Allmänt

Bakgrunden till propositionen är ett medborgarinitiativ (MI 5/2015 rd) som lämnades till riksdagen den 4 december 2015 och där det föreslås förbud mot nollavtal. I medborgarinitiativet föreslogs det också att man genom bestämmelser i arbetstidslagen skulle förbjuda den typen av arbetsgivarinitierad deltid där den ordinarie arbetstiden är lägre än 18 timmar i veckan. Förbudet skulle alltså också ha gällt deltidsarbete med fast veckoarbetstid. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterade i sitt betänkande om medborgarinitiativet (AjUB 2/2017 rd) att nollavtalen innefattar många element som är problematiska sett ur ett arbetstagarperspektiv, och det ansåg att målet bör vara att finna en lösning antingen genom lagstiftning eller med andra medel. Utskottet ansåg emellertid att de reformer som föreslogs i initiativet inte är ändamålsenliga med tanke på en fungerande arbetsmarknad och föreslog därför i sitt betänkande att lagförslagen skulle förkastas. Samtidigt föreslog utskottet fem uttalanden där riksdagen förutsätter att regeringen vidtar åtgärder för att åtgärda nollavtalen och rätta till vissa relaterade missförhållanden. 

Nollavtalen och spelreglerna för att använda dem har utretts av en arbetsgrupp på trepartsbasis som tillsattes den 15 november 2016. Gruppen färdigställde sitt betänkande den 30 juni 2017. Betänkandet var inte enhälligt. Regeringen avtalade om fortsatt beredning för att ta fram villkor för att använda nollavtal vid halvtidsöversynen den 25 april 2017. Den aktuella propositionen bygger på det som då beslutades. 

Enligt propositionen ska arbetsavtalslagen kompletteras med en ny bestämmelse om villkor om varierande arbetstid, och samtidigt ändras bestämmelserna om den information som arbetsgivaren ska ge om anställningsvillkoren och bestämmelserna om lön för sjukdomstid och lön för uppsägningstid och om samtycke till mertidsarbete. Bestämmelserna om arbetslöshetsförmåner ändras för att bättre beakta förhållandena för anställda med varierande arbetstid. Syftet med de ändringarna är att förbättra ställningen för sådana anställda och se till att deras anställningstrygghet tillgodoses effektivt. 

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet välkomnar att regeringen utan dröjsmål har berett bestämmelser för att rätta till de centrala missförhållandena i fråga om nollavtalen. Som konkreta förbättringar stärker propositionen arbetstagarens rätt till lön under sjukskrivning och uppsägningstid och rättar delvis till brister i fråga om utkomstskyddet för arbetslösa. De föreslagna ändringarna gör arbetsmöjligheterna mindre osäkra och oförutsägbara för dem som har varierande arbetstid och underlättar på så sätt tidsplaneringen, samordningen mellan arbetet och fritiden och hanteringen av flera deltidsanställningar samtidigt. Utskottet anser att propositionen stämmer väl överens med de åtgärder som förutsattes i riksdagens uttalanden och tillstyrker lagförslagen i propositionen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag. 

Villkor om varierande arbetstid

I propositionen föreslås det att 1 kap. i arbetsavtalslagen (55/2001) kompletteras med en ny 11 § om villkor om varierande arbetstid. Bestämmelsen utgår från att villkor om varierande arbetstid ska motsvara arbetsgivarens behov av arbetskraft. Enligt 2 mom. får det inte i någon som helst situation avtalas om varierande arbetstid på initiativ av arbetsgivaren, om det behov av arbetskraft som tillgodoses genom avtalet är kontinuerligt. Enligt 3 mom. får minimiarbetstiden i ett avtalsvillkor inte avtalas att vara kortare än vad behovet av arbetskraft förutsätter. Avtal där minimiarbetstiden är noll timmar är fortfarande möjliga. Bestämmelsernas rättsverkan skiljer sig betydligt från varandra och det på ett sätt som är väsentligt med avseende på arbetstagarens rättssäkerhet. 

