Statsrådets redogörelse drar upp riktlinjerna för Finlands EU-politik under de närmaste åren. Enligt redogörelsen är utgångspunkterna regeringens EU-politiska prioriteringar. Lagutskottet behandlar redogörelsen med avseende på sitt eget ansvarsområde. 

I redogörelsen behandlas EU:s handlingsplan för demokrati (s. 6) och EU:s strategi för sexuella minoriteters rättigheter (s. 5). Statsrådet har lämnat separata skrivelser om planen (E 12/2021 rd) och strategin (E 18/2021 rd). Lagutskottet behandlar dessa skrivelser separat och ger ett gemensamt utlåtande om dem. 

Strategisk planering av Finlands EU-politik

Förfarandena för den strategiska planeringen av Finlands EU-politik har varierat under de senaste valperioderna. Under valperioderna 2007—2010 och 2011—2014 lämnade statsrådet en EU-redogörelse en gång under valperioden (se SRR 4/2009 rd och SRR 6/2013 rd), men under den senaste valperioden 2015—2018 utvecklades den strategiska planeringen av Finlands EU-politik så att man i stället för redogörelsen årligen utarbetade en strategi för inflytande i EU (E 18/2016 rd, E 123/2016 rd och E 106/2017 rd). Utarbetandet av den aktuella EU-redogörelsen baserar sig på följande skrivning i statsminister Sanna Marins regeringsprogram: "Regeringen kommer att lämna en redogörelse om EU-politiken till riksdagen efter Finlands EU-ordförandeskap." Enligt den utredning som fåtts har statsrådets kansli ännu inte dragit upp riktlinjer för huruvida det under denna valperiod utöver redogörelsen kommer att utarbetas strategier för inflytande i EU eller andra påverkansplaner. 

Lagutskottet har regelbundet yttrat sig om statsrådets EU-redogörelser (LaUU 16/2013 rd och LaUU 6/2009 rd) och strategier för inflytande i EU (LaUU 2/2018 rd, LaUU 1/2017 rd, LaUU 5/2016 rd) och har också bedömt övergången från redogörelseförfarandet till årliga strategier. Utskottet har ansett att ändringen av förfaringssättet är motiverad med tanke på att de centrala frågorna och målen har kunnat granskas med kortare tidsintervaller än tidigare (se LaUU 5/2016 rd). Utskottet har också ansett att de årliga påverkansstrategierna och ministeriernas påverkansplaner som kompletterar dem samt U- och E-skrivelserna om enskilda EU-projekt bildar en ändamålsenlig helhet som tryggar riksdagens möjligheter att delta i EU-inflytandet. Det årliga strategiförfarandet har enligt utskottet också främjat en regelbunden dialog och ett gott samarbete i fråga om EU-inflytande mellan statsrådet och riksdagen (se LaUU 2/2018 rd). Å andra sidan har utskottet betonat att riksdagens viktigaste möjlighet till inflytande fortfarande är samarbetet mellan statsrådet och riksdagen i enskilda EU-projekt i enlighet med 96 och 97 § i grundlagen (se LaUU 5/2016 rd och LaUU 1/2017 rd). Den redogörelse som lämnas en gång per valperiod anger däremot målen för Finlands EU-politik för en längre tidsperiod än ett år, vilket i sig är viktigt och värt att stödja. På grund av bakgrunden är det dock i allmänhet fråga om ett dokument som är mer allmänt utformat än de årliga strategierna. 

Med beaktande av att förfarandena för den strategiska planeringen av Finlands EU-politik har varierat på det sätt som beskrivs ovan anser utskottet det motiverat att statsrådet i fortsättningen bedömer fördelarna och nackdelarna med olika förfaranden samt tillvägagångssätten. Lagutskottet betonar att det anser att fastställandet av Finlands EU-politik är principiellt viktigt liksom också samarbetet mellan statsrådet och riksdagen när det gäller Finlands EU-inflytande. Det centrala är att det förfarande som tillämpas i varje enskilt fall tryggar riksdagens möjligheter till inflytande på behörigt sätt. Det är också viktigt att riksdagens möjligheter till inflytande är tillräckligt regelbundna. När det gäller den pågående valperioden anser utskottet att det är viktigt att statsrådet ännu senare vid behov lämnar uppgifter och planer som kompletterar den nu aktuella allmänna redogörelsen om Finlands EU-politik i syfte att trygga riksdagens möjligheter till inflytande. 

