I propositionen föreslås det att tidsgränserna för att få icke-brådskande vård inom primärvården skärps. Patienter bör vardagar under tjänstetid under samma dag få kontakt med en verksamhetsenhet inom primärvården och få en individuell bedömning av vårdbehovet. Vid icke-brådskande sjukvård inom primärvården ska den första vårdhändelsen i sådan vård och behandling som konstaterats vara medicinskt nödvändig ordnas inom sju dygn, om patienten söker vård på grund av insjuknande, skada, förvärrad kronisk sjukdom, symtomdebut eller nedsättning av funktionsförmågan. Inom mun- och tandvården ska undersökning eller vård och behandling som har konstaterats vara odontologiskt nödvändig ordnas inom en skälig tid, dock inom tre månader från bedömningen av vårdbehovet. Propositionen gäller också studerandehälsovården för högskolestuderande och hälso- och sjukvården för fångar. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att tillgången till primärvårdstjänster ställer uppenbara utmaningar och välkomnar propositionen och dess mål. Syftet med propositionen är att stärka bastjänsterna inom hälso- och sjukvården och förbättra tillgången till tjänster. Genom propositionen förbättras tillgången till vård. På så sätt minskas skillnaderna i välfärd och hälsa mellan befolkningsgrupperna och regionerna. Propositionen stärker således jämlikheten i fråga om tillgången till tjänster. Den förbättrade tillgången till vård framhävs i fråga om de klientgrupper vars huvudsakliga eller enda vårdplats är den offentliga primärvården. 

De nuvarande längsta väntetiderna för icke-brådskande vård (tre månader för den öppna sjukvården och sex månader för mun- och tandvård) är enligt utskottet för långa med tanke på behovet av undersökning i rätt tid, förebyggande och tidig vård samt rehabilitering. Genom snabbare tillgång till vård kan man undvika anhopade och utdragna problem och minska behovet av tjänster på specialnivå. Fördröjd tillgång till vård kan försämra patientens hälsotillstånd och leda till ett större servicebehov än vård och rehabilitering i rätt tid, samtidigt som kostnaderna för vården ökar för patienten och samhället. 

Alltför långa längsta väntetider för tillgång till vård och den alltför knappa resurstilldelningen inom primärvården har lett till fördröjd vård, anhopning av jourtjänster och ökat behov av specialiserad sjukvård. För att bryta denna utveckling och säkerställa vård i rätt tid är det nödvändigt att skärpa väntetiderna för tillgång till primärvård. Det räcker dock inte med att förkorta de längsta väntetiderna för vård, utan många andra åtgärder måste vidtas för att utveckla primärvårdstjänsterna och göra arbetet vid hälsocentralerna mer attraktivt. Det kan göras exempelvis genom att utveckla ledningen, arbetsbeskrivningarna och arbetsfördelningen för yrkesutbildade personer samt genom att göra tillgången till vård flexiblare bland annat genom att utvidga öppettiderna och öka användningen av digitala tjänster. 

Kostnader samt tillräckligt med personal

Enligt propositionsmotiven (s. 72) medför lagförslaget att välfärdsområdena måste öka kapaciteten permanent inom primärvårdens öppna sjukvård. Trots att det delvis är möjligt att öka kapaciteten genom att utveckla de nuvarande verksamhetsrutinerna, konstateras det i propositionsmotiven att välfärdsområdena blir tvungna att anvisa större anslag än för närvarande till primärvårdens öppna sjukvård och med tilläggsfinansieringen till exempel utöka personalen, köpa tjänster till kunderna, skapa nya arrangemang med servicesedlar och investera i nya digitala lösningar. Enligt propositionsmotiven kommer den förbättrade tillgången till öppen sjukvård inom primärvården sannolikt också att öka efterfrågan på tjänster. 

Efterfrågan på mun- och tandvårdstjänster inom välfärdsområdena väntas enligt propositionsmotiven inte öka, eftersom lagförslagets väntetid på tre månader till icke-brådskande vård alltjämt är lång. Utöver finansieringen av engångskaraktär för att korta av vårdköerna behövs permanent finansiering i någon mån för att vårdperioderna ska kunna slutföras inom skälig tid och för att tillgången till specialisttandläkartjänster inom primärvården ska kunna tryggas. 

