1. Lagen om ändring av lagen om företagssanering

27 §. Vissa avtals ställning.

Det föreslås att det till den gällande paragrafen fogas ett nytt 4 mom. som utvidgar möjligheten för en gäldenär som ansökt om företagssanering att säga upp avtal. Den nya bestämmelsen gäller avtal som gäldenären har ingått innan saneringsförfarandet inleddes och i vilka gäldenären har förbundit sig till en annan prestation än en penningprestation. 

Den föreslagna ändringen är ett nödvändigt ytterligare medel för att genomföra saneringen. Med beaktande av principen om avtals bindande verkan och avtalsparternas ställning är det dock motiverat att både kravet på att trygga förutsättningarna för saneringen och utredarens samtycke har ställts som villkor för möjligheten att säga upp ett avtal i förtid. 

Vid utskottsbehandlingen av propositionen har det framkommit ett behov av att precisera bestämmelsen särskilt i fråga om vilka avtal den föreslagna uppsägningsmöjligheten kan gälla. Behovet av att förtydliga bestämmelserna har uppmärksammats eftersom momentets ordalydelse och propositionsmotiven (se RP, s. 76—79) kan ge intryck av att bestämmelsen kunde tillämpas också i en situation där en betalning av engångsnatur görs av en gäldenär som är föremål för sanering. Vid beredningen av propositionen har det dock enligt utredning till utskottet inte varit meningen att utvidga uppsägningsmöjligheten till avtal av engångsnatur. Att tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen också tolkas så att det omfattar ett stort antal olika engångsavtal innebär en större ändring av det gällande rättsläget än vad som avsetts och bedömts i propositionen. 

För att förtydliga att olika engångsavtal inte omfattas av momentets tillämpningsområde föreslår utskottet att uttrycket "som gäldenären inte har fullgjort när förfarandet inleds" stryks ur momentet och att det kompletteras med ett omnämnande av återkommande eller fortlöpande betalningsskyldighet. För tydlighetens skull har momentet också kompletterats med en precisering om att bestämmelsen gäller både tillsvidareavtal och tidsbegränsade avtal. 

Vid utskottsbehandlingen av propositionen har det framförts att uppsägning av ett avtal inte ska vara bundet till fastställandet av saneringsprogrammet på det sätt som föreslås i propositionen, utan gäldenären ska kunna säga upp ett avtal efter det att förfarandet inletts med en uppsägningstid av en viss längd. Utskottet tillstyrker dock den lösning som regeringen föreslår. Som det framgår av propositionen har man vid beredningen av propositionen övervägt att avtal ska kunna sägas upp efter det att förfarandet inletts, till exempel med iakttagande av en uppsägningstid på två månader, men man har dock beslutat föreslå att uppsägningstiden för avtalen binds till fastställandet av saneringsprogrammet (s. 52). Målet är att minska incitamenten att söka sig till saneringsförfarande endast på grund av att man drar sig ur ofördelaktiga avtal och att förebygga situationer där man beslutar säga upp ett avtal genast efter att saneringsförfarandet inletts, men där förfarandet i slutändan inte leder till att ett saneringsprogram fastställs. 

Enligt momentet kan avtalet "sedan förfarandet har inletts" sägas upp så att det upphör "från det att saneringsprogrammet fastställts". Uppsägningen ska således enligt bestämmelsen ske mellan inledandet av saneringsförfarandet och fastställandet av programmet. Också av propositionsmotiven framgår det att beslut om uppsägning av avtalet i praktiken ska fattas innan det första förslaget till saneringsprogram görs upp, eftersom uppsägningen och dess konsekvenser på behörigt sätt ska beaktas också i programförslaget (se RP, s. 77). 

Ersättningen för att ett avtal upphör i förtid omfattar enligt momentet en skälig ersättning för en skada som enligt vad motparten i avtalet visar drabbar hen. Enligt utredning till utskottet har man som modell för gäldenärens ersättningsskyldighet enligt momentet i tillämpliga delar använt 1 mom. i den gällande paragrafen om gäldenärens ersättningsskyldighet vid uppsägning av hyres- och leasingavtal i förtid. Enligt förarbetena till den ursprungliga bestämmelsen är det den faktiska skadan som uppstår i det enskilda fallet som ska ersättas. Bestämmelsen åsidosätter de ersättningsvillkor som ingår i avtalet i den mån den ersättning som bestäms enligt avtalet är större (se RP 182/1992 rd, s. 82, och RP 68/1998 rd, s. 10). I samband med den nu aktuella propositionen föreslås således inga ändringar i de motiveringar som nämns i förarbetena till den ursprungliga bestämmelsen eller i tolkningen av dem. Det har ansetts mer ändamålsenligt att använda begreppet skälig ersättning, som redan ingår i den gällande lagen, än att föreslå ett helt nytt begrepp eller en ny precisering, vars tolkning kan leda till helt nya tolkningstvister. Lagutskottet har ingenting att invända mot den lösning som valts i propositionen. En skälig ersättning ska således i rättspraxis fastställas närmare från fall till fall. 

