7
Specialmotivering
7.1
Lagen om yrkesutbildning
33 §.
Uppdragsutbildning.
Enligt gällande 1 mom. i lagen om yrkesutbildning kan en utbildningsanordnare för en grupp av studerande ordna examina och examensdelar som anges i anordnartillståndet samt examensutbildning som förbereder för dem så att utbildningen beställs och finansieras av finska staten, en annan stat, en internationell organisation, ett finskt eller utländskt offentligt samfund eller en finsk eller utländsk stiftelse eller privat sammanslutning (
uppdragsutbildni
ng).
Det föreslås att
1 mom.
ändras så att det i stället för examina, examensdelar och examensutbildning som förbereder för dem hänvisas till ”examensutbildning i enlighet med sitt anordnartillstånd”. Avsikten med ändringen är att precisera att uppdragsutbildningen uttryckligen är bunden till det tillstånd att ordna utbildning som avses i 22 § i lagen om yrkesutbildning. Avsikten med ändringen är dessutom att precisera att det uttryckligen är i form av examensutbildning som uppdragsutbildning kan ordnas, och inte t.ex. som handledande utbildningar eller sådana utbildningar som avses i 8 §. Lagens 3 § innehåller definitioner, och enligt 2 punkten avses med
examensutbildning
utbildning som behövs för att förvärva yrkeskompetens och som syftar till avläggande av en yrkesinriktad examen eller av en eller flera delar av en yrkesinriktad examen.
Enligt gällande 2 mom. kan uppdragsutbildning inte ordnas för medborgare i stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller för personer som jämställs med medborgare i Europeiska unionen med stöd av ett avtal som Europeiska unionen och dess medlemsstater har ingått med en annan avtalspart, eller för sådana personers familjemedlemmar. Uppdragsutbildning kan inte heller ordnas för personer som har i utlänningslagen (301/2004) avsett EU-blåkort, kontinuerligt eller permanent uppehållstillstånd eller EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, eller för sådana personers familjemedlemmar.
I propositionen föreslås det att uppdragsutbildning i fortsättningen ska kunna ordnas också för medborgare i stater som tillhör EU eller EES och för andra sådana personer som avses i det gällande 2 mom. Därmed föreslås att innehållet i det gällande 2 mom. stryks. Den föreslagna utvidgningen av målgruppen för uppdragsutbildning innebär att det ges nya möjligheter att skaffa en examen som lämpar sig för beställarens behov. Lösningen skulle säkerställa att finska medborgare och medborgare i andra stater som tillhör EU och EES samt medborgare i stater som inte tillhör EU och EES skulle ha jämlika möjligheter att delta i sådan utbildning som beställaren betalar. Det skulle dock fortfarande inte vara möjligt att ta ut avgifter av medborgare i stater som tillhör EU och EES för deltagande i uppdragsutbildning.
Enligt det föreslagna 2 mom. får utbildningsanordnaren inte ordna uppdragsutbildning, om beställaren har för avsikt att förmedla studerande till examensstuderande så att förmedlingen av studerande är vinstdrivande affärsverksamhet. Dessutom föreslås det att det till paragrafen fogas att utbildningsanordnaren ska se till att rättigheterna och skyldigheterna för dem som deltar i uppdragsutbildning har angetts i avtalet om uppdragsutbildning och att de som deltar i uppdragsutbildningen känner till dessa rättigheter och skyldigheter. Avsikten är att genom de tillägg som föreslås förtydliga gällande reglering. Syftet med preciseringarna är att ingripa i missförhållanden som upptäckts i uppdragsutbildningen bland annat i fråga om innehållet i uppdragsutbildningsavtalen och i fråga om de studerandes medvetenhet om sin ställning.
Enligt 1 mom. kan utbildningen beställas av finska staten, en annan stat som är medlem i EU eller EES, en stat utanför EES, en internationell organisation, ett finskt eller utländskt offentligt samfund eller en finsk eller utländsk stiftelse eller privat sammanslutning. Beställare och finansiär kan enligt förslaget i ett typfall vara en utomeuropeisk stat som önskar utbilda en grupp av sina medborgare inom yrkesutbildning för en viss examen. Det ska också vara möjligt att ordna uppdragsutbildning i samband med utvecklingsbistånd eller annat internationellt ekonomiskt bistånd så att beställaren är finska staten, någon annan stat eller en internationell organisation. Därtill ska det kunna vara möjligt också för ett privat företag, med hemort var som helst, att beställa utbildning åt sin personal. Syftet med uppdragsutbildningen är således att beställaren antingen är en aktör som har intresse av att få experter för eget bruk, såsom ett företag som utbildar sina arbetstagare eller en offentlig aktör eller en aktör inom föreningssektorn som har ett allmänt intresse av att främja utbildningen av personer. I definitionen av uppdragsutbildning ingår också att beställaren finansierar utbildningen. Ett sådant enligt lagen om yrkesutbildning godtagbart intresse får enligt förslaget inte utgöras av ett allmänt intresse, såsom att få arbetskraft till branscher med brist på arbetskraft eller att förbättra ställningen för personer som kommer från svåra ekonomiska eller samhälleliga förhållanden. Beställarens intresse bör i princip hänföra sig till beställarens egen verksamhet.
Uppdragsutbildning har dock under den tid lagen varit i kraft ordnats i situationer där beställaren är en vinstdrivande aktör vars affärsverksamhet uttryckligen består av att förmedla studerande till yrkesutbildning och eventuellt också i att sälja tjänster som anknyter till detta, såsom assistans kring olika ansöknings- och inresearrangemang. Dessa beställare har också till fullt belopp eller till betydande del tagit ut de avgifter som de själva betalat till utbildningsanordnaren av de studerande som deltar i utbildningen. Grupperna inom uppdragsutbildningen har bestått av personer mellan vilka det inte funnits något förenande element alls, såsom att vara anställd hos beställaren.
De som ordnar yrkesutbildning kommer enligt förslaget fortfarande att ha möjlighet att använda olika agenter och aktörer inom branschen för marknadsföringen av deras utbildning. En sådan agent kan dock inte fungera som beställare av utbildningen, utan den studerande ska antingen på eget initiativ söka till utbildningen via de normala antagningsvägarna eller så ska beställaren vara en godtagbar aktör av det slag som anges i lagen. Beställaren kan enligt förslaget till exempel vara ett välfärdsområde. När det samlar ihop en grupp för en uppdragsutbildning, kan välfärdsområdet anlita en konsult som sköter marknadsföringen och letar upp deltagare, varpå välfärdsområdet är den instans som väljer ut studerande till gruppen. Enligt förslaget är det utbildningsanordnaren som ingår avtal om uppdragsutbildningen med välfärdsområdet och säkerställer de studerandes behörighet, medan eventuella betalningar går från de studerande till välfärdsområdet och från välfärdsområdet till högskolan utan inblandning av förmedlare eller konsulter. Det bör dock noteras att utgångspunkten ändå är att det är beställaren som finansierar utbildningen.
Ett viktigt syfte med lagen är att trygga att de studerandes tillgångar inte hamnar hos otillförlitliga mellanhänder. Det bör också noteras att även om beställaren kan ta ut sådana avgifter av de studerande som lagstiftningen tillåter, bör beställaren i regel därutöver delta i utbildningen av de studerande genom ekonomiska satsningar. Om ett företag fungerar som beställare, kan beställarens godtagbara intresse inte vara ett allmänt intresse, såsom att få arbetskraft till branscher där det råder brist på arbetskraft, eller att förbättra ställningen för personer som kommer från utsatta ekonomiska eller samhälleliga förhållanden, om beställaren till betydande del återkräver de avgifter som beställaren betalat till utbildningsanordnaren av de studerande.
Enligt 3 mom. i den gällande paragrafen tillämpas bestämmelserna i 70–79 § och 95 § inte på uppdragsutbildning som ordnas annanstans än i Finland. På uppdragsutbildning tillämpas inte annars bestämmelserna i 10 kap. Det föreslås att momentet i fråga stryks som onödigt, eftersom ett moment med samma innehåll finns i det sista momentet i 34 § i lagen om yrkesutbildning, i vilket det inte föreslås några ändringar.
34 §.Bestämmelser som tillämpas på uppdragsutbildning.
I paragrafen föreskrivs det om de bestämmelser som tillämpas på uppdragsutbildning. Enligt paragrafens 1 mom. tillämpas på uppdragsutbildning inte vad som i 24 § föreskrivs om undervisnings- och examensspråk, 25 § om verksamhetsområde och 26 § om minimiantalet studerandeår. Det föreslås att det till paragrafen fogas att på uppdragsutbildning inte heller tillämpas vad som i 28 § föreskrivs om anordnande av examina eller utbildning i syfte att uppnå ekonomisk vinst. Den föreslagna ändringen motsvarar nuläget, där uppdragsutbildning ordnas enligt företagsekonomiska principer, och den fogas till lagen för tydlighetens skull.
36 §. Finansiering av och avgifter för uppdragsutbildning och utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
I paragrafen föreskrivs det om avgifter som tas ut för uppdragsutbildning.
Enligt 1 mom. får uppdragsutbildning och i 35 § avsedd utbildning som ordnas utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet inte försämra utbildningsanordnarens förutsättningar att ordna examina och utbildning som anges i anordnartillståndet. I momentet föreslås inga ändringar.
Enligt 2 mom. ska utbildningsanordnaren av den som beställer utbildningen ta ut en sådan avgift för ordnandet av uppdragsutbildningen som åtminstone täcker kostnaderna för utbildningen. Den som har beställt utbildningen har rätt att av de studerande som deltar i uppdragsutbildningen ta ut avgifter i enlighet med lagstiftningen i beställarens placeringsstat eller i enlighet med beställarens praxis. Momentet föreslås preciseras så att den som beställt utbildningen ska ha rätt att av de studerande som deltar i uppdragsutbildningen ta ut avgifter i enlighet med lagstiftningen i beställarens placeringsstat eller i enlighet med beställarens praxis, med hänsyn till levnadskostnaderna i de studerandes utreseland. När det gäller avgifternas storlek hänvisas det alltså till levnadskostnaderna i avreselandet, och i förhållande till dem ska de avgifter som tas ut av den studerande vara skäliga. Dessutom föreslås att momentet preciseras så att utbildningsanordnaren ska rikta avkastningen av uppdragsutbildningen till sin egen utbildningsverksamhet. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar gymnasielagens bestämmelse om uppdragsutbildning, och därmed förenhetligas bestämmelserna om uppdragsutbildning på andra stadiet. Uppdragsutbildningen får i och för sig vara vinstdrivande verksamhet, men eventuella vinster ska enligt förslaget riktas till utbildningsanordnarens egen utbildningsverksamhet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt
3 mom.
enligt vilket beställaren dock inte får ta ut avgift enligt 2 mom. av medborgare i stater som hör till EU eller EES eller av vissa andra i momentet angivna aktörer. Bestämmelserna motsvarar den föreslagna 105 a §, där det föreskrivs om tredjelandsmedborgares skyldighet att betala läsårsavgift. Avgift får inte tas ut av den som är medborgare i en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, av den som jämställs med medborgare i Europeiska unionen med stöd av ett avtal som Europeiska unionen och dess medlemsstater har ingått med en annan avtalspart och inte heller av i utlänningslagen avsedda familjemedlemmar till ovan nämnda personer. Avgift får inte heller tas ut av den som har ett i utlänningslagen avsett EU-blåkort och inte heller av dennes i utlänningslagen avsedda familjemedlemmar. Avgift får inte heller tas ut av den som är en sådan familjemedlem till en finsk medborgare som avses i utlänningslagen eller av den som har ett i utlänningslagen avsett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta och inte heller av dennes i utlänningslagen avsedda familjemedlemmar. Avgift får inte heller tas ut av den som när studierna inleddes haft ett i utlänningslagen avsett uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd och vars tillstånd inte senare har återkallats med stöd av 58 § 4 mom. i den lagen.
Den föreslagna bestämmelsen säkerställer att examensutbildning som ordnas som uppdragsutbildning alltid är avgiftsfri för finska medborgare och för medborgare i stater som tillhör EU och EES. Enligt förslaget är det på beställarens ansvar att säkerställa att ta ut avgifter endast av sådana personer av vilka avgift enligt lag får tas ut. I avtalet mellan utbildningsanordnaren och beställaren ska det vara möjligt att ta in bestämmelser om sanktioner, ifall utbildningsanordnaren får kännedom om att beställaren inte iakttar lagens bestämmelser om uttagande av avgifter. Lagstiftningen om yrkesutbildning får inte begränsa arbetsgivarens och arbetstagarens frihet att sinsemellan komma överens om att arbetstagaren i utbyte mot erhållen utbildning förbinder sig att till exempel stanna kvar hos arbetsgivaren för en viss tid och att betala ersättning, om han eller hon inte fullgör denna förbindelse.