De föreslagna ändringarna är enligt både propositionsmotiven och sakkunnigutfrågningen förknippade med osäkerhetsfaktorer. I åtskilliga yttranden påpekas problemen med tillgången på personal. Den vårdskuld som uppstått under coronaepidemin har också bidragit till att öka personalbristen. 

Också grundlagsutskottet (stycke 8) tar upp frågan om hur genomförbara bestämmelserna är. Grundlagsutskottet säger att social- och hälsovårdsutskottet bör fästa särskild vikt vid tillgången på yrkeskunnig och kompetent personal. Den nu föreslagna striktare vårdgarantin för primärvården kan enligt grundlagsutskottet vara svår att genomföra, särskilt på grund av knappa personalresurser. Grundlagsutskottet anser det vara viktigt att de övriga tjänsterna inte försämras till följd av den gradvisa ändringen av vårdgarantin. Statsrådet bör enligt grundlagsutskottet noggrant följa regleringens konsekvenser för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna samt för finansieringen av välfärdsområdena. Vid behov bör statsrådet vidta behövliga korrigerande åtgärder. 

Kulturutskottet betonar (s. 4) att det krävs tillräckligt med personal i alla faser av vården och det övriga stödet för att elevernas och studerandenas stödbehov ska kunna tillgodoses. 

Social- och hälsovårdsutskottet delar oron över resurserna och över hur personalen ska räcka till. Ett framgångsrikt genomförande av den striktare vårdgarantin i den primärvårdens öppna sjukvård förutsätter utan tvekan en utökning av den bestående läkararbetskraften och vårdpersonalen. Utskottet ser det som nödvändigt att regeringen med anledning av den aktuella propositionen beslutade öka finansieringen av välfärdsområdena i budgetpropositionen för 2023 (RP 154/2022 rd). 

Utskottet håller med regeringen om att det på grund av utmaningarna med att få tillräckligt med yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården är osannolikt att personalbehoven kan tillgodoses enbart genom rekrytering av ny personal. Utöver nyrekrytering måste behovet av extra personal tillgodoses genom permanenta ändringar i arbetssätten inom primärvården. De framtida välfärdsområdena har bättre möjligheter än det nuvarande kommunbaserade systemet att klara av behövliga förändringar, eftersom välfärdsområdenas bärkraft är väsentligt bättre än kommunernas och samma huvudman, med undantag för Nyland, svarar integrerat för alla social- och hälsovårdstjänster. Välfärdsområdena kan således utforma sina servicekedjor och servicehelheter på nya sätt. Välfärdsområdena kan också i stor utsträckning använda köpta tjänster för att skaffa personal, i synnerhet läkare. Utskottet anser det viktigt att både offentlig och privat tjänsteproduktion utnyttjas för att nå propositionens mål och avveckla vårdköerna. Dessutom bör tillgången till tjänster och kontinuiteten i vården främjas genom servicesedlar. Utskottet betonar också vikten av samarbete med organisationerna när det gäller att förbättra tillgången till vård och utveckla vårdfunktionerna. 

Utskottet konstaterar att det inte finns några enkla, snabba lösningar för att förbättra tillgången på personal inom primärvården. Olika slags utvecklingsåtgärder för att rekrytera och behålla personal samt förbättra arbetsförhållandena och villkoren i anställningsförhållandet har enligt uppgift genomförts framgångsrikt och rapporterats. Också olika slags nya arbetssätt och tekniska tillämpningar kan minska personalbehovet. Dessutom kan utvecklingen av organisationens personalstruktur bidra till att det finns tillräckligt med yrkesutbildade personer. Det förekommer dock regionala variationer i personaltillgången. Utskottet konstaterar att man för att trygga en tillräcklig personal bör fortsätta att genomföra de åtgärder som redan inletts. Både staten och välfärdsområdena måste vidta ett flertal målmedvetna åtgärder för att öka personalen. 

Att de längsta väntetiderna för att få vård skärps från sex månader till tre månader medför stora utmaningar också inom mun- och tandvården. För att trygga en tillräcklig personal inom mun- och tandvården behövs det enligt utskottet i stor utsträckning samma åtgärder som inom primärvårdens öppna sjukvård. Inom mun- och tandvården spelar den privata sektorn en viktig roll. Sektorns kapacitet bör utnyttjas i de flesta regioner. 

