Centerns grupp i social- och hälsovårdsutskottet grundar sin analys på skrivningarna i regeringsprogrammet och huruvida de löften som avgetts där uppfylls i budgetpropositionen för 2024 och planen för de offentliga finanserna 2024—2027. 

Centerns grupp inser det svåra läget i de offentliga finanserna och behovet av att dämpa utgiftsökningen. Vi accepterar dock inte det sätt på vilket Orpos regering anpassar utgifterna genom att skära ned både på social- och hälsovårdstjänsterna och på den sociala tryggheten för dem som har det allra svårast. Vi anser att regeringens val att göra nedskärningar som särskilt drabbar barn och familjer är orättvist, samtidigt som regeringen tänker sänka skatterna för alla höginkomsttagare och punktskatten på öl. 

Finlands framgång har grundat sig på omsorg om alla människor och på stärkt livskraft i hela Finland. Regeringens politik tvingar nu välfärdsområdena att fatta beklagliga beslut. Risken är att de kommer att centralisera social- och hälsovårdstjänsterna för att åstadkomma kortsiktiga besparingar. Dessa åtgärder kan på längre sikt leda till en betydande kostnadsökning, om tillgången till behovsenliga tjänster försämras och det tar längre tid innan man får vård, och hjälp inte söks i tillräckligt god tid. 

Regeringens sätt att genomföra betydande reformer strider mot god lagstiftningssed. De propositioner genom vilka den sociala tryggheten försvagas avsevärt har beretts snabbt och remisstiderna har varit exceptionellt korta. Bedömningen av de sammantagna konsekvenserna av olika lagförslag har varit bristfällig. Bedömningen av de sammantagna konsekvenserna av den sociala tryggheten blev klar först när regeringen vid budgetförhandlingarna faktiskt redan hade fattat beslut om budgeten och om nedskärningar i förmånerna. 

Regeringen har uppenbarligen inte velat göra någon helhetsbedömning av hur anpassningsåtgärderna och den nya linjen kommer att drabba olika områden och samma människogrupper. Regeringen har exempelvis inte alls låtit göra någon bedömning av hur stor del av nedskärningarna i olika förmåner som drabbar barn och familjer. 

Det ankommer på statsmakten att trygga den lagstadgade basservicen för alla finländare oberoende av boningsort. Det gäller särskilt social- och hälsovårdstjänsterna samt de kulturella rättigheterna. Svåra tider kräver att den nationella sammanhållningen och enigheten värnas. Regeringens politik delar däremot upp finländarna i två lag och ökar ojämlikheten. 

Välfärdsområdenas finansiering bör säkerställas

Människor har enligt grundlagen rätt till lagstadgad basservice oberoende av boningsort. Det är i sista hand statsmakten, det vill säga landets sittande regering, som har ett ansvar här. Med stöd av den så kallade finansieringsprincipen, som härleds ur grundlagen, måste det säkerställas tillräckliga resurser för välfärdsområdena som ansvarar för social- och hälsovården och räddningsväsendet samt för kommunerna som ansvarar för välfärden och hälsofrämjandet. Genomförandet av finansieringsprincipen måste bedömas på välfärdsområdes- och kommunnivå i enlighet med grundlagsutskottets praxis. 

Efter en lång beredning genomfördes i Finland en historiskt stor reform av social- och hälsovården och räddningsväsendet, genom vilken ansvaret för ovannämnda uppgifter överfördes från kommunerna till de nya välfärdsområdena. Välfärdsområdena finansieras med medel ur statsbudgeten, eftersom de inte har beskattningsrätt. Redan vid beredningen av reformen kände man till att det under inledningsfasen kan dyka upp frågor som kräver snabba lagändringar. Varje regering måste leva i tiden och vid behov vara beredd att rätta till lagstiftningen. 

Sakkunniga har påpekat att det förekommer finansiella problem inom alla välfärdsområden. De beror inte på social- och hälsovårdsreformen utan på betydligt större eller överraskande tilläggskostnader än väntat, såsom den mycket kraftiga inflationen till följd av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Inflationen har höjt kostnaderna både för välfärdsområdenas egen verksamhet och för köpta tjänster. Andra kostnadshöjande faktorer är att social- och hälsovårdens löneuppgörelser är högre än den allmänna linjen samt bristen på arbetstagare inom social- och hälsovården, som man i välfärdsområdena försökt avhjälpa genom hyrd arbetskraft som jämfört med den egna verksamheten är mycket dyr. 

Under dessa förhållanden anser vi att det är ansvarslöst att minska välfärdsområdenas finansiering med 1,4 miljarder euro på det sätt som bestämts i regeringsprogrammet. I praktiken innebär det nedskärningar i närservicen inom social- och hälsovården och inskränkt tillgång till tjänster. Vi påminner om finansministeriets bedömning i den utgifts- och strukturkartläggning som publicerades den 6 mars 2023, enligt vilken det i praktiken är omöjligt att minska finansieringen av välfärdsområdena, om det inte görs motsvarande lättnader i uppgifterna eller skyldigheterna. Därför anser vi att det förslag till nedskärning som regeringen skrivit in i sitt program är oansvarigt och ogenomförbart. 

Regeringen kommer inte att ge välfärdsområdena de verktyg som skulle behövas för att klara av de oförutsedda och stora kostnaderna. Välfärdsområdena har därför inga andra möjligheter än att på kort sikt göra snabba besparingar genom att gallra bland närservicen och begränsa serviceutbudet inom social- och hälsovården. Regeringen håller på att urvattna social- och hälsovårdsreformens mål att stärka social- och hälsovårdstjänsterna på basnivå. Det betyder att tyngdpunkten inte kommer att flyttas från de mest krävande social- och hälsovårdstjänsterna till tjänsterna på basnivå. Det är mänskligt sett och med tanke på de offentliga finanserna ett misstag som blir klart dyrare på längre sikt. 

