutit från den dag då den
lagakraftvunna domen gavs.
14 §
När utdömd förverkandepåföljd
förfaller
En förverkandepåföljd får
inte verkställas när tio år har förflutit
från den dag då den lagakraftvunna domen
gavs. Om förverkandepåföljden gäller
ett sådant föremål eller ämne
som på grund av sin särskilda art eller beskaffenhet
och med beaktande av övriga omständigheter
i saken kan befaras komma till brottslig användning, förfaller
verkställigheten av förverkandepåföljden
dock inte.
15 §
Inverkan av utmätning
Om utmätning har förrättats inom
preskriptionstiden i syfte att genomföra en verkställighet
som avses i 13 och 14 §, får verkställigheten slutföras
i fråga om den utmätta egendomen.
16 §
Hur dödsfall inverkar på verkställigheten
Bötesstraff och vite förfaller när
den dömde avlider. Om utmätning under
den dömdes livstid har förrättats för
att genomföra en verkställighet, får
verkställigheten dock slutföras i fråga om
den utmätta egendomen.
Om gärningsmannen eller någon annan som är
ansvarig för en förverkandepåföljd
har avlidit, skall påföljden dömas ut
ur dödsboets tillgångar, om inte detta är
oskäligt.
Om den som har dömts till en förverkandepåföljd
har avlidit, skall verkställigheten riktas mot hans eller
hennes dödsbo. Delägarna i dödsboet
har dock rätt att inom tre månader från det
att egendom ur dödsboet har utmätts eller omhändertagits
av staten för verkställande av domen
låta den domstol som har behandlat målet
i första instans avgöra huruvida verkställigheten
skall förfalla därför att förverkandet
skall betraktas som oskäligt.
17 §
När preskriptionstiden löper ut
Preskriptionstiden löper ut vid utgången av dygnet
före den dag som till ordningsnumret svarar mot preskriptionstidens
begynnelsedag.
18 §
Hänvisningsbestämmelse
I lagen om villkorligt straff (135/1976) bestäms
när ett villkorligt straff förfaller.
Om preskription i strafforderförfarande bestäms
i lagen om strafforderförfarande (692/1993). Om
när ordningsbot förfaller bestäms
i lagen om ordningsbotsförfarande (66/1983).
Om preskription av disciplinstraff som ådöms krigsmän
och andra personer som underlyder 45 kap. strafflagen bestäms
i militära disciplinlagen (331/1983).
_______________
Denna lag träder i kraft den
.