Allmänt om EU-redogörelsen och rättsliga frågor som en del av redogörelsen

Enligt redogörelsen är Finlands mål ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart EU (s. 3). I redogörelsen konstateras att EU:s verksamhetsmiljö har blivit allt mer komplicerad och att unionen därför måste bemöta denna situation genom att stödja sig på sina gemensamma värderingar, konsekvent främja sina mål, stärka sin strategiska funktionsförmåga och försvara det multilaterala samarbetet. Det centrala temat i redogörelsen är således EU:s kristålighet, och utgångspunkterna för den baserar sig på regeringens EU-politiska prioriteringar. 

Lagutskottet anser att tidpunkten för statsrådets redogörelse är lyckad, men att redogörelsen till sitt innehåll är mycket allmän, vilket gör det svårt att bilda ståndpunkter. På basis av redogörelsen förblir det oklart bland annat med vilka konkreta åtgärder statsrådet strävar efter att främja olika mål. 

Utskottet konstaterar också att trots att de ovan nämnda utgångspunkterna och prioriteringarna i redogörelsen i sig är viktiga och motiverade, behandlas de rättsfrågor som hör till lagutskottets ansvarsområde i mycket liten utsträckning i redogörelsen. Till exempel nämns det som en fördel för EU att rättssäkerheten i gränsöverskridande ärenden har förbättrats (s. 3). Dessutom betonas att unionen är en stark säkerhetsgemenskap vilket bland annat inbegriper att bemöta hot som hänför sig till internationell brottslighet (s. 4). I redogörelsen behandlas också kort ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende som en del av den gemensamma värdegrunden samt det rättsliga samarbetet (s. 5 och 23). Dessutom betonas samarbetet mellan medlemsstaternas rättsliga och brottsbekämpande myndigheter för att förebygga cybersäkerhet och mer allmänt aspekter som rör förebyggande av brott, brottsoffers ställning och tillgodoseendet av brottsoffrens rättigheter i praktiken, såsom EU-samarbete i terrorismbekämpningen (s. 23). De frågor som tagits upp är i sig viktiga, och utskottet har inget att anmärka på dem. 

Den knapphändiga behandlingen av rättsliga frågor kan delvis bero på att EU sedan 1990-talet avsevärt har utvecklat samarbetet mellan medlemsstaterna i rättsliga frågor och antagit flera lagstiftningsinstrument som främjar samarbetet. Under de senaste åren har man i hög grad betonat vikten av ett effektivt genomförande av de lagstiftningsinstrument som redan antagits innan de nya lagarna öppnats. 

Trots det som anförts ovan skulle det enligt lagutskottet ha varit motiverat och nödvändigt att behandla rättsfrågorna och deras ställning som en del av Finlands EU-politik i större utsträckning och mer detaljerat med beaktande av betydelsen av området för frihet, säkerhet och rättvisa samt det rättsliga samarbetet inom EU. Lagutskottet har också tidigare i samband med EU-redogörelser och strategier för inflytande i EU påpekat att rättsärenden behandlats snävt och påmint om att rättsärenden är viktiga som en del av EU-politiken (se LaUU 6/2009 rd, LaUU 16/2013 rd, LaUU 5/2016 rd, LaUU 1/2017 rd och LaUU 2/2018 rd). Också det att redogörelsens centrala tema är EU:s kristålighet skulle ha krävt en noggrannare behandling, eftersom utskottet anser att betydelsen av frihet, säkerhet och rättvisa samt samarbetet i rättsliga frågor accentueras än mer i kristider. 

