2
Nuläge och bedömning av nuläget
2.1
Lagen om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen
Lagen om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen trädde i kraft den 1 januari 2014. Enligt 1 § i lagen är syftet med lagen att främja utvecklingen av arbetstagarnas yrkeskompetens. Syftet är att uppmuntra arbetsgivare till att upprätthålla och utveckla arbetstagarnas yrkeskompetens så att arbetstagarnas yrkeskompetens kan bemöta de krav som arbetet och arbetsuppgifterna ställer och sådana föränderliga kunskapsbehov som kan förutsägas. Lagens syfte stöddes fram till utgången av 2024 genom ett skatteincitament (utbildningsavdraget) och fortsätter att stödjas genom utbildningsersättningen för icke-skattepliktiga arbetsgivare.
I lagen fastställs vad som avses med sådan utveckling av yrkeskompetensen som understöds ekonomiskt. Med utveckling av arbetskompetensen avses sådan planmässig utbildning som tillhandahålls arbetstagare och som behövs för att upprätthålla och utveckla arbetstagares yrkeskompetens så att den kan bemöta de krav som arbetet och arbetsuppgifterna ställer samt sådana föränderliga kunskapsbehov som kan förutsägas.
I 2 § fastställs lagens tillämpningsområde. Lagen tillämpas på följande arbetsgivare samt på deras arbetstagare och personer som står i offentligrättsligt anställningsförhållande till dem:
samfund som är befriade från inkomstskatt enligt 20 § i inkomstskattelagen (1535/1992),
delvis skattefria samfund enligt 21 § i inkomstskattelagen,
universiteten och yrkeshögskolorna, samt
föreningar och stiftelser.
Lagen tillämpas dock inte på statliga ämbetsverk och inrättningar och på riksdagens justitieombudsman och biträdande justitieombudsmän, och inte heller på tjänstemännen vid riksdagens kansli, republikens presidents kansli, riksdagens justitieombudsmans kansli eller statens revisionsverk eller på Finlands Banks och Folkpensionsanstaltens tjänstemän och anställda, om inte något annat föreskrivs i lag. Lagen tillämpas inte heller på hushållsarbetsgivare. Vad som i lagen föreskrivs om arbetstagare gäller även tjänsteinnehavare. Statliga ämbetsverk och inrättningar avgränsades från tillämpningsområdet från ingången av 2021.
I 3 § finns bestämmelser om utbildningsplanen. För att få utbildningsersättning ska arbetsgivaren upprätta en utbildningsplan för utveckling av arbetstagarnas yrkeskompetens.
I fråga om de företag och sammanslutningar som omfattas av tillämpningsområdet för samarbetslagen (1333/2021) betraktas en utvecklingsplan för arbetsgemenskapen enligt 9 § i den lagen som en sådan plan. I fråga om de arbetsgivare som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare i kommuner och välfärdsområden (449/2007) betraktas en personal- och utbildningsplan enligt 4 a § i den lagen som en sådan plan.
I lagen om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen föreskrivs om innehållet i utbildningsplanen i fråga om de arbetsgivare som inte omfattas av tillämpningsområdet för samarbetslagarna. Om arbetsgivaren inte är skyldig att följa någon av samarbetslagarna, är det frivilligt att upprätta en utbildningsplan. Att upprätta en plan är dock ett villkor för att få stöd. En plan som upprättas av arbetsgivaren ska inbegripa en bedömning av hela personalens yrkeskompetens samt av förändringarna i kraven på yrkeskompetens och orsakerna till dem samt en plan som baserar sig på denna bedömning enligt personalgrupp eller någon annan ändamålsenlig gruppindelning. Planen ska dessutom inbegripa allmänna principer för att upprätthålla arbetsförmågan hos arbetstagare som hotas av arbetsoförmåga och äldre arbetstagare samt arbetsmarknadskompetensen för arbetstagare som hotas av arbetslöshet. I planen ska dessutom antecknas på vilket sätt planen avses bli genomförd och övervakad. På sådana arbetsplatser som inte omfattas av någon av samarbetslagarna kan en plan upprättas i samarbete med personalen eller en företrädare för personalen.
I 4 § föreskrivs om arbetsgivarens skyldighet att diskutera utvecklingen av arbetstagares yrkeskompetens. Om en arbetsgivare som inte omfattas av någon av samarbetslagarna inte har upprättat en utbildningsplan som avses i 3 § 3 mom., ska arbetsgivaren, om en arbetstagare begär det, med arbetstagaren diskutera frågor som gäller utvecklingen av arbetstagarens yrkeskompetens. Om arbetstagaren så vill kan han eller hon ta med förtroendemannen eller en annan företrädare för arbetstagarna i diskussionerna med arbetsgivaren. Arbetstagaren kan också befullmäktiga en företrädare för arbetstagarna som valts på arbetsplatsen att hos arbetsgivaren begära att sådana diskussioner förs.
Vissa icke-skattepliktiga arbetsgivares aktivitet när det gäller att utveckla arbetstagarnas yrkeskompetens stöds genom ett särskilt ekonomiskt incitament, det vill säga utbildningsersättning, vilken det föreskrivs om i lagen om ersättning för utbildning.
2.2
Lagen om ersättning för utbildning
Lagen om ersättning för utbildning trädde i kraft den 1 januari 2014. Syftet med lagen är att förbättra arbetsgivarnas möjligheter att ordna utbildning för sina anställda i syfte att utveckla deras yrkeskompetens. I lagen finns bestämmelser om villkoren för och sätten att ersätta arbetsgivarna för de kostnader som orsakas av de löner som dessa betalar till arbetstagarna för den tidarbetstagarna deltar i sådan utbildning som avses i lagen om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen.
I 2 § föreskrivs det om lagens tillämpningsområde. Lagen tillämpas på ersättande av kostnader som ordnandet av utbildning orsakar (utbildningsersättning) för de arbetsgivare på vilka lagen om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen tillämpas.
Följande aktörer är således berättigade till utbildningsersättning:
samfund som är befriade från inkomstskatt enligt 20 § i inkomstskattelagen (1535/1992),
delvis skattefria samfund enligt 21 § i inkomstskattelagen,
universiteten och yrkeshögskolorna, samt
föreningar och stiftelser.
Lagen om ersättning för utbildning tillämpas dock inte på statliga ämbetsverk och inrättningar och på riksdagens justitieombudsman och biträdande justitieombudsmän, och inte heller på tjänstemännen vid riksdagens kansli, republikens presidents kansli, riksdagens justitieombudsmans kansli eller statens revisionsverk eller på Finlands Banks och Folkpensionsanstaltens tjänstemän och anställda, om inte något annat föreskrivs i lag. Lagen tillämpas inte heller på hushållsarbetsgivare.
I 4 § finns bestämmelser om förutsättningarna för att en arbetsgivare ska ha rätt att få ersättning för en utbildning som den ordnat. För det första ska utbildningen basera sig på en sådan plan som avses i 3 § i lagen om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen. Om arbetsgivaren inte har någon sådan plan eller om den utbildning som ordnas inte ingår i en utbildningsplan som upprättats på arbetsplatsen, berättigar utbildningen inte till utbildningsersättning. Om utbildningen baserar sig på en plan och upprätthåller och främjar arbetstagarnas yrkeskompetens, ska den dessutom uppfylla de villkor som föreskrivs i 1–3 punkten. Enligt villkoren har arbetsgivaren rätt till utbildningsersättning för utbildning
1) som pågår oavbrutet i minst en timme,
2) för vilken arbetsgivaren betalar lön till arbetstagaren, och
3) ingen lönesubvention enligt 7 kap. 1 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012) har beviljats för lönekostnaderna för en arbetstagare som deltar i utbildningen.
