Regeringens finanspolitik är misslyckad

Regeringen gör avsteg från sina egna mål och underskottet i de offentliga finanserna ökar. Prognoserna för den ekonomiska utvecklingen är dystra och regeringen förvärrar situationen genom sina egna beslut. Enligt en prognos som finansministeriet publicerade efter ramförhandlingarna var underskottet i de offentliga finanserna 4,4 procent i förhållande till BNP 2024. Enligt prognosen minskar underskottet före utgången av regeringsperioden till 3,3 procent i förhållande till BNP 2027. Underskottet enligt prognosen är dock betydligt större än regeringens mål och överskrider också gränsen på 3 procent i EU:s finanspolitiska regler. Också i en positiv prognos, där USA:s tullpolitik inte orsakar en global recession, fortsätter skuldens förhållande till BNP att öka. Om världshandeln och Finlands ekonomi kommer att lida betydligt av tullpolitiken blir prognoserna ännu dystrare. 

Vi rår inte på världsekonomin, men de beslut som fattas i Finland är regeringens egna. Tyvärr försämrar de situationen i Finland och baserar sig till många delar på tvivelaktiga konsekvensbedömningar. Regeringen beslutade vid halvtidsöversynen — statiskt beräknat — om skattelättnader på sammanlagt 2,2 miljarder euro. Regeringen hoppas att de skattesänkningar som den nu beslutat om kommer att påskynda tillväxten så mycket att intäkterna från de ökade beskattningsbara inkomsterna räcker till för att kompensera bortfallet av skatteintäkter till följd av skattelättnaderna. Genom de beslut som nu fattats lindras beskattningen mest för dem som tjänar mer än 100 000 euro per år och vars konsumtion har liten inverkan på den totala efterfrågan. Dessutom är avsikten att en betydande skattesänkning ska riktas till samfundsbeskattningen på ett sätt som inte kan betraktas som konjunkturpolitik och som enligt många forskare inte heller inverkar på tillväxten på lång sikt. 

Enligt de sakkunnigbedömningar som ekonomiutskottet fått kommer regeringens finanspolitik trots de beslutade skattesänkningarna att vara åtstramande. Enligt finansministeriets finanspolitiska koefficient 0,5 är nedskärningarnas inverkan på den ekonomiska tillväxten måttfull. Sakkunniga har framfört att utifrån forskningslitteraturen ligger koefficienten för Finlands finanspolitik mer sannolikt mellan 0,9 och 1,9. Också den treåriga konsekvensperioden för nedskärningarna, beräknad av minsiteriet, är klart kortare än vad forskningslitteraturen och erfarenheterna av tidigare ekonomiska kriser ger vid handen. Till exempel efter krisåren på 90-talet, eurokrisen och finanskrisen 2008 har långtidsarbetslösheten i Finland stannat på en högre nivå än under krisen och efter många kriser har produktivitetsökningen sjunkit till en lägre nivå än tidigare. Utifrån kalkyler gjorda av Uuden talousajattelun keskus utifrån omfattande forskningslitteratur kan Finlands finanspolitiska koefficient måttfullt beräknas uppgå till 1,4 och konsekvensperioden är fem till tio år. Med hänsyn till de här ändringarna i antagandena ökar Finlands bruttonationalprodukt på grund av nedskärningarna i praktiken inte under hela planperioden, om vi håller fast vid anpassningsbanan enligt den medelfristiga finans- och strukturpolitiska planen. I och med detta ökar den offentliga skuldkvoten mer än den skulle öka utan regeringens åtgärder i och med regeringens nedskärningar och alltför strama finanspolitik. 

I sin utredning till ekonomiutskottet motiverar finansministeriet inte vad antagandena bygger på och har heller inte på begäran kunnat påvisa något stöd för dem i forskningslitteraturen. Däremot har det i forskningslitteraturen ansetts möjligt att koefficienterna stiger till mer än två, när nedskärningarna infaller under en lågkonjunktur, vilket regeringen har gjort under sin period. Man kan därför dra slutsatsen att regeringens misslyckade finanspolitik har bidragit till att fördjupa Finlands ekonomiska problem och även i övrigt försvagat den svaga tillväxten. Denna bedömning får stöd av det faktum att Finland har den svagaste ekonomiska tillväxten och den högsta skuldsättningen av alla EU-länder. 

