Denna sida använder kakor (cookies). Läs mer om kakor
Nedan ser du närmare vilka kakor vi använder och du kan välja vilka kakor du godkänner. Tryck till slut på Spara och stäng. Vid behov kan du när som helst ändra kakinställningarna. Läs mer om vår kakpolicy.
Söktjänsternas nödvändiga kakor möjliggör användningen av söktjänster och sökresultat. Dessa kakor kan du inte blockera.
Med hjälp av icke-nödvändiga kakor samlar vi besökarstatistik av sidan och analyserar information. Vårt mål är att utveckla sidans kvalitet och innehåll utifrån användarnas perspektiv.
Hoppa till huvudnavigeringen
Direkt till innehållet
Granskad version 2.0
Riksdagen remitterade den 9 oktober 2001 en proposition med förslag till lagar om ändring av sjukförsäkringslagen samt 14 och 15 § lagen om rehabiliteringspenning (RP 171/2001 rd) till social- och hälsovårdsutskottet för beredning.
I enlighet med riksdagens beslut har grundlagsutskottet lämnat utlåtande (GrUU 40/2001 rd) om ärendet. Utlåtandet ingår som bilaga till detta betänkande.
Utskottet har hört
regeringssekreterare Lauri Pelkonen, social- och hälsovårdsministeriet
avdelningschef Elise Kivimäki och juristen Anna-Liisa Vento, Folkpensionsanstalten
Dessutom har utskottet fått ett skriftligt ställningstagande från Finlands Studentkårers Förbund.
I propositionen föreslås att sjukförsäkringslagen och lagen om rehabiliteringspenning ändras. Grunderna för hur sjukdagpenning och rehabiliteringspenning fastställs kommer att ses över beträffande låginkomsttagare, arbetslösa sysselsatta med sysselsättningsstöd och studerande. Som hittills räknas dagpenningen i första hand ut på grundval av inkomsten enligt beskattningen. Vidare ses grunderna för dagpenningen över så att skyddstiden för minimibeloppet för sjukdagpenning och rehabiliteringspenning för arbetslösa sysselsatta med sysselsättningsstöd och studerande förlängs och så att sjukdagpenningen för den som får rehabilitering inom arbetspensionssystemet höjs till samma belopp som rehabiliteringspenningen. Vidare föreslås samordningen av perioden för dagpenning och perioden för invaliditetspension bli justerad för dem som för närvarande inte får dagpenning så att behovsprövad sjukdagpenning och rehabiliteringspenning ersätts med ett minimibelopp för sjukdagpenningen och rehabiliteringspenningen på 10,09 euro (60 mk).
Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2002 och avses bli behandlad i samband med den.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2002.
Av de skäl som framgår av propositionen och på grundval av erhållen utredning finner utskottet propositionen nödvändig och lämplig. Utskottet tillstyrker därför lagförslagen med följande anmärkningar och ändringsförslag.
Sammantaget sett anser social- och hälsovårdsutskottet lagförslagen värda att understödjas. Propositionen är en tydlig förbättring av minimiutkomstskyddet vid sjukdom. Den innebär också en väsentlig förbättring i samordningen av sjukförsäkringen och pensionssystemet, eftersom låginkomsttagare, personer utan inkomster och försäkrade utan möjligheter att arbeta får rätt till minimidagpenning när de varit arbetsoförmögna i minst 55 dagar. Den behovsprövade dagpenningen, som föreslås bli slopad, kräver att stödtagaren skall ha varit arbetsoförmögen i 60 dagar. Enligt den gällande lagen har personer utan förutsättningar att arbeta över huvud taget ingen rätt att få sjukdagpenning. Propositionen förbättrar utkomstskyddet för dessa personer dels vid långvarig sjukdom, dels när de vid arbetsoförmåga i likhet med personer med rätt att få dagpenning också får rätt till invaliditetspension först efter att ha fått dagpenning för maximal tid, 300 dagar. Efter reformen får minimidagpenning betalas ut efter 55 dagar medan stödtagaren väntar på pension.
Enligt föreslagna 18 b § 3 mom. får dagpenning betalas ut redan innan den föreskrivna tiden på 55 dagar av oavbruten arbetsoförmåga uppfylls, om personen har varit arbetsoförmögen i minst ett år. Rätten att få minimidagpenning inträder genast efter en självrisktid på 9 dagar. Den tid för vilken sjukdagpenning beviljas avgörs utifrån ett utlåtande från den behandlande läkaren. Läkarens bedömning spelar således en viktig roll för den försäkrade. Därför är det viktigt att de sökande behandlas lika.
