Ojämlikheten ökar när regeringen sparar i sjukförsäkringen

Regeringens åtgärder för att spara in på ersättningarna från sjukförsäkringen är ett uttryck för samma policy för att slå ner på låginkomsttagare, sjuka, äldre och utsatta människor som vi sett i flera andra förslag till budgetlagar. En del besparingar har rentav tidigarelagts och är strängare än i de planer som ingår i en bilaga till regeringsprogrammet. Många sparåtgärder drabbar samma människor och ökar risken för större skillnader i hälsa. Det är orimligt, i synnerhet som regeringen också tänker höja klientavgifterna inom social- och hälsovården med nästan 30 procent. Ut-över sparåtgärderna som slår direkt mot social- och hälsovården skär regeringen också i ett flertal andra sociala förmåner och tjänster utan att ha gjort någon ordentlig konsekvensbedömning av hur de drabbar samma människor och familjer.  

Redan nu är de socioekonomiska skillnaderna och skillnaderna i hälsa stora i vårt land, och ojämlikheten bara ökar av regeringens medvetna nedskärningslinje, som slår extra hårt mot låginkomsttagare.  

Nedskärningarna i läkemedels- och resekostnaderna måste återtas

Nästa år ska Finland spara 25 miljoner euro i läkemedelskostnader. Patienterna och aktörerna inom läkemedelsområdet står för hälften var. Det är i och för sig bra att regeringen backat i sitt ursprungliga sparförslag och justerat en del av sparkraven neråt. Men den nya propositionen har en del brister som gör att vi inte kan godta de nedskärningar i läkemedelsersättningarna som gäller patienterna. Initialsjälvrisken och den läkemedelsspecifika självrisken vid högre specialersättning sänkts, men i stället höjer regeringen den läkemedelsspecifika självrisken vid överskriden årlig självrisk mer än den ursprungligen föreslog i RP 106/2015 rd. Enligt utfrågade sakkunniga berörs stora patientgrupper av de minskade sparkraven, men på individnivå är effekterna relativt små. Allra mest stiger självriskerna för de som redan nu betalar mest för sina läkemedel, och det kan vi inte acceptera.  

Sett i ett internationellt perspektiv har vi mycket höga egenavgifter för läkemedel i Finland. Redan 2012 var de nästan en tredjedel (31 %) av den andel av hälso- och sjukvården som hushållen står för. Som det sägs i propositionen kan högre självrisk för läkemedel ha negativa effekter för skillnaderna i hälsa.  

Utgifterna för reseersättningar från sjukförsäkringen har fortsatt att öka med ungefär 10 procent om året. Ökningen beror bland annat på att befolkningen åldras, kollektivtrafiken och institutionsvården minskar, servicen centraliseras och utläggningen av tjänster fortsätter. Man har försökt dämpa ökningen i resekostnader, exempelvis genom att samordna resor i högre grad och genom att inskränka ersättningarna till den närmaste vårdenheten, om de försäkrade har valt att söka vård längre bort. Självriskerna och avgiftstaket har höjts. Det har ökat kostnaderna för framför allt dem som måste resa mycket på grund av sin sjukdom. Dessutom har en höjd självrisk införts. Den har fått människor att samordna sina taxiresor och därmed har ersättningskostnaderna minskat effektivt.  

När självrisken stiger från 16 till 25 euro får patienterna större kostnader, och nedskärningarna slår i synnerhet mot glesbygd, låginkomsttagare och äldre. I ett sådant läge kan man inte godta att reseersättningarna skärs ner.  

Gör en konsekvensbedömning av besparingarna och sök hållbara lösningar för kostnadsdämpningar

I fortsättningen (2017) tänker regeringen sänka läkemedelsersättningarna med 150 miljoner euro. Än så länge är det oklart hur det ska gå till i praktiken, men de aktuella åtgärderna beträffande läkemedelsföretagen, partihandeln och apoteken gäller bara 2016. Också framöver måste aktörerna inom läkemedelsområdet vara med och jämna ut kostnaderna.  

Förra regeringsperioden sänktes läkemedelsersättningarna och inte ens de sparåtgärderna har ännu omsatts fullt ut. Redan då uttryckte social- och hälsovårdsutskottet sin oro för patienternas ställning och framhöll bland annat att det måste följas upp noga vilka konsekvenser reformen har för läkemedelskostnaderna för långtidssjuka och grupper med särskilda behov som har små inkomster och för behovet av utkomststöd och annan samhällsservice (ShUB 43/2014 rd). Ändå är regeringens konsekvensbedömningar av alla förslagen mycket bristfälliga. I det här läget ska man inte skära ner rese- och läkemedelsersättningarna ytterligare förrän det är utrett, inklusive nya förslag, hur folk ska klara av de stigande kostnaderna, anser vi. I dag beror en alltför stor andel av läkemedelskostnaderna på onödig medicinering eller fel ordinerade läkemedel. Den samlade utvärderingen av läkemedelsbehandling måste förbättras och en genomgripande reform av läkemedelsförsörjningen göras. Reformen ska utgå från rationell läkemedelsförsörjning, god ordinationspraxis och minskat läkemedelssvinn. 