73 §.Utbildningsersättningar.
I paragrafen föreskrivs det om utbildningsersättningar som betalas till arbetsgivaren. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket det inte är möjligt att få utbildningsersättning för studerande som deltar i sådan utbildning som är belagd med läsårsavgift som avses i 105 a §.
100 §.Rätt till avgiftsfria måltider.
I paragrafen föreskrivs det om rätten till avgiftsfria måltider för studerande inom utbildning för en grundexamen eller inom utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Det föreslås att
2 mom.
ändras så att det till bestämmelsen fogas en hänvisning till den föreslagna 105 a §. De som deltar i sådan utbildning belagd med läsårsavgift som avses i paragrafen ska inte ha rätt till avgiftsfria måltider.
102 §.Studiesociala förmåner i läroavtalsutbildning.
I paragrafen föreskrivs det om studiesociala förmåner för studerande i läroavtalsutbildning. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 6 mom., enligt vilket studerande som deltar i utbildning som är belagd med läsårsavgift enligt 105 a § inte ska ha rätt till de studiesociala förmåner som föreskrivs för studerande i läroavtalsutbildning.
104 §.Beviljande av och rätt till en plats på ett internatboende.
I paragrafen föreskrivs det om grunderna för beviljande av platser på ett internatboende och om studerandes rätt till en sådan plats. Det föreslås att 4 mom. ändras så att studerande som deltar i utbildning som är belagd med läsårsavgift enligt 105 a § inte ska ha rätt till avgiftsfri plats på ett internatboende.
105 a §. Läsårsavgift som tas ut av tredjelandsmedborgare för utbildning.
Till lagen om yrkesutbildning fogas enligt förslaget en ny 105 a §, där det föreskrivs om de läsårsavgifter för utbildning som tas ut av tredjelandsmedborgare. Den föreslagna skyldigheten att betala läsårsavgift gäller i regel personer som vistas i Finland med uppehållstillstånd som beviljats på grund av studier. Personer som fått kontinuerligt uppehållstillstånd (A-tillstånd) är till exempel personer som kommit till landet som högskolestuderande. Personer som fått tillfälligt uppehållstillstånd (B-tillstånd) är till exempel personer som anländer till landet för att avlägga yrkesexamen.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska utbildningsanordnaren hos en studerande som antagits till utbildning enligt denna lag och som är medborgare i ett tredjeland ta ut en läsårsavgift som åtminstone täcker de genomsnittliga kostnaderna för ordnandet av utbildningen. Med tredjelandsmedborgare avses medborgare i andra länder än Europeiska unionens medlemsstater eller Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Enligt det föreslagna 1 mom. är betalning av läsårsavgiften en förutsättning för deltagande i undervisningen. Utbildningsanordnaren ska följa upp om den studerande har betalat avgiften. Om en person inte betalar läsårssavgiften, har han eller hon inte rätt att delta i undervisningen eller annan utbildning.
Det vore inte ändamålsenligt att beräkna en fast läsårsavgift per examen, eftersom kostnaderna för att ordna samma utbildning kan variera avsevärt mellan olika utbildningsanordnare. Avsikten är att Utbildningsstyrelsen årligen ska ta fram material för utbildningsanordnarna om de genomsnittliga kostnaderna för respektive utbildningsområde och examina till stöd för utbildningsanordnarens egen kostnadsberäkning. Utbildningsanordnaren kan således inom ramen för sin prövningsrätt besluta om beloppet på avgiften, förutsatt att avgiften i snitt motsvarar utbildningsanordnarens egna, varierande, kostnader. Utbildningsstyrelsens kalkyler ska ge riktgivande information om kostnaderna till stöd för utbildningsanordnarens egna beräkningar. När läsårsavgiftens storlek bestäms ska även de fasta kostnader som utbildningsanordnaren förorsakas tas i beaktande, så att statsandelsfinansieringen inte används för utbildning av personer från tredjeländer. Läsårsavgiftens belopp får således inte basera sig enbart på marginalkostnaderna.
Storleken på avgiften för en och samma examen kan därmed variera från utbildningsanordnare till utbildningsanordnare. Utbildningsanordnaren kan till exempel konstatera att kostnaderna för utbildning som ordnas på en arbetsplats är lägre än kostnaderna för utbildning som ordnas i läroanstaltsmiljö, och på den grunden ta ut en lägre läsårsavgift av vissa studerande. Storleken på avgiften kan således variera från studerande till studerande beroende på vilka studier var och en av de studerande som är skyldiga att betala läsårsavgift bedriver och hur stor del av studierna den studerande avlägger i utbildning som ordnas på en arbetsplats. Inom yrkesutbildningen kan den läsårsavgift som bestämts innan den studerande inledde sina studier och som den studerande betalar under studiernas gång konstateras vara överdimensionerad, eller så kan man konstatera att utbildningen ordnats på ett mer kostnadseffektivt sätt, till exempel på grund av utbildning som ordnats på en arbetsplats. Utbildningsanordnaren föreslås i så fall ha möjlighet att återbetala en del av den läsårsavgift som den studerande redan har betalat eller alternativt kan utbildningsanordnaren gottgöra en del av följande läsårsavgift.
Den som söker till studier ska informeras om hur läsårsavgiften bestäms under hela studietiden. Med detta avses att utbildningsanordnaren ska vara skyldig att meddela beloppet av läsårsavgifterna och utarbeta principer för prissättningen av dessa avgifter och informera de studerande om hur stora de är. Syftet med bestämmelsen är att förbättra de studerandes rättsskydd så att de har möjlighet att bedöma kostnaderna för studierna under hela studietiden.
Utbildningsanordnarna ska enligt förslaget utarbeta verksamhetsprinciper som de tillämpar på återbetalning av betalda läsårsavgifter, gottgörelse av läsårsavgifter samt återbetalning av läsårsavgifter om den studerande till exempel avbrutit studierna eller avgått. Uttaget av läsårsavgifter samt eventuella återbetalningar och gottgörelser av avgifterna ska genomföras så att de studerande behandlas jämlikt. Det är inte möjligt att retroaktivt höja en läsårsavgift som redan tagits ut av en studerande. Utbildningsanordnaren ska informera om sina läsårsavgifter och om de principer enligt vilka avgiften kan sänkas under studietiden. Bestämmelser om skyldigheten att informera om läsårsavgifter ska enligt förslaget ingå i 123 § i lagen om yrkesutbildning.
Utbildningsanordnaren ska inte heller ta ut en läsårsavgift så att det i början av studierna tas ut en klart lägre läsårsavgift av den studerande än vad den studerande i snitt borde betala för att täcka kostnaderna för examen, undantaget på sådana grunder som anges ovan, eftersom man ska kunna försäkra sig om att läsårsavgifterna tas ut i realtid och för att kostnaderna för den studerande inte ska fördela sig alltför ojämnt. Exempelvis ska läsårsavgifterna inte fastställas så att avgiften för det första läsåret är mindre än avgiften för övriga år. De influtna läsårsavgifterna ska vara konsekventa och eventuella lättnader särskilt gälla den tid då största delen av kostnaderna för examen redan har betalats.
Studier som är belagda med läsårsavgift handlar inte om verksamhet som bedrivs på en konkurrensutsatt marknad eller sådan ekonomisk verksamhet som avses i EU:s regler om statligt stöd. Ärendet behandlas i slutet av avsnitt 4.2.7 bedömning av huruvida villkoren för statligt stöd i EU uppfylls och konkurrenseffekter.
Enligt den föreslagna 1 mom.
1 punkten
tas avgift dock inte ut av studerande som har ett i utlänningslagen avsett EU-blåkort och inte heller av dennes i den lagen avsedda familjemedlemmar. Europeiska unionens blåkort är avsett för personer som kommer till Finland för en högkvalificerad anställning.
Enligt den föreslagna 1 mom.
2 punkten
tas avgift dock inte ut av en studerande som har ett i utlänningslagen avsett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, och inte heller av dennes i utlänningslagen avsedda familjemedlemmar.
Enligt den föreslagna 1 mom.
3 punkten
tas avgift dock inte ut av en studerande som har kontinuerligt uppehållstillstånd. Som kontinuerligt (A) uppehållstillstånd beviljas till exempel uppehållstillstånd för arbetstagare (om det inte är fråga om tillfälligt arbete), uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd (asyl och alternativt skydd), uppehållstillstånd för studier för högskoleexamen och uppehållstillstånd på grund av familjeband i situationer där anknytningspersonens uppehållstillstånd är kontinuerligt. För studier inom yrkesutbildning beviljas uppehållstillstånd som tillfälligt (B) uppehållstillstånd, och motsvarande tillfälliga tillstånd beviljas också för dessa studerandes familjemedlemmar.
Den föreslagna bestämmelsen innebär att en person som fått asyl eller alternativt skydd i Finland är skyldig att betala läsårsavgift, men inte dennes familjemedlemmar. Inte heller familjemedlemmar till finska medborgare som vistas i Finland med kontinuerligt uppehållstillstånd som grundar sig på familjeband är enligt förslaget skyldiga att betala läsårsavgift. Studerande som kommer till Finland för att studera i läroavtalsutbildning behöver uppehållstillstånd på grund av arbete. Således är de studerande som kommer till Finland för att studera i läroavtalsutbildning med ett kontinuerligt uppehållstillstånd som beviljats på grund av arbete enligt förslaget inte skyldiga att betala läsårsavgift.
Enligt den föreslagna 1 mom.
4 punkten
tas avgift dock inte ut av en studerande som har permanent uppehållstillstånd. Erhållande av permanent uppehållstillstånd kan med fog anses vara en sådan stark anknytning till Finland som leder till att personen har rätt till avgiftsfri utbildning. Inte heller familjemedlemmar till en person som vistas i Finland med permanent uppehållstillstånd och som har beviljats uppehållstillstånd i Finland på grund av familjeband är enligt förslaget skyldiga att betala läsårsavgift.
Enligt den föreslagna 1 mom.
5 punkten
tas avgift dock inte ut av en studerande som när studierna inleddes hade ett i utlänningslagen avsett uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd och vars tillstånd inte senare har återkallats med stöd av 58 § 4 mom. i den lagen. Den som fått tillfälligt skydd är inte skyldig att betala läsårsavgift. I nuläget ska det tillfälliga skyddet tillämpas i anslutning till Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande bestämmelser som gäller högskolorna.
Enligt den föreslagna 1 mom.
6 punkten
tas avgift dock inte ut av studerande som deltar i uppdragsutbildning. Uppdragsutbildningen betalas av den som beställer utbildningen.
Enligt den föreslagna 1 mom.
7 punkten
tas avgift dock inte ut av en studerande som är läropliktig enligt 2 § i läropliktslagen. I denna proposition föreslås det att 2 § i läropliktslagen ändras så att minderåriga barn eller unga från tredjeländer som vistas i Finland i studiesyfte i fortsättningen inte ska vara läropliktiga. När en person har fyllt 18 år, dvs. efter att läroplikten upphört, har han eller hon rätt att fortsätta i avgiftsfri utbildning på det sätt som föreskrivs i 16 § i läropliktslagen.
Enligt den föreslagna 1 mom.
8 punkten
tas avgift dock inte ut av en studerande som har tillfälligt uppehållstillstånd på högst ett år på grund av deltagande i ett utbytesprogram för studerande. I Finland studerar varje år flera personer på andra stadiet inom utbytesprogram. Med utbytesprogram avses utbytesprogram som ordnas av etablerade aktörer, såsom Rotary eller AFS, där personen har sin egentliga studieplats i sitt hemland och avsikten är att personen som en del av sina studier ska vistas i Finland i högst ett år.
Enligt det föreslagna
2 mom.
tas avgift med avvikelse från 1 mom. 3 punkten dock ut av studerande vars första uppehållstillstånd har beviljats på grund av studier. Enligt det föreslagna momentet kvarstår skyldigheten att betala läsårsavgift om den studerande byter sitt uppehållstillstånd till exempel till ett uppehållstillstånd som är avsett för arbete. I praktiken avses med bestämmelsen vuxenstuderande, eftersom läropliktiga inte är skyldiga att betala läsårsavgift efter att ha fått en hemkommun i Finland. Endast de personer i läropliktsåldern som kommer till Finland i studiesyfte är enligt förslaget skyldiga att betala läsårsavgift.
