Allmänt
Under de senaste åren har det gjorts delreformer av bestämmelserna om domstolar och domare. En del av bestämmelserna om utnämning av domare ändrades 2010 (RP 280/2010 rd — LaUB 38/2010 rd) och 2014 reviderades bestämmelserna om domares bindningar och bisysslor samt ändrades chefsuppgifterna på mellannivå vid hovrätterna och försäkringsdomstolen så att de blev tidsbundna (RP 224/2014 rd — LaUB 28/2014 rd).
Nu föreslår regeringen att man stiftar en ny domstolslag. Lagen föreslås innehålla allmänna bestämmelser om domstolar och domare. I den samlas de bestämmelser som för närvarande finns i de lagar och förordningar som gäller de olika domstolarna och domarna. Samtidigt frångås bestämmelserna på förordningsnivå. Lagutskottet anser att reformen förtydligar regleringen. Regleringssättet stärker också domstolarnas ställning och oberoende, vilket är principiellt viktigt.
I propositionen finns det inga bestämmelser om högsta domstolens eller högsta förvaltningsdomstolens organisation, ledning eller administration, eftersom dessa har ordnats på ett annorlunda sätt än vid de övriga domstolarna. En del av förslagen i propositionen gäller emellertid också högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Det rör sig bland annat om de förslag som gäller domare. Utskottet har ingenting att invända mot den valda lösningen.
I propositionen är det i stor utsträckning fråga om att flytta gällande bestämmelser till den nya domstolslagen, men den innehåller också en del principiella förslag och förslag som är av praktisk betydelse. Särskilt utvecklandet av utbildningen för domare innebär en förändring jämfört med nuläget.
Sammantaget sett anser utskottet att propositionen är behövlig och lämplig, och det tillstyrker lagförslagen, men med anmärkningarna och ändringsförslagen nedan.
Utveckling av utbildningen för domare
Allmänt
I Finland finns ingen egentlig domarskola eller domarexamen som ger behörighet för domaruppgifter. Av tradition har man skaffat sig behörighet genom att först göra domstolspraktik och sedan tjänstgöra som föredragande vid en hovrätt eller förvaltningsdomstol. Behörighet för domar-uppgifter skaffas alltså oftast genom lärande i arbetet.
Bestämmelser om tjänstemäns allmänna skyldigheter finns i statstjänstemannalagen (750/1994). En domare har ingen uttrycklig skyldighet att delta i utbildning under sin domarkarriär. Utbildning ordnas i dag av domstolarna själva, av externa utbildningsorganisationer och av justitieministeriets utbildningsenhet.
Vårt system skiljer sig från systemet i många andra länder. Till exempel i England och Norge utnämns erfarna jurister, ofta med en bakgrund som advokat, till domare. I dessa länder skaffar man behörighet för domaruppgifter huvudsakligen utanför domstolsväsendet innan man utnämns till domare. Det finns också länder, till exempel Frankrike, där domarna utbildas i oberoende domarskolor och där man i regel utnämner jurister som har gått i en sådan skola till domartjänsterna. I Sverige skaffas behörighet för domaruppgifter genom att göra domstolspraktik och därefter delta i domarutbildning. Det handlar om både lärande i arbetslivet och teoretisk utbildning. I många europeiska länder är det obligatoriskt för domare att delta i fortbildning.
Propositionen innehåller flera förslag som gäller utbildningen för domare. Det föreslås för det första att utbildningen ska utvecklas så att den blir mer systematisk och målinriktad än hittills. I detta syfte kommer man att utarbeta ett enhetligt utbildningsprogram som omfattar alla faser av domarkarriären, från domstolspraktiken ända till fortbildning och ledarskapsutbildning. Enligt propositionen har domarna rätt och skyldighet att delta i utbildning.
För det andra föreslår regeringen att det vid hovrätterna, förvaltningsdomstolarna, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen kan finnas tjänster som assessor för viss tid och som i regel tillsätts för högst tre år. Det är fråga om utbildningstjänster, eftersom en assessor deltar i det utbildningsprogram som planerats för honom eller henne och avfattar ett slutarbete eller avlägger ett slutprov. Det är ändå inte en förutsättning för utnämning till domare att ha tjänstgjort som assessor och slutfört ett utbildningsprogram.
