3.1  Förslag som är kopplade till proportionalitetsprincipen

Enligt förslaget ska gränsvärdena för tillämpning av direktivet höjas (artikel 4). Direktivet ska tillämpas på försäkringsföretag vilkas premieinkomster inte överstiger 15 miljoner euro och vilkas försäkringstekniska avsättningar inte överstiger 50 miljoner euro. 

I direktivet föreslås ett nytt begrepp för lågriskföretag. På lågriskföretag tillämpas vissa lättare och förenklade förfaranden (artikel 29), och vid behov antas närmare bestämmelser om förfarandena genom en delegerad förordning av kommissionen. I artiklarna 29 a─e i direktivet fastställs kriterier för lågriskföretag. Kriterierna handlar om den försäkringsrörelse som ett företag driver och företagets placeringar (artikel 29 a). I artikel 29 b fastställs förfaranden för att kategorisera ett företag som lågriskföretag. Ett företag ska visa för den behöriga myndigheten att företagets affärsverksamhet uppfyller kriterierna i artikel 29 a. Inom en månad efter att ha tagit emot anmälan kan den behöriga myndigheten avslå företagets ansökan om kategorisering av företaget som lågriskföretag. Om den behöriga myndigheten inte vidtar några åtgärder, är lättnaderna tillgängliga för företaget. Uppfyllandet av kriterierna följs upp kontinuerligt som en del av processen för tillsyn över företaget. I princip ska företaget frivilligt meddela om förutsättningarna har förändrats. 

Artikel 29 c innehåller en förteckning över automatiska lättnader som har samband med proportionalitetsprincipen och som följer på kategoriseringen som lågriskföretag. I artikeln fastställs även de principer som ska följas om riskprofilen har förändrats. 

I artikel 29 d fastställs på vilket sätt företag som inte kan kategoriseras som företag med låg riskprofil eventuellt kan tillämpa de förenklade förfarandena enligt proportionalitetsprincipen. De förenklade förfarandena omfattas av kraven på att underhålla system och strukturer för att tillhandahålla de data som ska lämnas till tillsynsmyndigheterna. Lättnaderna gäller även ett kontinuerligt iakttagande av de fastställda kraven på försäkringstekniska avsättningar samt risk- och solvensbedömningar (artiklarna 45.1 b och 45.5). 

I fråga om livförsäkringsavtal som omfattar garantier eller optioner kan de försäkringstekniska avsättningarna i försäkringsföretag som kategoriserats som lågriskföretag beräknas med enklare deterministiska metoder som fastställs i artikel 77.7. I övriga situationer görs beräkningen av sådana finansiella garantier och optioner med stokastiska metoder. Förutsättningen är att värdet på sådana finansiella garantier och optioner inte är betydande. 

Rapporteringsskyldigheterna fastställs i artikel 29 e. Principen är att de förenklade förfarandena kan tillämpas med samtycke av den behöriga myndigheten i fyra år efter att kriterierna inte längre är uppfyllda. 

Artikel 213 a fastställer i sin tur kriterier för försäkringsgrupper med låg riskprofil samt förfaranden enligt proportionalitetsprincipen för sådana försäkringsgrupper. 

En ny punkt 2 a ska läggas till i artikel 41. Enligt punkten kan en anställd i ett försäkringsföretag med låg riskprofil ha flera nyckeluppgifter, då den anställda utgångsmässigt inte annars kan sköta flera nyckeluppgifter. De skriftliga riktlinjerna för riskhantering, intern kontroll, intern revision och utkontraktering ska uppdateras vart tredje år, medan uppdateringen annars ska göras varje år. 

Captivebolag för försäkring och captivebolag för återförsäkring kan göra en egen risk- och solvensbedömning vart annat år, medan bedömningen annars ska göras varje år. 

En ny artikel 109 ska möjliggöra vissa förenklingar av standardformeln vid beräkningen av solvenskapitalkravet, när en viss riskmodul eller riskundermodul inte är relevant för företagets verksamhet. 

3.2  Förslag till ändring av tillsynsförfarandena

Om den behöriga myndigheten vägrar bevilja auktorisation, ska myndigheten underrätta Eiopa om det negativa beslutet. Motivering till beslutet ska anges i underrättelsen. Eiopa driver en databas om negativa beslut. Databasen är tillgänglig för behöriga myndigheter. Förslagen till ändring ingår i artikel 25. 