Enligt uppgift har den decennielånga resursbristen inom primärvården avsevärt försvagat kontinuiteten i vården på det nationella planet. Utskottet konstaterar att en förbättring av situationen ökar kostnaderna på kort sikt. På lång sikt kan det dock stärka såväl tillgången till tjänster som vårdens kvalitet och genomslag samt sänka de totala kostnaderna för social- och hälsovården. Utskottet anser det viktigt att välfärdsområdena anvisas tilläggsresurser enligt budgeten på ett sätt som påverkar primärvården och förbättrar tillgången till och kontinuiteten i vården. 

Utskottet konstaterar att propositionen har återverkningar också för många servicesektorer som anknyter till primärvårdens öppna sjukvård. Social- och hälsovårdsutskottet anser i likhet med grundlagsutskottet att det är viktigt att de övriga tjänsterna inte försämras till följd av den gradvisa ändringen av vårdgarantin. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar liksom grundlagsutskottet att statsrådet noggrant bör följa regleringens konsekvenser för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna samt för finansieringen av välfärdsområdena och vid behov vidta behövliga korrigerande åtgärder. Utskottet konstaterar vidare att personalsituationen och kostnaderna för den bör bevakas också i de förhandlingar med välfärdsområdena som ska föras med stöd av lagen om ordnande av social- och hälsovård. 

Utskottet ser det också som viktigt att de resultat av social- och hälsovårdsministeriets utredning Husläkare 2.0 som stöder kontinuiteten i vården utnyttjas både i välfärdsområdena och i den nationella fortsatta beredningen. Omfattande internationella forskningsrön visar att en bättre kontinuitet i primärvården har ett starkt samband med minskad användning av sjukhus- och jourtjänster samt minskad åldersstandardiserad dödlighet. Det kan både öka kundtillfredsställelsen och dämpa kostnadsökningen inom hälso- och sjukvården. Utskottet anser det viktigt att regeringen vidtar åtgärder för att stärka kontinuiteten i vårdrelationen inom primärvårdens öppna sjukvård genom att ta i bruk eller utvidga användningen av en modell med husläkare och egenvårdare, en modell med ett eget vårdteam eller en modell med familjeläkare. Utskottet föreslår ett uttalande om detta. (Utskottets förslag till uttalande 1) 

Begreppet vårdhändelse

I samband med kulturutskottets sakkunnigutfrågning framkom det att begreppet vårdhändelse (bland annat den föreslagna 51 a § i hälso- och sjukvårdslagen och 10 a § i lagen om studerandehälsovård för högskolestuderande) inte är helt entydigt, vilket innebär att det kan uppstå oklarhet om vilka åtgärder som fullgör skyldigheterna i de bestämmelser som innehåller begreppet. Kulturutskottet anser att det med tanke på rättssäkerheten är nödvändigt att begreppet vårdhändelse definieras tydligt så att bestämmelserna är tydliga och tolkas enhetligt med avseende på begreppet. 

I propositionen (s. 120) beskrivs frågan på följande sätt: ”Med det i momentet använda begreppet vårdhändelse avses olika vårdrelaterade händelser, exempelvis undersökningsåtgärder, ställande av diagnos, vård eller behandling eller utarbetande av en undersöknings-, vård- eller rehabiliteringsplan. Beroende på hälsoproblemet består vården av en eller flera vårdhändelser. Om patienten i samband med en bedömning enligt 51 § [i hälso- och sjukvårdslagen] har fått en remiss till laboratorieundersökningar räcker det inte att provtagningen försiggår inom sju dygn. Inom tidsgränsen ska patienten börja få vård som är förenlig med symtombilden och vården ska börja planeras, fastän undersökningarna i vissa situationer fortgår jämsides med att vård genomförs. Likaså ska vården inledas inom tidsgränsen utifrån symtomen eller en arbetsdiagnos, även om ingen uttrycklig diagnos har ställts ännu. 

I motiveringen till 51 § beskrivs multiprofessionella vårdmodeller där man tänker sig att vården inleds genast efter att patienten tagit kontakt, när patientens situation börjar utredas och vårdplaneringen börjar. Enbart ett sådant inledande av vårdprocessen som yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården sinsemellan gör uppfyller inte den i momentet angivna skyldigheten att genomföra den första vårdhändelsen inom sju dygn, utan för att skyldigheten ska fullgöras förutsätts det att vårdrelaterade åtgärder utförs.” 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar med anledning av motiveringen till paragrafen att det väsentliga för begreppet vårdhändelse är att vården de facto ges inom ramen av händelsen. Situationerna inom hälso- och sjukvården är så varierande att det enligt utskottet inte är ändamålsenligt att definiera dem närmare än vad som sägs ovan. Om man försöker definiera begreppet mycket exakt finns det en risk för att det blir alltför begränsande. 