Att byta tillståndsgrunden från uppehållstillstånd för studerande till uppehållstillstånd för arbetstagare har varit det främsta sättet att kringgå läsårsavgifter på högskolenivå, och det är därför motiverat att förhindra detta också på andra stadiet. Med tanke på fastställande av läsårsavgifterna är det alltså av avgörande betydelse att personen har anlänt till Finland för första gången i studiesyfte med uppehållstillstånd för studerande. Motsvarande bestämmelser i högskolelagarna träder i kraft den 1 augusti 2026. Skyldigheten att betala läsårsavgift kvarstår också i det fall att den studerande byter studieplats mellan utbildningsanordnare eller börjar avlägga en andra examen efter att ha avbrutit studierna för den första examen. Skyldigheten att betala läsårsgift kvarstår enligt förslaget också i det fall att personen utexamineras, arbetar och senare söker sig till en ny utbildning. Den situation som beskrivs ovan blir dock inte särskilt ofta tillämplig, eftersom en person som befinner sig i en sådan situation skulle ha tid att vistas tillräckligt länge i landet utan uppehåll för att få permanent uppehållstillstånd. Skyldigheten att betala läsårsavgift upphör i samtliga fall senast när ifrågavarande person får permanent uppehållstillstånd. Erhållande av permanent uppehållstillstånd kan med fog anses vara en sådan stark anknytning till Finland som leder till att personen har rätt till avgiftsfri utbildning.
Enligt det föreslagna momentet tas avgift ut också av studerande som vistas i Finland med ett kontinuerligt uppehållstillstånd som grundar sig på familjeband i en situation där anknytningspersonen vistas i Finland med ett uppehållstillstånd som grundar sig på studier eller med ett kontinuerligt uppehållstillstånd, men där dennes första uppehållstillstånd har beviljats på grund av studier. Med bestämmelsen avses i praktiken situationer där anknytningspersonen vistas i Finland med ett kontinuerligt uppehållstillstånd som beviljats för högskolestudier eller dennes första uppehållstillstånd har beviljats för högskolestudier. Den föreslagna bestämmelsen gäller i regel maken till en person som studerar eller har studerat vid en högskola, eftersom läropliktiga inte är skyldiga att betala läsårsavgift efter att ha fått hemkommun, oberoende av grunden för uppehållstillståndet för hans eller hennes anknytningsperson. Genom bestämmelsen eftersträvas en jämlik behandling av familjemedlemmar till studerande på högskolenivå respektive på andra stadiet. Enligt den gällande lagstiftningen får familjemedlemmar till studerande på högskolenivå kontinuerligt (A) uppehållstillstånd och familjemedlemmar till studerande på andra stadiet tillfälligt (B) uppehållstillstånd.
Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen får undervisnings- och kulturministeriet genom förordning utfärda närmare bestämmelser om grunderna för bestämmande av de läsårsavgifter som avses i 1 mom. På detta sätt möjliggörs en mer detaljerad reglering av bestämmandet av läsårsavgifter, om det framkommer behov av att styra besluten om läsårsavgifter till exempel i syfte att förenhetliga verksamhetssätten till vissa delar eller för att förbättra de studerandes rättsskydd.
Direktivet om kombination av tillstånd säkerställer att arbetstagare från tredjeland ska åtnjuta likabehandling i förhållande till medborgarna i den medlemsstat där de vistas på de områden som definieras i direktivet, till exempel inom arbetslivet, utbildning och i fråga om social trygghet. I direktivet avses med
arbetstagare från tredjeland
en tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa på en medlemsstats territorium, lagligen vistas där och har tillstånd att arbeta inom ramen för ett anställningsförhållande i den medlemsstaten i enlighet med nationell rätt, kollektivavtal eller praxis (artikel 2.1 b). Rätten till likabehandling gäller även tredjelandsmedborgare som i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt har beviljats inresa till en medlemsstat i andra syften än arbete och som får arbeta (artikel 12.1). Medlemsstaterna får begränsa rätten till likabehandling i fråga om utbildning och yrkesutbildning genom att begränsa dess tillämpning till de arbetstagare från tredjeland som har anställning eller har haft anställning och är registrerade som arbetslösa (artikel 12.2 a i) och genom att fastställa specifika villkor i enlighet med nationell rätt, inbegripet krav på språkkunskaper och betalning av utbildningsavgifter, för tillträde till universitetsutbildning och annan högre utbildning och till yrkesutbildning som inte är direkt kopplad till det specifika arbete som anställningen avser (artikel 12.2 a (iv). När det gäller yrkesutbildning möjliggör direktivet ett undantag i fråga om yrkesutbildning som inte är direkt kopplad till det specifika arbete som anställningen avser (i den engelskspråkiga versionen ”directly linked to the specific employment activity”). Avläggande av en separat yrkesexamen betraktas inte som verksamhet som syftar till viss sysselsättning. Studerande som anländer till yrkesutbildning i Finland har i regel inte någon anställning som förutsätter vissa sysselsättande åtgärder, och avläggandet av en yrkesexamen tolkas allmänt inte heller som att det siktar på en viss form av sysselsättning, även om avläggandet av en yrkesexamen ökar förutsättningarna för att hitta sysselsättning i Finland. För dem som sysselsätts i ett visst arbete är grunden för uppehållstillstånd i regel arbete. För innehavare av ett sådant uppehållstillstånd är det avgiftsfritt att förvärva kompetens inom examensutbildningen. Direktivet begränsar därmed inte uttaget av läsårsavgifter för yrkesutbildning av den som är medborgare i en stat som inte tillhör Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, även om det är fråga om en person som vistas i landet med tillfälligt uppehållstillstånd eller om uppehållstillstånd för en familjemedlem till den studerande.
123 §.Information om möjligheterna att avlägga examina och om utbildningen.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att utbildningsanordnaren är skyldig att informera också om de läsårsavgifter som föreslås i 105 a §.
7.2
Gymnasielagen
9 §. Uppdragsutbildning.
Paragrafen gäller ordnande av uppdragsutbildning inom gymnasieutbildningen. Det föreslås att 1 och 4 mom. ändras. Enligt gällande 1 mom. i gymnasielagen får en utbildningsanordnare i vars tillstånd ingår rätt att ordna utbildning som leder till International Baccalaureate-examen ordna undervisning som leder till sådan examen för studerande som kommer till Finland, om utbildningen beställs och finansieras av en annan stat, en internationell organisation eller ett finländskt eller utländskt offentligt samfund eller av en finländsk eller utländsk stiftelse eller privat sammanslutning. Paragrafen ändrades den 1 januari 2015 så att uppdragsutbildning dock inte får ordnas, om beställarens syfte endast är att förmedla studerande som examensstuderande utan att ha för avsikt att finansiera utbildningen. Utbildningsanordnaren ska se till att rättigheterna och skyldigheterna för dem som deltar i uppdragsutbildning har angetts i avtalet om uppdragsutbildning och att de som deltar i uppdragsutbildningen känner till dessa rättigheter och skyldigheter. Enligt 4 mom. ska utbildningsanordnaren av den som beställer utbildningen ta ut en sådan avgift för ordnandet av uppdragsutbildningen som åtminstone täcker kostnaderna för utbildningen. Avgiften ska även täcka kostnaderna för de studiesociala förmåner som avses i 35 §. Utbildningsanordnaren ska rikta avkastningen av uppdragsutbildningen till sin egen utbildningsverksamhet. Den som har beställt utbildningen har rätt att hos de studerande som deltar i uppdragsutbildningen ta ut avgifter i enlighet med lagstiftningen i beställarens placeringsstat eller i enlighet med beställarens praxis. På undervisning som ordnas som uppdragsutbildning tillämpas inte lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet (1705/2009).
Det tillägg som från och med den 1 januari 2025 företagits i
1 mom.
preciseras enligt förslaget så att det motsvarar formuleringarna i den ändring som görs i lagen om yrkesutbildning. Det föreslås att momentet ändras så att utbildningsanordnaren inte får ordna uppdragsutbildning, om beställaren har för avsikt att förmedla studerande så att de ska bli examensstuderande så att förmedlingen av studerande är vinstdrivande affärsverksamhet.
Enligt föreslaget preciseras 4 mom. så att den som beställt utbildningen ska ha rätt att av de studerande som deltar i uppdragsutbildningen ta ut avgifter i enlighet med lagstiftningen i beställarens placeringsstat eller i enlighet med beställarens praxis, med hänsyn till levnadskostnaderna i de studerandes utreseland. När det gäller avgifternas storlek hänvisas det alltså till levnadskostnaderna i avreselandet, och i förhållande till dem ska de avgifter som tas ut av den studerande vara skäliga. Bestämmelsen motsvarar den ändring som föreslås i lagen om yrkesutbildning.
34 a §. Läsårsavgift som tas ut av tredjelandsmedborgare för utbildning.
Det föreslås att det till gymnasielagen fogas en ny 34 a § med bestämmelser om de läsårsavgifter som tas ut för utbildning av tredjelandsmedborgare. Enligt det föreslagna 1 mom. ska utbildningsanordnaren hos en tredjelandsmedborgare ta ut en läsårsavgift av en studerande som antagits till utbildning enligt denna lag och som ansöker om uppehållstillstånd på grund av studier eller vistas i landet med ett uppehållstillstånd som beviljats på grund av studier. Med tredjelandsmedborgare avses medborgare i andra länder än Europeiska unionens medlemsstater eller Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Läsårsavgift tas också ut av tredjelandsmedborgare som bedriver i denna lag avsedda studier i distansundervisning. Med bestämmelsen avses tredjelandsmedborgare som bedriver distansstudier från sitt ursprungsland.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska läsårsavgiften uppgå till minst det genomsnittliga priset per enhet för gymnasieutbildning. Om utbildningsanordnarens pris per enhet är lägre än det genomsnittliga priset per enhet för gymnasieutbildning, ska läsårsavgiftens storlek uppgå till minst utbildningsanordnarens pris per enhet. Beloppet av den avgift som tas ut av studerande som antagits för att avlägga ett eller flera läroämnen är det genomsnittliga priset per enhet per studiepoäng eller ett lägre pris per enhet per anordnare dividerat med talet 30.
Bestämmelser om det genomsnittliga priset per enhet för gymnasieutbildning utfärdas årligen genom förordning av statsrådet. Om utbildningsanordnarens pris per enhet är lägre än det genomsnittliga priset per enhet för gymnasieutbildning, ska läsårsavgiftens storlek enligt förslaget uppgå till minst utbildningsanordnarens pris per enhet. Eftersom utbildning enligt 4 § i gymnasielagen inte får ordnas för att eftersträva ekonomisk vinst, är det motiverat att läsårsavgiften är lägre i en situation där utbildningsanordnarens pris per enhet är lägre än det genomsnittliga priset per enhet. Beloppet av den avgift som tas ut av s.k. ämnesstuderande som antagits för att avlägga ett eller flera läroämnen är det genomsnittliga priset per enhet per studiepoäng dividerat med talet 30. Om utbildningsanordnarens pris per enhet är lägre än det genomsnittliga priset per enhet, fås priset på läsårsavgiften genom att det anordnarspecifika priset per enhet divideras med talet 30.
Enligt det föreslagna 1 mom. bestäms läsårsavgiften på basis av det pris per enhet som gällde inom gymnasieutbildningen under det första studieåret av studietiden. Det genomsnittliga priset per enhet för gymnasieutbildning har under de senaste åren ökat med i genomsnitt fem procent per år. Syftet med bestämmelsen är att förbättra de studerandes rättsskydd så att de har möjlighet att bedöma kostnaderna för studierna under hela studietiden. Det skulle vara problematiskt med tanke på de studerandes rättsskydd om de studerande inte på förhand kan veta hur stor läsårsavgiften kommer att vara under de följande åren.
Utbildningsanordnarna ska enligt förslaget utarbeta verksamhetsprinciper som de tillämpar på återbetalning av betalda läsårsavgifter, gottgörelse av läsårsavgifter samt återbetalning av läsårsavgifter om den studerande till exempel avbrutit studierna eller avgått. Uttaget av läsårsavgifter samt eventuella återbetalningar och gottgörelser av avgifterna ska genomföras så att de studerande behandlas jämlikt. Det är inte möjligt att retroaktivt höja en läsårsavgift som redan tagits ut av en studerande. Enligt det föreslagna 1 mom. är betalning av läsårsavgiften en förutsättning för deltagande i undervisningen. Utbildningsanordnaren ska följa upp om den studerande har betalat avgiften. Om en person inte betalar läsårsavgiften, har han eller hon inte rätt att delta i undervisningen eller annan utbildning.