Vi har föreslagit regeringen sex åtgärdsförslag som kan trygga en tillräcklig finansiering av välfärdsområdena, svara på bristen på arbetstagare inom social- och hälsovården samt ge välfärdsområdenas anställda och förtroendevalda arbetsro och förutsättningar att förnya tjänsterna. Våra förslag har fått gensvar också av välfärdsområdena. Många välfärdsområden har föreslagit en förlängning av den tid inom vilket underskott ska täckas, vilket centerns riksdagsgrupp föreslagit i en lagmotion (LM 6/2023 rd). Välfärdsområdena bör ges tid att balansera sin ekonomi genom att tiden för att täcka underskott förlängs med två år jämfört med nuläget. 

Den permanenta ersättningen på 300 miljoner euro för resekostnadsersättningar bör överföras från Folkpensionsanstalten till välfärdsområdena, så att de totala kostnaderna är synliga när beslut fattas om servicenäten. Regeringen bör också utan dröjsmål införa den yrkesutövarmodell som nämns i regeringsprogrammet. 

Tyvärr har regeringen förhållit sig mycket likgiltigt till våra förslag.

Regeringen har lagt fram propositioner om att skjuta fram höjningen av vårdardimensioneringen och de under förra valperioden godkända skärpta tidsfristerna för vårdgarantin. Förslagen är problematiska med tanke på planeringen av välfärdsområdenas tjänster och ekonomin. Centerns riksdagsgrupp understöder propositionerna om senareläggning av ikraftträdandet, men anser det vara nödvändigt att de anslag som reserverats för dem inte tas av välfärdsområdena. Vid utskottets utfrågningar har det framkommit att välfärdsområdena till exempel redan har ingått avtal där man har förberett sig på den högre dimensioneringen på 0,7 vårdare. Exempelvis Birkalands välfärdsområde har konstaterat att vårdardimensioneringen medför en kostnad på 9 miljoner euro även om ikraftträdandet av dimensioneringen skjuts upp. 

Avskaffandet av vuxenutbildningsstödet strider mot målet att förbättra tillgången på social- och hälsovårdspersonal

Orpos regering har med fog uttryckt oro över tillgången på personal inom social- och hälsovården och över att så många lämnar branschen. Trots denna oro kommer regeringen att helt avskaffa det välfungerande vuxenutbildningsstödet, som utnyttjats mycket i synnerhet inom social- och hälsovården. En tredjedel av dem som får vuxenutbildningsstöd studerar inom social- och hälsovårdsbranschen. Av dem har över 60 procent tidigare jobbat inom en helt annan sektor. Vuxenutbildningsstödet har redan tidigare gjort det möjligt för personer med yrkesexamen inom social- och hälsovården att höja utbildningsnivån och avancera till nya uppgifter inom sektorn. I studierna inom social- och hälsovården är det i allmänhet inte möjligt att genomföra långvarig arbetslivspraktik om man samtidigt jobbar heltid. Enligt en undersökning gjord av Sysselsättningsfonden har de studier som vuxenutbildningsstödet möjliggör också förbättrat arbetshälsan. Vi anser att avskaffandet av vuxenutbildningsstödet är till stor skada. 

De nedskärningar som drabbar barnfamiljerna är oskäliga

Regeringsprogrammet för Orpos regering har betitlats ”Ett starkt och engagerat Finland”. Centerns riksdagsgrupp delar regeringens mål att höja sysselsättningsgraden och få ekonomin i skick. De låne- och underskottsproblem som ackumulerats under lång tid måste lösas. Finland behöver en politik för arbete, trygghet och hopp. Centerns linje avviker från regeringens. Centerns förutsätter att hela landet och alla finländare görs delaktiga och tas om hand på lika villkor. 

Regeringens politik avviker avsevärt från det programmets namn uttrycker. Engagemanget sträcker sig inte till dem som har den allra svagaste ställningen i samhället. Regeringen har föreslagit nedskärningar i ett flertal sociala förmåner. En stor del av förmånsnedskärningarna drabbar barn och familjer. 

Vi ser det som mycket problematiskt att otaliga beslut fattas innan deras samfällda effekter har bedömts. Det faktum att bedömningen av de sammantagna konsekvenserna blev klar precis samma dag som regeringen lämnade budgetpropositionen till riksdagen visar att regeringen överhuvudtaget inte hade för avsikt att beakta bedömningen av de sammantagna konsekvenserna. I bedömningen av de sammantagna konsekvenserna och i de enskilda propositionerna konstateras det att behovet av utkomststöd kommer att öka. 

Centern förutsätter att regeringen fattar rättvisa beslut. I synnerhet de nedskärningar som drabbar barn, unga och familjer är en kortsiktig politik i ett läge där nativiteten har rasat till en historiskt låg nivå. 

Vi accepterar inte att nedskärningarna riktas mot barn och familjer. Slopandet av barnförhöjningarna inom utkomstskyddet för arbetslösa är en direkt nedskärningsåtgärd riktad till familjer som redan befinner sig i en ekonomiskt svår situation. Slopandet av utkomstskyddets skyddade belopp gör det i sin tur mindre lockande att ta emot deltidsarbete. 

Regeringen höjer också sjukkostnaderna genom att höja klientavgifterna inom hälso- och sjukvården med upp till 20 procent och höja årssjälvrisken för läkemedel. 

Välfärdsområdena ska bevilja lättnader i klientavgifterna enligt klientavgiftslagen, om avgiften äventyrar förutsättningarna för personens eller familjens försörjning eller personens möjlighet att uppfylla den lagstadgade underhållsskyldigheten. Välfärdsområdena ska enligt klientavgiftslagen informera klienten om möjligheten att sänka avgiften eller låta bli att ta ut den. Det kan trots det variera i vilken grad välfärdsområdena beviljar betalningslättnad, liksom det också finns skillnader i tjänsteanvändarnas medvetenhet om möjligheten att få betalningslättnad. 

