Allmänt

Regeringen föreslår att lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) ändras så att bestämmelserna om underleverantörer till privata tjänsteproducenter lindras och kedjor av underleverantörer tillåts i vissa begränsade situationer. Dessutom föreslås det att förfarandet enligt ovan nämnda lag för godkännande av de delplaner för social- och hälsovården som ingår i investeringsplanerna för välfärdsområdena ändras. På motsvarande sätt föreslås ändringar i förfarandet för godkännande av de delplaner för räddningsväsendet som ingår i investeringsplanerna enligt lagen om ordnande av räddningsväsendet (613/2021). Dessutom föreslås det att välfärdsområdenas skyldighet enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård att följa och utvärdera social- och hälsovården ändras till vissa delar.  

Syftet med propositionen är att förbättra förutsättningarna för ordnandet av social- och hälsovården och till vissa delar räddningsväsendet genom att korrigera vissa brister och inkonsekvenser i lagstiftningen. Syftet med propositionen är också att främja förutsättningarna för en ändamålsenlig modell med många producenter och att genomföra riksdagens uttalande om bedömning och utveckling av bestämmelserna om underleverantörer. Vidare är syftet att förbättra förutsättningarna för den statliga styrningen av välfärdsområdena. 

Social- och hälsovårdsutskottet ställer sig bakom propositionens syften och tillstyrker lagförslagen, men med de språkliga korrigeringar som föreslås nedan. De sakkunniga som utskottet hört har på bred front ställt sig bakom propositionen. 

Bestämmelser om anlitande av underleverantörer

Bakgrund och grundlagsutskottets utlåtande

Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Trots att bestämmelsen i 19 § 3 mom. i grundlagen uttryckligen hänvisar till det allmännas skyldighet att trygga tjänsterna, hindrar den inte att social- och hälsovårdstjänster kan genomföras också av andra än det allmänna. Bestämmelsen i 19 § 3 mom. i grundlagen anger inte hur social- och hälsovårdstjänsterna ska ordnas. Bestämmelsen förutsätter alltså inte att de offentliga samfunden själva har hand om att producera samtliga social- och hälsovårdstjänster.  

I 3 kap. i den gällande lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om välfärdsområdets möjlighet att skaffa tjänster av privata tjänsteproducenter. I 3 kap. 17 § föreskrivs om möjligheten för privata producenter av köpta tjänster att anlita underleverantörer för att skaffa de social- och hälsovårdstjänster som de producerar åt välfärdsområdet samt social- och hälsovårdspersonal. Enligt bestämmelsen är det möjligt att av underleverantörer skaffa tjänster som kompletterar den egna verksamheten. Med kompletterande verksamhet avses enligt motiveringen till bestämmelsen (RP 241/2020 rd) högst 30–49 procent av de tjänster som en privat tjänsteproducent producerar för välfärdsområdet.  

Vid behandlingen av reformen av ordnandet av social- och hälsovården uttalade sig social- och hälsovårdsutskottet om de ovan beskrivna bestämmelserna om underleverantörer (ShUB 16/2021 rd, s. 33–34). Utskottet föreslog inga ändringar i de föreslagna bestämmelserna, men ansåg att det inte är ändamålsenligt att begränsa underleveranserna till en viss procentuell andel utan att det väsentliga är hur tillsynen över underleveranserna och fördelningen av ansvaret för tjänsteproduktionen ordnas. Också grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande (GrUU 17/2021 rd, stycke 80) att det är möjligt att införa vidare bestämmelser än vad som föreslås, förutsatt att regleringen uppfyller de krav som ställs i 124 § i grundlagen (överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter). När riksdagen godkände lagförslagen i anslutning till social- och hälsovårdsreformen godkände den ett uttalande enligt vilket riksdagen förutsätter att regeringen bedömer bestämmelserna om underleveranser i förhållande till de olika formerna av organisering av företagsverksamheten inom social- och hälsovården (RSv 111/2021 rd).  

I den nu aktuella propositionen föreslås det att bestämmelserna om privata tjänsteproducenters anlitande av underleverantörer i 17 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ändras så att producenter av köpta tjänster genom anlitande av underleverantörer kan skaffa en del av de tjänster som anges i ett avtal om köpta tjänster eller en del av den personal som tillhandahåller sådana tjänster. Anlitandet av underleverantörer binds således inte till kompletterande verksamhet eller procentgränser. Dessutom föreslås bestämmelser som under vissa förutsättningar tillåter underleverantörskedjor. Enligt grundlagsutskottets utlåtande (GrUU 49/2025 rd) kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.  