För det tredje föreslås det att den utbildning som ingår i domstolspraktiken ska bli mer planmässig. Det föreslås dessutom att praktikplatserna ska ledigförklaras bara en gång om året och att ansöknings- och urvalsförfarandet blir en uppgift för den domarutbildningsnämnd som ska inrättas.
För det fjärde föreslås ett nytt organ, domarutbildningsnämnden. Nämnden ska planera och samordna utbildningen för domare. Nämnden ska också sköta uppgifter i anslutning till domstolspraktiken och de utbildningstjänster för domare som föreslås bli inrättade samt fortbildningen för domare.
Förslagen understöddes vid utskottets sakkunnigutfrågning, men har även mött kraftig kritik bland annat när det gäller assessorstjänsten, utbildningsnämnden och kostnaderna för reformen.
Rent generellt anser lagutskottet utifrån de uppgifter det fått att det är nödvändigt att utveckla domarutbildningen. Enligt uppgift är Finland ett av de fyra länder i Europa som saknar obligatorisk domarutbildning. Det gäller både utbildning före utnämningen till domartjänst och utbildning under tiden som domare. Den domarutbildning som ordnas i dag är dessutom splittrad, och internationella jämförelser visar att det finns rum för både kvalitativa och kvantitativa förbättringar. Det är emellertid viktigt att utbildningen håller hög kvalitet, eftersom uppgiften som domare har blivit allt mer krävande bland annat på grund av att samhället och domstolarnas omvärld har blivit mer komplicerade och EU-rätten och de grundläggande och mänskliga rättigheterna har fått allt större betydelse. Det är viktigt att satsa på domarutbildningen också för att kunna säkerställa en kompetent domarkår i ett läge där en mycket stor del av domarna kommer att gå i pension under de närmaste åren. Lagutskottet anser att utveckling av domarutbildningen kommer att förbättra kvaliteten på rättskipningen och effektivisera domstolarnas verksamhet och därmed främja rättssäkerheten.
Vid utskottets sakkunnigutfrågning sades det också att domarutbildningen borde skötas av ett självständigt domstolsverk och att reformen bör genomföras först när ett sådant verk har inrättats. Också lagutskottet anser att det skulle vara en naturlig uppgift för ett sådant verk att ha hand om utbildningssystemet för domare.
Efter det att propositionen överlämnades har situationen förändrats såtillvida att justitieministeriet har tillsatt en kommission för att bereda inrättandet av ett domstolsverk. Meningen är att kommissionen ska ha sitt förslag klart före utgången av februari. Målet är att regeringen ska lämna en proposition till riksdagen hösten 2017 så att verket kan inrättas redan under denna valperiod.
Lagutskottet välkomnar tillsättandet av kommissionen eftersom utskottet under de senaste åren har ansett det vara viktigt att utreda möjligheterna att inrätta ett domstolsverk och att frågan utreds snabbt (LaUU 6/2015 rd och LaUU 7/2016 rd). Utskottet anser det dock inte vara vare sig befogat eller behövligt att skjuta upp utvecklandet av domarutbildningen tills kommissionen har fått sitt arbete klart och verket eventuellt inrättats, eftersom det finns ett uppenbart behov av utbildningen, på de grunder som anges ovan. Utskottet påpekar också att man har försökt utveckla domarutbildningen i många olika sammansättningar under de senaste tjugo åren men att inte ett enda förslag har lett till konkreta åtgärder. Nu finns det däremot ett förslag som är måttfullt och där man strävat efter att beakta våra nationella behov och traditioner. Utskottet anser att det föreslagna systemet är genomförbart och finner det viktigt att kommissionen utreder möjligheterna att organisatoriskt göra det till en del av domstolsverket.
