Motivering
Den politiska betydelsen av systemet för behandling av EU-ärenden
Syftet med grundlagens bestämmelser om behandlingen av unionsärenden
i riksdagen är att säkerställa att Finlands konstitutionella system och
fördelningen av behörigheter mellan Finlands statsorgan bibehålls
oförändrade i ett läge där unionens beslutsregler kunde ge upphov
till att riksdagens maktbefogenheter de facto förskjuts till statsrådet
och tjänstemannakåren.
Bestämmelser som motsvarar 93, 96 och 97 § i grundlagen infördes
i regeringsformen och riksdagsordningen åren 1992 och 1994. Bestämmelserna
ingick i den helhetslösning genom vilken anslutningen av Finland
till Europeiska unionen godkändes. I samband med godkännandet av
de grundlagsändringar som föranleddes av medlemskapet i Europeiska
unionen fogade riksdagen följande motiveringsuttalande till riksdagens
svar. Uttalandet ska fortsättningsvis anses vara förpliktande:
"Riksdagen understryker att regeringen när den informerar
behöriga utskott i riksdagen om frågor som kommer upp i EU-institutionerna
skall tillhandahålla utskotten alla de upplysningar som är viktiga
för en bedömning av en fråga och beredningen av ett eventuellt utskottsutlåtande.
Riksdagen förutsätter att ett utlåtande från behörigt utskott är
en normativ utgångspunkt för de finländska representanternas ställningstaganden
i EU-beslutsprocessen och om det t.ex. på grund av förändrade förhållanden
blir nödvändigt att avvika från den skall grunderna för detta noggrant
redovisas för behörigt utskott." (Riksdagens svar på RP 318/1994
rd)
Enligt grundlagens grundläggande princip om parlamentarism ska
statsrådet ha riksdagens förtroende också i fråga om alla åtgärder
och beslut som anknyter till medlemskapet i Europeiska unionen.
Det förutsätter att riksdagen och dess utskott har tillräcklig information
om statsrådets handlande i unionens organ. Av unionens övernationella
beslutsfattande följer också att bedömningen av detta beslutsfattande
inte får basera sig enbart på bevakning i efterhand.
Syftet med bestämmelsen i 96 § i grundlagen är att säkerställa
riksdagens möjligheter att påverka beredningen av alla EU-beslut
som till följd av sitt innehåll skulle falla inom riksdagens behörighet
om Finland inte vore medlem i Europeiska unionen (RP 1/1998 rd,
s. 153/II; se även StoUU 3/1995 rd och GrUU 20/1996 rd). Bestämmelsen
ska säkerställa riksdagens inflytande som statsorgan i de ärenden
med anknytning till riksdagens lagstiftnings-, fördrags- och budgetbehörighet
i vilka beslutsmakten övergått till unionen. I de här frågorna är
det nödvändigt att riksdagen kan ta ställning till förslag innan
de avgörs i sak och blir bindande för Finland.
Beslutsförfarandet i EU-rådet bör uppfattas som en förhandlingsprocess
som försiggår på många plan och där de deltagande nationella förhandlarna
anses handla med sin regerings bemyndigande och enligt dess anvisningar.
Finlands intressen kräver att landets förhandlare agerar konsekvent
i EU-organen. En nationell ståndpunkt som uttryckts under förhandlingarna är
därför besvärlig att ändra senare under förhandlingarna eller när
ärendet förelagts kommittén med de ständiga representanterna eller
ministernivån. Utskottet framhåller därför vikten av att bestämmelsen
i 96 § i grundlagen följs noggrant: i de ärenden som avses i bestämmelsen
får Finlands representanter för Finlands del inte uttrycka något
ställningstagande till ett förslag som avgörs i EU innan riksdagen
har haft tillfälle att ta ställning i ärendet — före det har Finland
ingen ståndpunkt.
Anvisningarna till ministerierna
Justitieministeriets och utrikesministeriets anvisningar har
beretts i samråd med stora utskottets sekretariat, och utskottet
har inget att anmärka angående anvisningarnas innehåll. Utskottet vill
dock särskilt framhålla vissa frågor som är centrala med avseende
på riksdagsbehandlingen av ärendena.