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande om den nu aktuella propositionen (GrUU 49/2025 rd, stycke 7) att i den proposition som låg till grund för stiftandet av den gällande lagen om ordnande av social- och hälsovård hade man utgått från att det är svårt att i produktionen av social- och hälsovårdstjänster skilja ut sådana funktioner som inte omfattas av kraven i 124 § i grundlagen. Därför stannade man då för att genomföra den föreslagna regleringen så att ett välfärdsområde när det skaffar social- och hälsovårdstjänster från en privat tjänsteproducent ska se till att alla de tjänster som tillhandahålls kunderna och som överförs för produktion av en privat tjänsteproducent uppfyller de krav som ställs i 124 § i grundlagen, även om inte alla tjänster som skaffas hos privata tjänsteproducenter nödvändigtvis entydigt är skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter (RP 241/2020 rd, s. 1023). Grundlagsutskottet fäster uppmärksamhet vid att det i sitt utlåtande (GrUU 17/2021 rd) inte har tagit ställning generellt till i vilken utsträckning social- och hälsovårdstjänster innebär skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter.  

Vidare påpekar grundlagsutskottet (stycke 8) att enligt den nu aktuella propositionen (s. 40) är de social- och hälsovårdstjänster som välfärdsområdet har ansvar för att ordna i stor utsträckning är offentliga förvaltningsuppgifter, eftersom det är fråga om att tillgodose individens grundläggande fri- och rättigheter. För att dessa uppgifter ska kunna anförtros en privat tjänsteproducent förutsätts det att villkoren i 124 § i grundlagen uppfylls. Grundlagsutskottet anser att detta ställningstagande är tämligen allmänt hållet i förhållande till utskottets utlåtandepraxis. I det nuvarande social- och hälsovårdssystemet har privata tjänsteproducenter inga lagstadgade uppgifter som till exempel inbegriper förvaltningsbeslut. Utifrån de förutsättningar som anges i 12 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ingår privata tjänsteproducenter och välfärdsområden köptjänstavtal om de tjänster som tjänsteproducenterna ska tillhandahålla välfärdsområdena för fullgörande av områdenas skyldighet att ordna social- och hälsovård. Grundlagsutskottet anser att det åtminstone i fråga om köpta tjänster som avgränsas på detta sätt inte handlar om offentliga förvaltningsuppgifter. Utskottet betonar behovet av att bedöma frågan om skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter särskilt (se även GrUU 47/2025 rd, stycke 50).  

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att begreppet offentlig förvaltningsuppgift är ett vidare begrepp än offentlig mak och att det enligt förarbetena till grundlagen (RP 1/1998 rd, s. 179/I) syftar på en relativt omfattande helhet av uppgifter. Den offentliga social- och hälsovårdens förhållande till utövning av offentlig makt enligt 124 § i grundlagen och social- och hälsovården som en offentlig förvaltningsuppgift har behandlats ingående i förarbetena till propositionen om social- och hälsovårdsreformen (RP 241/2020 rd). I den propositionen (s. 489) konstateras det att enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis anses till exempel den offentliga hälso- och sjukvården vara en offentlig förvaltningsuppgift som tryggar tillräckliga social- och hälsovårdstjänster.  

I anslutning till det behov av en särskild bedömning av frågan som grundlagsutskottet (stycke 8) lyfte fram hänvisar social- och hälsovårdsutskottet till de ovannämnda förarbetena till social- och hälsovårdsreformen och konstaterar att den social- och hälsovård som hör till välfärdsområdets organiseringsansvar och finansieras av det och som ska tillgodoses enligt 19 § i grundlagen ska förstås som en offentlig förvaltningsuppgift, eftersom det är fråga om att tillgodose individens grundläggande fri- och rättigheter. Till den offentliga social- och hälsovården hör också beslutsfattande som innebär utövning av offentlig makt enligt 124 § i grundlagen (t.ex. beslut om tillhandahållande av socialservice) eller betydande utövning av offentlig makt (bl.a. beslut om vård oberoende av patientens vilja enligt mentalvårdslagen). 