Eftersom användarna av tjänsterna själva ska följa hur mycket de betalar i klientavgifter, kan det också hända att de inte uppmärksammar när maximibeloppet för avgifterna, det vill säga avgiftstaket, överskrids. Med tanke på dem som utnyttjar många tjänster vore det bättre att ansvaret för uppföljningen av klientavgifterna överförs från klienten till välfärdsområdena. 

De Gröna vill bygga ett rättvist och jämlikt samhälle där inget barns framtid definitivt bestäms av bakgrunden och där alla får hjälp, omsorg och trygghet när de behöver det. Utan kompetens och bildning kommer landet inte att lyfta. Och utan de unga har vi ingenting — inga skattebetalare, ingen som bär ansvar, ingen som tar hand om de äldre. 

Slutsumman för huvudtiteln för social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde är en femtedel av statsbudgeten. De ökande kostnaderna måste fås under kontroll, men inte på bekostnad av barnen och de unga och inte genom nedskärningar i de kritiska välfärdstjänsterna. 

Rättvisa mellan generationerna

I enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Orpos regering genomförs i fråga om den sociala tryggheten flera reformer som minskar anslagsbehovet och sänker statens utgifter med cirka 1 miljard euro i slutet av ramperioden. Den viktigaste enskilda sparåtgärden är att indexhöjningarna av förmåner som är bundna till folkpensionsindex och konsumentpriser fryses för valperioden, med undantag för utkomststödet, pensionerna, fronttillägget, handikappförmånerna, underhållsstödet och årssjälvrisken för läkemedel. Det minskar nominellt anslagsbehovet under huvudtiteln med cirka 380 miljoner euro i slutet av ramperioden. 

Befolkningspyramiden i Finland är i dag upp och nervänd, och mindre åldersklasser än tidigare blir tvungna att bära ansvaret för vården av den åldrande befolkningen, för pensionerna och den offentliga skulden och för klimatkrisen. Att täcka de ökande pensionsutgifterna sväljer redan en fjärdedel av löneutgifterna för personer i arbetsför ålder. Samtidigt bör man kunna trygga välfärdsstatens tjänster också för kommande generationer. Under de senaste decennierna har fattigdomen bland barnfamiljer mångdubblats, utbildningsnivån i unga generationer sjunkit och förmögenhetsutvecklingen försvagats. Det familjepaket som regeringen planerar riktar sig däremot inte till de barnfamiljer som är mest utsatta. Samtidigt är välståndet koncentrerat till den äldre befolkningen på ett aldrig tidigare skådat sätt. De Grönas politik syftar till att det sociala generationsavtalet är rättvist också för de unga. 

Nu tvingas barnen och de unga betala den högerkonservativa politiken. De Gröna accepterar inte nedskärningar som drabbar dem som redan har det svårast. För att stärka rättvisan mellan generationerna skulle vi genomföra en måttlig indexbromsning som skyddar de lägsta pensionerna och inte fördjupar pensionärsfattigdomen. Orpos regering går motsatt väg och skyddar uttryckligen pensionärerna mot indexfrysningar. 

Välfärd och lärande

I daghem och skolor muras varje dag grundstenen i välfärdsstaten, och varje barn och ung person får de redskap som behövs för att — tillsammans med andra — nå sina drömmar. Det är en besvikelse att Orpos regering inte satsar på barnens första steg längs lärandets väg, till exempel genom att säkra tillgången till personal inom småbarnspedagogiken. Daghemmet och skolan kan skydda och bära upp barnet när det är svårt hemma. 

Regeringen Orpo ökar trycket och bördan uttryckligen på barnen och de unga och vänder ryggen åt just dem som så starkt skulle behöva ljusare framtidsutsikter. Det är inte rätt att de som allra minst har kunnat påverka sin situation måste betala det högsta priset. Nedskärningarna i barnskyddet, ungdomsarbetet, skolorna, organisationerna, integrationen och familjernas försörjning fördjupar klyftan och undergräver jämställdheten i samhället. 

De Gröna vill säkerställa att varje barn får möjlighet till högklassig småbarnspedagogik och grundläggande utbildning samt får studera så långt de personliga förutsättningarna tillåter och får det stöd som han eller hon behöver under hela utbildningsvägen. De unga måste ges möjlighet till och stöd att själva välja väg i livet, att söka sin plats och lägga om kursen om det behövs. Vi vill att varje skola ska vara en bra skola och att bostadsområdena inte segregeras. Det kräver pengar och satsningar på utbildning. Alla unga måste tillförsäkras framtidsmöjligheter på rätt sida av lagen. Utsiktslösheten bland unga är ett allvarligt hot. Regeringen Orpos nedskärningar i utbildningen och de försämringar som direkt påverkar de unga samt försörjningen och tjänsterna är ovanligt kortsiktiga. Vi kan inte acceptera dem. 

Vi föreslår att regeringens nedskärningar i utbildningen dras tillbaka och att fler lärare och handledare anställs vid de skolor och daghem där elevernas utgångsläge är allra svårast. Dessutom föreslår vi att inledningen av utbildningsvägen stärks genom att den tvååriga förskoleundervisningen tryggas och att förskoleundervisningen och den inledande utbildningen för 5—8-åringar utvecklas integrerat. Arbetsvillkoren för yrkesutbildade personer inom småbarnspedagogiken måste förbättras, vilket gör branschen mer attraktiv. 