Tillväxt, kompetens, FoUI och energi

För att de långsiktiga tillväxtmålen ska nås behövs det i synnerhet koherens i utbildnings-, arbetskrafts-, trafik- och klimatpolitiken. Utbudet av arbetskraft bör ökas genom utbildning, genom att skapa incitament för människor att övergå till uppgifter med högre produktivitet och genom att locka arbetskraft från utlandet. Regeringen arbetar inte för dessa mål, utan försvagar både utbildningssystemet och arbetskraftsinvandringen. Särskilt arbetskraftsinvandring motverkar flaskhalsar i kompetensen, när arbetskraft rekryteras direkt till den uppgift som behövs. 

Lagen om finansiering av forskning och utveckling innehåller styrmedel för att öka de offentliga medel som används för FoU fram till 2030. Detta är väsentligt med tanke på Finlands framtid och tillväxt. Vi måste fästa större uppmärksamhet vid allokeringen av finansieringen. En större del av anslagen bör riktas till högskolorna, dvs. till utbildning och grundforskning. I rambeslutet är det positivt att regeringen för första gången riktar en särskild finansieringspost för FoU till högskolorna. Men betydelsen av detta tillägg försvinner när man beaktar regeringens samtidiga nedskärningar i högskolornas basfinansiering, vilka är större än FoU-tillägget. 

Regeringen beslutade att skära ned företagsstöden med 12 miljoner euro. Summan är blygsam och allokeringen anges inte. Företagsstöden bör ses över i ett samlat perspektiv. I synnerhet de skatteutgifter som påverkar klimatet och miljön och driver fossilekonomin borde ha minskat. 

Skrivningen i regeringsprogrammet om reglering av avstånd när det gäller vindkraft genomförs på ett sätt som gör det möjligt att öka produktionen av ren energi genom att vindkraften styrs till platser som lämpar sig för bosättning, social acceptans, natur och elöverföring. Regleringen av avstånd försvårar särskilt byggandet av mindre vindkraftverk i södra Finland och utanför landskapsplaneområdena. Tillgången till ren, utsläppsfri energi är ett av regeringen identifierat mål för att möjliggöra en grön omställning och tillväxt. Det lönar sig inte att försvåra målet genom överflödiga bestämmelser om vindkraft. 

Om Finland har för avsikt att uppnå målen för utsläppsminskning och klimatneutralitet 2035 enligt klimatlagen, måste vi under de närmaste åren kunna göra betydligt mer utsläppsminskningar särskilt inom trafiken och markanvändningssektorn. Regeringen säger att den åtar sig att följa klimatlagen, men åtgärderna har låtit vänta på sig i snart två år. 

Finland behöver sund tillväxt

Finland har redan lidit av ett kroniskt tillväxtunderskott i över femton år. Orsaken till detta är den svaga produktivitetsutvecklingen, de låga investeringarna och bristen på kompetent arbetskraft. 

För närvarande har både vanliga människor och företagare ett svagt förtroende för framtiden. Människornas farhågor om att de offentliga finanserna och den egna ekonomin ska kollapsa är verklig. Företagen har inte likviditet för tillväxt. 

Till följd av den av samlingspartiet ledda regeringens politik är det arbetslösheten, antalet konkurser och statsskulden som vuxit, inte ekonomin. 

Centerns recept för tillväxt är: Planerad i Finland, tillverkad i Finland och ägd i Finland. Finland behöver starkare tillväxtutsikter. Målet ska åtminstone vara att fördubbla tillväxten jämfört med prognosen. 

I stället för att nå regeringens mål på 100 000 nya sysselsatta har vi nu i landet en allt större arbetslöshet. Regeringens mål för ett underskott på högst en procent i de offentliga finanserna 2027 blir allt mer avlägset, eftersom underskottet nu beräknas vara uppe i 3,3 procent under målåret. Skillnaden mellan regeringens mål och prognosen är så stor som sju miljarder euro. 

Vi måste återställa förtroendet för ekonomin. Atmosfären och omvärlden ska vara stabila och förutsägbara. Nu är det inte så. Regeringen har valt en instabilare väg. Det goda med Finland var tidigare att den politiska risken är liten. Nu är det inte längre så. 

Finlands förutsägbarhet som investeringsobjekt har försvagats betydligt under valperioden. Skattepolitiken har blivit helt oförutsägbar. Trots regeringspartiernas stora löften accelererar skuldsättningen. 

Finland behöver positiva och stabiliserande framtidsutsikter. 