Offentliggörande av information

Bestämmelser om offentliggörande av väntetider finns i föreslagna 55 § i hälso- och sjukvårdslagen. En kommun och en samkommun för ett sjukvårdsdistrikt ska på Internet offentliggöra uppgifter om väntetider enligt 51—53 § med fyra månaders mellanrum. Om det i kommunen eller sjukvårdsdistriktet finns flera verksamhetsenheter ska uppgifterna offentliggöras separat för varje verksamhetsenhet. Institutet för hälsa och välfärd ska ge behövliga uppgifter till välfärdsområdet för offentliggörande. 

Utskottet understöder en nationellt enhetlig rapportering av uppgifter om tillgång till vård enligt den föreslagna regleringen. Ett effektivt genomförande av vårdgarantin förutsätter att verksamheten följs och övervakas på ett tillförlitligt sätt. Därför måste man också satsa på registreringspraxis, rapportering, statistikföring och utnyttjande av den. Offentliggörandet av uppgifter ger patienten väsentlig information om servicens funktion och tillgången till vård. Uppgifterna är viktiga för patienten bland annat när han eller hon fattar beslut om valet av vårdställe. Bestämmelsen om offentliggörande av väntetider stöder också verksamhetsenhetens egenkontroll. 

Sakkunniga har uttryckt oro över att rapportering på verksamhetsställenivå kan leda till att små hälsostationer läggs ned, eftersom de inte erbjuder läkartjänster varje vardag. 

Utskottet konstaterar att syftet med lagstiftningen är att garantera alla tillgång till vård inom sju dygn oberoende av hur stor hälsostationen eller verksamhetsstället är. Skyldigheten enligt 55 § 3 mom. att offentliggöra uppgifter om en viss hälsostation är inte ovillkorlig, om det inte är möjligt av funktionella skäl. Utskottet anser att detta bidrar till att stödja mindre verksamhetsenheter och verksamhetsenheter på deltid och därmed till att förbättra tjänsternas tillgänglighet. 

Övergångstider

Det föreslås att de längsta väntetiderna för att få vård skärps stegvis så att det under de 14 månader som följer efter lagens ikraftträdande ska vara möjligt att få icke-brådskande sjukvård inom primärvården inom 14 dygn och inom mun- och tandvården inom fyra månader från det att vårdbehovet bedömdes. De längsta väntetiderna på sju dygn för att få sjukvård inom primärvården och tre månader för att få vård inom mun- och tandvården föreslås träda i kraft den 1 november 2024. 

De sakkunniga som utskottet hört har understött en stegvis övergångstid. En del föreslår dock att övergångstiden förlängs. 

Utskottet anser att en stegvis övergångstid är motiverad. Den ger å ena sidan tid för genomförandet av reformen och de ändringar i funktionerna som den förutsätter. Å andra sidan anser utskottet att det är viktigt att patienternas rätt att få vård förbättras snabbt, i den utsträckning det är möjligt. Utskottet betonar att uppföljningen av genomförandet måste inledas omedelbart när övergångstiden börjar, eftersom övergångstidens längd är nära kopplad till de risker som gäller tillgången på personal. 

Sakkunniga har ansett det motiverat att bedömningen av vårdbehovet även i fortsättningen ska kunna göras av sådana yrkesutbildade personer med skyddad yrkesbeteckning som redan länge har bedömt vårdbehov och utbildats för detta, till exempel närvårdare. Sakkunniga har också påpekat att bedömningen av vårdbehovet inom mun- och tandvården kan göras av en yrkesutbildad person med skyddad yrkesbeteckning, men inte inom den övriga primärvården. 

I anslutning till detta konstaterar utskottet att behovsbedömningen inom primärvårdens öppna sjukvård är ytterst krävande, eftersom orsakerna till kontakterna är så varierande. Den som gör bedömningen ska ha en tillräcklig kompetensnivå för att redan under kontakten kunna lösa problemet så långt som möjligt eller hänvisa patienten till sådan vård som behövs. På så sätt kommer kontakten mer sällan än nu att leda till en tidsbeställning de gånger då problemet går att lösa på lämpligt sätt med andra medel. Enligt uppgift har den gällande regleringen om bedömning av vårdbehovet och om därpå följande vård som ska ges inom högst tre månader bidragit till att styra verksamheten så att den i regleringen avsedda bedömningen av vårdbehovet har kunnat uppfattas som endast tidsbeställning. Bedömningen av vårdbehovet blir mer krävande än för närvarande. Därför är det enligt utskottet motiverat att ställa strängare krav på kompetensnivån hos den person som gör bedömningen. 