Ett negativt beslut kan fattas gemensamt i situationer där ett villkor för auktorisation är samråd med en annan myndighet, till exempel i fråga om gränsöverskridande tjänster. Förfarandena för ett gemensamt beslut av två eller flera myndigheter identifieras genom de ändringar som föreslås i artikel 26. 

Artiklarna 30, 36 och 42 ska ändras så att lämplighetsbedömningen i fråga om personer i administrationen, ledningen eller kontrollorgan och ansvariga personer för nyckelfunktioner förtydligas. Artikel 42.4 i förslaget ger den behöriga myndigheten möjlighet att kräva förflyttning av en person som myndigheten har ansett vara olämplig. 

3.3  Förslag till ändring av rapporteringen

När de nya definitionerna avseende lågriskföretag införs i direktivet och sådana försäkringsföretag eventuellt kan utnyttja vissa lättnader som har identifierats i direktivet, anpassas bestämmelserna om rapporteringskrav i artiklarna 35 och 35 a så att lättnaderna även kan beaktas vid rapporteringen. Det är fråga om både innehållet i rapporterna och den frekvens i vilken rapporterna ska lämnas in. Motsvarande ändringar som gäller försäkringsföretag görs även i rapporteringskraven på gruppnivå i artikel 256 b. En ny artikel 35 a fastställer tidpunkter för inlämnande av rapporter och identifierar möjligheten att skjuta upp inlämnandet av rapporter, när det är fråga om exceptionella omständigheter. 

Artiklarna 51 och 256 ska ändras så att strukturen i rapporterna om solvens och finansiell ställning i ett företag och i en grupp blir tydligare. Strukturen ändras så att informationen till försäkringstagare i rapporten ska presenteras åtskild från informationen till andra intressenter. 

När det gäller andra försäkringsföretag och återförsäkringsföretag än försäkringsföretag och försäkringsgrupper med låg riskprofil föreslås det att rapporten om solvens och finansiell ställning, inklusive Solvens II-balansräkningen, ska bli föremål för revision. Bestämmelserna om revision ska ingå i en ny artikel 51 a samt i artikel 256 c när det gäller grupper. 

Tillsynsmyndigheterna ska ge Eiopa statistik över åtgärder och förenklingar enligt proportionalitetsprincipen på deras marknader. Dessa krav ska ingå i artikel 52. 

Genom ändringar i artikel 112 åläggs företag som använder en intern modell för rapportering om solvensen till de behöriga myndigheterna även att regelbundet lämna en beräkning enligt standardformeln av solvenskapitalkravet till tillsynsmyndigheten. 

3.4  Långfristiga garantier

Reglerna för beräkning av riskfria räntesatser ska ändras. Justeringarna i artikel 77 a kräver att extrapoleringen om möjligt ska beakta den information som finansmarknaderna tillhandahåller om de löptider som räntesatserna extrapoleras för. Inverkan av den nya extrapoleringsmetoden ska jämnas ut linjärt för en period som går ut vid utgången av 2032. Under övergångsperioden ska försäkringsföretagen rapportera inverkan av den nya extrapoleringsmetoden, dvs. också rapportera icke utjämnad information. 

När ett försäkringsföretag börjar använda en volatilitetsjustering, ska det godkännas av tillsynsmyndigheten. Ändringarna i artikel 77 d kräver att 85 procent av den riskjusterade spridningen ska beaktas vid volatilitetsjusteringen. För att undvika att volatilitetsjusteringen korrigerar ett högre belopp av investeringsförlusterna än vad en ökning i spridningen av skuldebrevsräntan skulle ge upphov till, ska företaget beräkna ett företagsspecifikt nyckeltal för spridningen av skuldebreven. En landspecifik volatilitetsjusteringskomponent ska ersättas med en makrovolatilitetskomponent för de länder som ingår i euroområdet, i syfte att undvika att inverkan av den landspecifika spridningen blir orimlig, om den landspecifika spridningen plötsligt ökar på grund av enskilda händelser som endast berör denna marknad. Dessa ändringar kompletteras med ändringarna i artikel 122, där den interna modellen beaktar förändringar i volatilitetsjusteringen av spridningen av skuldebreven. Förfarandet kallas dynamisk volatilitetsjustering. 

