Lagförslag 1

Bestämmelser som godkänts våren 2020.

Utskottet har i lagförslag 1 strukit de bestämmelser som utskottet på grund av undantagsförhållandena och coronapandemin godkände redan våren 2020 i samband med sitt betänkande om parkering för hemvården KoUB 2/2020 rd — RP 109/2019 rd. Det gäller 2 § 23 och 24 punkten, 8 § 1 mom., 65 § 2 mom. 4 och 5 punkten och 5 mom., 71 § 1 mom. 1 punkten samt 3 och 4 mom., 72 §, 73 § 2 mom., 88 § 1 mom. 11 och 12 punkten och 2 mom., 100 § 1 mom., 106 §, 107 § 3 mom., 108, 115, 116, 117 a och 122 §, 124 § 1 och 2 mom., 131 a, 132 och 132 a §, 134 § 2 mom., 150 §, 151 § 4 och 5 mom., 152 § 1 mom. 4 punkten och 2 mom., 157 a §, rubriken för 184 § och 184 § 2 mom., 187 och 189 §, 191 § 1 och 5 mom., 192 § 1 mom. och 195 § samt bilagorna 6.2, 6.3, 6.6, 7.1 och 9. 

Ingressen.

Utskottet har korrigerat ingressen i lagförslaget på grund av de slopade bestämmelserna, de ändringar som görs samt lagtekniska fel. 

40 §. Anmälan om parkeringstid.

Utskottet har utifrån en utredning till utskottet fogat ett nytt 5 mom. till paragrafen, vilket motsvarar det som föreslogs i motiveringen till regeringens proposition RP 180/2017 rd när paragrafen stiftades, samt syftet med regleringen. Enligt det nya 5 mom. får parkeringstidens början inte ändras under parkeringen. 

55 §. Förbud mot onödig tomgång.

Vid sakkunnighörandet har det fästs uppmärksamhet vid att 55 § 1 mom. i propositionen inte verkar motsvara propositionsmotiven. Tomgång är på det sätt som framhålls i motiven viktigt också med tanke på tryckluftsbehållare i lastbilars och bussars bromssystem. Enligt uppgift fylls tryckluftsbehållare särskilt i äldre bussar inte nödvändigtvis vid två minuters tomgång. Enligt utredningen är det således nödvändigt att också bussar kan hållas i gång under den tid som behövs för att få fordonet funktionsklart. Utskottet har ändrat bestämmelsen så att den inte längre specificerar vissa fordon eller arbetsmaskiner, varvid bestämmelsen också är tillämplig på bussar. 

71 §. Uppsättande av trafikanordningar.

Utskottet har strukit de ändringar som föreslås i paragrafen i den aktuella propositionen som redan godkända. Utskottet har dock samtidigt ändrat 1 mom. 4 punkten så att en polisman, en gränsbevakningsman och en tullman ändras till trafikövervakare, vilket motsvarar den terminologi som i övrigt används i lagen. 

89 §. Terrängtrafik och militärfordon.

Kommunikationsutskottet har preciserat och kompletterat bemyndigandet att utfärda förordning om användning av militärfordon i 2 mom. i propositionen så att det nya 3 mom. nu noggrant avgränsar de omständigheter som det genom förordning av försvarsministeriet kan föreskrivas om i avvikelse från bestämmelserna om användning av fordon i 5 kap. i vägtrafiklagen. Enligt den utredning som utskottet fått är bemyndiganden att utfärda förordning nödvändiga för skötseln av försvarsmaktens uppgifter. 

Enligt 2 mom. är det möjligt att genom förordning av försvarsministeriet föreskriva om sådana undantag från bestämmelserna om användning av fordon i 5 kap. i vägtrafiklagen som är nödvändiga med tanke på försvaret. Regleringen är noggrant avgränsad och exakt i fråga om bemyndigandet, eftersom det i 3 mom. finns detaljerade bestämmelser om de undantag som avses i 2 mom. Bestämmelsen grundar sig på principen att det i enskilda fall som är nödvändiga med tanke på försvaret är möjligt att avvika från bestämmelserna i vägtrafiklagen, men då åläggs försvarsförvaltningen att själv fullgöra de skyldigheter som motsvarar de bestämmelser som avviker på det sätt som föreskrivs med stöd av 2 och 3 mom. 