Inom mun- och tandvården gäller bedömningen av vårdbehovet ett delområde av kundens problem som är snävare än inom den öppna sjukvården, och därför är det en uppgift som kan skötas väl av den som har närvårdarutbildning. Dessutom är spektret av problem som kan lösas i samband med bedömningen av vårdbehovet utan ett besök på mottagningen begränsat. Därför anser utskottet att det är motiverat att kravet på utbildning för den yrkesutbildade person som bedömer vårdbehovet inom mun- och tandvården avviker från den övriga primärvården. 

Utskottet anser dock att det är skäligt att regleringen kompletteras med en ny bestämmelse om en övergångsperiod på fyra år. När 51 § i hälso- och sjukvårdslagen trätt i kraft får enligt bestämmelsen yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården med skyddad yrkesbeteckning som inom primärvården bedömer vårdbehovet sköta en uppgift som avses i 51 § 1 mom. fram till den 31 augusti 2027, om de har tillräcklig kompetens och erfarenhet för uppgiften. Övergångstiden ger serviceanordnarna möjlighet att organisera sin verksamhet på ett nytt sätt. Dessutom har när- och primärvårdare under övergångstiden möjlighet att söka sig till andra uppgifter inom organisationen eller om de så önskar utbilda sig till legitimerade yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Det bidrar också till att det finns tillräckligt med personal. 

Mentalvårdstjänster och initiativ om terapigaranti

Social- och hälsovårdsutskottet har beslutat slå samman medborgarinitiativ MI 10/2019 rd om den så kallade terapigarantin med lagmotionerna LM 75/2020 rd och LM 45/2021 rd och åtgärdsmotionerna AM 106/2020 rd och AM 142/2020 rd. 

De viktigaste förslagen i medborgarinitiativet och lagmotionerna är att det i lag ska föreskrivas att bedömningen av vårdbehovet ska göras inom tre dygn. Psykoterapi eller psykosocial vård som befunnits nödvändig på grund av en störning i den psykiska hälsan och som tillhandahålls inom primärvården ska ordnas inom fyra veckor efter att vårdbehovet har bedömts, om inte medicinska, terapeutiska eller andra motsvarande faktorer förutsätter någonting annat. Enligt initiativen ska det i lagen också uttryckligen föreskrivas att primärvården omfattar terapeutisk psykoterapi och annan psykosocial vård som befunnits nödvändig för att behandla störningar i den psykiska hälsan. Åtgärdsmotionerna syftar till att främja genomförandet av terapigarantin. 

Inom mentalvårdstjänsterna är det enligt utskottet viktigt att snabbt få vård, eftersom fördröjd vård leder till att symtomen förvärras och funktionsförmågan försämras. Genom att påskynda ordnandet av vård kan man enligt utskottets uppfattning avsevärt förebygga kronisk sjukdom och långvariga olägenheter, såsom arbetsoförmåga. Dessutom kan självmord förhindras om behandlingen sätts in i rätt tid. 

I verkställigheten av barnskyddet kan man observera tydliga brister i iakttagandet av gällande lagstiftning. Utskottet betonar att de nödvändiga hälsovårdstjänsterna också omfattar mentalvårds- och missbrukartjänster. Genom tillräckliga och aktuella socialvårdstjänster och omfattande stöd är det också möjligt att förebygga omhändertagande av barn och unga. 

Propositionen reglerar tillgången till vård utifrån något olika utgångspunkter jämfört med initiativen om terapigaranti. Förslagen i propositionen gäller i hög grad den första fasen av tillgången till vård (den första och i vissa fall andra vårdhändelsen). Initiativen om terapigaranti syftar till reglering av den längsta väntetiden för tillgång till vård inom en viss behandlingsform, psykoterapi eller annan psykosocial vård, medan bestämmelserna om vårdgaranti gäller tillgång till vård i allmänhet. 