De beslut (inte förvaltningsbeslut) inom den offentliga hälso- och sjukvården som betraktas som faktisk förvaltningsverksamhet och som gäller huruvida en person ska få vård som ges med offentliga medel eller inte och hurudan vård som ges hänför sig till det allmännas skyldighet att enligt 19 § i grundlagen enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster (RP 241/2020 rd, s. 634). Det är således fråga om en för människan viktig linjedragning som avgör om hans eller hennes grundlagsfästa rätt till hälso- och sjukvårdstjänster som betalas med offentliga medel tillgodoses eller inte och som således kan förstås som en offentlig förvaltningsuppgift. Till besluten hör till exempel bedömning av patienters vårdbehov och att utarbeta vårdplaner, diagnostisering av sjukdomar och beslut i samband med undersökning av patienter samt att ge remiss till specialiserad sjukvård. I motiven till propositionen om reformen av ordnandet av social- och hälsovården (s. 634 och 665) konstateras det att också enligt den ståndpunkt som riksdagens justitieombudsman antagit i sin beslutspraxis är till exempel bedömningen av servicebehovet och det förvaltningsbeslut och utarbetandet av en serviceplan som grundar sig på det samt åtminstone genomförandet av vissa tjänster till karaktären är offentliga förvaltningsuppgifter. 

Eftersom också bedömningen av vårdbehovet inom primärvården har ansetts vara en offentlig förvaltningsuppgift, föreskrevs det i samband med social- och hälsovårdsreformen i enlighet med 124 § i grundlagen explicit genom en undantagsbestämmelse (12 § 3 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård) att välfärdsområdet, när det skaffar tjänster inom primärvården, som en del av den vård som ges kunden låta den privata tjänsteproducenten bedöma behovet av medicinsk eller odontologisk vård och fatta vårdbeslut, utarbeta en vårdplan och skriva remiss till specialiserad sjukvård. Det ansågs emellertid motiverat att välfärdsområdet ansvarar för vårdbeslut inom den specialiserade sjukvården och bedömningen av vårdbehovet i anslutning till dem. De viktigaste grunderna för avgränsningen gällde verksamhetens karaktär, jämlikhet och att undersökningar och vård inom den specialiserade sjukvården till kostnaderna ofta är dyrare än vård inom primärvården (RP 241/2020 rd, s. 642).  

Social- och hälsovårdsutskottet anser att den ovan nämnda avgränsningen är motiverad med tanke på tryggandet av de grundläggande fri- och rättigheterna på lika villkor och konstaterar samtidigt att regleringen inte förutsätter att den offentliga sektorn själv sörjer för tillhandahållandet av alla social- och hälsovårdstjänster.  

De föreslagna bestämmelserna om anlitande av underleverantörer och underleverantörskedjor

I propositionen föreslås det såsom nämns ovan att 17 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ändras så att producenter av köpta tjänster genom anlitande av underleverantörer kan skaffa en del av de tjänster som anges i ett avtal om köpta tjänster eller en del av den personal som tillhandahåller sådana tjänster. Enligt propositionen ska anlitandet av underleverantörer inte bindas till kompletterande verksamhet eller procentgränser. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska den som producerar köpta tjänster ha tillräcklig egen kompetens och personal samt även annars tillräckliga verksamhetsförutsättningar och kunna styra och övervaka underleverantörsverksamheten på samma sätt som sin egen produktion. Dessutom ska producenten av köpta tjänster säkerställa tjänsterna och att skyldigheterna enligt avtalet om köpta tjänster fullgörs på samma sätt som när de producerar tjänsterna som egen produktion. Enligt propositionsmotiven anses en privat tjänsteproducents egen tjänsteproduktion inte vara tillräcklig om tjänsterna produceras i en så kallad skalorganisation där bolaget har närmast administrativ personal och en ansvarig läkare eller någon annan person som ansvarar för tjänsterna.  

