Motivering
Inledning
Samarbetet mellan staterna i Afrika, Västindien och
Stillahavsområdet (AVS-staterna) och Europeiska unionen
och dess medlemsstater grundar sig på Cotonou-avtalet.
Syftet med avtalet är att främja en hållbar
utveckling och minska fattigdomen i AVS-staterna. Den särskilda
ordningen för marknadstillträde i avtalet upphörde
2007. Därför började man redan 2000 under
kommissionens ledning förhandla fram nya avtal om ekonomiskt
partnerskap (Economic Partnership Agreements, EPA-avtal) som är
förenliga med Världshandelsorganisationen WTO:s
förpliktelser. De här avtalen, som ersätter
handelsbestämmelserna i Cotonoun-avtalet, tar sikte på att gradvis
liberalisera handeln mellan EU och AVS-staterna och integrera AVS-staterna
i världsekonomin med hänsyn till deras behov att utvecklas.
Avtalen lägger samtidigt fast en ram för utvecklingssamarbetet
som ska stärka AVS-ländernas kapacitet att bedriva
produktion och handel.
Läget i EPA-förhandlingarna
Förhandlingarna om ekonomiskt partnerskap är besvärliga
och har inte framskridit planenligt. Det finns sju förhandlingsgrupper.
Förutom den västindiska förhandlingsgruppen,
dvs. Cariforum, finns det var sin grupp för Centralafrika, Västafrika,
staterna i östra och södra Afrika, Östafrikanska
gemenskapen, Södra Afrikas utvecklingsgemenskap och Stillahavsregionen. Det är
endast med länderna i den västindiska regionen
som man lyckats sluta ett fullödigt EPA-avtal med, alltså det
föreliggande avtalet. Med flera andra AVS-stater eller
grupper paraferades i slutet av 2007 interimsavtal som en provisorisk
lösning.
I september i år försökte rådet
för utrikes frågor finna metoder för
hur man kunde driva på förhandlingarna. Tidplanen
och flexibilitet inom de ramar WTO medger hör till de frågor
man försöker nå samförstånd
om för att få förhandlingarna att löpa
på. Utifrån erhållen utredning anser utskottet
det motiverat att förhandlingsläget ombedöms
och prioriteringarna i förhandlingarna tydliggörs.
Avtalen bör ta större hänsyn till AVS-staternas
bräckliga ekonomiska strukturer och skillnaderna mellan
dels parterna, dels AVS-staterna och i mån av möjlighet
fullt ut utnyttja den flexibilitet WTO-avtalet medger. Utskottet
instämmer i regeringens ståndpunkt att EU dessutom
bör kunna erbjuda AVS-staterna utvecklingsfinansiering
till stöd för handeln och stärka deras
kapacitet att uppfylla avtalsförpliktelserna.
Situationen i Cariforum-staterna
I Cariforum-staterna bor det totalt ca 25 miljoner människor.
Bnp är snitt 8 687 US-dollar per capita, men skillnaderna
i utveckling är stor mellan staterna. De flesta av staterna
har en ensidig ekonomisk struktur som bygger på primärproduktion
och export av livsmedel, turism och annan service. Av jordbruksprodukterna
hör socker, bananer och kaffe till de viktigaste exportprodukterna.
Servicenäringen står för 65 procent av bnp
i området. Produktionen och livsbetingelserna i östaterna
hotas av klimatförändringen och är sårbara
vid naturkatastrofer och stigande havsnivåer.
Staterna inom området är beroende av utrikeshandeln.
Av exporten går 55 procent till USA medan importen därifrån
utgör 38 procent. EU är näststörsta
handelspartner (11 % av exporten och 6 % av
importen). Den interna handeln inom området är
blygsam och utgör endast ca 6 procent av den totala handeln.
De primära syftena med avtalet
Avtalet syftar till att Cariforum-staterna gradvis och behärskat
ska integreras i världsekonomin och fattigdomen minska.
Ambitionen är att stärka den ekonomiska tillväxten
och produktionskapaciteten och bidra till omstruktureringar i länderna.
Cariforum-staternas regionala integration och en stärkt
inbördes handel utgör ett starkt element i avtalet.
Med ett omfattande avtal, som utöver bestämmelser
om liberalisering av handeln också innehåller
bestämmelser om bl.a. service, konkurrens, investeringar,
offentlig upphandling och immateriell egendom, vill man stärka
förutsättningarna för en fungerande marknadsekonomi.