Under de senaste åren har samarbetet i rättsliga frågor också kommit att omfatta de utmaningar och nya drag som beskrivs närmare nedan. Också av dessa orsaker hade det i redogörelsen varit motiverat att närmare och mer konkret bedöma nuläget för samarbetet i fråga och eventuella utvecklingsförlopp samt hur Finland förhåller sig till och ämnar påverka utvecklingen. 

EU:s värderingar och rättsstatsprincipen

Demokrati, rättsstatsprincipen och de grundläggande och mänskliga rättigheterna är enligt redogörelsen grunden för all verksamhet i unionen. De ska beaktas i all verksamhet i EU och medlemsstaterna tillsammans med andra skyldigheter enligt internationell rätt. 

Lagutskottet instämmer med redogörelsen och betonar med hänvisning till sin tidigare utlåtandepraxis rättsstatsprincipen och dess betydelse (t.ex. LaUU 6/2009 rd, LaUU 16/2013 rd, LaUU 5/2016 rd, LaUU 1/2017 rd, LaUU 2/2018 rd och LaUU 23/2018 rd). Utskottet konstaterar exempelvis i sitt utlåtande LaUU 23/2018 rd om rättsstatsprincipen följande: 

Vidare har lagutskottet tidigare konstaterat att betydelsen av domstolsväsendets oberoende och rättsstatsprincipen särskilt konkretiseras av principen om ömsesidigt erkännande som tillämpas i det rättsliga samarbetet mellan EU:s medlemsstater (LaUU 23/2018 rd). Vid tillämpningen av unionsrätten grundar sig medlemsstaterna på antagandet att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna och kan inte, utom i undantagsfall, kontrollera huruvida en annan medlemsstat faktiskt har iakttagit de grundläggande rättigheter som garanteras av unionen i ett visst konkret fall. Lagutskottet har av hävd betonat och påpekat att en förutsättning för rättsligt samarbete som grundar sig på ömsesidigt erkännande är att medlemsstaterna har ömsesidigt förtroende för varandras rättssystem (t.ex. LaUU 5/2016 rd, LaUU 1/2017 rd och LaUU 2/2018 rd). Utskottet har också konstaterat att om förtroendet för rättssystemen och rättsstaten i andra medlemsstater vacklar, undergrävs hela principen om ömsesidigt erkännande och därmed det rättsliga samarbetet mellan myndigheterna. Ett vacklande förtroende inverkar inte enbart på samarbetet mellan myndigheterna utan också på företagens och enskildas verksamhet i gränsöverskridande situationer. Att trygga rättsstaten i medlemsstaterna med hjälp av olika tillgängliga medel är därför ytterst viktigt för hela unionens verksamhet och för de företag som är verksamma där samt för medborgarna (LaUU 23/2018 rd). 

Lagutskottet har i sina tidigare utlåtanden (LaUU 1/2017 rd, s. 3 och LaUU 2/2018 rd, s. 3) också ansett att det är viktigt att statsrådets inflytande i EU grundar sig på försvaret av en gemensam europeisk värdegrund. Enligt utlåtandena utgör respekten för de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen samt medborgarnas förtroende för myndigheterna och deras förtroende för andra europeiska rättssystem och deras myndigheters beslut en hållbar grund för all framgångsrik EU-politik. Dessa faktorer är också av särskild betydelse för hela unionens enhet och framtid. Lagutskottet har också ansett det vara ytterst viktigt att rådet och medlemsstaterna regelbundet förbinder sig att se över genomförandet av rättsstatsprincipen inom unionen (LaUU 5/2016 rd). 

Lagutskottet har således på det sätt som beskrivs ovan vedertaget betonat vikten av gemensamma värderingar, rättsstatsprincipen samt respekten för de grundläggande och mänskliga rättigheterna som en del av Finlands EU-politik. Dessa frågor har en central roll i rättsliga frågor, särskilt i det straffrättsliga samarbetet, och med avseende på det ömsesidiga erkännande och förtroende mellan medlemsstaterna som är relevant i detta samarbete. Utskottet kommer att behandla denna relation närmare nedan. 