Vi föreslår också att regeringen slopar de nedskärningar som riktas till unga, och att det uppsökande ungdomsarbetet och arbetet för att förebygga utslagning av unga stärks. Det är ohållbart att till exempel sådana unga som omfattas av eftervården inom barnskyddet tvingas betala en sänkning av ölskatten eller att sysselsättningen för unga försvåras genom nedskärningar i den effektiva yrkesinriktade rehabiliteringen. 

Ökad fattigdom

Omkring 120 000 barn i Finland lever i fattigdom. Om en eller flera vuxna i familjen kämpar med försörjningen, ger fattigdomen återverkningar i barndomen och ungdomen. Regeringen Orpo skär ner familjernas försörjning och bostadsbidrag trots att vi vet att de pengarna betyder mindre vardagstrygghet, mat och kläder för barnen. Mest utsatta är de ensamboende unga under 35 år. 

Fattigdom i barndomen lämnar djupa spår och påverkar också inlärningen. Regeringen Orpo tar en enorm risk när den fördjupar barnfamiljsfattigdomen i Finland. Det är oacceptabelt. 

Enligt uppskattning leder de föreslagna ändringarna till ökade inkomstskillnader. De föreslagna ändringarna ökar den relativa ekonomiska utsattheten. De tre lägsta inkomstdecilerna kommer att stå för en minskande andel av hushållens sammanlagda disponibla inkomst. De relativa förändringarna i de disponibla inkomsterna är störst i decilerna med de lägsta inkomsterna. 

För att uppnå målen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter har Finland satt som nationellt mål att minska antalet personer som löper risk för fattigdom eller utslagning fram till 2030 med 100 000 personer, varav minst en tredjedel ska vara under 18 år. Det kommer inte att lyckas genom regeringen Orpos nedskärningspolitik, tvärtom. Vi kan inte acceptera en politik som syftar till att öka fattigdomen. 

Vi föreslår att de nedskärningar som drabbar låginkomsttagarna återtas och att barnförhöjningarna och barnbidragen inom social- och utkomstskyddet för arbetslösa bibehålls på nuvarande nivå. 

Vi är dessutom särskilt oroade över de studerandes skuldsättning och försörjning. Regeringen försvårar de studerandes situation genom att skära ned på bostadsbidraget och frysa indexjusteringen av förmånerna. De här förändringarna försätter studenterna i ett allt större ekonomiskt trångmål. Den osäkra ekonomiska situationen fördröjer studierna och ökar de psykiska problemen. De Gröna vill att studiepenningen höjs med 50 euro nästa år, att studielånets roll minskar och att studiepenningens indexhöjningar genomförs. En hel människogrupp får inte knuffas in i en fattigdomsfälla. 

Mental hälsa och ett mänskligt arbetsliv

Vart fjärde barn bor i en familj där föräldern har ett psykiskt problem som kräver vård. Finns det psykiska problem eller missbruksproblem i hemmet är det givet att barnet bär med sig problemen också till skolan. Regeringens lösning att begränsa terapigarantin till endast barn och unga är otillräcklig. När de vuxna mår dåligt är problemen en del barnens barndom. De Gröna skulle införa en terapigaranti för alla. 

Den psykiska hälsokrisen är en stor fråga också för ekonomin och sysselsättningen. Att psykiska problem inte åtgärdas medför kostnader på 11 miljarder euro för samhället och över hälften av sjukpensionerna beviljas på grund av psykisk ohälsa. Regeringen måste ta sig an den allvarliga psykiska hälsokris som råder i vårt land. 

Vi föreslår tilläggssatsningar på lättillgängliga mentalvårdstjänster. Vi vill införa en faktisk terapigaranti för att alla ska kunna få avgiftsfri hjälp på sin egen hälsostation. Terapigarantin är inte bara ett mänskligt utan också ett samhällsekonomiskt effektivt sätt att hålla kvar människor i arbetslivet. Vi har inte råd att låta folk bli utbrända i förtid. 

Det är viktigt för oss att se till att det finns effektiva tjänster som stärker sysselsättningen. Parallellt med en flexibel arbetsmarknad behövs en språngbräda som hjälper folk att hålla fast vid jobbet och ta sig ur fattigdomen också när livet tar sig oväntade vändningar. 

Finansieringen av social- och hälsovårdstjänsterna

Vi menar att folk måste få hjälp i tid. Satsningar på att främja välbefinnandet, förebygga problem och förbättra produktiviteten medför besparingar, förkortar vårdköerna och håller kostnaderna under kontroll på längre sikt. 

Välfärdsområdena har inlett sitt arbete i en svår situation i efterdyningarna av coronakrisen. Bristen på personal, den åldrande befolkningen och kostnadsökningen belastar välfärdsområdenas vardag och försvårar utvecklingen av verksamheten. Krisen inom social- och hälsovården kan inte lösas utan genuina alternativa lösningar när det gäller finansieringen och bristen på arbetskraft. Regeringen Orpo vägrar dock att ty sig till arbetskraftsrelaterad invandring eller till landskapsskatt för att dämpa kostnadsökningen och öka välfärdsområdenas autonomi. De Gröna anser inte att bristen på arbetskraft kan övervinnas utan invandring som leder till arbete. Vi behöver folk som jobbar, och vår politik måste i den internationella konkurrensen möjliggöra ett attraktivt Finland. 

De Grönas mål är att trygga snabb tillgång till vård och lika tjänster. Vi föreslår att de pengar som regeringen anslagit för FPA-ersättningar riktas till välfärdsområdena för att avveckla vårdköerna och stärka äldreomsorgen. 

Nu föreslår regeringen att man genom en höjning av FPA-ersättningarna ska sträva efter att minska välfärdsområdenas börda och avveckla vårdköerna inom primärvården. Under regeringsperioden ska finansiering av engångsnatur avsättas för avvecklande av vårdköerna inom primärvården med hjälp av den nya FPA-ersättningsmodell som regeringen utvecklat. I praktiken styr modellen personer med goda inkomster till privata tjänster, och höjningen medför ingen nytta för dem som är i störst behov av hjälp. 