Det är möjligt att föreskriva om undantag om det är nödvändigt med tanke på försvaret. Med försvaret avses i bestämmelsen utförande av försvarsmaktens lagstadgade uppgifter. Försvarsmaktens uppgifter förutsätter ofta användning av fordon som till sin konstruktion och sitt användningsändamål avviker från fordon som i övrigt används allmänt i trafik. Även om ett fordon i sig allmänt kan köpas på marknaden, kan dess användning för försvarsändamål kräva att det föreskrivs om undantag. Utan undantagen skulle det vara svårt eller rentav omöjligt för försvarsmakten att utföra sina lagstadgade uppgifter. 

Det är nödvändigt att avvika från bestämmelserna om användning av civilfordon i 5 kap., eftersom ett militärfordon i princip är avsett för militärt bruk och det därför kan finnas anordningar och utrustning som inte finns i civilfordonen, såsom beväpning eller en kanon på släp efter fordonet. Militärfordonens konstruktion kan skilja sig avsevärt från civila fordon, varav ett exempel är pansrade fordon. I ett sådant militärfordon finns förutom föraren också en ledare som ansvarar för att fordonet framförs säkert. Denne ledare har obehindrad sikt åt olika håll och kan instruera föraren om händelser utanför fordonet. 

Utskottet konstaterar att användningen av militärfordon på väg inte får medföra fara eller oskälig olägenhet för andra vägtrafikanter. På körning med militärfordon tillämpas de allmänna principerna i 2 kap. i vägtrafiklagen, bland annat principerna om skyldighet att iaktta försiktighet och vara förutseende, samt trafikreglerna. Ett militärt fordon ska också enligt 6 § användas så att dess motor eller övriga anordningar inte orsakar oskäligt buller, oskäliga luftföroreningar eller oskälig olägenhet för fordonets passagerare, andra vägtrafikanter eller omgivningen. 

Bestämmelser om militärfordon finns i försvarsministeriets förordning om militärfordon (180/2006), som utfärdats med stöd av fordonslagen (1090/2002). I förordningen föreskrivs det bland annat om militärfordons konstruktion och utrustning, massa och huvudmått samt fordonskombinationer, användning och belastning samt om typgodkännande. Enligt den utredning som utskottet fått bereds för närvarande en ny förordning om militärfordon vid försvarsministeriet. 

Utöver bemyndigandet att utfärda förordning föreskrivs det i 2 mom. att det genom föreskrifter av huvudstaben får meddelas föreskrifter om användning av militärfordon på väg som avviker från Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter, om det är nödvändigt med hänsyn till deras särskilda användningssyfte eller konstruktion. Huvudstabens bemyndigande att meddela föreskrifter är nödvändigt, eftersom bestämmelser om en stor mängd konstruktionsmässiga och tekniska element som gäller fordon för närvarande utfärdas genom föreskrifter av Transport- och kommunikationsverket. 

Enligt 3 mom. 1 punkten får bestämmelser om användning av släpfordon som tillverkats för särskilda ändamål utfärdas genom förordning av försvarsministeriet. Det kan bland annat handla om vapen och försvarsmaktens övriga specialanordningar som transporteras i fordonskombinationer. 

Enligt 3 mom. 2 punkten får man genom förordning också avvika från bestämmelserna om användning av skydds- och säkerhetsanordningar. I militärfordon, särskilt i sådana anordningar och vagnar i släpfordon som är kopplade till dem, kan ingå personal för användning av beväpning, som på grund av anordningens eller vagnens särskilda karaktär inte i alla situationer kan förutsättas använda säkerhetsbälte. Säkerheten för denna personal garanteras då genom andra arrangemang när man rör sig på vägen. Försvarsmakten har bland annat motorcyklar och fyrhjulingar vars militära användning förutsätter att förare och passagerare kan använda militärhjälm i stället för typgodkända skyddshjälmar. 