För tydlighetens skull noterar lagutskottet också säkerhetsborgenärernas ställning och konstaterar att det föreslagna momentet och den uppsägning av avtalet som avses i momentet i företagssaneringsförfarandet inte påverkar varaktigheten av en säkerhet som ställts av en avtalspart. Den omständigheten att gäldenärens avtalspart har en säkerhet som tryggar en avtalsenlig prestation hindrar således inte att avtalet sägs upp, men gäldenären blir skyldig att ersätta den skada som gäldenärens avtalspart åsamkas på grund av att avtalet sägs upp i förtid. En sådan ersättning ska vara gäldenärens saneringsskuld och beaktas som sådan i saneringsprogrammet. Till de delar som täcks av säkerheten betraktas en saneringsskuld i saneringsförfarandet allmänt som en säkerhetsskuld, varvid ställningen för borgenären i säkerhetsskulden är säkrare än för de övriga borgenärerna. Till den del beloppet av borgenärens fordran överstiger värdet av en säkerhet som ställts till förmån för borgenären, är borgenärens fordran dock en vanlig saneringsskuld i fråga om vilken borgenären i skuldsaneringen befinner sig i samma ställning som de borgenärer som saknar säkerhet. 

Den felaktiga hänvisningen till lag 386/2022 i ingressen har strukits. 

70 a §. Avslag på ansökan i skriftligt förfarande.

Enligt den nya paragrafen kan en ny ansökan som gjorts efter en avslagen ansökan om företagssanering avslås genom skriftligt förfarande, om det är uppenbart att det inte finns förutsättningar för inledande av saneringsförfarande. 

Den föreslagna bestämmelsen har vid utskottsbehandlingen ansetts problematisk bland annat för att den gör det möjligt att avslå ansökan endast i det fall att saneringsansökan tidigare har avslagits. Därför har bestämmelsen bedömts kunna begränsa möjligheten enligt nuvarande praxis att omedelbart avslå en uppenbart ogrundad ansökan med stöd av 5 kap. 6 § 2 mom. i rättegångsbalken. Ordalydelsen i bestämmelsen har också bedömts begränsa möjligheten att utnyttja den bara till skriftligt förfarande och därmed styra saneringsförfarandet så att det gynnar skriftlig behandling, även om det ofta är mer ändamålsenligt att behandla ärendet vid sammanträde i det sammanhang som det enligt konkurslagen är nödvändigt att behandla ett konkursärende. 

Lagutskottet konstaterar att om inte något annat följer av lagen om företagssanering, iakttas vid behandlingen av ett företagssaneringsärende bestämmelserna om behandling av ansökningsärenden i 8 kap. i rättegångsbalken. Till den del 8 kap. i rättegångsbalken, som gäller behandlingen av ansökningsärenden, inte innehåller någon bestämmelse om ett ärende, gäller i fråga om behandlingen av ansökningsärendet i tillämpliga delar vad som föreskrivs om behandling av tvistemål. När det gäller den föreslagna nya bestämmelsen konstaterar utskottet för tydlighetens skull att den är avsedd att komplettera det urval av metoder som domstolen har tillgång till vid behandlingen av ansökan om företagssanering. Det begränsar således inte exempelvis möjligheten att genast avslå en uppenbart ogrundad ansökan eller ordna en gemensam rättegångsförhandling för ansökningsärenden med stöd av rättegångsbalken i en situation där det anses ändamålsenligt. Det är således fråga om en bestämmelse som kompletterar 5 kap. 6 § 2 mom. i rättegångsbalken och som inte begränsar tillämpningen av bestämmelsen i fråga och inte heller i övrigt begränsar de alternativ att behandla ett saneringsärende som domstolen har till sitt förfogande enligt rättegångsbalken. 

71 §. Beslut om att inleda förfarandet.

Det föreslås att det till 1 mom. i den gällande paragrafen fogas nya 5 a och 5 b punkter om tidsfristerna för framförande av yttranden och invändningar som gäller förslaget till saneringsprogram. Av propositionsmotiven framgår det att tidsfristerna börjar löpa när förslaget till saneringsprogram har lämnats till domstolen (s. 83). Utskottet föreslår att punkterna ses över för att detta ska framgå av bestämmelsernas ordalydelse. 

87 §. Utredarens arvode och ersättning för kostnader.