De Gröna skulle rikta en del av anslagen till FPA-ersättningar för assisterad befruktning så att alla som vill ha barn kan få det. Det är absolut nödvändigt att FPA-ersättningen behandlar alla lika oavsett familjeform. 

Det råder personalbrist särskilt inom tjänsterna för barn, unga och familjer samt äldre. Dessutom har det i hela Finland förekommit problem med personalens tillräcklighet och tillgänglighet särskilt inom barnskyddet och mentalvårdstjänsterna. Läkar- och tandläkarbristen vid hälsocentralerna är betydande. Den förvärrade bristen på arbetskraft i välfärdsområdena har också inom den specialiserade sjukvården försämrat tillgången till icke-brådskande vård. Särskilt antalet personer som väntar på specialiserad psykiatrisk sjukvård har ökat kraftigt under de senaste åren. Propositionen tar inte tillräckligt allvarligt på problemen. Utbildningsplatserna inom social- och hälsovården bör utökas, men också arbetsförhållandena, lönen och branschens attraktionskraft bör utvecklas som en kritisk helhet, vilket är ett livsvillkor för vårt välfärdssamhälle. 

Vi kan inte heller förstå hur regeringen tänker trygga tjänsterna genom att skära ned på den tredje sektorn, som producerar högklassiga och kostnadseffektiva tjänster. I understöden till föreningar och stiftelser för främjande av hälsa och social välfärd sänks nivån i enlighet med regeringsprogrammet. Minskningen är 50 miljoner euro i början av ramperioden och 100 miljoner euro i slutet av ramperioden. Anslagsposten sjunker i slutet av ramperioden till 282,8 miljoner euro. Det här kan vi inte förstå. 

Det måste finnas ett visst rörelseutrymme i välfärdsområdenas ekonomi. Staten bör underlätta stävjandet av kostnaderna för inhyrda läkare och förhindra plötsliga nedskärningar genom att ge mer tid för att täcka underskott. Vi vill införa en landskapsskatt som sporrar välfärdsområdena och stärker områdenas autonomi och möjlighet att utnyttja de mest verkningsfulla vårdformerna. 

Sakkunniga har uttryckt oro över att finansieringen av välfärdsområdena är otillräcklig. Välfärdsområdena påpekar att de stora ekonomiska underskotten visar att den statliga finansieringen är otillräcklig för att täcka kostnaderna för de social- och hälsovårdstjänster samt räddningstjänster som tryggas i grundlagen. Denna oro måste tas på allvar, eftersom problemen i värsta fall kan förstöra hela reformen. 

Välfärdsområdenas underskott beräknas i år uppgå till 1,2 miljarder euro, och i många områden planeras nedskärningar som skulle orsaka oåterkallelig skada för social- och hälsovårdstjänsterna. Den lagstiftning och finansieringsmodell som utarbetades i samband med social- och hälsovårdsreformen lämpar sig inte till alla delar för en situation där kostnaderna stiger snabbare än väntat. Välfärdsområdena uppvisar redan i utgångsläget ett kraftigt underskott, och därför behövs korrigerande åtgärder. 

I stället för att vidta korrigerande åtgärder föreslår regeringen att finansieringen av välfärdsområdena skärs ned i budgetpropositionen för 2024. Anslaget till social- och hälsovården minskas med 89 miljoner euro genom att vårdardimensioneringen inom äldreomsorgen skjuta fram, med 5 miljoner euro genom att vårdgarantin reduceras och med 24 miljoner euro genom den höjda åldersgränsen för eftervården inom barnskyddet. I motsats till de flesta sakkunnigas ståndpunkt använder regeringen pengar för att höja FPA-ersättningarna för privat vård, vilket främst gagnar de medel- och höginkomsttagare som redan använder privata tjänster. Åtgärden bidrar de facto inte till att avveckla vårdköerna. Därför bör dessa pengar i stället riktas till att stärka finansieringen av välfärdsområdena. 

Vänsterförbundet anser att regeringens kortsiktiga nedskärningar i social- och hälsovården bör återtas i sin helhet. Senareläggningen av dimensioneringen på 0,7 vårdare inom äldreomsorgen skulle i många enheter leda till en minskning av personalen och hota att påskynda personalflykten inom sektorn. En permanent avveckling av vårdgarantin på sju dagar skulle urvattna social- och hälsovårdsreformens mål att tyngdpunkten flyttas över till tjänster på basnivå. Nedskärningarna i eftervården inom barnskyddet försämrar situationen för de unga över 23 år som har det sämst ställt och som behöver mycket stöd i olika former. Det hotar utöver det mänskliga lidandet att leda till ökade kostnader i och med att utslagningen av unga ökar. 

Som en omedelbar åtgärd bör välfärdsområdenas och HUS-sammanslutningens finansiering för 2024 höjas med 500 miljoner euro så att man kan undvika en okontrollerad nedkörning av tjänsterna när kostnaderna ökar snabbare än väntat. Samtidigt måste man snabbt börja bereda ändringar i lagstiftningen om social- och hälsovårdens finansiering, så att den tid inom vilken välfärdsområdena är skyldiga att täcka underskott förlängs till minst fyra år, kostnadsindexet för välfärdsområdena uppdateras så att det bättre motsvarar områdenas faktiska utgifter och välfärdsområdena dessutom ges beskattningsrätt. I budgeten för 2024 bör det också tas in särskild finansiering för att upprätthålla samjour dygnet runt vid sjukhusen i Nyslott och Kemi. 