Enligt 3 mom. 3 punkten får det genom förordning utfärdas bestämmelser om undantag från de fordonsspecifika hastighetsbegränsningar som det föreskrivs om i 99—102 § i vägtrafiklagen. Genom förordning av försvarsministeriet utfärdas bestämmelser om långsammare hastigheter än normalt, eftersom militärfordonens konstruktion kan avvika från de civila fordonens konstruktion. Säker användning av dem kan kräva långsammare körning än normalt. Ett militärfordon kan ha en beväpning som kräver att den som använder beväpningen färdas i omedelbar närhet av beväpningen. I en sådan situation förutsätter säkerheten för den som använder beväpningen lägre körhastigheter. 

Paragrafens 3 mom. 4 punkt gör det möjligt att genom förordning av försvarsministeriet föreskriva om användning av speciallyktor för militärfordon. Militärfordon har ofta lyktor som inte används allmänt i fordon. Användningen av dessa lyktor kan vara nödvändig för att utföra krigsövningar eller handräckningsuppgifter när man rör sig på väg. 

Paragrafens 3 mom. 5 punkt gör det möjligt att märka ett militärt fordon på ett sätt som avviker från vägtrafiklagen på det sätt som föreskrivs i försvarsministeriets förordning. Sådana märkningar är i vägtrafiklagen till exempel skylten för långsamtgående fordon enligt 103 § och den skylt som motsvarar E-reglemente nr 70 enligt 131 a §. 

I 3 mom. 6 punkten föreskrivs om möjligheten att avvika från kraven på användning av däck och slirskydd enligt 104—106 § i vägtrafiklagen. För militärfordon finns det inte alltid däck som motsvarar de däck som används för civilt bruk eller som överensstämmer med Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter, och de kan också sakna de märkningar som krävs. Däcken kan användas året om på grund av deras egenskaper. Egenskaperna hos däck som används i militärfordon säkerställs inom försvarsmakten, och egenskaperna beaktas bland annat i de körhastigheter som tillåts för militärfordon. 

Enligt 3 mom. 7 punkten får avvikande bestämmelser om persontransporter utfärdas genom förordning av försvarsministeriet. Undantagen gäller exempelvis kraven på fordon som används för persontransport och säkerställandet av säkerheten för de personer som transporteras. Försvarsmaktens lastbilar ska kunna användas för persontransport, men samtidigt måste det säkerställas att de som transporteras har säten och säkerhetsbälten som garanterar säkerheten. 

Enligt 3 mom. 8 punkten är det dessutom möjligt att genom förordning föreskriva om persontransport på ett pansarfordon. Militär verksamhet förutsätter snabb verksamhet och förflyttning, vilket kräver att personer transporteras på pansarfordon. Sträckorna är inte långa, och säkerheten för vägtrafikanterna och transportörerna garanteras bland annat genom hastighetsbegränsningar. 

Enligt 3 mom. 9 punkten får det genom förordning av försvarsministeriet också föreskrivas om fastsättning på fordon av containrar som används för persontransport. I specialcontainrar som används av försvarsmakten kan utöver den personal som arbetar med användningen av vapen och vapensystem även andra personer transporteras. För att garantera säkerheten för personerna ska containrarna fästas på lämpligt sätt med fästanordningar som är avsedda just för detta ändamål, vilket skiljer sig från de mer allmänna monteringskraven för containrar som annars tillämpas. 

Enligt 3 mom. 10 punkten får bestämmelser om koppling av militärfordon och släpfordon utfärdas genom förordning av försvarsministeriet. Dessutom får det genom föreskrifter av huvudstaben avvikas från Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter om kopplingsanordningar. De anordningar som används för koppling av militärfordon och släpfordon kan avvika från dem som används allmänt. De krav som ställs på kopplingen härstammar ofta från internationella militära standarder, som också möjliggör elkoppling mellan ett dragfordon och ett släpfordon. 

I 3 mom. 11 punkten bemyndigas försvarsministeriet att föreskriva om användning av terrängfordon samt terrängfordon och släpfordon som är kopplade till dem på ett sätt som avviker från vad som föreskrivs i vägtrafiklagen. Det är i allmänhet inte ändamålsenligt att använda terrängfordon på väg ens i försvarsmaktens verksamhet, och därför används terrängfordon, i synnerhet snöskotrar, på det sätt som föreskrivs i 157 §. Försvarsmakten har dock också hjulförsedda terrängfordon (fyrhjulingar) och fordon i kategori T och L (militärfordon) vars användning hänför sig till militär utbildning, krigsövning eller handräckning. De används också på väg, dock inte i stor utsträckning, och användningen kan i sin helhet anses vara exceptionell. 