Det ska inte vara möjligt för personer som är skyldiga att betala läsårsavgift att studera gymnasiets lärokurs på engelska i enlighet med gymnasielagen. Till gymnasielagen fogades fr.o.m. den 1 januari 2025 bestämmelser om gymnasiets lärokurs och studentexamen på engelska. Sådana studerande börjar utbildas den 1 augusti 2026 och den första studentexamen på engelska kommer att ordnas 2029. Enligt 21 a § i gymnasielagen kan som studerande för att genomgå gymnasiets lärokurs på engelska antas den som på grund av längden på den utbildning som personen har genomgått i Finland före gymnasieutbildningen eller på grund av boendetiden i Finland saknar tillräckliga språkkunskaper för att klara av gymnasieutbildning på finska eller svenska. Av en sökande som antas till gymnasieutbildning på engelska och som inte är medborgare i en medlemsstat i Europeiska unionen eller i en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet förutsätts att han eller hon med stöd av utlänningslagen har beviljats annat uppehållstillstånd än uppehållstillstånd som grundar sig på studier. Således kan en person inte söka sig till avgiftsbelagd utbildning för studerande från tredjeländer för att avlägga gymnasiets lärokurs på engelska.
Bestämmelser om de avgifter som tas ut för studentexamen finns i 20 § i lagen om studentexamen (502/2019). Enligt 4 mom. i den paragrafen får av examinander som har rätt till avgiftsfri utbildning med stöd av 16 § i läropliktslagen (4/2020) inte tas ut avgifter för deltagande i de fem första proven, och inte heller för omtagning av ovan avsedda underkända prov. Således kan en avgift för deltagande i proven i studentexamen tas ut av den som inte är läropliktig och som därmed inte heller är berättigad till avgiftsfri utbildning. Vill kommunen erbjuda även studerande som är skyldiga att betala läsårsavgift avgiftsfria prov i studentexamen, ska kommunen betala avgifterna till studentexamensnämnden.
Den föreslagna skyldigheten att betala läsårsavgift gäller endast personer som kommer till Finland i studiesyfte eller som vistas i Finland i studiesyfte och som anländer till Finland med tillfälligt (B) eller kontinuerligt (A) uppehållstillstånd för studerande, med undantag för personer som deltar i utbytesstuderandeprogram. För studier i gymnasieutbildning beviljas uppehållstillstånd som tillfälligt (B) uppehållstillstånd. Därmed ska läsårsavgift enligt förslaget inte tas ut hos studerande som enligt ett avtal som Europeiska unionen och dess medlemsstater har ingått med en annan avtalspart jämställs med medborgare i Europeiska unionen, och inte heller av dennes i utlänningslagen avsedda familjemedlemmar. Avgift får inte heller tas ut av en studerande som har ett i utlänningslagen avsett EU-blåkort och inte heller av dennes i den lagen avsedda familjemedlemmar. Europeiska unionens blåkort är avsett för personer som kommer till Finland för en högkvalificerad anställning. Läsårsavgift ska enligt förslaget inte tas ut av en studerande som har ett i utlänningslagen avsett EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta, och inte heller av dennes familjemedlemmar. Läsårsavgift ska inte heller tas ut av en studerande som har kontinuerligt uppehållstillstånd, om inte uppehållstillståndet har beviljats för studier. Som kontinuerligt (A) uppehållstillstånd beviljas till exempel uppehållstillstånd för arbetstagare (om det inte är fråga om tillfälligt arbete), uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd (asyl och alternativt skydd), uppehållstillstånd för studier för högskoleexamen och uppehållstillstånd på grund av familjeband i situationer där anknytningspersonens uppehållstillstånd är kontinuerligt. Läsårsavgift tas enligt förslaget inte heller ut av studerande som har permanent uppehållstillstånd.
Läsårsavgift ska inte heller tas ut av den som när studierna inleddes har haft i utlänningslagen avsett uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd och tillståndet inte senare har återkallats med stöd av 58 § 4 mom. i den lagen. Den som fått tillfälligt skydd är inte skyldig att betala läsårsavgift. I nuläget ska det tillfälliga skyddet tillämpas i anslutning till Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer med motsvarande bestämmelser som gäller högskolorna.
Enligt den föreslagna 1 mom.
1 punkten
tas avgift dock inte ut av studerande som deltar i uppdragsutbildning. Uppdragsutbildningen betalas av den som beställer utbildningen.
Enligt den föreslagna 1 mom.
2 punkten
tas avgift dock inte ut av en studerande som har tillfälligt uppehållstillstånd på högst ett år på grund av deltagande i ett utbytesprogram för studerande. I Finland studerar varje år flera personer på andra stadiet inom utbytesprogram. Med utbytesprogram avses utbytesprogram som ordnas av etablerade aktörer, såsom Rotary eller AFS, där personen har sin egentliga studieplats i sitt hemland och avsikten är att personen som en del av sina studier ska vistas i Finland i högst ett år.
Genom denna proposition föreslås det att läropliktslagen ändras så att tredjelandsmedborgare som vistas i Finland i studiesyfte inte ska vara läropliktiga i Finland.
I gymnasielagen föreslås inte något motsvarande 2 mom. som i 105 a § i lagen om yrkesutbildning, på grund av direktivet om kombinerade tillstånd, som behandlas i avsnitt 2.3.7. Direktivet om kombination av tillstånd säkerställer att arbetstagare från tredjeland ska åtnjuta likabehandling i förhållande till medborgarna i den medlemsstat där de vistas på de områden som definieras i direktivet, till exempel inom arbetslivet, utbildning och i fråga om social trygghet. I direktivet avses med
arbetstagare från tredjeland
en tredjelandsmedborgare som har beviljats inresa på en medlemsstats territorium, lagligen vistas där och har tillstånd att arbeta inom ramen för ett anställningsförhållande i den medlemsstaten i enlighet med nationell rätt, kollektivavtal eller praxis (artikel 2.1 b). Rätten till likabehandling gäller även tredjelandsmedborgare som i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt har beviljats inresa till en medlemsstat i andra syften än arbete och som får arbeta (artikel 12.1). Medlemsstaterna får begränsa rätten till likabehandling i fråga om utbildning och yrkesutbildning genom att begränsa dess tillämpning till de arbetstagare från tredjeland som har anställning eller har haft anställning och är registrerade som arbetslösa (artikel 12.2 a i) och genom att fastställa specifika villkor i enlighet med nationell rätt, inbegripet krav på språkkunskaper och betalning av utbildningsavgifter, för tillträde till universitetsutbildning och annan högre utbildning och till yrkesutbildning som inte är direkt kopplad till det specifika arbete som anställningen avser (artikel 12.2 a (iv).
Enligt artikel 1.2 påverkar direktivet inte medlemsstaternas behörighet att bevilja tredjelandsmedborgares tillträde till sina arbetsmarknader. Enligt skäl 6 i ingressen till direktivet bör bestämmelserna i direktivet inte påverka medlemsstaternas behörighet att reglera inresa inklusive omfattningen av arbetskraftsinvandringen från tredjeländer. Eftersom betalning av läsårsavgifterna enligt den nationella lagstiftningen är en förutsättning för beviljande av uppehållstillstånd för studerande, begränsar direktivet inte möjligheten att kräva läsårsavgifter av tredjelandsmedborgare som kommer till eller vistas i Finland för gymnasieutbildning eller som vistas i landet med uppehållstillstånd för studier. Detta beror på att syftet med direktivet inte är att föreskriva om villkoren för inresa eller laglig vistelse, utan om rätten till likabehandling i situationer där en person har beviljats inresa till och lagligen vistas i en medlemsstat. Det saknar betydelse om utbildningsanordnaren kräver att avgifterna betalas i sin helhet innan utbildningen inleds eller genom delbetalningar, eftersom villkoren för tillståndet ska uppfyllas under hela vistelsen. Enligt 12 § 1 mom. 1 punkten i forskar- och studerandelagen ska en studerandes uppehållstillstånd återkallas eller ansökan om förlängning avslås, om tredjelandsmedborgaren inte längre uppfyller de villkor som föreskrivs.
I fråga om gymnasieutbildning begränsar direktivet om kombinerade tillstånd uttaget av läsårsavgifter på det sätt som anges ovan när en persons tillståndsgrund inte är studier. När det gäller gymnasieutbildning anses det därför motiverat att begränsa skyldigheten att betala läsårsavgift till att gälla endast personer som anländer till Finland med uppehållstillstånd för studerande eller personer som vistas i Finland med uppehållstillstånd för studerande. Direktivet om kombinerade tillstånd förutsätter i fråga om gymnasieutbildning befrielse från avgifter i alla situationer där personen står i anställningsförhållande eller efter anställningsförhållandet har anmält sig som arbetslös arbetssökande. Att kontinuerligt utreda och bedöma en persons anställningsförhållanden innebär en oskälig administrativ börda för utbildningsanordnaren i förhållande till den nytta som uppnås.
Studier som är belagda med läsårsavgift handlar inte om verksamhet som bedrivs på en konkurrensutsatt marknad eller sådan ekonomisk verksamhet som avses i EU:s regler om statligt stöd. Ärendet behandlas i slutet av avsnitt 4.2.7 bedömning av huruvida villkoren för statligt stöd i EU uppfylls och konkurrenseffekter.
35 §. Studiesociala förmåner.
Paragrafen innehåller bestämmelser om studiesociala förmåner i gymnasieutbildningen. Det föreslås att paragrafen ändras så att det till den fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket de som deltar i sådan utbildning som är belagd med läsårsavgift som avses i 34 a § inte har rätt till studiesociala förmåner som avses i paragrafen.
7.3
Specialmotivering som gäller rätten att få uppgifter
109 b § i lagen om yrkesutbildning och 60 § i gymnasielagen.Rätt att få uppgifter som gäller uppehållstillstånd.
Det föreslås att det till gymnasielagen fogas en ny 60 § och till lagen om yrkesutbildning en ny 109 b §. I 1 mom. i respektive paragraf föreskrivs det enligt förslaget om utbildningsanordnarens rätt att avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna få vissa uppgifter om handlingar om en studerandes uppehållsrätt av Migrationsverket.
För yrkesutbildningens del gäller dessa uppgifter enligt förslaget giltighetstiden och grunden för samt typen av det dokument om uppehållsrätt som en sökande eller studerande samt dennes i utlänningslagen avsedda anknytningsperson ansökt om, innehar eller tidigare har beviljats, samt om hur behandlingen av ansökan om ett dokument om uppehållsrätt framskrider. I fråga om gymnasieutbildningen är uppgifterna i övrigt desamma, förutom att anordnare av gymnasieutbildning inte har rätt att få uppgifter om uppehållstillstånd för anknytningspersonen eller om tidigare beviljad uppehållsrätt för sökanden eller den studerande. Uppgifterna i fråga är överflödiga för anordnare av gymnasieutbildning.
Med dokument om uppehållsrätt avses här ett övergripande begrepp som omfattar alla uppehållstillstånd samt tillstånd gällande sådan vistelse inom området för fri rörlighet för medborgare i Europeiska unionen och därmed jämförbara personer som regleras i 10 kap. i utlänningslagen. Sådana av Migrationsverket utfärdade dokument om uppehållsrätt med vilka man kan styrka i 10 § i utlänningslagen den uppehållsrätt som hör till området för fri rörlighet för medborgare i Europeiska unionen och därmed jämförbara personer är intyg över registrering av uppehållsrätt för EU-medborgare, intyg över permanent uppehållsrätt för EU-medborgare, uppehållskort för familjemedlemmar till EU-medborgare och permanent uppehållskort för familjemedlemmar till EU-medborgare.
Behovet av information grundar sig i synnerhet på den ändring gällande läsårsavgifter som föreslås i denna proposition och som det föreskrivs om i de föreslagna 34 a § i gymnasielagen och 105 a § i lagen om yrkesutbildning. Dessa paragrafer skiljer sig från varandra så till vida att endast den som ansöker om uppehållstillstånd på grund av studier eller har fått uppehållstillstånd på grund av studier i Finland är skyldig att betala läsårsavgift inom gymnasieutbildningen. Till skillnad från anordnarna av yrkesutbildning har anordnarna av gymnasieutbildning således inte behov av att få uppgifter av Migrationsverket om uppehållstillstånd för sökandens eller den studerandes anknytningsperson eller om tidigare beviljade uppehållstillstånd för sökanden eller den studerande.
Tillämpningen av den ändring som föreslås i 105 a § i lagen om yrkesutbildning förutsätter att utbildningsanordnaren i vissa situationer har rätt att få uppgifter om grunden för vistelsen för en studerande som vistas med ett uppehållstillstånd som beviljats på grund av familjeband och om grunden för hans eller hennes familjemedlem som är anknytningsperson samt om grunden för det första uppehållstillstånd som beviljats den studerande eller dennes anknytningsperson. Med detta avses en annan sak än det av Migrationsverket beviljade första uppehållstillståndet, vilket kan komma i fråga flera gånger om personen emellanåt har lämnat landet. I denna lag är läsårsavgiften kopplad till grunden för det första uppehållstillståndet som personen får i Finland.