Rättsligt samarbete och ömsesidigt erkännande

I rapporten konstateras att en förutsättning för rättsligt samarbete som grundar sig på ömsesidigt erkännande är att medlemsstaterna har ömsesidigt förtroende för varandras rättssystem (s. 5). Demokrati, rättsstatsprincipen och de grundläggande och mänskliga rättigheterna är viktiga inte bara med tanke på tillgodoseendet av medborgarnas rättigheter utan också med tanke på en fungerande inre marknad, tillväxt och investeringar. De är också förutsättningar för sunda offentliga finanser. 

Lagutskottet instämmer i det som anförs ovan. På det sätt som konstateras ovan har utskottet i sin tidigare utlåtandepraxis lyft fram bland annat de etablerade grundläggande riktlinjerna för straffrättsligt och civilrättsligt samarbete och långsiktiga strategiska principer, av vilka principen om ömsesidigt erkännande är den viktigaste (se LaUU 6/2009 rd, LaUU 16/2013 rd, LaUU 5/2016 rd, LaUU 1/2017 rd, LaUU 2/2018 rd). Samarbetet mellan EU:s medlemsstater i såväl civil- som brottmål har ända sedan 1990-talet byggt uttryckligen på principen om ömsesidigt erkännande. När medlemsstaterna i största möjliga utsträckning erkänner varandras domar och beslut, går det snabbare och lättare för medborgarna att hävda sina rättigheter utan att medlemsstaternas materiella bestämmelser behöver förenhetligas (se t.ex. LaUU 6/2009 rd, LaUU 16/2013 rd, och LaUU 5/2016 rd). Utskottet har också lyft fram att tillnärmningen av medlemsstaternas lagstiftning bör vara sekundärt i förhållande till principen om ömsesidigt erkännande. På detta sätt respekteras skillnaderna mellan medlemsstaternas rättssystem och traditioner, som i synnerhet på straff- och civilrättens område kan vara betydande (se LaUU 6/2009 rd och LaUU 16/2013 rd). 

För att principen om ömsesidigt erkännande ska förverkligas förutsätts det att medlemsstaterna har förtroende för varandras system (se LaUU 6/2009 rd, LaUU 16/2013 rd, LaUU 5/2016 rd, LaUU 1/2017 rd, LaUU 2/2018 rd). Därför har utskottet ansett det viktigt att fästa uppmärksamhet också vid åtgärder genom vilka förtroendet kan stärkas (se t.ex. LaUU 6/2009 rd, LaUU 16/2013 rd, LaUU 5/2016 rd). 

Med tanke på den avgörande betydelsen av ömsesidigt erkännande och medlemsstaternas förtroende för det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna uttrycker lagutskottet sin oro för deras nuläge i unionen. Utskottet har också tidigare konstaterat att om förtroendet för rättssystemen och rättsstaten i andra medlemsstater vacklar, undergrävs hela principen om ömsesidigt erkännande och därmed det rättsliga samarbetet mellan myndigheterna (LaUU 23/2018 rd). Av redogörelsen framgår i sin tur att unionens interna sammanhållning under den senaste tiden har prövats av att rättsstatsprincipen vittrat sönder i vissa medlemsländer (s. 4). I kommissionens nyligen framlagda rättsstatsrapport betonas också att även om många medlemsstater har höga rättsstatsnormer, och det erkänns på andra håll i världen att de representerar bästa praxis när det gäller att tillämpa de grundläggande principerna för rättsstaten, är situationen också förenad med stora utmaningar. Oron gäller bland annat rättsväsendets oberoende, korruptionsbekämpningens effektivitet samt mediernas mångfald och frihet (Rapporten om rättsstatsprincipen 2020, COM (2020) 580 slutlig). Enligt den utredning som utskottet fått har dessa utmaningar i praktiken återspeglats också i det straffrättsliga samarbetet inom unionen. Det verkar därför som om principen om ömsesidigt erkännande och ett smidigt samarbete i rättsliga frågor inte kan betraktas som självklara i unionen, utan deras funktion och utvecklingsbehov måste ständigt följas upp och utvärderas. Därför skulle det ha varit motiverat att behandla omständigheterna och situationen ovan närmare i EU-redogörelsen samt att ta upp genom vilka konkreta åtgärder Finland strävar efter att förbättra situationen. 