Budgetpropositionen för 2024 innehåller historiskt stora nedskärningar i den sociala tryggheten, som ifall de genomförs, försätter tiotusentals finländare i fattigdom och ytterligare försvårar livet för låginkomsttagarna. I motsats till sina löften driver regeringen in särskilt många barnfamiljer i en oskälig situation, eftersom de månatliga inkomsterna kan minska med flera hundra euro. Enligt regeringens egen uppskattning förlorar över 100 000 finländare över 10 procent av sina inkomster. Behovet av utkomststöd kommer att öka med 25—30 procent, vilket kan jämföras med att utgifterna för utkomststödet började minska under förra regeringsperioden och antalet barnfamiljer som fick utkomststöd var rekordlågt. Detta kommer bevisligen att öka de generationsöverskridande sociala problemen samt de psykiska problemen hos barn och unga. 

Regeringen motiverar nedskärningarna med sysselsättningen, men när behovet av utkomststöd ökar explosionsartat faller allt fler personer i den allra värsta bidragsfällan, där man knappt alls kan utöka sina inkomster genom att arbeta. I synnerhet nedskärningarna i det allmänna bostadsbidraget försvagar i stor utsträckning incitamenten att arbeta, när nivån på stödet skärps och förvärvsinkomstavdraget slopas, vilket innebär att en stor del av de lågavlönade blir beroende av utkomststödet. Nedskärningarna i det allmänna bostadsbidraget bedöms därför förvärra bristen på arbetskraft särskilt i huvudstadsregionen. Samtidigt slopar regeringen det skyddade beloppet på 300 euro inom utkomstskyddet för arbetslösa, vilket försvagar incitamenten för kortvarigt arbete eller deltidsarbete. 

Regeringen försämrar kraftigt det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa i en situation där arbetslösheten hotar att öka kraftigt till exempel inom byggbranschen på grund av konjunkturen. Ett växande antal människor är beroende av enbart arbetsmarknadsstöd, och i synnerhet slopandet av barnförhöjningen äventyrar försörjningen för barnfamiljer som blir arbetslösa. Regeringen kommer inte heller att uppnå de påstådda besparingarna genom nedskärningar i inkomstskyddet, eftersom de till största delen riktas till Sysselsättningsfonden och går till sänkningen av arbetslöshetsförsäkringspremierna. En del av nedskärningarna i utkomstskyddet för arbetslösa rentav försvagar statsfinanserna, eftersom utgifterna för det allmänna bostadsbidraget och utkomststödet ökar. 

I ett läge där levnadskostnaderna ökar snabbt är det oansvarigt av regeringen att föreslå att nivån på de flesta förmåner som är bundna till folkpensionsindex fryses. Enligt propositionen kommer de propositionen ensam att driva över 40 000 personer, varav cirka 4 000 är barn, in i fattigdom. Bland annat finns det många sjuka och arbetsoförmögna som inte har möjlighet att höja sin inkomstnivå genom egna åtgärder. 

Samtidigt som regeringen genom sina egna beslut höjer utgifterna för utkomststödet, skärper den kriterierna för beviljande av utkomststöd så att stödet sänks för allt fler som bor i en bostad som är dyrare än normboendet, oberoende av om det finns faktiska möjligheter att hitta en billigare bostad i området. Härigenom ingriper regeringen i den oundgängliga försörjning som tryggas av 19 § i grundlagen och som behövs för ett människovärdigt liv. 

Regeringen föreslår också betydande nivånedskärningar i rehabiliteringspenningen för unga och i den rehabiliteringspenning som betalas för tiden för yrkesinriktad rehabilitering. Enligt propositionen kan nedskärningarna försvaga klientens motivation att delta i rehabilitering. Om minimibeloppet av rehabiliteringspenning för unga ligger under garantipensionens nivå, kan enligt propositionen antalet unga som får sjukpension dessutom öka, vilket också försvagar sysselsättningsutvecklingen. I kombination med regeringens planerade nedskärningar i den yrkesinriktade rehabiliteringen kommer dessa beslut att öka utslagningen av unga samt försvaga sysselsättningen och därigenom de offentliga finanserna. 

Vänsterförbundet anser att alla nedskärningar i den sociala tryggheten måste återkallas, utkomstskyddets skyddade belopp höjas till 500 euro för att förbättra incitamenten att arbeta, och dessutom bör företagarnas sociala trygghet stärkas genom att det arbetsmarknadsstöd för företagare som varit i bruk under coronatiden blir permanent. Dessutom bör årssjälvrisken för läkemedelskostnaderna liksom 2023 frysas nästa år för att dämpa sjukkostnaderna. 

Social- och hälsovårdsutskottet lyfter i sitt utlåtande fram regeringens nedskärningar i den sociala tryggheten och att nedskärningarna ökar inkomstskillnaderna och beroendet av utkomststöd. Utlåtandet fäster bland annat stor uppmärksamhet vid behovet av att öka antalet nybörjarplatser inom social- och hälsovården samt vid att finansieringen av välfärdsområdena är otillräcklig. I den avvikande meningen vill vi lyfta fram vårt alternativ till regeringens orättvist riktade nedskärningspolitik. 

Regeringen har gjort ett värdeval och riktar sina åtgärder för att balansera ekonomin till låginkomsttagarna och de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna. Regeringens nedskärningar på en och en halv miljard euro i såväl de sociala förmånerna som social- och hälsovårdstjänsterna är helt oskäliga. Vi godkänner inte regeringens orättvisa nedskärningspolitik vars sparåtgärder, sänkta förmåner och försämrade service drabbar de mest utsatta, låginkomsttagarna, de arbetslösa och barnfamiljerna. Regeringens åtgärder försvårar tillgången till offentliga tjänster, driver ned tiotusentals finländare under fattigdomsgränsen och försvagar i betydande grad låginkomsttagarnas ställning. 