Utbildningstjänsterna som assessor
Bakgrunden till inrättandet av utbildningstjänsterna är användningen av föredragande i hovrätternas och försäkringsdomstolens beslutssammansättning. En föredragande kan delta i den sammansättningen i hovrätten, om föredraganden har minst tre års erfarenhet som föredragande vid hovrätten eller som tingsdomare (9 § i hovrättslagen). En föredragande vid försäkringsdomstolen får däremot utöva dömande makt genast när tjänsteförhållandet börjat (2 § 1 mom. i lagen om försäkringsdomstolen). Vid hovrätterna har användningen av föredragande minskat i beslutssammansättningarna i och med systemet med tillstånd till fortsatt handläggning, men vid försäkringsdomstolen används föredragande fortfarande i stor utsträckning. Användningen av föredragande i den sammansättningen har haft betydelse både i utbildningshänseende och med tanke på domstolarnas resurser. Grundlagsutskottet har ändå ansett att frågan inte är problemfri med tanke på kravet på oberoende domare, eftersom en föredragandes ställning inte kan jämställas med en ordinarie domare eller med en domare som utnämnts för viss tid (GrUU 2/2006 rd).
Meningen är att det system med assessorer som regeringen föreslår ska ersätta användningen av föredragande i beslutssammansättning. Då försvinner en del av de missförhållanden som är förknippade med systemet med föredragande, eftersom utnämning till tjänsten som assessor sker för tre år och det är fråga om en domartjänst. Lagutskottet anser att ändringen är positiv. Också grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande om propositionen att systemet med assessorer ger möjlighet att avstå från mycket korta föredragnings- eller rättsfallsspecifika utnämningar till domar-uppdrag, som grundlagsutskottet har ansett vara problematiska (GrUU 14/2016 rd). En annan positiv sak är att den som utnämnts till en utbildningstjänst som assessor enligt uppgift kan uppnå den kompetensnivå som krävs för utnämning till en ordinarie domartjänst snabbare än i uppgiften som föredragande.
Enligt uppgift är det meningen att cirka 50 assessorstjänster ska inrättas under de tre första åren. Tjänsterna inrättas vid hovrätterna, förvaltningsdomstolarna, marknadsdomstolen, arbetsdomstolen och försäkringsdomstolen, dvs. framför allt vid kollegiala domstolar där det är lätt och tryggt för assessorn att göra sig förtrogen med domaruppgifterna i samband med de kollegiala avgörandena. Samtidigt kan det substansmässigt vara nyttigt för en assessor att tjänstgöra vid en tingsrätt eftersom uppgifterna där täcker ett brett spektrum. Utskottet anser därför att det är viktigt att förslaget gör det möjligt för en assessor att tjänstgöra i bland annat domaruppgifter vid en tingsrätt under det tredje året (18 kap. 1 § 2 mom. i lagförslag 1).
Det föreslås särskilda bestämmelser om ansöknings- och urvalsprocessen för assessorer. Enligt propositionen krävs det för utnämning till assessorstjänst minst tre års erfarenhet som domare, föredragande, åklagare eller rättsbiträde eller av någon annan sådan juridisk uppgift som kan anses ge motsvarande färdigheter för domaruppgiften (18 kap. 2 § i lagförslag 1). Den som utnämns ska dessutom avlägga ett inledande prov och ett slutprov med godkänt resultat. Domarutbildningsnämnden ska ordna det inledande provet, ledigförklara utbildningstjänsterna och utföra ett preliminärt urval bland sökandena (21 kap. 1 § i lagförslag 1). Nämnden bestämmer också de urvalskriterier som specificerar urvals- och utnämningsgrunderna i lagen. Högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen beslutar om utnämningen av assessorer.
Ansöknings- och urvalsprocessen för assessorer med sitt inledande prov och slutprov är i viss mån komplicerad och kräver arbete. Men det är också viktigt att försäkra sig om att de som utnämns till assessor har tillräcklig förtrogenhet, förmåga och skicklighet för att sköta domaruppgifter. Med tanke på detta anser utskottet att det föreslagna förfarandet är godtagbart. Det är ändå viktigt att följa hur ansöknings- och urvalsprocessen fungerar.
Assessorernas behörighet har inte i propositionen begränsats när det gäller ärendenas omfattning eller art. Det enda undantaget är att en assessor inte får behandla mål som gäller tjänstebrott som begåtts av domare (18 kap. 3 § i lagförslag 1). Behörighetens omfattning grundar sig bland annat på att det är fråga om domartjänster där den som utnämns ska ha åtminstone några års relevant arbetslivserfarenhet. Samtidigt är assessorernas lön tänkt att ligga mellan lönen för föredragande och domare, nära den lägsta löneklassen för domare (T11). En sak som talar för att lönen för en assessor ska motsvara en domarlön är att assessorn innehar en domartjänst utan begränsning av behörigheten. Assessorns tjänst är ändå en utbildningstjänst och en väsentlig del av den är att delta i utbildning. Utskottet anser därför att det är motiverat att en assessorslön inte ska motsvara en domarlön.
