Motivering

Rätt till stöd för närståendevård

Regeringens proposition om ändring av socialvårdslagen är ett steg i rätt riktning i arbetet på att förbättra närståendevårdens status, men den råder inte bot på det mest flagranta missförhållandet. Stödet för närståendevård kommer fortfarande att vara beroende av prövning.

Kommunerna reserverar inte tillräckligt med anslag till stöd för närståendevård. Följaktligen tar pengarna slut innan året är slut och nya avtal kan inte ingås. I och med att stödet för närståendevård inte är en subjektiv rätt, är det ofta helt beroende på slumpen om man får det eller inte. Ungefär en tredjedel av dem som i princip uppfyller kriterierna för stöd för närståendevård förvägras av denna orsak stödet. I många fall betalas stöd exempelvis inte ut till personer som sköter ett handikappat barn hemma. Beslutet om stöd för närståendevård för handikappade barn bottnar alltför ofta i uppfattningen att barnet måste skötas i varje händelse. Och ändå är det mer bindande och fysiskt tyngre att sköta ett gravt handikappat barn än ett så kallat vanligt barn. Endast cirka 13 procent av dem som vårdas med stöd för närståendevård är minderåriga.

Närståendevården innebär för många äldre en trygg, nära omvårdnad samtidigt som den ersätter dyr institutionsvård. Tack vare närståendevården uppstår i institutionskostnaderna en nettobesparing på uppskattningsvis 1,3 miljarder mark per år. Rätten till närståendevård bör vara lagfäst om inte för annat så av ekonomiska orsaker.

Närståendevårdarens rätt till ledig tid, ersättare och rehabilitering

De patienter som vårdas i hemmen handlar om en allt mer vårdtung grupp. Tre fjärdedelar av dem som får stöd för närståendevård är i behov av hjälp dygnet runt eller behöver kontinuerligt vård i stor omfattning. En ansenlig del av närståendevårdarna är själva ålderstigna, till och med över 80 år. I värsta fall måste två människor tas in för sluten vård om närståendevårdarens krafter tryter. Mången närståendevårdare stretar på med uppbjudande av sina yttersta krafter. Två lediga dagar per månad räcker inte till att koppla loss från ett bindande och tungt arbete, vare sig med tanke på närståendevårdarens hälsa eller för arbetsförhållandenas vidkommande. En närståendevårdare bör ha rätt till en ledig dag per vecka.

Ersättararrangemangen under närståendevårdarens lediga dagar bör vara avgiftsfria, såsom föreslagits i lagmotion LM 156/1999 rd med förslag till lagar om ändring av 27 b § socialvårdslagen och av 4 § lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. I annat fall finns det risk för att närståendevårdarna inte har ekonomiska möjligheter att ta ut sina lediga dagar.

Närståendevårdarna har helt opåkallat särbehandlats när det gäller rehabilitering. Situationen kan rättas till genom att i lag ge dem samma rätt till rehabilitering som kommunala tjänsteinehavare och arbetstagare. Ett förslag till detta ingår i LM 149/2000 rd med förslag till lagar om ändring av 27 a och 27 b § socialvårdslagen och av 2 § lagen om pension för kommunala tjänsteinnehavare och arbetstagare.

Motivering

Stödet för närståendevård ingår i de sociala tjänster som nämns i socialvårdslagen. Därmed regleras de principer som systemet bygger på. Även lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården och lagen om utkomstskydd för arbetslösa har vissa konsekvenser för närståendevården. I praktiken är det kommunerna som ser till att närståendevård ordnas.

RP 153/2001 rd är ett steg i rätt riktning när det gäller att förbättra stödet för närståendevården. Närståendevårdarna får rätt till en extra ledig dag per kalendermånad, personkretsen för den lagfästa fritiden utvidgas och olycksfallsskydd introduceras. Dessutom preciseras bestämmelsen om fullmakt att utfärda förordning när det gäller vårdarvodenas indexbundenhet.

Det behövs allt bättre metoder för att kunna hantera åldersboomen. En innehållslig förbättring av stödet för närståendevård bör ingå i den instrumentuppsättning som framdeles skall vara i flitigare användning än nu. Det gäller att ta itu med bristerna och förbättra innehållet så att närståendevården blir mer lockande samtidigt som nödvändiga ekonomiska resurser skjuts till. Ändringar i lagstiftningen bör kompletteras med extra pengar för närståendevården. Närståendevården bör göras mer attraktiv och få högre status.

Social- och hälsovårdsutskottet räknar upp i sitt betänkande ShUB 26/2001 rd på vilka punkter stödet för närståendevård bör utvecklas. Möjligheten att ordna och få ersättande vård, avgiftsbeläggningen av den ersättande vården, prövningen av rätten att få stöd, avtalens tidsbundenhet, arvodets storlek, närståendevårdens integration i hemvårdsservicekomplexet, översynen av reglerna och kommunernas huvudmannaansvar är alla faktorer som kräver utvecklingsåtgärder.

En bättre kundorientering med anknytande skräddarsydda vård- och serviceplaner, en samordning av arvodena med pensioner och eventuella andra förvärvsinkomster, beskattningen av arvodena, ersättningarna för vårdrelaterade kostnader, avgifterna för andra tjänster som ges till stöd för närståendevården, närståendevårdarnas ställning och rättssäkerhet, en större jämlikhet i systemet oavsett hemkommun och över lag ett tydliggörande av närståendevårdarnas ställning och förbättring av deras status samt garantier för att systemet tillförs finansiella resurser, alla dessa är saker som kräver inte bara lagstiftningsåtgärder utan också en övergripande bedömning. Stödet för närståendevård bör inte vara en skyldighet utan en möjlighet att förbättra servicesystemet för åldringar.

Beredningsarbetet bör komma i gång med det snaraste för att konkreta åtgärder skall kunna vidtas. Frågan togs upp också av riksdagens finansutskott i form av ett uttalande i betänkandet om årets budget. Beredningen bör utgå från en särskild lagstiftning om stöd för närståendevård.