Bestämmelser om utbildningsersättningens storlek finns i 5 § i lagen. Utbildningsersättningen utgör 10 procent av den lönekostnad som används som grund för utbildningsersättningen. Den lönekostnad som används som grund för utbildningsersättningen beräknas så att arbetstagarnas genomsnittliga dagslön multipliceras med antalet utbildningsdagar som berättigar till utbildningsersättning. Den genomsnittliga dagslönen beräknas så att den lönesumma enligt 19 a § i lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner (555/1998), nedan
finansieringslagen
, som utgör grund för arbetsgivarens arbetslöshetsförsäkringspremie divideras med det genomsnittliga antal arbetstagare som arbetsgivaren har i sin tjänst och den kvot som på detta sätt fås divideras med talet 200. Med utbildningsdag avses en dag under vilken utbildning pågått i minst sex timmar. En utbildningsdag kan även bestå av flera utbildningar eller utbildningsperioder vars sammanräknade längd under ett kalenderår är minst sex timmar. Utbildningsersättning betalas för högst tre utbildningsdagar per arbetstagare och kalenderår.
Arbetsgivare som omfattas av lagens tillämpningsområde ansöker om utbildningsersättning hos Sysselsättningsfonden. Arbetsgivaren ska ansöka om utbildningsersättningen hos Sysselsättningsfonden före utgången av januari kalenderåret efter försäkringsåret. Sysselsättningsfonden godkänner eller avslår ansökan och meddelar ett skriftligt beslut i ärendet. Om ansökan godkänns, betalar Sysselsättningsfonden utbildningsersättningen till arbetsgivaren i form av gottgörelse. Sysselsättningsfonden beräknar utbildningsersättningens belopp på grundval av de uppgifter som arbetsgivaren har anmält till inkomstregistret och de uppgifter som arbetsgivaren lämnat i ansökan.
Sysselsättningsfonden kan på eget initiativ korrigera beloppet av utbildningsersättning inom tre år från utgången av försäkringsåret. Sysselsättningsfonden korrigerar beloppet av utbildningsersättning på eget initiativ till exempel om arbetsgivaren har rättat de uppgifter som arbetsgivaren har anmält till inkomstregistret.
Arbetsgivaren kan begära omprövning av ett beslut om utbildningsersättning inom fem år från ingången av kalenderåret efter det år då beslutet har fattats. Ett beslut som Sysselsättningsfonden meddelar med anledning av begäran om omprövning kan överklagas genom besvär hos besvärsnämnden för social trygghet. Ändring i ett beslut av besvärsnämnden för social trygghet får sökas genom besvär hos försäkringsdomstolen.
Finansministeriet betalar till Sysselsättningsfonden på ansökan kalenderårsvis det belopp som fonden betalat ut i utbildningsersättning till arbetsgivarna. Avsikten är att räkningen för utbildningsersättningarna sänds till finansministeriet senast i mitten av december så att räkningens förfallodag är under faktureringsåret.
2.3
Fortbildning inom social- och hälsovården
Bestämmelser om välfärdsområdenas skyldighet att följa upp och sörja för social- och hälsovårdspersonalens fortbildningsskyldighet och kontinuerliga yrkesmässiga utveckling finns i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021). Enligt 59 § i den lagen ska välfärdsområdena följa hur dess social- och hälsovårdspersonal, inklusive anställda hos privata tjänsteproducenter som välfärdsområdet skaffar tjänster av, utvecklas yrkesmässigt och se till att personalen i tillräcklig utsträckning deltar i fortbildning inom sitt eget yrkesområde. I fortbildningen ska hänsyn tas till hur lång arbetstagarens grundutbildning är, hur krävande arbetet är samt arbetsuppgifternas innehåll.
I social- och hälsovårdsministeriets förordning om fortbildning för social- och hälsovårdspersonal (57/2024) finns närmare bestämmelser om förutsättningar för fortbildningens kvalitet, fortbildningens omfattning och utvärdering och uppföljning av fortbildningen. Enligt förordningen ska personalens kontinuerliga yrkesmässiga utveckling främjas samt klient- och patientsäkra, verkningsfulla social- och hälsovårdstjänster som främjar befolkningens hälsa och välfärd tryggas genom fortbildning som upprätthåller och utvecklar social- och hälsovårdspersonalens yrkesskicklighet och kunnande. Välfärdsområdet ska se till att fortbildningens omfattning är tillräcklig för att säkerställa social- och hälsovårdspersonalens kompetensbehov, de mål som fastställts för fortbildningen och förutsättningarna för fortbildningens kvalitet. I förordningen anges ingen minimi- eller maximimängd för fortbildningen.
Arbetsgivaren ansvarar för finansieringen av fortbildningen. När tjänster köps av en privat tjänsteproducent har denna ansvaret för finansieringen av utbildningen för sin personal. Syftet med den statliga finansieringen av välfärdsområdena är att säkerställa att alla välfärdsområden trots omständigheterna och skillnaderna i invånarnas servicebehov har förutsättningar att genomföra sina lagstadgade uppgifter. Finansieringen av välfärdsområdena baserar sig på statlig finansiering som är en allmän inkomstpost för välfärdsområdet och därmed är det välfärdsområdet som fattar beslut om användningen och fördelningen av finansieringen inom ramen för sin självstyrelse och behörighet. Välfärdsområdena ska därmed säkerställa att det med hjälp av den allmänna finansieringen anvisas tillräckliga resurser för fullgörande av skyldigheterna enligt 59 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård.
Social- och hälsovårdspersonal är ett överbegrepp som inbegriper yrkesutbildade personer enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994), förordningen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (564/1994), lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015) och statsrådets förordning om yrkesutbildade personer inom socialvården (153/2016) samt annan personal inom social- och hälsovården. Social- och hälsovårdsministeriets förordning om fortbildning för social- och hälsovårdspersonal påverkar inte den fortbildningsskyldighet som det föreskrivs om i lagarna om yrkesutbildade personer inom socialvården och hälso- och sjukvården, utan förordningen kompletterar bestämmelserna i fråga. Fortbildningsskyldigheten gäller enligt lagstiftningen om yrkesutbildade personer alla yrkesutbildade personer som avses i lagarna om yrkesutbildade personer oavsett arbetsgivare och yrkessektor, medan förordningens tillämpningsområde i enlighet med det som anges ovan omfattar välfärdsområdets egen social- och hälsovårdspersonal och social- och hälsovårdspersonalen inom dess köpta tjänster.
I 18 § 1 mom. i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården föreskrivs det om skyldigheten för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården att upprätthålla och utveckla de kunskaper och färdigheter som utövandet av yrket förutsätter samt att göra sig förtrogna med de bestämmelser och föreskrifter som gäller yrkesutövningen. I 2 mom. i den paragrafen föreskrivs det om skyldigheten för arbetsgivare för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården att följa hur dessa personer utvecklas yrkesmässigt och skapa förutsättningar för dem att upprätthålla och utveckla sina kunskaper och färdigheter genom deltagande i behövlig yrkesinriktad fortbildning och andra metoder för yrkesmässig utveckling så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och ändamålsenlig nivå.