Man har länge försökt öka öppenheten inom domarkarriären. Trots det är denna i praktiken mycket sluten. Enligt uppgift har 90—95 procent av utnämningarna under de senaste åren gällt personer som redan arbetar inom domstolsväsendet. Enligt lagutskottet möjliggör de föreslagna bestämmelserna om systemet med assessorer att utbildningstjänsterna som assessor kan sökas av alla jurister som har tillräcklig behörighet och erfarenhet. Förslaget innebär inte heller att domarkarriären stängs för personer utanför domstolsväsendet, eftersom det inte är en förutsättning för utnämning till domare att den sökande har slutfört ett utbildningsprogram för assessorer. Behörighet för domartjänst kan därmed alltjämt skaffas i någon annan sådan juridisk uppgift som kan anses ge färdigheter för domaruppgiften. Man bör även beakta att antalet assessorer är så litet att bara en del av dem som utnämns till domare kan vara personer som har gått utbildningsprogrammet. Bestämmelsen innebär således inte att domaryrket stängs. Det är ändå svårt att bedöma hur det föreslagna systemet med assessorer i praktiken kommer att påverka dels intresset hos jurister utanför domstolsväsendet att söka till assessorsutbildningen, dels öppenheten inom domarkarriären. En systematisk och högkvalitativ utbildning för domaruppgifter kan öka intresset trots att utbildningen inte garanterar en domartjänst. Man kan också anta att de positiva karriärutsikterna gör assessorstjänsterna attraktivare och förbättrar ställningen och motivationen för dem som utnämnts till en assessorstjänst. Det finns också orsak att bestämma antalet personer som inleder domarutbildningen utifrån behovet av assessorer och karriärutsikterna. Utskottet anser att man i vilket fall som helst bör följa hur reformen påverkar domarkarriärens öppenhet.
I förslaget ingår ingen uttrycklig bestämmelse om att en assessor arbetar som domare. Indirekt framgår det av bland annat 18 kap. 1 och 3 § i domstolslagen. Likaså sägs det i motiven (s. 48) att det i fråga om assessorstjänsterna handlar om domartjänster. På grund av domarens särskilda konstitutionella ställning finns det dock skäl att uttryckligen nämna saken i lagen (se GrUU 14/2016 rd). Utskottet föreslår därför att assessorernas ställning görs klarare på det sätt som anges närmare i detaljmotiven nedan.
Domstolspraktik
Utskottet välkomnar att planmässigheten i utbildningen av tingsnotarier ökas på det sätt som föreslås (lagförslag 2). Det är också motiverat att förfarandet för ansökan och urval till domstolspraktik blir en uppgift för domarutbildningsnämnden, eftersom man i dag utför dubbelarbete i tingsrätterna i detta avseende. Dessutom kommer en centralisering av ansökningsförfarandet att bidra till ett öppnare förfarande och ett enhetligare val av praktikanter, vilket främjar de sökandes rättsskydd. För tydlighetens skull konstaterar utskottet också att ändringen inte hindrar utbildningsnämnden från att samarbeta med tingsrätterna vid ansöknings- och urvalsförfarandet för tingsnotarier.
Domarutbildningsnämnden
Enligt propositionen ska domarutbildningsnämnden planera och samordna utbildningen och sköta uppgifter i anslutning till domstolspraktiken och de utbildningstjänster för domare som föreslås bli inrättade samt fortbildningen för domare (21 kap. 1 § i lagförslag 1). Nämnden är ett oberoende organ inom justitieministeriets förvaltningsområde. Av propositionen framgår det också att majoriteten av nämndens tio ledamöter är domare (21 kap. 2 § i lagförslag 1). Dessutom har nämnden en heltidsanställd sekreterare och eventuellt annan personal som anställs av sekreteraren (21 kap. 6 § i lagförslag 1).