Välfärdsområdena behöver arbetsro och tillräcklig finansiering

Vid utskottets sakkunnigutfrågning uttryckte välfärdsområdena oro över att finansieringen av dem är otillräcklig. Nivån på den statliga finansieringen räcker enligt välfärdsområdena inte till för att täcka kostnaderna för de i grundlagen tryggade social- och hälsovårdstjänsterna och räddningstjänsterna. Välfärdsområdena har föreslagit att perioden för täckande av underskottet förlängs så att de kan anpassa ekonomin. Också välfärdsområdesindexet har i betydande grad justerats nedåt jämfört med planen för de offentliga finanserna våren 2023 och motsvarar inte den faktiska kostnadsökningen för välfärdsområdena. Vi anser det vara viktigt att välfärdsområdena kan svara på målen för social- och hälsovårdsreformen om bättre social- och hälsovårdstjänster i rätt tid och enhetliga servicekedjor som tryggar finländarnas välfärd. För att säkerställa välfärdsområdenas betalningsförmåga bör regeringen bedöma möjligheterna att i förskott, redan 2024, betala en del av den efterhandsjustering av finansieringen som görs 2025. Otillräcklig finansiering i förhållande till servicebehoven kan leda till oändamålsenliga och kortsiktiga nedskärningar i stället för att man utvecklar effektivare tjänster som gynnar medborgarna. 

Vid utskottets sakkunnigutfrågning har Institutet för hälsa och välfärd framfört att målen för social- och hälsovårdsreformen kunde nås genom att välfärdsområdena styrs in mot en genomgripande översyn av verksamheten som stöder sig på en gemensam kunskapsbas och informationshantering. Sakkunniga har hänvisat till en utredning av Sitra, enligt vilken man genom att effektivt utnyttja kunskapsbaserad ledning kunde uppnå betydande effektivitetsvinster och också frigöra arbetstid för andra uppgifter. En sådan databaserad förvaltning skulle göra det möjligt att spara mer än 700 miljoner euro per år, samtidigt som tusentals yrkespersoners arbetsinsats frigörs och antalet sjukfrånvarodagar per år minskar med en miljon. Vi anser att informationshanteringen och kunskapsledningen i välfärdsområdena bör främjas genom nationell styrning. 

Servicen på basnivå måste stärkas

Syftet med social- och hälsovårdsreformen har varit att flytta tyngdpunkten till tjänster på basnivå, men regeringen skär ner den finansiering till välfärdsområdena som reserverats för att stärka basservicen. Ikraftträdandet av minimidimensioneringen av omsorgspersonalen (0,7) skjuts upp med över fyra år, vilket innebär att man för de äldre som är i allra största behov av vård, dvs. de som bor i serviceboende med heldygnsomsorg, skär ner 89 miljoner euro per år under hela regeringsperioden. Regeringen stoppar också skärpningen av tillgången till icke-brådskande vård på basnivå, det vill säga bibehåller vårdgarantins tidsgräns vid 14 dygn. Inbesparingarna beräknas uppgå till 5 miljoner euro nästa år och i fortsättningen till 30 miljoner euro per år. Regeringen försämrar också situationen för särskilt utsatta unga genom att sänka åldersgränsen för eftervård inom barnskyddet till 23 år. Inbesparingarna inom barnskyddet blir 12 miljoner euro nästa år och i fortsättningen 24 miljoner euro. Att sparmålet nås är osannolikt och kan leda till högre kostnader när livssituationen försvåras och servicebehovet ökar. 

Vi anser att sparförslagen är kortsynta och dåligt motiverade. Utvecklingen mot de mål som tidigare godkänts i riksdagen har framskridit konsekvent och i enlighet med förväntningarna både när det gäller personaldimensioneringen och vårdgarantin. Nu stoppar regeringen den trenden och tar pengarna från välfärdsområdena och den viktiga basservicen. När regeringen slopar skärpningen av vårdgarantin och skär ned på anslagen till välfärdsområdena riskerar den också att medel från EU:s programfinansiering för hållbar tillväxt (95 miljoner euro för vårdgarantin) kommer att krävas tillbaka. Vi anser att de nedskärningar som regeringen föreslår måste slopas och att vi i stället måste satsa på att utveckla basservicen. Vårdgarantin på sju dagar omfattar också tillgång till mentalvårdstjänster. Vi anser att mentalvårdstjänsterna bör stärkas ytterligare och att det bör skapas en mentalvårdsgaranti där det i hela landet skapas tillgång till vård inom mentalvårdstjänsterna i enlighet med verksamhetsmodellen Första linjens terapier. Dessutom måste man satsa på hälsoundersökningar av arbetslösa och införa fungerande bästa praxis i hela landet så att hälsoundersökningarna också leder till att de arbetslösa får de tjänster de behöver och kan börja jobba igen, om hälsoproblemen har hindrat sysselsättningen. Vi anser det viktigt att utskottet föreslår att finansutskottet återtar regeringens lindring av alkoholskatten. 

Regeringen vill stärka tillgången till vård genom att 2024 höja FPA-ersättningen för privat läkarmottagning. För ändamålet används 65 miljoner euro och avsikten är att kunden ska få 30 euro i ersättning för läkarbesöket. Enligt sakkunnigbedömningar medför modellen inte den mest verkningsfulla hälsonyttan och riktar sig lätt till kunder som i vilket fall som helst använder privata tjänster. Det är nödvändigt att utnyttja den privata sektorns läkarkapacitet för att avveckla vårdskulden och påskynda tillgången till vård, men på ett övergripande plan är det mer kontrollbart med en modell där pengarna styrs till välfärdsområdena, som köper tjänster av privata serviceproducenter. 