I den gällande paragrafen föreslås vissa preciseringar. Enligt propositionsmotiven tar bestämmelsen inte ställning till om utredaren och gäldenären kan komma överens om så kallad förskottsfakturering, alltså att gäldenären betalar arvode och kostnadsersättning till utredaren redan innan borgenärsdelegationen eller, om ingen borgenärsdelegation finns, domstolen har fastställt sådana (s. 86). De sakkunniga har framfört att det finns skäl att utfärda exakta bestämmelser i lag om rätten till förskottsfakturering. 

Utskottet anser dock att det inte är nödvändigt att på lagnivå föreskriva om eventuella faktureringsarrangemang som utredaren och gäldenären kommer överens om. Närmare anvisningar i frågan kan utfärdas genom rekommendationer av delegationen för konkursärenden. 

93 §. Ersättningsskyldighet med anledning av grundlös ansökan.

I den gällande paragrafen sägs det att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anhängiggör en uppenbart grundlös ansökan om saneringsförfarande är skyldig att ersätta den skada som gäldenären eller någon borgenär därigenom åsamkas. I propositionen föreslås en ny mening i paragrafen, enligt vilken rättegångsbiträdet eller rättegångsombudet för den som anhängiggjort ansökan kan åläggas att solidariskt med den som anhängiggjort ansökan ersätta en sådan skada. I propositionsmotiven konstateras att ett rättegångsbiträde eller -ombud till den som anhängiggör ansökan förväntas ha tillräcklig yrkesskicklighet för att kunna skilja en uppenbart ogrundad ansökan från en ansökan som gör det möjligt att eventuellt sanera ett företag (s. 87). 

Vid lagutskottets sakkunnigutfrågning har den föreslagna nya bestämmelsen allmänt understötts, men det har också ansetts att ombudets ersättningsskyldighet bör ligga något över den föreslagna tröskeln till exempel så att det förutsätts uppsåt eller grov oaktsamhet. 

Enligt utredning till utskottet har saneringsansökningar, vars syfte inte är att genuint genomföra företagssanering utan endast att utan grund fördröja försättande av ett företag i konkurs, varit ett återkommande problem i domstolarna. Det är vanligt att det till domstolarna lämnas in helt ofullständiga eller ogrundade ansökningar vars innehåll inte nödvändigtvis motsvarar gäldenärens faktiska situation eller som saknar de uppgifter eller bilagor som krävs för ansökan. Mot denna bakgrund anser lagutskottet att det är motiverat och nödvändigt att försöka förhindra att uppenbart ogrundade ansökningar anhängiggörs. Utskottet anser således att den föreslagna nya bestämmelsen i princip kan understödas, eftersom man vill betona biträdets och ombudets skyldighet att göra sig förtrogen med den ekonomiska situationen för en gäldenär som planerar företagssanering och betona biträdets och ombudets ansvar att inte göra en ansökan när det är klart att det inte finns grunder för detta. 

Det finns dock anledning att av tydlighetsskäl precisera den föreslagna bestämmelsen i fråga om ersättningsskyldigheten för rättegångsbiträden och rättegångsombud. Ändringen inverkar enligt propositionsmotiven inte i sig på grunderna för ersättningsskyldigheten, utan den breddar tillämpningsområdet så att den gäller även rättegångsbiträdet eller -ombudet (s. 88). Det konstateras att ersättningsskyldighet kräver att ansökan är uppenbart ogrundad, att den uppenbart ogrundade ansökan har anhängiggjorts genom uppsåt eller oaktsamhet och att gäldenären eller en borgenär har förorsakats verklig skada med anledning av anhängiggörandet (s. 88). Dessutom framgår det av motiven att för att lagrummet ska bli tillämpligt på biträdet eller ombudet måste rättegångsbiträdet eller -ombudet för den som har anhängiggjort ansökan genom sin egen verksamhet eller försummelse ha förorsakat borgenären eller gäldenären skada. Likaså krävs det att rättegångsombudet eller -biträdet har förstått eller åtminstone borde ha förstått att ansökan är grundlös. 

Utskottet föreslår därför att bestämmelsen preciseras så att ersättningsskyldigheten kräver att rättegångsbiträdet eller rättegångsombudet uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar gäldenären eller borgenären skada genom att bistå vid anhängiggörandet av en uppenbart ogrundad ansökan. I ljuset av propositionsmotiven anser utskottet det motiverat att tröskeln för ett rättegångsbiträdes och ett rättegångsombuds ersättningsskyldighet motsvarar tröskeln för ersättningsskyldighet för den som anhängiggör ärendet och således förutsätter uppsåt eller oaktsamhet. Samma tröskel för ersättningsskyldigheten talar också för att den som väcker talan samt ett rättegångsbiträde och rättegångsombud är solidariskt ansvariga för skadeståndet gentemot den skadelidande. Tröskeln motsvarar också skyldigheten för den ena partens företrädare, ombud eller biträde enligt 21 kap. 6 § i rättegångsbalken att ersätta den andra partens rättegångskostnader.