Den gällande lagstiftningen

I lagen om avbrytande av havandeskap föreskrivs det om förutsättningarna för att avbryta en graviditet (i lagen ”avbrytande av havandeskap”). Enligt lagens 1 § kan en graviditet avbrytas på kvinnans begäran 1) när havandeskapets fortskridande eller förlossningen på grund av sjukdom, kroppslyte eller svaghet hos kvinnan skulle medföra fara för hennes liv eller hälsa, 2) när förlossningen och skötseln av barnet med beaktande av kvinnans och hennes familjs levnadsförhållanden samt övriga omständigheter skulle vara avsevärt betungande för henne, 3) när kvinnan gjorts havande under förhållanden som avses i 17 kap. 22 §, 20 kap. 1 eller 2 §, 5 §, 6 § 2 mom. eller 7 eller 7 b § i strafflagen (39/1889)Paragrafens 3 punkt har ändrats genom lag 730/2022. Den nya formulering som träder i kraft den 1 januari 2023 lyder: ”när kvinnan gjorts havande under förhållanden som avses i 17 kap. 22 § eller 20 kap. 1, 2, 5, 12, 13 eller 16 § i strafflagen (39/1889)”. (dvs. då kvinnan gjorts gravid i samband med ett sexualbrott), 4) när hon vid den tidpunkt då hon gjorts havande ej fyllt sjutton år eller fyllt fyrtio år eller när hon redan fött fyra barn, 5) när det finns skäl att förmoda att barnet skulle komma att vara psykiskt efterblivet eller behäftat med eller senare komma att behäftas med svår sjukdom eller svårt kroppslyte eller 6) när hos barnets föräldrar eller någondera av dem sjukdom, rubbad själsverksamhet eller annan därmed jämförbar orsak allvarligt begränsar deras förmåga att sköta barnet. 

När det gäller abort före utgången av den tolfte graviditetsveckan behövs för avbrytande av graviditet enligt 1 § 2, 3 och 6 punkten ett utlåtande av två läkare och för avbrytande av graviditet enligt 4 punkten ett utlåtande av en läkare. 

Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) kan bevilja tillstånd till abort efter den tolfte graviditetsveckan och fram till utgången av den tjugonde veckan (det vill säga veckorna 12 + 1–20 + 0) då graviditeten avbryts enligt 1 § 2, 3, 4 och 6 punkten och från början av graviditeten till utgången av den tjugonde graviditetsveckan då graviditeten avbryts enligt 5 punkten. Dessutom kan verket enligt 5 a § bevilja tillstånd till abort fram till utgången av den tjugofjärde graviditetsveckan om det hos fostret genom fostervattens- eller ultraljudsundersökning, serologiska undersökningar eller någon annan motsvarande tillförlitlig undersökning konstaterats svår sjukdom eller svårt lyte. 

Det har inte föreskrivits någon tidsgräns för avbrytande av graviditet enligt 1 § 1 punkten och i de fallen förutsätts ett beslut av två läkare. 

En graviditet kan enligt 5 § 3 mom. avbrytas med tillstånd av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, om den som ansöker om abort inte har fyllt sjutton år eller om det annars finns särskilda skäl, dock inte efter den tjugonde graviditetsveckan. Lagen anger inte närmare vad som anses vara särskilda skäl. I bilagan till social- och hälsovårdsministeriets förordning om blanketter för avbrytande av graviditet och sterilisering (1063/2008) finns de blanketter som ska användas vid abort. När blankett AB 1 i bilagan fylls i ska särskilda skäl som inverkar på avgörandet av ärendet om avbrytande av graviditeten antecknas. Som sådana här skäl nämns på blanketten osäker menstruationsanamnes och därför sent konstaterande av graviditeten, förändring i parrelationen, depression, trötthet, mentala problem, svårt att komma till läkarmottagning, svårt att fatta beslut och misslyckad legal abort under den aktuella graviditeten, eller så ombeds den sökande fylla i någon annan orsak. Till exempel den sociala situationen som helhet har enligt uppgift kunnat anses vara ett annat särskilt skäl. 

Abortstatistik

Enligt Institutet för hälsa och välfärd (statistikrapport 29/2022) utfördes år 2021 cirka 7 600 aborter, det vill säga 6,7 aborter per tusen kvinnor i fertil ålder (15–49 år). År 2021 utfördes 8,3 procent färre aborter än 2020. Antalet aborter har minskat klart under de senaste tjugo åren. 