Förslagen i artikel 106.3 gör det möjligt att göra en symmetrisk justering på 17 procent för investeringar i form av eget kapital, medan den största tillåtna justeringen nu är 10 procent. 

Den gällande artikeln 138 ska ändras för att förtydliga att Eiopa är en behörig myndighet som konsulterar Europeiska systemrisknämnden innan den fastställer en exceptionellt ogynnsam situation. 

Det kommer inte längre att vara möjligt att få tillstånd att använda den undergrupp för investeringar i form av eget kapital som avses i artikel 304.2. Företag som beviljats tillstånd får fortsätta att använda undergruppen. Punkten har inte verkställts i Finland. 

Övergångsbestämmelserna i artikel 308 c om riskfria räntor och övergångsbestämmelserna i artikel 308 d ska stängas så att övergångsbestämmelserna endast kan tillämpas i mycket begränsade situationer när det gäller nya ansökningar. Företag som avser att tillämpa ovannämnda övergångsbestämmelser ska bli tvungna att motivera detta och utarbeta en redogörelse för hur de kan avstå från att tillämpa övergångsbestämmelserna. 

Befogenheterna i artiklarna 77 e, 86 och 111 att anta delegerade förordningar eller genomförandeförordningar ska ses över. I artikel 86 föreslås en ny befogenhet för kommissionen att anta en genomförandeförordning avseende matchningsjustering. 

3.5  Bedömning av förändringar i den ekonomiska miljön

När ett försäkringsföretag gör den risk- och solvensbedömning som avses i artikel 45, ska företaget i framtiden i bedömningen inkludera effekterna av sannolika förändringar i den makroekonomiska miljön och på finansmarknaderna. Bedömningen ska omfatta de ogynnsamma scenariernas inverkan på företagets riskprofil, ekonomiska beslut och solvenskapitalbehov samt på motsvarande sätt konsekvenser av företagets åtgärder för marknadsutvecklingen. 

Det är tillsynsmyndigheternas ansvar att fungera som samtalspartner med vissa företag, särskilt om myndigheterna anser att företagens verksamhet sannolikt kommer att påverkas av förändringar på marknaden. De behöriga myndigheterna ska underrätta företagen om sina bedömningar av de makroekonomiska riskerna och om orosmoment. 

Artikel 132 ska innefatta krav på försäkringsföretag att ta hänsyn till eventuella betydande förändringar i den makroekonomiska miljön och på finansmarknaderna, när företagen gör upp investeringsplaner, och att bedöma i vilken utsträckning investeringarna är föremål för en systemisk risk. 

De nya artiklarna 144 a─144 d ska innehålla bestämmelser för att garantera förmågan att betala ersättning under alla omständigheter. Försäkringsföretagen ska följa upp och analysera likviditetsrisker. När det gäller likviditetshantering är det viktigt att en tillräcklig del av investeringarna kan realiseras snabbt. De behöriga myndigheterna ska ges befogenheter att ingripa (artikel 144 b), om de anser att ett försäkringsföretags betalningsberedskap eller investeringarnas likviditet inte är tillräcklig. De behöriga myndigheterna ska ges möjlighet att i exceptionella situationer och som en sista åtgärd begränsa möjligheten för enskilda livförsäkringsföretags kunder eller alla livförsäkringsföretags kunder att återköpa sina livförsäkringsavtal. 

I artikel 144 c föreslås befogenheter för behöriga myndigheter att ingripa för att kunna säkerställa försäkringsföretagens solvens, när det gäller särskilt allvarliga situationer som berör ett stort antal försäkringsföretag eller hela försäkringsmarknaden. Med stöd av riskbaserade kriterier kan utdelning av medel till ägare eller amortering och räntebetalning av efterställda lån begränsas redan innan solvenskapitalkravet har understigits. 

3.6  Förslag som rör den gröna omställningen (European Green Deal)

Försäkringsföretagen ska bedöma hur klimatförändringarna påverkar deras verksamhet. Konsekvenserna av klimatförändringarna kan eventuellt påverka både skaderisken för de försäkrade objekten och indirekt investeringsobjekten. Skyldigheten att göra en scenarioanalys av klimatförändringarna, som ska fastställas i en ny artikel 45 a, gäller inte försäkringsföretag med låg riskprofil. 