Det föreslås också att det till lagen om ordnande av social- och hälsovård fogas en ny 17 a § om privata tjänsteproducenters underleverantörskedjor. Den gällande lagstiftningen möjliggör inte underleverantörskedjor. Enligt den föreslagna bestämmelsen får en underleverantör som producerar tjänster åt en privat tjänsteproducent skaffa tjänsterna av andra underleverantörer, om det är fråga om ett tillfälligt behov på grund av sjukdom, föräldraledighet eller någon annan motsvarande orsak. Tjänster som ingår i prehospital akutsjukvård enligt 40 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) får dock inte skaffas genom underleverantörskedjor enligt bestämmelsen. Enligt den föreslagna 17 a § förutsätter underleverantörskedjor att det har kommits överens om möjligheten att utnyttja underleverantörskedjor i avtalet mellan välfärdsområdet och producenten av köpta tjänster. Dessutom förutsätts det att välfärdsområdet och den privata producenten av köpta tjänster godkänner de underleverantörer som underleverantören ämnar anlita.  

Utskottet välkomnar att den föreslagna regleringen ökar flexibiliteten vid anskaffningen av välfärdsområdenas tjänster och gör det möjligt att i större utsträckning än tidigare utnyttja privata aktörers, organisationers och stiftelsers kompetens och kapacitet för att förbättra tillgången till tjänster och tjänsternas kvalitet. De föreslagna bestämmelserna förbättrar möjligheterna särskilt för små företag och yrkesutövare att delta i produktionen av social- och hälsovårdstjänster. Vid utskottets sakkunnigutfrågning framfördes det att behovet av underleverantörer i fråga om tjänster som välfärdsområdet skaffar som köpta tjänster kan accentueras särskilt i fråga om tjänster där den lokala placeringen är av betydelse, till exempel tjänster som tillhandahålls i hemmet. Sakkunniga bedömde att propositionen sannolikt har positiva effekter på små lokala företag och förbättrar tillgången till tjänster i områden där tillgången på arbetskraft är utmanande. Möjligheten till underleverantörskedjor bedömdes också förbättra försörjningstryggheten i fråga om små och medelstora företag och eventuellt sänka tröskeln för nya mindre företag att komma in på marknaden, vilket ytterligare främjar marknadens funktion och därigenom kostnadseffektiviteten i ordnandet av tjänsterna. Utskottet anser därför att det är viktigt att regleringen på det sätt som konstateras ovan också stöder välfärdsområdenas mål för ordnandet av tjänsterna, när välfärdsområdenas och samarbetsområdenas möjligheter att ordna tjänster på ett högklassigt, verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt ökar. 

Utskottet betonar att underleverantörer och underleverantörskedjor till privata tjänsteproducenter är tillåtna endast om man har kommit överens om dem med välfärdsområdet, alltså beslutar ett välfärdsområde i enlighet med lagstiftningen och sin självstyrelse om sätten att ordna tjänsterna. Välfärdsområdet ska styra och övervaka den tjänsteproduktion som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar. Ansvaret sträcker sig över hela den servicekedja som omfattas av organiseringsansvaret. Utskottet betonar också att en privat tjänsteproducent som ingått avtal med välfärdsområdet har det övergripande ansvaret för de tjänster som skaffas av underleverantörer. Det är viktigt att både välfärdsområdet och tjänsteproducenten säkerställer att också de underleverantörer som underleverantören anlitar är medvetna om deras tjänsteansvar och skyldighet att iaktta de allmänna förvaltningslagarna samt att de är underställda kontroll. 

Utskottet anser det är motiverat att underleverantörskedjor inte får omfatta prehospital akutsjukvård. Prehospital akutsjukvård utgör en del av hälso- och sjukvårdens och samhällets kritiska basservice. Enligt motiven deltar förstavårdare inom prehospital akutsjukvård som är anställda hos en privat tjänsteproducent i myndighetsverksamhet och får del av relevanta uppgifter om andra myndigheters (polisen, räddningsväsendet, gränsbevakningsväsendet, nödcentralsverket) verksamhet, och i vissa situationer deltar förstavårdarna i betydande utövning av offentlig makt, till exempel när en patient oberoende av sin vilja förs för observation med stöd av mentalvårdslagen (1116/1990). Även om välfärdsområdet och tjänsteproducenten är skyldiga att övervaka och styra helheten, kan välfärdsområdets tillsynsmöjligheter, på det sätt som framgår av bedömningarna av propositionens konsekvenser, i vissa situationer påverkas av hur långt från produktionskedjan aktören är verksam. 