I 9 § 2 mom. i lagen om tillsynen över social- och hälsovården (741/2023) föreskrivs det om den lämpliga utbildning som personalen ska ha och som tjänsteproducentens verksamhet kräver och om tillräcklig yrkesskicklighet med beaktande av innehållet i de tjänster som produceras och vilka klienter och patienter som anlitar tjänsterna. Vilken utbildning som ska krävas av personalen beror på innehållet i de tjänster som produceras och klienternas eller patienternas behov av tjänster. Enligt momentet ska tjänsteproducenten dessutom se till att personalen deltar i yrkesinriktad fortbildning i tillräcklig omfattning. I lagen om tillsynen över social- och hälsovården avses med tjänsteproducent välfärdsområden, Helsingfors stad, HUS-sammanslutningen, statliga affärsverk, självständiga offentligrättsliga inrättningar eller evangelisk-lutherska eller ortodoxa kyrkan eller församlingar eller kyrkliga samfälligheter inom de kyrkorna samt aktiebolag och andra bolag, offentliga och privata sammanslutningar, andelslag, föreningar, stiftelser och enskilda näringsidkare som producerar socialservice eller hälso- och sjukvårdstjänster.
Enligt uppgifter som Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT samlat in deltog 72 procent av välfärdsområdenas personal i fortbildning 2023. År 2022 var andelen 51 procent. Sett till yrkesgrupperna gavs läkarna, tandläkarna samt övrig högskoleutbildad social- och hälsovårdspersonal mest fortbildning. Antalet fortbildningsdagar var i genomsnitt 2,9 dagar per deltagare.
Tabell 1. Fortbildning i välfärdsområdena 2023 Källa: Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT
Deltagande i utbildning | procentandel % |
Läkare och tandläkare | 79 |
Socialarbetare | 75 |
Övrig högskoleutbildad social- och hälsovårdspersonal | 86 |
Personal inom social- och hälsovårdsbranschen eller sektorn för undervisning och fostran som avlagt lägre högskoleexamen | 80 |
Personal som avlagt grundexamen eller examen på skolnivå inom social- och hälsovårdsbranschen | 61 |
Övrig personal i servicekedjan | 63 |
De totala kostnaderna för utbildningen uppgick 2023 till uppskattningsvis 124 miljoner euro. Siffran är en uppskattning och baserar sig på genomsnittliga kostnader. I kostnaderna ingår kursavgifter, arvoden till utbildarna, inkvartering och resekostnader, dagtraktamenten, vikariernas löner inklusive bikostnader och lön inklusive bikostnader för utbildningstiden för den personal som deltar i utbildningen. En del välfärdsområden kunde inte specificera eller rapportera alla direkta kostnader för fortbildningen.
2.3.1
Övriga statligt finansierade ersättningar inom socialsektorn, hälsovårdssektorn och det pedagogiska området
Det har också riktats annan statligt finansierad ersättning till utbildningen inom social- och hälsovårdsbranschen än ersättning enligt lagen om ersättning för utbildning. Enligt 59 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) betalas ersättning av statsmedel för kostnader som orsakas av grund- och specialiseringsutbildning för läkare och tandläkare. Ersättningen betalas till de välfärdsområden där det finns ett universitetssjukhus, eller HUS-sammanslutningen. Enligt 59 a § i den lagen betalas de universitet som anordnar specialistläkar- och specialisttandläkarutbildning ersättning för kostnader som orsakas av utbildningen.
För grundutbildning för läkare eller tandläkare kan ersättning enligt 60 § betalas också till andra verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården än universitetssjukhus. Ersättningen kan betalas till serviceproducenter.
I social- och hälsovårdsministeriets förordning om grunderna för ersättning för läkar- och tandläkarutbildning år 2022 (464/2022) finns närmare bestämmelser om de serviceproducenter som är berättigade till ersättning för kostnader för läkar- och tandläkarutbildning och finansiering för hälsovetenskaplig forskning på universitetsnivå.
Förordningen tillämpas på ersättningar som betalas för år 2022.
HUS-sammanslutningen respektive de välfärdsområden där det finns ett universitetssjukhus betalar ersättning till den berörda offentliga serviceproducenten eller någon annan serviceproducent som avses i social- och hälsovårdsministeriets förordning på det sätt som parterna har kommit överens om. Ersättningen fastställs på kalkylmässiga grunder utgående från ett utbildningsprogram som universitetet har godkänt och antalet realiserade utbildningsmånader.
I 60 a § i hälso- och sjukvårdslagen finns bestämmelser om ersättning för utbildning som krävs för begränsad förskrivningsrätt till ett välfärdsområde, till HUS-sammanslutningen eller till en enhet som producerar öppenvårdstjänster som ingår i den hälso- och sjukvård som ett välfärdsområde eller HUS-sammanslutningen har ansvar för att ordna och som skaffas på basis av avtal eller på annat sätt för välfärdsområdets eller HUS-sammanslutningens räkning och till hälso- och sjukvårdsmyndigheten i landskapet Åland. Till dessa betalas på kalkylmässiga grunder ersättning av statsmedel för kostnaderna för utbildning som krävs för begränsad förskrivningsrätt enligt 23 b § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Ersättningsbeloppet baserar sig på antalet personer som fått begränsad förskrivningsrätt och den ersättning som bestämts för utbildningen.
I 60 b § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det att utbildningsersättning för kostnader som föranleds av sådan praktik som ingår i en yrkeshögskoleexamen inom social- och hälsoområdet och som främjar yrkesfärdigheten betalas på kalkylmässiga grunder av statsmedel till välfärdsområden, HUS-sammanslutningen, Helsingfors stad, kommunen, samkommunen, ett statligt sinnessjukhus, den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, kyrkans församlingar och kyrkliga samfälligheter, enheter som producerar privata social- och hälsovårdstjänster samt till Ålands landskapsregering.
Enligt 60 a § 1 mom. i socialvårdslagen (1301/2014) kan dessutom de universitet som anordnar specialiseringsutbildning inom socialt arbete betalas ersättning av statsmedel för kostnader som orsakas av utbildningen. Ersättningen baserar sig på antalet yrkesutbildade personer inom socialvården som genomgått utbildningen.
Enligt 60 d § i socialvårdslagen betalas ersättning för sådan praktik som ingår i en yrkeshögskoleexamen inom social- och hälsoområdet och som främjar yrkesfärdigheten till välfärdsområden, HUS-sammanslutningen, Helsingfors stad, kommunen, samkommunen, den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, kyrkans församlingar och kyrkliga samfälligheter, enheter som producerar privata tjänster inom social- och hälsovården eller småbarnspedagogiken samt Ålands landskapsregering. Ersättningen betalas på kalkylmässiga grunder för kostnader som föranleds av sådan praktik som ingår i en yrkeshögskoleexamen inom social- och hälsoområdet och som främjar yrkesfärdigheten.
Enligt 3 a § i lagen om arbetshälsoinstitutets verksamhet och finansiering (159/1978) beviljas Arbetshälsoinstitutet av statsmedel inom ramen för statsbudgeten ett på kalkylmässiga grunder beräknat understöd för kostnader som föranleds av sådan utbildning av specialister inom företagshälsovården som ingår i ett av ett universitet godkänt utbildningsprogram. Medlen kan beviljas universitet, privata serviceproducenter och i 7 § 1 mom. 2 punkten i lagen om företagshälsovård (1383/2001) avsedda serviceproducenter (
arbetsgivares företagshälsovårdscentraler
).
Dessutom ordnar regionförvaltningsverken kortvarig fortbildning för personalen inom småbarnspedagogiken. Utbildningsutbudet baserar sig på nationella och regionala behov. Temat för utbildningen varierar från år till år. De utbildningar som regionförvaltningsverken erbjuder är avgiftsfria.