Utvecklingssamarbetet intar en viktig position i avtalet. EU
lyfts fram som garant för att Cariforum-staterna får
tillräckligt med stöd för att kunna anpassa
sig till de förändringar avtalet för
med sig och kunna dra nytta av avtalet. Europaparlamentet gav i
mars 2009 sitt bifall till avtalet. En rapport till parlamentet
lyfter fram tre helheter som påverkar måluppfyllelsen:
avtalets effekter för statens tull- och skatteintäkter
och det därpå följande behovet av stöd,
det direkta behovet av stöd i anknytning till genomförandet av
avtalet och stödbehovet hos producenterna i Cariforum-staterna
på områden där avtalet kan antas öka
importen och konkurrensen. Det är viktigt, menar utskottet,
att bevaka dessa helheter för att de viktigaste målen
med avtalet ska nås. Det krävs också ett
starkare regionalt samarbete för att EPA-avtalet ska utfalla
på önskat sätt.
Ekonomiska och utvecklingsmässiga konsekvenser
Avtalet får inga direkta konsekvenser för
den finländska statsbudgeten. Tullarna på import
till EU-området har avskaffats redan tidigare genom rådets
direktiv (EG) nr 1528/2007. Enligt propositionen väntas
handelsbestämmelserna få positiva effekter för
finländska företag som redan är eller
vill etablera sig i Cariforum-området. Den gradvisa nedtrappningen
av tullar i avtalet omfattar vissa för den finländska
exporten viktiga produkter inom maskin- och anläggningsindustrin.
Men det handlar trots allt inte om några större
summor; exempelvis 2008 uppgick Finlands export till området
till 131,7 miljoner euro och importen därifrån
till 98,6 miljoner euro.
Utskottet understryker vikten av att avtalsparterna inte uppmuntrar
till utländska direktinvesteringar genom sänkta
nationella krav och försämrade nationella standarder
i fråga om miljö, arbetsrätt eller arbetsmiljö,
eller genom att luckra upp grundläggande arbetsnormer eller
arbetsrättsliga bestämmelser som syftar till att
värna om och främja den kulturella mångfalden.
En hållbar hantering av naturresurser och miljön
hör till de bärande principerna i avtalet.
Parterna medger att undanröjandet av handelshinder
enligt avtalet kan utgöra en stor utmaning för
Cariforum-staternas jordbruks-, livsmedels- och fiskeproducenter
samt konsumenter. För att utmaningarna ska kunna tacklas är det
angeläget att det hithörande samrådsförfarandet
iakttas och att målen för ett handelsfrämjande
utvecklingssamarbete uppnås, menar utskottet.
I såväl Cariforum- som EU-länderna
behövs det parlamentarisk bevakning för att kunna
avgöra vilka effekter avtalet haft på utvecklingen och
rikta in utvecklingsfinansieringen så att den genererar
resultat. Den parlamentariska kommitté som inrättas
genom avtalet på EU-nivå måste bli ett
fungerande forum för dialogen mellan Europaparlamentet
och Cariforum-staterna.
Behovet av riksdagens samtycke och namnet på avtalet
Avtalet är det första stora avtalet om delad
behörighet som utskottet fått för behandling
efter att Lissabonfördraget trädde i kraft (den
1 december 2009). Lissabonfördraget påverkar behörighetsfördelningen
särskilt när det gäller vissa handelsrelaterade
bestämmelser i Cariforum-avtalet, eftersom fördraget
breddat unionens exklusiva behörighet inte minst i fråga
om investeringar och handel med tjänster. Det är
därför bra att behörighetsfördelningen
mellan unionen och dess medlemsstater förklaras ingående
i propositionen. Det är befogat att tillämpa samma
förfarande också framöver för
att praxis kring Lissabonfördraget ska utkristalliseras.
Riksdagen ska enligt vedertagen praxis godkänna avtal
med delad befogenhet bara till den del bestämmelserna hör
till Finlands behörighet (bl.a. GrUU 6/2001
rd, GrUU 31/2001 rd, GrUU 16/2004
rd, GrUU 24/2004 rd, GrUU
48/2004 rd och GrUU 6/2005
rd). Utifrån denna praxis och med hänsyn
till hur omfattande protokollets bilagor och protokoll är
har regeringen valt att ta in bara de bilagor och protokoll i propositionen som
kan anses innehålla bestämmelser om medlemsstaternas
befogenhet och därmed ingå i riksdagens godkännandebefogenhet.
De förklaringar som hör samman med avtalet har
utelämnats, eftersom de utgör en oavhängig,
självständig helhet som klart skiljer sig från övriga
delar och saknar förpliktande innehåll (GrUU
18/2002 rd).
I propositionen används samma namn på avtalet
som i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L289/I/3
30.10.2008). Tekniskt sett är detta motiverat, men den
främmande förkortningen (Cariforum) är
inte den mest lyckade lösningen ur informations- och klarspråkssynvinkel,
anser utskottet.