Enligt propositionen är målet att domarutbildningsnämnden mer systematiskt och bättre än hittills ska kunna stödja utvecklingen av domstolsjuristernas kompetens med beaktande av deras individuella utbildningsbehov och kunskapsnivå. Utskottet konstaterar att domarutbildningsnämndens uppgifter är omfattande och av många olika slag. Redan valet av tingsnotarier kommer i sig att innebära mycket arbete, eftersom det finns cirka 130 platser i dag. Också ansökningsförfarandet och den individuella utbildningen för assessorer kommer att sysselsätta nämnden. För att nämnden ska kunna sköta sina många olika uppgifter på ett högklassigt sätt är det ytterst viktigt att den har tillräckliga resurser. Utskottet förutsätter att man följer resursläget.
Kostnaderna för att utveckla domarutbildningen
I propositionen bedömer regeringen att utvecklandet av utbildningssystemet kommer att orsaka merkostnader på sammanlagt 700 000 euro, varav 400 000 euro för ändringen av personalstrukturen, 200 000 euro för utbildningsnämnden och 100 000 euro för utveckling av utbildningen. Finansieringen ska enligt förslaget huvudsakligen skötas genom att minska antalet föredragandetjänster och delvis genom andra uppskattade besparingar. Behovet av tilläggsfinansiering uppskattas till 200 000—300 000 euro. Vid sakkunnigutfrågningen i utskottet kom det också fram andra åsikter om kostnaderna för reformen. En del av de sakkunniga ansåg att kostnaderna kommer att vara flerfaldiga jämfört med det som sägs i propositionen.
Lagutskottet har begärt mer information om kostnaderna för att utveckla utbildningen både av justitieministeriet och av finansministeriet. Den informationen ger samma kostnadskalkyler som i propositionen.
Det är svårt att exakt bedöma kostnaderna för att utveckla domarutbildningen. Det är emellertid problematiskt att de uppskattningar utskottet fått om beloppet i så hög grad skiljer sig från varandra. Utskottet förutsätter därför att man i fortsättningen noga följer vad reformen kostar.
Uppföljning
Förslagen om att utveckla domarutbildningen är betydande både principiellt och praktiskt och därför bör man noga följa hur reformen fungerar och vilka konsekvenser den har. Man bör särskilt ge akt på bland annat kostnaderna för reformen, domarutbildningsnämndens resursläge, ansöknings- och utnämningsförfarandet i fråga om assessorer och hur reformen påverkar öppenheten inom domaryrket. Utskottet anser att det är befogat att följa hur det nya systemet fungerar inte bara under den första utbildningsperioden utan också en längre tid. Utskottet förutsätter därför att det får en utredning om saken före utgången av både 2020 och 2023. Utskottet föreslår ett uttalande i frågan (Utskottets förslag till uttalande).
Tjänsten som chefsdomare blir tidsbestämd
Enligt propositionen leder chefsdomaren domstolen och svarar för dess resultat (8 kap. 1 § i lagförslag 1). Chefsdomaren sörjer för domstolens funktionsduglighet och utveckling, ställer upp resultatmål för domstolen och sörjer för att de uppnås samt övervakar att rättsprinciperna tillämpas och lagen tolkas på ett enhetligt sätt i domstolens avgöranden (8 kap. 2 §).
I dag kan chefsdomare utnämnas till sina tjänster som ordinarie eller för viss tid. Det föreslås nu att chefsdomarna ska utnämnas för sju år i sänder, med undantag av högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens presidenter (11 kap. 2 § i lagförslag 1). Det finns inget hinder för att samma person utnämns till chefsdomare för flera än en mandatperiod.
Att chefsdomartjänsterna blir tidsbestämda kommer enligt uppskattning att bidra till att varje domstol fungerar så effektivt och ändamålsenligt som möjligt (s. 38). En annan orsak till ändringen är att chefsdomaren har fått ökad makt under de senaste åren.