Sociala skäl är den överlägset vanligaste orsaken till abort. De nämndes som grund vid 91,2 procent av aborterna. Andra allmänna grunder var att den gravida hade fyllt 40 år (3,8 %), hade fött minst fyra barn (2,7 %) eller var under 17 år (2,1 %). När åldersrelaterade orsaker och orsaker som har samband med antalet redan födda barn inkluderas i de sociala orsakerna täcker dessa 95,0 procent av alla aborter. Grunderna för abort har fördelat sig på samma sätt under de senaste åren. 

År 2021 utfördes 4,9 procent av aborterna på grund av en sannolik eller konstaterad skada hos fostret. Antalet aborter på grund av fosterskador har under de senaste åren varit något fler än i början av 2000-talet. Enligt Institutet för hälsa och välfärd (THL) kan detta sannolikt förklaras med ibruktagandet av screening enligt förordningen om screening (339/2011). Samtidigt kan ökningen av antalet aborter på grund av fosterskador förklaras med att det totala antalet aborter har minskat. 

Enligt Institutet för hälsa och välfärd utfördes 91,2 procent av aborterna 2021 före den tolfte graviditetsveckan. Av aborterna utfördes 77,5 procent före den nionde graviditetsveckan. Andelen sådana tidiga aborter har ökat under de senaste åren och var 2021 sex procentenheter större än tio år tidigare. 

Analys av medborgarinitiativet

Social- och hälsovårdsutskottet anser att kärnan i förslagen i medborgarinitiativet är motiverad och välkommen. Med andra ord förslaget om att den gravida på egen begäran ska få abort fram till utgången av den tolfte graviditetsveckan. Ändringen stärker självbestämmanderätten för gravida när lagstiftningen godkänner att en graviditet kan avbrytas fram till en viss graviditetsvecka utan att den gravida behöver lägga fram uttryckliga grunder för ingreppet. Utskottet påpekar att den föreslagna lagändringen inte ändrar nuläget i någon betydande grad med tanke på möjligheten att få abort, eftersom graviditeterna i praktiken har kunnat avbrytas av sociala skäl, som har tolkats tämligen flexibelt. Juridiskt sett krävs det dock motiveringar av den gravida, och lagstiftningen ger i princip också möjlighet till prövningsrätt för läkaren och således också till ett negativt beslut. Utskottet anser därmed att situationen på lagnivå är otillfredsställande. 

Utskottet anser ändå att medborgarinitiativet är förknippat med vissa innehållsmässiga och lagstiftningsmässiga problem. 

Medborgarinitiativet är utformat som ett lagförslag och är inte ett förslag om att inleda lagberedning. Syftet med medborgarinitiativet är att riksdagen som en del av behandlingen av initiativet ska stifta en ny lag om avbrytande av graviditet i enlighet med vad som föreslås i initiativet och upphäva den gällande lagen. Innehållsmässigt föreslås en revidering av de bestämmelser som initiativtagarna anser vara viktigast. I de bestämmelser i lagförslaget som motsvarar den gällande lagstiftningen föreslås dessutom till många delar endast uppdateringar av teknisk natur. 

De grundläggande lösningarna i lagen om avbrytande av havandeskap är 50 år gamla och lagen har ändrats relativt lite under sin giltighetstid. De centrala bestämmelserna i lagen är således från tiden före grundlagsreformen och innan vissa lagar som är centrala för hälso- och sjukvården stiftades, såsom lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992, patientlagen) och hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010). 

Således anser utskottet att regleringen i det föreslagna 1 § 2 mom. i medborgarinitiativet om när en graviditet kan avbrytas efter den tolfte graviditetsveckan ter sig delvis problematisk. I 1 § i den gällande lagen om avbrytande av havandeskap föreskrivs det om grunderna för avbrytande av graviditet och de iakttas också vid abort som utförs efter den tolfte graviditetsveckan och fram till utgången av den tjugonde graviditetsveckan (det vill säga veckorna 12 + 1–20 + 0). I den gällande 5 a § föreskrivs det dessutom om grunderna för avbrytande av graviditet fram till utgången av den tjugofjärde graviditetsveckan. I det föreslagna 1 § 2 mom. nämns inte vissa grunder för avbrytande av graviditet som finns i den gällande lagen (1 § 2–4 och 6 punkten). Eftersom det av medborgarinitiativets motiveringstext inte framgår någon avsikt att inskränka grunderna för abort, är avsikten uppenbarligen att denna bestämmelse ska ersättas med bestämmelsen i den föreslagna 1 § 2 mom. 3 punkten, enligt vilken en graviditet får avbrytas med tillstånd av Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården om det finns ”andra särskilda skäl” till avbrytandet. Det här skulle enligt utskottet i praktiken ge verket mycket omfattande prövningsrätt. 