Förfarandet för godkännande av investeringsplanernas delplaner

Enligt 25 § 1 mom. i den gällande lagen om ordnande av social- och hälsovård ska en delplan för social- och hälsovården som ingår i välfärdsområdets investeringsplan grunda sig på de riksomfattande mål som avses i 12 a § i lagen om välfärdsområden. I 26 § 2 mom. föreskrivs det om de grunder på vilka social- och hälsovårdsministeriet kan låta bli att godkänna en delplan. I propositionen föreslås det att 26 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård kompletteras så att ministeriet kan låta bli att godkänna en delplan också om det i planen ingår en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en ekonomiskt betydande överlåtelse som uppenbart strider mot de mål som avses i 12 a § i lagen om välfärdsområden. En motsvarande bestämmelse föreslås också bli fogad till 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet när det gäller de delplaner för räddningsväsendet som ingår i investeringsplanerna och inrikesministeriets möjlighet att låta bli att godkänna en delplan. 

Enligt propositionsmotiven ändrar de föreslagna bestämmelserna i lagen om ordnande av social- och hälsovården och lagen om ordnande av räddningsväsendet inte den karaktär av icke-bindande strategiska mål som de mål som avses i 12 a § i lagen om välfärdsområden har. Enligt motiven ska tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att låta bli att godkänna delplanen för det första vara beroende av ministeriets prövning, och välfärdsområdet ska ha möjlighet att visa att investeringen är ändamålsenlig, även om den till någon del strider mot de riksomfattande målen. För det andra bör det beaktas att tillämpningen av bestämmelsen förutsätter att motstridigheten är uppenbar. 

Utskottet anser att de föreslagna ändringarna i förfarandet för godkännande av de delplaner som ingår i investeringsplanerna är ändamålsenliga. De föreslagna bestämmelserna ökar den interna konsekvensen i lagarna om ordnande av social- och hälsovården och räddningsväsendet och de kan bedömas förbättra förutsättningarna för den statliga styrningen av välfärdsområdena. Utskottet konstaterar att den föreslagna ändringen i praktiken inte medför några ändringar i social- och hälsovårdens eller räddningsväsendets tjänster, eftersom redan den gällande lagstiftningen förutsätter att investeringarna baserar sig bland annat på riksomfattande strategiska mål. 

Sakkunniga har framfört att nivån på den statliga styrningen av investeringar bör höjas till strategisk nivå så att den gäller stora byggnadsinvesteringar och att mindre investeringar ska avgöras av välfärdsområdena själva. Utskottet påpekar dock att syftet med lagstiftningen som gäller välfärdsområdenas investeringsplaner och förfarandet för godkännande av dem är att säkerställa den strategiska statliga styrningen av social- och hälsovården och räddningsväsendet. Genom förfarandet för godkännande av investeringsplaner säkerställs att välfärdsområdets investeringar genomförs på ett ekonomiskt hållbart sätt och att de baserar sig på de riksomfattande målen för social- och hälsovården samt befolkningens servicebehov.  

Bestämmelser om uppföljning och utvärdering av välfärdsområdena

I 29 § i den gällande lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om välfärdsområdets skyldighet att följa och utvärdera social- och hälsovården. I bestämmelsen anges hur befolkningens välfärd och hälsa samt social- och hälsovården ska följas i välfärdsområdet och hur den information som fås på detta sätt ska utnyttjas i styrningen, ledningen och beslutsfattandet inom social- och hälsovården i välfärdsområdet samt i välfärdsområdets rapportering. Ett jämförbart informationsunderlag av hög kvalitet är en grundläggande förutsättning för att informationen ska kunna utnyttjas i välfärdsområdenas strategiska ledning och beslutsfattande, i statsrådets styrning av välfärdsområdena och i den lagstadgade utvärdering av välfärdsområdenas ordnande av social- och hälsovården som hör till Institutet för hälsa och välfärd. 