Vidare måste reseersättningarna ses över ytterligare i stället för att man bara höjer självriskerna. Också avgiftstaken måste fungera bättre för att folk inte ska drabbas av orimligt höga avgifter. 

Sjukvårdsersättningarna från sjukförsäkringen

Också ersättningarna för läkar- och tandläkararvoden ska skäras ner betydligt. Det kan i slutändan betyda att kommunerna får större kostnader och att vårdköerna blir längre. Vi ser det som angeläget att förbättra den offentliga servicen för att människor också i fortsättningen ska få nödvändig vård och service. I synnerhet munhälsovården måste få tillräckligt med resurser för att vår åldrande befolkning ska få sina servicebehov tillgodosedda. Det är viktigt att ersättningarna inte sjunker ytterligare och att vi i stället inväntar besluten om finansieringen av social- och hälsovården som ett led i hela vårdreformen. 

Finansieringen av rehabiliteringen måste stärkas och en genomgripande reform inledas

Hög sysselsättning är ett måste om vi ska kunna behålla välfärdsstaten och garantera en hållbar finansiering. Vi behöver fler arbetstillfällen, men också kvalificerade och arbetsförmögna människor. Därför är det så oerhört viktigt att personer i arbetsför ålder kan bevara och förbättra sin arbets- och funktionsförmåga, också med avseende på strukturell hållbarhet. Sjukfrånvaro, sjuknärvaro, sjukpension och kostnader för utdragna vänte- och konvalescenstider kan motverkas effektivt bland annat med fungerande rehabilitering samtidigt som man stöder arbetsförmågan och välbefinnandet i arbetslivet.  

Men regeringen satsar inte på prevention utan sänker anslagen. Det har funnits två typer av rehabilitering enligt prövning, ASLAK och TYK. I regeringsprogrammet slås de ihop till AURA-rehabilitering, men regeringen stoppar den innan den ens hinner starta 2016. Myndighetsverksamhet ska vara förutsebar och i det hänseendet är det inte annat än skäligt att de försäkrade får den rehabilitering de beviljats tidigare. Därför föreslår regeringen en tidsbegränsad ändring. Av utgifterna för rehabilitering enligt prövning som ska ge klienten möjlighet att fortsätta arbeta kan 4,5 miljoner euro betalas ut från sjukförsäkringsfonden som utgift för arbetsinkomstförsäkring 2016. På så sätt kan de försäkrade påbörja rehabilitering som de beviljats i tidigare beslut, trots att verksamheten har avvecklats i brist på medel. Det är arbetsgivarna, löntagarna och företagarna som ska stå för utgiftsökningen via sin andel av kostnaderna för arbetsinkomstförsäkringen. Förslaget har inga större konsekvenser för arbetsgivarnas sjukförsäkringsavgifter eller löntagarnas och företagarnas dagpenningspremier 2016. Det påverkar inte statens andel av utgifterna för arbetsinkomstförsäkringen i sjukförsäkringen. 

Förslaget är en relativt bra tillfällig lösning, men det löser inte det egentliga problemet, nämligen att det inte finns något som ersätter AURA-rehabiliteringen för förvärvsarbetande och att fokus i servicesystemet förskjuts från tidig rehabilitering till dyrare rehabilitering av existerande men, skador och sjukdomar.  

Därför föreslår vi i en budgetmotion och i vår reservation till budgetbetänkandet att det anslag på 9 miljoner euro som försvinner med AURA-rehabiliteringen återinförs och används till mer rehabilitering enligt prövning för att människor i arbetslivet fortsatt ska få rehabilitering på ett tillräckligt tidigt stadium.  

När vi talar om rehabilitering närmar vi oss kärnan i vårdreformen. Å ena sidan är integrering i den övriga social- och hälsovården viktig, å andra sidan kommer problemen med den splittrade finansieringen mycket konkret fram i sättet att ordna rehabilitering och i klienternas ställning. För att rehabilitering ska ge människor i alla åldrar bättre livskvalitet och bli en verkningsfull och kostnadseffektiv del av välfärdstjänsterna måste den planerade stora rehabiliteringsreformen förankras stadigt i vårdreformen.  

Regeringens planer på att skära i läkemedelsersättningarna, att skära i ersättningarna för resekostnader och att höja vårdavgifterna är ogenomtänkta. Dessa inbesparingar drabbar särskilt de personer som redan nu har små inkomster och ett större vårdbehov. Det kan i värsta fall leda till att det finns människor som inte har råd med den vård de skulle behöva.  