2.4
Bedömning av nuläget
2.4.1
Fortbildning av arbetstagare
I regeringens proposition RP 99/2013 rd konstaterades det om deltagande i utbildning som betalas av arbetsgivaren utifrån uppgifter från arbetslivsbarometern 2012 att deltagandet i utbildning som betalas av arbetsgivaren hade stigit med tio procentenheter fram till året i fråga jämfört med ingången av 2000-talet, och 2012 deltog 57 procent av löntagarna i sådan utbildning. Längden på utbildningen har däremot förkortats något under de drygt tio åren. År 2012 var antalet utbildningsdagar som lägst på hela 2000-talet, det vill säga 4,8 dagar. Under de övriga åren har genomsnittet varit drygt fem utbildningsdagar.
År 2012 uppgav nästan 60 procent av kvinnorna och 54 procent av männen att de deltagit i utbildning under det senaste året. Bland kvinnorna har deltagandet i utbildning blivit vanligare snabbare än bland männen. Den tid som används för utbildning är dock längre hos män än hos kvinnor. År 2012 var den genomsnittliga längden på utbildningen för män 5,5 dagar och för kvinnor 4,2 dagar.
År 2012 deltog liteöver 70 procent av de högre tjänstemännen i sådan utbildning som arbetsgivaren betalade. Bland arbetstagarna är andelen deltagare hälften så stor, det vill säga 35 procent. Av de lägre tjänstemännen deltog 64 procent i utbildning. År 2012 använde de högre tjänstemän som deltog i utbildning i genomsnitt 6,1 dagar, de lägre tjänstemännen 4,2 dagar och anställda i arbetstagarställning 3,6 dagar till utbildning.
Det är vanligare inom den offentliga sektorn än inom den privata sektorn att arbetsgivaren tillhandahåller utbildning. Av de statsanställda deltog förra året nästan 70 procent och av de kommunalt anställda 66 procent i utbildning. Inom de privata tjänsterna var andelen anställda som deltog i utbildning 54 procent och inom industrin 46 procent. Inom den privata sektorn ökade dock andelarna något jämfört med föregående år, medan andelen deltagare hos staten sjönk något och stannade på samma nivå inom den kommunala sektorn. De statsanställda löntagarna använder klart mest tid till utbildning. År 2012 var den genomsnittliga längden på utbildning hos statsanställda 10,5 arbetsdagar, bland kommunalt anställda 4,1 dagar, inom de privata tjänsterna 4,6 dagar och bland industrianställda 3,6 dagar. År 2012 deltog sammantaget 52 procent av de anställda inom den privata sektorn i utbildning som betalades av arbetsgivaren och utbildningens genomsnittliga längd var 4,3 dagar.
I regeringspropositionen konstaterades det att för att främja utveckling av kompetensen hos arbetstagare, tjänstemän och tjänsteinnehavare var syftet med den nya föreslagna lagen att främja utvecklingen av arbetstagarnas kompetens, deras beredskap inför förändringar i arbetsförhållanden och förlängningen av deras yrkeskarriärer. Produktiviteten i arbetet och Finlands konkurrenskraft kan förbättras genom att särskild uppmärksamhet ägnas åt arbetstagarnas yrkeskompetens och upptäckta utvecklingsbehov i nuläget samt genom att åtgärder vidtas för utveckling av kompetensen för att de krav som föränderliga förhållanden ställer ska kunna uppfyllas. Utgångspunkten i kompetensutvecklingen utgjordes av de behov som affärsverksamheten och den offentliga servicen hade, men också av försorgen om arbetstagarnas sysselsättningsmöjligheter på längre sikt. Syftet med lagen var att utsträcka åtgärder för utveckling av yrkeskompetensen också till sådana grupper av arbetstagare som har fått utbildning i mindre utsträckning.
När man jämför utvecklingen av deltagandet i utbildning deltog enligt den senaste arbetslivsbarometern från 2024 43 procent av löntagarna i sådan utbildning som betalades av arbetsgivaren 2024. Efter covid-19-pandemins början minskade deltagandet i utbildning som arbetsgivaren tillhandahåller klart. År 2024 steg deltagandet i utbildning för första gången till över 40 procent sedan 2020, medan 40 procent av löntagarna deltog i utbildning 2021–2023.
År 2024 deltog kvinnorna i utbildning i större utsträckning än männen (47 procent av kvinnorna och 40 procent av männen). Den tid som används för utbildning förkortades från början av 2000-talet till början av 2010-talet. År 2024 var medeltalet av antalet arbetsdagar som användes för utbildning lägre än året innan, fyra dagar, medan antalet utbildningsdagar 2023 var i genomsnitt sex stycken. Längden på utbildningen var något längre för män än för kvinnor (4,7 dagar för männen och 4,3 dagar för kvinnorna). Skillnaderna mellan yrkesgrupperna har jämnats ut något, men fortfarande var deltagandet i utbildning högst bland högre tjänstemän (48 procent) och lägst bland personer i arbetstagarställning (35 procent). Det vart fortfarande vanligare att delta i utbildning inom den offentliga sektorn. Enligt arbetslivsbarometern 2024 var andelen deltagande i utbildning 51 procent bland statsanställda och inom kommunerna och välfärdsområdena 56 procent.
I arbetet bedrivs också studier på andra sätt än genom att delta i utbildning som betalas av arbetsgivaren. Enligt arbetslivsbarometern studerade en fjärdedel av löntagarna under handledning (under handledning av en mentor eller lärare) 2024. Handledda studier var lika vanliga som 2023. Drygt hälften av löntagarna (52 procent) studerade självständigt utan handledning 2024. Handledda studier var vanligast bland de statsanställda löntagarna (30 procent) och minst förekommande bland löntagarna vid välfärdsområdena (22 procent). Inom staten är självständiga studier klart vanligast (74 procent). Drygt hälften av dem som arbetar inom de privata tjänsterna samt i kommunerna och välfärdsområdena studerar självständigt i sitt arbete (54 procent och 51 procent).
Vuxnas lärande och utveckling av yrkeskompetensen följs genom Statistikcentralens Undersökning om vuxenutbildning som genomförs vart femte år. Populationen i Undersökningen om vuxenutbildning är stadigvarande bosatta personer i Finland i åldern 18–69 år. Enligt Undersökningen om vuxenutbildning från 2022 deltog nästan varannan (cirka 47 procent) av 18–64-åringarna i vuxenutbildning 2022. Personens kön påverkar deltagandet i vuxenutbildning. Av kvinnorna deltog cirka fem av tio och av männen cirka fyra av tio. Oftast berodde deltagandet i utbildning på orsaker som hänför sig till arbetet eller yrket. Personer som arbetar deltar mer i yrkes- eller arbetsrelaterad utbildning än arbetslösa. År 2022 deltog 49 procent av personerna i arbete och 13 procent av de arbetslösa i utbildning. Största delen av den vuxenutbildning som hänför sig till arbete eller yrke är personalutbildning som arbetsgivaren tillhandahåller. Enligt Undersökningen om vuxenutbildning studerade cirka 54 procent av löntagarna med stöd av sin arbetsgivare 2022. Andelen var oförändrad jämför med den tidigare undersökningen, det vill säga fem år tidigare år 2017.
Deltagande i vuxenutbildning 2022, Statistikcentralen 2022
Jämfört med uppgifterna i arbetslivsbarometern visar Undersökningen om vuxenutbildning inte att deltagandet i utbildning som arbetsgivaren tillhandahåller minskat efter covid-19-pandemins början.