Det föreslås att 29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ändras så att uppföljningen och rapporteringen av välfärdsområdet i fortsättningen också gäller aspekter i anslutning till social- och hälsovårdspersonalen och användningen av den. Det föreslås också att bestämmelsen ändras så att varje välfärdsområde för Institutet för hälsa och välfärd ska producera den minimiinformation som behövs för uppföljningen. HUS-sammanslutningen ska dessutom för Institutet för hälsa och välfärd i fråga om de tjänster som sammanslutningens organiseringsansvar omfattar producera minimiinformationen om vården av patienter specificerad enligt Nylands välfärdsområden och Helsingfors stad. Institutet för hälsa och välfärd tar utifrån den minimiinformation som välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen producerar fram nationell jämförande information. Det föreslås dessutom att bestämmelserna kompletteras så att minimiuppgifter och jämförelseuppgifter utöver inte enbart används för välfärdsområdenas egna informationsbehov och en jämförelse mellan dem utan att de trots sekretessbestämmelserna också används i de lagstadgade uppgifter som de organisationer som svarar för styrningen, uppföljningen, utvärderingen och övervakningen av välfärdsområdena har, i första hand med hjälp av nationella informationskällor. Dessutom föreslås det att bemyndigandet att utfärda förordning i paragrafen preciseras.  

Den totala kostnaden för ändringen beräknas enligt propositionen uppgå till cirka 470 000 euro. Det är fråga om en investeringskostnad av engångsnatur som hänför sig till systemen för informationsöverföring. Enligt propositionen är det emellertid möjligt att genom välfärdsområdets egna lösningar automatisera insamlingen av information, vilket kan göra det möjligt att spara in den arbetstid som går till separata datainsamlingar. Investeringen kan senast på längre sikt vara åtminstone kostnadsneutral. Därför har kostnadsökningen inte beaktats i välfärdsområdenas finansiering för 2026. Eventuella kostnadsökningar av engångsnatur täcks vid efterhandsjusteringen av finansieringen. 

Utskottet anser det vara ändamålsenligt att den föreslagna ändringen av 29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård som gäller uppföljning av personalen och användningen av personal förenhetligar produktionen av information om personalen såväl nationellt som regionalt, samtidigt som det blir möjligt att följa fördelningen, omsättningen och tillgången av personal samt andra väsentliga omständigheter. I nuläget innebär insamlingen av information om personalen många manuella arbetsskeden och separata insamlingar för olika aktörers bruk. Detta orsakar välfärdsområdena en betydande mängd arbete, framgår det av propositionen. Enligt utskottet är det också viktigt att ändringen av bestämmelsen minskar den börda som behandlingen av uppgifter medför i välfärdsområdena, eftersom Institutet för hälsa och välfärd i stället för välfärdsområdena på basis av minimiinformationen i en enda process tar fram jämförelseuppgifter för välfärdsområdenas bruk. Eftersom uppgifterna om informationen från Nylands välfärdsområden på grund av särlösningen för Nyland inte är jämförbar med informationen från välfärdsområdena i resten av landet, anser utskottet att det är ändamålsenligt att 29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård i enlighet med förslaget kompletteras med en skyldighet för HUS-sammanslutningen att producera minimiinformationen om vården av patienterna specificerad enligt Nylands välfärdsområden och Helsingfors stad i enlighet med det lagstadgade organiseringsansvar som HUS-sammanslutningen har och det organiseringsansvar som det avtalats om i organiseringsavtalet för HUS. 

Med hänvisning till de sakkunnigyttranden som utskottet fått fäster utskottet uppmärksamhet vid behovet av att ytterligare minska välfärdsområdenas arbetsbörda i anslutning till insamling och utlämnande av data och anser det vara viktigt att man i fortsättningen utreder eventuella behov av att utveckla lagstiftningen till denna del. Vid utskottets sakkunnigutfrågning framfördes det att i takt med att det nationella informationsunderlaget och uppgifternas jämförbarhet utvecklas bör nuvarande utredningar om välfärdsområdena som baserar sig på separata datainsamlingar förenklas innehållsmässigt. Det har också framförts att rapporteringsskyldigheterna i fråga om välfärdsområdets köpta tjänster ökar både privata tjänsteproducenters och välfärdsområdenas administrativa arbete och investeringsbehov. I anslutning till detta har det ansetts vara mer ändamålsenligt att en nationell myndighet samlar in behövliga uppgifter direkt av privata tjänsteproducenter med hjälp av befintliga informationssystem och rapporteringsrutiner och ställer uppgifterna till välfärdsområdenas förfogande.