Propositionen rättar också till de största missförhållandena beträffande sjukdagpenningen för arbetslösa och studerande. Reformerna går ut på att dels undanröja den så kallade sommartidsfällan för studerande genom att skyddstiden förlängs, dels höja sjukdagpenningen till samma nivå som studiepenningen. Båda reformerna främjar en bättre samordning av sjukdagpenningen och studiestödet. Men för de studerande kan det trots allt uppstå en del svåra situationer, om utbetalningen av studiestödet redan har avbrutits på grund av sjukdom. Ett annat problem med studerandes sociala trygghet vid sjukdom är att inkomstbedömningen vid sjukdagpenningsförmåner inte alltid i tillräcklig grad tar hänsyn till att de studerande ibland har studiestöd, ibland förvärvsinkomster. För de arbetslösa är det i dagens situation en väsentlig förbättring att skyddstiden förlängs och dagpenningsförmånerna utvidgas, speciellt i fråga om dem som sysselsätts.
Utskottet påpekar att också efter reformen leder samordningen av sjukförsäkringen och pensionssystemet i vissa situationer till att stödtagarna mestadels måste leva på utkomststöd vid långvarig sjukdom. De sjuka kan gå miste om dagpenning, dels under självrisktiden på 55 dagar, dels också när de fått dagpenning under maximal tid och inte har fått invalidpension utan återgår till sitt arbete och insjuknar i samma sjukdom på nytt innan rätten till dagpenning har återinträtt. Det är enligt utskottet angeläget att ytterligare förbättra samordningen av pensionssystemen och sjukförsäkringen för att undvika att vissa grupper går miste om förmåner. Dessutom påpekar utskottet att utkomststödet vid sjukdom är för litet när det gäller minimiskyddet. I flera sammanhang har utskottet understrukit vikten av att trygga de orsaksbaserade, dvs. de primära förmånerna. I regeringsprogrammet är ett av de viktiga insatsområdena att främja åtgärder som förebygger och minskar allvarliga fattigdomsproblem, utslagning och många sociala problem hos en och samma människor. Minimidagpenningarna måste höjas för att det skall kunna undvikas att människor blir fattigare vid sjukdom, anser utskottet.
Med hänvisning till det ovan relaterade föreslår utskottet två uttalanden (Utskottets förslag till uttalanden).
Utskottet föreslår att ordet "minst" läggs till i 18 a § 2 mom. sjukförsäkringslagen i överensstämmelse med motiveringen till momentet.
Dessutom föreslår utskottet att befogenheten att utfärda förordning i 23 g § 3 mom. preciseras. Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att formuleringen bör justeras för att bättre stämma överens med befogenhetens tekniska karaktär.
På grundval av det ovanstående föreslår social- och hälsovårdsutskottet vördsamt
att det andra lagförslaget godkänns utan ändringar,
att det första lagförslaget i övrigt godkänns i enlighet med propositionen utom att 18 a och 23 g § godkänns med ändringar (Utskottets ändringsförslag) och
att två uttalanden godkänns (Utskottets förslag till uttalanden):
(1 mom. som i RP)
Har den försäkrade under de fyra månaderna innan dagpenningen börjat löpa fått studiepenning eller vuxenstudiepenning enligt lagen om studiestöd utgör den dagpenning som betalas till honom med anledning av arbetsoförmåga minst en tjugofemtedel av månadsbeloppet av studiepenningen eller vuxenstudiepenningen till honom.
(3 mom. som i RP)
- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om när ett kemiskt ämne, strålning, en smittsam sjukdom eller någon annan motsvarande omständighet som hänför sig till arbetsuppgifterna eller förhållandena på arbetsplatsen kan bedömas äventyra den försäkrades eller fostrets hälsa samt om vilka utredningar som skall företes vid ansökan om särskild moderskapspenning.