Vuxenutbildningsstödet slopades från och med den 1 augusti 2024. Syftet med vuxenutbildningsstödet var att genom att möjliggöra kontinuerligt lärande svara mot de förändringar som den tekniska utvecklingen och globaliseringen ger på arbetsmarknaden. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagsstiftning om slopande av vuxenutbildningsstödet, yrkesexamensstipendiet och alterneringsledigheten (RP 8/2024 rd) konstateras det att vuxenutbildningsstödet blivit en viktig del av särskilt den offentliga sektorns karriärvägar för påbyggnadsutbildning och fortbildning. Omkring 38 procent av mottagarna av vuxenutbildningsstöd gick utbildningar inom det pedagogiska området eller hälsovård och välfärd och i vissa utbildningsprogram inom de här branscherna har en betydande andel av de utexaminerade fått vuxenutbildningsstöd under studietiden. Slopandet av vuxenutbildningsstödet bedömdes eventuellt ha konsekvenser för förutsättningarna och metoderna för att höja personalens kompetensnivå, särskilt vad gäller sådana arbetsgivare som i fråga om fortbildning och kompletterande utbildning för personalen kraftigt har stött sig på sådana studieledigheter som stöds med vuxenutbildningsstöd. På basis av bransch- och sektorsvisa granskningar av dem som fick vuxenutbildningsstöd gällde detta särskilt de kommunala sektorerna för fostran och utbildning samt välfärdsområdena. Det föreslagna slopandet av utbildningsersättningen för arbetsgivare gäller till stor del samma branscher.
Under regeringsperioden för statsminister Petteri Orpos regering genomförs en programmässig utveckling av arbetslivet bland annat genom programmet ARBETE2030, vilket inleddes 2020 under regeringsperioden för statsminister Sanna Marins regering och vars fortsättning baserar sig på skrivningar i regeringsprogrammet. Programmets mål är att öka sysselsättningen, välbefinnandet och produktiviteten. Möjligheterna till kontinuerligt lärande i arbetslivet har utvecklats särskilt inom ramen för projektet Reformen av det kontinuerliga lärandet som tillsattes av undervisnings- och kulturministeriet och genomfördes 2019–2023. Under projektets gång bildades Servicecentret för kontinuerligt lärande och sysselsättning (Skols) som finansierar nya former av riktade utbildningar baserade på prognosuppgifter
Työelämän tilannekuvia: Työhyvinvoinnista ja osaamisesta löytyy tuottavuuden kasvun mahdollisuuksia. (endast på finska) Social- och hälsovårdsministeriet, arbets- och näringsministeriet, Arbetshälsoinstitutet 2024 Tillgänglig via: https://www.julkari.fi/handle/10024/149164.
.
2.4.2
Användning av och genomslag för utbildningsersättningen
År 2024 betalade Sysselsättningsfonden ut cirka 11,5 miljoner euro i utbildningsersättning till 602 arbetsgivare för utbildningsdagarna under 2023. De arbetsgivare som var berättigade till ersättning ansökte om ersättning för sammanlagt 512 268 utbildningsdagar. Av de arbetsgivare som fick utbildningsersättning var 264 kommuner och städer, 21 välfärdsområden, 177 föreningar och stiftelser, 94 församlingar, 10 universitet och 36 andra arbetsgivare.
Eventuella begäranden om omprövning inverkar på de utbetalda utbildningsersättningarna. Tidsfristen för omprövningsbegäran är fem år. Under tidigare år har de ändringar som omprövningarna föranlett dock varit små.
Siffrorna för 2024 är något lägre än före covid-19-pandemin. Exempelvis 2019 betalade Sysselsättningsfonden ut cirka 11,7 miljoner euro i utbildningsersättning för sammanlagt 585 200 utbildningsdagar. År 2022 betalade Sysselsättningsfonden ut 8,8 miljoner euro i utbildningsersättning för 407 738 utbildningsdagar och 10,2 miljoner euro för 451 522 utbildningsdagar år 2023.
Vid en granskning av vilka arbetsgivare som fått utbildningsersättning 2023 och 2024 går det att konstatera att ersättningen utnyttjas i synnerhet av aktörer inom den offentliga sektorn, särskilt välfärdsområden och kommuner. År 2023 var över 70 procent av dem som fick utbildningsersättning kommuner och välfärdsområden. De fem arbetsgivare som fick mest utbildningsersättning fick mer än 300 000 euro i ersättning vardera.
Figur 1. Utbildningsersättning 2024 enligt arbetsgivare. Källa: Sysselsättningsfondens årsberättelse 2024
Tabell 2. Utbetalda utbildningsersättningar under försäkringsåret 2023. Källa: Sysselsättningsfonden
Försäkringsår | Utbetalda utbildningsersättningar | Antal arbetsgivare |
2023 | 11 258 421,55 | 603 |
Välfärdsområden | 4 125 342,57 | 21 |
Kommuner | 4 121 656,67 | 264 |
Övriga | 1 578 367,29 | 36 |
Föreningar och stiftelser | 654 615,57 | 178 |
Universitet | 593 706,97 | 10 |
Församlingar | 184 732,48 | 94 |
Enligt preliminära uppgifter från Sysselsättningsfonden har välfärdsområdena och kommunerna fått betydande utbildningsersättningar även 2025. Mer än 77 procent av det totala beloppet av den utbetalda utbildningsersättningen har betalats till välfärdsområdena och kommunerna. Enligt preliminära uppgifter för 2024 fick var och en av de fem arbetsgivare som fick mest utbildningsersättning över 450 000 euro i utbildningsersättning.
Tabell 3. Preliminära uppgifter från sommaren 2025 om beloppet av de utbildningsersättningar som betalats ut för försäkringsåret 2024. Källa: Sysselsättningsfonden.
Försäkringsår | Utbetalda utbildningsersättningar | Antal arbetsgivare |
2024 | 14 104 095,69 | 610 |
Välfärdsområden | 6 833 679,84 | 21 |
Kommuner | 4 133 459,77 | 272 |
Övriga | 1 635 218,97 | 37 |
Universitet | 643 471,65 | 10 |
Föreningar och stiftelser | 641 968,50 | 177 |
Församlingar | 216 296,96 | 93 |
När beloppet av de utbetalda utbildningsersättningarna granskas är det bra att också beakta beloppen i de omprövningar som hänför sig till besluten om utbildningsersättning. Enligt uppgifter från Sysselsättningsfonden har omprövningar som gäller beslut om utbildningsersättning och andra noteringar som hänför sig till tidigare år vanligen gjorts till ett värde av några tiotusentals euro på årsnivå. Ett undantag från detta är den största noteringen på cirka 300 000 euro 2024. Noteringarna i bokföringen har vanligen hänfört sig till det senaste eller föregående försäkringsåret. De belopp som ska korrigeras och som hänför sig till tidigare försäkringsår har varit ringa till sina belopp (i genomsnitt några tusen euro, det största cirka 17 000 euro).
Tabell 4 Tiden mellan det första och det senaste beslutet om utbildningsersättning på årsnivå. Källa: Sysselsättningsfonden
År | Under 1 år | Under 2 år | Under 3 år | Under 5 år | Totalt |
2019 | 95,2 % | 3,1 % | 1,5 % | 0,2 % | 100,0 % |
2020 | 95,9 % | 3,1 % | 1,0 % | | 100,0 % |
2021 | 96,4 % | 2,1 % | 1,5 % | | 100,0 % |
2022 | 97,5 % | 2,1 % | 0,5 % | | 100,0 % |
2023 | 99,0 % | 1,0 % | | | 100,0 % |
2024 | 100 % | | | | 100,0 % |
Medelvärde | 97,3 % | 2,3 % | 1,1 % | 0,2 % | 100,0 % |
Tabell 4 beskriver efter hur lång tid beslutet om utbildningsersättning har fattats jämfört med det första beslutet. Majoriteten (medelvärde 96,8 procent) av de beslut om utbildningsersättning som fattats mellan 2019 och 2023 har fattats inom ett år från det första beslutet. Endast en liten del av besluten (mindre än 3 procent per år) fattades med mer än ett års fördröjning och andelen beslut som fattades med över tre års fördröjning var liten. Vid granskningen beaktades fördröjningen av beslut i förhållande till det första beslutet.