I 3 mom. 12 punkten görs det möjligt att avvika från märkning av specialtransport, användning av varningsbil och transport av personer i specialtransportfordon. Tillstånd för specialtransport söks i enlighet med 159 § i vägtrafiklagen för försvarsmaktens transporter där massa och mått överskrider det föreskrivna. Förfarandet säkerställer att militärfordon inte oskäligt skadar vägar eller broar. Tillståndsförfarandet sköts smidigt med NTM-centralen i Birkaland som beviljar tillstånd för specialtransport. Försvarsmaktens specialtransporter sker ofta i grupp. Exempelvis förflyttningen av materiel till en militär övning genomförs som transport med flera fordon, och därför måste det vara möjligt att avvika från det krav på varningsfordon som föreskrivits för andra specialtransporter. Säkerheten vid specialtransporter kan inte i betydande grad anses förbättras genom att exempelvis i en konvoj på sex fordon som utför specialtransporter placera ett varningsfordon mellan vartannat transportfordon. Ett varningsfordon kör givetvis alltid efter konvojen och vid behov framför. När det gäller försvarsmaktens specialtransporter ökar säkerheten genom att de alltid planeras noggrant och i god tid och genom att det går ut omfattande information om dem. 

Enligt 3 mom. 13 punkten får undantag från lastning utfärdas genom förordning av försvarsministeriet, om det gäller transport av ett lastat vapen eller ett lastat vapensystem. I de vapen och vapensystem som transporteras finns ofta rörliga delar som ska kunna fästas så att de inte medför fara för andra vägtrafikanter. I övrigt sker lastningen i enlighet med bestämmelserna i vägtrafiklagen. 

Paragrafens 3 mom. 14 punkt ger möjlighet att genom förordning föreskriva om ett militärfordons mått och massor. I och med den tekniska utvecklingen av militärfordon har bepansringen och överkonstruktionerna i dessa fordon ökat och fortsätter att öka, vilket har ökat och kommer att öka militärfordonens massa och mått även i framtiden. Genom förordning får det dock inte föreskrivas om undantag från kravet i 159 § på att ansöka om tillstånd för specialtransport exempelvis när en massa som är allmänt tillåten på väg överskrids eller något mått som är allmänt tillåtet på väg avsevärt överskrids. Även försvarsmakten måste då ansöka om tillstånd för specialtransport, eftersom det genom tillståndsförfarandet är möjligt att säkerställa vägnätets och broarnas hållbarhet och användbarhet när man rör sig med militärfordon. 

92 §. Skyddshjälm.

Utskottet har på grundval av erhållen utredning korrigerat 1 mom. 4 punkten så att den motsvarar situationen innan den nya vägtrafiklagen trädde i kraft genom att till bestämmelsen foga tung snöskoter. Paragrafen fanns inte med i propositionen. Utskottet har också tillfogat en övergångsbestämmelse om detta, enligt vilken ett barn under 7 år i stället för en godkänd skyddshjälm som avses i 92 § får använda skidhjälm under följande snöskoterperiod, alltså till och med den 1 juni 2021. 

94 §. Skyddsanordningar för barn.

På persontransport med en släpvagn till ett terrängfordon, till exempel släde efter snöskoter, tillämpas 149 § 3 mom. i vägtrafiklagen, enligt vilket personer får transporteras på en snöskoterled i en släpvagn till en snöskoter. Dessutom föreskrivs i 94 § 6 mom. i vägtrafiklagen om transport av ett högst 135 centimeter långt barn i en släpvagn. Syftet med den föreslagna regleringen är att öka säkerheten vid transport av barn. Enligt den utredning som fåtts finns det dock inga standarder för säkerhetsanordningar, och i vissa av de nuvarande släpvagnarna är det krävande och ofta till och med omöjligt att installera säkerhetsanordningar. Av denna anledning fogar utskottet till paragrafen ett nytt 6 mom. som föreskriver att vid transport av barn som är kortare än 135 centimeter i en släpvagn till en snöskoter eller tung snöskoter ska ett bilbälte eller en säkerhetsanordning användas, om fordonet har bilbälten eller en skyddsanordning, eller om en skyddsanordning för barn annars kan monteras i fordonet. När det nya momentet läggs till blir 6 mom. 7 mom. Ändringen gör det möjligt att utnyttja den nuvarande materielen till slutet av dess livscykel, utan behov av att förnya materielen. Paragrafen fanns inte med i propositionen. 