Åtgärder för att stärka tillväxten och näringslivets verksamhetsförutsättningar

Det behövs skatteincitament för att stärka investeringar och sysselsättning 

• Investeringsskattegottgörelse också för små och medelstora företag. Regeringen bör snabbt korrigera investeringsskattegottgörelsen så att gränsen sänks från 50 miljoner euro till 1 miljon euro. Samtidigt bör investeringsgottgörelsens giltighetstid förlängas, om EU tillåter det. Dessutom bör gottgörelsen genomföras på en högre nivå, 30 procent, i en ny särskild ekonomisk region i östra Finland. 
• I stället för en dyr och svag allmän sänkning av samfundsskatten genomförs en strukturell reform av samfundsbeskattningen i enlighet med centerns modell. Samfundsskatten ska vara lättare när vinsten lämnas kvar inom företaget för att åstadkomma tillväxt i stället för att vinsterna delas ut. 

Det skulle generera en ökning av företagens FoUI-verksamhet och investeringar samt anställningen av arbetstagare. Nyttan av regeringens allmänna samfundsskattesänkning koncentreras däremot till gamla vinstgivande företag som delar ut vinst i form av utdelning, av vilken en del hamnar hos utländska investerare. Också Murtos arbetsgrupp för tillväxtåtgärder föreslog en mer strukturell reform av samfundsskatten och inte någon allmän sänkning. 

• Många ensamföretagare och småföretagare är affärsidkare eller yrkesutövare, dvs. enskilda näringsidkare eller jordbrukare som inte berörs av ändringen av samfundsskatten. För att företagen ska beaktas jämlikt genomförs en höjning av företagaravdraget genom att det höjs från 5 procent till 7 procent för att också andra företagare än företagare som är verksamma via aktiebolag ska uppmuntras. 
• Det är motiverat att utveckla företagarnas pensionssystem. Man kan ta ställning till detaljerna i takt med att beredningen framskrider och de närmare konsekvensbedömningarna av ändringarna klarnar. 
• För dem som uppnått den lägsta pensionsåldern blir 20 procent av arbetsinkomsterna helt skattefria, om personerna fortsatt arbetar kvar. Erfarna arbetstagare får då ett incitament att stanna kvar i arbetslivet. Regeringen har försummat denna stora resurs och koncentrerar sig i stället på att rikta skattelättnader till pensionärer med de högsta inkomsterna, vilket inte har någon som helst tillväxteffekt. 
• Statsminister Orpos regering har höjt beskattningen av löntagare med medelstora inkomster till dess högsta nivå på minst tio år med beaktande av konsumtionsbeskattningen. Det är i och för sig bra att regeringen har insett hur förödande den tidigare skattehöjningspolitiken var. Men till följd av det olyckliga sysselsättningsläget hotar de kommande höjningarna av arbetslöshetsförsäkringspremierna att minska inkomstskattesänkningens inverkan, särskilt för medelinkomsttagarna. 

Inkomstskattesänkningen bör därför genomföras så att den i högre grad fokuserar på att stödja köpkraften och den inhemska konsumtionen bland medelinkomsttagarna i stället för att skattelättnaden på det sätt som regeringen planerar riktas särskilt till dem som får de allra högsta arbetsinkomsterna och pensionsinkomsterna. 

• För att underlätta marginalbeskattningen vill vi införa ett maximibelopp för inkomstrelaterad dagpenning (utkomstskydd för arbetslösa och sjukdagpenning) och på motsvarande sätt lindra socialförsäkringsavgifterna. Arbetstagarens försäkringspremier tas ut endast fram till den inkomstgräns som ger rätt till försäkring. 
• Centern anser inte att regeringens avsikt att höja löntagarnas beskattning genom att gallra i avdragsrätten är motiverad. 
• FoUI-avdraget bör förbättras så att uppstartsföretagen kan dra full nytta av dem. Återbetalningen skulle ske kontant eller genom kvittning mot andra skatter, dvs. det skulle gynna förlustbringande företag som på grund av tillväxtfasen inte kan dra nytta av skatteincitamentet i nuläget. 
• Centern välkomnar regeringens beslut att förlänga tiden för avdrag av förluster från nuvarande 10 till 25 år. 
• För att underlätta generationsväxlingar bör arvs- och gåvoskatten genomgå en mer ambitiös reform genom att en faktisk betalningstid på 10 år införs. Under betalningstiden ska räntan motsvara endast statens referensränta och inte vara högre än så. Skatten ska kunna betalas i tio poster inom tio år. 
• Skattefrihet för de allmännyttiga samfundens investeringar i riskkapitalfonder i kb-form genomförs omedelbart, vilket underlättar investeringar i icke-noterade tillväxtbolag. 
• Centern anser att regeringens beslut att skära ned hushållsavdraget från 2024 års nivå är felaktigt, eftersom det främjar den svarta ekonomin och försvagar mikroföretags samt små och medelstora företags verksamhetsmöjligheter. Centern vill återställa villkoren för hushållsavdraget. 
• Finland satsar målmedvetet på FoUI-verksamhet i enlighet med den parlamentariska överenskommelse som ingicks under föregående valperiod. Regeringen bör säkerställa att hela kedjan är i sin ordning och att också innovationsverksamheten utöver forskning och produktutveckling tilldelas tillräckliga resurser samt att exporttjänsterna börjar löpa smidigt efter regeringens organisationsreform. 