Det finns inga forskningsdata om utbildningsersättningens genomslagskraft. I granskningar enligt tidsserie verkade utbildningsersättningen och utbildningsavdraget, vilka infördes 2014, inte på ett betydande sätt ha förändrat personalens deltagande i den personalutbildning som arbetsgivaren tillhandahåller. Enligt uppgifter som baserar sig på arbetslivsbarometern var medelvärdet av andelen löntagare som deltagit i utbildning under åren 2010–2013 före reformen i genomsnitt 54 procent och under åren 2014–2017 efter reformen var medelvärdet också 54 procent. Motsvarande medelvärden av det genomsnittliga antalet utbildningsdagar var 5,0 och 4,5, antalet utbildningsdagar hade alltså minskat med 0,5 dagar. Enligt uppgifter som baserar sig på en enkät av Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT var andelen deltagare i utbildning inom social- och hälsovården 69 procent åren 2010–2013 och under åren 2014–2017 efter reformen var andelen 71 procent. Motsvarande medelvärden av det genomsnittliga antalet utbildningsdagar var 3,8 och 3,4. Enligt siffrorna hade andelen som deltog i utbildning inom social- och hälsovården ökat något, men antalet utbildningsdagar hade minskat i motsvarande mån.
Seuri Allan. (2023). Utredning av stöd och förmåner för kontinuerligt lärande (på finska med presentationsblad på svenska). Undervisnings- och kulturministeriets publikationer 2023:13
Användningen av utbildningsersättning har dock varit omfattande i kommunerna och välfärdsområdena. Inom kommun- och välfärdsområdessektorn är också deltagande i utbildning som betalas av arbetsgivaren vanligast.
Utbildningsavdraget för arbetsgivare togs bort från och med den 1 januari 2025, eftersom de mål som hade uppställts för avdraget inte hade uppnåtts. Utbildningsavdraget var ett kalkylerat tilläggsavdrag i arbetsgivarens beskattning som baserade sig på löneutgifterna för arbetstagare som arbetade inom näringsverksamhet eller lantbruk. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om inkomstskatteskalan för 2025 och lag om ändring och temporär ändring av inkomstskattelagen samt till vissa andra skattelagar (RP 108/2024 rd) konstateras det att utbildningsavdraget har använts mindre än vad som uppskattades ursprungligen och förutsättningarna för att få avdraget (bl.a. utarbetandet av en utbildningsplan) har bedömts som arbetsdryga i förhållande till den skattemässiga nyttan.
2.4.3
Lagen om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen
När lagen om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen stiftades hade den ett nära samband med utbildningsavdraget och utbildningsersättningen. I 3 § föreskrivs det om den utbildningsplan för utveckling av arbetstagarnas yrkeskompetens som arbetsgivaren ska upprätta för att få ett ekonomiskt incitament. Från och med den 1 januari 2025 avgränsades lagens tillämpningsområde så att den endast tillämpas på arbetsgivare som har rätt till utbildningsersättning samt på deras arbetstagare och personer som står i offentligrättsligt anställningsförhållande till dem. Lagen tillämpas inte längre på de arbetsgivare som tidigare har haft rätt till utbildningsavdrag för arbetsgivare. Om utbildningsersättningen slopas, har lagen inget annat självständigt syfte än bestämmelserna i 4 §, där det föreskrivs om arbetsgivarens skyldighet att diskutera utvecklingen av yrkeskompetensen med arbetstagaren. Detta gäller endast arbetsgivare som inte omfattas av tillämpningsområdet för samarbetslagen eller lagen om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare i kommuner och välfärdsområden. I praktiken är tillämpningsområdet för paragrafen snävt.
5
Alternativa handlingsvägar
5.1
Handlingsalternativen och deras konsekvenser
Under beredningen har olika alternativ för tidpunkten för slopandet av utbildningsersättningen bedömts.
Det hade varit möjligt att föreslå att utbildningsersättningen slopas vid ingången av 2026. Detta hade dock lett till att de arbetsgivare som nu omfattas av utbildningsersättningen inte enligt gällande lagstiftning skulle ha kunnat ansöka om ersättning för utbildning som ordnas 2025 inom den gällande lagens tidsfrist, det vill säga till och med utgången av januari 2026, då utbildning som ordnas med tillit till gällande lagstiftning under det innevarande året inte längre skulle ha ersatts. Detta ansågs inte vara en lämplig lösning.
Utbildningsersättningen omfattas av begäran om omprövning hos Sysselsättningsfonden enligt 24 f § i lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner och av rätten att söka ändring enligt 24 g § i den lagen. I och med begäran om omprövning och rätten att söka ändring kan rätten till utbildningsersättning eller utbildningsersättningens belopp ändras ännu efter det år då utbildningsersättningen beviljades. Fyra alternativa lösningar bedömdes i fråga om övergångsbestämmelsen som gäller slopandet.
Som alternativa lösningar bedömdes för det första en lösning där den rätt att begära omprövning enligt 24 f § i lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner som tillämpas på utbildningsersättningen inte alls skulle ha föreslagits bli begränsad. Sådana omprövningar som avses i bestämmelsen ska begäras inom fem år från ingången av kalenderåret efter det år då beslutet har fattats. Av bestämmelserna följer för det första att omprövning av utbildningsersättning som beviljats 2026 för utbildningar 2025 kan begäras fortfarande 2031 och det är dessutom möjligt att söka ändring i ett beslut om utbildningsersättning som meddelats med anledning av en begäran om omprövning. Om det tar uppskattningsvis två år att söka ändring, avgörs utbildningsersättningsärendet genom ett lagkraftvunnet beslut 2033.
Tidsfristen för begäran om omprövning skulle också ha kunnat föreslås bli förkortad under övergångsperioden. En lång övergångsperiod eller en förkortning av den nuvarande tidsfristen för begäran om omprövning ansågs dock inte motiverad på grund de ringa utbildningsersättningsbelopp som betalas med anledning av begäran om omprövning och på grund av att Sysselsättningsfonden även på grund av dessa ringa belopp skulle vara tvungen att upprätthålla förutsättningar att behandla utbildningsersättningar under en lång övergångsperiod, och att man skulle vara tvungen att förbereda sig på att under denna tid med medel från finansministeriets moment finansiera ringa kostnader för begäran om omprövning av utbildningsersättningar under en lika lång övergångsperiod.
Som ett alternativ till den långa övergångsperioden för statens finansieringsansvar bedömdes också ett alternativ där den nuvarande tidsfristen för begäran om omprövning också skulle gälla övergångsperioden, men att utgifterna för utbildningsersättningen till följd av begäran om omprövning eller sökande av ändring skulle finansieras med intäkten av arbetslöshetsförsäkringspremien. Alternativet hade förutsatt ett längre undantag än det alternativ som föreslås i propositionen och som gäller en ändring av det användningsändamål för intäkten av arbetslöshetsförsäkringspremien som anges i lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner, och enligt alternativet skulle Sysselsättningsfonden dessutom vara tvungen att upprätthålla möjligheten att betala ut utbildningsersättning fram till uppskattningsvis 2033, varför alternativet inte ansågs motiverat.