95 §. Ansvarsbestämmelser som gäller användningen av skyddsanordningar för barn samt persontransport.

I 95 § i vägtrafiklagen föreskrivs att vid transport av barn under 15 år utan vårdnadshavare ansvarar föraren, med undantag för bussar, för att en säkerhetsanordning enligt 94 § i vägtrafiklagen används. Enligt erhållen utredning sköts skol- och dagvårdstransporter dock rätt ofta också med små bussar för 1+9 personer i kategori M2 , där säkerhetskraven bör vara förenliga med användningen av motsvarande taxi för 1+8 personer. Utskottet ändrar således på basis av erhållen utredning 1 mom. så att motsvarande skyldighet också gäller bussar i kategori M2. Paragrafen fanns inte med i propositionen. 

109 §. Säkring av last.

Vid sakkunnighörandet har det framförts att kravet i 109 § 3 mom. på att lasten ska hindras från att röra sig vertikalt är onödigt strängt och inte heller motsvarar propositionsmotiven. Utskottet lindrar kravet i 3 mom. på det sätt som föreslås av det föredragande ministeriet. 

127 §. Största tillåtna huvudmått för motorcyklar, mopeder, trehjulingar, fyrhjulingar, lätta fyrhjulingar, tunga fyrhjulingar, lätta elfordon, motoriserade cyklar och cyklar.

På basis av den utredning som utskottet fått stryker utskottet förslaget till ändring av paragrafens rubrik som felaktigt. 

156 §. Andra lyktor.

Utskottet ändrar 1 mom. tillbaka till den form till vilken utskottet ändrade bestämmelsen i sitt betänkande FvUB 16/2018 rd — RP 180/2017 rd. Enligt erhållen utredning hade den ändring som då gjordes felaktigt utelämnats i den regeringsproposition som nu är under behandling. Utskottet anser det vara viktigt att varningslykta, om situationen så kräver, får användas också i fordon som används av polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet, även om det inte är fråga om ett egentligt myndighetsfordon eller utryckningsfordon. 

164 §. Förseelser av förare av motorlösa fordon och djurförare.

Enligt 1 mom. 1 punkten kan avgift för trafikförseelse påföras bland annat för underlåtelse att iaktta 1—35 §. Lagens 1—17 § innehåller dock närmast allmänna bestämmelser och principer för vägtrafiken samt bestämmelser om gående som inte är tillräckligt exakta och noggrant avgränsade för att ligga till grund för påförandet av avgift för trafikförseelse. På basis av den utredning som utskottet fått korrigerar utskottet således 1 mom. 1 punkten så att avgift för trafikförseelse inte kan påföras för underlåtelse att iaktta 1—17 §. 

166 §. Andra trafikförseelser av förare av motordrivna fordon eller spårvagnar.

Vid sakkunnighörandet har det fästs uppmärksamhet vid att det i propositionsmotiven om trafikförseelser som hör till området för 164 § har framhållits att typen av avgift för trafikförseelse enligt 164 § också gäller de vägtrafikanter som anges i 53 § 2 mom. i vägtrafiklagen, således ryttare, den som leder ett stort djur samt föraren av ett fordon förspänt med dragdjur. I den bestämmelsen anges också att vägtrafikmärken, trafikanordningar och trafikregler för framförande av motordrivna fordon ska iakttas. Enligt erhållen utredning innebär detta att ryttare, den som leder ett stort djur samt föraren av ett fordon förspänt med dragdjur ska iaktta bestämmelserna om förare av motordrivna fordon, men avgiften för trafikförseelse fastställs enligt typen av avgift för trafikförseelse för förare av motorlösa fordon. Utskottet stryker således hänvisningen till 53 § i 166 § 1 mom. 1 punkten som överflödig. Utskottet gör också en lagteknisk korrigering i 1 mom. 2 punkten. 