Utskottet anser att propositionens modell, enligt vilken de längsta väntetiderna för tillgång till vård gäller alla sjukdomar på lika villkor, är motiverad. Utskottet betonar att de längsta väntetider för tillgång till vård som föreslås i propositionen ska iakttas också när ansökan om vård gäller psykiska problem. Propositionen skärper således, på samma sätt som för andra sjukdomar, den längsta väntetiden för att få vård för psykiska problem från tre månader till sju dygn. 

De sakkunniga uttryckte oro över att tillgången till vård försämras på grund av missbruksproblem, som ofta anknyter till psykiska problem, när resurserna i allt högre grad riktas till andra tjänster som inte är förknippade med samma fördomar som missbruksproblem. Utskottet konstaterar att missbrukarvården hör till hälso- och sjukvårdstjänsterna och anser det vara särskilt viktigt att man vid genomförandet ser till att de som söker vård på grund av missbruksproblem får lika tillgång till vård. 

Dessutom konstaterar utskottet en utredning från social- och hälsovårdsministeriet visar att ett centralt problem med att genomföra initiativ som gäller terapigaranti är att det inte finns tillräckligt med personal för att verkställa lagförslaget. Tillgången till mentalvårdstjänster är för närvarande underdimensionerad och utbildningen av behövlig personal tar tid. Utskottet anser att situationen är oroväckande, men genomförandet av medborgarinitiativet garanterar inte i sig att det finns tillräckligt med personer som tillhandahåller terapi. Ministeriets utredning lyfter fram flera pågående projekt, utredningar och program som syftar till att förbättra tillgången till psykosociala vårdformer. Avsikten är bland annat att som en del av utvecklingsarbetet inom programmet Framtidens social- och hälsocentral stärka införandet och upprätthållandet av psykosociala metoder inom samarbetsområdena. För detta utvecklingsarbete har anvisats 9,9 miljoner euro (tilläggsbudget III-21). 

Sakkunniga har påpekat att man i debatten om terapigaranti begreppsmässigt måste skilja egentlig psykoterapi från psykosocial vård och intervention. Långt ifrån alla människor med psykiska problem behöver psykoterapi, som är en krävande behandlingsform anlitad av utbildade psykoterapeuter. Enligt uppgift ingår det i grundutbildningen för yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården att beakta den psykiska hälsan som en del av den övergripande bedömningen och vården av vårdbehovet. Alla yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården kan alltså i sitt eget arbete bedöma och genomföra interventioner som stöder den psykiska hälsan. 

Kulturutskottet (s. 3) påpekar att bristerna och fördröjningarna i primärvårdens mentalvårdstjänster för barn och unga har förlängt och försvårat de mentala problemen och därmed lett till att studierna avbrutits samtidigt som de psykiatriska tjänsterna inom den specialiserade sjukvården har varit mycket överbelastade. Primärvården bör stärkas så att de behövande snabbare kan få mentalvårdstjänster, inklusive specialiserad sjukvård. Kulturutskottet betonar också vikten av att trygga tillgången till psykoterapitjänster. Kulturutskottet föreslår att social- och hälsovårdsutskottet föreslår ett uttalande i ärendet. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser att de åtgärder som kulturutskottet föreslår är viktiga och betonar att åtgärderna för att trygga tillgången till psykosociala vårdformer och psykoterapi måste fortsätta genom målmedveten och långsiktig utveckling. Utskottet hänvisar ovan rent allmänt till de åtgärder som gäller tillgången på personal och betonar att också tillgången till behövlig personal för mentalvårdstjänster måste tryggas genom ett mångsidigt urval av metoder. 

Med hänvisning till kulturutskottets utlåtande anser social- och hälsovårdsutskottet det vara viktigt att definitionerna av olika psykosociala metoder och korttidspsykoterapi preciseras och att användningen och genomförandet av dessa behandlingsformer samt behovet av tilläggsutbildning i anslutning till dem utvärderas. Utskottet föreslår ett uttalande i frågan. (Utskottets förslag till uttalande 2) 

Utskottet konstaterar att riksdagen dessutom har fått en proposition om en reform av mentalvårds- och missbrukartjänsterna (RP 197/2022 rd). Syftet med propositionen är att förbättra tillgången till mentalvårds- och missbrukartjänster inom primärvården bland annat genom att föreskriva om att mentalvårds- och missbrukartjänsterna ska ordnas i samarbete mellan social- och hälsovården, primärvården och den specialiserade sjukvården.