Utöver tidsfristen för begäran om omprövning bedömdes under beredningen därutöver ett alternativ där också rätten att söka ändring skulle ha begränsats. I 21 § 1 mom. i grundlagen (731/1999) föreskrivs det att var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller ens rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan.
I regeringens proposition RP 309/1993 rd som gäller reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna konstateras det att innehavaren av de grundläggande fri- och rättigheterna i regel är en individ men att en stor del av de grundläggande fri och rättigheterna å andra sidan är sådana att de omöjligtvis kan vara endast individens fri- och rättigheter. Exempelvis yttrande-, förenings- och församlingsfriheten kan förverkligas till fullo endast i ett samfund.
Utbildningsersättningen och beslut som gäller den riktar sig inte till individer utan till juridiska personer. Det föreslås dock inga begränsningar av rätten att söka ändring i beslut som gäller ansökningar om utbildningsersättning eller begäranden om omprövning. Av detta följer att när Sysselsättningsfonden godkänner en begäran om omprövning den 1 januari 2027 eller senare eller när besvärsinstansen godkänner besvär som hänför sig till utbildningsersättning efter den nämnda dagen, kan utbildningsersättningen fortfarande medföra kostnader den 1 januari 2027 eller senare. De utgifter för utbildningsersättning som uppkommer på detta sätt skulle på samma sätt som i nuläget finansieras av statens medel. Detta innebär en övergångsperiod på cirka två år inom vilken det kan uppstå merkostnader trots slopandet av ersättningen.
6
Remissvar
Sammanlagt 32 utlåtanden kom in om utkastet till proposition. Utlåtanden lämnades av Södra Österbottens välfärdsområde, Mellersta Österbottens välfärdsområde, HUS-sammanslutningen, Finlands närvårdar- och primärskötarförbund SuPer rf, Undervisningssektorns Fackorganisation rf, Finlands Kommunförbund rf, Västra Nylands välfärdsområde, Lapplands välfärdsområde, Södra Savolax välfärdsområde, STTK rf, Satakunta välfärdsområde, Helsingfors stad, SOSTE Finlands social och hälsa rf, Sysselsättningsfonden, Suomen Lääkäriliitto - Finlands Läkarförbund ry, Suomen Hammaslääkäriliitto - Finlands Tandläkarförbund ry, Mellersta Finlands välfärdsområde, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf, Vanda och Kervo välfärdsområde, Företagarna i Finland rf, Norra Savolax välfärdsområde, Tehy rf, Rådet för yrkeshögskolornas rektorer Arene rf, Parikkala kommun, Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT, Birkalands välfärdsområde, Norra Österbottens välfärdsområde, Egentliga Finlands välfärdsområde, Finlands universitetsrektorers råd UNIFI rf, Kymmenedalens välfärdsområde, Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL rf och finansministeriet.
Slopandet av utbildningsersättningen mötte brett motstånd bland välfärdsområdena, kommunerna, universiteten samt löntagarorganisationerna och andra organisationer.
6.1
Lagen om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen
För att få utbildningsersättning ska arbetsgivaren upprätta en utbildningsplan för utveckling av arbetstagarnas yrkeskompetens. I vissa utlåtanden ansågs det att ett slopande av utbildningsersättningen minskar planmässigheten på arbetsplatserna.
I fråga om de sammanslutningar som omfattas av tillämpningsområdet för samarbetslagen betraktas en utvecklingsplan för arbetsgemenskapen enligt 9 § i samarbetslagen som en sådan plan. I fråga om de arbetsgivare som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare i kommuner och välfärdsområden betraktas en personal- och utbildningsplan enligt 4 a § i den lagen som en sådan plan. För kommuner och välfärdsområden ändrar upphävandet av lagen om ekonomiskt understödd utveckling av yrkeskompetensen inte arbetsgivarens skyldigheter, eftersom skyldigheten att upprätta en utbildningsplan härstammar från annat håll. Däremot kan ändringen minska på upprättandet av utbildningsplaner för de sammanslutningar på vilka samarbetslagen inte tillämpas. Som det har bedömts i propositionen kan detta påverka utbildningsmöjligheterna för vissa arbetstagare även i fråga om andra utbildningar än de som omfattas av utbildningsersättning. Detta påverkar dock inte till exempel kommunernas och välfärdsområdenas skyldigheter att utarbeta utbildningsplaner.
6.2
Lagen om ersättning för utbildning
Det fanns ett omfattande motstånd mot att upphäva lagen om ersättning för utbildning. I propositionen har det bedömts att ett slopande av utbildningsersättningen kommer att påverka i synnerhet kommuner och välfärdsområden, som är de som får mest utbildningsersättning.
Flera välfärdsområden konstaterar i sina utlåtanden att utbildningsersättningarna har varit ett mycket betydande ekonomiskt stöd för utveckling av personalens yrkeskompetens med beaktande av välfärdsområdenas strama ekonomiska situation. Ett slopande av utbildningsersättningen anses försämra fullgörandet av fortbildningsskyldigheterna. Utbildningsersättningens betydelse varierar från välfärdsområde till välfärdsområde. Enligt utlåtandena täckte utbildningsersättningarna cirka 8 procent av utbildningskostnaderna i Mellersta Österbottens välfärdsområde och cirka 20 procent av utbildningskostnaderna i Norra Österbottens välfärdsområde. Egentliga Finlands välfärdsområde konstaterar att ett slopande av utbildningsersättningen innebär en minskning på cirka 15 procent av anslaget för fortbildning.
Ett slopande av utbildningsersättningen ansågs inverka särskilt på huruvida personalen har tillräcklig kompetens och tjänsternas kvalitet inom socialsektorn, hälsovårdssektorn och det pedagogiska området. På lång sikt ansågs ett slopande av utbildningsersättningen öka risken för att det uppstår ett betydande kompetensunderskott i synnerhet inom social- och hälsovården.
Dessutom ansågs ett slopande av utbildningsersättningen försämra organisationernas och högskolornas ekonomiska verksamhetsförutsättningar samt försvåra deras möjligheter att upprätthålla personalens kompetens och ett mångsidigt utbud av fortbildning.
Konsekvenserna av ett slopande av utbildningsersättningen ansågs också kumuleras särskilt inom branscher som är av kritisk betydelse med tanke på samhället, såsom undervisningssektorn och social- och hälsovården. I utlåtandena betonades också en omständighet som lyfts fram i propositionen, vilken är att konsekvenserna i praktiken riktas till samma kvinnodominerade branscher som utnyttjade vuxenutbildningsstödet mest. De kumulativa nedskärningarna ansågs leda till att ojämlikheten på arbetsmarknaden fördjupas.
I fråga om de ekonomiska konsekvenserna fästes det i vissa utlåtanden uppmärksamhet vid de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt. I utlåtandena ansågs det att ett slopande av utbildningsersättningen på lång sikt kan leda till en ökning av den totala belastningen på de offentliga finanserna, varvid slutresultatet kan vara att utgifterna ökar i stället för den eftersträvade besparingen.
Dessa utlåtanden gav inte anledning att ändra propositionen.
6.3
Propositionens konsekvenser
Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT konstaterade i sitt utlåtande att ändringens konsekvenser för arbetsgivarbilden samt attraktionskraften och förmågan att hålla kvar arbetskraften bör bedömas i propositionen, eftersom möjligheterna till yrkesmässig utveckling ökar branschernas attraktionskraft.
Konsekvensbedömningarna i propositionen kompletterades till denna del.