185 §. Anmälan om beslut som gäller trafikförseelse eller trafikbrott.

Utskottet ändrar paragrafen så att den föråldrade benämningen fordonstrafikregistret ersätts med trafik- och transportregistret. Paragrafen fanns inte med i propositionen. 

Bilaga 3.4. D8 Snöskoterled.

Utskottet har ändrat beskrivningen av märket så att märket gäller endast när marken är snötäckt. Utskottet anser att detta förenhetligar bestämmelserna i vägtrafiklagen och terrängtrafiklagen (1710/1995) och även motsvarar de antaganden om användningen av dessa rutter som gäller vid inrättandet av snöskoterleder, bland annat bland de som ansvarar för lederna och markägarna. Eftersom märket och de begränsningar som det innehåller gäller endast när marken är snötäckt, ska normala bestämmelser och principer om trafik i terräng och skog iakttas vid användning av fordon under andra tider. Snötäckningen bedöms enligt de lokala förhållandena och den lokala situationen på varje rutt. Enligt den utredning som fåtts öppnas snöskoterleder i praktiken för användning när marken blir snötäckt och snöskoterperioden därmed inleds, genom att man sladdar en snöväg för användning. 

Utskottet har också strukit ordet ”motordrivna” i den andra meningen i förklaringen. Detta innebär att fordon med förspänt dragdjur och cyklar som den gällande lagen och propositionen möjliggör inte får köras på snöskoterleder när marken är snötäckt. Vid utfrågningen av sakkunniga har det framhållits att fordon som dras av djur kan medföra en klar säkerhetsrisk både på grund av förhållandena på rutterna och på grund av att djurens beteende är oförutsägbart om de används på rutterna samtidigt som snöskotrar. Också användningen av cyklar på snöskoterleder samtidigt med snöskotrar ansågs vid utfrågningarna av sakkunniga medföra klara säkerhetsrisker. 

Utskottet fäster dock uppmärksamhet vid att den som ansvarar för leden med tilläggsskylt vid behov kan tillåta att något annat fordon, såsom till exempel ett fordon med förspänt dragdjur, en fyrhjuling eller en cykel, används på snöskoterleden också under märkets giltighetstid. Utskottet betonar särskilt behovet av att främja cykling så att snöskoterleder vid behov kan utnyttjas lokalt också för cykling och vinterturism som utnyttjar cykling. 

Utskottet anser dock att det är viktigt att den som ansvarar för rutten i sådana situationer noggrant bedömer om rutten i fråga lämpar sig för användning med dessa fordon, särskilt med tanke på säkerheten. Vid bedömningen av lämpligheten med tanke på trafiksäkerheten ska särskilt beaktas faktorer som inverkar på tryggt mötande av fordon på rutterna, såsom ruttbredd, höjdskillnader samt synlighet vid branta höjder och kurvor. 

Bilaga 7.3.

På basis av den utredning som utskottet fått stryker utskottet förslaget till ändring av bilaga 7.3 som varande felaktigt. 

Bilaga 8.4.

Utskottet har korrigerat ett skrivfel i första förklaringspunkten i bilagan. Bilagan fanns inte med i propositionen. 

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

Utskottet tillfogar en övergångsbestämmelse, enligt vilken barn under 7 år i stället för en godkänd skyddshjälm som avses i 92 § får använda skidhjälm under följande snöskoterperiod, alltså till och med den 1 juni 2021. Bestämmelsen behövs för att aktörerna inom branschen ska få tillräckligt med tid att förnya sin skyddsutrustning. Utskottet fäster dock också uppmärksamhet vid att en skyddshjälm som godkänts enligt 93 § 2 mom. 2 punkten i vägtrafiklagen inte nödvändigtvis behöver användas när den körhastighet som används är högst 20 kilometer i timmen och detta har visats med en hastighetsskylt som avses i 102 § i vägtrafiklagen. Enligt den utredning som utskottet fått rekommenderas det att små barn vid snöskoterbruk i fortsättningen utöver den godkända typen av skyddshjälm också använder nackskydd. Enligt 92 § 2 mom. i vägtrafiklagen ska föraren se till att passagerare under 15 år använder skyddshjälm.