En annan bestämmelse som ter sig problematisk, i detta fall med tanke på grundlagen och de internationella förpliktelserna avseende mänskliga rättigheter, är den föreslagna 2 §. I paragrafen föreslås det att om den gravida på grund av sitt hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak inte själv kan framställa en giltig begäran om abort, kan hennes lagliga företrädare framställa denna begäran, om vägande skäl talar för åtgärden. Bestämmelsen baserar sig på 2 § i den gällande lagen, där man i stället för den föreslagna formuleringen ”på grund av sitt hälsotillstånd eller av någon annan motsvarande orsak” använder ordalydelsen ”på grund av sinnessjukdom, psykisk efterblivenhet eller rubbad själsverksamhet”. I sak gäller bestämmelsen möjligheten att avbryta en graviditet på ansökan av någon annan än den gravida. Ordalydelsen i och motiveringen till den föreslagna nya bestämmelsen medför emellertid att det inte är klart om avsikten har varit en bestämmelse som motsvarar den gällande bestämmelsen, men med ett neutralare språkbruk, eller om avsikten också har varit att ändra bestämmelsens materiella tillämpningsområde. 

Utskottet noterar att bestämmelsen är relevant med avseende på den gravidas självbestämmanderätt och med avseende på bestämmelserna i Europarådets konvention om biomedicin (FördrS 24/2010) och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (FördrS 27/2016), som är bindande för Finland. Självbestämmanderätten är en av de centrala principerna i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I artikel 12 (likhet inför lagen) föreskrivs det om rättskapaciteten för personer med funktionsnedsättning och om stöd för att utöva den. Bestämmelserna om patientens självbestämmanderätt i 6 § i patientlagen är tillämpliga på den situation som avses i den föreslagna bestämmelsen. Enligt utskottet bör det dock föreskrivas noggrannare om förutsättningarna för ett sådant förfarande än vad som är fallet i den gällande lagen och den föreslagna bestämmelsen i medborgarinitiativet, om det vid en närmare rättslig bedömning anses finnas behov av en sådan reglering och om den anses vara möjlig. Utskottet menar därför att det krävs en mer omfattande bedömning och fortsatt beredning för att föreskriva om ett sådant förfarande och närmare villkor för det. 

Enligt inkommen utredning kräver också vissa andra punkter i lagförslaget fortsatt utredning. Dessutom bör ändamålsenligheten av vissa föreslagna bestämmelser bedömas med beaktande av att bestämmelser med motsvarande innehåll finns i den allmänna hälso- och sjukvårdslagstiftningen. 

Således uppfyller den föreslagna lagen om avbrytande av graviditet inte i sig de krav som ställs på en slutlig lag. Utskottet påpekar för tydlighetens skull att de problem som är förknippade med medborgarinitiativets lagförslag i hög grad beror på att den gällande lagstiftningen innehåller motsvarande problem. En del av bestämmelserna i den gällande lagen kan därför inte utan ändringar tas in i den nya lagen. För att stifta en helt ny lag eller göra en omfattande revidering av den gällande lagen krävs enligt utskottet en normal lagberedningsprocess hos statsrådet. 

Social- och hälsovårdsutskottet förordar inte att det utifrån medborgarinitiativet stiftas en ny lag om avbrytande av havandeskap, eftersom många av de föreslagna bestämmelserna behöver utredas vidare och den nya lag som föreslås i initiativet sannolikt inte till alla delar motsvarar de nuvarande rättsliga kraven på lagstiftning. Däremot kan initiativets centrala innehåll enligt utskottets uppfattning genomföras som en del av behandlingen av medborgarinitiativet i riksdagen. Detta görs lämpligen genom att den gällande lagen om avbrytande av havandeskap delvis ändras så att innehållet i medborgarinitiativet skrivs in i lag. För att genomföra det centrala innehållet i medborgarinitiativet föreslår utskottet därför en ändring av lagen om avbrytande av havandeskap som är mindre omfattande än medborgarinitiativet. 

