Motivering

Berättelsen innehåller en sammanfattning av Nordiska rådets verksamhet under 1999.

Nordiska rådets 51:a session hölls i Stockholm den 8—11 november 1999. Enligt berättelsen satsade rådet 1999 på närområdessamarbete i Östersjöområdet och Barentsområdet och på internationellt samarbete i riktning mot Centraleuropa.

Under 1999 fortsatte diskussionen om rådets och de nordliga parlamentarikernas roll i att utveckla EU:s nordliga dimension. Det är viktigt att den nordliga dimensionen får en fast förankring och att dess innehåll utvecklas, menar utskottet.

Rådets verksamhet under 1999 omfattade bland annat det andra gemensamma mötet mellan Nordiska rådet och Baltiska församlingen i februari i Helsingfors. Mötet beredde väg för rådets fortsatta engagemang i Baltikum. I april 1999 sammanträdde den första parlamentariska Barentskonferensen i Alta. Den visade att Norden vill satsa inte bara på samarbetet med Nordvästryssland utan också på det parlamentariska samarbetet i Barents och Arktis. Utskottet ser det som en positiv sak att rådet under 1999 har intensifierat sina kontakter också med Centraleuropa och EU:s kandidatländer.

Nordiska rådet vidareutvecklade samarbetet med Ryssland. En ny dimension i samarbetet var att rådsmedlemmar för första gången hade möjlighet att delta i det ryska dumavalet i egenskap av observatörer.

Statsministrarna tog i sin redogörelse upp de utmaningar det nordiska välfärdssamhället står inför på grund av globaliseringen. Vidare lyfte man fram arbetet för att skapa bättre villkor för barn och ungdom i Baltikum och Nordvästryssland samt insatserna för Kaliningrad.

Utrikesministrarna framhöll i sin redogörelse att EU genom den nordliga dimensionen visat ett ökat engagemang och intresse för Nordeuropa och att också Island och Norge har inbjudits att vara med om att utforma EU:s nordliga dimen-sion. De menade att kontakterna med Arktiska rådet och EU:s nordliga dimension bör intensifieras. Vidare behandlade de OSSE och Nato och de nordiska ländernas samarbete och samråd i FN. Utskottet ser det nordiska samarbetet som mycket viktigt inte minst i FN, som håller på att få en starkare roll i den nya internationella situationen.

Försvarsministrarnas redogörelse har blivit ett permanent inslag i rådets arbete. Försvarsministrarna understryker att det nordiska försvarssamarbetet i grunden är pragmatiskt och ständigt anpassar sig till förändringarna i den försvarspolitiska omvärlden. Samarbetet bygger på uppfattningen att säkerheten inte längre kan ses som en fråga om försvar av egna gränser och territorier utan måste betraktas i ett bredare perspektiv. På det internationella planet läggs det allt större vikt vid respekten för de mänskliga rättigheterna och en demokratisk utveckling. Utskottet konstaterar att försvarsmaterialsamarbetet, som fortgått sedan 1994, helt konkret har resulterat i gemensamma helikopterköp.