För oss är social- och hälsovården att man får vård och blir behandlad snabbare än tidigare. Tjänsterna måste förbättras och kontinuiteten i vården tryggas. Regeringen främjar på ideologiska grunder en affärsinriktad hälso- och sjukvård genom en modell som inte är kostnadseffektiv och förnuftig i det rådande läget med brist på arbetskraft inom den offentliga hälso- och sjukvården. Vi föreslår att de tilläggsresurser på en halv miljard som regeringen anvisat för privat hälsoverksamhet styrs till välfärdsområdena för tillgång till vård. Samtidigt kan marknaden utnyttjas på ett förnuftigt och kostnadseffektivt sätt. Det offentliga social- och hälsovårdssystemet ska vara husbonden, medan den privata social- och hälsovården är drängen. Skattebetalarnas pengar kan inte läggas på ineffektiva marknadsstyrda tjänster, även om det vore ideologiskt lämpligt. Det är dags att ta kontroll över den privata hälsosektorn och tygla marknaden. 

Vi föreslår också att man genom lagstiftning begränsar användningen av och varaktigheten för hyrd arbetskraft samt begränsar kostnaderna för hyrd arbetskraft genom att föreskriva om ett maximitak. Regeringen bör undersöka olika sätt att begränsa vinstintresset inom hälso- och sjukvården samt förplikta allmänpraktiserande läkare och specialistläkare att genomgå en tillräckligt lång praktik inom det offentliga. Dessutom bör utbildningen inom social- och hälsovårdssektorn utökas, inklusive läkarutbildningen. 

Vi föreslog också under regeringsförhandlingarna ett flertal åtgärder som effektiviserar social- och hälsovårdssystemet. För det första bör flerkanalsfinansieringen avvecklas stegvis. Vi vill sänka social- och hälsovårdens IKT-kostnader genom gemensam upphandling och öka rörligheten för data. Bästa praxis för en effektiv vård bör införas överallt. Resurser för kundarbete kan frigöras genom myndighetsstyrning och granskning av förvaltningsarbetet. Arbetsfördelningen kan justeras och bristen på arbetskraft reduceras genom riktlinjer från arbetsmarknadens parter. De offentliga finanserna bör dimensioneras så att det är möjligt att investera i människors hälsa och välfärd. För att minska det ekonomiska hållbarhetsunderskottet är regeringen beredd att öka det sociala hållbarhetsunderskottet. Vi kan inte godta det värdevalet. 

Regeringens nedskärningar i förmånerna ökar ojämlikheten

Regeringen gör under ramperioden betydande nedskärningar i bostadsbidraget, utkomstskyddet för arbetslösa, indexjusteringarna av vissa förmåner, utkomststödet och rehabiliteringsstöden. Vi anser att regeringens sparlinje är kortsynt och mycket orättvis, särskilt som höginkomsttagare samtidigt får skattelättnader. Till följd av den valda sparpolitiken ökar inkomstskillnaderna mellan medborgarna och fördjupas ojämlikheten i samhället. 

Gemensamt för dessa nedskärningar är att konsekvenserna ackumuleras hos samma människor och familjer. De sammantagna konsekvenserna har inte bedömts i tid — och fortfarande inte fullständigt — och remisstiden för alla propositioner om nedskärningarna var anmärkningsvärt kort. Social- och hälsovårdsministeriet har utarbetat en promemoria om de sammantagna konsekvenserna av ändringar i social trygghet och skatter. Enligt promemorian ökar inkomstskillnaderna och den relativa ekonomiska utsattheten. Också barnens låginkomstgrad ökar. De relativt sett största konsekvenserna drabbar studerande och arbetslösa mottagare av förtjänstskydd. Den relativa ekonomiska utsattheten ökar mest bland unga vuxna, ensamförsörjare samt äldre ensamboende i arbetsför ålder. De största verkningarna drabbar åldersgruppen 18—24 år. Något under 3 procent av befolkningen hör till hushåll som får ett mycket betydande inkomstbortfall på över 10 procent. De tre lägsta inkomstdecilerna kommer att stå för en minskande andel av hushållens sammanlagda disponibla inkomst. 

Enligt utredningar till utskottet försvagar de föreslagna åtgärderna grundskyddet och ökar utkomststödets roll avsevärt. År 2024 beräknas det totala antalet personer som har rätt till kalkylerat utkomststöd öka med cirka 25 procent och det kalkylerade utkomststödet öka för cirka 81 procent av dem som får det. Sammantaget beräknas de kalkylerade utgifterna för utkomststödet öka med cirka 32 procent år 2024. 

Att skära ned på de prioriterade förmånerna är ingen förnuftig socialpolitik, särskilt om det innebär att fler behöver utkomststöd och stödberoendet fördjupas. Utkomststödet är avsett som ett kortvarigt stöd som anlitas i sista hand. Syftet har inte varit att under längre tid kompensera för ett otillräckligt primärt socialt skydd, utan att hjälpa de behövande att överbrygga eller förebygga tillfälliga svårigheter. 

Regeringen föreslår också en nedskärning i utkomststödet genom att skärpa villkoren för vilka boendeutgifter som godkänns i utkomststödet. Propositionen försvårar livet för många som hankar sig fram med mycket små inkomster. Man får inte göra ogenomtänkta ändringar i utkomststödet enbart för att nå inbesparingar. Nedskärningen försvårar människornas liv, fördjupar misären, ökar antalet vräkningar och leder till fler bostadslösa. 

Vi ser att den sociala tryggheten måste utvecklas och vi har föreslagit en generell trygghet, en modell för social trygghet i tre steg, som garanterar en tillräcklig försörjning för människorna och behövliga tjänster i varierande livssituationer. Vi godkänner inte de förhastade nedskärningar i de sociala förmånerna som regeringen lagt fram utan tillräckliga konsekvensbedömningar. Om nedskärningarna återtas minskar också behovet av utkomststöd och bostadsbidrag betydligt.