_______________
Helsingfors den 30 november 2001
I den avgörande behandlingen deltog
Sekreterare vid behandlingen i utskottet var
utskottsrådet Eila Mäkipää
I 4 § sjukförsäkringslagen (364/1963), sådan den lyder i ändrad form (lag 1500/1995), föreskrivs att "en försäkrad har rätt att vid sjukdom få ersättning för nödvändiga kostnader för sjukvård och dagpenning som ersättning för inkomstbortfall vid arbetsoförmåga till följd av sjukdom samt vid havandeskap och barnsbörd ersättning för nödvändiga kostnader". Trots att dagpenningen enligt denna lag är avsedd att ersätta dels kostnader på grund av sjukdom, dels inkomstbortfall, slopades minimidagpenningen inom sjukförsäkringen (1995 uppgick den till 63 mark per dag) den 1 januari 1996 för låginkomsttagare och personer utan inkomster. Den ersattes med en behovsprövad dagpenning på 60 mark, som har kunnat betalas ut efter 60 sjukdagar. Den gällande 18 b § i sjukförsäkringslagen motiverar också den behovsprövade dagpenningen med att den är "nödvändig med tanke på tryggande av utkomsten".
I den föreslagna lagändringen slopas den behovsprövade dagpenningen. Människor utan inkomster och låginkomsttagare föreslås få rätt att få minimibeloppet 10,09 euro (60 mk) i dagpenning (och rehabiliteringspenning) från sjukförsäkringen. Minimidagpenningen på 10,09 euro per dag är dessutom alldeles för låg, om man jämför den till exempel med grunddagpenningen inom utkomstskyddet för arbetslösa. Man måste komma ihåg att sjukdagpenningen inte bara skall räcka till för den normala försörjningen utan också för kostnaderna på grund av sjukdom. I detta sammanhang föreslår vi dock ingen förhöjning av minimidagpenningen, utan omfattar den ståndpunkt som majoriteten av utskottsmedlemmarna företräder, att minimidagpenningarna bör höjas.
Det är i och för sig positivt att ändringar föreslås. Men låginkomsttagare och personer utan inkomster kommer fortfarande, i motsats till andra som får dagpenning, att ha en självrisktid på 55 sjukdagar. Först därefter betalas minimidagpenning ut. Andra som får (inkomstrelaterad) dagpenning har en självrisktid på bara 9 dagar. Bestämmelsen om ersättning för kostnader vid sjukdom i 4 § sjukförsäkringslagen tillämpas således inte i praktiken. Resultatet är att låginkomsttagare och personer som saknar inkomster utan grundad anledning särbehandlas när de blir sjuka i relation till de som har arbete och i övrigt bättre inkomster.
Därför föreslår vi att också minimidagpenningen skall betalas ut efter 9 självriskdagar. Då skulle samma villkor vid sjukdom gälla för alla inkomsttagargrupper och inte särbehandlas som i propositionen, som diskriminerar låginkomsttagare och personer utan inkomster. Vårt förslag medför en extra kostnad på årsnivå på cirka 5,05 miljoner euro (30 miljoner mark) jämfört med propositionen.
På grundval av det ovanstående föreslår vi
att lagförslagen i betänkandet godkänns i enlighet med betänkandet utom att 18 b § i det första lagförslaget godkänns med följande ändringar (Reservationens ändringsförslag):
Då av sjukdom föranledd arbetsoförmåga oavbrutet har varat den självrisktid som avses i 19 § 1 mom. betalas i dagpenning minst 10,09 euro.
En försäkrad som under de tre månader som omedelbart föregått arbetsoförmågans inträde av egen förskyllan har varit utan eget eller annans arbete har utan hinder av 15 § 1 mom. rätt till dagpenning till ett belopp av 10,09 euro, när arbetsoförmågan oavbrutet har varat minst den självrisktid som avses i 19 § 1 mom.
Om det vid arbetsoförmågans inträde när rätten till dagpenning första gången avgörs är uppenbart att arbetsoförmågan kommer att vara minst den maximitid som nämns i 19 § 3 mom., har den försäkrade omedelbart rätt till dagpenning enligt 1 och 2 mom. efter den självrisktid som avses i 19 § 1 och 2 mom. Om arbetsoförmågan dock börjar på nytt inom 30 dagar efter den dag för vilken senast betalades dagpenning så att dagpenning betalas från och med följande vardag efter arbetsoförmågans inträde, betalas dagpenning i enlighet med 1 och 2 mom., om den oavbrutna självrisktid som avses i 19 § 1 mom. ingår i den föregående perioden av arbetsoförmåga.