Allmän motivering

Lagbestämmelser om skyddshemsverksamhet

Propositionen hänför sig till verkställandet av det strukturpolitiska programmet för statsminister Jyrki Katainens regering. Ett av målen för det strukturpolitiska programmet är att minska kommunernas uppgifter och att överföra skyddshemstjänsterna till statens ansvar är en av de åtgärder som minskar kommunernas uppgifter. Men i bakgrunden finns också Finlands strävan att ratificera Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, den s.k. Istanbulkonventionen. Enligt konventionen ska parterna vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att tillhandahålla lämpliga och lättillgängliga skyddade boenden i tillräckligt antal. Lagförslaget stödjer målet att ratificera konventionen.

Utskottet ställer sig bakom att skyddshemstjänsten blir en lagstadgad tjänst som staten har ansvaret för att ordna. Tills vidare har bestämmelser om ansvar för att ordna skyddshemstjänster saknats och kommunerna har erbjudit tjänsterna med stöd av den allmänna skyldigheten att ordna socialtjänster. Men tillgången till skyddshemstjänster har varit slumpmässig, och de som behöver servicen har varit ojämlikt ställda. Nuvarande praxis med betalningsförbindelse baserad på enskilt klientskap har skapat en ständig osäkerhet i fråga om skyddshemmen, också när det gäller upprätthållandet och skötseln av ekonomin.

Utskottet ser det som viktigt att verksamheten nu stärks genom bestämmelser om ansvar för ordnandet och genom att innehållet i tjänsterna förenhetligas. En ytterst betydelsefull del av reformen är att skyddshemstjänsten alltid är avgiftsfri för klienten. Utskottet föreslår att lagförslaget godkänns med preciseringarna nedan.

Skyddshemsverksamhetens innehåll

Totalrevideringen av socialvårdslagen och lagen om finansieringen av skyddshemsverksamheten kompletterar varandra. Enligt socialvårdslagen är våld i nära relationer och inom familjen en faktor som kommunen ska beakta vid förebyggande arbete och även hjälpa personer som har blivit utsatta för våld. Enligt förslaget till lag om skyddshem blir akut krishjälp verksamhet som bekostas av staten och som kommunen kan ordna själv eller hänvisa klienten till ett annat skyddshem.

Skyddshemmets krishjälp är avsedd som kortvarig hjälp. Varaktigheten för krishjälpens eller en akut situation är alltid individuell. I omedelbar krishjälp ingår t.ex. inte att klienten som följd av våld har blivit bostadslös och bor i skyddshemmet bara på grund av bostadslösheten. En trygg plats kan också vara en skyddsbostad eller ett skyddshus som erbjuds av säkerhetsföretag. Men att erbjuda en bostad åt en klient som utsätts för våld i nära relationer och inom familjen är inte skyddshemstjänster och i en sådan situation bekostar kommunen eventuellt boende i skyddshem enligt socialvårdslagen.

Efter en period i skyddshem ska klienten och de medföljande minderåriga barnen vid behov erbjudas stöd enligt socialvårdslagen för att förebygga att psykiska problem uppstår eller fördjupas. Öppenvården hör till en kommuns sedvanliga social- och hälsovårdsverksamhet och kommunens skyldighet att sköta åtgärder som ska utföras som öppenvård härleds ur socialvårdslagen. Utskottet inskärper att efter en krisperiod på skyddshem behövs ofta långvarig eftervård som också kräver specialkompetens i våldsförebyggande arbete. Skyddshemmets och kommunens öppna tjänster måste fungera smidigt för att de som utsatts för våld ska få hjälp.

Eftersom skyddshemsarbetet i Finland av hävd har varit starkt knutet till barnskydd har skyddshemstjänsterna främst planerats för barnfamiljer. Det har i vissa avseenden försvårat också polismyndigheternas möjligheter att hänvisa personer som utsatts för eller hotas av våld till den hjälp de behöver. Det gäller t.ex. äldre som behandlats illa. Utskottet välkomnar att 6 § i lagförslaget definierar användargruppen för skyddshemstjänsterna på ett sätt som garanterar tillträde för såväl kvinnor som män, ensamma eller tillsammans med sina minderåriga barn. Det är viktigt också för att åtgärda hjälpbehovet hos invandrare. Uskottet tillmäter stor betydelse åt att man kan komma till ett skyddshem utan remiss, på eget initiativ eller på anvisning av en myndighet eller vem som helst som har märkt behovet av skyddshem.