Förslaget är principiellt viktigt eftersom domartjänsterna som utgångspunkt bör vara ordinarie med tanke på domarnas oberoende. Enligt lagutskottets mening är uppgiften som chefsdomare framför allt ett ledningsuppdrag och inte ett rättskipningsuppdrag där man utövar dömande makt. Lagutskottet anser att man i fråga om chefsdomarens uppgifter bör understryka betydelsen av hur en domstol leds, eftersom den som leder en domstol ska skapa förutsättningar för en rättvis rättegång och garantier för rättstrygghet i domstolens verksamhet. Det är en både viktig och svår uppgift. Man bör även beakta att det har blivit allt mer krävande att leda en domstol, eftersom domstolarna har blivit större och dessutom har varit föremål för en kontinuerlig förändring. Allt som allt har kraven när det gäller att leda en domstol ökat, och en chefsdomare måste kunna sköta sin ledningsuppgift med framgång och dessutom vara engagerad och motiverad. Av dessa orsaker anser utskottet att det är befogat att man med jämna mellanrum bedömer hur en chefsdomare har lyckats i sina uppgifter. En annan sak som talar för att chefsdomartjänsterna ska vara tidsbestämda är att detta står i samklang med den linje man valt i fråga om de ledande tjänsterna inom statsförvaltningen. Också uppgifterna som mellanchefer vid domstolarna är sedan tidigare tidsbestämda: chefsuppgifterna på mellannivå vid hovrätterna och försäkringsdomstolen 2015 och vid tingsrätterna, förvaltningsdomstolarna och marknadsdomstolen 2011. Med hänvisning till det anser utskottet att det är befogat att göra tjänsten som chefsdomare tidsbestämd.
Samtidigt bör man dock sörja för chefsdomarens oberoende. Det har man gjort i propositionen genom att en chefsdomare är oavsättlig under sin mandattid på samma sätt som övriga domare. Om det är fråga om en ordinarie domartjänst är den som utnämnts till chefsdomare tjänstledig från denna tjänst och har rätt att återvända till den efter det att mandattiden som chefsdomare löpt ut. Om det inte är fråga om en ordinarie domartjänst har den som utnämnts till chefsdomare rätt att bli utnämnd till ordinarie domare efter det att mandattiden som chefsdomare löpt ut. Förslaget är lämpligt även till denna del, anser utskottet.
Chefsdomarnas sju års mandattid är längre än mandattiden för de ledande tjänsterna inom statsförvaltningen, som är fem år. För förslaget talar dock det att domstolarna är traditionella organisationer där utvecklingen av verksamheten ofta tar längre tid än i andra organisationer.
Arbetsordning
Närmare föreskrifter om en domstols verksamhet, om behandlingen av rättskipningsärenden, rättskipningsmål och administrativa frågor och om annan organisering av arbetet meddelas enligt propositionen i domstolens arbetsordning. Arbetsordningen ska godkännas av domstolen. Domstolens arbetsordning fastställs av chefsdomaren. Innan chefsdomaren fastställer arbetsordningen ska han eller hon höra ledningsgruppen eller, om domstolen inte har en ledningsgrupp, de ordinarie domarna (8 kap. 9 § i lagförslag 1). Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande om propositionen att med tanke på att arbetsordningens innehåll begränsas till att gälla domstolarnas interna bestämmelser är regleringen inte problematisk med avseende på grundlagen.
Lagutskottet konstaterar att utgångspunkten för propositionen är att de bestämmelser som inte behöver finnas i lagen tas in i arbetsordningen. Eftersom det antal bestämmelser om domstolarna som utfärdas genom förordning samtidigt minskar, är det klart att arbetsordningen får större betydelse. Ändringen betonar domstolarnas roll och deras ansvar när det gäller att organisera verksamheten. Lagutskottet anser att detta kan ha en positiv effekt på domstolarnas funktionsförmåga och resultat.
Eftersom arbetsordningen får ökad betydelse och med beaktande av att det kan finnas mycket stora innehållsliga skillnader i de olika domstolarnas arbetsordningar, anser lagutskottet att det är viktigt att arbetsordningen är offentlig och finns lättillgänglig för alla (8 kap. 9 § 2 mom. i lagförslag 1).
Skyldigheten att specificera domartjänster i budgeten
Domartjänsterna specificeras i dag i statsbudgeten på det sätt som förutsätts i statstjänstemannalagen. Därmed kräver inrättande och indragning av en domartjänst alltid ett beslut av riksdagen, vilket begränsar justitieministeriets beslutanderätt.