En särskild ekonomisk region inrättas i östra Finland

• Vi föreslår ett tioårigt försök med en särskild ekonomisk region i östra Finland, eftersom området lider av konsekvenserna av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Regionen skulle ha till exempel följande verktyg. Temporär befrielse från samfundsskatt för investerande företag, studielånekompensation, flyttbidrag för att locka kompetent arbetskraft, regionalt lindrigare elskatt, sänkta socialskyddsavgifter, snabbare handläggning av tillstånd, slopad prövning av tillgången på arbetskraft och särskild fokus på östra Finland i fråga om tilläggssatsningar på FoUI och utbildningsplatser. 
• Vi skulle också vara lyhörda för det gemensamma förslaget från sex landskap om åtgärder inom programmet för östra Finland och reservera medel för detta. Östra Finland behöver nu handlingar, inte ord, av regeringen. 

Särdragen hos näringslivet i de olika regionerna måste beaktas.

• Regeringen har strukit följande kommuner ur stödområde II: Alavo, Kuortane, Etseri, Alajärvi, Evijärvi, Lappajärvi, Soini, Vindala, Hartola, Heinola, Sysmä, Padasjoki och Juupajoki. Dessa kommuner togs med i stödområde II år 2022. Regeringens osammanhängande linje möjliggör inte några långsiktiga utsikter för näringsverksamhet i företag och kommuner i en utmanande omvärld och försämrar således regionernas möjligheter ytterligare. Regeringen bör återta ändringen av stödregionskartan och bygga upp en hållbarare modell för fördelningen av regionstöden. Finland bör påverka i EU för att sätta stopp för nollsummespelet på kartan över stödområden och erkänna regionernas särdrag i fråga om befolkningsutvecklingen, näringslivets behov och strukturomvandlingen. 

Andra tillväxtåtgärder

• I fortsättningen införs tillväxtavtal för de ekonomiska regionerna för att endast ersätta MBT-avtal som ingåtts med några stadsregioner. Då skulle staten delta på ett rättvisare sätt i utvecklingen av hela Finland. 
• Vi gör tillståndsprocessen till en konkurrensfaktor genom att ställa som mål att Finland ska ha den snabbaste tillståndsprocessen i Europa före 2027. Storstädning inleds för att effektivisera förvaltningen och avveckla onödig reglering. 
• Vi vill att pensionstillgångar används för samhällsekonomisk tillväxt i Finland genom att beakta förutsättningarna att investera i finländska företag i tillväxtfasen. 
• När i sig motiverade besparingar inom den offentliga förvaltningen genomförs ser vi till att det inte inom någon sektor orsakar dröjsmål eller andra olägenheter för företagens verksamhet. 
• Exportvillkoren inom livsmedelssektorn stärks. 
• Vi gör upp en ambitiös tillväxtstrategi för turismen. Målet är att öka turismen med det dubbla före 2030 och återställa turismbalansen. Vi godkänner inte regeringens tidigare beslut att skära ner finansieringen av Business Finlands omkostnader för främjande av turismen, eftersom detta skulle inverka menligt på utsikterna för en av våra tillväxtbranscher. 
• Det är oacceptabelt att regeringen tidigare beslutade att minska det regionala transportstödet, eftersom det försvårar läget för exportindustrin i och med att transportkostnaderna stiger i vårt land med långa avstånd. 
• Vi tar ett produktivitetssprång genom att göra Finland till ett stort land inom utnyttjandet och tillämpningen av artificiell intelligens. Målet är att bli föregångare på etisk användning av artificiell intelligens. 