Arbetstagaren har i praktiken ingen möjlighet att när avtalet ingås bedöma om arbetsgivarens behov av arbetskraft är kontinuerligt eller inte och vilket arbetsgivarens verkliga behov av arbetskraft är. I propositionsmotiven (s. 31) konstateras det att ett arbetstidsvillkor som avtalats i strid med 2 mom. är ogiltigt med stöd av 13 kap. 6 § 1 mom. i arbetsavtalslagen. Om det således i ett arbetsavtal finns ett villkor om varierande arbetstid trots att arbetsgivarens behov av arbetskraft är kontinuerligt, ska den arbetstid som motsvarar det kontinuerliga behovet anses vara det arbetstidsvillkor som iakttas i anställningsförhållandet. 

Om det gäller en situation som avses i 3 mom. där arbetstiden varierar och minimiarbetstiden utifrån de utförda arbetstimmarna för de föregående sex månaderna inte motsvarar behovet av arbetskraft, kan arbetstagaren begära förhandling med arbetsgivaren om att ändra arbetstidsvillkoret enligt det faktiska behovet. Kan överenskommelse inte träffas om en minimiarbetstid, ska arbetsgivaren skriftligen lägga fram sakliga grunder för det sätt på vilket det gällande arbetstidsvillkoret fortfarande motsvarar arbetsgivarens behov av arbetskraft. Arbetarskyddsmyndigheten kan vid behov på arbetstagarens begäran vid vite avkräva arbetsgivaren en skriftlig redogörelse. 

Utskottet inskärper att arbetslagstiftningen bygger på principen om skydd för arbetstagaren. Den föreslagna bestämmelsen om förhandling mellan arbetsgivare och arbetstagare stärker enligt utskottets uppfattning den svagare avtalspartens ställning. Men utskottet vill ändå fästa uppmärksamhet vid att även om bestämmelsen ger arbetstagaren möjlighet att begära förhandling om att justera arbetstiden, kan förhandlingarna bli resultatlösa eftersom de inte i sig medför någon lösning i fråga om arbetstidens riktighet och situationens lagenlighet. Utskottet påpekar också att bestämmelsen inte närmare går in på hur förhandlingarna ska ordnas och i vilket skede de ska föras. Utskottet menar att särskilt med tanke på arbetstagare i en svagare arbetsmarknadsposition är det föreslagna regleringssättet vagt. 

Enligt propositionens detaljmotiv (s. 32) ska förhandlingarna föras inom rimlig tid, oftast inom 1—2 veckor från arbetstagarens begäran. Utskottet menar att regleringen i detta avseende behöver vara mer verkningsfull och att den bör preciseras genom att ange en tidsgräns i lagen. Dessutom anser utskottet att förhandlingar mellan arbetsgivaren och en anställd med ett nollavtal är en situation där arbetstagarens ställning bör förbättras genom att i lagen tillförsäkra arbetstagaren en möjlighet att vid behov anlita biträde vid förhandlingarna. 

Arbetsskiftsförteckningen och samtycke till mertidsarbete

Enligt 17 § i arbetstidslagen (605/1996) är mertidsarbete arbete som på arbetsgivarens initiativ utförs utöver den regelbundna avtalade arbetstiden och som inte överskrider den föreskrivna ordinarie arbetstiden, lokalt avtalad arbetstid eller exceptionell ordinarie arbetstid. Mertidsarbete får enligt 18 § i den lagen utföras endast med arbetstagarens samtycke, om inte arbetsavtalet innehåller en överenskommelse om mertidsarbete. Om en arbetstagare har samtyckt till mertidsarbete redan i arbetsavtalet, måste han eller hon ha grundad anledning för att vägra utföra mertidsarbete på dagar då han eller hon enligt arbetsskiftsförteckningen är ledig. Arbete som utförs på arbetsgivarens initiativ utöver den ordinarie arbetstid som avses ovan (17 §) är övertidsarbete. Övertidsarbete får enligt 18 § utföras endast om arbetstagaren särskilt för varje gång ger sitt samtycke. 