Norra Savolax välfärdsområde konstaterade i sitt utlåtande att om utbildningsersättningen slopas, bör motsvarande anslag inkluderas i välfärdsområdenas allmänna finansiering, eftersom det är fråga om en skyldighet som föreskrivits för välfärdsområdena men som inte syns i den behovsbaserade finansieringsmodellen.
Finansministeriet konstaterade att till den del som den utbildning som kommunerna tillhandahåller riktar sig till personal som sköter uppgifter som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om statsandel för kommunal basservice (618/2021) (exempelvis småbarnspedagogik samt förskoleundervisning och grundläggande utbildning) kommer kommunernas ökade kostnader att beaktas i statsandelarna för kommunal basservice i och med justeringen av kostnadsfördelningen. Ett slopande av utbildningsersättningen kan öka behovet av anslag under momentet för statsandel för basservice. Enligt lagen om välfärdsområdenas finansiering (617/2021) justeras beloppet av den finansiering som anvisats välfärdsområdena i efterhand i samband med finansieringen för det finansår som är aktuellt under det år som följer efter bokslutet. Om mängden utbildning förblir oförändrad beaktas utbildningskostnaderna vid justeringen i efterhand av välfärdsområdenas finansiering. Således kan också välfärdsområdenas andel av den faktiska spareffekten på de offentliga finanserna som helhet bli mindre än vad som föreslås i utkastet till regeringsproposition.
Konsekvensbedömningarna i regeringspropositionen har preciserats utifrån finansministeriets utlåtande.
6.4
Ikraftträdande och övergångsbestämmelse
I propositionen föreslås det inga begränsningar av rätten att söka ändring i beslut som gäller ansökningar om utbildningsersättning eller begäranden om omprövning. Således kan det uppstå kostnader till följd av utbildningsersättningen även i fortsättningen. Enligt propositionen ska de utgifter för utbildningsersättning som uppkommer på detta sätt till skillnad från nuläget finansieras till med intäkten av arbetsgivarens och löntagarens arbetslöshetsförsäkringspremie.
I sitt utlåtande ansåg Sysselsättningsfonden det vara motiverat att möjligheten att begära omprövning av utbildningsersättningsbeslut upphör vid utgången av 2026. En ändring av finansieringsansvaret skulle kunna ha konsekvenser för Sysselsättningsfondens ekonomi. Sysselsättningsfonden bedömer dock de ekonomiska konsekvenserna som små med beaktande av att omprövningarna av utbildningsersättningsbesluten oftast har varit beloppsmässigt ringa.
Bland annat de organisationer som företräder löntagarna samt Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT ansåg att om utbildningsersättningen slopas på det sätt som föreslås i propositionen, bör statens finansieringsansvar kvarstå i fråga om kostnaderna för sökande av ändring.
Dessa utlåtanden gav inte anledning att ändra propositionen.
8
Ikraftträdande
Det föreslås att lagarna träder i kraft den 1 januari 2026. Om rätten till utbildningsersättning baserar sig på lönekostnader som uppkommit före ikraftträdandet av denna lag, tillämpas på utbildningsersättningen de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.
Utbildningsersättningen omfattas av begäran om omprövning hos Sysselsättningsfonden enligt 24 f § i lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner och av rätten att söka ändring enligt 24 g § i den lagen. I och med begäran om omprövning och rätten att söka ändring kan rätten till utbildningsersättning eller utbildningsersättningens belopp ändras ännu efter det år då utbildningsersättningen beviljades.
Begäran om omprövning ska göras inom fem år från ingången av kalenderåret efter det år då beslutet har fattats. Av bestämmelserna följer för det första att omprövning av utbildningsersättning som beviljats 2026 för utbildningar 2025 kan begäras fortfarande 2031 och det är dessutom möjligt att söka ändring i ett beslut om utbildningsersättning som meddelats med anledning av en begäran om omprövning. Om det tar uppskattningsvis två år att söka ändring, avgörs utbildningsersättningsärendet genom ett lagkraftvunnet beslut 2033.
Eftersom ändringarna i utbildningsersättningsbeslut till följd av begäranden om omprövning enligt vad som konstateras ovan till sina totala belopp är ringa, är det inte motiverat att förvalta ett system för ersättning åtta år efter att det slopats. Därför föreslås det att omprövning inte ska kunna begäras från och med den 1 januari 2027 och att Sysselsättningsfonden från och med samma tidpunkt inte heller på eget initiativ ska kunna korrigera beloppet av utbildningsersättning i en situation där en förändring i uppgifterna i inkomstregistret ger anledning till detta. Det föreslås bestämmelser om detta i övergångsbestämmelsen i lagen om upphävande av lagen om ersättning för utbildning.
Det föreslås dock inga begränsningar av rätten att söka ändring i beslut som gäller ansökningar om utbildningsersättning eller begäranden om omprövning. Av detta följer att när Sysselsättningsfonden godkänner en begäran om omprövning den 1 januari 2027 eller senare eller när besvärsinstansen godkänner besvär som hänför sig till utbildningsersättning efter den nämnda dagen, kan utbildningsersättningen fortfarande medföra kostnader den 1 januari 2027 eller senare. De utgifter för utbildningsersättning som uppkommer på detta sätt finansieras till skillnad från nuläget med intäkten av arbetsgivarens och löntagarens arbetslöshetsförsäkringspremie. Detta innebär en övergångsperiod på cirka två år inom vilken det kan uppstå merkostnader trots slopandet av ersättningen.
11
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
Vid bedömningen av de föreslagna bestämmelserna är 16 § 2 mom. i grundlagen av betydelse. Enligt 16 § 2 mom. i grundlagen ska det allmänna säkerställa lika möjligheter för var och en att oavsett medellöshet enligt sin förmåga och sina särskilda behov få även annan än grundläggande utbildning samt utveckla sig själv. Skyldigheten omfattar all undervisning från förskoleundervisning till vuxenutbildning. Ur individens synvinkel innebär detta ett erkännande av principen om utbildning under hela livstiden. Det är inte fråga om en subjektiv rättighet, utan att lika möjligheter säkerställs enligt vad som närmare regleras i lag (RP 309/1993 rd, s. 68/I).
Bestämmelsen i 16 § 2 mom. i grundlagen binder inte lagstiftaren till de rådande arrangemangen, utan ålägger myndigheterna en allmän förpliktelse att bland annat sörja för att medellöshet inte utgör ett hinder för en elev att ta emot undervisning. Detta innebär inte nödvändigtvis avgiftsfri undervisning eller ett studiestödssystem i samma tappning som det nuvarande, om man på något annat sätt kan sörja för att mindre bemedlade har en realistisk möjlighet till utbildning (RP 309/1993 rd, s. 68/II). Rätten att få annan än grundläggande utbildning trots medellöshet ska tryggas enligt vad som närmare bestäms genom lag. Regleringsförbehållet förutsätter att bestämmelser som tryggar denna rätt utfärdas på lagnivå, men överlåter åt lagstiftaren att bestämma bestämmelsens närmare innehåll (GrUB 10/1998 rd, s. 12/II och GrUU 14/2003 rd, s. 2/I).
I denna proposition föreslås det att utbildningsersättningen slopas. Ersättningens syfte har varit att förbättra arbetsgivarnas möjligheter att ordna utbildning för sina anställda i syfte att utveckla deras yrkeskompetens. De huvudsakliga användarna av utbildningsersättningen är kommunerna och välfärdsområdena. I propositionen har det bedömts att slopandet av utbildningsersättningen inte har några betydande konsekvenser för arbetstagarnas deltagande i utbildning och att de föreslagna bestämmelserna således inte försämrar tillgodoseendet av individernas kulturella rättigheter.
På de grunder som anges ovan kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.