Allmänt taget kan utbildningsanordnarna behöva få information om huruvida en person har beviljats uppehållstillstånd till exempel för planering av utbildningen eller för att ta ut läsårsavgifter. Utbildningsanordnarna har med stöd av tidigare gällande lagstiftning fått dessa uppgifter av Migrationsverket och på grund av utbildningsanordnarnas behov är det motiverat att återinföra denna rätt att få uppgifter i lagstiftningen. Uppgiften behövs också till exempel för att en studerande ansöker om återbetalning av en läsårsavgift på grund av avslag på en ansökan om uppehållstillstånd, men inte ens har gjort en ansökan eller för att behandlingen av ärendet ännu pågår. För att informationen ska vara tillförlitlig är det viktigt att den överförs direkt från Migrationsverket till anordnaren av yrkesutbildning.
För planeringen av utbildningen behöver utbildningsanordnaren uppgifter om antalet blivande studerande och när de kan inleda studierna. För detta ändamål behöver de uppgifter om beviljade och anhängiga uppehållstillstånd och om behandlingen av dessa. Dessa uppgifter inverkar på reserveringen av de resurser som används i utbildningen, bland annat antalet undervisningsgrupper, lärarna, hur introduktionen ordnas samt för reservering av lokaler. Utbildningsanordnaren kan också bli tvungen att utreda en studerandes möjligheter att inleda studierna senare eller på distans på grund av att ansökan om uppehållstillstånd fördröjts. Det är särskilt viktigt att få dessa uppgifter ifall en stor del av besluten om uppehållstillstånd för studerande som sökt till en viss utbildningsanordnare fördröjs eller har avslagits. Då kan man bli tvungen att tänka om i fråga om hur hela undervisningsgrupper eller kurser ska ordnas, och därmed är det viktigt att snabbt få informationen från Migrationsverket, så att man kan minimera skadeverkningarna, och inte få uppgifterna först i och med att en del studerande uteblir.
Det är inte alltid möjligt att få dessa uppgifter på ett tillförlitligt sätt av de studerande själva, eftersom en del av dem till exempel de facto inte har för avsikt att komma till Finland. De kan till exempel ha tagit emot studieplatser från flera länder och inte längre vara tillgängliga för utbildningsanordnaren. Således ligger det också i de studerandes intresse att utbildningsanordnaren de facto utreder antalet studerande som inleder studierna hos en tillförlitlig aktör.
Skötseln av de uppgifter som avses i paragrafen förutsätter behandling av personuppgifter, vilket omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). Till den del den föreslagna regleringen innehåller behandling av personuppgifter är den rättsliga grunden för behandlingen av dem artikel 6.1.c i det allmänna dataskyddsdirektivet. Den lagstadgade uppgiften för anordnare av gymnasieutbildning att ordna sådan utbildning grundar sig på 3 § i gymnasielagen. Den lagstadgade uppgiften för anordnare av yrkesutbildning att ordna sådan utbildning grundar sig på 22 § i lagen om yrkesutbildning. Rätten att ta ut läsårsavgifter av personer som kommer från tredjeländer grundar sig för gymnasiets del på den föreslagna 34 a § i gymnasielagen och för yrkesutbildningens del på den föreslagna 105 a § i lagen om yrkesutbildning. De uppgifter som lämnas ut med stöd av denna lag innehåller inga sådana särskilda personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen.
Användningen av denna behandlingsgrund innebär att den registrerade inte har rätt att göra invändningar mot behandlingen på det sätt som föreskrivs i artikel 21 i dataskyddsförordningen. Som villkor för utlämnande av sådana uppgifter anges inte den sökandes, den studerandes eller anknytningspersonens samtycke, eftersom högskolornas informationsbehov ofta hänför sig till situationer där det kan leda till negativa konsekvenser för den person som begäran om information gäller, såsom att dennes skyldighet att betala läsårsavgift kvarstår, eller situationer där personen i fråga inte kan nås, såsom i vissa situationer där en person som fått studierätt har underlåtit att inleda sina studier.
För utbildningsanordnarnas verksamhet är det nödvändigt att få dessa uppgifter för bedömningen av den studerandes skyldighet att betala läsårsavgift och för anordnande av undervisningsgrupper. En förutsättning för att kunna bevilja vissa rättigheter för studerande, såsom avgiftsfrihet, är att försäkra sig om att de fakta som ligger till grund för denna rättighet föreligger. Personuppgifternas tillförlitlighet förutsätter att de fås direkt av den myndighet som behandlar ärendet eller fattat beslutet.
I
2 mom.
föreskrivs det om utbildningsanordnarnas rätt att på eget initiativ lämna uppgifter till Migrationsverket vid misstanke om missbruk. Att på eget initiativ lämna uppgifter till myndigheter har av hävd kunnat grunda sig på tanken att den myndighet som behandlar ett ärende har rätt att få information om omständigheter som inverkar på ärendet. Lagstiftningen och rättspraxis som gäller behandlingen av sådana uppgifter har dock infört noggrannare begränsningar än tidigare också i fråga om utlämnande av uppgifter på eget initiativ till en myndighet. I sitt förhandsbeslut HD:2023:24 ansåg högsta domstolen att polisen med stöd av en allmän bestämmelse inte hade rätt att lämna ut uppgifter till Utsökningsverket. Behovet av utlämnande av uppgifter fick inte grunda sig på etablerad praxis. Utlämnandet av uppgifter får inte heller grunda sig på migrationsförvaltningens personuppgiftslag, eftersom de uppgifter som utbildningsanordnaren lämnar ut på eget initiativ är sådana uppgifter som i huvudsak framgår av utbildningsanordnarens verksamhet. De uppgifter som utbildningsanordnaren lämnar ut på eget initiativ är alltså snabbare tillgängliga för Migrationsverket. Med tanke på resursanvändningen är det dessutom effektivare att utbildningsanordnaren underrättar Migrationsverket till exempel när den upptäcker förfalskade dokument, i stället för att Migrationsverket regelbundet skulle skicka en förfrågan till alla utbildningsanordnare om huruvida de upptäckt några dokument som är förfalskade.
Som sådana uppgifter som är nödvändiga med tanke på Migrationsverkets verksamhet ska i fråga om de moment som gäller utlämnande av uppgifter betraktas åtminstone sådana uppgifter som kan leda till prövning av om ett dokument som gäller beslut om att uppehållsrätten ska avslås, återkallas eller förfalla.
Bestämmelser om grunder för avslag av en studerandes ansökan om uppehållstillstånd finns i 11 § i lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete. En ansökan om uppehållstillstånd ska avslås, om de förutsättningar för beviljande av uppehållstillstånd som anges i lagen inte uppfylls, de handlingar som visas upp har skaffats på ett bedrägligt sätt, de har förfalskats eller ändrats eller tredjelandsmedborgaren anses utgöra ett hot mot den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller folkhälsan. Ansökan kan avslås bland annat om det kan påvisas att tredjelandsmedborgaren kommer till landet av andra skäl än de som ligger till grund för ansökan om inresa eller att den mottagande enheten inte fullgör sina lagstadgade skyldigheter.
Bestämmelser om återkallande av uppehållstillstånd för studerande finns i 12 § i den lagen. Ett uppehållstillstånd kan återkallas, om den studerande inte iakttar de tidsfrister som gäller för bedrivande av ekonomisk verksamhet, inte gör tillräckliga framsteg i sina studier, den studerandes försörjning inte är tryggad eller försäkring inte är i kraft. Bestämmelser om de allmänna grunderna för beviljande och återkallande av uppehållstillstånd och annan uppehållsrätt finns i utlänningslagen.
Som villkor för tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen om lämnande av uppgifter på eget initiativ kan inte anses vara att den utbildningsanordnare som lämnar ut uppgifterna är absolut säker på att uppgiften leder till åtgärder eller påföljder, eftersom beslutet om åtgärder och påföljder fattas av den aktör som får uppgifterna, dvs. Migrationsverket. Någon sådan grund finns inte heller i annan lagstiftning. Exempelvis 72 § i utsökningsbalken (705/2007) gäller utlämnande av uppgifter på eget initiativ, med stöd av vilken utsökningsmyndigheten kan lämna Tullen sådana uppgifter som är nödvändiga för skötseln av Tullens uppgifter. Det är alltså fråga om en situation där en aktör som utför sin lagstadgade uppgift i samband med sin egen verksamhet får sådana uppgifter som aktören bedömer vara nödvändiga med tanke på skötseln av uppgiften för den myndighet till vilken uppgifterna lämnas.
Utlämnande av uppgifter på eget initiativ ska vara möjligt i situationer där det finns ett genuint behov av det och detta inte innebär ett oproportionerligt intrång i en persons grundläggande fri- och rättigheter. Syftet med de föreslagna bestämmelserna om rätten att lämna ut uppgifter är att förmedla misstankar om missbruk som utbildningsanordnaren upptäckt till Migrationsverket för prövning. Utbildningsanordnaren har till exempel mycket goda förutsättningar för att notera att en studerande inte längre studerar eller inte alls har slutfört studierna och att underrätta Migrationsverket om detta. Otillräckliga framsteg i studierna är en grund för återkallande av uppehållstillstånd. Likaså, om den studerande inte kan betala de läsårsavgifter som föreslås i 105 a §, uppstår det en synnerligen stark grund för att misstänka att den studerandes försörjning inte är på en tillräcklig nivå med tanke på uppehållstillståndet. Utbildningsanordnaren kan också för sina egna syften kontrollera sökandens dokument och upptäcka att vissa dokument som också presenterats för Migrationsverket som grund för uppehållstillståndet är förfalskade. En studerande kan också när han eller hon ber utbildningsanordnaren om vägledning beträffande vissa omständigheter som relaterar till hans eller hennes hälso- eller sjukvård komma att avslöja att hans eller hennes försäkring inte är i kraft. Bland annat i ovan nämnda situationer kan utbildningsanordnaren anses ha goda förutsättningar för att bedöma att det är nödvändigt att föra ärendet till Migrationsverket för prövning så att verket ska kunna vidta den prövning och det beslutsfattande i fråga om beviljande och återkallande av uppehållstillstånd som ankommer på myndigheten.
Utbildningsanordnarens rätt att på eget initiativ lämna uppgifter till Migrationsverket behövs till exempel i situationer där en studerande eller grupp av studerande som fått uppehållstillstånd inte har börjat studera. Då kan prövningen av återkallande av uppehållstillstånd inledas betydligt snabbare än om man i stället gör det på basis av den information om studiernas framskridande som fås vid en efterkontroll. En motsvarande situation kan uppstå om den studerande har avbrutit studierna eller inte längre har deltagit i undervisningen. Det kan vara motiverat att underrätta Migrationsverket om att grunden för en studerandes vistelse upphört och att eventuellt ta upp dennes situation angående uppehållstillstånd i en utredning också i situationer där undervisningen för en grupp studerande som deltar i uppdragsutbildning har avslutats på grund av avtalsbrott.
Utbildningsanordnaren kan också få kännedom om andra omständigheter som hänför sig till grunderna för uppehållstillstånd för studerande, såsom att de medel som den studerande förfogar över inte är tillräckliga. Det kan till exempel ha kommit till utbildningsanordnarens kännedom att ett stipendium som en studerande framhåller som grund för att han eller hon uppfyller försörjningsvillkoret i uppehållstillståndet inte är äkta eller att den studerande inte har fått några stipendiemedel.
7.4
Lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet
24 §. Priserna per enhet för gymnasieutbildning.
I paragrafen föreskrivs det om priserna per enhet för gymnasieutbildning och om beräkningen av dem. Till 1 mom. fogas en mening enligt vilken de studerande inom uppdragsutbildning som avses i 9 § i gymnasielagen och de studerande som avses i den föreslagna 34 a § i gymnasielagen inte heller beaktas när priserna per enhet beräknas. I fortsättningen ska utbildningen för de personer som avses i 34 a § i den föreslagna gymnasielagen inte finansieras med statsandelsfinansiering utan i regel med avgifter som tas ut av dessa studerande. Om en studerande med stöd av 34 a § 3 mom. helt eller delvis befrias från läsårsavgifter., beaktas de nämnda studerandena alltjämt inte vid beräkningen av priserna per enhet.
31 §. Kostnader som inte beaktas vid beräkningen av priser per enhet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om de kostnader som inte ska betraktas som driftskostnader för gymnasier och inte heller för sådan grundläggande konstundervisning som finansieras enligt antalet undervisningstimmar. Det föreslås att det till 1 mom. fogas en ny 9 punkt, enligt vilken som driftskostnader för gymnasier inte betraktas kostnader för ordnande av uppdragsutbildning enligt 9 § i gymnasielagen eller utbildning enligt 34 a § i den föreslagna gymnasielagen. Eftersom sådana studerande som avses i 34 a § i den föreslagna gymnasielagen inte får anges som grund för statsandelsfinansiering, är det motiverat att kostnaderna för sådana studerande inte heller ska betraktas som driftskostnader för gymnasieutbildning. Till den nya 9 punkten fogas också ett omnämnande av sådan uppdragsutbildning som avses i 9 § i gymnasielagen. Den föreslagna formuleringen överensstämmer med nuläget och förtydligar den.