I propositionen föreslås 18 § i arbetstidslagen bli ändrad så att arbetsgivaren utöver den arbetstid som antecknats i arbetsskiftsförteckningen får låta en arbetstagare vars arbetstid varierar på det sätt som avses i 1 kap. 11 § i arbetsavtalslagen utföra mertidsarbete endast om arbetstagaren ger sitt samtycke för varje gång eller för en kortare tidsperiod åt gången. Utskottet stöder den föreslagna ändringen. Mertidsarbetet kan utgöra en betydande del av arbetstiden för en arbetstagare med varierande arbetstid, och därför är det inte oproblematiskt att ge obegränsat samtycke till mertidsarbete när arbetsavtalet ingås. Syftet med den föreslagna ändringen är att minska de negativa effekterna för arbetstagarna av att uppkomsten av arbetsmöjligheter inte kan förutses eller är sporadiska. 

Ett villkor om varierande arbetstid är bindande för arbetsgivaren och arbetstagaren i fråga om minimiantalet timmar. Arbetsgivaren kan ensidigt och med bindande verkan för arbetstagaren i arbetsskiftsförteckningen anteckna de arbetstimmar som motsvarar minimiarbetstiden. Arbetsgivaren kan också anteckna timmar som överstiger minimiantalet i förteckningen, men arbetstagaren ska i så fall enligt den föreslagna ändringen ges tillfälle att före en viss tidpunkt meddela i vilken omfattning och under vilka förutsättningar han eller hon kan ta emot arbete som överstiger den i arbetsavtalet överenskomna minimiarbetstiden. 

Utskottet konstaterar att det föreslagna förfarandet i praktiken kan vara svårt att genomföra och att det i vilket fall som helst åtminstone i någon mån ökar arbetsgivarens administrativa börda. Regleringen kan också leda till att arbetsgivaren för att underlätta arbetsplaneringen övergår till avtal om fast arbetstid med ett lågt antal minimitimmar och åtaganden om mertidsarbete. Utskottet ser det som viktigt att konsekvenserna av regleringen följs uppmärksamt. 

Utskottet noterar dessutom att propositionen inte begränsar möjligheten att i arbetsavtalet samtycka till mertidsarbete när arbetstagaren är deltidsanställd med fast arbetstid. Utskottet konstaterar att också vid sådan anställning kan obegränsat samtycke till mertidsarbete orsaka arbetstagaren problem med tidsplaneringen och med att exempelvis utföra annat arbete, i synnerhet om den fasta arbetstiden är mycket kort och huvuddelen av arbetet består av mertidsarbetstimmar. Utskottet vill ändå påpeka att syftet med den aktuella propositionen är att i synnerhet minska de problem som varierande arbetstid medför. Utskottet anser att möjligheterna att samordna anställningsvillkoren för dem som har deltidsarbete med fast arbetstid och dem som har varierande arbetstid bör utredas separat. 

Utkomstskydd för arbetslösa

I propositionen föreslås det att det inte påförs tid utan ersättning när en anställd med varierande arbetstid säger upp sig, om personen lämnar sitt arbete när inget arbete de facto har kunnat erbjudas. Bestämmelsen tillämpas bara när arbetsavtalet inte förpliktar arbetsgivaren att alls erbjuda arbete, det vill säga när arbete utförs med så kallat nollavtal. Om det erbjuds arbete, men bara begränsat, tillämpas den bestämmelse som tillåter att man säger upp sig utan att behöva vara utan ersättning en viss tid, om arbetet inte möjliggör utbetalning av jämkad arbetslöshetsförmån och lönen är under 1 189 euro i månaden på 2018 års nivå. 

Utskottet välkomnar de föreslagna ändringarna i utkomstskyddet för arbetslösa. Det är angeläget, menar utskottet, att en person utan påföljder kan lämna sitt arbete i ett läge där inget arbete erbjuds eller där lönen för arbetet blir mycket låg. Utskottet anser det ändamålsenligt att ge dem som får arbetslöshetsförmån möjlighet att fokusera på att söka jobb där de är lätta att få och som ger en säker och förutsägbar försörjning. 

Utredning och bedömning

Antalet nollavtal, avtal om varierande arbetstider och andra arbetsavtal som avviker från det vanliga och deras effekter på de anställdas villkor och hälsa har inte utretts tillräckligt i Finland. Detsamma gäller avtalens effekter på företagens verksamhet och lönsamhet. Därför finner utskottet det angeläget att man noga ger akt på konsekvenserna av den aktuella reformen för dels företag, dels de anställdas ställning och arbetsförmåga och att lagstiftningen vid behov vidareutvecklas i fråga om eventuellt observerade behov.