Utskottets viktigaste förslag

Avbrytande av graviditet på begäran av den gravida

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att lagen om avbrytande av havandeskap ändras på det sätt som anges nedan så att lagen kompletteras med en väsentlig ändring som föreslås i medborgarinitiativet, det vill säga rätten att på den gravidas egen begäran avbryta graviditeten fram till utgången av den tolfte graviditetsveckan. I den lag som varit i kraft sedan 1970 grundar sig avbrytandet av en graviditet (i lagen avbrytande av havandeskap) inte uttryckligen på den gravidas självbestämmanderätt. Enligt utredning får man dock i praktiken avbryta graviditeten upp till den nämnda veckogränsen i och med en flexibel tolkning av de sociala grunder som anges i lagen. Den föreslagna ändringen skulle därmed i praktiken inte medföra ändringar i fråga om huruvida den gravida får avbryta graviditeten eller inte. På lagnivå stärker ändå ändringen den gravidas självbestämmanderätt, eftersom den gällande lagen förutsätter grunder för att avbryta graviditeten och ger läkaren möjlighet att bedöma giltigheten i motiveringen som ges av den som begär abort. Social- och hälsovårdsutskottet anser det vara viktigt att bestämmelserna om avbrytande av graviditet i samband med behandlingen av medborgarinitiativet uppdateras så att de till denna del motsvarar nuvarande praxis, samtidigt som den rättsliga grunden för den gravidas självbestämmanderätt stärks. 

Ur den gravidas synvinkel är det också viktigt att de föreslagna ändringarna gör det möjligt att i praktiken avbryta graviditeten i ett tidigare skede när kravet på utlåtande av två läkare slopas. Av erhållen utredning framgår att ju tidigare graviditeten avbryts, desto mer sällan är aborten förknippad med smärta, behov av smärtstillande medel, blödning och behov av ytterligare åtgärder. Därför kan aborter som utförs i ett tidigt skede (före den tionde graviditetsveckan) ofta utföras hemma enligt sjukhusets anvisningar, medan längre gångna graviditeter avbryts på sjukhus. Utskottet anser att ändringarna således också minskar onödig belastning av hälso- och sjukvårdens resurser samt hälso- och sjukvårdens administrativa börda. 

De ändringar som utskottet föreslår i bestämmelserna har formulerats så att de i förhållande till praxis för tillämpningen av den gällande lagen inte ändrar förutsättningarna för abort som utförs efter den tolfte graviditetsveckan. 

Utskottet föreslår också vissa sådana ändringar i bestämmelserna samt uppdateringar eller strykningar av föråldrade begrepp som är så tydliga och därigenom entydiga att de enligt utskottets uppfattning kan göras i samband med behandlingen av medborgarinitiativet i riksdagen. Utskottet noterar att lagen om avbrytande av havandeskap är föråldrad också till vissa andra delar än de som nu föreslås bli ändrade och att statsrådet separat måste se över lagen som helhet. I samband med en total översyn av lagen är det möjligt att innehållsmässigt bedöma behoven av att ändra bestämmelserna i större utsträckning än vad som nu föreslås och samtidigt stärka den gravidas självbestämmanderätt (Utskottets förslag till uttalande). Samtidigt måste bestämmelserna bedömas med avseende på exakthet och noggrann avgränsning. Utskottet anser att en total översyn av lagen är ytterst viktig och att en sådan bör beredas så snart som möjligt. 

Psykosocialt stöd

I 4 § 1 mom. i lagen om avbrytande av havandeskap föreskrivs om skyldigheten att ge den som begär abort information om abortens betydelse och verkningar. I 5 § i patientlagen föreskrivs om lämnande av utredning om patientens hälsotillstånd, vårdens betydelse, olika vårdalternativ och deras konsekvenser samt andra omständigheter som är av betydelse för patientens vård. 

Utifrån utfrågningen av sakkunniga ser utskottet det som viktigt att det i lagen om avbrytande av havandeskap föreskrivs om en skyldighet att ge psykosocialt stöd. Enligt inkommen utredning är det psykosociala stödet efter aborter ofta otillräckligt och stödet varierar från region till region. Utskottet anser att det är viktigt att tillhandahålla psykosocialt stöd oberoende av orsaken till avbrytandet av graviditeten. Utskottet betonar stödets betydelse både för den gravida och för den andra föräldern. Både graviditeten och avbrytandet av den kan hos den gravida och den andra föräldern vara förenade med sådana livssituationer som medför att det finns ett accentuerat behov av stöd. 

I fråga om bestämmelsen om den uttryckliga skyldigheten att ge psykosocialt stöd vid abort bör man ändå bedöma om bestämmelsen innehåller uppgifter som skulle anses vara nya eller utvidgade skyldigheter för kommunerna (i fortsättningen välfärdsområdena), varvid tilläggsfinansiering ska anvisas för uppgifterna i enlighet med finansieringsprincipen. 

Enligt 27 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) omfattar mentalvårdsarbete inom hälso- och sjukvården som kommunen (i fortsättningen välfärdsområdet) ansvarar för att ordna handledning och rådgivning inom hälso- och sjukvården i fråga om de faktorer som skyddar och hotar den psykiska hälsan och, vid behov, psykosocialt stöd till individen och familjen. 