I en ny artikel 304 föreslås två mandat för Eiopa när det gäller risker för den hållbara utvecklingen. Senast 2023 ska Eiopa lägga fram ett förslag till hur de risker som är förknippade med investeringar eller åtgärder som syftar till att påverka klimatförändringarna eller som har sociala mål ska behandlas i tillsynskraven. Eiopa ska regelbundet utvärdera tillämpningen av standardformeln och kalibreringen av tillhörande parametrar för grupperna katastrofrisk för naturfenomen. 

3.7  Förslag som rör grupptillsyn

Bestämmelserna om grupptillsyn ska ändras så att företag som utgör en grupp, men som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, kan identifieras på ett tydligare sätt. 

Definitionen av försäkringsholdingsammanslutning ändras i artikel 213 så att försäkringsholdingsammanslutningar (insurance holding company) och mångbranschholdingföretag (mixed financial holding companys) direkt omfattas av EU-lagstiftningen. I en ny punkt 3 a i artikeln krävs effektiva system för intern kontroll och en tydlig struktur för grupper där moderföretaget är en försäkringsholdingsammanslutning eller ett mångbranschholdingföretag, i syfte att säkerställa en effektiv tillsyn över gruppen. Punkterna 3 b och 3 c innehåller bestämmelser som syftar till att säkerställa ett effektivt utövande av grupptillsynen. Om en grupps struktur utgör ett hinder för utövande av en effektiv tillsyn, får de behöriga tillsynsmyndigheterna som sista åtgärd kräva att gruppens struktur ändras. 

Artikel 214 ska ändras för att förtydliga i vilka situationer ett företag kan uteslutas från grupptillsynen. Det är fråga om situationer där grupptillsyn kan utövas på en annan nivå, till exempel på det mellanliggande moderföretagets nivå. 

Artiklarna 244, 245 och 265 innehåller bestämmelser om indikatorer som gör det möjligt för tillsynsmyndigheter att identifiera transaktioner inom en grupp och riskkoncentrationer och att fastställa hur transaktioner inom en grupp ska rapporteras. Dessa bestämmelser förtydligas. I artikel 258 inkluderas bestämmelser om en minimiuppsättning åtgärder som kan vidtas för att utöva tillsyn över försäkringsholdingsammanslutningar och mångbranschholdingföretag. 

Artikel 262 förtydligas så att målen och de befogenheter som behövs för att utöva tillsyn över grupper vilkas slutliga moderföretag har sina huvudkontor i länder utanför EES, framför allt vid tillämpning av andra metoder än de som identifierats i Solvens II, är tydliga och tillräckliga. En ny artikel 229 a ska göra det möjligt att med den behöriga myndighetens samtycke använda förenklade förfaranden för att integrera icke väsentliga anknutna företag i beräkningen av solvenskapitalkravet på gruppnivå. Samtidigt fastställs tröskelvärden som används för att definiera väsentlighet. 

Reglerna för beräkning av solvensen på gruppnivå ses över genom ändring av artiklarna 220, 222, 228, 230, 233, 234 och 308 b 17 samt genom införande av en ny artikel 233 a i direktivet. Dessa justeringar och tillägg förtydligar vilka företag som kan ingå i beräkningen av solvensen med avräknings- och sammanläggningsmetoden (metod 2) i artikel 233. Samtidigt förtydligas hur solvenskapitalkravet på gruppnivå ska beräknas när flera metoder används. Dessa bestämmelser förtydligar hur företag inom andra sektorer, till exempel kreditinstitut, ska inkluderas i beräkningen av solvensen på gruppnivå. Syftet med förslagen är också att klargöra hur en grupps kapitalbas (own funds), preciserad kapitalbas utan belastning, beräknas. Förslagen syftar även till att förtydliga de övergångsbestämmelser som kan utnyttjas vid beräkningen av försäkringstekniska avsättningar, begreppet riskfri ränta och behandlingen av kapitalbasposter som inte direkt kan användas som sådana för att uppfylla solvenskapitalkravet. Dessutom förtydligas det sätt på vilket ett minimum av solvenskapitalkravet på gruppnivå fastställs när metoden baserad på sammanställd redovisning (koncernbokslut) (metod 1) i artikel 230 eller flera olika metoder används vid beräkning av solvenskapitalkravet. 

