Vi beklagar oss över att majoriteten i utskottet på ett helt exceptionellt sätt har avbrutit utfrågningen av sakkunniga. Detta innebär att utskottet de facto inte har haft möjlighet att utföra sitt arbete.

Vi anser att utskottet på detta stadium i första hand borde ha antecknat statsrådets skrivelse för kännedom i stället för att konstatera att det inte har någonting att anmärka.

I enlighet med sitt uppdrag borde utrikesutskottet ha fäst större vikt vid hur Finlands utrikespolitik ska ledas efter det att Lissabonfördraget trätt i kraft och vad statsrådets skrivelse i praktiken betyder för ledningen av utrikespolitiken. Utskottets exceptionellt korta utfrågning av sakkunniga visade att det finns många delområden för vilkas del statsrådets ståndpunkt inte ger tillfredsställande svar på de frågor som aktualiserats eller som annars skulle kräva betydligt mera eftertanke.

Vi understryker att Lissabonfördraget inte ändrar de nuvarande fördragens bestämmelser om att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik baserar sig på ett samarbete mellan medlemsstaternas regeringar. Beslutanderätten i fråga om utrikespolitiken har alltså inte överförts till unionen genom det fördrag som trätt i kraft.

Beslut inom unionen om riktlinjerna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken bygger på enhällighet. Ståndpunkterna om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik godkänns alltså inte med kvalificerad majoritet (ett undantag är ärenden som gäller förfarandet vid verkställigheten av beslut). När det vid utfrågningen av utrikesministeriets sakkunniga framgick att det också inom utrikesministeriet förekommer felaktiga uppfattningar om frågan, är det uppenbart att Lissabonfördragets inverkan på genomförandet av EU:s utrikes- och säkerhetspolitik och Finlands handlingsstrategi i detta sammanhang kräver ytterligare begrundande om verkställigheten av utrikespolitiken.

Statsrådets skrivelse tar inte någon ställning till om det ligger i Finlands intresse att eftersträva en eller två representanter i Europeiska rådets möten. Vid utfrågningen av sakkunniga framgick det att 15 medlemsländer hade protesterat mot Sveriges beslut att endast inbjuda en representant till mötet i december. Det är alltså fortfarande helt möjligt att det framöver också kommer att arrangeras toppmöten i vilka två representanter för medlemsländerna deltar.

Vid utfrågningen av sakkunniga i utskottet ansåg statsministern att presidenten även framöver kan delta i Europeiska rådets möten eller andra toppmöten som den andra representanten. I statsrådets skrivelse behandlas den här frågan emellertid inte alls och man har inte heller skapat procedurer för hur ärendet ska beredas. Det ligger också i framtiden i Finlands intresse att hålla fast vid möjligheten att presidenten kan delta när för Finland viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska ärenden behandlas.

Finlands utrikespolitik bör under alla förhållanden vara enhetlig oberoende av om det gäller utrikespolitiska ståndpunkter i EU, FN eller bilaterala relationer. Detta förutsätter intensivare samverkan mellan republikens president och statsrådet. När presidenten är närvarande vid utrikes- och säkerhetspolitiska utskottets möten bör de viktigaste utrikespolitiska riktlinjer som upptas till behandling i EU:s institutioner diskuteras på förhand. Vi anser det värt att överväga att både statsministern och presidenten i fortsättningen kan föreslå att utskottet ska sammanträda. Samarbetsförpliktelsen gäller ju både presidenten och statsrådet. För att utrikes- och säkerhetspolitiska utskottets roll också i praktiken blir starkare behövs det större resurser för beredning i utskottet, t.ex. ett mindre sekretariat.

Det är synnerligen uppenbart att det behövs både utveckling av utrikes- och säkerhetspolitiska utskottets arbete och regelbundna kontakter mellan presidenten, statsministern och utrikesministern. Vi väntar oss att regeringen lämnar en separat utredning till riksdagen om vilka åtgärder regeringen i praktiken har vidtagit i syfte att stärka samverkan inom utrikespolitiken med respekt för presidentens roll och uppgifter som ledare av utrikespolitiken. Utredningen bör lämnas genast efter att följande riksmöte öppnats.