Enligt utskottets uppfattning omfattar kommunens (i fortsättningen välfärdsområdets) organiseringsansvar med stöd av bestämmelsen rådgivning och (psykosocialt) stöd som en allmän skyldighet som en del av hälso- och sjukvårdstjänsterna. Således utgör psykosocialt stöd som ges explicit i samband med aborter inte en ny eller utvidgad skyldighet. 

I sjukvårdstjänsterna ingår enligt 24 § 1 mom. 2 punkten i hälso- och sjukvårdslagen att förebygga och bota sjukdomar och att lindra lidande. I motiveringen till nämnda bestämmelse (RP 90/2010 rd, s. 122) anges att ”psykosocialt stöd och rehabilitering för patienten är en väsentlig del av behandlingen av sjukdomen från det ögonblick vården inleds”. Även om avbrytande av en graviditet inte uttryckligen är behandling av sjukdom, betonar också denna skrivning att psykosocialt stöd utgör en del av vården. 

Enligt 25 § i socialvårdslagen (1301/2014) omfattar mentalvårdsarbete inom hälso- och sjukvården handledning och rådgivning inom socialservicen i fråga om de faktorer som skyddar och äventyrar den psykiska hälsan och, vid behov, psykosocialt stöd till individen och familjen. 

Enligt utskottets uppgifter finns det redan verksamhetsmodeller för rådgivning som berör abort. 

Utskottet föreslår därför att det till 4 § 1 mom. fogas en bestämmelse om att den som begär eller överväger abort och den andra föräldern har rätt till behövligt psykosocialt stöd. Utskottet anser det vara viktigt att bestämmelsen uttryckligen skrivs in i lagen om avbrytande av havandeskap, eftersom man utifrån den föråldrade 4 § kan få intrycket att det i samband med en abort är tillräckligt att lämna endast den utredning som hör till utan att samtidigt sörja för det psykosociala stöd som den ovan nämnda övriga regleringen av social- och hälsovården i sig redan förpliktar att ge. Utskottet anser att en komplettering av lagen förtydligar rätten till stöd också i samband med abort. 

Utskottet betonar att tillgången till psykosocialt stöd vid abort måste tryggas på lika villkor på olika håll i Finland. I verksamhetsmodellerna och praxis inom social- och hälsovården bör beaktas att behovet av stöd kan komma fram på förhand när man överväger abort och olika alternativ samt efter aborten. Behovet av stöd har ofta accentuerats i fråga om minderåriga. Utskottet fäster också uppmärksamhet vid betydelsen av rådgivning om sexuell hälsa och preventivmetoder. Det är viktigt att minderåriga ges möjlighet att höras på ett tryggt och konfidentiellt sätt. 

Hörande av fadern

I 7 § 1 mom. i lagen om avbrytande av havandeskap föreskrivs att innan beslut om avbrytande av havandeskap fattas ska, om det anses finnas skäl därtill, det väntade barnets far ges tillfälle att framföra sin uppfattning i saken. 

Enligt sakkunniga är bestämmelsen problematisk i förhållande till de lagändringar som stärker den gravidas självbestämmanderätt. 

Utskottet påpekar att bestämmelsen om hörande av fadern i någon mån är ologisk i förhållande till avbrytande av graviditet före utgången av den tolfte graviditetsveckan enligt 1 § 1 mom. som föreslås nedan, eftersom utgångspunkten för denna bestämmelse är att aborten grundar sig på den gravidas egen vilja. Därmed föreslår utskottet att bestämmelsen, på grund av bestämmelsernas inbördes logik, ändras så att skyldigheten att höra det väntade barnets far avgränsas till att gälla abort som utförs enligt 1 § 2 och 3 mom. samt 5 a §. Skyldigheten att höra fadern ska således i fortsättningen inte gälla sådana situationer som avses i 1 § 1 mom. där graviditeten avbryts på den gravidas egen begäran. 

För tydlighetens skull påpekar utskottet att skyldigheten att höra fadern till det väntade barnet inte i sig påverkar den gravidas rätt till abort enligt den gällande regleringen och inte heller enligt den lagändring som utskottet föreslår. 

Motionerna

Utifrån de grunder som nämns ovan anser utskottet att det är ändamålsenligt att medborgarinitiativets centrala innehåll sätts i kraft genom en ändring av lagen om avbrytande av havandeskap. Utskottet föreslår således att medborgarinitiativet MI 8/2020 rd och lagmotionen LM 82/2020 rd förkastas.