Föreläggande av ärenden i rätt tid
Utskottet understryker att det i regel inte är motiverat att
avvika från den behandlingsordning som anges i grundlagen enbart
därför att ett ärende är brådskande. Efter att kommissionen har lämnat
sitt förslag och innan innehållet i förslaget behandlas i EU-rådets
arbetsgrupp finns det, med få undantag, tillräckligt med tid att
formulera det nationella ställningstagandet, inbegripet riksdagens
ståndpunkt. Riksdagen har utan undantag alltid formulerat sin åsikt
i tid, när statsrådet följt grundlagens krav att EU-förslagen ska tillställas
riksdagens utan dröjsmål.
Vid behov kan riksdagsutskotten också snabbt ta ställning till
ett förslag. Statsrådets beredare ska vid behov kontakta stora utskottets
sekretariat om ett ärende är exceptionellt brådskande.
Fortsatt behandling av U-ärenden
Utskottet förväntar sig att ministerierna strikt följer justitieministeriets
anvisningar också när det gäller att lämna upplysningar om den fortsatta
behandlingen av U-ärenden i EU. För utskottets del är det frågan
om att varje ståndpunkt som framförs i Finlands namn ska ha formulerats
i den demokratiska ordning som grundlagen förutsätter. Det betyder
att varje hållning i ett EU-ärende som faller inom riksdagens behörighet ska
grunda sig på riksdagens ståndpunkt i frågan och att denna ståndpunkt
ska ha godkänts på basis av korrekta och aktuella uppgifter från
statsrådet.
När statsrådet skickar en kompletterande skrivelse i ett U-ärende
och det har gått avsevärd tid sedan den föregående riksdagsbehandlingen
- och i synnerhet om det däremellan har hållits riksdagsval - bör
det i skrivelsen ingå en allmän presentation av ärendet och av hur
Finland tidigare har formulerat sin position i ärendet. Riksdagsutskotten
har givetvis tillgång till de här uppgifterna, men erfarenheterna
visar att en samlad presentation gör det enklare att uppfatta statsrådets
ståndpunkter.
Utvidgningar av EU:s befogenheter samt icke-bindande instrument
Utskottet förutsätter att riksdagen föreläggs alla lagstiftningsförslag
där artikel 308 i FEG (efter Lissabonfördragets ikraftträdande:
artikel 352 i FEUF) föreslås som rättslig grund. Med detta avses
de lagstiftningsförslag för vilka fördraget inte ger unionen någon
klar befogenhet.
Utskottet förutsätter också att statsrådet förelägger riksdagen
sådana så kallade icke-bindande instrument (rekommendationer, utlåtande, meddelanden,
slutsatser etc.) som till sina konsekvenser kan jämställas med egentliga
författningar.
Utskottet påpekar att fördragens avgränsning av unionens och
medlemsstaternas befogenheter hör till de politiskt viktigaste och
också känsligaste frågorna inom Europapolitiken. Utgångspunkten
måste därför vara att en justering av befogenhetsgränserna alltid
är principiell fråga, också när det omedelbara syftet med ett beslutsförslag
i sig är att avgöra en teknisk fråga av ringa betydelse.
Innehållet i skrivelserna
I justitieministeriets anvisning redogörs i detalj för de krav
som ställs på innehållet i U-skrivelserna. Utskottet anser att ministeriet
har lyckats väl med anvisningen och framhåller att de innehållsliga
kraven följer direkt av syftet med skrivelserna. För att riksdagen
ska kunna utöva inflytande är det viktigt att fackutskotten och
stora utskottet i varje fas av beslutsprocessen i EU har tillgång
till den information som är väsentlig i just den fasen. När ett
nytt ärende föreläggs riksdagen görs en samlad bedömning av huruvida målen
med EU:s förslag och medlen för att uppnå dessa mål är förenliga
med unionens och Finlands intressen. När behandlingen framskrider
är det typiskt att uppmärksamheten fokuseras på detaljer i förslaget.
Det utmanande för dem som bereder behandlingsdokumenten är att i
varje behandlingsfas presentera ärendet för riksdagsutskottet på
ett sätt som bevarar den för det politiska beslutsfattandet behövliga
balansen mellan helhetsbild och detaljer. För det politiska beslutsfattandets
del är det viktigt att beslutsfattaren har tillgång också till de
övriga beslutsfattarnas (andra medlemsstater, Europaparlamentet, organen)
aktuella ståndpunkter och eventuella bevekelsegrunder för dem. Ministerierna
ska också delge sin bedömning av tidsplanen för EU-behandlingen
av ärendet, så att riksdagen kan formulera sin ståndpunkt i tid.
Offentlighetsfrågor
Med stöd av 12 § i grundlagen är handlingar och upptagningar
som innehas av myndigheterna offentliga, om inte offentligheten
av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. I fråga om
tillämpningen av de bestämmelser som återges närmare i justitieministeriets
anvisning vill stora utskottet framhålla det krav på sekretessintressen
("av tvingande skäl") som framgår av bestämmelsen i grundlagen.
Stora utskottet godkänner statsrådets begäran om sekretess, om motivet
till begäran är att offentlighet de facto skulle skada Finlands
intressen, till exempel genom att landets förhandlingsmål kunde
äventyras om förhandlingsutrymmet röjs eller Finlands eller unionens
internationella relationer kunde äventyras genom röjandet av uppgifter
som en annan stat eller ett EU-organ med skäl kan förutsätta att ska
hållas hemliga. Däremot är utskottet kritiskt inställt till begäranden
om sekretess i det fall att de grundar sig exempelvis på en schematisk
tillämpning av 24 § i offentlighetslagen och inte åberopar sekretessintressen.
Det betyder till exempel att en rapport från en finländsk beskickning
inte automatiskt sekretessbeläggs enbart därför att den innehåller
upplysningar om förhandlingar om politiska eller ekonomiska relationer,
i det fall att rapportens innehåll också annars är allmänt känt.
Hörandet av ministrar före EU-rådets möten
Med stöd av den rätt till information som tryggas i 97 § i grundlagen
förväntar sig stora utskottet att de ministrar som deltar i EU-rådets
möten att hos utskottet ge en muntlig utredning av de frågor som
blir föremål för beslut vid rådets möten. Hörandet sker i regel
vid utskottets fredagsmöten. Ministeriet ska i god tid, i allmänhet
senast på eftermiddagen på onsdagen före hörandet, lämna utskottet
dagordningen för rådets möte och för varje ärende på dagordningen
en promemoria av vilken statsrådets ståndpunkt i ärendet framgår.
Om ärendet tidigare har förelagts stora utskottet som ett U- eller
E-ärende ska också detta nämnas i promemorian. I promemorian ska
det också klargöras hur riksdagens ställningstagande i ärendet har
iakttagits vid beredningen av ärendet.
Hörandet av ministrar är ett väsentligt inslag i Finlands nationella
beredning av EU-ärenden. Genom hörandet kan utskottet avgöra hur
riksdagens ståndpunkt har iakttagits och kan vid behov specificera
ståndpunkten. I U-ärenden godkänner utskottet i regel ett uttalande
enligt vilket utskottet inte har något att anmärka mot statsrådets
linje. Därigenom uttrycks att utskottet anser att statsrådets linje
motsvarar den ståndpunkt som riksdagen har godkänt i samband med
behandlingen av U-ärendet. I samband med hörandet av ministrar
är det, exempelvis till följd av ett förändrat förhandlingsläge, möjligt
att göra smärre justeringar i den av riksdagen godkända hållning
som Finland intagit. Utskottet understryker dock att formuleringen av
Finlands ståndpunkt i U-ärenden följer den procedur som föreskrivs
i 96 § i grundlagen och som förutsätter skriftlig form och i allmänhet också
behandling i fackutskott. Utskottets muntliga hörande av ministrar
ersätter inte det grundlagsenliga förfarandet.
Det är en skyldighet för statsrådet och ingår i ministerns normala
tjänsteuppgifter att ge utskottet utredningar om EU-rådets möten.
När en minister exempelvis till följd av andra tvingande tjänsteuppgifter
är förhindrad att själv komma till utskottet, kan utskottet tillåta
att ministern representeras av statssekreteraren, kanslichefen eller
någon annan tjänsteman som kan tala på ministerns vägnar och informera
om de ärenden som behandlas. Utskottet förutsätter att det delges
skälen till att ministern är förhindrad att komma till utskottet.
Hörande av statsministern angående Europeiska rådets möten
Stora utskottet påminner om att det med stöd av 97 § i grundlagen
har obegränsad rätt att få information och att detta inbegriper
en skyldighet för statsrådet att på eget initiativ, i rätt tid och
regelmässigt hålla utskottet informerat om de ärenden som bereds
inom EU. Denna skyldighet täcker även beredningen av beslut i Europeiska rådet.
Med beaktande av Europeiska rådets politiska riktlinjer är det nödvändigt
att utveckla informationen för att riksdagen ska ha tillgång till rättidig
och adekvat information. Utskottet påpekar att enbart muntlig information
inte är ett korrekt eller tillräckligt förfarande för lämnande av
information till riksdagen. Stora utskottet förutsätter att regeringen
i framtiden - under statsministerns ledning - informerar riksdagen
om alla officiella och inofficiella möten för Europeiska rådet också
skriftligt. De utredningar över EU-rådets beredning av Europeiska
rådets beslut som avses i 97 § i grundlagen ska i behövlig utsträckning
lämnas på så sätt att riksdagens rätt att påverka Finlands ståndpunkter
tillgodoses.
Konsekvenserna av Lissabonfördraget
Lissabonfördragets protokoll om de nationella parlamentens roll
och om tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna motsvarar
arrangemanget enligt det konstitutionella fördraget och enligt det
förfarande som kommissionen, med Europeiska rådets godkännande,
tillämpat sedan 2006. Det är därför motiverat att i det här utlåtandet
behandla arrangemanget, trots resultatet av den folkomröstning om
Lissabonfördraget som nyligen hölls i Irland.
Protokollen till Lissabonfördraget kommer inte i sig att påverka
det grundlagsenliga samarbetet mellan riksdagen och statsrådet i
den nationella beredningen av EU-ärenden. Riksdagen utgår från att
det nationella parlamentets primära medel för att påverka beslutsfattandet
i Europeiska unionen också i fortsättningen kommer att utgöras av
parlamentets inflytande på den nationella ståndpunkten, vilken drivs
av medlemsstatens företrädare i unionens råd. Utskottet framhåller
särskilt att fördragets bestämmelse om att EU:s beslutsförslag och
kommissionens beredningshandlingar ska lämnas till de nationella parlamenten
inte på något sätt reducerar statsrådets skyldighet att förelägga
riksdagen U- och E-ärendena. Syftet med det system som föreskrivs
i grundlagen är inte enbart att informera riksdagen, utan det är
frågan om en reglering av hur Finland formulerar sitt nationella
ställningstagande.
Subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i Lissabonfördraget har,
med samma innehåll, varit en del av unionsrätten ända sedan Maastrichtfördraget. Förslagens
förenlighet med subsidiaritetsprincipen hör till de frågor som statsrådet
ska bedöma bland annat i U-skrivelserna.
I Lissabonfördraget är subsidiaritetsprincipen snävt definierad.
Enligt ordalydelsen i artikeln får det nationella parlamentet framföra
anmärkningar om kränkning av subsidiaritetsprincipen endast på den
grunden att målen för en unionsbestämmelse eller en åtgärd på unionsnivå kan
uppnås tillräckligt bra genom ett beslut på nationell, regional
eller lokal nivå. Däremot tillåter ordalydelsen i fördraget inte
att de nationella parlamenten framför anmärkningar angående själva
målet eller huruvida den föreslagna bestämmelsen eller åtgärden
är bra eller dålig. Det kan antas att kontrollen av subsidiaritetsprincipen
på grund av bland annat dessa begränsningar inte får någon central
betydelse i riksdagens verksamhet.
Kontrollen av subsidiaritetsprincipen kan dock i andra medlemsstater
leda till en ny slags politisk aktivitet i EU-frågor. Riksdagen
och statsrådet måste vara beredda att reagera på det. Utskottet
påpekar vidare att kontrollen av subsidiaritetsprincipen i vissa
situationer kan utgöra ett politiskt instrument inte bara för riksdagen utan
för Finland. Till det finländska systemet hör att riksdagen bereder
sin ståndpunkt i subsidiaritetsfrågor i samarbete med statsrådet.
Avsikten är att det, innan Lissabonfördraget träder i kraft,
i riksdagens arbetsordning ska införas närmare bestämmelser om hur
riksdagen ska behandla de frågor som i enlighet med fördraget sänds
till de nationella parlamenten för behandling.