Nyckeltalet för det minsta sammanställda solvenskapitalkravet (Minimum Consolidated Group Solvency Capital Requirement) ska justeras så att det återspeglar minimikapitalkravet på nivån för ett enskilt företag. 

Kraven på företagsstyrning på gruppnivå ska specificeras i artiklarna 246 och 257 så att kraven på företagsstyrning i enskilda företag också tillämpas med vederbörliga ändringar på gruppnivå (mutatis mutandis). Genom dessa ändringar omfattas ledningen i en grupps moderföretag eller de funktioner som ansvarar för intern kontroll, så att gruppen ska säkerställa att de skriftliga instruktionerna och policyerna för de företag som ingår i gruppen är samstämmiga och tillräckligt enhetliga. Dessutom klargör ändringarna att de personer som ansvarar för nyckelfunktionerna och som är anställda på en försäkringsholdingsammanslutning eller ett mångbranschholdingföretag uppfyller lämplighetskraven. 

De nya artiklarna 246 a och 246 b förtydligar hur de nya bestämmelserna om makroekonomisk hänsyn ska tillämpas på försäkringsgruppsnivå. 

3.8  Förslag till tillsyn över gränsöverskridande tillhandahållande av försäkringar

När ett försäkringsföretag ansöker om auktorisation eller utvidgning av auktorisationen, ska företaget till ansökan bifoga information om huruvida tidigare ansökningar har avslagits eller återkallats i en EU-medlemsstat. Dessa komplement till ansökningsprocessen har införlivats i artikel 18. Dessutom ska ansökan om auktorisation förses med information om den planerade gränsöverskridande verksamheten. Ändringarna gällande detta ingår i artikel 23. 

Kompletterande bestämmelser om miniminivån för informationsutbytet mellan myndigheterna i hemmedlemsstaten och värdmedlemsstaten föreslås i artikel 33 a. Informationen rör försäkringsverksamhet i värdmedlemsstaten. 

Ändringarna i artiklarna 149 och 152 klargör försäkringsföretagens skyldigheter att underrätta de behöriga myndigheterna om betydande förändringar och eventuella risker i företagens gränsöverskridande verksamhet. De behöriga myndigheterna bör utbyta denna information. Om de behöriga myndigheterna inte kan enas om hur komplicerad gränsöverskridande försäkringsverksamhet ska övervakas, får Eiopa fungera som samordnande myndighet för dessa myndighetsåtgärder. Närmare bestämmelser om detta föreslås i artikel 152 b. Syftet med de föreslagna ändringarna av artikel 153 är att säkerställa att värdmedlemsstaten har en aktuell åtkomst till den information som myndigheten i hemmedlemsstaten förfogar över. Artikel 159 a ger den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten rätt att av den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten kräva information om ett företags solvenssituation, och i situationer där värdmedlemsstaten är allvarligt oroad kan den kräva gemensamma tillsynsåtgärder i företagets lokaler. Eiopas roll är att bidra till att lösa meningsskiljaktigheter mellan behöriga myndigheter. 

3.9  Övergångsbestämmelser i direktiv 2014/51/EU

De övergångsbestämmelser som anges i artikel 94 b i direktiv 2014/51/EU ersätter en upphörd tidsbegränsad övergångsbestämmelse om exponeringar mot staters, centralförvaltningsmyndigheters eller centralbankers åtaganden denominerade i en annan medlemsstats valuta. Enligt förslaget kan sådana exponeringar för åtaganden som ingåtts före 2020 behandlas på samma sätt som exponeringar för åtaganden som är bundna till deras egen valuta. I förslaget anges ingen tidsfrist, utan förfarandet ska gälla tills vidare. 

3.10  Andra ändringar och justeringar av mindre betydelse

Flera definitioner i direktivet ändras så att de överensstämmer med definitionerna i annan EU-lagstiftning om finansmarknader. Dessutom ska hänvisningar i direktivet och hänvisningar till andra EU-rättsnormer ses över med anledning av förslagen. Hänvisningarna till Storbritannien ska strykas som onödiga. 

3.11  Delegerade akter

De delegerade akter som kompletterar direktivförslagen behandlas senare. Dessa förslag har inte ännu getts. 