Fler människor till Finland och ökat humankapital

• Målet är att få humankapitalet att växa snabbt. För att humankapitalet ska växa på lång sikt görs en motsvarande parlamentarisk överenskommelse mellan partierna som den som ingåtts för FoUI-satsningarna. 
• Ytterligare satsningar på utbildning för de unga åldersklasserna, livslångt lärande och invandring av experter. För att finansiera de här utbildningsinvesteringarna kan man också avyttra en del av statens icke-strategiska egendom i de fall där man uppskattar att den på lång sikt ger bättre avkastning som investering i utbildning. 

Regeringen fortsätter däremot med sin felaktiga linje att skära ned på utbildningen i stället för att satsa på utbildning. Tidigare har man redan gjort betydande besparingar i yrkesutbildningen, slopat vuxenutbildningsstödet och minskat finansieringen av medborgarinstitut och folkhögskolor. Nu riktar regeringen nedskärningar till högskolorna och genom kommunernas statsandelar även till småbarnspedagogiken och grundskolorna. Hela utbildningskedjan kommer således att bli föremål för sparåtgärder under Orpos regering. 

• Vår politik är familjevänlig. Inga nedskärningar riktas mot barnfamiljer. Ett konkret sätt att stödja familjerna kunde vara att lindra beskattningen av barnfamiljer. Det här bör utredas. 
• I stället för det indragna vuxenutbildningsstödet ska det omedelbart beredas ett nytt incitament för vuxenstudier, och det görs ingen nedskärning i yrkesutbildningen. 
• Vi välkomnar alla invandrare som inte är arbetsskygga. Försämringen av försörjningskvoten kan stoppas med 40 000 nettoinflyttare på årsnivå. Invandrarna bör bli lika väl sysselsatta och få samma uppgifter och samma lön som majoritetsbefolkningen. Vi behöver ett poängsystem enligt kanadensisk och australiensisk modell för att säkerställa att migrationen bidrar till att sanera de offentliga finanserna. 
• Utländska experter och deras familjer ska erbjudas och garanteras ett servicelöfte på två veckor från den tidpunkt då sökanden lämnar in sin ansökan till systemet. Hit hör identifiering, erhållande av arbetstillstånd och alla andra konkreta angelägenheter, allt från att öppna bankkonto till personnummer och vårdplats för barn. 
• Dessutom ska studerande som kommer till Finland få incitament att stanna kvar i Finland för att arbeta efter studierna. 
• Runt om i världen ska det inrättas finländska språk- och kulturskolor, där de som lärt sig finska och finsk kultur kan beviljas uppehållstillstånd för att arbeta i Finland. 
• Vi vill slopa tremånadersregeln, som försvårar arbetskraftsinvandringen. 

Starta det parlamentariska arbetet för tillväxt

• Inom ramen för det parlamentariska samarbetet bereds ett åtagande för flera valperioder framåt att på lång sikt sanera de offentliga finanserna och satsa på ambitiösa tillväxtåtgärder. 

Det krävs snabbare biogasproduktion och satsningar på produktion av förnybar energi

I regeringsprogrammet lovar man att utveckla och inleda biogasproduktion samt främja en mångsidig användning av biogas. För att det här ska lyckas behövs på en och samma gång åtgärder för att främja både produktionen och användningen av biogas. 

Det är väsentligt att regeringen ser till att vi verkligen kan genomföra nya investeringar i biogasanläggningar och återvinningsgödsel i Finland. Vi har efterlyst en samlad bedömning av biogasproduktionen och användningen av biogas. Det förutsätter samarbete mellan olika ministerier (JSM, ANM, MM, KM, FM). Den övergripande samordningen mellan förvaltningsområdena bör stärkas. För närvarande ser det ut som om den saknas helt. 

Vi är bekymrade över att tillståndsprocesserna för investeringar i förnybar energi inte kommer att påskyndas på det sätt som regeringen eftersträvar, utan det förutsätts även i fortsättningen att nya energiproducerande anläggningar tillämpar ett dyrt flerstegsförfarande enligt miljöskyddslagen. De åtgärder som regeringen bereder skapar snarare osäkerhet i investeringsmiljön för rena energikällor. 

Ändringen av infrastrukturförordningen försvagade incitamenten att övergå till biogas, eftersom tankstationerna för biogas i viss mån började omfattas av de minimis-stöd. Det hade varit viktigt att ha kvar teknikneutraliteten och inte det separata stödet för ett enda drivmedel. Det är känt att tankstationerna fortfarande är för få framför allt i östra och norra Finland. Dessutom har regeringen infört nya administrativa skyldigheter för biogas, bland annat en skyldighet att verifiera hållbarheten, som ökar kostnaderna och inte förbättrar förutsättningarna för biogasinvesteringar. 

