Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll

En ny tid randas

​En ny tid randas

Kejsaren sammankallar ständerna

Finska kriget 1808–1809 ledde till att Finland blev ett ryskt storfurstendöme. Medan kriget ännu pågick sammankallade kejsar Alexander I ständerna till lantdag i Borgå i mars 1809. Därefter samlades inte lantdagen på över femtio år. De ryska kejsarna tillämpade nämligen en bestämmelse från den svenska tiden, enligt vilken regenten själv beslutade när ständerna skulle sammankallas. Denna period i Finlands historia – då landet styrdes enbart genom kejserliga förordningar och inga genomgripande reformer genomfördes – kallas ibland "statsnatten".

Efter att Ryssland förlorat Krimkriget 1853–1856 framstod behovet av samhälleliga reformer tydligt.

Också situationen i storfurstendömet Finland krävde uttryckligen nya lagar i stället för bara förordningar. Dessutom tillspetsades läget i kejsardömets randområden genom det våldsamma upproret i Polen i början av 1863. För att lindra spänningarna i Finland sammankallade kejsar Alexander II ständerna till Helsingfors i september 1863. Det var upptakten till ett intensivt reformarbete under hösten och den påföljande våren.

​Representanterna

Inte ens tio procent av den vuxna befolkningen i Finland hade rösträtt. För att få rösträtt krävdes en viss förmögenhet, vilket ställde merparten av såväl städernas som landsbygdens befolkning utanför lantdagsarbetet. Lantdagen var enligt medeltida hävd indelad i fyra stånd – adel, präster, borgare och bönder – vilket inte längre motsvarade befolkningsstrukturen i det framväxande moderna samhället.

Adeln

Huvudmannen i varje adelsätt som introducerats på Riddarhuset och upptagits i adelskalendern hade rätt att delta i lantdagen. Ätten kunde vid behov överlåta representationsrätten till vilken annan adelsman som helst.

Prästerskapet

Representanterna utsågs genom omröstning i varje stift och prosteri. Endast kyrkoherdarna och kaplanerna hade rösträtt. Dessutom hade ärkebiskopen och biskoparna alltid rätt att delta i lantdagen.

Borgarna

Rösträtt vid val av lantdagsmän tillföll var och en som hade borgarrättigheter (dvs. rätt att bedriva handel eller hantverk) i en stapelstad eller uppstad. Fastställandet av rösträtten och varje röstandes röstetal var en komplicerad historia, och det var inte alltid som bestämmelserna om valbarhet följdes.

Bönderna

En lantdagsman från varje domsaga utsågs av en sockenvis vald elektorsförsamling. Ibland valdes också elektorerna vid särskilda möten i respektive socken, varigenom lantdagsvalet blev dubbelt representativt.

Bestämmelserna om val till lantdagen skrevs in i en förordning som gavs i mars 1863 (nr 13). Förordningen var i huvudsak ett sammandrag av de regler och procedurer för lantdagsarbetet som gällde under den svenska tiden