3.12  Förslag till direktiv om en ram för återhämtning och resolution av försäkringsföretag

Det framlagda förslaget till direktiv innehåller bestämmelser som kompletterar Solvens II i händelse av att förutsättningarna för försäkringsbolags verksamhet äventyras. Direktivet handlar om beredskap mot krissituationer, ekonomisk återhämtning av försäkringsföretag och samordning av resolutionsåtgärder mellan myndigheter. Förslagets tillämpningsområde bör överensstämma med tillämpningsområdet för Solvens II. 

Enligt artikel 3 i förslaget bör en medlemsstat utse en eller flera administrativa myndigheter för att använda resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter och för att göra preliminära analyser av potentiella kriser. Medlemsstaterna får själva avgöra hur de organiserar dessa verksamheter. De myndigheter som ansvarar för resolution bör ha den sakkännedom och de resurser som behövs för att utföra uppgifterna. Om en myndighet också har andra uppgifter, till exempel tillsynsrelaterade uppgifter, bör uppgifterna vara funktionellt åtskilda från resolutionsuppgifterna så att det inte uppstår några intressekonflikter. 

Myndigheterna ska kategorisera företag utifrån företagens risknivå och i enlighet med proportionalitetsprincipen inrikta tillsynsåtgärder baserat på risker. Riskerna ska definieras utifrån vissa kriterier som preciseras i ett senare skede av beredningen. Med stöd av artikel 4 kan de behöriga myndigheterna även tillämpa förenklade och lättare förfaranden. 

I beredskapsplanerna bör grupper förutse eventuella framtida kriser och göra upp planer för hur företagets verksamhet ska anpassas i krissituationer. Dessa analyser och planer bör överlämnas till de myndigheter som ansvarar för resolutionen eller till den myndighet som samordnar dem. Försäkringsföretag som inte ingår i någon grupp bör också göra upp en krisåterhämtningsplan och uppdatera den regelbundet. I varje medlemsstat bör andelen företag som omfattas av krisåterhämtningsplaner vara mer än 80 procent av marknaden, vilket uppenbarligen innebär en andel som står i proportion till premieinkomsten och/eller ersättningsutgiften. Sjuttio procent av företagen bör emellertid vara föremål för myndigheternas resolutionsplaner. Efter prövning från fall till fall kan försäkringsföretag med låg riskprofil undantas från detta krav. Kostnaderna bör täckas med avgifter som tas ut från företag (artiklarna 5─16). Enligt artikel 17 bör de myndigheter som ansvarar för resolution säkerställa ett smidigt samarbete för att uppnå målen och försöka fatta gemensamma beslut. 

I artikel 19 i förslaget fastställs gemensamma parametrar för inledande av resolutionsåtgärder. Myndigheterna kan vidta åtgärder när ett försäkringsföretags verksamhet äventyras eller inte längre uppfyller de krav som ställts på verksamheten. Samtidigt bör de behöriga myndigheterna se till att åtgärder vidtas endast för att bevaka centrala intressenters intressen, främst försäkringstagares, och att åtgärderna överensstämmer med allmänintresset. 

Om kriterierna för att inleda resolutionsåtgärder uppfylls, bör de behöriga myndigheterna ha tillgång till följande verktyg (artiklarna 26─52): 

- Nedskrivningar eller konvertering av företagets åtaganden i form av eget kapital eller främmande kapital. Direktivet skapar en hierarki av efterställdhet för olika instrument och fordringar i form av eget kapital och främmande kapital. Denna hierarki ska komplettera och i vissa situationer förbigå den nationella insolvenslagstiftningen. Principen är att aktieägare ska bära ansvaret innan låntagares fordringar på förlagslån skärs ned. 

- Ett försäkringsföretag kan förbjudas att bevilja nya försäkringar, försäkringar kan om möjligt sägas upp och befintliga återförsäkringsavtal kan om möjligt kommuteras. 

- Delar av affärsverksamheten kan säljas på rådande affärsvillkor. Det är möjligt att förbigå vissa formkrav som annars bör uppfyllas. 

- En del av försäkringsbeståndet kan överföras till ett broföretag som leds av myndigheterna. Broföretaget ska tillfälligt beviljas auktorisation enligt Solvens II. Broföretaget ska försöka sälja den affärsverksamhet som företaget förvaltar så fort som möjligt. 

- Inkuranta tillgångar eller skulder får överföras och förvaltas separat från andra tillgångar och skulder som en del av andra återhämtningsåtgärder när det är motiverat. 