Det föreslås nu att statstjänstemannalagen ändras så att domartjänsterna stryks bland de tjänster som ska specificeras särskilt i statsbudgeten, med undantag av domarna vid högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen (4 § 2 mom. 4 punkten i lagförslag 13). Andra tjänster än dessa får således inrättas eller dras in eller deras benämning ändras genom beslut av justitieministeriet. Förslaget motiveras med att slopandet av de specificerade tjänsterna gör det möjligt att mer flexibelt än hittills rikta domstolarnas resurser enligt behovet (s. 33). Dessutom väntas förslaget minska behovet av domare som utnämns till tjänsteförhållande för viss tid.
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen ansett att godtagbara grunder har presenterats för att frångå specificerade tjänster. Det menar att specificeringen av enskilda tjänster allmänt taget spelar en mindre roll än tidigare, eftersom riksdagen i samband med budgetbehandlingen bestämmer mer generellt om finansieringen av ämbetsverkens verksamhet. Trots domstolarnas särskilda konstitutionella ställning anser utskottet att den föreslagna regleringen inte bör bedömas alltför mycket annorlunda jämfört med bestämmelser om frångående av övriga specificerade tjänster. Enligt grundlagsutskottet har de föreslagna ändringarna inte heller någon relevans för domarnas rätt att kvarstå i tjänsten eller för deras tjänstemannarättsliga ställning, och utskottet anser inte att förslaget är problematiskt med tanke på 3 § i grundlagen.
Lagutskottet konstaterar att antalet specificerade tjänster gradvis har minskats på det sätt som anges i propositionen så att de utöver domartjänsterna numera endast omfattar tjänsterna som justitiekansler, biträdande justitiekansler och kanslichef vid justitiekanslersämbetet samt vissa tjänster vid försvarsmakten och gränsbevakningsväsendet (s. 32). Bakgrunden är att statens uppgiftsområde vuxit och blivit mer komplext, vilket har medfört ett ökat tryck på flexibla tjänstearrange-mang. Man bör även beakta att behandlingen av statsbudgeten har ändrats så att man där inte längre tar ställning till enskilda tjänster utan till finansieringen av hela organisationer. Organisationsförändringar som kräver lagändringar ska emellertid föreläggas riksdagen, vilket tryggar riksdagens ställning. Av dessa orsaker och med beaktande av grundlagsutskottets utlåtande tillstyrker lagutskottet förslaget.
Sakkunnigledamöter
Propositionen innehåller förslag som förenhetligar mandattiden och utnämningsförfarandet för domstolarnas sakkunnigledamöter. Lagutskottet kan i sig samtycka till förslagen men påpekar att grundlagsutskottet i sitt utlåtande om propositionen säger att i beslutssammansättningen enligt 8 § 1 mom. i lagen om arbetsdomstolen utgörs majoriteten av ledamöter som företräder olika intressen. Förslaget motsvarar nuläget. Enligt grundlagsutskottet inverkar de föreslagna bestämmelserna inte på lagstiftningsordningen men det anser ändå att det skulle harmoniera bättre med 21 § i grundlagen med en reglering där intresseledamöterna inte utgör en majoritet i arbetsdomstolens beslutssammansättning.
Lagutskottet påminner också om behovet av att klarlägga utnämningsförfarandet för sakkunnigledamöter vid försäkringsdomstolen. I samband med behandlingen av regeringens proposition om ändring av lagen om försäkringsdomstolen (RP 104/2014 rd, LaUB 30/2014 rd, RSv 330/2014 rd) förutsatte riksdagen utifrån lagutskottets betänkande att regeringen prövar möjligheterna att ändra förfarandet för utnämning av ledamöter vid försäkringsdomstolen som är förtrogna med arbetsförhållanden, företagsverksamhet och militärskadeärenden så att förfarandet blir öppnare och att det i förekommande fall ställs upp behörighetskrav för dessa ledamöter. Enligt uppgift har riksdagens uttalande inte kunnat beaktas vid beredningen av den nu aktuella propositionen.
Annat
Under utskottsbehandlingen av propositionen har det sagts att tingsrätterna borde ha möjlighet att använda uppgifterna i straffregistret och bötesregistret och uppgifter om straffdomar när de bedömer en nämndemans lämplighet. Lagutskottet anser att det inte är vare sig motiverat eller möjligt att genomföra den ändringen i samband med utskottsbehandlingen av den nu aktuella reformen. Det är ändå befogat att man senare särskilt överväger en sådan reglering.