Lagutskottet fäster uppmärksamhet vid en eventuell framtida utveckling av principen om ömsesidigt erkännande också ur ett annat perspektiv. Utskottet har vid behandlingen av statsrådets skrivelse om förslaget till förordning om elektroniskt bevismaterial (U 33/2018 rd) konstaterat att den regleringslösning som tillämpas i förslaget överför uppgifter i anslutning till bedömningen av begäranden till privata tjänsteleverantörer och placerar dem närmast i rollen som myndighet som sköter rättsliga ärenden. Lagutskottet har ansett detta vara problematiskt bland annat av rättssäkerhetsskäl (LaUU 16/2018 rd, se även LaUU 29/2018 rd, LaUU 2/2021 rd). Lagutskottet har också i fråga om förordningsförslaget nyligen konstaterat (LaUU 2/2021 rd) att ett arrangemang där ett föreläggande om framläggande eller förvaring av bevis sänds direkt till tjänsteleverantören enligt utskottets uppfattning innebär en betydande ändring av karaktären hos principen om ömsesidigt erkännande (se närmare LaUU 2/2021 rd). Utskottet ansåg att ett sådant arrangemang skulle kunna förändra karaktären av det straffrättsliga samarbete som grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande på ett oförutsägbart sätt. Lagutskottet ansåg inte att det i fråga om artikel 82.1 i EUF-fördraget är problemfritt att tolka artikeln på ett sätt som avviker från dess ursprungliga och tolkningsmässigt etablerade innebörd (LaUU 2/2021 rd). 

Materiell straffrätt

Det straffrättsliga samarbete som bedrivs inom EU grundar sig enligt artiklarna 67.3 och 82.1 i EUF-fördraget på principen om ömsesidigt erkännande. Den tillnärmning av materiell straffrätt som avses i artikel 83 i EUF-fördraget har ansetts vara en sekundär form av genomförande av straffrättsligt samarbete. 

Lagutskottets tidigare utlåtandepraxis (t.ex. LaUU 6/2009 rd, LaUU 16/2013 rd och LaUU 5/2016 rd) innehåller grundläggande riktlinjer också för tillnärmning av materiell straffrätt i EU. I utskottets utlåtanden (se LaUU 16/2013 rd, s. 3 och LaUU 5/2016 rd, s. 3) har det framförts att en harmonisering av brottsrekvisit och påföljder kan komma i fråga särskilt när det handlar om allvarliga gränsöverskridande brott. Vidare har det ansetts att en harmonisering av den straffrättsliga lagstiftningen är befogad i synnerhet då den konkret bidrar till att öka risken för att åka fast och till att brott blir uppklarade. Likaså har det konstaterats att EU-regler på straffrättens område bör antas bara om de är nödvändiga med avseende på skyddsvärda intressen och när inga andra utvägar återstår. Straffnivåerna bör fastställas med respekt för konsekvensen i medlemsstaternas straffsystem. Dessutom har utskottet betonat betydelsen av en kriminalpolitik som grundar sig på forskningsdata i EU:s straffrättsliga åtgärder (LaUU 6/2009 rd, s. 2, LaUU 16/2013 rd, s. 4 och LaUU 5/2016 rd, s. 3). 

Tillnärmningen av materiell straffrätt har inte behandlats i redogörelsen. För att det borde ha gjorts talar dock att kommissionen i slutet av innevarande år tar initiativ till att komplettera förteckningen över allvarliga gränsöverskridande brott enligt artikel 83.1 i EUF-fördraget, således så kallade eurobrott, så att den omfattar alla former av hatbrott och hatretorik. Initiativet är principiellt betydande, eftersom det är första gången som det föreslås att unionens straffrättsliga behörighet utvidgas genom att den förteckning över eurobrott som avses i artikel 83.1 i EUF-fördraget kompletteras. Eftersom kommissionens förslag om komplettering av förteckningen över eurobrott behandlas i de två ovan nämnda separata E-skrivelserna från statsrådet (E 12/2021 rd och E 18/2021 rd), tar lagutskottet närmare ställning till frågan i sitt gemensamma utlåtande om dessa skrivelser. 