Att ordna skyddshemsverksamhet

När ansvaret för att ordna skyddshemsverksamhet övergår till staten kommer Institutet för hälsa och välfärd (THL) att se till att verksamheten ordnas genom att ingå avtal med producenter av skyddshemstjänster. Tjänsterna kan enligt lagförslaget i praktiken produceras av alla parter som gör det i nuläget, dvs. kommuner och privata tjänsteproducenter enligt samma kriterier. Men till tjänsteproducenter som får statlig ersättning väljs bara de som uppfyller de grundförutsättningar som fastställs i lagen. Valet görs av THL. De nationella kvalitetsrekommendationerna för skyddshemstjänsterna fungerar enligt propositionen som utgångspunkt när förutsättningarna bedöms och de viktigaste av dem ska utfärdas på förordningsnivå.

Enligt propositionsmotiven anses skyddshem med minst sju familjeplatser vara mest kostnadseffektiva. Eftersom det också finns små skyddshem i Finland föreslås en övergångstid på 2-3 år för att utveckla storleken på skyddshemmen. I ett försök som pågår i östra Finland är syftet att finna en modell för skyddshem för områden med långa avstånd. Avsikten är att mindre skyddshem kan vara fjärrenheter till ett större regionalt centralt skyddshem. Avtal om fjärrskyddshem träffas i ett avtal mellan THL och det centrala skyddshemmet.

Utskottet anser att för att skyddshemstjänsternas regionala tillgänglighet ska kunna säkerställas måste det finnas små skyddshemsenheter också i framtiden. I motiven beskrivs strävan att placera en fjärrenhet i samband med andra tjänster så att personal som specialiserar sig på krisarbete finns att tillgå. Det är ändamålsenligt, anser utskottet. Utskottet noterar också behovet av att utbilda social- och hälsovårdspersonal för krishjälp.

Finansiering av skyddshemsverksamhet

Utskottet understryker att för att skyddshemstjänster ska finnas att tillgå som närservice måste nätverket av skyddshem utvidgas och antalet platser måste ökas. I dagsläget har Finland 20 skyddshem med sammanlagt 120 familjeplatser. Antalet platser är ännu inte i närheten av åläggandet i Istanbulkonventionen. För att skyddshemstjänsterna ska kunna tryggas i enlighet med Europarådets rekommendation måste platserna vara sammanlagt ca 530.

I 2015 års budget reserverar regeringen 8 miljoner euro för skyddshemsverksamhet. Enligt utredning till utskottet är beloppet för litet för att kunna garantera att skyddshemsverksamheten fortgår ens i nuvarande omfattning. Behovet av finansiering klarnar när lagstiftningen verkställs men för att upprätthålla verksamheten i nuvarande omfattning behövs enligt en uppskattning som utskottet tagit del av på årsnivå ca 11,5 miljoner euro.

Utskottet ser det som nödvändigt att regeringen redan under nästa år avsätter mer pengar för skyddshemsverksamheten genom en tilläggsbudget. En anslagsökning är nödvändig också i ramen för statsfinanserna för att de tjänsteproducenter som ingår avtal ska kunna utveckla sin verksamhet på lång sikt. Utskottet vill påpeka att även om de ersättningar som betalas ut binds till det årliga eurobeloppet i statsbudgeten skulle det stå i strid med lagens syfte att minska anslaget så att verksamheten inte kan svara mot behovet av krishjälp eller att ersättningen inte motsvarar kostnaderna.

Verkställande och uppföljning

Lagen avses träda i kraft vid ingången av 2015. Tiden för att verkställa lagen är mycket kort vilket gör att Institutet för hälsa och välfärd inte hinner bereda de avtal som ska ingås med tjänsteproducenterna innan lagen träder i kraft. Utskottet anser det vara av primär vikt att den nuvarande skyddshemsverksamheten fortgår utan störningar och att kommunerna ger klienter i behov av skyddshemstjänster betalningsförbindelser även om kommunerna inte längre ansvarar för kristjänsterna från början av året. Dessutom vill utskottet påpeka att THL behöver tillförsäkras tillräckliga resurser för att sköta den nya uppgiften.

Utskottet föreslår att ikraftträdandebestämmelsen i lagförslaget preciseras så att kommunerna kan kompenseras för de medel som de använder för akut krisvård inom skyddshemstjänsten från början av 2015 till senast den 30 juni 2015, då avtalen för att producera skyddshemstjänster har ingåtts. Avsikten är att avtalen ingås för fem år i sänder för att planeringen av verksamheten ska vara mer stabil och samtidigt kan byråkratin minskas då bedömningar om skyddshemmets behörighet inte behöver genomgås årligen.

Utskottet lägger vikt vid att verkställandet av lagen följs och att det utvärderas hur ansvaret för anordnande och finansieringen fungerar. Vid utvärderingen bör det också granskas hur väl krishjälpen fungerar i förhållande till systemet med social- och hälsovårdstjänster. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande).