Detaljmotivering

1. Lag om förbud mot vissa avkodningssystem

Trafikutskottet föreslår utifrån erhållna sakkunnigutlåtanden att rubriken för det första lagförslaget i propositionen ändras. Regeringens förslag till rubrik "Lag om skydd för informationssamhällets tjänster" kan ge medborgarna en missvisande uppfattning om hur omfattande räckvidd lagen har och om vad som avses med informationssamhällets tjänster. Här är det fråga om en begränsad åtgärd för att förbjuda olika gärningsformer av obehörig användning av avkodningssystem. Meningen är att skydda kommersiella tjänster som tillhandahålls på telenätet. Enligt trafikutskottets uppfattning är "informationssamhällets tjänster" ett betydligt vidlyftigare begrepp. Utskottets förslag till rubrik talar om för medborgarna vad lagen handlar om.

Med stöd av lagutskottets utlåtande har trafikutskottet strukit 5 § om förverkandepåföljd i det första lagförslaget och flyttat straffbestämmelsen till slutet av lagen.

Föreslagna 4 § om marknadstillsyn (RP 6 §) har ändrats utifrån lagutskottets utlåtande och kompletterats med en bestämmelse om Kommunikationsverkets allmänna tillsynsuppgift. I linje med lagutskottets anmärkning har lydelsen i 4 § samordnats med lydelsen i 3 § genom att förteckningen över olika slag av åtgärder har strukits och genom hänvisning till den allmänna förbudsbestämmelsen i 3 §. Vidare har rubriken för 4 § preciserats för att bättre stämma överens med innehållet.

Lagutskottet ber i sitt utlåtande trafikutskottet att överväga om det i ljuset av de till buds stående övervakningsmöjligheterna är motiverat att föreskriva om ett mycket omfattande förbud i 3 §. Trafikutskottet konstaterar att en systematisk myndighetsövervakning av förbudet i 3 § utan tvivel ställer sig svår. Övervakningen bygger i stora delar på att de som blir lidande på grund av den förbjudna verksamheten anmäler brott eller misstanke om brott mot förbudet till Kommunikationsverket. Enligt utredning till utskottet övervakar också Kommunikationsverket verksamhet som omfattas av förbudet, bl.a. genom att följa upp annonser och chatkanaler på Internet. Utskottet menar att det vore i högsta grad samhällspolitiskt tvivelaktigt om verksamheten i bestämmelsen inte förbjöds och kriminaliserades.

Bemyndigandet att genomföra kontroll på hemfridsskyddade platser i 4 § (RP 6 §) 3 mom. om marknadstillsyn är sammankopplat med en konkret misstanke om brott. En motsvarande bestämmelse finns i 39 § i det tredje lagförslaget om ändring av telemarknadslagen i samma proposition och 31 § i den nya radiolagen, som utskottet behandlar i samma sammanhang.

2. Lag om ändring av 38 kap. strafflagen

Enligt utredning till utskottet uppfyller tillverkning av ett avkodningssystem, till exempel ett s.k. smartkort, i vissa fall också rekvisitet för förfalskningsbrott. Åbo hovrätt avkunnade den 21 juni 2001 fyra domar baserade på denna ståndpunkt. För att hindra uppkomsten av olika tolkningar och för att samordna olika rekvisit föreslår utskottet att 38 kap. 8 a § kompletteras med en sekundär bestämmelse.

Lagutskottet framhåller i sitt utlåtande att föreslagna 38 kap. 8 a § strafflagen är för omfattande med hänsyn till ändamålet och att tillämpningsområdet för straffbestämmelserna i strafflagen bör begränsas till att gälla de grövsta och mest klandervärda gärningarna. Vidare påpekar lagutskottet att motiveringen till bestämmelsen är bristfällig och delvis missledande.