49 §. Anmälan och fastställande av antalet prestationer som används vid beräkning av finansieringen.
I paragrafen föreskrivs det om anmälan och fastställande av antalet prestationer som används vid beräkningen av finansieringen. Det föreslås att 2 mom., som gäller anmälan om antalet prestationer inom yrkesutbildning, ändras så att det till momentet fogas en mening enligt vilken prestationer som gäller studerande som inte är skyldiga att betala läsårsavgift som avses i 105 a § i lagen om yrkesutbildning inte heller ska beaktas i finansieringen. Eftersom avsikten är att utbildningen för sådana studerande som avses i 105 a § i lagen om yrkesutbildning i fortsättningen inte ska finansieras med statsandelsfinansiering, ska dessa studerande inte heller inkluderas i beräkningen av antalet prestationer.
7.5
Läropliktslag
2 §. När läroplikten börjar och upphör.
Enligt paragrafen är barn som har sin vanliga vistelseort i Finland läropliktiga. Ett barn anses vid tillämpningen av denna lag ha sin vanliga vistelseort i Finland om barnet har en hemkommun i Finland enligt lagen om hemkommun (201/1994). En person föreslås ha rätt att bli befriad från läroplikt, om grunden för personens vistelse i landet är studier. Det förslås att boendekommunen beslutar om befrielse från läroplikt efter ansökan.
Det föreslås att läropliktens tillämpningsområde avgränsas så att tredjelandsmedborgare som vistas i Finland i studiesyfte lämnas utanför tillämpningsområdet. Med tredjelandsmedborgare avses medborgare i andra länder än Europeiska unionens medlemsstater eller Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz. Enligt förslaget är en tredjelandsmedborgare som vistas i Finland i studiesyfte således inte läropliktig efter att ha fått en hemkommun i Finland. En person ska anses vistas i Finland i studiesyfte, om han eller hon vistas i Finland med ett uppehållstillstånd som beviljats för studier. I propositionen föreslås det att tredjelandsmedborgare som kommer till Finland i studiesyfte i fortsättningen ska vara skyldiga att betala läsårsavgift. Förslaget om skyldigheten att betala läsårsavgift gäller också minderåriga läropliktiga som kommit till Finland i studiesyfte. Bestämmelser om skyldigheten att betala läsårsavgift skulle regleras i gymnasielagen och i lagen om yrkesutbildning. För att bestämmelserna ska vara tydliga och enhetliga är det således nödvändigt att också läropliktslagen ändras så att personer som kommit till Finland från tredjeländer i studiesyfte inte ska vara läropliktiga.
7.6
Lag om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete
7 a §.Beviljande av nationellt uppehållstillstånd för studier.
Enligt gällande 2 mom. beviljas en tredjelandsmedborgare nationellt uppehållstillstånd för studier, om han eller hon har antagits som studerande vid en annan läroanstalt i Finland än en högskola, om studierna leder till examen eller yrke, eller om han eller hon har antagits som studerande vid en högskola eller annan läroanstalt i Finland också för andra studier än sådana som leder till examen, om det finns grundad anledning att bevilja uppehållstillstånd.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att till 2 mom. 1 punkten, som gäller studier som leder till examen eller yrke vid en annan läroanstalt än en högskola, fogas som villkor för beviljande av tillstånd för studier att den studerande betalat de avgifter som utbildningsanordnaren kräver. I och med den föreslagna ändringen motsvarar denna punkt 1 mom. i fråga om de avgifter som högskolan kräver i fråga om högskolestudier. Den vanligaste avgiften är läsårsavgift för gymnasieutbildning eller yrkesutbildning, och i samband med denna proposition föreslås bestämmelser om skyldigheten att betala läsårsavgift. Utbildningsanordnarna ska bestämma hur och inom vilken tidtabell läsårsavgiften ska betalas. Migrationsverket bör känna till detta villkor med tanke på huruvida beviljandet av uppehållstillstånd har uppfyllts på det sätt som läroanstalten förutsätter och att tredjelandsmedborgaren har antagits som studerande utan några villkor. Betalningen av de avgifter som krävs föreslås utgöra en förutsättning för den studerandes uppehållstillstånd enligt den tidtabell och de förfaranden som läroanstalten i fråga kräver i fråga om betalning av avgiften. Ifall den studerande inte uppfyller de föreskrivna villkoren efter det att tillståndet har beviljats, ska detta vara en grund för att återkalla eller neka att förnya uppehållstillståndet.
11
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
11.1
Rätt till likabehandling samt kulturella rättigheter
I propositionen föreslås bestämmelser om läsårsavgifter inom gymnasieutbildning och yrkesutbildning för studerande från tredjeländer. I propositionen föreslås det att läropliktslagen ändras så att tredjelandsmedborgare som vistas i Finland i studiesyfte inte är läropliktiga.
De föreslagna ändringarna har särskild betydelse med tanke på grundlagens 6 § om jämlikhet och 16 § om kulturella rättigheter.
Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt förbudet mot diskriminering i 2 mom. i paragrafen får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Enligt 3 mom. i paragrafen ska barn bemötas som jämlika individer och ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Jämlikhetsbestämmelserna och förbudet mot särbehandling i grundlagen förbjuder inte allt slags särskiljande av personer. Det väsentliga är om det är möjligt att motivera åtskillnaden mellan människor på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna (t.ex. GrUU 44/2010 rd, GrUU 18/2010 rd och GrUU 46/2006 rd). När en godtagbar grund existerar är det ur grundlagssynvinkel tillåtet att åtskilja människor, i förhållande till både direkt och indirekt icke-diskriminering (GrUU 10/2003 rd). I riksdagens grundlagsutskotts praxis har det betraktats som en godtagbar grund att särbehandlingens grund har samband med fullgörandet av någon annan grundläggande fri- eller rättighet. Som godtagbara grunder har också betraktats andra betydande offentliga eller privata intressen. Vid bedömningen av särbehandlingen ska det fästas vikt vid regleringens proportionalitet. I detta sammanhang har riksdagens grundlagsutskott betonat att de godtagbara argumenten måste stå i ett sakligt och nära samband med lagens syfte (GrUU 44/2010 rd). Grundlagsutskottet har i sin praxis framhållit att inga skarpa gränser för lagstiftarens prövning går att läsa ut ur jämlikhetsprincipen när en reglering i överensstämmelse med den rådande samhällsutvecklingen eftersträvas (se till exempel GrUU 11/2018 rd). Skillnaderna får emellertid inte heller då vara godtyckliga och de får inte bli oskäliga (GrUU 47/2018 rd, s. 5).
Enligt 16 § 1 mom. i grundlagen har alla rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning. Enligt artikel 28 i FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 60/1991) erkänner konventionsstaterna barnets rätt till utbildning. För att rätten ska förverkligas stegvis och på lika villkor för alla ska medlemsstaterna enligt punkt 1 a göra grundskolan obligatorisk, som ska vara avgiftsfri för alla. Bestämmelser om motsvarande rätt till avgiftsfri primär undervisning finns också i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen, FördrS 6/1976, artikel 13.2 a) och i Unescos konvention mot diskriminering på utbildningsområdet (FördrS 59/71, artikel 4). De gällande bestämmelserna i lagen om grundläggande utbildning tryggar denna rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning som anges i konventionerna om mänskliga rättigheter.
Enligt andra meningen i grundlagens 16 § 1 mom. utfärdas bestämmelser om läroplikten genom lag. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om utvidgning av läroplikten konstaterat att den undervisning som hör till läroplikten är sådan grundläggande utbildning som avses i 16 § 1 mom. i grundlagen. (GrUU 43/2020 rd, s. 4, se även GrUU 48/2021 rd, s. 2). I utlåtandet om utvidgning av läroplikten konstateras det dessutom att det följer av 16 § 1 mom. i grundlagen att den läroplikt som avses där ska kunna fullgöras inom den avgiftsfria grundläggande utbildningen (GrUU 43/2020 rd, s. 4). Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande om regeringens proposition med förslag till läropliktslag och till lagar som har samband med den (GrUU 43/2020 rd): ”Även om grundlagsutskottet till skillnad från propositionen anser att utbildning som enligt lag omfattas av läroplikten i sin helhet är grundläggande utbildning enligt 16 § 1 mom. i grundlagen, följer det enligt utskottet inte att avgiftsfriheten för grundläggande utbildning till alla delar måste bedömas på samma sätt för hela utbildningstiden. Avgiftsfriheten kan således till sitt innehåll vara annorlunda exempelvis i utbildning som avses i lagen om grundläggande utbildning än i senare utbildning. Det beror dels på den läropliktiges ålder, dels på den fria rätten att söka till utbildning och den därav följande differentieringen i fråga om hur kompetensen inhämtas.”
I sin tidigare utlåtandepraxis har grundlagsutskottet konstaterat att statsfinansiella sparmål under en lågkonjunktur kan vara en godtagbar grund för att i viss mån göra ingrepp också i nivån på de rättigheter som tryggas i grundlagen. (GrUU 32/2014 rd, s. 2/II, GrUU 25/2012 rd, s. 3/I, GrUU 44/2014 rd, s. 3/I). Regleringen får dock inte sammantaget äventyra de grundlagsfästa förpliktelserna. Utskottet har också påpekat att de så kallade grundlagsenliga uppdragen är viktiga i synnerhet i lagstiftarens verksamhet och att de måste beaktas också vid utövningen av budgetmakten. Det här bör beaktas när det bestäms var det ska sparas inom statsfinanserna (GrUU 32/2014 rd, s. 2/II, se också GrUB 25/1994 rd, s. 3/II och s. 6).
Läsårsavgifterna gäller sådan undervisning på andra stadiet som omfattas av 16 § 1 mom. i grundlagen, varvid undervisningen blir avgiftsbelagd för studerande som kommer från ett tredjeland. Enligt 2 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning är barn som har sin vanliga vistelseort i Finland läropliktiga. Ett barn anses vid tillämpningen av denna lag ha sin vanliga vistelseort i Finland om barnet har en hemkommun i Finland enligt lagen om hemkommun. En person har rätt att bli befriad från läroplikt, om grunden för hans eller hennes vistelse i landet är studier. Boendekommunen beslutar om befrielse från läroplikt efter ansökan. Enligt 16 § i läropliktslagen är utbildningen avgiftsfri till utgången av det kalenderår då den studerande fyller 20 år.
I propositionen föreslås det att den grupp minderåriga studerande som inte omfattas av läropliktslagens tillämpningsområde preciseras och utvidgas i fråga om studerande som deltar i utbildning på andra stadiet. Detta innebär i fråga om tredjelandsmedborgare som vistas i Finland i studiesyfte att de inte har rätt till avgiftsfri utbildning enligt 16 § i läropliktslagen, utan kostnaderna för deras utbildning täcks med de läsårsavgifter som tas ut av de studerande.
I utbildning efter den grundläggande utbildningen deltar redan med stöd av gällande bestämmelser minderåriga studerande som inte betraktas som läropliktiga enligt läropliktslagen och som således inte är berättigade till avgiftsfri utbildning enligt 16 § i läropliktslagen. Utanför lagens tillämpningsområde står redan för närvarande personer som vistas i Finland i studiesyfte och som inte har i lagen om hemkommun avsedd hemkommun. Genom den föreslagna ändringen kommer alla minderåriga från tredjeländer som vistas i Finland i studiesyfte att behandlas lika, oberoende av om de har en i lagen om hemkommun avsedd hemkommun i Finland eller inte. Hemkommun beviljas efter ansökan, och en person kan vistas tillfälligt i Finland också utan att ha någon hemkommun. Förslaget innebär inte en särbehandling av denna grupp studerande i enlighet med de principiella grunder för särbehandling som anges i 6 § 2 mom. i grundlagen. Den åtskillnad mellan studerande som ingår i förslaget grundar sig inte på den sökandes eller den studerandes ursprung, utan görs i enlighet med grunderna för hans eller hennes vistelse i Finland.
Med beaktande av att grundlagsutskottets tolkningspraxis i fråga om läroplikten och avgiftsfriheten inom den kan utbildningen efter den grundläggande utbildningen anses vara i grundlagens 16 § 1 mom. avsedd avgiftsfri utbildning endast i fråga om sådan utbildning som omfattas av läroplikten.
