Allmän motivering

Av de skäl som framgår av propositionens motivering och med stöd av erhållen utredning finner utskottet propositionen behövlig och angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslaget med följande anmärkningar och ändringsförslag.

I propositionen definieras målgruppen i linje med 2 § lagen om service och stöd på grund av handikapp som personer som på grund av handikapp eller sjukdom under långa tider har särskilda svårigheter att klara de funktioner som hör till normal livsföring. I förslaget till ändring av socialvårdslagen har målgruppen utvidgats så att kriterierna för att ordna verksamhet i sysselsättningssyfte utöver handikapp och sjukdom har kompletterats med någon annan motsvarande orsak för att säkerställa att alla de som redan nu omfattas av verksamheten verkligen skall göra det. I sysselsättningslagstiftningen definieras en handikappad i regel enligt 10 § 2 mom. förordningen om arbetskraftsservice som en person vars möjligheter att få ett lämpligt arbete, behålla ett arbete eller avancera i ett arbete har minskat betydligt på grund av en på behörigt sätt konstaterad skada, sjukdom eller funktionsnedsättning. Utskottet påpekar att definitionerna på en handikappad i propositionen inte är helt fastslagna och att de delvis används om olika företeelser i lagstiftningen.

Åtgärder från arbetsförvaltningens sida för att förbättra handikappades möjligheter att få arbete

Regeringen utgår i sin proposition från att det fortfarande skall höra till kommunen att ordna verksamhet i sysselsättningssyfte och arbetsverksamhet för handikappade. Trots att regeringen framhåller att kommunernas skyldighet att ordna arbete är sekundär i förhållande till arbetskraftsmyndigheternas, föreslås ingen ändring i sysselsättningslagen (275/1987). Utskottet omfattar arbetsmarknads- och jämställdhetsutskottets utlåtande på den punkten att det är ett allmänt omfattat viktigt mål för sysselsättningspolitiken att handikappade skall ha lika möjligheter att få arbete. I och med att arbetsförvaltningen svarar för sysselsättningsservicen till hela folket, har arbetskraftsmyndigheterna huvudansvaret också för att främja sysselsättningen för handikappade. Utskottet anser i likhet med arbetsmarknads- och jämställdhetsutskottet att också sysselsättningslagen bör ändras i samband med den föreliggande propositionen. Handikappade bör jämställas med unga och långtidsarbetslösa i fråga om service och sysselsättningsstöd. Social- och hälsovårdens stödinsatser och arbetsförvaltningens tjänster bör kopplas samman för att servicesystemet skall fungera smidigt, understryker utskottet. Det behövs en insats från socialvårdens sida för att få till stånd ett tväradministrativt samarbete för att samordna sysselsättningsåtgärderna för handikappade.

Utskottet understryker att åtgärderna för att sysselsätta handikappade alltid skall vara förknippade med en möjlighet till stödåtgärder från social- och hälsovårdens sida och till annan rehabilitering. För varje person som skall sysselsättas bör den sysselsättningsform väljas som lämpar sig bäst för hans eller hennes personliga omständigheter och andra villkor. En serviceplan som gjorts upp utifrån 7 § lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) spelar en viktig roll också med tanke på sysselsättningsåtgärderna.

Förslagen om socialförsäkring

Enligt utredningar har avsaknaden av yrkesutbildning varit ett stort hinder för sysselsättningen av handikappade. I det skärpta konkurrensläget på arbetsmarknaden har många handikappade unga vuxnas utbildningsnivå visat sig vara otillräcklig. Den föreslagna reformen av lagen om rehabiliteringspenning är behövlig för att garantera unga en adekvat utbildning och rehabilitering i stället för pension. Lagändringen skapar större klarhet i villkoren för att bevilja rehabiliteringspenning och gör dem något lindrigare. Förslaget är värt att understödjas i och med att det avser att aktivera handikappade unga att söka sig till yrkesinriktad rehabilitering i stället för att uppmuntra dem till passivitet. Det är viktigt inte bara för den enskilde utan också för samhället.

Lagen om rehabiliteringspenning föreslås vidare bli ändrad genom att den tid under vilken rehabiliteringspenning betalas till en handikappad ung förlängs med två år till 20 år. Förslaget är lovvärt. Om det går igenom garanterar det att den yrkesinriktade rehabiliteringen av en handikappad ung för att han eller hon skall komma ut i arbetslivet med större säkerhet kan slutföras med hjälp av en enda förmån, dvs. rehabiliteringspenning för unga.

Regeringen föreslår att bestämmelsen i folkpensionslagen om att invaliditetspension skall lämnas vilande förtydligas genom att en gräns i euro fastställs för förvärvsinkomster och att pensionen lämnas vilande om inkomsterna överskrider denna gräns. Bestämmelsen skapar större klarhet i tidigare praxis som varit beroende av prövning och förbättrar pensionstagarens rättsskydd. Den lagfästa förvärvsgränsen föreslås inte bli justerad på grund av förändringar i folkpensionsindex. Utskottet anser att det fasta penningbeloppet bör justeras utifrån erfarenheterna av verkställigheten av bestämmelserna om att pensionen skall lämnas vilande. Inkomstgränsen bör bestämmas så att den uppmuntrar till att lämna pensionen vilande.

I lagförslaget om folkpensionen ingår också en ändring i längden på den tid pensionen vilar. En förlängning av denna tid till fem år kan understödjas, eftersom fem år ger systemet större flexibilitet och medger längre försök med arbete. Utskottet uppmärksammar att det också i fråga om arbetspensioner bör utredas vilka behov det finns av att utveckla bestämmelserna om att lämna pensionen vilande.

Enligt propositionen betalas ett handikappbidrag motsvarande det högsta handikappbidraget under den tid pensionen är vilande. Trots att den längsta tiden pensionen kan vara vilande föreslås bli förlängd från två till fem år, skall ett handikappbidrag motsvarande det högsta bidraget fortfarande betalas ut under högst två år. När det högsta handikappbidraget dras in betyder det att inkomstnivån sjunker för de flesta förvärvsarbetande, trots att det högsta bidraget i de flesta fall ersätts av det vårdbidrag som pensionstagaren får efter två år, dvs. "det normala handikappbidraget". Utskottet påpekar att det vid uppföljningen av reformen särskilt gäller att uppmärksamma i vilken utsträckning indragningen av handikappbidraget leder till att den handikappade återgår till sin pension.

Utskottet konstaterar att regeringens förslag om att handikappbidrag skall betalas för förvärvstiden inte får önskad uppmuntrande effekt när det gäller personer som på grund av sitt handikapp har rätt till det högsta handikappbidraget. Utifrån erfarenheterna av verkställigheten bör det därför övervägas om inte också annat handikappbidrag kan betalas till arbetstagaren till det belopp som hans sjukdom eller handikapp förutsätter.

I sjukförsäkringslagen föreslås en sådan ändring att en handikappad arbetstagare som får invaliditetspension enligt folkpensionslagen skall ha rätt till sjukdagpenning. Dagpenningen betalas till arbetsgivaren för den tid som fastställs i sjukförsäkringslagen och för vilken arbetsgivaren betalar lön för sjuktid till arbetstagaren. Ändringen bidrar till likabehandling av handikappade i arbetslivet och främjar därmed deras möjligheter att få arbete.