Närmare bestämmelser om åtgärder som kompletterar resolutionen finns i artiklarna 23─25 och 53─66. För att säkerställa att resolutionsbeslut fattas enligt principerna om skydd av tillgångar och i överensstämmelse med bolagsrätten och värdepappersmarknadsrätten, innehåller direktivet relevanta bestämmelser om de förfaranden som de behöriga myndigheterna bör följa innan de fattar resolutionsbeslut. Dessa gäller bland annat i) adekvat värdering av tillgångar och skulder, ii) bedömning av försäkringstagarnas ställning i förhållande till att man endast iakttar den nationella lagstiftningen, iii) samordning av beslutsfattandet mellan olika myndigheter och iv) kommunikation med ledningen i det försäkringsföretag som är föremål för resolution. För att säkerställa finansiell stabilitet kan ersättningsutbetalningen tillfälligt avbrytas under resolutionsförfarandet. 

För resolution av gränsöverskridande grupper (artiklarna 67─71) bör de behöriga myndigheterna med ansvar för resolution inrätta ett tillsynskollegium, där Eiopa deltar. Eiopa bör bidra till att lösa meningsskiljaktigheter mellan medlemmarna i tillsynskollegiet. Tillsynskollegiet bör sträva efter en lösning som är optimal på europeisk nivå, dvs. det kan uppfattas som om vissa nationella intressen bör frångås. 

Försäkringsföretag kan ha dotterföretag eller filialer i tredjeländer. På samma sätt kan försäkringsföretag i tredjeländer ha dotterföretag inom unionen. I artiklarna 72─77 fastställs de principer som ska följas om resolutionsåtgärder vidtas mot ett försäkringsföretag i ett tredjeland och om de vidtas av en behörig myndighet i tredjelandet. De myndigheter som ansvarar för resolution i Europeiska unionen bör med Eiopas medverkan försöka ingå samarbetsavtal för att säkerställa ändamålsenliga resolutionsåtgärder. Bilaterala avtal är inte heller uteslutna. I resolutionsförfarandena är det viktigt att komma överens om de förutsättningar under vilka tillgångar och skulder kan överföras för att betala ersättningar. 

För att försäkringsföretag och grupper av försäkringsföretag ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt direktivet bör de behöriga myndigheterna ha möjlighet att införa olika administrativa sanktioner, om det visar sig att bestämmelserna inte iakttas (artiklarna 78─82). 

Med stöd av förslagen i artikel 90 bör Eiopa inrätta en permanent resolutionskommitté. Eiopa bör samarbeta med Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) och Europeiska bankmyndigheten (Eba) inom ramen för den gemensamma kommitté som inrättats för samarbete mellan dessa myndigheter på grundval av artikel 54 i förordning (EU) nr 1093/2010, förordning (EU) nr 1094/2010 och förordning (EU) nr 1095/2010. 

Om direktivet antogs, skulle det också kräva en ändring av artikel 141 i Solvens II för att säkerställa att de behöriga myndigheterna har tillräckliga befogenheter att i ett tillräckligt tidigt skede vidta åtgärder i situationer där ett försäkringsföretags ekonomiska situation försämras snabbt eller villkoren för utövande av försäkringsverksamhet inte längre är uppfyllda. Syftet med åtgärderna är att förhindra att svårigheterna trappas upp. För att uppnå ett effektivt resolutionsresultat krävs det att bestämmelserna om likvidation och rekonstruktion av försäkringsföretag kan tillämpas parallellt med andra resolutionsåtgärder. 

Vissa bestämmelser i EU:s bolagsrättsdirektiv som syftar till att skydda aktieägarnas och borgenärernas rättigheter kan utgöra ett hinder för de åtgärder som resolutionsmyndigheterna anser vara nödvändiga. Kommissionen föreslår därför ändringar i bolagsrättsdirektivet och förordningen om Eiopas verksamhet. 

6.1  Konsekvenser för lagstiftningen

Förslagen till översyn av Solvens II kräver ändringar i försäkringsbolagslagen och eventuellt i lagen om försäkringsföreningar. De förslag som rör genomförande av direktivet om ekonomisk återhämtning och resolution kräver ändringar i såväl försäkringsbolagslagen och annan finansmarknadslagstiftning som i aktiebolagslagen. 