Korruptionsbekämpning

Enligt redogörelsen ska åtgärderna för att bekämpa korruption, kringgående av skatt och grå ekonomi fortsätta målmedvetet (s. 6). Lagutskottet anser att EU:s åtgärder för att bekämpa korruption är viktiga, eftersom korruption riktar sig mot och försvagar rättsstaten och därmed också förtroendet mellan medlemsstaterna för varandras system. 

I detta sammanhang vill utskottet fästa uppmärksamheten på det nya europeiska återhämtningsinstrumentet, som enligt erhållen utredning sedan det antogs har gett upphov till farhågor hos allmänheten om att medlen från återhämtningsinstrumentet kanske inte kan förvaltas på ett ändamålsenligt sätt och effektivt kanaliseras till nyttiga områden. Företrädare för icke-statliga organisationer har uttryckt oro över hur de stora summor som anslås till återhämtningsinstrumentet, i kombination med behovet av att snabbt använda dem, ökar risken för bedrägerier och korruption, vilket också påverkar genomförandet av de grundläggande rättigheterna och rättsstatsprincipen. Enligt den inkomna utredningen har bland annat Europeiska åklagarmyndigheten (EPPO) efterlyst starkare befogenheter och resurser för att följa upp användningen av medel. Utan att ta ställning till en utvidgning av EPPO:s behörighet anser utskottet i ljuset av det som anförts ovan att det är viktigt att de potentiella riskerna för bedrägerier och korruption i samband med återhämtningsinstrumentet uppmärksammas och bekämpas så effektivt som möjligt. Det är särskilt nödvändigt att se till att EPPO har tillräckliga resurser. 

Insolvenslagstiftning

Som en anteckning i redogörelsen om kapitalmarknadsunionen konstateras (s. 15) att diskussionen fortsätter på EU-nivå, särskilt när det gäller behovet av ytterligare harmonisering av insolvenslagstiftningen, beskattningen och bolagsrätten. Finland är berett att undersöka hur åtgärder på EU-nivå kan främja förverkligandet av en djupare kapitalmarknadsunion, sägs det i redogörelsen. I fråga om eventuell ytterligare harmonisering bör man dock fästa särskild uppmärksamhet vid iakttagandet av principerna för bättre lagstiftning samt vid proportionaliteten i varje förslag. 

Lagutskottet konstaterar att det tidigare har förhållit sig kritiskt till harmonisering av insolvenslagstiftningen (se LaUU 5/2016 rd, s. 4 samt LaUU 12/2016 rd, LaUU 5/2018 rd och LaUU 19/2018 rd). Den kritiska ståndpunkten har baserat sig på uppfattningen att den nationella insolvenslagstiftningen bildar en enhetlig helhet som är starkt knuten till bland annat övrig nationell lagstiftning. Harmoniseringen av vissa faktorer kan leda till situationer där en harmoniserad del inte längre fungerar i den övergripande nationella lagstiftningen. Dessutom har utskottet betonat att bakgrunden till de nationella insolvensbestämmelserna är nationella särdrag som gäller bland annat företagsverksamhet och företagskultur samt balanseringen av borgenärernas och gäldenärernas ställning och rättigheter. Utskottet anser att de ovannämnda omständigheterna fortfarande är motiverade och aktuella. 

Finlands inflytande i EU

Lagutskottet har i fråga om Finlands EU-inflytande av hävd understrukit ett nära samarbete mellan riksdagen och statsrådet, eftersom det är en styrka i Finlands EU-politik. Utskottet har också ansett att målet för Finlands EU-politik bör vara att spela en mer aktiv och föregripande roll i EU (se LaUU 6/2009 rd). För att Finlands påverkansinsatser ska vara effektiva och sättas in vid rätt tidpunkt är det också viktigt med projektprioritering och adekvata resurser. Dessa omständigheter är fortfarande betydelsefulla och aktuella, och därför betonar lagutskottet vikten av att beakta dem.