Regeringens beslut att sänka tilläggsskyldigheten inom distributionsskyldigheten bidrar till att öka osäkerheten inom biogasproduktionen. Investeringsmiljön ser inte attraktiv ut. En politik som strider mot löftena är skadlig såväl med tanke på utvecklingen av marknaden för hållbara bränslen som med tanke på försörjningsberedskapen. 

Centern uttrycker oro över hur regeringens beslut att införa utsläppshandel inom transportsektorn redan 2027 i stället för 2031 kommer att påverka drivmedelspriserna. Dessutom är det ett orosmoment hur det nationella beslutet att utvidga utsläppshandeln till att gälla jord- och skogsbruket kommer att kompenseras producenterna. Centern förutsätter full kompensation för regeringens olyckliga nationella beslut som orsakar merkostnader. 

Avslutningsvis

Finlandsbilden har fått en hård törn såväl inom landet som utanför det. Finland har tidigare byggts upp genom samarbete. Detta har varit en central konkurrensfaktor för vårt lilla folk. Nu har en betydlig del av detta förtroendekapital ätits upp. 

Samtidigt har de politiska riskerna i anslutning till Finland ökat. Det ser inte bra ut när humankapitalet krymper, samhällsklimatet polariseras och regeringen inte orkar tänka långsiktigt. 

Om vi inte får ekonomin att växa, har vi åter att vänta oss nya anpassningsåtgärder som får landet att utarmas. 

Centern anser att beslutsfattarnas viktigaste uppgift i nuläget är att återställa förtroendet och stärka tron på framtiden. 

Centern skulle genomföra anpassningen på ett sundare sätt än regeringen och samtidigt satsa kraftigt på tillväxt. Finland står vid en vägkorsning och Centerns val är den väg som leder till arbete och tillväxt. 

Genom programmet kan den finländska ekonomin börja växa, återhämta sig på ett rättvist sätt samt återställa sitt förtroende. Centern anser att vi måste ändra kurs och skapa sund tillväxt i Finland. Vi fördubblar den ekonomiska tillväxten och räddar tjänsterna. 

Regeringen har misslyckats med alla sina viktigaste mål för den ekonomiska politiken. Under regeringsperioden har arbetslöshetssituationen förvärrats och den ekonomiska recessionen har dragit ut på tiden. I synnerhet regeringens finanspolitik som minskar den totala efterfrågan har fördjupat och förlängt lågkonjunkturen. Planen för de offentliga finanserna 2026–2029 visar också att regeringens viktigaste mål, det vill säga att bryta Finlands skuldkvot, inte kommer att nås. Skuldkvoten börjar öka genast 2028 och förblir stabil 2026–2027 endast eftersom staten intäktsför över en miljard euro ur Statens pensionsfond. 

Enligt planen för de offentliga finanserna 2026–2029 kommer regeringen inte att nå ett enda av sina mål. Det fullständiga misslyckandet i den ekonomiska politiken beror på att regeringens åtgärder för att balansera de offentliga finanserna och påskynda den ekonomiska tillväxten är felaktiga. En central orsak till misslyckandet är också att regeringen inte erkänner den totala efterfrågans betydelse för Finlands ekonomi eller nedskärningspolitikens negativa multiplikatoreffekt på den ekonomiska tillväxten. 

Finlands skuldkvot kommer sannolikt att öka på grund av en alltför stram finanspolitik

I ljuset av forskningslitteraturen har man i stor utsträckning erkänt att landets skuldkvot ofta ökar om man vidtar anpassningsåtgärder under lågkonjunkturer. Så skedde till exempel i flera EU-länder under 2010-talet. Konjunkturläget i Finland är fortsatt allvarligt. Finlands ekonomi krympte 2023 och 2024. Arbetslösheten har stigit till över nio procent och långtidsarbetslösheten närmar sig sin topp sedan krisåren på 1990-talet. 

Internationella valutafondens (IMF) omfattande undersökningar visar att skuldkvoten inte kan brytas genom åtstramning av finanspolitiken om landet befinner sig i en lågkonjunktur. En färsk utredning från Utak, som använder sig av Europeiska kommissionens skuldhållbarhetsanalys, förutspår att Finlands skuldkvot kommer att öka till över 90 procent uttryckligen till följd av regeringens anpassningar. Skuldkvoten ökar ofta i och med anpassningen under lågkonjunkturer, eftersom den ekonomiska disciplinen har en negativ multiplikatoreffekt på ekonomin, dvs. den minskar den ekonomiska tillväxten. Eftersom skuldkvoten mäts i förhållande till bruttonationalprodukten, ökar skuldkvoten till följd av åtgärder som avsevärt minskar tillväxten. Multiplikatoreffekten är som störst under lågkonjunkturer och när den riktas till låginkomsttagare med högre marginell konsumtionsbenägenhet. Regeringen har underskattat anpassningspolitikens multiplikatoreffekt på ekonomin genom att använda en artificiellt låg finanspolitisk koefficient. 