Tryggandet av de kulturella rättigheter som anges i grundlagen innebär inte att dessa kulturella rättigheter skulle utsträcka sig till att gälla medborgare i alla länder i hela världen. Den föreslagna regleringen gäller tredjelandsmedborgare som flyttat till Finland i studiesyfte. Att unga personer från tredjeländer kommer till Finland särskilt för att delta i gymnasieutbildning är ett nytt fenomen som fick sin början på 2020-talet. Bakom fenomenet ligger marknadsföringen av vår avgiftsfria utbildning i tredjeländer samt den demografiska utvecklingen i Finland och det minskade antalet studerande särskilt i regioner där den demografiska utvecklingen går neråt. De resurser som står till buds för att ordna utbildning på andra stadiet är emellertid begränsade, och det har riktats betydande sparåtgärder mot utbildningen på andra stadiet på grund av det statsfinansiella läget.
Bakom de föreslagna bestämmelserna om läsårsavgifter finns målen för att balansera upp statsfinanserna, vilket enligt grundlagsutskottets vedertagna tolkningspraxis är en godtagbar grund för att i viss mån ingripa i nivån på de i grundlagen tryggade fri- och rättigheterna. Grundlagsutskottet har dessutom i enlighet med etablerad utlåtandepraxis konstaterat att jämlikhetsprincipen inte sätter några stränga gränser för lagstiftarens prövning när man strävar efter att anpassa regleringen efter kraven i samhällsutvecklingen. Sammanfattningsvis kan den föreslagna lagstiftningen anses vara förenlig med grundlagens krav på jämlikhet och kulturella rättigheter.
I propositionen föreslås det dessutom att det inom yrkesutbildningen ska vara möjligt att ordna uppdragsutbildning för medborgare i stater som tillhör EU och EES och därmed jämförbara personer. Den som beställer utbildningen ska enligt förslaget dock inte få ta ut utbildningskostnader av studerande som deltar i uppdragsutbildning och som är medborgare i stater som tillhör EU och EES eller därmed jämförbara personer. Enligt propositionen ska medborgare inom EU och EES och därmed jämförbara personer således ges en fördelaktigare ställning än medborgare i andra stater.
Det har enligt lagen om yrkesutbildning varit möjligt att ordna uppdragsutbildning för andra än medborgare i en EU- eller EES-stat sedan 2018. Den gällande lagstiftningen om uppdragsutbildning särskiljer studerande enligt medborgarskap så att medborgare i EU- och EES-stater inte kan delta i uppdragsutbildning inom yrkesutbildning. Enligt förslaget ska denna grupp ges lika möjligheter att delta i yrkesutbildning också inom uppdragsutbildning. Medborgare i EU- och EES-stater och därmed jämförbara personer är dock i en annan ställning än andra, eftersom beställaren inte får ta betalt för uppdragsutbildning av dessa studerande. Enligt förslaget är det i det fallet beställaren som helt och hållet ska svara för kostnaderna.
Grundlagsutskottet har i sin tolkningspraxis ansett att positiv särbehandling som grundar sig på medborgarskap i EU- och EES-stater i förhållande till medborgarskap i tredje länder är ett godtagbart skäl enligt 6 § 2 mom. i grundlagen för särbehandling på grund av nationalitet. Den hänför sig till rättsakter och förpliktelser som binder Finland i och med medlemskapet i EU och bygger på sätt och vis på ömsesidighet. (GrUU 11/2009 rd s. 7, GrUU 13/2009 rd s. 2). Med tanke på den jämlikhet som garanteras i 6 § i grundlagen är det alltså inte problematiskt att beställaren inte kan ta ut kostnader för uppdragsutbildning av en medborgare i en stat som tillhör EU eller EES eller av en person som kan jämställas med dem, även om motsvarande kostnader kan tas ut av en tredjelandsmedborgare. Denna åtskillnad kan också motiveras med en central utbildningspolitisk princip: utbildning som leder till examen är avgiftsfri för finska medborgare och för medborgare i andra EU- och EES-. Syftet med åtskillnaden hänför sig till samordningen av de grundläggande fri- och rättigheterna och tillgodoseendet av ett allmänt eller samhälleligt intresse, vilket har ansetts vara av betydelse med tanke på huruvida den åtskillnad som görs kan anses godtagbar (GrUU 44/2010 rd, GrUU 18/2010 rd, GrUU 46/2006 rd).
En utvidgning av systemet för uppdragsutbildning så att det omfattar medborgare i samtliga EU- och EES-stater och därmed jämförbara personer innebär ett svar på bristen på kompetent arbetskraft på nationell nivå. Syftet kan anses godtagbart med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. Av medborgare i en stat som tillhör EU eller EES och som deltar i uppdragsutbildning eller av en person som kan jämställas med dem får det enligt förslaget inte tas ut några kostnader för sådan utbildning, vilket innebär att möjligheten för även denna grupp att delta i uppdragsutbildning inte medför någon ändring beträffande avgiftsfriheten för utbildning på andra stadiet. Inte heller tas det enligt förslaget ut läsårsavgifter av medborgare i stater som tillhör EU och EES, vilket innebär att möjligheten att delta i avgiftsfri uppdragsutbildning är i linje med de övriga ändringar som föreslås. Riksdagen har godkänt motsvarande bestämmelse för högskolornas del (RP 152/2018 rd), som gjort det möjligt för medborgare i stater som tillhör EU och EES att delta i uppdragsutbildning. Då begärdes inget utlåtande av grundlagsutskottet.
Utbildningsanordnarna ska fortfarande inte vara skyldiga att ordna uppdragsutbildning, utan får enligt förslaget ordna sådan enligt prövning. Vid prövningen ska särskilt beaktas det lagstadgade förbudet mot att försämra examensutbildningen och förbudet att ordna sådan utbildning för beställare som saknar genuint intresse för att sörja för de studerandes rättsskydd och utbildning. Ordnandet av uppdragsutbildning ska även i fortsättningen förbli en frivillig verksamhet för utbildningsanordnare.
Med stöd av vad som anförts ovan kan lagarna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Regeringen anser det dock önskvärt att grundlagsutskottet ger ett utlåtande angående den föreslagna ändringen av läropliktslagen.
11.2
Skydd av personuppgifter
I propositionen föreslås det att utbildningsanordnarna och Migrationsverket ska ha rätt att utbyta information. Propositionen är av betydelse i grundlagsmässigt hänseende med tanke på det i 10 § i grundlagen tryggade skyddet för privatlivet och personuppgifter.
Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen utfärdas närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter genom lag. Enligt grundlagsutskottets praxis begränsas lagstiftarens handlingsutrymme både av den här bestämmelsen och av att skyddet för personuppgifter delvis ingår i samma moment som skyddet för privatlivet (se t.ex. GrUU 71/2014 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har av hävd ansett att lagstiftaren ska trygga skyddet för personuppgifter på ett sätt som är godtagbart med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna överlag (se till exempel GrUU 18/2012 rd, s. 2 och GrUU 71/2012, s. 2). Skyddet för personuppgifter och den personliga integriteten kan begränsas inom ramen för de allmänna villkoren för en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna.
Grundlagsutskottet har sett över sin praxis i fråga om bestämmelser som gäller skydd av personuppgifter. Grundlagsutskottet har i sin nyare praxis i princip ansett det vara tillräckligt med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen att bestämmelserna uppfyller kraven i dataskyddsförordningen (se GrUU 14/2018 rd, s. 3–5, GrUU 15/2018 rd, GrUU 2/2018 rd). Grundlagsutskottet har konstaterat att tillgodoseendet av skyddet för personuppgifter i framtiden i första hand bör grunda sig på dataskyddsförordningen och den nationella allmänna lag som ska stiftas. I det här sammanhanget bör man undvika nationell speciallagstiftning, som bör reserveras för situationer då den är dels tillåten enligt dataskyddsförordningen, dels nödvändig för att tillgodose skyddet för personuppgifter (GrUU 2/2018 rd, s.5). Enligt grundlagsutskottet är det i princip tillräckligt att regleringen om skyddet för personuppgifter och deras behandling överensstämmer med dataskyddsförordningen. Enligt utskottet gör de detaljerade bestämmelserna i dataskyddsförordningen det också möjligt att i fråga om myndighetsverksamhet lagstifta betydligt mer generellt om skydd för och behandling av personuppgifter jämfört med vår nuvarande nationella regleringsmodell. Utskottet har menat att den gällande lagstiftningen om personuppgifter är mycket tungrodd och komplicerad och hänvisat till att det enligt utskottets praxis är särskilt viktigt med en tydlig reglering i fråga om denna typ av bestämmelser som har kopplingar till de grundläggande fri- och rättigheterna och som gäller fysiska personers normala dagliga aktiviteter (se GrUU 31/2017 rd, GrUU 45/2016 rd, s. 3, och GrUU 41/2006 rd, s. 4/II). Även med tanke på tydligheten i regleringen bör vi förhålla oss restriktivt när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som EU:s allmänna dataskyddsförordning medger (GrUU 14/2018 rd, s. 5).
Syftet med de föreslagna lagarna är att dels återställa den i den upphävda lagen om utlänningsregistret föreskrivna rätten att lämna ut uppgifter ur utlänningsregistret till läroanstalter om uppehållstillstånd för studerande. Avsikten är å andra sidan att möjliggöra att högskolan företar en utredning över huruvida det behövs en läsårsavgift eller avgiftsfrihet för högskolornas verksamhet samt övervakning av en sådan, och att i Migrationsverkets verksamhet pröva om villkoren för inresa och vistelse i landet uppfylls. Med tanke på utbildningsanordnarens verksamhet finns ett behov av att få dessa uppgifter för att en bedömning av den studerandes skyldighet att betala läsårsavgift och för anordnande av undervisningsgrupper. En förutsättning för att kunna bevilja en studerande sådana rättigheter som befrielse från läsårsavgift, är att högskolan försäkrar sig om att de fakta som ligger till grund för denna rättighet föreligger. För att personuppgifterna ska vara tillförlitliga måste högskolan få dem direkt av den myndighet som behandlar ärendet eller fattat beslutet. I paragrafen utnyttjas det handlingsutrymme i fråga om att specificera bestämmelserna som följer av artikel 6.3 i dataskyddsförordningen för att utfärda särskilda bestämmelser om utlämnande av personuppgifter. Enligt den grund för behandlingen som avses i artikel 6.1 c och e ska de fastställas i enlighet med a) unionsrätten, eller b) en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. Syftet med behandlingen ska fastställas i den rättsliga grunden eller, i fråga om behandling enligt punkt 1 e vara nödvändigt för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Den rättsliga grunden för behandlingen kan innehålla särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i förordningen, bland annat: de allmänna villkor som ska gälla för den personuppgiftsansvariges behandling, vilken typ av uppgifter som ska behandlas, vilka registrerade som berörs, de enheter till vilka personuppgifterna får lämnas ut och för vilka ändamål, ändamålsbegränsningar, lagringstid samt typer av behandling och förfaranden för behandling, inbegripet åtgärder för att tillförsäkra en laglig och rättvis behandling, däribland för behandling i andra särskilda situationer enligt kapitel IX. Unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. De föreslagna bestämmelserna har ett mål som är av allmänt intresse på det sätt som avses i ovannämnda stycke och står i proportion till det legitima mål som eftersträvas.
Migrationsverket och anordnare av gymnasieutbildning respektive yrkesutbildning får ömsesidigt lämna ut vissa uppgifter om uppehållstillstånd för sökande till och studerande inom ifrågavarande utbildning samt för yrkesutbildningens del om deras anknytningsperson enligt utlänningslagen. De uppgifter som lämnas ut med stöd av denna lag innehåller inga sådana särskilda personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen. Utbildningsanordnarna har inga omfattande uppgifter om de studerandes särskilda personuppgifter. Sådana uppgifter kan närmast utgöras av sådana uppgifter om hälsa och funktionsförmåga som är en förutsättning för beviljande och för indragning av studierätten inom yrkesutbildning. Ifall Migrationsverket behöver några sådana särskilda personuppgifter av utbildningsanordnarna, såsom uppgifter om den studerandes hälsa, kan verket begära dem med stöd av 13 § 4 mom. 7 punkt i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen. En sådan situation kan komma i fråga till exempel om utbildningsanordnaren har meddelat Migrationsverket att den studerandes avbrutit studierna och Migrationsverket begär ytterligare uppgifter av utbildningsanordnaren, eftersom den studerande har uppgett att detta beror på hälsoskäl. Utbildningsanordnaren behöver inte på eget initiativ meddela varför studierna har avbrutits, om detta skulle kräva att utbildningsanordnaren lämnar ut sådana särskilda personuppgifter om den studerande.