6.2  Ekonomiska konsekvenser

En höjning av gränsvärdena för tillämpning av Solvens II skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att i större utsträckning införa enklare bestämmelser för små och medelstora företag. Enligt kommissionens bedömning är inverkan av Solvens II på de administrativa kostnaderna ungefär två procent. Inverkan på små företag är antagligen större. Kostnaden för kapitalkraven beror på den nivå på vilken kraven ställs. På EU-nivå kommer 186 företag att underskrida de nya tillämpningsgränserna, och dessutom kan 249 företag dra nytta av de nya föreslagna lättnaderna. 

Förslagens inverkan på solvenskraven på EU-nivå kommer att vara 30 miljarder euro på kort sikt och cirka 90 miljarder euro på lång sikt. En minskning av solvenskraven ska graderas. 

De förslag gällande företag med låg riskprofil som är kopplade till proportionalitetsprincipen och som minskar den administrativa bördan minskar de administrativa kostnaderna för företag med låg riskprofil och samtidigt tillsynsmyndighetens arbetsbörda. Utifrån kommissionens konsekvensbedömningar påverkar förenklingarna och lättnaderna också solvenskapitalkraven. 

Det är ännu inte känt hur stor andel av de finländska försäkringsföretagen som skulle göra en ansökan om tillstånd att använda lättnader för lågriskföretag. Eftersom en stor del av bestämmelserna preciseras genom kommissionens delegerade förordningar och det detaljerade innehållet ännu inte är känt, är det i detta skede också svårt att bedöma omfattningen av dessa konsekvenser för finländska försäkringsföretag. 

De förslag som uttryckligen ålägger försäkringsföretag att analysera riskerna för affärsverksamheten till följd av grön omställning (hållbar utveckling) och klimatförändringar är inte i sig något nytt för försäkringsföretag. Däremot kommer rapporteringen av dessa risker att öka den administrativa bördan. Konsekvenserna torde dock vara marginella. 

Försäkringsföretagens möjligheter att göra långsiktiga investeringar främjas genom en minskning av solvenskraven för sådana investeringar. Det är fortfarande oklart hur investeringar som främjar en hållbar utveckling ska behandlas. Om investeringar som stöder en hållbar utveckling eller andra politiska mål främjas genom lägre solvenskrav, dvs. avvikelser från riskbaserade krav, innebär det att konsekvensbedömningen utvärderas senare. Vid avvikelser från riskbaserade krav ska man acceptera att man är tvungen att kompromissa med målet i Solvens II om att förhindra att försäkringsföretag under det följande året misslyckas med en sannolikhet på 99,5 procent. 

Det är svårt att bedöma konsekvenserna av de kompletterande förslag som rör ekonomisk återhämtning och resolution för finländska företags verksamhet, eftersom sådana åtgärder inte har använts under den tid som Solvens II har varit i kraft. Förslagen ökar den administrativa bördan och kostnaderna. 

När rapporten om solvens och finansiell ställning blir föremål för revision kan detta öka kostnaderna för revisionen. Kostnaderna för revisionen är dock i sin helhet marginella. Å andra sidan kan revisionssammanslutningar eventuellt behöva anställa försäkringsmatematiker för att utföra revisioner av försäkringsföretag. De revisionssammanslutningar som saknar försäkringsmatematisk expertis kommer inte längre att ha förutsättningar att utföra revision av försäkringsföretag. 

6.3  Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

De lättnader som berör lågriskföretag och andra lättnader som är kopplade till proportionalitetsprincipen minskar inte enbart företagens, utan även Finansinspektionens administrativa börda, eftersom rapporteringskraven minskar och rapporteringsfrekvensen minskar. Å andra sidan bidrar en minskning av rapporteringsfrekvensen inte direkt till ett effektivt genomförande av tillsynen. 

När rapporten om solvens och finansiell ställning blir föremål för revision, kan revisionstillsynen eller Finansinspektionen behöva ta ställning till om rapporten har granskats på behörigt sätt. Det är möjligt att en myndighetsanvisning om principerna för revision av rapporten behöver utarbetas. 

Om direktivet om ekonomisk återhämtning och resolution av försäkringsföretag antas, kommer det att påverka Finansinspektionens uppgifter. Om det fattas ett nationellt beslut om att Verket för finansiell stabilitet ska fungera som resolutionsmyndighet för försäkringsföretag, påverkar direktivet även dess verksamhet.