För att bryta skuldkvoten krävs det i stället för anpassningar riktade och rättidiga stimulansåtgärder. Tyvärr är regeringens tillväxtåtgärder inte någotdera av dessa. 

Regeringens så kallade tillväxtåtgärder är felaktigt riktade

Regeringen Orpos finanspolitik har varit åtstramande och utarmande för den ekonomiska tillväxten. Även om regeringen nu försöker beskriva sina nya beslut som ackommoderande, fortsätter finanspolitiken att stramas åt kraftigt 2025–2027. Flera av regeringens så kallade tillväxtåtgärder riktar sig till höginkomsttagare med lägre marginell konsumtionsbenägenhet än låg- och medelinkomsttagare. Skattesänkningarna för höginkomsttagare stimulerar alltså inte Finlands ekonomi nämnvärt. De minskar statens inkomster och ökar också ojämlikheten, som redan har ökat betydligt till följd av regeringens omfattande nedskärningar i den sociala tryggheten. 

Regeringens åtgärder fokuserar på skattelättnader som har en särskilt dålig stimulanseffekt jämfört med andra åtgärder, såsom direkta investeringar. Regeringen beslutade vid halvtidsöversynen att sänka samfundsskatten från 20 procent till 18 procent 2027. Den beslutade också att sänka de högsta marginalskattesatserna från cirka 59 procent till 52 procent. Eftersom sänkningen av samfundsskatten och marginalskattesatsen särskilt gynnar storföretag och höginkomsttagare har de ingen betydande stimulanseffekt på den totala efterfrågan. 

Det finns inga trovärdiga belägg för att sänkningen av samfundsskatten har positiva effekter på den ekonomiska tillväxten. En färsk metaundersökning betonar tvärtom att sänkningen av samfundsskatten i allmänhet inte har några som helst konsekvenser för den ekonomiska tillväxten. En inhemsk undersökning har också konstaterat att de tidigare betydande sänkningarna av samfundsskatten i Finland åtminstone inte ökade de mindre företagens investeringar. Finlands samfundsskattesats ligger redan på nuvarande nivå — dvs. 20 procent — under EU-genomsnittet. Nivån på samfundsskatten i Finland är alltså redan nu mycket konkurrenskraftig jämfört med andra EU-länder. Statens skatteinkomster minskar årligen med cirka 800 miljoner euro till följd av detta beslut. 

Det finns inte heller några belägg för att sänkningen av marginalskatten för höginkomsttagare genererar tillväxt eller finansierar sig själv som regeringen påstår. Förslaget motiveras främst med en hänvisning till en dansk undersökning som är fokuserad på de konsekvenser som kan realiseras under människans livscykel. Undersökningen visar att det blir vanligare att man byter jobb och inte att man jobbar mer på den nuvarande arbetsplatsen. Det är mycket möjligt att vissa höginkomsttagare reagerar på skattesänkningen genom att arbeta mindre, eftersom de kan uppnå samma nettoinkomstnivå med mindre arbetsmängd efter skattesänkningen. Eftersom de förväntade positiva effekterna av skattesänkningen i vilket fall som helst realiseras på lång sikt, kommer konsekvenserna för statens skatteinkomster att bli negativa under de närmaste åren. 

Regeringen använder arbetstagarnas pensionstillgångar för att finansiera skattesänkningen till arbetsgivare och höginkomsttagare

Regeringen lyckas inte stabilisera ökningen av skuldkvoten i slutet av regeringsperioden annat än skenbart, genom kreativ bokföring och genom att intäktsföra pengar från Statens pensionsfond till statsbudgeten. Det är värt att notera att samma regering krävde att pensionsfondernas tillgångar inte skulle beaktas i EU:s skuldhållbarhetsanalys. Motiveringen var att pensionsfondernas tillgångar inte används för skötseln av statsskulden. Nu utnyttjar regeringen dock medlen för att korrigera statsbudgeten, eftersom skattesänkningarna för höginkomsttagare och företag minskar skatteinkomsterna med hundratals miljoner euro per år. Det är dessutom bara ett trick, för intäktsföringen av pensionsmedlen för 2027 kompenserar inte för förlusten av skatteinkomster under de kommande åren. Nu används arbetstagarnas pensionstillgångar för skattesänkningar till förmån för höginkomsttagare, arbetsgivare och ägare. 