Regeringen planerar att höja självrisken för mediciner från 45 euro till 50 euro och att höja engångsavgifterna för de mediciner som överstiger självrisktaket (610,37 euro) från 1,50 till 2,50 euro. Folkpensionsanstalten (FPA) skriver i sitt utlåtande till utskottet bl.a. att den besparing på 12,5 miljoner euro som eftersträvas med de ändrade ersättningsnivåerna också kan nås på ett sätt där ändringarna drabbar en bredare patientgrupp men i mindre utsträckning. Finlands social och hälsa rf (SOSTE) säger i sitt utlåtande att det år 2011 fanns över en halv miljon hushåll vars inkomster räckte dåligt till för att skaffa mediciner. Beträffande vissa låginkomsttagare kan utgifterna för hälsovården uppgå upp till 40 procent av familjens betalningsförmåga.  

Den totala effekten av de planerade nedskärningarna kan bli stor för en enskild medborgare. I och med att självrisken för resekostnaderna samtidigt höjs med 9 euro per resa i en riktning från 16 till 25 euro. I praktiken kan detta innebära att ett poliklinikbesök i värsta fall kan kosta medborgaren upp till närmare 100 euro när regeringen samtidigt tänker höja vårdavgifterna. Detta är oskäligt. Redan nu hör Finland till de länder som har de högsta avgifterna för hälsotjänster inom OECD. Även FPA anser i sitt utlåtande att högre självrisker kan påverka medborgarnas möjligheter att utnyttja hälsovårdstjänster. Enligt FPA:s undersökningar är det främst äldre personer med små inkomster som använder reseersättningssystemet och de planerade inbesparingarna skulle drabba dem hårt. Regeringens förslag kan leda till att behovet av utkomststöd ökar.  

Istället för att se på alla tak och ersättningar som separata frågor borde vi gå över till ett enhetligt system där man på allvar skulle söka lösningar för att skapa ett gemensamt självrisktak för läkemedel, vårdkostnader och resekostnader. På detta sätt kunde man undvika att de med de lägsta inkomsterna drabbas oskäligt hårt och samtidigt försäkra sig om att det finns en helhetssyn i ersättningssystemet. I Sverige har man kommit längre mot ett system där människans helhetssituation beaktas. Även SOSTE lyfter i sitt utlåtande till social- och hälsovårdsutskottet fram att ett gemensamt system för självriskerna skulle underlätta för de personer som har stora vårdkostnader. Regeringen borde nu på allvar utreda möjligheterna för ett gemensamt kostnadstak för läkemedels-ersättningarna, reseersättningarna och hälsovårdskostnaderna. 

Ersättningar för läkar- och tandläkararvoden

I betänkande föreslår utskottet i enlighet med budgetpropositionen att ersättningarna enligt sjukförsäkringslagen för läkar- och tandläkararvoden sänks med 35 miljoner euro i överensstämmelse med regeringsprogrammet. Sparåtgärden kombineras med de tidigare nedskärningarna i den statsfinansiella ramen och ersättningstaxorna kommer totalt att sjunka med 78 miljoner euro 2016. Ersättningen för läkararvoden sjunker från 21 till drygt 14 procent, ersättningen för tandvård från 25 procent till i snitt 15 procent och ersättningen för undersökning och behandling från 21 till 16 procent. En så här stor nedskärning i ersättningarna för privata läkartjänster kan leda till att människor allt mer söker sig till den offentliga hälso- och sjukvården. Då blir köerna längre till primärvården, men framför allt till tandläkarna. I slutändan kan kostnaderna bli större än besparingarna. Ungefär hälften av ersättningarna för läkararvoden har varit ersättningar för besök hos ögonläkare eller gynekolog. Utskottet anser det viktigt att inte minst låginkomsttagare har tryggade möjligheter att anlita läkare inom dessa specialiteter. Vi föreslår att de nya nedskärningarna i budgetpropositionen återtas. Förslaget ingår i Kristdemokraternas skuggbudget. 

Läkemedelsersättningar

Regeringen föreslår att läkemedelsersättningarna sänks med 26 miljoner euro. Sparåtgärden består av en omstrukturering av läkemedelsersättningarna med hjälp av ändringar i sjukförsäkringslagen och 57 § i läkemedelslagen. Ändringen betyder att en initialsjälvrisk på 50 euro införs. Samtidigt höjs grundersättningen. Jag föreslår att anslagen (26 miljoner euro) från initialsjälvrisken används till att sänka det årliga avgiftstaket för läkemedelsersättningar. Vår bedömning är att avgiftstaket kan sänkas med ungefär 60 euro till 550 euro. På så sätt kommer stöden från samhället de mest behövande till godo, alltså de som är i behov av regelbunden och långvarig läkemedelsbehandling. Det är de som får bära en orimligt stor börda i dessa spartider. Nedskärningarna i läkemedelsersättningarna måste planeras så att de inte drabbar den här gruppen. Bäst kan man göra det om initialsjälvrisken kompenseras med lägre årligt avgiftstak. Det skulle underlätta för många äldre, framför allt i början av året då ekonomin är extra ansträngd. Framöver bör regeringen överväga att fördela initialsjälvrisken över flera månader och vidta åtgärder för att införa ett sammanhållet kostnadstak för läkemedelsersättningar, reseersättningar och hälso- och sjukvård. Detta skulle underlätta särskilt för låginkomsttagare.  

Förslaget ingår i Kristdemokraternas skuggbudget.