Trafikutskottet hänvisar till lagutskottets utlåtande och framhåller att kriminaliseringar i strafflagen bör förbehållas särskilt klandervärda gärningar. Innehav av ett avkodningssystem uppfyller inte i sig villkoren för en särskilt klandervärd gärningsform i bestämmelsen, dvs. för en gärning som begåtts i förvärvssyfte eller så att den är ägnad att orsaka betydande men eller skada. Därför behöver innehav som gärningsform inte inkluderas i bestämmelsen. För att villkoren för särskild klandervärdhet i bestämmelsen skall uppfyllas måste det också annan verksamhet till som avser att främja och sprida användningen av systemen i fråga. Därmed blir all verksamhet som på ett meningsfullt sätt kan bedrivas i förvärvssyfte eller så att den är ägnad att orsaka betydande men eller skada straffbar också som brott mot strafflagen. Och därmed blir det också möjligt att tillgripa adekvata tvångsmedel som husrannsakan. Utskottet påpekar att det faktum att innehav stryks i strafflagen inte innebär att det är tillåtet att inneha avkodningssystem, vare sig för privat bruk eller förberedelse för förvärvsverksamhet. Det är fortfarande straffbart som brott mot 6 § (RP 4 §) 2 mom. om förbud som gäller avkodningssystem. Detta medger att kontrollbefogenheter enligt 4 § utövas också på hemfridsskyddade platser. Vidare är det möjligt att innehav av avkodningssystem i vissa fall uppfyller rekvisitet för innehav av förfalskningsmaterial enligt 33 kap. 4 § strafflagen eller förberedelse till betalningsmedelsbedrägeri enligt 37 kap. 11 § strafflagen. Båda brotten är belagda med hot om fängelsestraff och medger husrannsakan enligt 5 kap. tvångsmedelslagen.

Trafikutskottet understryker i alla fall att de gärningar som nu skall förbjudas och kriminaliseras är nya aspekter på brottslighetens förändrade utseende. Det har blivit allt vanligare med att sprida och använda avkodningssystem och det är allt yngre människor som gör det. I många fall har de ingen uppfattning om att gärningarna är klandervärda. Det händer lätt att innehav och privatbruk, som betraktas som förseelser, blir en inkörsport till allvarlig och skadlig brottslighet enligt strafflagen utan att detta egentligen har varit avsikten. Domstolspraxis får i framtiden utvisa hur lyckad regleringen är och om det visar sig nödvändigt med en ombedömning av bestämmelsernas innehåll.

Lagutskottet ber trafikutskottet precisera motiveringen till bestämmelserna till den del det är fråga om att orsaka skada eller men. Enligt utskottets uppfattning förutsätter uppfyllandet av brottsrekvisitet i den föreslagna bestämmelsen och motiveringen till propositionen inte att den olagliga verksamheten ger upphov till direkt, eller alltid ens en verklig ekonomisk skada. Villkoret för straffbarhet är att gärningen är av sådant slag att den vanligen ger upphov till omfattande eller långvarigt men eller skada. Bestämmelsens lydelse avser detta i och med att den slår fast att en straffbar gärning "är ägnad att orsaka ... betydande men eller skada". Lydelsen hänvisar till ett abstrakt farebrott, som inte förutsätter uppkomst av skada eller men för att rekvisitet skall uppfyllas, utan bara att gärningen utifrån allmän livserfarenhet och verksamhetens särdrag normalt kan bedömas ge upphov till en betydande, dvs. långvarig eller omfattande, skada eller men. Därmed anser utskottet att också en kortvarig eller liten skada kan uppfylla rekvisitet, om gärningen kunde ha orsakat betydande men. Å andra sidan uppfyller till exempel olovligt tittande på tv-program i en liten bekantskapskrets med hjälp av ett avkodningssystem inte nödvändigtvis brottsrekvisitet, eftersom verksamheten normalt inte orsakar allvarlig skada eller allvarligt men, om den inte fortsätter särskilt länge. Verksamhet av denna typ bestraffas därmed fortfarande som en bötesbelagd förseelse.

3. Lag om ändring av telemarknadslagen

I lagförslaget har 46 § om förverkandepåföljder strukits och dessutom har namnet på Teleförvaltningscentralen ändrats till Kommunikationsverket. Vidare har rubriken för 39 § i telemarknadslagen precis som 4 § lagen om förbud mot vissa avkodningssystem preciserats för att den bättre skall svara mot innehållet.

4. Lag om ändring av lagen om integritetsskydd vid telekommunikation och dataskydd inom televerksamhet

I lagförslaget har namnet på Teleförvaltningscentralen ändrats till Kommunikationsverket.

5. Lag om ändring av 2 § lagen om teleförvaltningen

Utskottet har ändrat det femte lagförslaget i propositionen i överensstämmelse med det förändrade rättsläget. De i lagen om skydd för informationssamhällets tjänster föreskrivna uppgifterna lyfts över på Kommunikationsverket från den nedlagda Teleförvaltningscentralen.

6. Lag om upphävande av 7 § 2 mom. radiolagen

Det sjätte lagförslaget i propositionen har blivit obehövligt i och med RP 80/2001 rd och föreslås bli förkastat. Den nya radiolagen avses träda i kraft samtidigt med lagförslagen i detta betänkande.