Regeringens sysselsättningspolitik är misslyckad

Regeringen har påstått att reformerna som försvagar den sociala tryggheten och arbetstagarnas rättigheter ökar sysselsättningen i Finland med 100 000 nya sysselsatta. Tvärtom har sysselsättningen försvagats och antalet arbetslösa ökat under hela regeringsperioden. 

Till skillnad från vad regeringen hävdar kommer skrotningen av arbetstagarnas sociala trygghet och rättigheter och den ökade osäkerheten i arbetslivet inte att rätta till den svaga sysselsättningsutvecklingen. Regeringens ändringar som försämrar arbetstagarnas ställning och rättigheter ökar inte sysselsättningen ens enligt regeringens egna bedömningar. Däremot utökas arbetsgivarens bestämmanderätt och skyddet av arbetstagarna försvagas ytterligare. Högerregeringens försämringar av arbetstagarnas förhandlingsposition bromsar upp den positiva utvecklingen av lönerna. Detta försvagar i sin tur löntagarnas köpkraft och den inhemska efterfrågan och är därför skadligt för den ekonomiska tillväxten i Finland. 

Regeringen har gjort ett misstag när den endast koncentrerat sig på att öka utbudet av arbete utan att fästa uppmärksamhet vid att förbättra efterfrågan på arbete. Många undersökningar har visat att investeringar och ekonomisk tillväxt bestämmer nivån på sysselsättning och arbetslöshet. Att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden till exempel genom att försvaga anställningsskyddet har däremot inte heller i undersökningarna visat sig ha en positiv inverkan på sysselsättningen. 

Det största problemet i Finlands ekonomi är den otillräckliga efterfrågan. Regeringens nedskärningar i den sociala tryggheten har bara förvärrat detta problem. Konsekvenserna syns i den svaga ekonomiska tillväxten och det dåliga sysselsättningsläget. Den förvärrade långtidsarbetslösheten kommer också att ha långtgående negativa konsekvenser för Finlands ekonomi. 

Offentliga medel bör användas till produktiva investeringar i stället för till militära utgifter

Samtidigt som högerregeringen har skurit ned på utbildningen, den sociala tryggheten och hälso- och sjukvården har den ökat Finlands militära utgifter. I planen för de offentliga finanserna ökas de militära utgifterna mycket kraftigt, till minst 3 procent av bruttonationalprodukten. Det innebär en årlig tilläggsfinansiering på flera miljarder euro för armén. Dessutom verkar det som om Finland tänker åta sig att nå den ännu högre utgiftsnivå som fastställs vid Natos toppmöte i sommar, åtminstone 3,5 procent och rentav upp till 5 procent av bruttonationalprodukten. Bakgrunden till detta är Förenta staternas krav på ökade militära utgifter i Natos europeiska medlemsländer och den militaristiska vändningen i Europa. 

Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har meddelat att medlemsländernas militära utgifter inte omfattas av EU:s skuldregler. Kommissionen har också öppnat dörren för en solidarisk skuld för upprustning. Vidare har den uttryckt önskemål om att medlemsländernas militära utgifter ska öka till 650 miljarder euro under de kommande fyra åren. Genom skuldinstrumentet Safe kan utgifterna stiga upp till 800 miljarder. Allt detta sker genom att skuldreglerna lättas upp. 

De ökade militära utgifterna ökar de ekonomiska problemen i Europa och Finland. Europas och Finlands ekonomi skulle särskilt behöva produktiva investeringar och satsningar på utbildning, välfärd och grön omställning. Till skillnad från vad som antyds i Finland stöder upprustningen inte den inhemska produktionen eller Finlands ekonomi, eftersom produkterna nästan uteslutande anskaffas från utlandet. 

Det finns en risk för att de ökande militära utgifterna tränger undan nödvändiga investeringar och orsakar ett betydande nedskärningstryck i Finlands ekonomi senare när kommissionen börjar tillämpa skuldreglerna fullt ut igen. Det är klart att offentliga investeringar och satsningar på utbildning och forskning å ena sidan och social trygghet och offentliga tjänster å andra sidan har en faktisk stimulerande effekt på den totala efterfrågan och den ekonomiska tillväxten, till skillnad från militära utgifter som inte är produktiva.