Anordnare av yrkesutbildning behöver i regel inte underrätta Migrationsverket om att en sökande av hälsoskäl inte har antagits till studier, eftersom ansökan om uppehållstillstånd görs först efter det att den sökande har erbjudits en studieplats. Den rätt för utbildningsanordnarna att lämna ut uppgifter till Migrationsverket som föreslås i denna proposition behövs, trots bestämmelserna i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen, eftersom anordnarna av utbildningen med hjälp av denna rätt kan delge Migrationsverket omständigheter som Migrationsverket annars inte skulle få kännedom om eller först få kännedom om längre fram, varvid tillsynsåtgärderna skulle fördröjas. Även om dessa uppgifter inte skulle innehålla några särskilda personuppgifter, kan de dock innehålla information om att personen har fått asyl eller alternativt skydd i Finland. Utbildningsanordnaren behöver få denna information, eftersom grunden för personens uppehållstillstånd direkt påverkar personens skyldighet att betala läsårsavgift. En person som har uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd är inte skyldig att betala läsårsavgift.
Anordnare av gymnasieutbildning och yrkesutbildning ska enligt förslaget kunna få uppgifter av Migrationsverket om giltighetstiden och grunden för samt typen av det dokument om uppehållsrätt som en sökande eller studerande samt dennes i utlänningslagen avsedda anknytningsperson ansökt om, innehar eller tidigare har beviljats, samt om hur handläggningen av en ansökan om ett dokument om uppehållsrätt framskrider. De uppgifter som ska lämnas ut räknas detaljerat och uttömmande i de föreslagna lagarna. De uppgifter som ska lämnas ut innehåller ingen annan informations som ingår i beslutet om uppehållstillstånd, såsom ansökan om uppehållstillstånd eller motiveringen till beslutet om uppehållstillstånd. Utbildningsanordnaren bedömer behovet av uppgifter utifrån vad som krävs för befrielse från skyldigheten att betala läsårsavgift eller för en utredning av personens uppehållsrätt. I fråga om yrkesutbildning behöver uppgifterna om anknytningspersonen granskas endast när den sökandes eller studerandes uppehållstillstånd eller befrielse från läsårsavgift grundar sig på anknytningspersonens uppehållstillstånd. Med undantag för uppgifter om behandlingssituationer och tidigare uppehållstillstånd framgår alla de uppgifter som överlämnas av uppehållstillståndskortet, som också i flera andra situationer är en förutsättning för uträttande av ärenden.
Utbildningsanordnaren föreslås utöver vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet eller i någon annan lag trots sekretessbestämmelserna ha rätt att på eget initiativ till Migrationsverket lämna ut uppgifter om misstankar om missbruk i samband med inresa och vistelse i landet som gäller en person som ansöker om ett dokument om uppehållsrätt eller som gäller innehavaren av en handling om uppehållsrätt, om uppgifterna är nödvändiga för skötseln av Migrationsverkets uppgifter.
Vid regleringen av rätten att lämna ut uppgifter har uppmärksamhet fästs vid högsta domstolens prejudikat HD:2023:24, enligt vilket en myndighet inte hade rätt att på eget initiativ lämna ut uppgifter till en annan myndighet ens för skötseln av dess lagstadgade uppgifter när det inte särskilt föreskrivits om rätten att lämna ut uppgifter.
Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelserna om myndigheternas rätt att få uppgifter och skyldighet att lämna ut uppgifter trots sekretessbestämmelserna med avseende på skyddet för privatlivet och personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen och då fäst uppmärksamhet vid bland annat vad och vem rätten att få uppgifter gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut uppgifter kan gälla "behövliga uppgifter" för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att "uppgifterna är nödvändiga" för ett visst syfte (se t.ex. GrUU 17/2016 rd, s. 2–3, och de utlåtanden som det hänvisas till där).
Grundlagsutskottet anser att det utöver dessa omständigheter är skäl att fästa uppmärksamhet vid att inskränkningar i skyddet för privatlivet ska bedömas utifrån de allmänna förutsättningarna för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna. Utskottet har tidigare ansett att tillåtande av behandling av känsliga uppgifter berör själva kärnan i skyddet för personuppgifter (GrUU 37/2013 rd), vilket inneburit att inrättandet av register med sådana uppgifter måste bedömas mot villkoren för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna, däribland lagstiftningens acceptabilitet och proportionalitet (GrUU 29/2016 rd och t.ex. GrUU 21/2012 rd, GrUU 47/2010 rd och GrUU 14/2009 rd). Utskottet fäste uppmärksamheten vid att en sådan bedömning är möjlig endast om propositionen tillräckligt ingående specificerar skälen till att behandling av personuppgifter anses nödvändig.
Grundlagsutskottet har understrukit att det vid en särskiljning mellan behövlighet respektive nödvändighet att få eller lämna ut uppgifter är fråga inte bara om omfattningen av innehållet i uppgifterna utan också om att rätten till information, som går före sekretessbestämmelserna, i sista hand går ut på att den myndighet som är berättigad till informationen i och med sina egna behov åsidosätter de grunder och intressen som är skyddade med hjälp av den sekretess som gäller myndigheten som innehar informationen. Ju mer generella bestämmelserna om rätt till information är, desto större är risken att sådana intressen kan åsidosättas per automatik. Ju mer fullständigt rätten att få information är kopplad till de sakliga förutsättningarna i bestämmelserna, desto mer sannolikt är det att en enskild begäran om information i praktiken måste motiveras. Också den som lämnar ut informationen har då möjlighet att bedöma en begäran utifrån de lagliga villkoren för att lämna ut den. Genom att de facto vägra lämna ut informationen kan den som innehar den få till stånd en situation där en utomstående myndighet måste undersöka skyldigheten att lämna ut information, det vill säga tolka bestämmelserna. Denna möjlighet är viktig då det gäller att anpassa tillgången till information och sekretessintressena till varandra (se t.ex. GrUU 7/2019 rd, GrUU 15/2018 rd och GrUU 17/2016 rd, s. 6, och de utlåtanden som det hänvisas till där).
Informationsinnehållet beskrivs uttömmande i 1 mom. i de föreslagna lagarnas paragrafer om rätten att få uppgifter, vilket innebär att det räcker med att uppgifterna behövs. I det föreslagna 2 mom., som gäller utlämnande av uppgifter på eget initiativ, tillåts utlämnande av sådana uppgifter i fall av misstankar om missbruk i samband med inresa och vistelse i landet. Sådana uppgifter är t.ex. uppgifter om förfalskade handlingar eller om att försörjningsförutsättningen inte uppfylls. En ytterligare förutsättning är att uppgifterna är nödvändiga för skötseln av Migrationsverkets uppgift, eftersom det inte är ändamålsenligt att uttömmande räkna upp de uppgifter av vilka ett eventuellt missbruk framgår i fråga om inresa och vistelse i landet, eftersom sätten för att missbruka systemet ständigt utvecklas. I fråga om 2 mom. är lagen så exakt och noggrant avgränsad som möjligt med tanke på dess funktion.
I 2 § i lagen om Migrationsverket (156/1995) föreskrivs att Migrationsverket behandlar och avgör de ärenden som gäller utlänningar och finskt medborgarskap och som enligt lag eller med stöd av lag hör till dess uppgifter. Lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete (277/2022) ändrades år 2022. Efter denna ändring ska en tredjelandsmedborgare beviljas det första uppehållstillståndet för studier direkt för hela den tid avläggandet av examen eller studierna varar, varvid uppehållstillståndet inte behöver förlängas med jämna mellanrum. Den studerande behöver inte lägga fram bevis på att villkoren för uppehållstillstånd uppfylls i samband med ansökan om fortsatt uppehållstillstånd, och därför håller efterhandskontrollen och den kontinuerliga övervakningen av uppehållstillståndet på att bli betydande metoder för att övervaka att vistelsen är lagenlig. En effektiv efterhandskontroll förutsätter ett tillräckligt kunskapsunderlag. Utlämnande av uppgifter som gäller misstankar om missbruk i samband med inresa och vistelse i landet är nödvändigt för en kontinuerlig övervakning av uppehållstillstånden för studerande. I fråga om de moment som gäller utlämnande av uppgifter ska som sådana uppgifter som är nödvändiga med tanke på Migrationsverkets verksamhet betraktas åtminstone sådana uppgifter som kan leda till prövning av huruvida ett dokument som gäller uppehållsrätt ska förvägras, återkallas eller förfalla.
Utlämnandet av uppgifter kränker inte kärnområdet för de grundläggande rättigheterna, med avseende på skyddet för personuppgifter och skyddet för privatlivet. Samtliga uppgifter som enligt de föreslagna bestämmelserna får lämnas ut på eget initiativ är sådana uppgifter som Migrationsverket normalt kan få i samband med sin egen verksamhet, men som inte nödvändigtvis kommer till dess kännedom, om utbildningsanordnaren inte får förmedla dem. Likaså kan utbildningsanordnaren få uppgifterna i fråga genom att begära dem av sökanden eller den studerande, men uppgifternas tillförlitlighet samt hur snabbt och täckande de lämnas är då inte tryggat i alla situationer. Alla dessa uppgifter är alltså sådana uppgifter som utbildningsanordnarna och Migrationsverket redan behandlar i vanliga fall. Migrationsverket och utbildningsanordnarna har tidigare delat detta slags uppgifter med varandra innan informationshanteringslagen stiftades, vilket gjorde att det för migrationsförvaltningens del uppstod en lucka i lagstiftningen angående rätten att lämna ut uppgifter. Avsikten är att snabbare och mer heltäckande kunna ingripa i sådana problem som framkommit. Tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om inresa och vistelse i landet förutsätter samarbete mellan myndigheter och andra som sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Det är inte motiverat att missbruk inte beaktas vid prövningen av uppehållstillstånd på grund av att utbildningsanordnarna inte skulle ha rätt att ge den behöriga myndigheten tillgång till de uppgifter som de fått. Studerande som har uppehållsrätt som grundar sig på dokument som inte är i skick eller på utkomst som inte är som den förväntas, löper betydande risk att bli offer för människohandel och andra former av utnyttjande. En snabb utredning av deras situation är motiverad med tanke på både den allmänna ordningen och säkerheten och på ifrågavarande personers egen grundlagsskyddade säkerhet, vilket inte strider mot vare sig skyddet för personuppgifter eller skyddet för privatlivet enligt grundlagen. Den begränsning av skyddet för personuppgifter och för privatlivet som följer av den föreslagna regleringen bör således anses godtagbar. Utbildningsanordnarna och Migrationsverket har inte möjlighet att på något annat tillförlitligt, snabbt och resurseffektivt sätt erhålla de personuppgifter som i enlighet med propositionen ska kunna lämnas ut.
Enligt grundlagsutskottets uppfattning innebär avgränsningen att den föreslagna regleringen inte lämpar sig för sådan överlåtelse av information där myndigheten i det enskilda fallet måste bedöma om överföringen är nödvändig
Utlämnande av uppgifter till en utbildningsanordnare ska ske genom en automatiserad begäran om uppgifter. Svaret på en begäran om uppgifter får endast gälla de uppgifter som räknas upp i de föreslagna lagarna. Enligt utskottets uppfattning lämpar sig en elektronisk förbindelse inte för sådan överlåtelse av information där myndigheten i det enskilda fallet måste bedöma om överföringen är nödvändig (GrUU 73/2018 rd, s. 10). Dessutom grundar sig erhållandet av uppgifter i de föreslagna lagparagraferna om erhållande av uppgifter på utlämnande av behövliga uppgifter. En utbildningsanordnares utlämnande av uppgifter till Migrationsverket på eget initiativ ska enligt förslaget inte ske via en elektronisk anslutning, utan utbildningsanordnarna ska lämna sådana uppgifter till Migrationsverket till exempel via skyddad e-post. Det sättet att lämna uppgifter är inte förenat med motsvarande risk som en elektronisk förbindelse skulle innebära eftersom mottagaren i det fallet i alltför stor utsträckning får tillgång till den personuppgiftsansvariges uppgifter. Via skyddad e-post kan man kan välja ut endast nödvändiga uppgifter som skickas till mottagaren. De föreslagna lagarna uppfyller kravet i 10 § 1 mom. i grundlagen på att bestämmelser om skydd för personuppgifter ska utfärdas genom lag. Kravet uppfylls på behörigt sätt i fråga om den förmedling av uppgifter mellan utbildningsanordnaren och Migrationsverket som föreslås. Lagarna uppfyller också kraven i dataskyddsförordningen på det sätt som anges i avsnitt 7. Med stöd av vad som anförts ovan kan lagarna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Riksdagen har behandlat regeringens proposition RP 51/2024 rd med samma innehåll om dataöverföring mellan högskolorna och Migrationsverket. Grundlagsutskottet konstaterade då (GrUU 32/2024 rd) att en behandling av ärendet i grundlagsutskottet inte är nödvändig.
På de grunder som anges ovan kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.